Delaktighet i förskolan för barn med hörselnedsättning. En kvalitativ studie om hur personal i förskola arbetar med delaktighet för barn med hörselnedsättning i integrerade miljöer

Examensarbete i handikapp – och rehabilteringsvetenskap Malmö universitet

DELAKTIGHET I FÖRSKOLAN

FÖR BARN MED

HÖRSELNEDSÄTTNING

EN KVALITATIV STUDIE OM HUR PERSONAL I

FÖRSKOLA ARBETAR MED DELAKTIGHET

FÖR BARN MED HÖRSELNEDSÄTTNING I

INTEGRERADE MILJÖER

FÖRORD

Jag vill rikta ett stort tack till alla som deltagit i mina intervjuer. Tack för att ni tog er tid och gjorde min studie möjlig att genomföra. Jag vill även tacka min

handledare Oskar Krantz för råd och stöd under skrivprocessen.

Slutligen vill jag rikta ett stort tack till min familj och vänner som har stöttat mig under mina tre år på Malmö universitet.

DELAKTIGHET FÖR BARN MED

HÖRSELNEDSÄTTNING I

FÖRSKOLAN

EN KVALITATIV STUDIE OM HUR PERSONAL I

FÖRSKOLA ARBETAR MED DELAKTIGHET

FÖR BARN MED HÖRSELNEDSÄTTNING I

INTEGRERADE MILJÖER

ÅSA MELLIN

Mellin, Å. Delaktighet för barn med hörselnedsättning i förskolan. En kvalitativ studie om hur personal i förskola arbetar med delaktighet för barn med

hörselnedsättning i integrerade miljöer. Examensarbete i handikapp och

rehabiliteringsvetenskap 15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för

hälsa och samhälle, 2018.

Bakgrund: Integrering handlar om att försöka skapa ett samhälle för alla där

individers olikhet inte ses som något problem. Begreppet har kritiserats då det anses fokusera på normalisering. Idag är det vanligare med integrering hos barn med hörselnedsättning och den främsta förklaringen är spridningen av det hörseltekniska hjälpmedlet, cochleaimplantat (CI). Idag har barnens tillgång till teckenspråk begränsats under det senaste decenniet och antalet teckenspråkiga förskolor har minskats. Idag riktas utvecklingen mer mot att döva och

hörselskadade barn ska ges möjlighet till både verbalt och visuellt språk.

Syfte: Syftet med denna studie har varit att undersöka personalens upplevelser av

delaktighet hos barn med hörselnedsättning i integrerade miljöer. Även lyfta möjligheter och hinder kring delaktighet hos barn med hörselnedsättning och hur personalen arbetar med delaktighet i integrerade miljöer.

Metod: Sju semistrukturerade intervjuer med personalen från två integrerade

förskolor har genomförts och analyserats tematiskt.

Resultat: Studien visar att de flesta informanter ser integrering som någonting

positivt, men samtidigt kritiseras det av vissa informanter som menar att

integrering kan innebära utanförskap hos barn med hörselnedsättning. Det finns flera utmaningar kring delaktigheten hos barn med hörselnedsättning i integrerade miljöer, barnens olika språk betraktas som den största utmaningen. Personalen intar rollen som förmedlare i barnens kommunikation med varandra i integrerade miljöer för att främja delaktigheten hos barn med hörselnedsättning. Studien visar också att personalens olika synsätt kan ha en både positiv och negativ påverkan på barnens delaktighet i integrerade miljöer.

Nyckelord: Integrering, döv, hörselnedsättning, inkludering, delaktighet, pedagog,

PARTICIPATION FOR CHILDREN

WITH HEARING LOSS AT

PRE-SCHOOL

A QUALITATIVE STUDY ABOUT HOW THE

STAFF AT PRESCHOOL WORK WITH

PARTICIPATION FOR CHILDREN WITH

HEARING LOSS IN INTEGRATED

ENVIRONMENTS

ÅSA MELLIN

Mellin, Å. Participation for children with hearing loss at preschool. A qualitative study about how the staff at pre-school work with participation for children with hearing loss in integrated environments. Degree of Bachelor of Science with a

Major in Disability and Rehabilitation Science 15 Credits. Malmö University:

Faculty of Health and Society, Department of social work, 2018.

Background: Integration is about trying to create a society for everyone where the

inequality of individuals is not seen as a problem. The term has been criticized as it is considered to focus on normalization. Today, integration among children with hearing loss is more common and the main explanation is the spread of hearing aids, cochlea implants (CI). Today, children´s access to sign language has been limited in the last decade and the number of sign language pre-schools has decreased. Today, development is more aimed at deaf and hearing impaired children being given the opportunity both in verbal and visual language.

Purpose: The purpose of this study has been to investigate the staff's experiences

of participation for children with hearing loss in integrated environments. Also highlight opportunities and obstacles to participation for children with hearing loss and how the staff work with participation in integrated environments.

Method: Seven semi-structured interviews with staffs from two integrated

pre-schools have been conducted and analyzed thematically.

Result: The study shows that most informants see integration as something

positive, while some informants are criticizing and believe that integration may mean exclusion for children with hearing loss. There are several challenges regarding the participation of children with hearing loss in integrated environments, the children's different languages are considered the greatest challenge. The staff take the role as intermediaries in children's communication with each other in integrated environments to promote the participation of children with hearing loss. The study also shows that the different approaches of the staff can have both positive and negative impact on children's participation in integrated environments.

Keywords: Integration, deaf, hearing loss, inclusion, participation, teacher,

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

4.2 GEORGE HERBERT MEAD SYMBOLISK INTERAKTIONISM 15

4.2.1 FÖRBEREDELSE-, LEK- OCH SPELSTADIET 15 4.3 ORGANISATIONSKULTUR 16

5. METOD OCH GENOMFÖRANDE 17

5.1 FÖRFÖRSTÅELSE 17 5.2 SEMISTRUKTURERAD INTERVJU 18 5.3 URVAL 18 5.4 LITTERATURSÖKNING 18 5.5 GENOMFÖRANDET AV INTERVJUERNA 19 5.5.1 EFTER GENOMFÖRD INTERVJU 20 5.6 TEMATISK ANALYS 20 5.7 ETISKA ÖVERVÄGANDEN 20 5.8 TILLFÖRLITLIGHET 21

6. RESULTAT & ANALYS 22

6.1 INTEGRERING AV BARNGRUPPERNA 22 6.1.1 PERSONALENS PERSPEKTIV 22 6.1.2 ÅLDERNS BETYDELSE FÖR INTEGRERING 24 6.1.3 PERSONALENS FÖRVÄNTNINGAR 25 6.2 BARNENS DELAKTIGHET 26 6.2.1 ARBETE MED DELAKTIGHET 26 6.2.2 TECKENSPRÅKSGRUPP 27 6.2.3 UTMANINGAR KRING DELAKTIGHET 28 6.3 ORGANISATION 30 6.3.1 ORGANISATIONENS FÖRUTSÄTTNINGAR 30 6.3.2 OLIKA SYNSÄTT HOS PERSONALEN 31 7. AVSLUTANDE DISKUSSION 33 7.1 SAMMANFATTNING AV RESULTAT OCH ANALYS 33 7.2 METODDISKUSSION 33 7.3 RESULTATDISKUSSION 34 7.4 VIDARE FORSKNING 35 REFERENSER 36 BILAGA 1 – INFORMATIONSBREV 40 BILAGA 2 – INTERVJUGUIDE 41

1. INLEDNING

Politiska debatter kring integrering har handlat om att försöka skapa ett samhälle för alla. Samhället vill eftersträva att individer med funktionsnedsättningar integreras med övriga befolkningen, baserat på ett demokratiskt tänk som grund där individers olikhet inte ses som något problem (Mallander & Tideman 2006; Tössebro 2000).

Utifrån verksamhetens perspektiv innebär integrering att alla är välkomna, möjligheter till lärande och upplevelse av delaktighet ges till alla utan att verksamheten anpassas efter individer. Inkludering innebär detsamma, fast ser också till att verksamheten anpassas efter individernas förutsättningar så att allas behov tillgodoses (Sandström 2015). Begreppet integrering har kritiserats då det innebär anpassning för individen som avviker från mängden. Individen ska således själv eller med stöd av andra anpassa sig för att passa in i mängden. Till följd av kritik mot integrering uppstod begreppet inkludering som byter fokus från att normalisera individer till att istället fokusera på anpassningar hos

omgivningen. Dock är begreppet inkludering inget självklart, det är

kontextbunden (Edling 2015). Begreppen integrering och inkludering är viktiga i sammanhanget och beskriver olika fenomen. I denna uppsats används begreppet integrering i beskrivande syfte, just för att det är en neutral beskrivning av en socialisering mellan olika grupper av individer. Därmed undviks antagandet om att individen upplever sig delaktig eller inte (Trost & Levin 2010).

