Myndigheter och organisationers bemötande av våldsutsatta kvinnor. En kvalitativ studie utifrån kvinnors erfarenhet

Magisteruppsats i Folkhälsovetenskap Malmö högskola

61-80 p Hälsa och samhälle

Folkhälsovetenskapliga programmet 205 06 Malmö

Hälsa och samhälle

Myndigheter och

organisationers bemötande

av våldsutsatta kvinnor

En kvalitativ studie utifrån kvinnors erfarenhet

Myndigheter och

organisationers bemötande

av våldsutsatta kvinnor

En kvalitativ studie utifrån kvinnors erfarenhet

Mona Berg

Berg, Mona. Myndigheter och organisationers bemötande av våldsutsatta kvinnor. En kvalitativ studie utifrån kvinnors erfarenhet. Examensarbete i Folkhälsovetenskap 20 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, 2007.

Syftet med denna kvalitativa undersökning är att undersöka våldsutsatta kvinnors erfarenheter och upplevelser av bemötandet hos myndigheter och organisationer som de kommer i kontakt med då de har sökt hjälp. Enligt feministiska våldsforskningen måste våldet förstås och tolkas utifrån en samhällelig kontext som är utformad av mäns makt över kvinnor som resulterat i att männen besitter rollen som överordnad och kvinnan underordnad. Med Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö som underlag, presenterar jag myndigheters ansvar och uppdrag vid bemötandet av våldsutsatta kvinnor som jag sedan jämfört och analyserat

tillsammans med feministisk teori och det empiriska materialet. Insamling av empirisk data gjordes utifrån semistrukturerade intervjuer med sex stycken kvinnor där samtliga lämnat en relation som innefattat våld. Resultatet visar på att brister finns vid bemötandet hos

myndigheter och organisationer. Informanterna har känt sig kränkta hos många instanser där bl.a. polisen visat frånvaro av respekt, empati och förringat våldet i samband med en

polisanmälan. En korrelation mellan mäns överordnad och myndigheters maktposition har påvisats i analysen. Studien visar på att ökad kunskap och erfarenhet om mäns våld mot kvinnor bland myndigheter och organisationer krävs för ett adekvat bemötande och omhändertagande.

Authorities and organisations

approach towards abused

women

A qualitative study based on women’s experience

Mona Berg

The aim with this qualitative study is to examine abused women's experience of the approach by authorities and organisations which these women have been in contact with. According to feminist research of domestic violence, the violence has to be understood and interpreted from a social context suggesting men's power associated with the role as a superior and women as subordinate. Together with “Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö” I will present authorities and organisations responsibilities and assignments regarding domestic violence that I compared and analysed with feminist theory and the empirical material. The collection of empirical material was done through interviews with six women who all had left an abusive relationship. The result shows inadequacies in the approach of authorities and organisations. The informants felt insulted by many authorities who showed lack of respect, empathy and belittled the violence. The analyse reveals that there is a correlation between men's superiority and the power of authorities. Furthermore, it shows that more knowledge and experience of men's violence towards women among authorities and organisations is needed for a more adequate approach in responding to these women’s needs.

FÖRORD

Jag vill tacka Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och barn i Malmö som hjälpt mig att rekrytera informanter till denna uppsats samt bistått med information. Jag vill även tacka Pernilla Ouis som varit min handledare.

Men främst vill jag tacka de kvinnor som ställt upp för intervjuer och öppet delat med sig av sina levnadshistorier. Jag hyser stor tacksamhet för dessa starka och modiga kvinnor som jag önskar alla lycka i framtiden.

Mona Berg Maj 2007, Malmö

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

AUTHORITIES AND ORGANISATIONS APPROACH TOWARDS ABUSED WOMEN... 3

FÖRORD ... 4

INNEHÅLLSFÖRTECKNING... 5

INLEDNING... 7

BAKGRUND... 9

HANDLINGSPROGRAMMET FÖR INSATSER VID VÅLD MOT KVINNOR I MALMÖ. ... 10

KOMMUN... 10

HÄLSO- OCH SJUKVÅRD... 10

POLIS... 11 ÅKLAGARE... 11 SYFTE... 12 FRÅGESTÄLLNING ... 12 AVGRÄNSNINGAR... 12 DISPOSITION... 13 DEFINITIONER AV VÅLD... 13 METOD ... 14 KVALITATIV METOD... 14 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT... 15 SEMISTRUKTURERAD INTERVJU... 15 FÖRFÖRSTÅELSE... 16 URVAL... 16

RELIABILITET OCH VALIDITET... 16

ETIK... 17

METODDISKUSSION ... 17

TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING ... 18

RESULTAT ... 22

HÄLSO- OCH SJUKVÅRD... 22

SOCIALTJÄNST... 24

RÄTTSVÄSENDET... 27

Familjerättsbyrån ... 27

Polis... 30

Jurister... 33

KRISCENTRUM FÖR VÅLDSUTSATTA KVINNOR OCH BARN... 35

KVINNOJOURER... 38 RÖNNBACKEN... 39 ANALYS ... 40 MAKT... 40 KUNSKAP... 42 INFORMATIONSSKYLDIGHET... 44 TILLGÄNGLIGHET... 45 KONSEKVENSER AV VÅLDET... 46 MANNENS ANSVAR... 47 DISKUSSION ... 47 REFERENSER ... 51 BILAGOR... 54

INTERVJUGUIDE... 54 INFORMATIONSBLAD... 55

INLEDNING

Mäns våld mot kvinnor och barn är ett stort globalt samhällsproblem vilket kan förklaras av att det finns en maktobalans mellan kvinnor och män. Detta är ett problem som alltid har funnits men det var inte förrän på 1990-talet som man började uppmärksamma att det kunde påverka kvinnor och barns liv, hälsa och välbefinnande. Förr ansågs mäns våld mot kvinnor vara en familjeangelägenhet vilket ofta ledde till att man underskattade både hur omfattande samt hur allvarligt våldet är. Inte heller reflekterade man över hur våldet i hemmen påverkas av värderingar, normer och attityder som finns i samhället (Eliasson & Ellgrim, 2006). Med stöd av en svensk enkätundersökning har nästan hälften av kvinnorna blivit utsatt för våld av en man efter sin 15-årsdag och var fjärde kvinna har upplevt systematiskt våld från en före detta make eller sambo (Lundgren, mfl, 2001). Varje år dör 16 kvinnor i Sverige på följd av våld av en man som de har eller har haft ett förhållande med, det vill säga sin nuvarande eller före detta pojkvän, sambo eller make (Rying, 2001).

Mäns våld är ett känsligt folkhälsoproblem och därmed är det viktigt med kunskap om hur man bemöter våldsutsatta kvinnor. Enligt studien ”Våldsutsatta kvinnors hälsa och

livssituation” (2006) har våldet långvariga och allvarliga konsekvenser hos de misshandlade kvinnorna angående deras hälsa, barn, boende, ekonomi samt att de var beroende av

samhällets resurser och stöd. Ohälsa är en utav konsekvenserna av våldet, stort behov av stöd och praktisk hjälp är en annan. Separation, vårdnadsfrågor, sjukskrivning och egendomsbrott gjord av förövaren är orsaker till att kvinnorna även behöver hjälp av samhället beträffande olika instanser såsom socialtjänst, försäkringskassan, advokat och psykosocialt stöd. Resultaten visar på att det är viktigt att myndigheter blir medvetna om att våldet kan utgöra orsak till ohälsa och skador, för att kunna ge adekvat diagnos och behandling för att

förebygga ohälsa (Våldsutsatta kvinnors hälsa och livssituation, 2006). Speciellt utsatta är ensamstående kvinnor med barn i åldersgrupp 18-29 år, där största risken att utsättas för våld är i hemmet (Våldets följder – en fråga om folkhälsa, 2005). Även denna undersökning visar på kvinnor som utsätts för våld och hot har sämre hälsa och högre vård- och

läkemedelskonsumtion än icke utsatta. Det finns brister inom bemötandet gällande mäns våld mot kvinnor och samverkan mellan berörda myndigheter och ideella organisationer. Vissa kommuner och landsting saknar antingen handlingsprogram eller så används inte de riktlinjer/policys som finns vid bemötandet av dessa kvinnor. En nationell kartläggning utfördes av Rikskvinnocentrum (2006) om sjukvårdens arbete för våldsutsatta kvinnor.

Sammanlagt 19 av 23 landsting ingick i undersökningen och stora skillnader kunde utläsas mellan de olika landstingen. Trots flera år av kvinnofridsarbete, finns det fortfarande

omfattande brister i hälso- och sjukvårdens arbete med att upptäcka och bemöta kvinnor som utsatts för våld. Enligt rapporten är Region Skåne ett av landstingen som saknar, på regional nivå, central handläggare med specifikt ansvar vid frågor beträffande våldsutsatta kvinnor (Den svenska hälso- och sjukvårdens arbete inom kompetensområdet våld mot kvinnor, 2006). Med detta som grund anser jag det vara extra relevant att undersöka informanternas upplevelse av bemötandet hos bl.a. hälso- och sjukvården i Malmö.

