Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 112 1991
Svenska Litteratursällskapet
Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
Göteborg: Lars Lönnroth, Stina Hansson
Lund: Ulla-Britta Lagerroth, Margareta Wirmark
Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, U lf Boéthius
Umeå: Sverker R. Ek
Uppsala: Thure Stenström, Lars Furuland, Bengt Landgren
Redaktör: Docent U lf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. AO, 752 37 Uppsala
Distribution: Svenska Litteratursällskapet,
Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. AO, 752 37 Uppsala
Utgiven med understöd av
Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet
Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat bör vara väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan göras mot manuskriptet.
ISBN 91-87666-05-07 ISSN 0348-6133
Printed in Sweden by
92 Recensioner
man saknar hos Ahlimd, vars avhandling annars har en så berömvärd bredd och uppslagsrikedom.
Till förtjänsterna i avhandlingen hör att Ahlund har dragit fram i ljuset en del bortglömda texter, som fördjupar och nyanserar vår bild av det moderna genombrottet. Det gäller Sigfrid Wieselgrens En man öfver bord (1882), som delvis har en dokumentär bak
grund, och Victor Hugo Wickströms Bildning (1886), som väl fyller Ahlunds kriterier på en universitetsro man. På samma sätt har Ahlund hittat ett antal bort glömda norska romaner, Kristian Gløersens Sigurd
(1877) och Borchgrevinks Amandus Grønn (1880).
Den förra kallar Ahlund med en lyckad beteckning för
öv er gångsroman och den hör heller inte riktigt hem
ma i det moderna genombrottets idéklimat. Beroen det av den tidige Bjørnson är påtagligt, inte minst i de insprängda dikterna. Som tidsdokument är romanen av stort intresse. En roande och tankeväckande läs ning erbjuder Johan Vibes roman En Professor
(1882), en nog så drabbande satir över ett akademiskt befordringsystem där de riktiga kontakterna betyder mer än det vetenskapliga bagaget.
Borchgrevinks Amandus Grønn betecknas av Ah
lund helt korrekt som en motroman till det moderna
genombrottets idéer. Ahlund är ganska positiv till dess kvalitet och bortser då eller har inte upptäckt den starkt polemiska, för att inte säga pamflettartade ka raktär romanen har, om man sätter in den i det skyt tegravskrig som fördes mot genombrottsidéerna. Kampen mot »den frie Tanke», ett av Brandes slag ord, är rent retoriskt inarbetad i berättelsen. Först när bokens hjälte valt bort fritänkeriet som ideologiskt alternativ, kan han försonas med sin ungdoms älska de, den rena, oskyldiga och troget väntande Margare- the. När bokens hjälte, Amandus, gör ett närmande till en flicka i Kristiania med hjälp av ett resonemang om den nya friheten, dvs. den erotiska, blir det blankt avslag från flickan.
I romanen ekar Bjørnsons uppmärksammade före drag vid reformationsjubileet 1877, där det genomgå ende temat var »att være i sannhet». Bjørnson lyckas med konststycket att förankra sin tes om att »være i sannhet» inom det kristna paradigmets ram, ty, för kunnade han, »Troen er det høyeste.» Gløersens ro man bör sättas in i denna ideologiska kontext. Detta borde tydligare ha framgått hos Ahlund. Men även om man kan ha olika tolkningsperspektiv på en text är det förtjänstfullt att Ahlund lyft fram denna roman ur glömskan. Den är belysande för de ideologiska spänningarna under det moderna genombrottet.
Två romaner som passar utmärkt för Ahlunds para- digm är Geijerstams Erik Grane (1885) och Arne Gar-
borgs Bondestudentar (1883). Ahlunds analys av Erik Grane kan jag i stort sett instämma i. Vad man möjli
gen kan invända är att Ahlund har förbisett romanens karaktär av inlägg i den s. k. sedlighetsdebatten som pågick som bäst just vid 80-talets mitt. Motsättningen i den debatten stod mellan Bjørnson som företrädde avhållsamhet före äktenskapet och Brandes/Strind- berg, som förfäktade en friare ståndpunkt i sexualfrå- gan. De stödde sig på en som de ansåg tillförlitlig auktoritet, den engelske läkaren George Drysdale, som hävdade att sexuell avhållsamhet var direkt
skadlig. Romanens intrig ger ett ganska markerat ställningstagande mot Bjørnson. När den unge Erik Grane friar till sin blivande hustru och hör sig för hur hon ställer sig till hans tidigare erotiska erfarenheter, slår hon endast armarna om hans hals och säger: »Vad vill du jag skall göra? Skall jag skilja mig från dig som i romaner och pjäser ...» Detta slut på roma nen omtalades av Warburg i en recension som en »omvänd handske», syftande på Bjørnsons pjäs.