För årtionden sedan var inte frågor om integrering hos barn med hörselnedsättning lika aktuellt som det är idag. Enligt Tössebro (2000) har individer med kognitiv funktionsnedsättning och hörselnedsättning främst levt segregerade. Holmström (2016) och Statens offentliga utredning (SOU 2011:30) belyser att segregeringen bland barn med hörselnedsättning inte är lika vanligt idag. Den främsta

förklaringen är det relativt nya tekniska hörselhjälpmedlet cochleaimplantat (CI) som uppstod under 1980-talet och har fått en allt större spridning och användning med tiden, främst i början av 2000-talet. Hörselskadades Riksförbuds årliga rapport (2007) visar att idag får ca 90% av alla barn som föds döva eller med hörselskada CI och det har blivit allt vanligare med CI på båda öronen. Jacobsson (2000) och Holmström (2013) beskriver CI som ett avancerat hörselhjälpmedel som innehåller två delar, en del som är opererad in i benet bakom örat och den andra delen påminner om en hörapparat och placeras bakom örat.

CI har varit ett debatterat ämne inom dövrörelsen, då dövrörelsen har haft en lång kamp om att bli erkända som en språklig kulturell minoritet och synsättet har på sistone blivit ifrågasatt. CI är relativt nytt och vilar på det medicinska perspektivet vilket har utmanat dövrörelsens föreställningar om en språklig kulturell minoritet både i Sverige och i andra länder. Ett annat debatterat ämne har varit nedläggning av dövskolor under 90-talet (Jacobsson 2000; Mallander & Tideman 2006; Holmström 2013). CI medförde att frågor om det talade språket återigen aktualiserades på dövskolorna (Holmström 2016).

Det finns två huvudsakliga perspektiv att se på döva och hörselskadade individer, medicinskt perspektiv och språkligt kulturellt perspektiv. Båda perspektiven handlar om språklig utveckling. Det medicinska perspektivet innebär att

kommunikationen med omgivningen sker via talat språk och ser tekniken som en kompensation för individens hörselnedsättning. Barnet ska således göra ljud- och

talträning, här är talandet och hörandet normalitet. Det språkliga kulturella

perspektivet ser istället barnet som en visuell individ och betonar teckenspråk som kommunikationsform. Här läggs stor vikt på en teckenspråkig miljö där barnet kan både uttrycka och göra sig förstådd i sin kommunikation (Roos & Fischbein 2006; Holmström 2013; Jacobsson 2000). Historiskt sett har pendeln svängt kraftigt mellan tal- och visuella metoder hos individer med hörselnedsättning (Andersson & Hansson 1998; Bench 2003; Holmström 2016).

En studie visar att det finns en allmän föreställning om att barn utan

inlärningssvårigheter ska bli undervisade i vanlig skola då inkludering har visat sig fungera bättre hos dem. Föreställningen är vanligt förekommande bland omgivningen runt döva och hörselskadade barn (Colker 2009). Enligt Holmström (2011), (2016) & Ellström (1993) har det funnits delade meningar kring

integrering av barn med hörselnedsättning tillsammans med hörande barn. Det ena perspektivet menar att integrering innebär isolering för barn med

hörselnedsättning då de blir marginaliserade, de behöver vara med andra likar för att bli delaktiga på lika villkor. Det andra perspektivet, enligt Grosjean (2010), innebär integrering tillsammans med andra som någonting positivt då det kan främja gemenskap och delaktighet med hjälp av teknologier till hörselhjälpmedel. Idag har utvecklingen gått mot användandet av både tal och teckenspråk snarare än bara ett av dem. Enligt Grosjean (2010) är det betydelsefullt att barnets närmaste omgivning som innefattar bl.a. föräldrar, pedagoger och läkare tillåter barnet att skaffa två språk. De två språken avser teckenspråk som det primära språket i dövsamhället om barnet är gravt hörselskadad och det talade språket för den hörande majoriteten. Det är också viktigt att barnet får ta del av både dövas- och hörandes kultur för att sedan ges möjlighet att själv välja den kultur som hen vill identifiera sig med (Grosjean 2010). Mesch, docent för teckenspråk i

Stockholm Universitet gästade radioprogrammet P1. Hon påpekar att teckna och prata samtidigt inte fungerar eftersom det är två skilda språk som också bör användas åtskilda. Hon menar att både teckenspråk och svenska helt enkelt är två fullvärdiga språk (Teckenspråkets framtid 2018). Detta framgår också i en annan studie som betonar att teckenspråket och det talade språket bör användas åtskilda (Cramér-Wolrath 2006).

1.2 Problemformulering

Forskning kring döva och hörselskadades vardagssituation har inte varit

tillräcklig, men det sker en kunskapsutveckling kring insatser och vardagsliv för döva och hörselskadade (Mallander & Tideman 2006; Holmström 2016). Idag riktas utvecklingen mer mot att döva och hörselskadade barn ska ges möjlighet till både verbalt och visuellt språk. Kristoffersen & Simonsen (2012), Holmström (2013) och Kermit (2018) lyfter att det behövs forskning kring frågor om vad som kännetecknar situationer och resurser som kan främja eller begränsa barnens delaktighet i integrerade grupper bestående av döva, hörselskadade och hörande barn med fokus på språk – teckenspråk och verbalt språk.

Vardagen för barn med hörselnedsättning på förskolan i integrering tillsammans med hörande barn är ett relativt outforskat område, därför är detta ämne angeläget att studera. Denna uppsats fokuserar på hur personalen arbetar kring delaktighet hos barn med hörselnedsättning, som omfattar döva, hörselskadade och barn med CI, i situationer där de integrerar med hörande barn.

1.3 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att beskriva personalens uppfattning av delaktighet hos barn med hörselnedsättning på en integrerad förskola.

1. Vilka möjligheter och hinder finns det kring delaktighet hos barn med hörselnedsättning?

2. Hur arbetar personalen med delaktighet i olika situationer där barn med hörselnedsättning integrerar med hörande barn?

2. BAKGRUND

Följande avsnitt presenterar barnens rättigheter som kan kopplas till denna studie. Därefter beskrivs olika inställning till teckenspråket för att ge en förståelse kring olika möjliga konsekvenser. Vidare presenteras integrering, språk och

identitetsutveckling för att få en förståelse för hur dessa faktorer kan påverka en individs identitet.

2.1 Olika rättigheter rörande barn

FN:s barnkonvention, konventionen om rättigheter för individer med

funktionsnedsättning, Salamancadeklarationen, skollagen som avser förskolan och språklagen kan kopplas till denna studie och presenteras i kommande avsnitt. FN:s barnkonvention är ett internationellt avtal som reglerar barnets rättigheter. Barnkonventionen har fyra grundläggande principer som ska följas när det gäller frågor som rör barn. Första grundprincipen handlar om att inget barn får

diskrimineras pga. bakgrund, kön, religion, funktionsnedsättning eller andra skäl. Andra grundprincipen hänvisar till barnets bästa vid beslut som rör dem. Tredje grundprincipen handlar om att barn och unga ska få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Sista grundprincipen avser barnens rätt till sina egna åsikter och respekt för sina åsikter (UNICEF 2009). Men det har visat sig att FN:s

barnkonvention inte har gett tillräcklig effekt i praktiken, så i juni 2018 har Riksdagen beslutat att FN:s barnkonvention blir till lag vilket sker år 2020. Det innebär att barnens rättigheter stärks ytterligare och bidrar till mer effekt i praktiken (SoU25).

Konventionen om rättigheter för individer med funktionsnedsättning består av ett förord och 50 artiklar. Artikel 3 omfattar respekt för barn med

funktionsnedsättnings utveckling av förmågor samt deras rätt att bevara sin identitet. Artikel 7 avser barn med funktionsnedsättning och betonar att barn med funktionsnedsättning ska få fullständiga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn (Regeringskansliet 2018).

Dock anses konventionen ofullständig och ineffektiv i praktiken precis som barnkonventionen.

Salamancadeklarationen antogs på världskonferensen om specialundervisning i Salamanca 1994. Deklarationen handlar om att barn med behov av särskilt stöd bör undervisas i en vanlig skola närmast hemmet (SOU 2003:35). Enligt

Salamancadeklarationen, Svenska Unescorådet (2006) finns det ett undantag för elever som är döva och dövblinda som enligt deklarationen – ” På grund av döva

och dövblinda människors särskilda kommunikationsbehov, är det eventuellt lämpligare att förlägga deras undervisning till specialskolor eller specialklasser och specialavdelningar i vanliga skolor” (Svenska Unescorådet 2006, s. 22).