Det är inte bara kvinnans hälsa utöver de humanistiska perspektiven som påverkas negativt av mäns våld, det berör även de samhällsekonomiska kostnaderna. Kunskaper om våldets

omfattning och ekonomiska konsekvenser är nödvändiga för att kunna angripa och åtgärda problemet. År 2004 polisanmäldes cirka 23 000 fall av kvinnomisshandel, 2 000 fall av grov kvinnofridskränkning, cirka 18 000 fall av olaga hot mot kvinnor och nästan 15 000 fall av ofredande av kvinnor. Att mörkertalet är stort bör tilläggas. Det finns en hel del svårigheter med att beräkna mäns våld mot kvinnor då det är brist på statistik över brott om mäns våld mot kvinnor och orsaken ofta gömmer sig bakom andra motiv och orsaker till det som hänt. Enligt Socialstyrelsen analys uppskattades de samhällsekonomiska kostnaderna, med viss underskattning och osäkerhet, till mellan 2 695 – 3 300 miljoner kronor per år (Kostnader för våld mot kvinnor – en samhällsekonomis analys, 2006).

I ”Räkna med kostnader – en fallstudie om mäns våld mot kvinnor” (Weinehall, 2006) har författaren undersökt kostnaderna för ett enskilt fall där en man misshandlat sin kvinnliga partner under en 20 års period. Sammanlagt har det kostat samhället 2,5 miljoner. Enligt Weinehall var det vid flera tillfällen som tjänstemän förstod att kvinnan misshandlades, men få som agerade. Så om den totala kostnad för ett kvinnomisshandelsfall är cirka 2,5 miljoner, hur mycket skulle det kosta samhället med de resterande 23 000 fall av misshandel som polisanmäls varje år ingick? Mäns våld mot kvinnor motverkar individers potential till ett gott liv och författarna till boken Ending gender-based violence menar att frågan som bör ställas är inte hur mycket det skulle kosta för att minska mäns våld mot kvinnor, utan snarare hur mycket det kommer att kosta om vi inte gör det (Ferguson mfl, 2004).

BAKGRUND

Genom att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som strider mot mänskliga rättigheter och kvinnors lika värde runt om i världen, antog FN: s generalförsamling 1993 en deklaration CEDAW (The Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women) om avskaffande om våld mot kvinnor. Deklarationen beskriver varje nations ansvar att skydda och möjliggöra kvinnors mänskliga rättigheter samt förebygga och bekämpa mäns våld. Brott som strider mot dessa rättigheter ska utredas och gärningsmannen dömas enligt deklarationen. Dessutom ska adekvat hjälp och stöd ges, speciellt från hälso- och sjukvården, till de våldsutsatta kvinnorna (Den svenska hälso- och sjukvårdens arbete inom kompetensområdet våld mot kvinnor, 2006).

I Sverige blev kvinnovåldskommissionen tillsatt 1993 av regeringen med syfte att utifrån ett kvinnoperspektiv, granska mäns våld mot kvinnor och därefter föreslå åtgärder för att motverka våldet. Resultatet blev propositionen Kvinnofrid som antogs 1998. Dess huvudsakliga uppgifter är att förbättra lagstiftning, preventivt arbete samt förbättra

bemötandet av våldsutsatta kvinnor från myndigheter. Lag infördes om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Flera myndigheter skulle samverka genom gemensamma uppdrag för att förebygga våld mot kvinnor och varje enskild myndighet skulle utforma sitt eget åtgärdsprogram. I propositionen lyftes vikten av samverkan mellan olika myndigheter och organisationer fram. Med hänsyn till denna fick Södra Innerstaden i Malmö i uppdrag från Välfärds- och folkhälsokommittén i Malmö att utforma ett kommunalt handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor tillsammans med samarbetsgrupp från socialtjänsten, polisen och sjukvården (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor, 1999). Arbetsgrupper med representanter från olika yrkesgrupper och organisationer har tillsammans med sina kunskaper och erfarenheter, kartlagt och analyserat kvinnovåldet ur olika aspekter samt vilka åtgärder som krävs. Detta har resulterat i att ett förbättringsarbete har initierats vid

bemötandet av våldsutsatta kvinnor och framsteg har påvisats genom att samverkan mellan myndigheter och organisationer har ökat. Familjevåldsenheten, som startades 1999 av polisområdet i Malmö på grund av bristande hanteringar av kvinnomisshandelsärenden, har som funktion att bland annat förbättra bemötandet av både offer och gärningsman samt samverkan mellan myndigheter (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor, 1999).

Handlingsprogrammet för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö.

Jag kommer nu att redovisa de insatser som skall göras enligt Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö inom de olika myndigheterna.

Kommun

Det mesta av kommunens ansvar styrs av Socialtjänstlagen (SoL) som ska framförallt tillgodose samtliga kommuninvånare med den hjälp och det stöd som erfordras. Där ingår Socialtjänstens uppdrag att informera, ge råd, stöd och vård samt ekonomisk hjälp och annan omsorg som kan behövas. En lagändring av paragraf 8 i SoL 1998 förtydligar Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta kvinnor:

”Socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation” (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö, 1999 s. 22,)

Hälso- och sjukvård

Hälso- och sjukvården har ett viktigt ansvar beträffande att upptäcka och identifiera våld mot kvinnor samt ge ett anpassat medicinskt och psykosocialt omhändertagande. Utdrag från hälso- och sjukvårdslagen 1982:763 är följande:

2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

2a § Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den skall särskilt

1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och

behandlingen.

2. vara lätt tillgänglig.

4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten (Heimer & Posse, 2003 s. 52).

Oftast är det akutkliniken och kvinnokliniken som kommer i kontakt med kvinnor som blivit utsatt för våld. Här är det viktigt med ett bra bemötande och omhändertagande samt fortsatt stöd så att kvinnorna kan förändra sin livssituation. Hälso- och sjukvården har även som ansvar att hänvisa kvinnorna som behöver annat stöd till de myndigheter och organisationer som har den kompetens som krävs och därav är ett samarbete och en samverkan mellan de olika yrkesverksamheterna nödvändig (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö, 1999).

Polis

Vid ett misshandelsbrott skall en anmälan mottas där polisen gör en förundersökning enligt rättegångsbalken. Idag är det Familjevåldsenheten som ansvarar för utredningar vid

misshandel. För att förbättra bemötandet och omhändertagandet av misshandlade kvinnor har polisområde Malmö övergått till ett handlingsprogram angående våld mot kvinnor.

Tillsammans med Familjevåldsenheten samt ett utbildningsprogram är förutsättningarna för en förbättring positiva enligt handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö (1999).

Åklagare

Då en kvinna blir utsatt för våld eller en våldtäkt faller det under allmänt åtal där åklagaren ansvarar för förundersökning samt beslutar om det finns rimliga skäl att anhålla mannen. Häktningsförhandling hålls i tingsrätten senast fyra dagar efter anhållandet och det kriterier som mannen vanligtvis döms för vid en kvinnomisshandel, är risk för undanröjning av bevis, dvs. risken att mannen försöker påverka kvinnan eller andra vittnen och som kan innebära konsekvenser på utredningen.

Intentionen med Malmö stads handlingsprogram är främst att arbeta för jämställdhet och förebygga våld, men även erbjuda våldsutsatta kvinnor stöd, skydd och boende. Då våld mot kvinnor skiljer sig från andra våldsbrottsligheter måste våldet angripas på en bred front. Syftet

är även att stödja och hjälpa barnen till våldsutsatta kvinnor, att bearbeta deras upplevelser och trauman samt erbjuda och hänvisa männen till krisbearbetning. En viktig del är även att vidareutbilda personal som arbetar med dessa frågor. Handlingsprogrammet berör därmed alla i familjen, dvs. kvinnan, barnen och mannen. Intentionen är också att det bör finnas skriftlig information på olika språk till kvinnorna om var de kan söka hjälp samt om deras rättigheter. Speciellt särskilt utsatta kvinnor, dvs. kvinnor med invandrarbakgrund, missbruksproblem samt äldre och funktionshindrade, lyfts fram som en viktig målgrupp (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor, 1999).

SYFTE

Syftet med studien är att undersöka våldsutsatta kvinnors erfarenheter och upplevelser av bemötandet av myndigheter och organisationer som de kommer i kontakt med då de har sökt hjälp.

FRÅGESTÄLLNING

Vilka myndigheter söker dessa kvinnor hjälp hos? Hur upplevde kvinnorna bemötandet?

Vilken kritik riktar kvinnorna mot bemötandet?