De flesta av romanerna i Ahlunds urval får nu betraktas som döda i Escarpits mening. Det gäller dock inte Arne Garborgs Bondestudentar {1883), som är en tidig nynorsk manifestation, och har en stark ställning i Norge. Den fyller väl sin plats i Ahlunds räcka av s. k. universitetsromaner. Norska litteratur- vetare har ägnat både denna och Garborgs övriga produktion stor uppmärksamhet. Det är därför svårt för Ahlund att komma med något nytt utöver det nog så betydelsefulla att han placerar in romanen i en vidare skandinavisk kontext. Bland den omfattande litteraturen kring Garborg som anförs av Ahlund saknar man det senaste tillskottet, Geir Morks Den reflekterte lattern (1989).
I ett avslutande mycket synpunktsrikt kapitel dis kuterar Ahlund de bildnings- och utbildningsideal som dominerade universiteten under genombrottsti- den. Den uppfattning som han finner reflekterad i t. ex. Thomas Fris’s Historie och Erik Grane är att
universiteten hade urartat till skolor för ämbetsman- nautbildning, där en vetenskapligt präglad fördjup ning av undervisningen saknas. De fiktiva gestalterna i genombrottsromanerna svarar med revolt, avstånds tagande och opposition. Det är en nyttig och tan keväckande läsning med utvikningar mot angränsan de ämnesområden som pedagogik och idéhistoria. Många av de missförhållanden som mötte den vetgiri ge och bildningstörstande studenten under det mo derna genombrottet existerar ju fortfarande: en ofta flack och skolmästaraktig undervisning, ett besynner ligt befordringssystem och ceremonier och ritualer med rötter i medeltiden. En avhandling av den typ Ahlund skrivit borde kunna fungera som utgångs punkt för en systemkritik som vi alltför länge saknat.
Bertil Nolin
Margareta Dubois: Algot Ruhe - kulturförmedlare och europeisk visionär. (Litteratur Teater Film, Nya Seri
en 5.) Lund University Press 1989.
Litteraturhistorien består inte bara av de stora förfat tarna. Lika intressanta är de tidstypiska författarna. Från och med 1900-talet lever många skribenter på sin penna. Deras ekonomiska villkor ingår i en tids bild. Översättare och kulturskribenter måste därför också uppmärksammas i ett vidare perspektiv. Gläd jande nog har en ny avhandling av Margareta Dubois tagit upp Algot Ruhes verksamhet som litterär för medlare i sin tid. Innan jag går in på avhandlingens brister och förtjänster, torde emellertid en mera all män översikt över innehållet i avhandlingen vara på sin plats.
Algot Ruhe (1867-1944, ej 1943 som baksidan upp ger) föddes i Lund och tog studenten på Katedralsko lan. Pappan var lektor på skolan i klassiska språk. Han dog då pojken, äldst av tre syskon, var tio. Tidigt började sonen planera sitt uppbrott från släktens tryg ga skånska cirklar. Han drogs till radikala miljöer under inflytande av sådana kända lundagestalter som Johan Thyrén, Bengt Lidforss och Knut Wicksell. 1880-talets radikaler var darwinister, häcklade den officiella sexualmoralen. När Knut Wicksell talade i maj 1887 fylldes Ruhe av entusiasm. Han lånade en rad verk av Georg Brändes samt även socialistiska arbeten, till exempel Bebels bok om Kvinnan och socialismen. Forum för debatter var DUG, den be römda studentföreningen, Lunds svar på Verdandi i Uppsala. Där firades hundraårsminnet av Franska revolutionen, där ville man avskaffa Karl XH-firan- det.