I skollagen (2010:800), SkolL, 8 kap. 2 § anges att förskolan ska stimulera barns utveckling och lärande och erbjuda en trygg omsorg. Förskolan ska utgå från en helhetssyn hos barnet och barnets behov. Förskolans uppgift är även att främja allsidiga kontakter och social gemenskap och förbereda barnen för fortsatt utbildning. Skollagen 8:9 berör särskilt stöd hos barnet, om barnet är i behov av särskilt stöd i sin utveckling ska barnet få stöd efter sina behov. Det är

förskolechefens ansvar att erbjuda det och barnets vårdhavare ska ges möjlighet att påverka utformningen av stödinsatser. Skollagen 8:10 avser barnets

modersmål, förskolan ska stödja barnet med annat modersmål än svenska så att barnet får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål. Språklagen (2009:600) betonar att alla som har behov av teckenspråk har rätt till att få det. Lyxell (2014) betonar därmed att samhället måste skydda och främja svenska teckenspråket, då är det viktigt att samhället värnar om de miljöer där det svenska teckenspråket används.

Enligt Lyxell (2014) behövs det en del förändringar för att förbättra tillgången till teckenspråket. Det krävs fler teckenspråkiga förskolor med hög kvalité,

modersmålsundervisning i teckenspråk på lika villkor för de nationella

minoritetsspråken, förändringar i skollagen, en översyn av kursplanerna för ämnet teckenspråk, ökad kunskap om språkutveckling på teckenspråk hos personal inom hörselvården och ett föräldrastöd med tydligt språkligt perspektiv.

2.2 Inställning till teckenspråket

I delar av konventionen, skollagen och i Språklagen betonas det att individer som har behov av teckenspråk ska få tillgång till det. Idag har teckenspråkiga miljöer blivit begränsande jämfört med tidigare. Enligt Lyxell (2014) har barnens möjligheter att lära sig teckenspråk minskat dramatiskt under det senaste

decenniet. Därmed har antalet teckenspråkiga förskolor minskat och eleverna på specialskolor för döva har nästan halverats.

En av förklaringarna är att barn med CI inte anses behöva teckenspråk och placeras i vanliga förskolor och skolor (Lyxell 2014). Det finns också missuppfattningar kring inlärandet av teckenspråk. En missuppfattning är att teckenspråket hämmar barnets talutveckling, men det finns forskning som bevisar det motsatta och att teckenspråket tvärtom ger stimulans till inlärning och

språkförståelse. En annan missuppfattning är att det enbart är döva som gynnas av teckenspråk. Teckenspråket ger även barn med hörselnedsättning fördelar då de känner sig trygga att växla till teckenspråk i situationer där deras hörseltekniska hjälpmedel inte räcker till. Dessutom ger teckenspråket fördelar inför framtiden vid t.ex. högskoleutbildningar då de kan använda sig av teckenspråkstolkar ifall ljudmiljön inte räcker till eller att individen i framtiden blir helt döv (HRF 2007; Svartholm 2010).

Lyxell och Mesch (2018) påpekar i ett radioprogram P1 att barn med CI får inte normalhörsel med hjälp av CI-operation och ändå behöver teckenspråket. Det finns olika synsätt kring teckenspråksanvändning, hos barn med en viss hörselförmåga – med eller utan CI (Teckenspråkets framtid 2018). Enligt

på tillräckligt stort allvar och att hörselvårdens föräldrautbildning har låg status och teckenspråksundervisning framställs som frivillig. Konsekvenserna blir att föräldrarna inte förstår vikten av teckenspråk. Dessutom finns det som tidigare nämnt missuppfattningar kring teckenspråket som också påverkar föräldrarna (HRF 2007). Samtidigt finns det andra föräldrar som önskar att deras barn får tillgång till teckenspråk, men hindras av hemkommunerna som inte har kunskap om barnens språkliga behov (Lyxell 2014).

Även inom de större verksamheterna råder det motstridiga åsikter kring

teckenspråksanvändning hos barn med CI och övriga hörseltekniska hjälpmedel. En psykolog som representerar CI-teamet och Sahlgrenska Universitetssjukhuset vars agerande blev ifrågasatt från både det berörda barnets förälder samt en organisation. Organisationen DHB är till för döva barn och barn med hörselnedsättning eller språkstörning samt deras familjer (DHB, u.å.).

Ordföranden från DHB Västra och riksförbundet för DHB, har gemensamt skrivit ett öppet brev till Sahlgrenska Universitetssjukhuset efter psykologen från CI-teamets agerande på en förskola. Enligt uppgift från en förälder ska psykologen ha sett barnet teckna med pedagoger och förbjudit pedagogerna att använda

teckenspråk eftersom det skulle ta talspråket ifrån barnet. I det öppna brevet till Sahlgrenska från DHB lyfts funderingar kring CI-teamets syn på

kommunikationssätt. I det öppna brevet fanns det en lista på frågor från DHB till Sahlgrenska som sammanfattas här: om de håller med att inget språk bör

diskrimineras, om det är rimligt att styra familjens språkval, om stöd ges enbart enligt deras bedömning av familjens behov av teckenspråk och inte annars och om de anser att inlärning av teckenspråk hämmar talutvecklingen (DHB dialog

2018a). Vid DHB Dialogs nästa nummer visades det ett svar från Sahlgrenska Universitetssjukhuset. De besvarade frågorna och gällande förälderns upplevelse har de ingen möjlighet att direkt bemöta kritiken. De skrev att de vore tacksamma om patienten och dess närstående kontaktar dem. Vidare i brevet framgår det att de ger rekommendationer utifrån bedömningen av familjen och att det är

vårdnadshavarna som i slutändan fattar beslutet. På slutet av brevet står det bl.a. att de är medvetna om att frågan om teckenspråk väcker oerhört starka känslor (DHB dialog 2018b).

Inställning till teckenspråk enligt ovanstående skiljer sig från en tidigare rapport som betonar svenskt teckenspråks betydelse och att det ska vara dövas

modersmål. Samhället har ett särskilt ansvar för att säkerställa teckenspråkiga miljöer även i förskolan som stöd för barnets utveckling och lärande eftersom teckenspråket inte förmedlas från generation till generation. Det gäller även barn med hörseltekniska hjälpmedel som också är i behov av teckenspråk, trots att de mer eller mindre använder svenska i talad form (SOU 2006:54).

2.3 Integrering, språk- och identitetsutveckling

Integrering, språk och identitet hänger ihop och är beroende av varandra. I

integreringen är både språk och kommunikation viktiga då individer kan integrera med andra och samtidigt skapa en distans till omgivningen. Därmed utvecklar individen sin identitet som är i ständig förändring beroende på kontexter, främst i integrering med andra (Holmström 2016; Danermark 2005).

Teckenspråksutveckling i en teckenspråkig miljö för barn med hörselnedsättning är en motsvarighet till talutvecklingen för hörande barn i en hörande miljö (Horn 1995). Studier visar att en tidig exponering för teckenspråk underlättar barnets inlärning av det andra språket, svenska (Cramér-Wolrath 2006). Det visar sig

också att individer med hörselnedsättning som får tillgång till goda

kommunikationsvillkor under barndomen och tonårstiden är en av de viktigaste faktorer för att uppnå en god självkänsla och tillfredsställelse. Dessutom visar studien att individer med hörselnedsättning som kan växla mellan det döva och det hörande samhället har genomsnittligt de bästa förutsättningarna för att uppnå psykosocialt välbefinnande (Hintemair 2007).

Studier visar att kommunikationsformer hos barn med CI varierar mycket. De flesta barn med CI väljer att tala till andra medan föräldrarna och lärarna föredrar att både tala och teckna till barnet då de upplever att det underlättar

kommunikationen (Holmström, 2016). Ca 90–95 % av barn med

hörselnedsättning har hörande föräldrar. Föräldrar får olika råd av experter, råden kan sträcka sig från att enbart satsa på hörseltekniska hjälpmedel och talträning till att kommunicera fullt ut på teckenspråk med barnet (HRF, 2007; Horn, 1995). De olika råden innebär en stor utmaning för föräldrar som står inför olika val då de vill barnets bästa. Det är betydelsefullt att utgå från barnets förutsättningar och vilja kring val av kommunikation för att ge barnet förutsättningar för tillgång till en god kommunikation (Horn 1995; Cramér-Wolrath 2006; Adams Lyngbäck 2016).