Avgränsningar

Mäns våld mot kvinnor är ett komplext och omfattande problem och därför har jag inom ramen för denna uppsats valt att avgränsa mig till att bara intervjua kvinnor i Malmö. Informanterna har blivit tillfrågade att medverka i studien genom kontakt med Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och barn i Malmö. Genom att detta är ett känsligt ämne och många obehagliga minnen kan genereras under intervjuerna har jag valt att bara intervjua kvinnor

som har lämnat ett våldsamt förhållande och som inte befinner sig i en uppbrottsprocess. Pga. tid- och platsbrist har jag valt att utesluta barnen som även de, direkt eller indirekt, drabbas av det våld som förekommer i hemmen.

Disposition

I mitt arbete kommer jag att först redogöra olika definitioner om begreppet våld. Därefter kommer jag att redogöra de metoder jag använt mig av för insamling av empirsikt material samt ta upp vilka etiska övervägande som gjorts. Vidare kommer jag att redogöra för tidigare forskning samt de teoretiska ansatser som kommer att ligga till grund för analysen av det empiriska materialet. Därefter kommer en redogörelse av det empiriska materialet samt en slutdiskussion.

Definitioner av våld

WHO: s beskrivning av våld i nära relationer:

”Fysiskt aggressiva handlingar, psykisk misshandel, påtvingat samlag eller andra former av sexuellt tvång, och olika former av kontrollerande beteende så som att isolera en person från familj och vänner eller att begränsa tillgängligheten till information och hjälp” (Holmberg & Enander, 2005, s. 30-31).

Enligt definitionen ovan är våld mångfacetterat vilket gör att man inte bara kan begränsa sig till det fysiska våldet utan det bör istället tolkas som en maktutövning som kan utövas på många olika sätt. Jag kommer nu att precisera fyra grundläggande delar beträffande mäns våld mot kvinnor:

• Fysiskt våld: Kan bestå av sparkar, kvävning/strypning, tjuvnyp samt knuffar, det vill

säga alla former av våld där fysisk kontakt används i syfte av att kontrollera och utöva makt.

• Psykiskt våld: Vanligtvis komplicerat att upptäcka och kan ge traumatiska påföljder

• Sexuellt våld: Genom våld och aggression använder förövaren sex för att förödmjuka, skada eller dominera den utsatte. Graden av våld och brutalitet tenderar att öka med tiden.

• Ekonomisk dominans: Kontrollerar partnern genom att ha kontroll över hushållets

och familjens ekonomi. I regel är det kvinnan som avstår arbete och därmed hamnar i en beroendeställning (Widding Hedin, 1997).

METOD

Jag kommer att börja detta kapitel med en introduktion om kvalitativ metod och hur jag gått till väga vid insamling av data inklusive empiriskt material där jag redogör urvalet av informanter i studien. Reliabilitet och validitetens innebörd i kvalitativ metod benämns samt godkännandet från etiska kommittén innan den empiriska insamlingens påbörjades.

Avslutningsvis i metoddiskussion diskuterar jag hur jag erfarit nämnda tillvägagångssätt under studiens gång.

Kvalitativ metod

I Den kvalitativa forskningsintervjun beskriver Kvale (1997) kvalitativ metod som en

fördjupad kunskap, där forskaren söker kunskap om den intervjuades livsvärld. Ändamålet är att beskriva och förstå väsentliga aspekter som intervjupersonen upplever och förhåller sig till. Tolkning och registrering av det som sägs är viktiga inslag i kvalitativ forskningsmetod.

Malterud (1998) anser att kvalitativ metod bör tillämpas då man önskar kunskap om människors egenskaper såsom erfarenhet, tankar, upplevelser samt innebörden av beteende och händelser som ger oss mer förståelse till varför människor agerar som det gör. Kvalitativa ansatser tillämpas även vid studier beträffande samspel och utveckling. Därför passar en kvalitativ forskningsansats denna studie då syftet är att få kunskap om hur våldsutsatta kvinnor upplever bemötandet hos myndigheter och organisationer. Avsikten med studien är att förstå och beskriva, snarare än att förklara kvinnornas upplevelser.

Tillvägagångssätt

För att besvara syfte och frågeställning i min studie har jag valt kvalitativ forskningsintervju som datainsamling med avsikt att förstå informanternas livsvärld utifrån deras egna perspektiv (Kvale, 1998). Det vill säga innebörden av informanternas erfarenheter och upplevelser om myndigheters bemötande när de valde att söka hjälp. Här är det viktigt att tolka vad som sägs och hur det sägs, vilket kan ske både genom tonfall, ansiktsutryck och kroppsspråk. När man forskar om ett känsligt ämne är det viktigt med förkunskap. Den första tiden av studien tillbringades därför med att studera tidigare forskning, teorier och förklaringsmodeller inom ämnesområdet (Kvale, 1997).

För att undvika eventuella oroligheter och tveksamheter inför intervjuerna blev informanterna i ett tidigt skede före intervjuerna, tilldelade ett informationsblad. I brevet fick informanterna kortfattad information om mig som intervjuare, studiens syfte samt deras befogenheter som deltagare i studien. Intervjupersonerna rekryterades via kriscentrum där de blev tillfrågade om att tänkas delta i studien. Intervjuerna har ägt rum på en ostörd och neutral plats vilket var viktigt för att skapa ett klimat som gav informanterna en trygghet att dela med sig av sina upplevelser samt att jag som intervjuare fick deras förtroende så de kunde känna sig avslappnad med situationen (Malterud, 1998). Innan intervjuerna påbörjades gav

informanterna sitt skriftliga samtycke efter information om att intervjun var frivillig och de kunde dra sig ur när de ville.

Semistrukturerad intervju

Jag har valt att använda mig av semistrukturerade intervjuer för att på bästa sätt få informanterna att delge sina upplevelser (Malterud, 1998). Med hjälp av en förarbetad intervjuguide med ett antal frågor (se bilaga) fanns det möjlighet för informanterna att formulera sig fritt samt utrymme för mig att ställa eventuella följdfrågor som dök upp under intervjuns gång (Hartman, 1998). Då min avsikt var att undersöka något jag inte kände till sedan tidigare var det viktigt att intervjuguiden inte var för detaljerad eller följdes ordagrant. Malterud beskriver hur respondenten har en viss tendens att styra intervjuer mot de områden vi redan har kunskap om och inom ramen för vår förförståelse. Enligt Halvorsen (1997) är fördelen med fasta frågor att det underlättar intervjuarbetet, kodning av svaren samt att det blir lättare att jämföra svaren från olika informanter. Öppna frågor liknar mer ett vanligt

samtal där risker för missförstånd och oväntade föreställningar kan undvikas. I praktiken rekommenderar Malterud att kombinera öppna och fasta frågor och därmed har jag valt semistrukturerad intervju som metod. Under samtliga intervjuer har jag använt mig utav bandspelare och anteckningar, både för att undvika riskerna att gå miste om viktig information samt komplettera med registrering av kroppsspråk som inte upptas med bandspelare. Intervjuerna transkriberades efter varje intervjutillfälle (Kvale, 1997).

Förförståelse

Enligt Thurén (1996) påverkas vår förförståelse av våra egna värderingar och baseras ofta på våra förväntningar. Vår förförståelse kan därmed riskera en fältblindhet vid en kvalitativ studie då vi omedvetet försöker påvisa våra förutfattade meningar. Mina erfarenheter om området är inte så stor men jag har en förförståelse om myndigheters arbete med våldsutsatta kvinnor är bristfällig. Detta är ett problem som måste tas på allvar, utbilda fler inom området så att kvinnorna kan få adekvat hjälp i ett tidigt skede.

Urval

Redan innan studien sattes igång var jag medveten om svårigheterna med att hitta informanter beträffande målgrupp våldsutsatta kvinnor och som kunde tänkas ställa upp för intervjuer. Ämnet är känsligt, personligt och kan framkalla många obehagliga minnen under denna process. Att jag som respondent var helt främmande för dem kunde försvåra situationen desto mer. Därav var ett strategiskt urval att föredra då urvalet var litet och väsentlig kvalitativ information från informanterna önskades (Halvorsen, 1992). För att rekrytera intervjupersoner kontaktade jag Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och barn. Handläggare på kriscentrum tillfrågade endast informanter där samtliga hade lämnat ett våldsamt förhållande och inte befann sig i en uppbrottsprocess, detta för att underlätta själva intervjuerna. Syftet med studien inte är att generalisera resultatet utan snarare få en inblick i just dessa kvinnors upplevelse av bemötandet av berörda myndigheter och organisationer (Kvale, 1997).

Reliabilitet och validitet

Reliabilitet beskriver hur pass pålitliga mätningarna är i en undersökning. Hög reliabilitet visar på att mätningarna är korrekt gjorda samt att fler oberoende mätningar ger nästan

identiska resultat (Halvorsen, 1992). Som metod är det vanligare att diskutera hög reliabilitet vid en kvantitativ studie och då jag utgår från en kvalitativ ansats som inte har som mål att nå generell giltighet, är det svårare att nå hög reliabilitet. Risken med en kvalitativ ansats och dess reliabilitet kan diskuteras beträffande intervjuarens relation till ledande frågor. Det finns en risk att omedvetet ställa ledande frågor som inverkar på svaren (Kvale, 1997).