Arbetet var en nystartad tidning. Algot Ruhe gjorde där sina journalistiska lärospån. Ruhe kom till Paris, till Världsutställning och revolutionsjubileum och började skriva resebrev i Axel Danielssons tidning. I varje vrå hörde Ruhe ekon från Marseljäsens »eldiga fordran: upp till kamp» medan »allvaret nalkas under svarta fanor». Bland Algot Ruhes radikala inslag var hans egendomliga stavning, som påminner om den unge Pär Lagerkvists.
I Köpenhamn gick Ruhe på Brändes föreläsningar och noterade sina intryck i brev och dagbok: »Brän des håller samma föreläsning 2 ggr. Den sista kåstar pängar. På den gratis är där en ohygglig massa fålk. Det är ett slagsmål, vilt med ben och armbågar när univ. dörren öppnas kl 7 och så en rasande kapplöp ning, herrar och damer lika vilda uppför trapporna, jenom korridåren in i det allra största auditoriet, där var sittplats, var ruta att stå på ockuperas. Och ändå får många gå hem.»
Strindberg hade blivit förtjust i Ruhes litterära de butverk, Bakom fasaden (1901). En anekdot (ej i avh) berättar att Strindberg vid denna tidpunkt skulle ha nämnt Algot Ruhe tillsammans med Gustav Janson som tänkbara medlemmar av Svenska akademien. Förhållandet mellan Ruhe och Strindberg tillåter inte att man omedelbart tolkar anekdoten som ett uttryck för Strindbergs beundran av Ruhe. Det kan också tolkas som Strindbergs ringa aktning för vem eller vilka som härskade i Svenska akademien.
Det skar sig dock mellan Ruhe och mästaren, som Ruhe tilltalade Strindberg. Det var i anledning av Strindbergs 60-årsdag, 1909. Under Strindbergsfej- den höll Ruhe tyst. Som journalist under knappa vill kor gjorde han ett naturligt felslut. Han ville inte ta ställning, kanske av rädsla för att förlora en möjlighet att publicera sig. Hans rykte som socialist hade emel lertid blivit anfrätt. Algot Ruhes negativa inställning till den gamla revolutionära ideologin av Axel Danielssons märke verkade i mångas ögon misstänkt. Att på en gång publicera sig i Stormklockan och Sai- sonen gick inte. Av olika anledningar förlorade han fotfästet. De franska subsidierna till hans nystartade tidskrift Cyrano drogs in, inte bara för att världskriget var över.
Algot Ruhe gjorde sin insats i svensk litteratur som
förmedlare och översättare av Henri Bergson. Om dessa översättningar är fulla av brister har inte med saken att göra. De lästes och gjorde verkan på förfat tare i flera generationer. Men Ruhes introduktion av Bergson ’glömdes’ bort då Bergson fick nobelpriset. John Landquist framstod då, 1927, som den i sam manhanget självklare presentatören. Bööks hårda kri tik i Svenska Dagbladet 1924 av Ruhes bidrag i Boken om Henning Berger hade gjort verkan.
Om Ruhe alltså förtegs i Sverige väcktes han till internationell berömmelse i anledning av att ha stått modell för en av bifigurerna i Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt, nämligen för »den norske filosofen» i Sodom och Gomorra. Ruhe har inspirerat Proust. Alltså har Ruhe också en plats i världslitteraturen som modell, bekräftad sådan ge nom Prousts egna uttalanden. Herbert Tingsten korri gerade den internationella debatten där Ruhe gjorts till medlem av Samfundet De nio, vilket Ruhe aldrig var. Som introduktör av Proust i De nios tidskrift, Vår Tid, 1917, kunde Ruhe i varje fall presentera sig. Faktiskt publicerade han också en dödsruna över Proust, nämligen i Folkets Dagblad Politiken, 20 no vember 1922, endast två dagar efter Prousts död (ej noterad i avh).