Enligt Åkerström (2000) vill dövrörelsen bli sedd som en språklig minoritet och de associerar integrering med det medicinska perspektivet, som innebär att döva skulle anpassa sig till majoriteten och normaliseras genom ljud- och talträning. Synsättet kring segregation i dövrörelsen innebär inte isolering utan en sorts förberedelse inför majoritetssamhället som blir lättare att hantera då individen blir trygg och stark i sin dövidentitet från barndomen. I Åkerströms (2000) intervju med en hörande förälder till ett dövt barn lyfter föräldern fördelar med

segregering. Föräldern menar att det ger en känsla av normalitet då familjen har flyttat till det s.k. dövsamhället som innefattar bl.a. dövförskola, dövskola och dövas förening. Föräldern känner samhörighet med övriga hörande föräldrar som delar samma erfarenhet, då de lärt sig teckenspråk genom olika läger och kurser. I dövsamhället bor flera föräldrar med döva barn nära varandra och upplever att de till en stor del lever ett normalt liv precis som andra familjer då deras döva barn ges möjlighet att träffas på fritiden utan några problem (Åkerström 2000).

3. TIDIGARE FORSKNING

Följande avsnitt presenterar tidigare forskning som bedömts vara av relevans utifrån denna undersöknings syfte och frågeställningar. Den tidigare forskning som presenteras lyfter fram olika dilemman kring språk och kommunikation hos barn med hörselnedsättning, olika insatser kring tal- och ljudträning hos barn med hörselnedsättning, hinder kring delaktighet hos barn med hörselnedsättning i integrerade miljöer, personalens inställning till integrering och normalisering.

3.1 Språk, kommunikation och identitet

Flera studier visar att tillgång till språk, språkutveckling och kommunikation är de centrala faktorer som ska garanteras och som ger barn med hörselnedsättning förutsättningar för delaktighet (Kermit 2018). Adams Lyngbäcks avhandling (2016) visar att föräldrar till barn med CI brottas med dilemman kring språk, kommunikation och CI. Föräldrarna upplever en sensorisk olikhet hos barnet som

kan vara grunden i deras osäkerhet i val av bl.a. språk och skolmiljöer som är bäst för barnet. En del föräldrar anser att deras barn ska få tillgång till teckenspråk tillsammans med talad svenska medan andra anser att teckenspråk innebär en stor omställning för familjen och enbart talad svenska är att föredra. Enligt

Kristoffersen & Simonsen (2012) finns det inga vetenskapliga bevis på att enbart ett kommunikationssätt är effektivare för språkutvecklingen och socialt

deltagande hos döva och hörselskadade barn.

Bench (2003) lyfter att döva barn aldrig har uppnått en fullständig talförmåga. Olika satsningar kring lärandet av en fullständig talförmåga hos döva barn har pågått i över 400 år. Det visar sig att det inte har förekommit någon förbättring hos döva barns talförmåga efter många satsningar i århundranden. Holmström (2016) konstaterar att redan under 1800-talet försökte läkare och forskare att hitta metoder och hjälpmedel som skulle främja döva och hörselskadade barns

delaktighet i talad kommunikation. Kermit (2018) beskriver att barn med

hörseltekniska hjälpmedel såsom hörapparater, CI och mikrofoner saknar förmåga att särskilja ljud och buller på samma sätt som hörande. Uppfattningen av buller är annorlunda och kan ibland upplevas som smärtsamt. Därmed kan de inte heller särskilja signifikanta och obetydliga ljud såsom hörande kan. Exempelvis i situationer där flera individer pratar i mun på varandra i låg ton kan de med hörselhjälpmedel inte uppfatta ljud och upplever bara buller. För att uppnå bullerförebyggande är minskad gruppstorlek ett sätt, bullerdämpande miljöer anses inte tillräckliga.

Olika hörselteknologier har på många sätt påverkat identiteten hos individer med hörselnedsättning och deras möjligheter till delaktighet i olika situationer.

Holmström (2016) studie visar att barn med CI ser sig själva som både hörande och döva i olika sammanhang och har möjligheten att välja kommunikationsform – talat språk eller teckenspråk. Medan de som identifierar sig som kulturellt döva, har enligt Svartholm (2010) och Nikolaraizi & Hadjikakou (2006), gått på

förskolan och skolan med teckenspråkig miljö och därmed utvecklat en

dövkulturell identitet. Enligt Holmström (2016) och Kermit (2018) finns det en övertro på att tekniken löser allt, särskilt i skolan där CI-barn integreras med hörande barn. Omgivningens övertro på tekniken leder till att barn med CI blir beroende av tekniken som ibland krånglar vilket innebär att barnet bär på ett stort ansvar kring sin delaktighet. Nikolaraizi och Hadjikakou (2006) menar vidare att döva som går på integrerade verksamheter oftare har en hörande- eller bikulturell identitet.

3.2 Barn med hörselnedsättning i integrerade miljöer

Chapman & Dammeyer (2017) påpekar att gruppen med hörselnedsättning har förändrats till följd av relativt nya hörseltekniska hjälpmedel, CI, som i sin tur leder till många integrerade miljöer i många länder. Det behövs mer forskning med fokus på CI och hur de upplever sin identitet i olika kontexter. Kermit (2018) lyfter att det finns ett allmänt antagande att det är lättare att lyckas med

inkludering i förskolan än i skolan då det finns mindre krav på kommunikation och samverkanskompetens. Dock kan barnen uppleva utanförskap redan i förskolan. Enligt Holmström (2016) kan döva och hörselskadade bli

marginaliserade i olika situationer i miljöer där det talade språket är dominerande. Detta på grund av att de inte har samma möjligheter till interaktion som alla andra, eftersom talandet begränsar deras möjligheter till visuell teckenspråkig kommunikation. Kermit (2018) påpekar detsamma, barn med hörselnedsättningar

i inkluderade miljöer har en stor utmaning att uppleva social delaktighet bland hörande. Vidare menar han att inkludering kan ses som ett annat ord för placering – där individen är med men inte upplever delaktighet. Enligt Stier (2015), kan organisationer som lyfter inkluderade miljöer betraktas som ett sätt att lyda de dominerande normer som råder i samhället på bekostnad av politikers, experters och pedagogers åsikter.

Kristoffersen & Simonsen (2012) har gjort en studie om läskunnighet i en norsk förskola som består av både döva, hörselskadade och hörande barn. Döva och hörselskadade barn antas ha ungefär likvärdig läsförmåga som hörande barn. På förskolan kommuniceras det med både tal- och teckenspråk, i studier kring läskunnighet studeras det hur mycket döva barn tillåts deltaga på lika villkor som hörande barn. Studier visar på några händelser som är viktiga för inlärning av läskunnighet och att dessa blir stora utmaningar i inkluderande miljöer där döva, hörselskadade och hörande barn befinner sig. Barn med hörselnedsättning missar en del information som påverkar deras lärande då personalen både talar och tecknar, några tecken missas ibland då talandet har en högre prioritering. Kermits studie (2018) visar att verksamheter med inkluderande arbetssätt i stor

utsträckning misslyckas med att uppnå inkludering hos barn och ungdomar med hörselnedsättning tillsammans med hörande kamrater. Enligt Kermit påverkar inkluderingen barn och ungdomar med hörselnedsättning negativt, de får sämre resultat i skolan jämfört med hörande, har större psykosociala utmaningar – där de strävar efter att uppnå känslan av delaktighet. Det finns inget som tyder på att barn och ungdomar med hörselnedsättning får möjligheter till inflytande över sin situation. Holmström (2016) skriver att barn med CI utnyttjar många olika tekniska hjälpmedel som finns tillgängliga för allmänheten, men menar att dessa inte enbart främjar delaktighet i samhället och interaktionen med andra. Det kan ibland snarare bli tvärtom och istället begränsa barnets delaktighet.

Begränsningarna kan exempelvis vara porttelefoner, mikrofoner eller teleslingor som inte fungerar, individer med CI utan teckenspråkskunskaper blir hindrade då de är beroende av sitt tekniska hjälpmedel.

År 1985 betonade Socialstyrelsen integrering som centralt hos döva barn i

förskolan. Liksom vid senare studier, förekom det protester från dövrörelsen som menar att segregation med en teckenspråkig miljö är betydelsefullt för döva barn (Ellström 1993). Döva och hörselskadade barns integrering med hörande barn behöver inte betyda att döva och hörselskadade barn blir delaktiga eller

accepterade, vilket i sin tur leder till att det inte alltid produceras social interaktion mellan grupperna. Dessutom visar det sig att integrerade verksamheter är en utveckling mot kulturell assimilation. Det innebär att betydelsen av dövkultur förminskas (Bench 2003). Ett antagande är att barn med CI generellt integrerar med hörande barn helt problemfritt, men det är väldigt individuellt och beroende på situationen. I skolsituationen visar det sig vara svårt för barn med CI att

uppleva sin delaktighet fullt ut i integrering med hörande barn. Barnet är beroende av både teknologin och resurspersonen som stöd i flera situationer och det visar sig att resurspersonens stöd inte alltid är tillgänglig av olika anledningar

(Holmström 2016). Valente (2017) och Holmström (2013) påpekar att döva barn bär på ett stort ansvar för sin delaktighet i integrerade miljöer där de tvingas improvisera och hitta olika verktyg för en meningsfull delaktighet. Kermit (2018) lyfter att det saknas forskningsresultat som visar om barn och ungdomar känner till sina rättigheter och vet innebörden av inkludering. Det finns resultat som visar

att barn med hörselnedsättning upplever obehag, utmattning och utanförskap i situationer där de inte kan vara med och påverka utan enbart måste anpassa sig.