En hög validitet visar på att undersökningen har giltighet eller relevans. Att man undersöker det man verkligen ville undersöka och inget annat. Utmaningen i detta är att samla in data som är relevant utifrån mitt syfte med studien (Halvorsen, 1992). För att öka validiteten har jag både ifrågasatt informantens svar samt kontrollerat att den erhållna informationen har uppfattats rätt. Jag har kontinuerligt kontrollerat under arbetets gång, att det jag undersöker är inom ramen för mitt syfte och frågeställningar, för att därmed öka validiteten ytterligare (Kvale, 1997).

Etik

Studien har blivit godkänd utav etiska kommittén, Malmö högskola vilket är kriterierna för att genomföra en kvalitativ studie. Alla informanter är anonyma och har tilldelats fingerade namn i resultat redovisningen. Då ämnet är extra känsligt och kraven på anonymitet hög, valde jag att inte nämna ålder eller etnicitet på informanterna. Detta för att inget som sagts ska kunna härledas till dem som person. Jag har däremot baserat de fingerade namnen på om

informanterna var av svenskt eller icke svenskt ursprung så att läsaren kan få en uppfattning om huruvida bemötandet eventuellt skiljer sig mellan svenska kvinnor och kvinnor med en annan kulturell bakgrund än den svenska utan att för den delen avslöja informanternas identitet.

METODDISKUSSION

Fördelen med föreliggande datainsamling var att jag fick en djupare insikt om just dessa kvinnors upplevelser av bemötandet av respektive myndighet och organisation.

Nackdelen var att metoden var en tidskrävande process med transkribering vid varje

ägde rum i mitt kök. Jag upplevde inte att informanterna kände sig obekväm i situationen med att bli intervjuad samt inspelad med en bandspelare utan stämningen var avslappnad där allvar, skratt och gråt varvades med varandra under intervjuns gång.

Det blev ett omedvetet mångfald bland dessa kvinnor, vilket gjorde studien extra intressant då jag fick inblick om bemötandet skiljde sig mellan olika etniciteter. Majoriteten av

informanterna var unga småbarnsmammor. Många levde fortfarande under skyddad identitet på grund av hot och rädsla av sin förre detta man. Enligt informanterna ville de medverka i studien för att förmedla de brister som finns hos myndigheter och organisationer idag samt hjälpa andra som befinner sig i samma situation som de en gång befunnit sig i. De

poängterade att det är viktigt att deras berättelser offentliggörs och att kvinnor måste få veta sina rättigheter som de och deras barn har i samhället.

Jag valde att begränsa mig till sex informanter då jag därefter upplevde det empiriska

materialet mättat, dvs. ett mönster av kvinnornas erfarenheter upprepades och kunde urskiljas. En annan aspekt som vägdes in vid beslutet om antalet informanter var den emotionella påfrestning som dessa intervjuer medförde. Trots att intervjufrågorna endast var inriktade på kvinnornas bemötande av myndigheter och organisationer så delgav informanterna även ingående beskrivningar om det våld och hot de upplevt i sina relationer.

Då samtliga informanter hade någon slags anknytning till kriscentrum antingen genom att ha bott där under en period eller fått hjälp och stöd genom samtal, fanns det risk att resultatet blivit missvisande. De flesta hade fortfarande kontakt med kriscentrum. Denna ideella organisation är en av de instanser som kommer att ta del av slutrapporten och kan ha lett till att kvinnornas positiva upplevelser från kriscentrum belystes särskilt. Det är svårt att säga om resultatet skulle ha blivit annorlunda om informanterna hade varit utspridda och kontakten hade gjorts genom andra olika ideella organisationer och myndigheter.

TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING

I detta kapitel kommer våldets uppkomst att förklaras utifrån den feministiska

våldsforskningen med förklaringsmodeller såsom våldets normaliseringsprocess och kvinnans underordnad. Jag har valt att fokusera på två svenska forskare om hur de tolkar mäns våld mot kvinnor och hur de ska förebyggas. En jämförelse mellan deras forskning och resultat har

gjorts, för att undersöka deras likheter samt skillnader beträffande hur mäns våld mot kvinnor uppstår och fortsätter att fortgå.

Två betydelsefulla forskare med feministisk utgångspunkt när det gäller våld mot kvinnor är Eva Lundgren och Margareta Hydén. Som feministisk forskare anser de att våldet måste förstås och tolkas utifrån en samhällelig kontext som är utformad av mäns makt över kvinnor. Tidigare forskning (1987) tolkade våldet utifrån kvinnan och mannens egenskaper, där den våldsutsatta kvinnan beskrevs som dominant, självständig och provocerande och ledde till att mannen misshandlar kvinnan (Holmberg & Enander, 2005).

Detta opponerar sig feministiska forskare mot och påstår att det är omöjligt att peka ut några enskilda personlighetstyper för kvinnor som blir slagna eller män som misshandlar.

Feministiska forskare kritiserar även att kvinnor och män behandlas separat eftersom paren måste förstås i förhållande till varandra och genom relationen och interaktionen mellan kvinnan och mannen (Holmberg & Enander, 2005). Jag kommer nedan att presentera Lundgren och Hydéns teorier, som skiljer sig något från varandra, om att tolka och förstå våldets orsaker. Lundgren beskriver i boken Våldets normaliseringsprocess (2004) kvinnans successiva nedbrytningsprocess samtidigt som mannens våldsanvändning utvecklas och upplevs som något normalt. Utveckling och vidmakthållande av våld är en process påverkad av vår kulturella syn på vad som är kvinnligt respektive manligt. För att förstå normalisering som en process till våld måste förståelsen av våld, kön, sexualitet och makt ses som starkt förknippade med varandra. Författaren menar att våldet i normaliseringsprocessen upplevs som något vanligt och efter hand blir ett normalt tillstånd. Vanligast är att våldet äger rum i hemmet och till motsatts av vad många tror är våldet ofta en styrd handling mot kvinnan där misshandlaren kontrollerar person, plats, tillfälle, mängd och på vilket sätt snarare än att de slår i rent raseri. Mannen vill kontrollera kvinnans livsutrymme och genom att kombinera våld, emotionell kontroll och isolering får mannen successivt mer och mer kontroll över hennes livsutrymme. Allt eftersom ökar hans makt och kontroll över hennes handlingar, tankar, upplevelser och leder till att hennes livsrum successivt förminskas. Samtidigt som mannen tar över kvinnans livsrums förstärks kontrollen genom mannens växling mellan våld och värme och resulterar i minimalt livsutrymme för kvinnan (Lundgren, 2004). Gränser utraderas och förflyttas, från att uppleva våldet som något oacceptabelt blir det med tiden vanliga handlingar för många våldsutsatta kvinnor. Något som kvinnorna efter en lång tid förväntar sig och accepterar, för att slutligen till och med försvara. Vidare menar Lundberg att

männens bild, förväntningar och normer över hur kvinnan ”bör” vara inte alltid

överensstämmer med hur hon ”är”. Detta löser misshandlaren genom att han bestämmer hur en kvinna bör vara och icke vara genom att slå henne på plats. Därav bör våld analyseras utifrån denna teoretiska modell med ett normalitetsperspektiv samt beakta att våld, makt och normalitet hör ihop. Precis som i Lundgrens kvalitativa forskning bekräftar Holmbergs studie (1993) på att man kan praktisera och normalisera över- och underordning i ett förhållande och att våld inte handlar om en artskillnad utan en gradskillnad. De som skiljer dessa två studier från varandra är att Holmberg intervjuat par som har ansett sig vara jämställda och där våld inte förekommit, vilket det gör i Lundgrens forskning. Trots synen på jämställdhet i

förhållandet fanns det en tydlig över- och underordningen där männen i studien var de överordnade (Holmberg, 1993).

