Från bekymmer till problem. En studie om föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblematik

68  Download (1)

Full text

(1)

Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet

30 hp Hälsa och samhälle

FRÅN BEKYMMER TILL

PROBLEM

EN STUDIE OM FÖRÄLDRAR TILL VUXNA

BARN MED NARKOTIKAPROBLEMATIK

(2)

FRÅN BEKYMMER TILL

PROBLEM

EN STUDIE OM FÖRÄLDRAR TILL VUXNA

BARN MED NARKOTIKAPROBLEMATIK

OLIVIA LIAHAUGEN FLENSBURG

Liahaugen Flensburg, O. Från bekymmer till problem. En studie om föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblematik. Examensarbete i socialt arbete 30 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2019.

Denna uppsats uppmärksammar föräldrar till vuxna barn med

narkotikaproblematik och deras perspektiv på processen ”från bekymmer till problem”. Uppsatsen diskuterar denna problemdefinieringsprocess utifrån ett social interaktionistiskt perspektiv där betydelsefulla händelser och skeenden identifierats i föräldrarnas berättelser om barnets narkotikaproblem. Resultatet av studien visar hur den initiala fasen av att upptäcka ett problem kännetecknas av en ökad oro hos föräldrarna och en vag känsla av att någonting är fel. När ett

narkotikaproblem har synliggjorts hos barnet påbörjar föräldrarna ett sökande efter svar på varför situationen uppstått. Initialt tenderar föräldrarna skuldbelägga sig själva för att sedan, i allt större utsträckning, individualisera problematiken. Barnet ses bära det främsta ansvaret, dock inte sällan med förklaringar som förmildrar omständigheterna. Uppsatsen uppmärksammar vidare hur barnets narkotikaproblematik påverkar föräldrarnas kontakt med sina sociala nätverk. En påverkan som främst yttrar sig i form av ett undvikande av personer som inte delar liknande erfarenheter. Slutligen diskuteras föräldrarnas kontakt med officiella myndigheter i deras försök att hitta lösningar och ett slut på barnets narkotikaproblem. Denna fas tydliggör problems formbara och förhandlingsbara natur.

(3)

THE PROCESS OF DEFINING A

DRUG PROBLEM

A STUDY OF PARENTS TO ADULT CHILDREN

WITH DRUG PROBLEMS

OLIVIA LIAHAUGEN FLENSBURG

Liahuagen Flensburg, O. The process of defining a drug problem. A study of parents to adult children with drug problems. Degree project in social work 30 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2019.

This essay pays attention to parents to adult children with drug problems and their perspective on the process of defining a problem. The essay discusses this process through an interactionist perspective and significant events where identified in the parents stories about their children’s drug problem. The result shows how the initial stage of discovering a problem is characterized by an increasing concern and a vague feeling of something being wrong. When the child’s drug problem was identified, the parents started to search for an explanation to why the situation had emerged. Initially the parents tend to blame themselves for the situation but as time goes by the explanations shift and tend to get more individualized. The child is seen as carrying the main responsibility, but the parents’ explanations often mitigate the circumstances. The essay further discusses how the children’s drug problem affects the parents’ contact with their social network. The parents show insecurity in the relationship towards people who don’t have similar experiences which results in an avoidance of social contact. Finally parents’ contact with official authorities is examined. The parents seek authorities in their search for a solution and an end to the child’s drug problem. This phase of the process highlights the negotiable nature of problems.

(4)

FÖRORD

Ett stort tack till min handledare Johan Nordgren. Ditt engagemang och det stöd jag fått under arbetets gång har varit otroligt värdefullt.

Jag vill tacka Björn Johnson, Torkel Richert och Bengt Svensson för att jag fått ta del av ert arbete och det gedigna material som gjort den här studien möjlig. Ett extra tack till Björn Johnson, för dina kommentarer och din uppmuntran.

Jag vill även tacka Ida Lindstén – min studiekamrat och ständiga bollplank. Tack för att du gjort denna resa rolig.

Slutligen ett stort tack till alla föräldrar som deltagit i Föräldraprojektet. Ni har bidragit med ovärderlig kunskap!

Olivia Liahaugen Flensburg Malmö 190520

(5)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING 6

1.1 Syfte och frågeställningar 7

2. BAKGRUND 8

2.1 Föräldrarollen och familjen som enhet 8

2.2 Stöd till anhöriga 10

2.2.1 Idéburna organisationer 11

2.3 Medberoende – vad är det? 11

3. TEORI 12

3.1 Definitionen av situationen – avgörande för vårt beteende 12

3.2 Ett problems definieringsprocess 13

3.2.1 Vad sker i mötet med officiella problemlösare? 15

3.3 Avvikelse och stigma 16

3.3.1 Vad är skam och hur yttrar känslan sig? 17

3.4 Legitimering av handlingar 18

3.5 Sammanfattning av teorins mest centrala delar 19

4. TIDIGARE FORSKNING 20

4.1 Att vara anhörig 20

4.2 Föräldrar till barn med problemtik 21

4.2.1 Skuld, skam och stigma 24

4.3 Sammanfattning av forskningslägets mest centrala resultat 25

5. METOD 25

5.1 Intervjun som insamlingsmetod 25

5.1.1 Information om materialet 26

5.2 Att arbeta med sekundär data 27

5.3 Min utgångspunkt 27

5.4 Mitt tillvägagångsätt 28

5.5 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet 30

5.6 Etiska aspekter 32

6. RESULTAT OCH ANALYS 32

6.1 Att definiera situationen som problematisk 33

6.1.1 ”Det var något som inte stämde” 33

6.1.2 ”Man förväxlar det oftast med tonåren” 35

6.1.3 ”Dom har ju tagit droger!” 37

6.1.4 ”Ja, ja det är nått som passerar förbi” 38

6.1.5 Sammanfattning 40

6.2 Att söka svar på frågan ”varför” 41

6.2.1 ”Vad har jag gjort för fel?” 41

6.2.2 ”Jag tror att det ligger i koderna genetiskt” 44

6.2.3 Sammanfattning 46

6.3 Kontakt med informella (potentiella) problemlösare 47

6.3.1 ”Jag skämdes” 47

6.3.2 ”De förstår inte” 50

6.3.3 Sammanfattning 52

6.4 Kontakt med formella problemlösare 52

6.4.1 ”Samhället stänger faktiskt dörrarna” 53

6.4.2 ”Det är ju inget fel på honom” 54

6.4.3 Sammanfattning 57

7. SAMMANFATTANDE DISKUSSION 57

(6)

7.2. Framåtblickar 61

(7)

1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING

Through their affiliations people learn – and absorb – routine meanings and

practices. As life becomes routine, the interpretive process compresses and people engage less in an overt inner conversation to mull over their situations. They are unlikely to change either their practices or meanings unless their situations have become problematic and their habitual responses no longer work (Charmaz 2014:271).