3.3 Personalens inställning till integrering

Nedanstående text presenterar en tidigare forskning från 1993, innan ökningen av CI operationer hos barn som skedde i början av 2000-talet. Ellström (1993) har i sin doktorsavhandling följt två förskolor där både döva och hörselskadade barn integreras med hörande barn i förskolan under fem år. Intervjuer med personalen från två olika förskolor gjordes vid två tillfällen, första tillfället vid integreringens början och andra tillfälle efter fem år. Utgångspunkten med intervjuerna var att fånga pedagogers inställning till integrering som arbetsform.

Vid den andra intervjun efter fem års tid visar det sig att de flesta pedagogers inställning till integrering hade förändrats. I början var målet att arbeta med döva och hörselskadade barn tillsammans med hörande barn. Men det visade sig att på den ena förskolan blev målet svårt att uppnå, resultatet blev istället att pedagoger mestadels fick arbeta med grupperna separerat istället för gemensamt. På den andra förskolan separerades döva och hörselskadade barn från hörande barn, även pedagoger delades upp och placerades i två olika barngrupper. En liten del av pedagogerna hade en likadan inställning till integrering som fem år tidigare. Dessa var redan negativa till döva och hörselskadade barns integrering med hörande barn. En föreståndare påpekade att integreringen ställde alldeles för höga och orimliga krav på pedagoger som saknade tillräcklig kompetens för arbetssättet och i några fall ledde det också till utmattningssyndrom (Ellström 1993). Flera studier har visat att personalen på integrerade verksamheter anser att det är svårt att uppnå delaktighet på lika villkor mellan döva, hörselskadade och hörande barn. Flertalet personal uttrycker en medvetenhet om de utmaningar som det innebär att ha döva, hörselskadade och hörande barn i samma grupp. De hänvisar till barnens olika språk som en förklaring till utmaningarna, en hörande personal beskrev att det är svårt att teckenspråkstolka allt för döva och hörselskadade barn när det är flera hörande barn som pratar (Kristoffersen & Simonsen 2012). Personalen på förskolan har olika syn på hur barngrupperna leker med varandra eller var för sig. Vissa personal är positiva till att de olika barngrupperna leker med varandra och försöker uppmuntra det. Andra är negativa till att försöka påverka barnen och tycker att de väljer sina kamrater själva (Ellström 1993).

Enligt Ellström (1993) finns det två motsatta perspektiv kring integrering av barn med hörselnedsättning tillsammans med hörande kamrater. Personalen som är positiva till integrering menar att det är viktigt att barnen lär sig att umgås med varandra trots varandras olikheter, barn med hörselnedsättning ska uppmuntras att även våga umgås med hörande. En döv personal som också är positiv menar att det främjar teckenspråksinlärningen vilket är en viktig grund för grupperna att förstå varandra. En annan döv personal är negativ till integrering och menar att det kan skapa en otrygghet hos barn med hörselnedsättning. Valente (2017) påpekar att arbetet med inkludering i integrerade miljöer innebär en stor press för barn med hörselnedsättning. I Kristoffersen & Simonsens studie (2012) påpekas det att personalen på förskolan tycks sakna kunskap om att utmaningar såsom

kommunikationsbrist kan medföra allvarliga konsekvenser kring läs- och

skriftinlärning hos döva och hörselskadade barn, vilket är oroande. Studien visar att det finns stora utmaningar när döva och hörselskadade barn ska delta i viktiga lässtunder för att uppnå ett lärande på en jämlik nivå. De döva och hörselskadade barnen hamnar i en utsatt position jämfört med sina hörande kamrater. Ett av

exemplen är att personalen läser upp en text med både tal- och tecken, men har inte med alla tecken i meningarna vilket gör att döva och hörselskadade barn inte får samma kompletta information som sina hörande kamrater. I Kristoffer & Simonsens (2012) studie visar det att integrering med olika språk drabbar döva och hörande barns läs- och skriftutveckling pga. marginaliseringen i förskolan där de hörande barnen innehar en viss ”maktposition” och får ta mer plats. De delar samma språk som personalen vilket gynnar deras inlärning, och missgynnar de döva och hörselskadade (a.a.). Personalen på förskolan menar att det enda sättet att få en fungerande integrering mellan barngrupperna är att lära de hörande barnen teckenspråk. Enligt personalen på förskolan fungerar integreringen sämre i situationer där det krävs mycket kommunikation. I en annan förskola finns det ingen integrering mellan barn med hörselnedsättning och hörande barn – grupperna leker på varsitt håll (Ellström 1993).

3.4 Normalisering

Det råder ett allmänt antagande att tekniska hjälpmedel löser allt dvs.

delaktigheten hos individer med CI, men teknologin kan krångla eller gå sönder. Föreställningen om individens möjligheter till delaktighet med hjälp av tekniska hjälpmedel är ett exempel på en s.k. hörande norm som strävar efter att individer med hörselnedsättning kan bli normaliserade och delta i majoritetssamhället. Det är viktigt att reflektera över sitt synsätt och syn på normalitet för att kunna agera så att det bidrar till allas delaktighet i samhället (Holmström 2013; Holmström 2016). Individer med hörselnedsättning avviker således från majoritetssamhällets normer som vilar på den s.k. ”hörande normen” eftersom de inte kan

kommunicera eller delta i kommunikation på samma sätt som hörande. Till följd av det har olika lösningar eftersträvats för att kompensera hörselnedsättningen så att de kan delta i samhället som alla andra (Holmström 2016).

4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

De valda teorierna tillämpades i analys av intervjuerna för att få en djupgående förståelse samt belysa de olika perspektiven som har belysts under intervjuerna. Det dramaturgiska perspektivet från Goffman handlar om att betrakta den sociala interaktionen som en teaterscen (Goffman 1959). Det kan bidra till att lyfta ett nytt perspektiv som utmanar de etablerade uppfattningar kring normalisering. Meads teori om symbolisk interaktionism handlar om individers interaktion där språk betonas (Blumer 1986). Vidare lyfts begreppen: förberedelse-, lek- och spelstadiet som beskriver de olika utvecklingsfaserna hos barnet och visar på skillnader i interaktioner beroende på barnens ålder (Trost & Levin 2010; Johansson & Lalander 2013). Organisationskultur handlar om att analysera organisationens normer och värderingar till följd av samhällets struktur (Bakka m.fl. 2006; Hatch 1997). Organisationskultur kan bidra med en ökad förståelse för personalens uppfattningar, påverkat av både organisationen och samhället.

4.1 Goffmans dramaturgi

Sociologen Goffman använder begreppet dramaturgiska perspektivet för att betrakta den sociala interaktionen som en teaterscen. Den sociala interaktionen består av bl.a. skådespelare, publik och den främre och bakre regionen (Goffman 1959). En studie av Nunkoosing & Haydon-Laurelut (2012) använder Goffmans dramaturgi för att beskriva personalens förväntningar på individer med

intellektuella funktionsnedsättningar avseende bl.a. förmåga att sköta sig själva (Nunkoosing & Haydom-Laurelut 2012). Goffmans dramaturgi kan bidra till att tydliggöra personalens olika roller och deras förväntningar på barnen i förskolan som kan ske helt omedvetet.

Goffman menar att individer intar olika roller i olika sociala situationer likt en skådespelare som spelar på en scen med en publik som observerar. Det

dramaturgiska perspektivet fokuserar på hur individen agerar på scenen. Individen intar olika roller avseende bl.a. kroppsspråk och språknyanserna som påverkar ens egen och andras tolkning av vem en är och vad som sker i den nuvarande

situationen (Goffman 1959). Individen agerar för att ge ett idealiserat intryck hos publiken som passar normen, Goffman definierar den personliga fasaden som skådespelaren använder sig av för att ge ett specifikt intryck vilket kan ske medvetet eller omedvetet. Det sker i förhållande till publiken, inramning som Goffman benämner. En publik måste finnas för att individen ska kunna spela en särskild roll (Goffman 2009).