I motsatt till Lundgren anser Hydén (1995) att man inte kan beskriva en våldsutsatt kvinna som total undergiven. Hon kritiserar i sin bok Kvinnomisshandel i äktenskapet Lundgrens modell över våldets normaliseringsprocess där hon menar på att den inte lämnar någon plats för motstånd för kvinnorna. Hon kritiserar Lundbergs syn på att det är genom underkastelse det kvinnliga könet konstrueras och att kvinnan kan likställas med undergivenhet. Med belägg från tidigare forskning anser Hydén att de kvinnor som sökt hjälp hos olika instanser såsom polis, socialtjänsten, kvinnoorganisationer och advokat tydligt visar på att kvinnorna lever i en svår livssituation men att påstå att dessa kvinnor skulle vara hjälplösa är fel (Hydén, 1995). Just nämnda kan sammanfattas med att Lundberg ser våldsutsatta kvinnor som offer för männens våld medan Hydén tolkar kvinnan som en motståndsfull aktör och inte ett offer. Hydén jämställer Lundbergs normaliseringsprocess med Leonore Walkers (1978)

”kvinnomisshandelsyndromet” som beskriver mäns våld som en våldsprocess i tre faser som upprepas ideligen. Första fasen, uppladdningsfasen, där en spänning långsamt byggs upp, därefter uttömningsfasen då våldet bryter fram samt avspänningsfasen där mannen är omtänksam och ångerfull (Hydén, 1995). Genom att denna våldsprocess upprepas ständigt resulterar det till en personlighetsförändring hos kvinnan. Detta är en traumatisk upplevelse som leder till att hennes självförtroende trycks ner, ångest och depression ökar likaså

beroende, självanklagande och att kvinnan blir hjälplös. Det finns en risk för människor som har blivit utsatta för våld att drabbas av en så kallad sekundär traumatisering, vilket innebär den psykiska stressen som kan uppstå för den drabbade vid ett negativt bemötande av

omgivningen. Detta möte med omgivningen innefattar till exempel hälso- och sjukvård, polis eller åklagare och uppstår om de finns okunskap och ingen förståelse om hur sårbar en person

är efter en misshandel (Lindgren, 1999). Empowerment är ett tillvägagångssätt för att stärka och få individer att själva tar makt och kontroll över sina. Det är en process som, i detta fall, möjliggör för kvinnorna att själva bestämma sin livssituation som påverkar deras hälsa och självbild positivt (Pellmer & Wramner, 2001).

Utifrån två tidigare perspektiv om kvinnomisshandel som antingen har ett individualistiskt eller feministiskt perspektiv anser Hydén att ett tredje perspektiv borde utvecklas som förenar dessa två. Detta för att öka förståelsen över när en våldshandling blir till. Författaren har därför utvecklat ett tredje perspektiv som beskriver att en våldshandling blir till genom en social process. Denna sociala process är ett samhälleligt fenomen för enskilda personer och utövas under vissa kulturella premisser och specifika kulturella regler. Att män är

överordnade kvinnor är ett exempel på en kulturell regel. En social process vid våld är uppbyggd av en eller flera faser och är konstant föränderlig. Hydén beskriver en

våldshandlings tre faser: en förhistoria t.ex. ett gräl eller en skilsmässa, en våldsakt som utspelas efter ett gräl där kvinnan förvandlas till offer under mannens våld, mannen definierar händelsen som ett gräl och kvinnan misshandel samt ett efterspel vilket avgör om kvinnan kommer att stanna eller inte i förhållandet. Dessa faser är viktiga att känna till för att kunna förstå en våldshandling och hur den kan upprepas. Likaså är det nödvändigt att mannen i fråga är medveten och tar ansvar för sina våldshandlingar (Hydén, 1995).

Gemensamt med männen i Hydéns studie var att de inte förnekade eller erkände sin handling, utan indirekt sa att händelsen hade ägt rum men att de ej tog ansvar för den. Beskrivningen var snarare att ett bråk hade ägt rum, de fick blackout, var onyktra eller att kvinnan var för jobbig. Så länge männen inte tar ansvar för våldet som de utövar, är ett samhälle fritt från våld omöjlig enligt Hydén. Pga. detta bör samhället och rättsväsende kräva mäns ansvar för sina våldshandlingar som visar på att det inte är accepterat att utsätta en annan människa för våld. Så länge mannen fråntar sig ansvaret från sina handlingar kommer han att beskylla kvinnan som orsak till sitt beteende och därmed blir det svårt för kvinnan att se realistiskt på sin egen situation där hon inte bär ansvar för hans våldsbeteende (Hydén, 1995).

RESULTAT

Jag har sammanlagt intervjuat sex kvinnor som har brutit ett destruktivt förhållande och i och med det varit i kontakt med olika myndigheter och ideella organisationer. Därefter har jag med hjälp av myndigheter och organisationer som teman strukturerat informanternas

upplevelser av de sammanlagt åtta olika myndigheter och ideella organisationer som de varit i kontakt med. Jag har valt att använda citat för att förtydliga informanternas upplevelser av bemötandet. En av dessa sex intervjuer gjordes på engelska och för att undvika eventuella misstolkningar har jag valt att presentera dessa citat på engelska. Samtliga har tilldelats figurerade namn för att öka konfidentialiteten.

Hälso- och sjukvård

Hälso- och sjukvården ansvarar för att upptäcka och identifiera våld mot kvinnor, tillhandahålla adekvat omhändertagande samt hänvisa kvinnorna vidare ifall de saknar

kompetens och resurser till uppgiften. Bemötandet inom hälso- och sjukvården har skiljt sig åt mellan kvinnorna i studien, några hade positiva erfarenheter och blev mottagna på ett adekvat sätt. Andra ansåg att de fick vänta för länge på akuten eller att sjukvårdspersonalen inte informerade om den hjälp som fanns att få på kriscentrum och kvinnojourer, trots då en av kvinnorna berättade på akuten att den knäckta näsan berodde på en misshandel. Informanterna saknade information om vilken hjälp och stöd en våldsutsatt kvinna är berättigad till.

En av informanterna berättade att samma dag som hon kom till kriscentrum ordnade hennes kontaktperson så hon fick tid på vårdcentralen för att dokumentera sina skador. Hon behövde bara vänta fem minuter innan hon blev fotograferad av två kvinnor från personalen. Hon var jättenöjd över kvinnornas insatser och tyckte att de bemötte människor på ett bra sätt men blev kritisk när den tredje, gynekologen, kom in:

”Men sen tyckte jag inte om eftersom jag skulle undersökas gynekologiskt också men det funkade inte för det gjorde inte dom. Så där blev det, där tycket jag att det var lite fel…för när man liksom berättar vad man har blivit utsatt och sen risken fanns att jag skulle kunna vara gravid och då säger dom ja men då kan du gå och handla ett g-test…sen var det liksom inge mer prat om det”. (Lina, 2007-04-02).

En av kvinnorna i studien blev ifrågasatt av sin läkare om hon verkligen ville anmäla då hon var på vårdcentralen för att dokumentera sina skador. Läkaren var från samma land som kvinnan och hon beskrev deras möte enligt följande:

”…jag berättade att jag hade blivit slagen av min man och allting och då sa han, är du säker på att du vill gå vidare med saken, tänk på att han är din man, ni har barn tillsammans och sånt du vet och jag bara tänkte, vad har du med saken och göra liksom, du ska inte fråga mig du ska bara göra ditt jobb…” (Aya, 2007-03-22).

Hon kände att läkaren agerade oprofessionellt då han upprepande frågade om hon verkligen ville anmäla sin man. Då han skulle dokumentera hennes skador skyllde han på att det var något fel på kameran och tog bara ett fåtal bilder. Vid ett senare tillfälle hos polisen fick hon se de bilder han hade tagit, de var suddiga och han hade tagit kort på skador som inte var relevanta och därmed var bilderna nästan oanvändbara. Om detta var en ren tillfällighet vet ej informanten, men hon upplevde inte att läkaren tog misshandeln seriöst och att han nästan urskuldade hennes f.d. mans agerande.

Några av kvinnorna var kritiska till tillgängligheten på sjukhuset, att de fick vänta alldeles för länge innan de kom in, speciellt ena kvinnan som sökte vård på akuten när hon var höggravid och rädd för att förlora sitt barn då hon blivit misshandlad:

“…the hospital have to stop to be late because they let the patients wait to long…they let me stay like one hour, one hour I was waiting…as an emergency we have to wait one hour, this is the emergency…why people would come to emergency if they are not sick…” (Faride, 2007-03-26).

Att sitta en timme och vänta utan att veta om sitt barn kommer överleva eller inte är otroligt psykiskt påfrestande enligt Faride. Hon ansåg att personalen är för få och för lata på

sjukhuset. Men när hon väl kom in blev hon bra mottagen av läkaren och skadorna dokumenterades ifall hon ville polisanmäla sin före detta man. Men genom att hon var

nyinflyttad till Sverige och inte visste hur det svenska samhällssystemet fungerade lät hon bli. Om det hade hänt idag hade hon anmält eftersom hon nu vet sina rättigheter. Det var även på sjukhuset som hon fick prata med en kvinnlig personal som informerade henne om

en broschyr om kriscentrum, men då hon inte kunde svenska missförstod hon informationen och trodde det var om polisen. Hon ville inte kontakta polisen då hon visste sedan tidigare att inget hände då hon anmälde och det var inte förrän senare som hon förstod att det var

kriscentrum broschyren beskrev. Hon kände sig dum att hon inte förstod broschyren, att det fanns hjälp att få och i och med det kunde undvika en hel del om hon varit medveten om sina rättigheter samt den hjälp som fanns att få i sitt nya land. Man kan tycka att hälso- och sjukvården skall bistå med tolk för att undvika eventuella missförstånd, speciellt då det är uppenbart att en kvinna blivit misshandlad och bör veta sina rättigheter om den hjälp som finns att få.