Precis som Charmaz (2014) uttrycker fylls våra vardagsliv av rutiner vi sällan reflekterar över, ju mer välbekant en situation ter sig desto mindre funderar vi över den. Det vill säga tills en problematisk situation blir synlig vilket leder till att vårt vanemässiga agerande inte längre fungerar.

Då vi rör oss från en dag och situation till nästa skapar vi gemensamma

förväntningar som färgar våra interaktioner. Våra relationer till andra formar sig till ett välbekant mönster. Detta system av interaktioner tar sig uttryck i en social ordning, en ordning som upprätthålls genom att varje person intar och agerar utifrån en given plats och roll. Interaktionen med andra blir på så sätt

medkonstruktör till våra identiteter och vår självuppfattning (Francis 2012). Där en social ordning råder finns även personer och beteenden som går emot det förväntade. Normer och interaktioners förväntade mönster utmanas ständigt och tar sin form i vad vi kallar vardagliga bekymmer. Vardagliga bekymmer, så som att försova sig, löses i de flesta fall snabbt och resulterar inte i en betydande förändring av livsförhållanden. Dessa bekymmer kan hjälpa oss förstå hur den sociala ordningen uttrycks, känns igen och verkar (Emerson 2009).

Det finns dock vardagliga bekymmer som utvecklas till mer ihållande problem. Dessa problem påverkar inte bara den som brutit mot den sociala ordningen utan även den vars förväntningar bröts och kontexten inom vilka båda ingår. Den sociala ordningen utgör en trygghet i form av det förväntade och har på så sätt en kraftfull inverkan på våra tankar, känslor och handlingar. När något oväntat sker skakas vår livsvärld om och våra tidigare förgivettagna roller ifrågasätts (Francis 2012). Vardagliga bekymmer kan ses i relation till de problem som kräver aktiva insatser för att avhjälpas. Emerson och Messinger (1977) diskuterar den

interaktionistiska process i vilken det vardagliga bekymret potentiellt kan formas till ett problem. Ett problem som, inte sällan, innebär att en person blir utpekad som problemskapare. Denna process visar hur bekymmer tar sig uttryck mellan människor, inte bara inom dem. Det finns ingen linjär utveckling från bekymmer till problem utan denna utveckling ska ses i form av en process. En process som utmärks av en ständig växelverkan mellan reaktion, handling och definition. Problem är ur detta perspektiv inte någonting inneboende hos en individ utan ett resultat av andras reaktioner på ett visst beteende (Becker 1963/2006; Emerson & Messinger 1977).

Det är som att livet splittras, en hel familj förstörs när man har en missbrukare hemma. (Matilda).

Matilda, en förälder till ett vuxet barn med narkotikaproblematik (från empirin), uttrycker hur narkotikaproblem leder till djupgående konsekvenser inte bara för den enskilde utan även för de personer som står dem närmst. Den närmsta

(8)

ses i förhållande till uppväxtförhållanden kan föräldern bli ifrågasatt och skuldbelagd, både av sig själv och omgivningen. Den stigmatisering som följer med narkotikaproblem drabbar på så sätt inte bara individen utan även föräldern (Corrigan m.fl. 2006; Richert m.fl 2018). När det kommer till

narkotikaproblematik skuldbeläggs föräldrarna i större utsträckning än övriga familjemedlemmar. Det finns även en högre grad av stigma förknippat med

narkotikaproblem i jämförelse med psykisk och fysisk ohälsa hos barnet (Corrigan m.fl. 2006).

Föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblem är en grupp vars livssituation i stor utsträckning är outforskad. Vid Malmö universitet finns det ett pågående arbete med just denna grupp kallat Föräldraprojektet. Nära 700 föräldrar har deltagit i en enkätundersökning och 32 föräldrar har medverkat i kvalitativa intervjuer. Datamaterialet visar att föräldrarna påverkas negativt på ett

hälsomässigt, socialt och ekonomiskt plan med stor inverkan på deras känsloliv. Känslor av stress, oro, maktlöshet, misslyckande, sorg, skuld och skam är vanliga (Richert m.fl. 2018).

Denna uppsats använder material från Föräldraprojektet med utgångspunkt i de kvalitativa intervjuerna som gjorts. Uppsatsen fokuserar på föräldrarnas

redogörelser för hur barnets narkotikaproblematik tog sin början och följer den interaktionistiska processen från känslan av bekymmer till ett problem. I denna process uppmärksammas även föräldrarnas sätt att hantera och redogöra för problemdefinieringsprocessen och hur de upplevt den. Studien lyfter fram

föräldrarnas perspektiv och deras sociala kontext vars ordning och förutsägbarhet blivit omkastad i takt med deras barns problematik.

1.1 Syfte och frågeställningar

Studien har till syfte att analysera föräldrarnas berättelser om deras barns

narkotikaproblems uppkomst och utveckling med utgångspunkt i intervjutexterna. Uppsatsen har till syfte att belysa vilka händelser som blir betydelsefulla i

berättelsen om ett problem, förälderns upplevelse av problematiken, hur föräldrarna reagerar, hur problemet utvecklas och sedan definieras som ett narkotikaproblem. Målet är att erbjuda nya insikter och en djupare förståelse för föräldrarnas situation och svårigheter. Studien strävar även efter att ge en uppfattning av hur narkotikaproblem formuleras och definieras, något som är viktigt i utformandet av bra stöd till föräldrar till vuxna barn med

narkotikaproblematik.

De frågeställningar som väglett studien berör föräldrarnas perspektiv av denna problemdefinieringsprocess, även kallad ”från bekymmer till problem”. Studiens syfte är även att förse detta problemområde med en teoretisk förståelse.