4.1.1 Främre och bakre regionen

På scenen – den främre regionen avser att individen behåller sin fasad och

kontrollerar den i hopp om att vara trovärdig för publiken. Medan bakom scenen – den bakre regionen förbereder individen sitt uppträdande (Goffman 1959). I den främre regionen framträder individen inför publiken och ger ett önskat intryck. I den bakre regionen befinner individen bakom scenen och åsidosätter då sin fasad och kan vila och förbereda sin roll inför nästa framträdande. Publiken har inte tillträde till den bakre regionen, annars skulle deras intryck av skådespelaren kunna förstöras (Goffman 2009; Goffman 1959). I den bakre regionen finns möjlighet för individen att slappna av och visa känslor som individen dolt under framträdandet i den främre regionen, i bakre regionen kan individen uppträda informellt. En individ skiftar mellan den främre och bakre regionen beroende på omgivningens beteende (Goffman 1959).

4.2 George Herbert Mead Symbolisk interaktionism

Teorin om symbolisk interaktionism beskriver vårt förhållningssätt till varandra och vår analys av vår sociala verklighet. Språket är grunden för

identitetsutveckling och utformning av jaget (Blumer 1986). Individens identitet ska hela tiden främjas vilket innebär att kommunikationen måste vara fri, annars begränsar det individens utveckling av jaget. Individen utvecklar sin förmåga att empatisera i interaktion med andra. Individens identitet kan bli bekräftad både på ett positivt och negativt sätt, t.ex. i situationer när ens omgivning använder ett språk som är helt främmande eller obegripligt för individen. Individen kan inte känna empati med andra fullt ut om andras handlingar eller beteenden inte kan förutsägas (Johansson & Lalander 2013; Trost & Levin 2010). Enligt Fredäng (2003) väljer individer oftast att socialisera med de som bekräftar ens identitet på ett erkännande sätt och undvika dem som inte gör det. I det här fallet kan barnen med hörselnedsättning välja att vända sig till likar eller till dem som ger

bekräftelse på deras existens.

4.2.1 Förberedelse-, lek- och spelstadiet

Mead, en av de främsta teoretikerna i symbolisk interaktion konstruerade stadier i barnets uppväxt – förberedelse-, lek- och spelstadiet. Under förberedelsestadiet imiterar barnet vuxnas mimik och beteenden, vilket enligt Mead är ren imitation. Det är således inte någon interaktion utan endast en förberedelse till nästa

stadium. Nästa stadium är lekstadiet där barnet börjar utveckla sitt språk och har något klarare syn på omvärlden. Samtidigt utvecklar barnen och börjar inse att det finns fler perspektiv. Under lekstadiet intar barnet olika roller i lekar, t.ex. att leka doktor och patient. Det tredje stadiet kallar Mead för spelstadiet där barnet börjar lära sig att det existerar regler och social ordning som består av moral och normer. (Trost & Levin 2010; Johansson & Lalander 2013).

Mead beskriver skillnaderna mellan lek- och spelstadiet vilket är de viktigaste faserna i det unga barnets utveckling och ingår i det sociala samspelet. Mead menar att leken är en tidig fas i barnets sociala utveckling, leken går ut på att barnet innehar rollen som både sändare och mottagare utan att socialisera med andra. Lekstadiet stimulerar barnet till att bygga en egen identitet och är en viktig funktion för kognitiva strukturer. Leken gör det möjligt att föreställa sig olika skeenden som har registrerats från omvärlden och är en viktig grund till det sociala samspelet med andra. När andra individer involveras övergår leken till spelstadiet och där kommer krav in i bilden. Ett spel har regler och där krävs det att varje spelare följer dem och tar hänsyn till andra för att det inte ska spåra ur. Till skillnad från leken ställer spelet krav på att barnet intar alla de involverades attityder vilket enligt Mead liknar hur samhället fungerar, dvs. normer (Berg 2013).

Under lekstadiet agerar barnet omedvetet och i förhållande till sig själv som sedan, när andra involveras, övergår till spelstadiet. Under spelstadiet agerar barnet i förhållande till andra som innebär anpassningar och det krävs en

kommunikation med signifikanta symboler. Ett fungerande spel innebär att andra individer ser och erkänner individen och bidrar till ett växande självmedvetande hos individen (Berg 2013).

4.3 Organisationskultur

Olika organiserade grupper såsom politiska partier och fackföreningar kan ha en stor inflytande på organisationskulturen. Organisationens ramar som består av löner, miljö och välfärdsinitiativ kan ha en direkt inflytande på individens värderingar. Inflytandet sker genom språk och symboler, som t.ex. kan användas när någon i organisationen beskriver motparten. De externt organiserade

gruppernas värderingar och inställningar överensstämmer inte alltid med en bestämd organisation, som t.ex. vill stödja en förskola. Detta kan leda till spänningar och konflikter (Bakka m.fl. 2006).

Organisationer med samma mål och syften delar inte alltid kultur och värderingar med varandra. Hatch (1997) menar att organisationskultur vanligtvis kopplas till organisationens livsstil, ofta definierar organisationsforskare begreppet

organisationskultur med grupper som antingen har någonting gemensamt eller med grupper som skiljer sig från varandra avseende värderingar och kunskaper. När personalen delar liknande erfarenheter ökar sammanhållningen mellan dem vilket ofta kopplas till kultur inom organisationsteorin. Kultur är beroende av gemenskap och mångfald, även acceptans av skillnader. Organisationskultur innefattar frågor om människosyn, förhållande till omgivningen, individers handlingar, relationer och likhet eller olikhet. Bakka m.fl. (2006) lyfter språket som en del av kulturen och som en av de viktigaste grunder för att kulturen ska komma till uttryck och föras vidare.

Det funktionalistiska perspektivet, ett av organisationskulturens perspektiv, fokuserar på anpassning som bidrar till organisationens fortsatta existens. Det funktionalistiska perspektivet består av två kategorier: extern anpassning och intern integration. Extern anpassning innebär anpassning till omgivningen,

exempelvis att barnens föräldrar kan ha en viss påverkan på organisationen. Intern integration fokuserar istället på de interna processerna som består av gemensamt språk, status och maktrelationer som avser t.ex. personalen i verksamheten (Schein 1985; Wilson 2008; Hatch 1997; Bakka m.fl. 2006). Personalen inom organisationen har olika bakgrund, värderingar och inställningar som inte alltid överensstämmer med organisationens, vilket kan leda till konflikter (Bakka m.fl. 2006). En organisation med olika subkulturgrupper kan motarbeta och konkurrera med varandra öppet eller dolt. Organisationens värderingar blir oftare ifrågasatta av marginaliserade individer, när en individ integreras i en kultur väljer hen antingen att de egna värderingarna överensstämmer med kulturens eller

interagerar till att acceptera organisationens kulturella värderingar (Wilson 2008; Hatch 1997). Organisationens grundläggande inställning är grunden för

organisationskulturen, när de är fastställda kan inställningen vara svår att ändra då det blivit en del av strukturen i organisationen. Det är organisationens chef som har stor inverkan på organisationens kultur (Bakka m.fl. 2006; Hatch 1997).

5. METOD OCH GENOMFÖRANDE

I metodavsnittet presenteras hur studien har genomförts bestående av flera delar: förförståelse, metodval, tillvägagångssätt kring litteratursökning och forskning, urval och analys av kvalitativa data. Slutligen redogörs de etiska principer som är en viktig del att beakta i forskningen.

5.1 Förförståelse

Förförståelse handlar om kunskap som forskaren har inom området som ska studeras, forskarens upplevelser och erfarenheter spelar också roll för

förförståelsen. Forskarens förförståelse kan både hindra och främja ens tolkning av ett fenomen, i vissa fall kan förförståelsen skapa en distans men även ge en mer förståelse av empirin (Thurén 2007). I denna studie finns det en hög grad av förförståelse för dövsamhället och dess historia då jag identifierar mig som döv. Jag har också en viss förförståelse kring förskola då jag själv tidigare arbetat som barnskötare på en teckenspråkig verksamhet där olika barngrupper tas emot. En forskare kan inte hindra att ens förförståelse inte ska påverka

forskningsresultaten helt. Det är svårt att helt undvika att intervjun projicerar en viss del av forskarens förförståelse trots strävan efter objektivitet (Bryman 2011). För att upprätthålla hög grad av objektivitet och anonymitet valde jag två olika verksamheter med stort geografiskt avstånd emellan och undvek de verksamheter där jag kan ha relationer med personalen. Dock har det varit en utmaning pga. att dövsamhället är litet och många gånger känns någon igen. Men det är något en lär sig att hantera med tiden, det handlar om att inta olika roller. Jag fick tillträde till en verksamhet via en bekant som också blev intervjuad. Jag såg då till att inta en professionell roll under intervjun för att upprätthålla objektivitet så långt som möjligt och genom att ständigt distansera mig från mina egna värderingar som kan påverka intervjupersonens svar.