Nu visar Margareta Dubois att Proust också fig urerar i en av Ruhes romaner, Under kärlekens ving spets (1923) under namnet herr de Laume. Romanen utgår från ett besök som Ruhe gjorde hos Proust. Vad hände egentligen den kvällen? Det finns olika ver sioner av Ruhe själv, en förskönad i hans snabbskriv- na dödsruna och i hans brev till NRFs minnesnum- mer, där hans namn observerades av den internatio nella Proustkritiken. Senare kom Ruhe tillbaka till Proust, skildrade på nytt det besök som han gjort hos den franske författaren vid tiden för de första origi nalhäftena i NRFutgåvan av Sodom och Gomorra. Det var i Bokhandelsmedhjälpareföreningens tid skrift, BMF. Det intressanta är alltså att Ruhe labo rerar med flera versioner av händelseförloppet. Vil ken är bäst, den vackraste, den egendomligt moralise rande gentemot Proust i romanen eller den mera självironiska i BMF?
Problemen med avhandlingen ligger i själva mål sättningen. Avhandlingens titel pekar främst ut för medlarrollen som objektscentrum. Men noga besett visar redan kapitelrubrikerna mot andra håll, framför allt då det biografiska. Dubois utnyttjar bl. a. material som Ruhes dagböcker. Här ligger en annan av av handlingens komplikationer. Ruhe var också skön litterär författare.
Dagböckerna är biografiska men för Ruhe var de också anteckningsböcker, ibland närmast förtexter till romanavsnitt. Det är alltså tveksamt om Ruhes roll som förmedlare blir bättre belyst genom dagboks- materialet. Däremot skulle avhandlingen ha vunnit på en mera stram inriktning mot det presshistoriska materialet. Där är förmedlarrollen framträdande.
Avhandlingens titel kunde lämpligen varit mera blygsam, till exempel Ruhe, kulturförmedlare i sin tid, och kapitlen kunde koncentrerats till de olika aspekterna av hans litterära verksamhet. Inom dessa ramar hade det biografiska visserligen kunnat rym
94 Recensioner
mas. Inte minst de många otryckta breven utgör härvidlag värdefullt stoff. Det måste betonas att av handlingen inte är någon skrivbordsprodukt. Marga reta Dubois har gjort sig stor arkivmöda. Förutom citat och hänvisningar till otryckta brev och dagböc ker är det annat svåråtkomligt material som dragits fram. De viktigaste litterära kontakterna Brändes, Strindberg, Bergson behandlas utförligt. Vad Brändes beträffar har Margareta Dubois missat att den skild ring hon citerar efter Ruhes Minnesanteckningar, också tryckts liksom andra partier ur detta manu skript, nämligen i BMF (se avh. s. 49). Bibliografin ger en god översikt över Ruhes verksamhet men är bristfällig i detaljerna. Det vore en lämplig uppgift för ett doktorandseminarium att rätta avhandlingens fel ty de äro legio. Det gäller inte minst Ruhes artiklar i Svenska folket och BMF.
Vad beträffar Ruhes introduktion av Proust kunde Margareta Dubois varit frikostigare med citat ur Lu cien Maurys brev till Ruhe som svar på dennes för frågan angående Proust. Han skriver till exempel föl jande: »Je crois me souvenir que Marcel Proust ap partient à un milieu d’esthètes riches» (otryckt brev från Maury till Ruhe, daterat 20/9 1917). Maury hänvisar till sin egen artikel, vilket bestyrker mina egna tolkningar i ämnet (se bl. a. min studie Proust en Suède, RLC 1981).
Att Ruhe var en lärd karl som trivdes på bibliote ken står fullt klart men den vetenskapliga akribin var inte hans styrka. När han skriver artiklar eller min nesbilder begagnar han författarens rätt till kontami- natio, till att sammanföra och kondensera två intryck i ett. Därigenom tror han sig förbättra dramatiken i en historia. I en minnesbild från ett besök hos Strind berg, för vilket Ruhe redogör i en artikel i BMF okt. 1932 skulle Strindberg ha fått telefonsamtal från Hen ning Berger på eftermiddagen 17 juni 1906. Denne skulle ha anlänt från Köpenhamn. Av Lagerstedts avhandling om Henning Berger framgår emellertid att Berger enligt egen utsago ej befann sig i Stockholm vid den tiden. Det troliga är alltså att Ruhe kopplat samman sina egna intryck vid ett visst tillfälle med något han hört vid ett annat tillfälle Strindberg berät ta, i akt och mening att sätta mera färg på sina min nesanteckningar. Man saknar i avh. en mera av ståndstagande hållning till Ruhes Minnesanteckning ar.