1. Hur beskriver de intervjuade föräldrarna till vuxna barn med narkotikaproblematik processen ”från bekymmer till problem”? 2. Hur upplevde de intervjuade föräldrarna processen i vilken ett

(9)

2. BAKGRUND

I fokus för uppsatsen står gruppen föräldrar och deras föräldraroll. Familjen som enhet kommer därför att diskuteras i detta kapitel. Kapitlet ger även läsaren en bild av hur dagens stöd till anhöriga till personer med drogproblematik ser ut. Detta för att tydliggöra anhörigas situation. Jag kommer även att nämna de större idéburna organisationer som vänder sig till denna målgrupp och som utgör en stor del av stödet till anhöriga. Majoriteten av informanterna var eller hade varit i kontakt med idéburna organisationer och även om denna aspekt inte kommer lyftas fram senare i uppsatsen ges detta en kontext. Det numera välkända

begreppet medberoende berörs i korthet. Detta görs främst för att begreppet i hög grad figurerar inom området. Innan detta är det dock av vikt att läsaren får tillgång till en begreppsapparat som underlättar förståelsen för texten och dess betydelse. Hädanefter kommer begreppen narkotikaproblematik och drogproblematik

användas genomgående i uppsatsen. Vid användning av den första av de två syftas till en problematisk användning av preparat som av Läkemedelsverket klassats som illegala vid ett icke-medicinskt bruk. Det andra begreppet har en bredare betydelse då det även innefattar den legala substansen alkohol. Begreppet droger kan ses som ett samlingsbegrepp för psykoaktiva medel vilka ger personer som använder dem ett rus. Droger har olika individuella effekter och bär olika kulturellt betingade associationer vilket inte kommer att diskuteras närmre. När det talas om en problematisk användning används främst begreppen missbruk och beroende. Gränsen för ett oskadligt och skadlig användning är diffus och främst aktuell i diskussionen om alkohol. Det finns dock ett diagnossystem som är uppbyggt på en rad olika kriterier som ska uppfyllas för att användning av droger ska klassas som ett missbruk eller ett beroende (Johnson m.fl. 2017). Johnson m.fl. (2017:14) citerar Nationalencyklopedins definition av missbruk:

”Okontrollerad eller överdriven användning av något, vanligen alkohol, narkotika eller andra substanser med euforiserande effekter, men även t.ex. mat.” Beroende är ett ord som i vardagsspråket används i stor utsträckning. Vi som människor är beroende och gör oss beroende av en mängd olika saker, så som ”av en stadig inkomst, av en partner, av kollektivtrafik” (Johnson m.fl. 2017:14). Ett beroende i den meningen är att detta något får vår vardag och tillvaro att fungera – med andra ord kan ett beroende beskrivas som att våra liv formas utefter de beroenden vi har och utvecklar. Kriterier för att ett drogbruk kliniskt ska definieras som ett

missbruk eller ett beroende kommer inte att avhandlas här. Istället används termen problem eller problematik, något som läsaren ska uppfatta som förälderns

upplevelse av deras barns situation. Problem kan med hjälp av Emerson (2009) och Francis (2012) förstås som en störning i vårt förväntade vardagsmönster. Något som får vår vardag att sättas ur spel och som förändrar vår livssituation till det sämre.

2.1 Föräldrarollen och familjen som enhet

Jakobson m.fl. (2010) ger familjen som begrepp både en hemlighetsstämpel och en högst offentlig betydelse. Familjen ses som något privat och i många fall är det bara familjemedlemmarna som har en insyn i vad som sker inom familjen och hemmets fyra väggar. Samtidigt kan familjen ses som en offentlig och statlig angelägenhet. Inom det sociala arbetet blir detta som tydligast. Socialarbetare, främst i rollen som socionom och myndighetsutövare, bedömer ständigt familjer som lämpliga eller olämpliga i ärenden som berör alltifrån biståndsansökningar till omhändertagandet av barn. Familjen, dess relationer och medlemmar värderas

(10)

som bra eller dåliga, hälsosamma eller ohälsosamma, funktionella eller dysfunktionella, konstruktiva eller destruktiva. En sociologisk betydelse av fenomenet familj är dock långt mer varierad och mer nyanserande. Jakobson m.fl. (2010) vill genom sin sociologiska approach befria familjebegreppet från

förutbestämda och rigida antaganden. Dels tydliggörs familjen som formad av en historisk och kulturell kontext, dels dess blotta existens, dess mening och tolkning som resultatet av sociala samspel. Idag beskrivs familjen som en social enhet som kan ta sig olika former men där det normativa idealet ”kärnfamiljen” kan ses som dominerande (a.a.).

Francis (2012) menar att familjen utgör en unik enhet utifrån vilken vardagslivet konstrueras genom fasta roller och positioner. Familjen blir en meningsgivande enhet uppbygg på långsiktiga relationer. Att ingå i en familj innebär en personlig investering och påverkar en rad olika livsval så som boendeform, karriärsval och vänskapsband. Familjen organiserar på så sätt interaktion både inom och utanför enheten genom identitetsmarkörer och roller. Att vara mamma, pappa eller barn är att inta en specifik plats i relationer. De utgör roller som förankrar jaget i grupper, organisationer och institutioner. Familjen är en kontext som blir en del i

konstruktionen av personliga och sociala identiteter, och blir då även en plats för uppbrott och förlorandet av identiteter. Skilsmässor, dödsfall och sjukdom är vanliga händelser som stör interaktionsmönstret mellan familjemedlemmarna. Detta blir något som hotar de berörda individernas identiteter och självupplevelser vilket kan ses påverka även andra livsområden och interaktionsmönster (Francis 2012).

Föräldraskapet kan ses som överordnad andra roller och när ett barn i familjen uppvisar ett beteende som identifieras som problematiskt påverkas föräldrarna i stor utsträckning (Francis 2012; Jackson m.fl. 2007). Det finns en rad olika samhälleliga förväntningar på föräldern och dennes roll i förhållande till barnet. Lind m.fl. (2016) visar hur föräldraskapet som fenomen formas utefter social kontext och dominanta ideal. Intensive mothering kan ses som ett rådande ideal där framförallt mamman förväntas sätta barnets behov framför sina egna och uppmuntrar till en betydande självinvestering. Att vara förälder blir ett

allomfattande livsprojekt. Föräldern förväntas vara en kärleksfull beskyddare, en konsekvent gränssättare och agera som en livsguide för deras barn. Det sociala bandet föräldern och barnet emellan beskrivs som ett av de mest betydelsefulla och känslomässigt laddade relationerna och föräldern kan gå långt för att skydda barnet trots negativa konsekvenser för den egna hälsan (Francis 2012; Lind m.fl 2016; Skårner 2001). Föräldern ses inneha en nyckelroll i barnets framgångar men också misslyckanden. Många gånger används föräldrarnas tillvägagångssätt och val som förklaringar till sociala problem, så som misslyckanden i skolan,

kriminellt handlande eller narkotikaproblematik. Denna förklaringsmodell liknar det som benämns som parental determinism, idén om att ett barns framtid avgörs av föräldrarnas förmåga (Höjer 2012; Lind m.fl 2016). Det finns också en tendens att se familjen som en sluten enhet bortom yttre påverkan något som ger en förenklad bild av föräldraskap och uppfostran. De föräldrar som inte anses ha kontroll över sina barn och inte har koll på var de är och med vem ses sällan som ”goda föräldrar”. Till exempel finns uppfattningen att barns och ungdomars användning av droger är ett problem som löses och föregås genom föräldrars hårdare kontroll över dem (Jakobson m.fl 2010; Kurz 2006).