5.2 Semistrukturerad intervju

Kvalitativa intervjuer som metod anses lämplig i denna studie då det ger möjligheter att få ta del av personalens upplevelser och uppfattningar i olika situationer genom deras berättelser. Detta stämmer också överens med studiens syfte och frågeställningar. Kvalitativa metoder består av olika delar och

semistrukturerade intervjuer valdes som metod i denna studie. Bryman (2011) beskriver att semistrukturerade intervjuer bygger på att genomföra intervjuer genom att utgå från en intervjuguide med formulerade intervjufrågor. Denna metod bygger på flexibilitet och ger en möjlighet att anpassa frågornas ordning och struktur efter intervjupersonernas berättelser (a.a.). Organisationskulturer innehåller många betydelser såsom normer, åsikter, symboler och värderingar som kan undersökas med hjälp av intervjuer. Intervjufrågor med öppna

svarsmöjligheter kan ge forskaren förutsättningar att fånga individers tankar om och känslor inför kulturen som råder i verksamheten (Wilson 2008). Enligt Bryman (2011) kan individers upplevelser av olika situationer visa sig genom dialog, därför anses intervjuer vara en lämplig metod kring denna undersökning. Den semistrukturerad intervjuns flexibilitet har gett mig möjligheter att under pågående intervju hoppa över vissa frågor, genomföra ändringar av frågornas ordning och ställa vissa spontana följdfrågor. Vissa frågor hoppades över då intervjupersonernas berättelser redan täckte frågorna, frågornas ordning ändrades vissa gånger för att upprätthålla den röda tråden och följdfrågor gjordes i avseende att förtydliga något eller för att få ett mer utvecklat svar då de uppfattades ge mervärde till studien.

5.3 Urval

Intervjupersonerna i denna studie är personal från två olika verksamheter i Sverige. De har olika bakgrund, ålder, erfarenhet, utbildning och hörselgrad. Ett målinriktat urval gjordes, jag har kännedom om vad för slags verksamheter jag skulle vända mig till för att få svar på mina frågor. Det skulle vara verksamheter som tar emot både barn med hörselnedsättning och hörande barn. Enligt Bryman (2011) innebär det att urvalet av informanter sker strategiskt och utgår från individer som är relevanta för studiens syfte och frågeställningar.

Flera olika verksamhetschefer kontaktades i Sverige och slutligen fick jag kontakt med två chefer från två olika verksamheter. I den ena verksamhet finns en bekant till mig som kontaktades och som i sin tur hänvisade mig vidare till chefen och övrig personal. Enligt Bryman (2011) kallas denna process för snöbolls- eller kedjeurval som är en variant av bekvämlighetsurval. Enligt Trost (2010) får forskaren vid snöbollsurvalet tag på fler intervjupersoner ganska fort och metoden används ofta vid litet projekt såsom C-uppsats (a.a.). Jag hade ett videosamtal med en av cheferna där chefen informerades på teckenspråk om studien och dess syfte innan godkännande av chefen. Efter mailkontakt och tillåtelse från båda chefer lämnades personalens mailadresser ut. Personalen mailades med en kort presentation av mig, studien samt en bilaga med ett informationsbrev (se bilaga 1).

5.4 Litteratursökning

I denna studie har framförallt Malmö Universitets databas Libsearch och EBSCO nyttjats, men även tidigare kurslitteratur från utbildningen som visat sig relevant för ämnet. Då sökningen efter litteratur är en lång process har jag genom

masteruppsatser. Det vetenskapliga materialet har mestadels sökts via Universitets EBSCO databas. Sökorden som prioriterats och som givit goda resultat är

följande: integrat*; inclu*; exclu*; ”mainstream kindergarten”; deaf*; ”hearing impair*”; ”hearing loss”; ”cochlea implant*”; ”attitude”; ”mistress”;

”kindergarten” och ”preschool”.

5.5 Genomförandet av intervjuerna

Som tidigare nämnt tog jag kontakt med chefer i respektive verksamhet och efter chefernas godkännande gavs personalens mailadresser ut. Personalen kontaktades med informationsbreven bifogade. Jag framförde min flexibilitet tydligt så att personalen kunde planera vilken dag intervjun skulle passa dem bäst. Jag gjorde en del resor för att besöka olika verksamheter. Innan genomförande av

intervjuerna sammanställdes en semistrukturerad intervjuguide (se bilaga 2). Den innehåller öppna och specifika frågor som möjliggör att intervjupersonerna berättar utifrån sin egen uppfattningar och erfarenheter. Totalt sju intervjuer gjordes hos båda verksamheter i avskilda rum för att kunna prata ostört. Innan intervjuerna påbörjades informerades intervjupersonerna återigen om

informationsbrevet som bl.a. innehåller frivillighet kring deras medverkan och att de har rätt att avbryta när som helst, dessutom fick de möjlighet att själva ställa några frågor innan intervjun startade. Intervjuerna spelades in på video där min surfplatta användes för att dokumentera kommunikation på teckenspråk. Enligt Vetenskapsrådet (2017) kan studier med videoinspelning kan inkräkta på individers privatliv och integritet då de kan identifieras och bör därför endast användas när en inte kan uppnå samma resultat med hjälp av andra

datainsamlingsmetoder. Videoinspelningen ska ske på ett respektfullt och ansvarsfullt sätt, individens integritet ska respekteras (a.a.). I det här fallet är teckenspråket ett visuellt språk och kan därför inte spelas in på annat sätt än video. Wifi på surfplattan stängdes av före, under tiden och efter intervjuerna och kommer att hållas avstängd tills allt material kastas. Intervjupersonerna godkände sin medverkan genom att skriva under samtyckesblanketten innan intervjun. Intervjuerna tog mellan 20–45 minuter och frågorna ställdes med hjälp av en intervjuguide. Flera informanter talade fritt och vissa frågor täcktes vid vissa tillfällen ställdes följdfrågor från intervjuaren då någonting var oklart eller då det var extra intressant för studien.

Intervjuerna sker på svenskt teckenspråk, då intervjuaren är döv och

kommunicerar via teckenspråk. För hörande personal som inte har vuxit upp med teckenspråket innebär det att språket inte är deras primära språk. Det kan i sin tur påverka deras svar i intervjun, då de kan känna sig begränsade i sitt uttryckssätt eller inte helt bekväma. Två intervjupersoner hade önskemål om att ha med en teckenspråkstolk vars jobb går ut på att översätta från svenskt tal till teckenspråk och omvänt. Teckenspråkstolken har en professionell yrkesroll och förmedlar samtalen mellan intervjuaren och intervjupersonen, även allt ljud, tonerna och ansiktsuttryck. Användning av en teckenspråkstolk har både sina för- och nackdelar. Fördelen är den att intervjupersonen kan uppleva att hen får uttrycka sig obehindrat som leder till att samtalet flyter på. Nackdelen är att det inte sker någon direkt kommunikation mellan mig och intervjupersonen, jag får således en andrahandsinformation via teckenspråkstolken. Jag får ta del av

teckenspråkstolkens tolkning av det som sägs och tonläget – vilket är enbart teckenspråkstolkens uppfattning, intervjuaren kanske har en annan uppfattning.

5.5.1 Efter genomförd intervju

Efter intervjuer påbörjades transkriberingen omgående från surfplattan som är urkopplad via wifi. Empirin från intervjun transkriberades i word-programmet – intervjupersonernas namn avidentifierades och ersattes med siffror för att ge forskaren stöd under analysprocessen att minnas vem som hade sagt vad. Trost (2010) påpekar att det tar tid att bearbeta, tolka och analysera sina intervjuer. Reflektion över om något speciellt sades under intervjuns gång kan vara

betydelsefullt i analysprocessen (a.a.). Några noteringar gjordes efter intervjuns genomförande avseende intervjuarens kroppsspråk eller berättelse som kan vara intressanta för studien och i den tematiska analysen.

I intervjusituationen där teckenspråk används kan det förekomma brister under transkriberingen. Teckenspråk är ett språk som skiljer sig från det svenska språket. I teckenspråket uttrycks nyanserna, betoningarna och känslor genom mimiken medan det talade svenska uttrycker det genom ljud och dess nyanser. Därför tar transkriberingen extra tid, där teckenspråk med sin egen grammatik översätts till skriftig svenska. Vissa ord översätts till ett motsvarande ord på svenska, till följd av det kan en liten andel information gå förlorad då det är nästintill omöjligt att vartenda ord översätts helt perfekt. Det gäller särskilt andrahandsinformationen med teckenspråkstolk som förmedlar samtalen mellan mig och intervjupersonen.