Förhållandet mellan Ruhe och tidens författare är intressant och skulle kunna tjäna som korrigerande glas för vår egen tids duster mellan författare och kritiker. Ruhe var dock inte någon bra litterär kriti ker. Han skrev med för mycket bilder och tillät sig ytterligt överlägsna ironiska tonfall. I avhandlingen belyses Ruhes förhållande bl. a. till Hjalmar Bergman. Margareta Dubois har däremot inte tagit upp allt material kring Ruhe och Hellström vilket självklart inte heller varit hennes avsikt. Men Hellström och Hjalmar Bergman fick båda lida av Ruhes ironiska utfall.
Ett synnerligen fylligt om dock ej fullständigt av snitt i avh. ägnas Ruhes tidskrift Cyrano. Bakom den, får vi veta, stod Lucien Maury som höll kvar sina kontakter med Sverige långt efter sin tid som fransk
lektor vid Uppsala Universitet. Vad beträffar Ruhes egen ententevänlighet har den observerats på grund val av hans anonymt publicerade artikelserie i DN 1917. I en artikel 1952 i AB tog John Landquist först upp Ruhes roll i denna affär. Margareta Dubois pole miserar mot Landquists insinuationer, dock utan nödvändig kraft i sina motargument.
Bergsonöversättningarna mottogs olika. Medan Landquist faktiskt var mycket positiv till de båda första hade Oscar Wieselgren (vars recension dock ej använts i avh.) mycken kritik mot den första medan han gav erkänsla åt den andra. Dessa översättningars kvalitet är som Margareta Dubois riktigt påpekar inte den allra bästa. Ruhe saknar ett naturligt förhållande till språket vare sig det gäller det svenska eller det fransyska. Men faktum kvarstår. Det var en viktig kulturgärning. I efterhand kan man konstatera att Ruhes nybildade svenska ord fått hemulsrätt i vårt språk.
Styrkan i Dubois arbete ligger i hennes fokusering av ett stort pressmaterial. Tack vare Margareta Du bois har vi fått bättre möjligheter att sätta in Ruhes verksamhet i ett större sammanhang och begripa hans insats som litterär kritiker och förmedlare med euro peiskt perspektiv.
Sigbrit Swahn
Sigge Bock: Low ly who prevail. Vistas to the work of
Hjalmar Bergman. Avh. för teol. doktorsexamen,
Uppsala 1991 (tr. 1990).
Sigge Bocks avhandling rör huvudsakligen den etiska syn, som kommer till uttryck i Hjalmar Bergmans verk, närmare bestämt dess likheter med vissa grund läggande drag i kristen etik. På svenska säger titeln, att det är fråga om de ringa eller ringaktade som visar sig andligen bestå. Författaren hävdar, att man kan urskilja vissa mönster, som han sammanfattar under den rubriken.
Hans framställning är uppbyggd på följande sätt: Ett inledande kapitel inleds med biografisk skiss och en redogörelse för avhandlingens disposition; därefter diskuteras vissa metodfrågor. Det andra ka pitlet har rubriken To prevail through Sacrifice och
behandlar självuppoffringen som tema i romanerna
Farmor och Vår Herre och Clownen Jac. Det tredje
kapitlet heter To overcome Rejection och handlar om
Hilding Harald Markurell så som han gestaltas i en roman och en novell. Det fjärde kapitlet, To prevail through Åbstention, sysslar med det avståendetema
som Bergman själv betonade som viktigt; det studeras i romanerna En döds memoarer och Herr von Hanck- en. Femte kapitlet, Vindication o f the Modest, handlar
om Bergmans känsla för dem som utsatts för den allmänna opinionens fördömande; sitt främsta exem pel hämtar avhandlingsförfattaren från Flickan i frack. Det sjätte kapitlet slutligen heter The second Sex becomes the first. Det vill bl. a. visa att man i
Bergmans verk finner en tendens tillmäta kvinnor ett högre värde och en högre moralisk halt än män.