(11)

2.2 Stöd till anhöriga

Socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder. (2009:549)

Ovanstående bestämmelse lades till i socialtjänstlagen (2001:453) den 1 juli 2009 i 5 kap. 10 §. Bestämmelsen omfattar personer som är anhöriga till närstående med fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning, långvarig psykisk eller fysisk sjukdom samt anhöriga till personer med missbruks- eller

beroendeproblematik. Rätt till stöd omfattas även av föräldrar till vuxna barn med någon av ovanstående problematik (Socialstyrelsen 2016). Närstående är den person som är i behov av vård och omsorg. Anhörig är benämningen på omsorgspersonen till den närstående.

I Socialstyrelsens vägledning till kommunerna i tillämpningen av bestämmelsen (2009:549) delas stödet som ges anhöriga in i två typer, indirekt stöd och direkt stöd. Det stöd som ges till den närstående i form av att tillgodose dennes behov ses som ett indirekt stöd till den anhörige. Det indirekta stödet underlättar på så viss den anhöriges vardag och stödet får ett dubbelriktat syfte. Det direkta stödet har endast som syfte att se till den anhöriges behov. Detta kan göras genom föräldrastöd, samordningsinsatser, socialt och praktiskt stöd, avlastning i olika former, stödsamtal och förse dem med information och kunskap om den

närståendes situation. Vägledningen lyfter fram att anhöriga sällan söker hjälp för egen del och att de upplever det svårt att formulera sina egna behov i situationen. Föräldrar tas upp som en grupp som i högre utsträckning upplever skamkänslor över att de inte klarar av sin föräldraroll, känslor som leder till att de inte söker hjälp. De som i sin verksamhet träffar målgruppen anhöriga bör därför vara uppmärksamma på deras behov (Socialstyrelsen 2016).

Socialstyrelsen lägger även vikt vid vad de kallar ett anhörigperspektiv. Detta perspektiv innebär att anhöriga ska involveras i så hög utsträckning som möjligt i vården och omsorgen av den närstående. På detta vis uppmärksammas viktiga personer i vårdtagarens omgivning och en lyhördhet skapas även för deras behov. Om det inte finns stöd till de personer som omger en sjuk eller äldre person kan situationen och problematiken förvärras enligt Socialstyrelsen (2016). Något som kan hindra anhörigas involvering är sekretess och tystnadsplikten inom

socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Offentlighets- och sekretesslagen gäller i det allmännas verksamhet som det står i 15 kap. 3 § SoL (2009:400). Information om enskilda personer regleras och begränsas till behöriga. Anhöriga behöver därför ett samtycke från deras närstående om att de får ta del av myndigheternas uppgifter.

Socialstyrelsen (2014) följer upp bestämmelsens (2009:549) inverkan och konsekvenser i en slutrapport. I rapporten redogörs för de brister som upplevs i kommunernas tillämpning av lagen. Kvaliteten och omfattningen av stödet till anhöriga varierar från kommun till kommun och det påpekas att stödet är mest utvecklat till anhöriga som vårdar eller stödjer närstående äldre, strax därefter anhöriga till närstående till funktionshindrade. Detta tyder på att stödet till anhöriga till en närstående men drogproblematik är bristfälligt.

(12)

2.2.1 Idéburna organisationer

Andersson och Skårner (2015) visar att anhöriga till personer med

drogproblematik ofta har en brist på kunskap och information vilket leder dem till idéburna organisationer. Dessa organisationer kan ses som en mötesplats för personer i liknande situationer. De mest välkända organisationerna som har ett aktivt anhörigstöd är Föräldraföreningen mot narkotika (FMN), Anhöriga mot narkotika (AMD), Al-anon och Nar-anon (Andersson & Skårner 2015; Creutzer 2013). FMN har funnits sedan slutet av 60-talet och är en organisation som arbetar aktivt för opinionsbildning och har en drogpolitisk agenda. De arbetar för en restriktiv narkotikapolitik och tar ett tydligt ställningstagande mot droger. Idag finns det lokalföreningar över hela landet och vänder sig inte enbart till föräldrar utan även andra anhöriggrupper (Föräldraföreningen Mot Narkotika 2019a). De anhöriga rekommenderas i stor utsträckning att sätta gränser gentemot sin

närstående. Personen med drogproblem ska få möjlighet att möta konsekvenserna av sin problematik och anhöriga ges därför rådet att ta avstånd från personen när denne har ett aktivt drogproblem för att undvika ”missinriktad hjälp” (FMN Göteborg 2019). AMD är en yngre organisation men har en utgångspunkt liknande FMNs där restriktiv narkotikapolitik står högt på agendan och anhöriga ses som en viktig resurs i målsättningen att den närstående ska bli drogfri

(Anhöriga mot droger 2019a; Anhöriga mot droger 2019b). Båda dessa organisationer lyfter fram vikten av att träffa andra i liknande situation och att utbyta erfarenheter.

Al-anon som vänder sig till anhöriga till personer med alkoholproblem och Nar-anon som vänder sig till anhöriga till personer med narkotikaproblem är

inspirerade av tolvstegsmodellen1 och kan ses som systerföreningar till Anonyma-Alkolister (AA) och Anonyma Narkomaner (NA). Föreningarna driver inte en tydlig opinionsbildning och påverkansarbete. De anhöriga ges bland annat verktyg för att ”kapitulera”, vilket innebär att få insikt i vad de kan påverka och vad de inte kan påverka i situationen de befinner sig i med sin närstående. De ställer sig dessutom något mer kritiska till begreppet medberoende (Creutzer 2013) i

förhållande till de föregående föreningarna som emellanåt använder begreppet för att beskriva livssituationen för anhöriga, det FMN kallar ”missinriktad hjälp” (FMN Göteborg 2019, se även Anhöriga mot Droger 2019b).