Socialtjänst

Denna myndighets arbetsuppgifter är att informera, ge omsorg och service såsom

upplysningar, råd och stöd samt ekonomiskt hjälp. En av informanterna var mycket nöjd över tillgängligheten och att de alltid fanns tillgängliga vid diverse frågor. En annan kvinna var tacksam över att de hjälpt henne med ekonomiskt bistånd. Men många av kvinnorna hade negativa erfarenheter av socialtjänsten, de upplevde okunskap samt brister i hanterandet av ärendet där oerfarenhet var en av orsakerna. De tyckte att socialtjänsten inte lyssnade på deras berättelser om vad det varit med om och vid vissa tillfällen varit partiska genom att ställa sig på mannens sida. De ansåg att de som arbetade med sociala frågor måste komplettera med mer utbildning, speciellt då vissa var oerfarna inom ämnet.

En av informanterna beskrev hur hennes handläggare på socialtjänsten fokuserade på helt andra saker än själva problemet, vilket gjorde henne ännu mer psykiskt utmattad. Då hon blev misshandlad och inte kunde hitta lägenhet föreslog handläggaren att hon kunde flytta tillbaka till sitt hemland. Men då hon var höggravid samt att Sverige var hennes nya land var detta otänkbart. Faride återgav mötet med sin handläggare:

”..she was interesting in other things…and after all she started to tell me because of my colour it would be to difficult to get an apartment and the landlord would not accept me...I think those new people who work in socials need a lot of courses before they get in to people because they can say something, blow something…” (Faride, 2007-02-26).

I detta fall var handläggaren ung och tydligen oerfaren då hon snarare förvärrade än förbättrade informantens situation. Då hon saknade bostad och inga lägenheter fanns tillgängliga var Rönnbacken det enda alternativet för bostad enligt handläggaren. Detta härbärge är ett boende för hemlösa kvinnor med bl.a. alkohol och drogproblem, något som Faride aldrig haft problem med. Situationen på härbärget gjorde att hon valde att gå tillbaka till sin f.d. man, hon blev därefter slagen igen och på akuten var där en kvinna som

rekommenderade henne kriscentrum. Hon kontaktade dem, fick hjälp på en gång och ett boende på kriscentrum dagen efter. Faride beskrev reaktionen från sin handläggare som inte bara var missnöjd och kritisk över att kriscentrum hade tagit över ansvaret utan även

ifrågasatte om hon verkligen hade blivit misshandlad av sin man:

”…to take me from here, to book me an apartment, she was annoyed, this place is not good for me, I’m not supposed to stay here and I’m not a women, she started to diced for me, she say: I don’t have a problem with my husband and I have been beaten and the hospital have been seeing that, I have a proof I have been beaten of my husband…” (Faride, 2007-03-26).

En annan kvinna berättade hur hon sökte hjälp hos socialtjänsten men att det inte var så mycket till hjälp utan fick henne mer att känna sig nerstämd. Ett hinder var att hon bl.a. alltid var tvungen att boka tid hos socialtjänsten per telefon men då hennes f.d. man stängt av telefonen var hon tvungen att ringa från en telefonautomat vid en högt trafikerad väg samtidigt som hon höll sitt barn i famnen. Här kunde hon bli ståendes länge då det var upptaget på socialtjänsten väldigt ofta. Ett annat hinder var att hon inte kunde svenska så bra vid denna tidpunkt, så hon förstod inte mycket av vad som sades då de vid vissa tillfällen bara pratade svenska och inte kunde ordna en engelsktalande tolk. Vid ett tillfälle var hon ledsen och upprörd efter en misshandel och när socialtjänsten kom till lägenheten bad de henne söka hjälp för att hon var sjuk. Hon försökte förklara att hon grät för hon var rädd och ledsen men de fortsatte att säga att hon var sjuk och behövde hjälp. Hon upplevde att socialtjänsten var på mannens sida även då de såg att hon just hade blivit misshandlad samt att de enträget talade svenska fast hon inte förstod. Känslan av att inte bli förstådd eller betrodd fick hennes självförtroende till att bli nästintill obefintlig. Hon menade på att socialtjänsten borde ha gett bättre stöd till någon som var ny i landet och omedveten om sina rättigheter. Om språket är ett hinder, bör de tillhandahålla med tolk. Kvinnan i citatet nedan ansåg att hennes förtroende för socialtjänsten var väldigt liten:

” …de bara pratar, kvinna har så och så rätt, vilken rätt. Kvinnan har ingenting, detta är bara blabla men inte fakta, vilken fakta…?” (Mira, 2007-04-06).

Hon tyckte att deras kontaktperson hade varit mer tillgänglig för hennes f.d. man än för deras barn. Vid ett tillfälle var kontaktpersonen själv närvarande då hennes före detta blev våldsam men gjorde ingen insats att försöka hjälpa eller stoppa mannen. Samtidigt är hon tacksam över att socialtjänsten har hjälpt henne ekonomiskt då mannen har haft kontroll över ekonomin.

Att kontaktpersonen från socialtjänsten ställde sig på mannens sida är något som Doha upplevde när kontaktpersonen bl.a. berättade för henne att f.d. mannen saknade och vill ha henne tillbaka. Vid ett tillfälle när kontaktpersonen hade varit hos Doha för att lämna över deras gemensamma barn blev kontaktpersonen upphämtad av hennes f.d. man utanför hennes hus. Han som hade besöksförbud sedan flera år tillbaka fick av misstag veta Dohas adress genom kontaktpersonen:

”…man var alltid rädd, kolla om det är någon i närheten om det är någon som har sett en även om jag hade skyddad uppgift och adress och allting. Första kontakten som vi hade som var mellan barn och pappa, hon avslöjade min adress. Hon fick sparken men vad spelar det för roll för mig, så allt har gått fel. Bara fel hela tiden.” (Doha, 2007-04-01).

Den nya kontaktpersonen är hon nöjd med men känner att hela incidenten har tagit hårt på hennes nerver och har svårt för att lita på någon vilket återkommer hos fler kvinnor i studien. Både misshandeln och bemötandet hos olika myndigheter har gjort dem likgiltiga och

oengagerade:

”…Så det var mycket och så var jag besviken nästan varje gång, alltså det gick bara fel och fel och fel och fel hela tiden…” (Doha, 2007-04-01).

En annan informant hade bättre erfarenhet utav socialtjänsten och det är så här bemötandet och tillgängligheten bör gå till när en våldsutsatt kvinna söker hjälp. Ärendet går snabbt, tas på allvar och tillsammans försökte de komma fram till en lösning:

”… Socialsekreterarna har varit helt underbara, har jag ringt på morgonen och behövt komma dit och prata med dem för det har hänt saker, så antingen så har vi tagit det på telefon eller så

har jag fått tid under dagen eller dagen efter, så det har ju inte varit några problem…” (Marie, 2007-04-03).

Det är fördelningen av de olika handläggarna på bl.a. socialtjänsten och familjerättsbyrån som är avgörande om kvinnan får ett adekvat och respektfullt bemötande då hon söker hjälp hos de olika instanserna.

Rättsväsendet

Familjerättsbyrån

Familjerättsbyråns uppdrag är att synliggöra barnet som skall vara i fokus i alla sammanhang. Deras utgångspunkt är att även om föräldrar lever skilda behöver barnet båda sina föräldrar. Här finns hjälp att få angående vårdnad, boende och umgänge, utredningar, familjerådgivning och samarbetssamtal för att få föräldrarna att samarbeta bättre angående barnen. Tingsrätten har utsett familjerättesbyrån för utredningar vid vårdnadstvister.

Kvinnornas erfarenheter av familjerättsbyrån skiljde sig åt, några var positiva till bemötandet och tack vare dem har de idag ensam vårdnad om sitt barn medan andra var mycket besvikna och ansåg att de var orsaken till att både de och barnen inte kunde gå vidare med sina liv utan fortfarande levde under mannens hot och destruktiva beteende. I kommande citat berättade Faride och Mira hur de upplevde det stöd och bemötandet som de fick från familjerättsbyrån:

”…this is really a good place because otherwise the men they will have control, they will call you anytime I want to see my baby, but this place will manage how many times a week and how many hours. So through law he can see he’s baby and you feel comfortable because your baby will not go away from you, you know…“ (Faride, 2007-03-26).

“…dom är viktigaste, dom är bra. Till mig dom är bra…varje gång någonting händer jag ringer till dom…de vet, de hjälper dig, jag är tacksam över dom, alla dom var bra med mig…” (Mira, 2007-04-06).