5.6 Tematisk analys

Tematisk analys är ett av de vanligaste tillvägagångssätten inom kvalitativ metod. Denna analysmetod går ut på att skapa ett index av centrala teman och subteman som identifieras genom noggrann läsning av transkriberingen som utgör data. Samtidigt är det oklart för hur identifieringen av olika teman ska gå till.

Förklaringen kan vara att varje intervju är unik, samtidigt finns det flera faktorer som kan vara till hjälp vid identifiering av teman. Det handlar om att under läsningen uppmärksamma bl.a. repetitioner, metaforer, likheter och skillnader i informanternas svar samt ovanliga uttryck. Även saknade data, om flera

informanter nämner samma sak medan en viss inte gör det kan vara av intresse. Vid analysarbetet används teorier samt tidigare forskning som ”glasögon” för att sträva efter objektivitet så långt som möjligt (Bryman 2011).

I denna studie har analysarbetet genomförts enligt ovanstående tillvägagångssätt. De utvalda teorierna kom fram efter empiriskt material grundade från

informanterna och tidigare forskning dels för att sträva efter objektivitet så långt som möjligt men också för att lyfta data utifrån flera perspektiv, särskilt ett normkritiskt perspektiv. Data från informanterna har samlats ihop till de passande teman utefter likheterna, olikheterna eller ovanliga yttranden. Även till de

passande teorierna som kommit fram efter transkriberingen samt tidigare forskning.

5.7 Etiska överväganden

I forskning finns det krav på kvalitet i arbetet och integritet hos forskaren. Forskaren som reflekterar över etiskt förhållningssätt och agerande i sin olika roller är grundläggande. Forskaren har ett ansvar för studiens kvalité, för deltagarna i studien och för dem som indirekt kan påverkas av studieresultatet. Studiens kvalité avser att genomföra en studie utan att låta sig manipuleras av utomstående och att inte påverka deltagarna i studien. Det finns etiska principer som krävs vid forskning för att skydda intervjupersonerna mot skada och

kränkning. Intervjupersonernas anonymitet, integritet och frivillighet ska eftersträvas så långt som möjligt (Vetenskapsrådet 2017; Bryman 2011). Det finns grundläggande forskningsetiska principer för individer som är direkt inblandade i svensk forskning och de är följande: informationskravet,

samtyckeskravet, frivillighet, konfendialitetskravet och nyttjandekravet (Bryman

2011). Informationskravet avser att forskarna ska informera deltagarna om studiens syfte. Deltagarna ska få kännedom att deras deltagande är frivilligt och de har rätt till att hoppa av. Samtyckeskravet innebär att deltagarna har rätt till att bestämma över sin medverkan. Konfidentialitetskravet berör sekretess,

uppgifterna och information från deltagarna ska behandlas med största möjliga sekretess. Personuppgifterna ska förvaras så att det är oåtkomligt för obehöriga utanför studien. Nyttjandekravet handlar om att uppgifter som samlas in endast får användas för forskningsändamålet (Bryman 2011; Vetenskapsrådet 2017). Vid genomförandet av denna studie uppfylldes forskningsetiska principer genom att maila informationsbrevet till deltagarna med information om studien och innebörden av ens deltagande (se bilaga 1), intervjupersonerna informerades återigen före intervjuns start. I samband med samtyckeskravet fick

intervjupersonerna underteckna sitt samtycke för deltagande (se bilaga 3). Enligt Bryman (2011) är fingerande namn en vanlig teknik, dock är det inte helt riskfritt avseende konfidentialitetskravet. I denna studie har ytterligare variabler

avidentifierats för att skydda studiens deltagare så långt som möjligt (a.a.). Följande variabler avidentifierades: namn, kön, ålder, yrkesroll, stad och verksamhet. Även videofilmer från intervjuerna lagrades i min surfplatta som förvaras på en säker plats och urkopplad från Wi-fi. Nyttjandekravet innebär att allt material från denna studie endast ska användas för studiens ändamål och att materialet kommer att förstöras då studien är klar.

Enligt Jacobsson (1997) finns det en rädsla bland dem som lever i dövsamhället som avser både hörande och individer med hörselnedsättning att deras anonymitet inte kan garanteras vid intervjuer då ”alla känner alla” är en vanligt

förekommande beskrivning inom dövsamhället (a.a.). Det förekom en viss oro hos vissa intervjupersoner, därmed har de informerats om hanteringen av information och anonymisering enligt ovanstående och före intervjuns start.

Anonymiseringsprocessen gjordes genom att intervjupersonerna benämns i siffror under transkriberingen och benämns som 1,2,3,4,5,6 och 7 under analysprocessen – vilket är en form av kodning istället för fingerande namn. Vetenskapsrådet (2017) uppmanar forskarna att utföra en studie som kan leda till förbättringar i samhället, vilket anses ha genomförts i denna studie.

5.8 Tillförlitlighet

Tillförlitlighet tillämpas i kvalitativ studie istället för reliabilitet och validitet som används i kvantitativ studie. Tillförlitligheten består av fyra delkritiker som ska uppfyllas och som motsvarar en kvantitativ forskning: trovärdighet,

överförbarhet, pålitlighet och konfirmering. Trovärdighet innebär att skapa en

trovärdighet i resultaten, som visar att studien utförts enligt reglerna och att resultaten rapporteras till individer som är en del av studien. Detta görs för att få en bekräftelse om forskaren uppfattat verkligheten korrekt vilket ofta kallas för respodentvalidering. Överförbarhet i kvalitativ studie innebär en utförlig och detaljerad beskrivning av det som ingår i en kultur – så att läsaren kan bedöma hur pass överförbara resultaten är till en annan miljö. Pålitlighet innebär att göra en fullständig beskrivning av faserna i forskningsprocessen och innefattar bl.a.

problemformulering, intervjupersoner, intervjuutskrifter och analys av data. Detta görs för att granskarna ska få kännedom och kunna bedöma kvaliteten på de tillvägagångssätt som valts. Konfirmering avser att forskaren, trots att det inte går att uppnå en fullständig objektivitet, försöker påvisa att hen agerat i god tro. Detta grundar sig i att forskaren inte medvetet låtit sina personliga värderingar eller teoretisk inriktning påverka utförandet av och slutsatserna från en studie (Bryman 2011).

Denna studie har strävat efter trovärdighet genom att följa reglerna och stor vikt har lagts på intervjupersonernas anonymitet. Jag har en förhoppning om att studiens slutsats kan tillämpas i verksamheter med liknande målgrupper vilket rör sig om överförbarenhet. Jag har strävat efter att ge en djupgående beskrivning av faserna i forskningsprocessen som också innefattar en del reflektioner som avser

pålitlighet. Jag har även beskrivit att det inte går att uppnå en fullständig

objektivitet men att det har eftersträvats genom att inte medvetet låta sina värderingar påverka, vilket rör sig om konfirmering.

6. RESULTAT & ANALYS

Här presenteras studiens resultat som analyseras och tolkas med hjälp av bakgrunden, tidigare forskning och teorierna. Egna reflektioner kan också tillkomma. Delarna har valts ut ur transkriberingen som anses relevant för

studiens syfte och forskningsfrågorna. Resultaten som lyfts fram bygger enbart på personalens uppfattningar och upplevelser. Texten är uppdelade i följande

huvudteman: Integrering av barngrupperna, Barnens delaktighet och Organisation. Inom varje huvudtema medföljer underrubriker.

6.1 Integrering av barngrupperna

Barngrupperna avser hörande barn och barn med hörselnedsättning som omfattar döva barn, barn med CI eller hörapparat med olika grad av hörsel- och talförmåga. Underrubrikerna nedan är följande: Personalens perspektiv där både likheter och skillnader lyfts fram, Ålderns betydelse för integrering med fokus på språk och

Personalens förväntningar som kan ske både medvetet och omedvetet mellan

varandra och gentemot barnen.

6.1.1 Personalens perspektiv

Personalen i intervjuerna delar med sig av sina perspektiv kring integrering hos barngrupperna och det visar sig att personalens perspektiv skiljer sig åt.

Några informanter nämner barnens valfrihet varav en informant berättar: ”Jag

tänker att det är viktigt att dela barnen efter intresse…att barnen själva får välja… De blandar sig automatiskt. Vi har en döv som leker jättebra med ett hörande barn, de leker fantastiskt bra tillsammans…det är roligt att se. De hittar sitt sätt att kommunicera, om det inte finns tecken så hittar de lösningar.”

Informanterna pratar mycket om barnens valfrihet och det visar sig att barnens val av kamrater varierar. Vissa barn med hörselnedsättning väljer att leka med sina likar och vissa väljer att leka med dem andra barnen. Det går i linje med FN:s barnkonvention som betonar barnens rätt att välja (UNICEF 2009). Vidare arbetar personalen utifrån döv- och hörandekulturen så att barnet får möjlighet att själv