2.3 Medberoende – vad är det?

Palmblad m.fl. (2013) beskriver medberoende som ett populärvetenskapligt begrepp som sedan 1990-talet blivit en del av det vardagligaspråket. Medberoende kan beskrivas som en förståelsemodell. Många anhöriga använder begreppet för att förklara och förstå sina känslor och sitt agerande i förhållande till sin

närstående med drogproblem. Uttrycket har fått utstå en del kritik. Kritiker menar att begreppet mer eller mindre diagnostiserar den anhörige vilket ytterligare bidrar till den skam och skuld anhöriga upplever. Den anhöriges ”medberoende” likställs med den närståendes drogproblematik. Det tenderar även att beskriva den

anhöriga som styrd av andras känslor och behov och pekar ut den anhörige som ”möjliggörare”. Den anhörige anses i hög grad möjliggöra den närståendes

drogberoende genom att ”rädda”, ”ta hand om” och ”backa” sin närstående. Något som hindrar dem från att möta konsekvenserna för sitt drogproblem och

1Tolvstegsmodellen är en medicinfri behandling som förespråkar helnykterhet. Behandlingen har

andliga inslag och innefattar bland annat gruppsamtal. Syftet är att träffa andra i samma situation och på så sätt få en insikt i sin drogproblematik (Johnsson, Richert & Svensson 2017).

(13)

undkommer därmed ansvar för sina handlingar (Andersson & Skårner 2015; Palmblad m.fl. 2013). Andersson och Skårner (2015) understryker hur alla relationer har en grund i ett ömsesidigt beroende, något som kan ses som ett tydligt kännetecken för en nära relation. De menar att medberoende som begrepp bortser från det allmänmänskliga i anhörigas situation. Det är ett förenklat begrepp som har kommit att beskriva en komplicerad helhet och en

problemkategori har skapats. Samtidigt har begreppet gjort de anhörigas situation begriplig och medfört att anhöriga fått mer uppmärksamhet i den offentliga debatten (Andersson & Skårner 2015; Palmblad m.fl. 2013).

3. TEORI

Uppsatsens teoretiska utgångspunkt är symbolisk interaktionism. Detta teoretiska ramverk utgår ifrån den grundläggande föreställningen att sociala fenomen inte är statiska eller stabila utan föränderliga och konstruerade i den mänskliga

interaktionen. Kärnan utgörs av vår förmåga att interagera med varandra genom gester, minspel, ord, ljud, handlingar, objekt och andra symboler vilka vi tilldelar en viss mening, en mening vi lärt oss i interaktionen med varandra. Detta leder till att vi som personer tar form i vårt samspel med varandra. Interaktionen med andra färgar vårt sätt att tänka, känna och vara. Vi förstår världen utifrån den sociala miljö i vilken vi lever, vi lär oss saker och tings betydelse enligt de föreställningar som gäller inom en viss kontext. De flesta teorier fokuserar på att kunna förklara och förutsäga medan symbolisk interaktionism snarare används i intresset att få en förståelse av skeenden (Charon 2010, Trost & Levin 2010). Symbolisk

interaktionism förser forskaren med ”verktyg lämpade att förstå mänskligt beteende och mänskliga känslor” (Trost & Levin, 2010:13).

Detta kapitel redogör för de teorier som lagt grunden för förståelsen av datamaterialet och de analytiska härledningar som dragits. Som nämnts utgör symbolisk interaktionism grundbulten och kapitlet tar avstamp i vikten av hur vi definierar de situationer vi befinner oss i. Därefter ges en redogörelse av Emerson och Messingers (1977) interaktionistiska teori om hur ett problem synliggörs, definieras och formas. En närmre diskussion om vad som händer med problemet i mötet med myndigheter kommer att föras. Kapitlet avslutas med en kort

genomgång av det teoretiska begreppet stigma, känslan skam och den sociala förväntningen på att vissa handlingar bör legitimeras.

3.1 Definitionen av situationen – avgörande för vårt beteende

Människan tilldelar sin omgivning mening och tolkningen av situationer färgar människans upplevelse av verkligheten. Den bild vi har av verkligheten präglar sedan vårt sätt att handla. Forskare inspirerade av symbolisk interaktionism intresserar sig för denna tolkningsprocess i vilken människan konstruerar sina handlingar (Bryman 2011). Herbert Blumer, sociologen som myntade begreppet symbolisk interaktionism, menar att vi inte reagerar i förhållande till andra människors beteenden utan efter vår tolkning av andras beteenden. Vår definition av en given situation blir avgörande för vårt beteende. Detta är, enligt Trost och Levin (2010), en pågående process vilket innebär att vi ständigt definierar om situationer. En omdefiniering resulterar i att uppfattningen av en situation förändras och därmed även vårt beteende. Att en förälder definierar sitt barns beteende som en del av att vara tonårig leder till att situationen tolkas som övergående och som en del av livet. Situationen är oproblematisk och föräldern

(14)

handlar därefter. När barnets beteende sedan förvärras och inte längre bekräftar förälderns tolkning omdefinieras situationen. Situationen ter sig problematisk och barnets beteende definieras som ett narkotikaproblem. Förälderns beteende korrigeras och ett sökande efter en lösning påbörjas. Även tidigare beteende ses i efterhand som kopplat till narkotikaanvändning och inte tonårsbeteende – en omdefiniering har skett.

Människans handlingar blir avhängig våra föreställningar om vad vår omgivning gör och kommer att göra. Vi behöver tolka vår omvärld för att kunna handla – den mänskliga handlingen blir beroende av vår tolkning av situationen. Vårt agerande kan på så sätt ses som framåtsyftande. Utifrån detta synsätt finns det en tanke om att samhällen och mindre grupper inte fungerar utan en social ordning (Trost & Levin 2010). Bauman och May (2004) menar att vi genom social ordning kan samordna vårt beteende med andra och att vi därmed kan förutse handlingar hos varandra. Om denna förutsägbarhet och gemensamma utgångspunkt, i form av social ordning, inte hade funnits hade inte heller vår kommunikation och förståelse av vardagslivet varit möjligt. Ordningen skapas genom människors liknande föreställningar och förväntningar om hur en bör agera, tänka och tycka, något som kan ses som en normstyrd process. Till exempel finns en delad föreställning om inte stjäla och att en bör arbeta, dessa föreställningar styr sedan vårt beteende och tankesätt. Social ordning är en ständigt pågående process vilken skapas och upprätthålls genom mellanmänsklig interaktion. Vi finner ordning i vår vardag genom att följa en uppsättning oskrivna interaktionsregler. Regler som tar sin form av en underförstådd kunskap som gör det möjligt för oss att klara av vardagliga uppgifter. Individen kan därför inte ses som isolerad och oberoende av sin omgivning. Vi är alla en del av ett samhälle och ingår i ett nät av relationer. Därför bör den enskilda aktörens handlingar ses i relation till andra aktörers handlande (Bauman & May 2004; Trost & Levin 2010).