De var positiva till familjerättsbyrån då denna instans hjälpte dem att få egen vårdnad om deras barn samt underlättade vårdnadstvisten för kvinnorna då männen var tvungen att

ville hennes bästa och för tillfället var en utredning på gång som hon hoppades skulle leda till att hon fick egen vårdnad om barnet.

En kvinna var djupt besviken på familjerättsbyrån. Hon kände att de inte lyssnade då hon berättade att hennes f.d. man misshandlat henne vid vissa tillfällen inför deras gemensamma barn. Hon ville att de skulle läsa tidigare utredningar när han i detta fall fanns med i

belastningsregistret för misshandel av sin förra familj, så att de skulle inse vilken skada han förorsakade deras barn. Informanten berättade om svårigheterna med sin utredare på

familjerätten och att det ej fungerade på ett bra sätt. Hon ville ha egen vårdnad av sitt barn då barnet tog stor skada av att bo hos sin våldsamma pappa som visade ett destruktiv och

aggressivt sätt gentemot barnet. Hon sa följande om familjerättsbyrån:

”… vad jag inte kan förstå är det här att familjerätten ska finnas till för barnen och hjälpa barnen som har det svårt för dom har ingen egen talan, jag fick föra (barnets namn) talan naturligtvis som mamma men om det är en kvinna som har varken orken eller kan språket eller, dom går under, dom går totalt under på grund av familjerätten…” (Marie, 2007-04-03).

Då familjerättesbyrån är utsedd av tingsrätten att vara den instans om utreder vid

vårdnadstvist utförs bl.a. hembesök för att inspektera vem som är kapabel till att vara förälder och hur barnet har det hos respektive förälder. Här är det viktigt att de gör en objektiv och gedigen undersökning då de sedan kommer att ligga som underlag för tingsrätten vid den kommande förhandlingen. Men då hennes utredare på familjerättsbyrån ansåg att barnet ej tog skada av att bo hos pappan rådde hennes advokat att lägga ner utredning. Marie beskrev uppgivet hur barnet varje gång den hade varit hos sin pappa visade ett aggressivt beteende samt berättade han att pappan sagt mycket fula ord om sin mamma. Det tog dagar innan hon fick barnet att bli lugn och sansad igen. Hon önskar att familjerätten kunde ta till sig denna information så att hennes barn slapp lida och få eventuella men i framtiden:

”Först och främst så måste, myndigheterna måste lyssna…..de måste börja lyssna på kvinnorna, dom måste detta, jag går inte upp där, jag lägger alltså inte vad jag har lagt nu i advokatkostnader över 50 000 nästan 60 000…” (Marie, 2007-04-03).

Mycket tid och pengar har kvinnan i fråga betalat då hon under flera år kämpat för att få egen vårdnad över barnet. Hon valde tillslut att byta utredare på familjerättsbyrån och denne

f.d. och den nye utredaren på familjerätten, men då hennes f.d. man hade besöksförbud ringde hon upp utredaren och sa att de ej kunde träffas tillsammans. Samtidigt som socialtjänsten försökte ordna skyddat boende och kriscentrum höll ett rum öppet ifall hon och barnet var tvungen att komma akut, då hon dagligen blev hotad av mannen, ville utredaren att de skulle träffas tillsammans. Marie kommenterade mötet med utredaren:

”…trots allt detta så sa den här utredaren att vi ska träffas tillsammans och jag frågar honom liksom hur vill du att allt detta ska kunna gå. Jag har besöksförbud på honom, ja men det är ju bara ett informationsmöte…” (Marie, 2007-04-03).

Utredaren verkade inte riktigt förstå innebörden med besöksförbud då han svarade med att det bara är ett informationsmöte. Då hon vägrade detta gav utredaren tillslut med sig med ett enskilt möte. Hon beskrev rädslan med att sitta med en man som hon blivit slagen av i många år, kritisera honom för detta och sedan gå ut och ställa sig i en hiss tillsammans. Hur skulle detta göra henne trygg undrade hon. Hon bad om att få gå ut genom en annan dörr än hennes f.d. man men utredaren fann ingen anledning till det. Marie ansåg att de måste få in mer kompetent personal som har erfarenhet beträffande kvinnor som har blivit utsatta för våld. Bemötandet från familjerättsbyrån beskrev hon som legitim misshandel där hon blev kränkt och ifrågasatt ideligen. Citatet exemplifierar just nämnda:

”…hon kränkte mig då som mamma och ansåg att jag skulle söka hjälp, men han som liksom slår på kvinnor han behövde ingen hjälp, han var en jättebra pappa…” (Marie, 2007-04-03).

Familjerättsbyrån bör se helheten enligt informanten, att gå på hembesök och tro att de kan avgöra om mannen är aggressiv eller inte är ej ett lämpligt tillvägagångssätt. Hon menade att han naturligtvis inte slår när de är där, men när de gått kanske hon får sig ett slag. Marie efterfrågade förbättrad förståelse, kompetens och samarbete mellan dom inblandade myndigheterna som kommer i kontakt med dessa kvinnor:

”…och lyssna, ett större samarbete mellan de olika myndigheterna. Jag menar liksom, socialen på (en stadsdelsförvaltning, min kommentar) de var ju jätteunderbara, dom hjälpte mig med 100 procent och förstod ju ganska omgående vad problemet var ju. Kriscentrum likaså och då bör det ju ha ett samarbete där de då kan liksom kanske ventilera lite med varandra, höra av, stämma av och kolla…” (Marie, 2007-04-03).

Polis

Polisens uppdrag när ett misshandelsfall uppdagas är anmälan och förundersökning samt är i regel de som kommer till brottsplatsen först. Idag utförs utredningarna av

Familjevåldsenheten. Några kvinnor i studien var nöjda med tillgängligheten. Polisen var oftast på plats efter att de ringt i samband med en misshandel. Men efter polisanmälan var det bara några som fick informationsblad om telefonnummer till kvinnojourer medan andra fick ingen information alls. De flesta upplevde polisen som nonchalant och respektlösa, speciellt om kvinnan inte talade svenska och polisen saknade tolk. Förhörsprocessen var väldigt tidskrävande enligt många.

”Jag tyckte när polisen kom hem till mig och frågade vad som hade hänt och sånt, så var det bra liksom. Men min exman han, vi bodde tillsammans och han slog mig och gick ut och jag vet inte vart han gick så var jag rädd att han skulle komma tillbaka. Så frågade jag: vad ska jag göra nu, ska jag bara stanna hemma? De bara: gör vad du vill, de försökte inte hjälpa mig, de sa inte vad jag skulle göra om jag skulle ringa kriscentrum eller om jag skulle ringa

kvinnojouren utan de hjälpte inte till…(Aya, 2007-03-22).

I citatet ovan beskrev Aya frustrerat hur hon upplevde bemötandet med polisen i samband med att hon hade blivit misshandlad och ringt polisen. Hon kände att hon inte fick någon större hjälp och att det var hennes kompis som ringde runt till olika myndigheter och

organisationer för att se vilken hjälp som fanns att få. Marie nämnde en händelse när polisen kom till lägenheten då hon blivit misshandlad. De skrev en anmälan och sen for de. Här borde de ha som rutin att dela ut broschyr och informera en misshandlad kvinna om vilken hjälp det finns att få hos exempelvis kriscentrum eller kvinnojouren. En annan kvinna berättade om när hon kom hem till sin lägenhet och alla möbler var borta, hennes f.d. man hade tagit allt som fanns. Hon ringde polisen på förmiddagen och sju timmar senare kom polisen. De bad henne skriva ner allt som fattades i lägenheten och sen gick de. Ett annat exempel angående problem med tillgängligheten hos polisen är när en kvinna ringde polisen från klockan tre till klockan tio, innan hon fick svar för att polisanmäla sin f.d. man. Likvärdig frustration att inte bli hjälpt och tagen på allvar beskrev Lina:

”det var min kompis som ringde polisen när jag befann mig i lägenheten med min före detta så ja, det var väl bra att polisen kom i alla fall och de hjälpte mig ut men sen var det inte mycket mer till hjälp” (Lina, 2007-04-02).

Linas upplevelse av att inte bli tagen på allvar fortsatte efter att polisen hjälpt henne ut från lägenheten och hon beskrev hur de två polismännen respektlöst skrattade och skämtade om annat samtidigt som de tog plats i polisbilen när hon just blivit misshandlad. Första förhöret gjordes i bilen, hon satt därbak och de två polismännen i framsätet. Hon tyckte det var svårt att hålla ett förhör när de hade ryggen mot henne, situationen fick henne att känna sig ännu mer förolämpad och misstrodd då de förringade den fysiska misshandeln som hon just hade blivit utsatt för vilket beskrivs i citatet nedan:

” Ja polisen skulle jag ha behövt mera stöd av för att den behandlingen som jag fick av dom i polisbilen alltså det var rent kränkande. De satt och skrattade där framme och de skulle se på skador i nacken och då vänder han sig om och tar tag i min nacke och trycker ner mitt huvud mellan benen och säger: det var väl inte så farligt”. (Lina, 2007-04-02).