Charon (2010) poängterar dock att det även inom symbolisk interaktionism talas om en objektiv veklighet. Det finns en fysisk verklighet som existerar bortom våra definitioner av den och att det är utifrån denna verklighet vi, till viss del, utvecklar en social definition – en definition som är högst beroende av vårt sociala liv. Trost och Levin (2010) menar att de delar av en situation som alla är överens om får en objektiv prägel. Då alla är överens om att möbeln vi sitter på är en stol, så är det objektivt en stol.

All vår sociala och fysiska verklighet är subjektiv och den upplevs som objektiv genom att vi som sociala varelser har lärt oss gemensamma namn på företeelser och är (förhållandevis) överens om deras vikt och betydelse (Trost & Levin 2010:17).

Det finns därigenom en kollektiv enighet. Denna enighet kan dock tolkas på olika sätt. Ett bra exempel på detta är begreppet familj. Det finns en bred enighet kring vad familj betyder men svaret på hur just din familj ser ut kan skilja sig från andras. Sammantaget innehåller definitionen av situationen flera subjektiva komponenter och beteendet måste ses i sitt sammanhang (Trost & Levin 2010).

3.2 Ett problems definieringsprocess

Den amerikanske sociologen Robert M. Emerson (2009) lyfter vikten av vanligt förekommande små bekymmer och störningarna av de rutinmässiga

interaktionerna. Han menar att vi genom att studera dessa kan synliggöra den sociala ordning som styr våra interaktioner. Där det finns en social ordning finns

(15)

också bekymmer (a.a.). Bekymmer kan i denna kontext definieras som en oro eller en vag känsla av att något är fel. En förälder kan till exempel känna sig bekymrad över att barnet har börjat missköta skolan. Problem å andra sidan kommer i denna uppsats beskrivas som någonting uttalat och märkbart som till skillnad från bekymmer leder till ett sökande efter en lösning hos utomstående parter.

Skillnaden mellan de två begreppen är diffus och inte alltid objektivt identifierbar. Begreppen hjälper oss dock att förstå och synliggöra processen i vilken ett

bekymmer kommer att bli ett problem. Det bör förtydligas att definitionerna är mina, dock med inspiration från teorin (Emerson & Messinger 1977; Emerson 2009; Emerson 2011).

Francis (2012) beskriver problem som ett socialt fenomen, som ett resultat av interaktioner i relationer, grupper och institutioner. Ett problem uppstår när den sociala ordningen och dess förväntningar på ett visst beteende bryts. De

interaktionistiska processerna som omgärdar bekymmer och problem hjälper oss att förstå den sociala ordningen, dess betydelser och hur den vidmakthålls. Både bekymmer och problem är något som manifesteras mellan människor och inte endast inom dem. Precis som Emerson (2009; 2011) delar hon uppfattningen att bekymmer och problem är starkt sammankopplade med störningen av den sociala ordningen. ”Trouble is what occurs when the patterns of social life do not unfold as people believe they ought to” (Francis 2012:375).

Emerson och Messinger (1977) kallar sin teori ”the micro-politics of trouble”. De lägger sitt fokus på mikronivån i deras interaktionistiska approach till

avvikelseproduktionen. Detta är en interaktionistisk process i vilken ett beteende pekas ut som störande i den sociala ordningen och därför bör sanktioneras.I studiet av avvikelser är det främst senare stadier av interventioner och agerande som studerats. Det har då varit institutionella sanktioner gentemot ett redan identifierat avvikande som varit i fokus, så kallade sistahandsåtgärder (Emerson 1981). Dessa åtgärder tar sig inte sällan en form av tvång, till exempel Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), det vill säga tvångsvård. Emerson och Messingers (1977) centrala utgångspunkt är dock processens början. De beskriver den interaktionistiska process där problem identifieras, formas och utvecklas. De utgår ifrån tanken att det i varje social miljö finns svårigheter, ofta diffusa sådana, som inte definieras som avvikande men som potentiellt kan bli det – en generell syn på problematiska situationer. De utgår inte ifrån en specifik kategori av problem även om deras huvudsakliga utgångspunkt finns i vad de kallar relationella problem – problem som uppkommer mellan två parter.

Emerson och Messinger (1977) använder sig även av begreppet avvikande, detta begrepp kommer att användas sparsamt då fokus inte kommer att ligga på sanktioner emot ett beteende, eller senare stadier av vad som också skulle kunna kallas problemproduktionen.

I processen att definiera ett problem mellan två parter kan tre faser identifieras. Den första fasen karaktäriseras av en vag känsla av att någonting inte stämmer. Ett problems ursprung kan ofta härledas till en sådan känsla, ett bekymmer. I de flesta fall leder detta till intrinsic remedies, eller inre lösningar – den ena parten

försöker påverka den andra personens beteende. Dessa försök kan te sig otydliga till en början i form av subtila gester och uttalanden. En fru bekymrad över ett beteende hos maken kan ta sig uttryck i form av en djup suck, en blick eller obekväm tystnad. Något som av Emerson (2009) även skulle kunna kallas low-visibility responses. Om känslan kvarstår och de inre lösningarna inte fungerar

(16)

resulterar detta i de flesta fall till att ett öppet samtal föreslås eller att den ena parten anklagar den andra för ett opassande beteende. De två parterna kan dock ha olika versioner om vad bekymret är, hur det uppstod, vad som gjordes och vad som bör göras (Emerson & Messinger 1977).

Om de inre lösningarna inte haft effekt söks lösningar hos personer utanför den nu problematiska relationen. Först och främst sker kontakt med närstående, detta sker i den andra fasen. Till exempel pratar den ena parten med sin vän, förälder,

kollega eller liknande om varför problemet förekommer och vad som borde göras åt det. Deras involvering vilar på en personlig relation till en eller båda original parter. Denna kontakt kan ha en stor inverkan på hur problemet senare utvecklas och hanteras. I den tredje fasen tas kontakt med officiella och legitimerade utomstående. Dessa kontakter kan uppstå spontant eller planerat och ta sig form av en tillfällig, episodvis eller kontinuerlig kontakt. Så länge den tredje parten har en stöttande roll ses problemet främst som privat men när den tredje parten går från att ge råd och stöttning till att implementera en aktiv intervention tar sig problemet en annan skepnad. När den tredje parten, ofta i form av

myndighetspersoner, involveras på detta sätt tas steget från inre lösningar till extrinsic – yttre lösningar (a.a.).

Emerson och Messinger (1977) menar att det i mötet med tredje parten finns en vilja av att validera sina påståenden och förklaringar genom att berätta om tidigare problematik, beteenden och försök till lösningar. Detta leder till att problemet omtolkas, omorganiseras och anpassas till situationen. Under processen ifrågasätts eller erkänns tidigare relationella förgivettagna betydelser och förklaringar. Detta resulterar inte sällan i att rättigheter och skyldigheter hos de olika parterna tydliggörs. Med en tredje parts intervention specificeras även olika roller:

1. Complainant – Klagande part: uppmärksammar problemet och söker lösning. 2. Victim – Offer: personen som tar skada eller blir kränkt.

3. Troubleshooter – Problemlösare: problemet tas till denna person i sökning efter en lösning.

4. Troublemaker – Problemskapare: den som anses bära ansvaret för problemet (a.a.).

Ovan redovisas Emerson och Messingers (1977) begrepp tillsammans med de svenska översättningar som hädanefter kommer att användas (min översättning). 3.2.1 Vad sker i mötet med officiella problemlösare?

När en tredje part, ofta i form av myndighetspersoner, blir involverad tar det personliga bekymret sin form av ett publikt socialt fenomen som ska hanteras därefter. Problemet tenderar att beskrivas i mer generella termer, det sker en förenkling av problemet och komplexiteten i det unika fallet tenderar att tonas ner genom ett tredjepartsperspektiv (Emerson & Messinger 1977). Ofta är det detta som sker i det sociala arbetets interventioner. Vid kontakt med

människobehandlande organisationer, så som socialtjänsten, tar sig ett personligt problem sin form av ett publikt problem.

Hasenfeld (1992) menar att de personer som kommer i kontakt med

människobehandlande organisationer kan betraktas som det sociala arbetets råmaterial. Han använder detta uttryck för att förtydliga organisationernas mål att uppnå förändring hos människor. Till exempel från bidragstagare till löntagare.

(17)

Förändringsarbetet inom myndigheten kräver kategorisering och bearbetning av människor som överensstämmer med organisationens krav. Detta görs genom kontrollering och begränsning av personliga egenheter och beteenden för att i slutändan formas i förhållande till vad organisationen finner relevant och eftersträvansvärt. Det är de som arbetar inom organisationen, de av Lipsky (1980/2010) så kallade gräsrotsbyråkraterna, som har makten att definiera det förutsatta problemet och dess lösning. Förenklade och ofta värdeladdade kategorier av komplexa människor används och klienter skapas. Mänskliga och privata problem görs publika och översätts till, vad Järvinen och Mik-Meyer (2003) kallar, ”systemspråk”. Individers situation förklaras utifrån förutbestämda och institutionella tolkningsramar (Hasenfeld 1992; Holstein 1992/2013; Järvinen & Mik-Meyer 2003; Lipsky 1980/2010).

Millers (1983) amerikanska studie kan användas som ett exempel. Hon studerade ett problems ”micro-politik” på en myndighet som bedriver

arbetsinitiativprogram. Hon undersöker hur det personliga problemet av att vara arbetslös transformeras till ett publikt genom ett myndighetsprogram. Miller (1983) observerade hur de programdeltagare som inte fogade sig efter

organisationens krav definierades som besvärliga av de anställda. Det vidtogs därför ett flertal åtgärder för att korrigera deras beteende. En av dem innebar ett möte mellan de anställda och den besvärliga klienten kallat conciliation session. Ett möte som karaktäriserades av en moralisk ton och anklagelser mot klienten. Det fanns indikationer på viss försummelse i organisationens arbete men dessa misstag förbisågs och skulden placerades på klienten som sågs som ansvarig för sina handlingar. Millers (1983) skildring liknar Egelunds (2003) studie. Hon observerade familjearbetet på danska kommunala förvaltningar under ett år. Hon beskriver hur föräldrar klassades som jobbiga, besvärliga och i förlängningen dåliga föräldrar om de inte anpassade sig efter organisationens ramverk. Ett exempel är en mamma som inte förhåller sig till den förväntade

kontaktfrekvensen. Hon ringer ”hela tiden” och inte en gång i månaden som anses rimligt bland de anställda. Mammans ”misstag” färgar de anställdas bild av henne och hon beskrivs som gränslös och svår att kontrollera (a.a.).

3.3 Avvikelse och stigma

Emerson och Messinger (1977) har en öppenhet för möjligheten att bekymmer med potentiella drag av avvikande antigen resulterar i ingenting eller att det resulterar i en utav alla kategorier av avvikande. Det finns inget förutbestämt i den teoretiska modellen. Det går dock att utröna vad som skulle kunna kallas

karriärsteg mot ett avvikande. Denna karriärsliknande utveckling kan ses som organiserad runt hjälpinsatser. De menar att benämningen avvikelse är en produkt av försök till reparationer, vilket skiljer sig från tanken om avvikande beteende som ett resultat av omoralisk och bristfällig karaktär. Avvikaren ska ses som ”one who is sided against” (Emerson & Messinger 1977:131). Becker (1963/2006) intar en likande position när han uttrycker hur samhällen och sociala grupper skapar lagar, regler och traditionsbundna bestämmelser vilkas överträdelser klassas som avvikande. Dessa regler och sanktioner tillämpas sedan på specifika personer vilka klassats som regelbrytare, en klassificering som leder till ett utanförskap. Avvikelse och avvikare ska därmed ses som resultatet av en interaktionistisk process.