Samma frustration och besvikelse beskrivs i kommande citat över att polisen kommer och ser kvinnan misshandlad men ändå blir det inget åtal:

”Jo, polisen…jag bara tycker att det har tagit så lång tid och att de inte har gjort någonting och det är det som gör mig besviken faktiskt. Jag bara känner, vad är det de väntar på…man får ju inte slå någon så säger lagen, misshandel är inte bra liksom och så blir jag misshandlad och polisen när de kom hem till mig så såg de att jag var misshandlad. (Aya, 2007-03-22).

Att inte blir tagen på allvar och känna sig trodd var en återkommande upplevelse hos kvinnorna. Polisförhören är många och långa, en kvinna berättade att hon vid fyra tillfällen fick komma på förhör hos olika poliser då någon var på semester, en annan fick förhinder och allt blev fördröjt. Hon upplevde det jobbigt att behöva återupprepa alla hemska minnen och även att behöva öppna sig för nya personer hela tiden. Förhören kunde sträcka sig över fem timmar med få pauser. Kvinnorna kände vanmakt och en djup besvikelse från polis och rättväsendet då ingenting hände då de anmälde. De blir misshandlad, går igenom en lång och jobbig process med att först polisanmäla och därefter rättegång. Därefter är sannolikheten för åtal liten, oftast i brist på bevis och resulterade i att flertal kvinnor slutade anmäla för att det ändå inte ledde till åtal:

”Det finns ingen uppföljning av någonting av som har hänt och de sista ett och ett halvt två åren så är det ingen som har orkat anmäla för det händer ingenting…jag hade fem eller sex

vittnen under rättegången plus att jag hade foto som min kompis hade tagit och det räckte inte...” (Lina, 2007-04-02).

Åtalen kan ha lett till villkorligt och vid något tillfälle skadestånd, men en summa pengar kan aldrig tillgodose de männen utsatt dessa kvinnor och barn för. En kvinna nämnde att hon hade slutat anmäla sin f.d. man för att det ändå aldrig blev något åtal. De lades ner i brist på bevis. Då hon mådde ännu sämre av processen att anmäla har hon valt att låta bli, istället gick hon till sin kontaktperson på kriscentrum om det var något. Men det var inte bara kvinnan som blev utsatt och hotad av sin f.d. man utan även hennes familj och vänner. Några av

informanterna levde under skyddad identitet sedan några år tillbaka men det betydde inte att hoten och rädslan för vad han kan göra härnäst försvann. De hade fått lära sig att leva med skyddad identitet som också inkluderade svårigheter med alltifrån eget lägenhetskontrakt till telefonabonnemang. En kvinna beskrev just nämnda enligt följande:

”…så man lever inte lika fritt som alla ni andra, det är mycket mer omständigt…” (Lina, 2007-04-02).

Det är viktigt att polisen hanterar ärendet varsamt. Vid ett tillfälle skickade polisen en

informants anmälan, då hon polisanmält sin ex man vid en misshandel, till hennes hemadress istället för hennes tillfälliga på kriscentrum. Hon beskrev händelsen enligt följande:

”…så skickade dom på den gamla till min före detta så fick han bevis eller han fick veta allting och han kunde ta alla bevis som dom kunde ta om dom inte skulle göra fel, så jag fick ingenting av det så dom bad om ursäkt så det var inte lätt. Jag var ännu mer rädd så det var jättefel av dem…” (Doha, 2007-04-01).

Majoriteten av kvinnorna hade barn tillsammans med sina f.d. män och en av männen visade sin makt genom att bla ta med barnet utomlands i flera dagar utan att berätta var. Då hon ringde polisen när han helt plötsligt åkt i väg med barnet svarar de med att de måste vänta tre dagar innan de kunde göra någonting åt saken. Tre dagar är lång tid när det gäller ens barn ansåg Doha:

”Vad händer, det är inget som gör någonting det är bara snack, alla bara snackar så man blir bara jaha och vad gör jag, vad kan jag göra åt det?”. (Doha, 2007-04-01).

En annan slags frustration upplevde kvinnan som inte talade svenska då hon sökte hjälp på polisstationen och frågade efter tolk när polismannen i reception inte talade engelska:

”…Va då, hur mycket år du är i Sverige? Två. För två år och du kan inte prata svenska. Jag sa: ja, jag kan inte prata…jag kan aldrig glömma denna sak som han sa till mig och han gör ingenting. Sen han säger: tyvärr vi kan inte hjälpa dig, finns ingen annan som kan prata engelska…” (Mira, 2007-04-06).

Hon beskrev hur hennes självförtroende förstördes efter mötet med polismannen och att det var märkligt att inte vare sig han eller någon annan talade engelska eller att tolk fanns tillgänglig. Ett bra bemötande från polisen kan ske med små medel. Att återberätta ett flertal gånger när en kvinna blir misshandlad och hotad är känslomässigt påfrestande och många jobbiga minnen erinras, men med ödmjukhet och förståelse från polisens sida kan det underlätta förhören oerhört. Nedan beskrev informanten vid ett polisförhör, hur ett bra bemötande bör gå till:

”Det gäller att kunna möta personerna rätt, så den siste jag var hos bjöd till och med på kaffe och min advokat kunde sitta där och skojade emellan åt, inte åt min situation men, det var lättare på nått sätt, lite mer avslappnat och kunde gå ut och ta en paus. Och inte just känna det att allting måste stressas igenom för att bli klart och han förklarar liksom att du, ta den tid du behöver och vi kan sitta här hela dan. Det är nog sånt man behöver höra” (Lina, 2007-04-02).

Jurister

Advokater ansvarar för att erbjuda rådgivning och andra juridiska tjänster samt biträda sin klient inför en myndighet eller domstol. Alla medverkande i studien hade haft kontakt med en advokat eller åklagare, de flesta hade blivit tilldelad en advokat specialiserad inom området våldsutsatta kvinnor av kriscentrum och två hade själva tagit kontakt med en advokat som det hade blivit rekommenderad. Några var nöjda över advokaternas prestationer innan och efter en rättegång där fortsatt kontakt har varit extra betydelsefullt. Tillgängligheten varierade men de flesta var svåra att få tag på och då kvinnorna oftast ringde från sin mobiltelefon kunde samtalen bli dyra om de blev satt i en telefonkö.

En av informanterna fick sin advokat genom att socialtjänsten gav henne en lång kopia på en lista tagen från Eniro med advokaters namn och telefonnummer. Kvinnan i fråga kunde inte svenska så bra vid detta tillfälle och istället för att hjälpa gjorde listan henne ännu mer

konfunderad. Hon valde att ringa personen överst på listan som därefter blev hennes advokat. Hon är inte riktigt nöjd med sin advokat idag men vill helst inte byta då hon i så fall måste gå igenom allt som har hänt igen med den nya advokaten. Hon menade på att han var en lugn och snäll man men inte tillräckligt påstridig vid rättegång:

”…finns sida när jag vill byta honom du vet…men hur ska han känna sig om jag byta honom, han ska bli ledsen….hur ska jag förklara till honom, jag känner inte att du är

duktig…(skrattar)”. (Mira, 2007-04-06).

Även om de hade varit specialiserade inom denna målgrupp hade advokaterna, i vissa fall, upplevts oprofessionella och ej tillräckligt kompetenta inom området. En av informanterna upplevde sin advokat som osäker och väldigt nervös inför rättegångarna. Att hon backade istället för att strida samt verkade ha problem med att tala inför människor. Detta gjorde informanten ännu mer nervös och kände att det var kört för hennes del om att få vårdnaden över deras barn, speciellt då ex mannens advokat var mycket verbal och påstridig. Att känna en tilltro och ett engagemang från advokaten har varit viktigt för kvinnorna samt avgörande beträffande deras attityder gentemot dem. En fortsatt kontakt med sin advokat även efter rättegången har varit betydelsefullt och stärkande för många vilket beskrevs nedan angående deras upplevelse beträffande advokat:

”…jättebra, det var min kontaktperson här (kriscentrum, min kommentar) hon sa att hon kände en advokat som var jättebra så jag har haft kontakt med henne även efter rättegången, nått sms då och då, nått telefonsamtal bara för att höra om allting är ok. Har haft mycket stöd och kunnat prata om det, om det har varit jobbigt och så, det är inte bara när det vart

anmälningar…” (Lina, 2007-04-02).

Även om Lina inte hann träffa sin åklagare förrän tio minuter innan rättegången så var hon ändå nöjd över hennes insats. Hon hade önskat att de hade hunnit sitta ner en stund innan rättegången började för att gå igenom allt som hade hänt för det hade nog underlättat. Här kan ett litet engagemang, empati och förståelse från advokat och åklagarens sida vara avgörande för hur en våldsutsatt upplever bemötandet och därmed underlättar processen under