Människors identitet skapas i stor utsträckning kring avvikandet. Detta skulle Becker (1963/2006) se som en del i vad han kallar avvikarkarriär. Denna karriär

(18)

bygger i korthet på individers rörelse från en position till en annan – succesiva steg tas mot att officiellt betecknas som avvikare. Denna beteckning leder till att individen ”brännmärks” som avvikare vilket har avgörande konsekvenser för individens självbild och deltagande i samhället. Att bära en avvikarstämpel leder till att individen automatiskt tilldelas negativa egenskaper. Att klassas som ”missbrukare” för med sig en rad olika negativa konnotationer vilket personen anses vara en bärare av. Det sker en förenkling, kategorisering och sortering av människor. Becker (1963/2006) menar också att avvikarstatusen kan ses som överordnad andra statusar, har du tilldelats en avvikarstämpel kommer du alltid i första hand vara just avvikare. Avvikelsen blir din person. Detta kan ses som en stämplingsprocess.

Goffman (1963) använder termen stigma som benämning på egenskaper som i interaktion med andra bedöms som svårt nedvärderade. Precis som Emerson och Messinger och Becker (1963) menar Goffman (1963) att det på så vis inte handlar om egenskaper utan om relationer. Stigma kan liknas vid en märkning (jfr Beckers ”brännmärkning”) av en person som olik andra – en person som inte uppfyller omgivningens normstyrda förväntningar. Med denna märkning reduceras personen till ett antal oönskade egenskaper. Lloyd (2013) definierar stigma som en långvarig och inte sällan permanent social skam vilken har en fundamental inverkan på vår interaktion med varandra. Utsträckningen av stigmat kan härledas till hur farlig personen uppfattas vara samt i vilken grad personen kan anses bära ansvar för stigmat.

Stigma kan enligt Goffman (1963) delas in i tre typer. Den första innefattar olika fysiska funktionsnedsättningar, den andra kopplas till vad som uppfattas som personliga svagheter så som ohederlighet, arbetslöshet eller drogberoende. Den tredje typen kallar han för ”stambetingande” något som berör etnicitet, nation och religion. Bärandet av stigma innebär en skam vilken leder till att bäraren försöker dölja de attribut vilka uppfattas som stigmatiserande, något Goffman kallar att passera. Goffman (1963) visar även hur interaktionen mellan de stigmatiserade och de icke-stigmatiserade, eller de han kallar för ”normala”, färgas av den gemensamma medvetenheten om stigmats närvaro. Han beskriver bland annat hur både de stigmatiserade och de normalas liv arrangeras utefter att undvika

kontakten med varandra. Något som för den stigmatiserade kan ha stora

inverkningar på det sociala livet och kan innebära en social isolering. Något som ofta förknippas med stigma är känslan skam.

3.3.1 Vad är skam och hur yttrar känslan sig?

Scheff (1990, 2000, 2003) behandlar specifikt skamkänslan, en känsla han menar är överordnad andra. Han menar att skam står i direkt relation till sociala band människor emellan. Känslor kan ses som en instinktiv signal som ger oss och dem omkring oss information om det sociala bandets tillstånd antingen som hotat (skamkänslor) eller bekräftat (stolthet) (Scheff 1990, 2003). Skammen är därmed en högst social känsla. Scheff (2000) menar att skam uppkommer i relation till andra men upplevs individuellt.

Scheff (2000, 2003) använder besläktade begreppsvarianter av skam i sina texter, bland annat förlägenhet och förnedring men också andra känslor förknippade med skam så som reaktioner på avvisande, misslyckande, ökad självmedvetenhet, otillräcklighet. Det finns dock två gemensamma drag. 1. Känslorna uppkommer då en ser och dömer sig själv negativt genom den andres blick och 2. De ger en

(19)

signal om det sociala bandet som hotat. Känslan av skam leder till en distansering från den andra vilket i sin tur resulterar i ett försvagande av det sociala bandet (jfr Goffman 1963 – hur stigma leder till undvikandet av ”normala”). Detta gör skam till en i grunden social känsla vilket skiljer den från känslor som ilska och rädsla som inte behöver ha grund i en social orsak. Det finns även en skillnad mellan skuld och skam. Skuld kan ses som en känsla förknippad med en specifik

handling – att göra fel, medan skam är mer djupliggande och förknippat med jaget – att vara fel. Skuld kan därmed kopplas till känslan att göra fel som förälder medan skam kan kopplas till känslan av att vara en dålig förälder. Då skam uppkommer i mötet och interaktionen med andra finns en ständig oro för hur bilden av en själv ser ut i den andres ögon. Det finns därför en strävan att undvika skam och förlägenhet (Scheff 2000). Scheff (1990) menar att ett grundläggande motiv bakom människors beteenden och handlingar kan kopplas till underhållning av våra sociala band och undvikandet av skam.

3.4 Legitimering av handlingar

Då en individs beteende ifrågasätts leder det till att individen ursäktar eller rättfärdigar sina handlingar (Scott & Lyman 1968). Individens känsla av att vilja förmildra eller avsäga sig ansvar för sina handlingar skulle kunna ses i förhållande till skam och strävan att undvika känslan. Utifrån detta perspektiv är individers sätt att använda ursäkter, förklaringar och rättfärdigande, eller vad Scott och Lyman (1968) benämner som ”accounts” intressant. Accounts används för att fylla glappet mellan handling och förväntning – för att förklara opassande och oväntat beteende. I vissa fall kan handlingen ses hota individens sociala band och

relationer, Scheff (1990) skulle påstå att det inte är handlingen i sig som utgör hotet utan känslan av skam. Legitimeringen kan därför motiveras av en strävan att undvika skam och ett försök till att stabilisera sociala band. Accounts är

talhandlingar vilka kan ses som verktyg till att undvika konflikter och behålla social ordning (Scott & Lyman 1968).

Legitimeringen av en viss handling görs med ord, det talade språket (Scott & Lyman 1968). Vi använder oss av termer som förklarar motiv och skäl till handlingar. Denna språkliga aktivitet fyller en social funktion och ska därför ses som ett socialt fenomen som bör förklaras. Accounts är inte något som hör hemma i en individ utan mellan individer. Scott och Lyman (1968) menar att de skäl, ursäkter och rättfärdigande vi använder är kultur- och situationsbundna. Vilka förklaringsmodeller som används färgas av vad som anses lämpligt. Accounts kan därmed ses som framåtsyftande. Det finns en vilja att skapa legitimitet genom återberättandet av förflutna händelser (a.a.).

Scott och Lyman (1968) delar in accounts i två typer; rättfärdigande och ursäkter. När en person använder sig av ett rättfärdigande tar personen ansvar för sin handling men frånsäger sig handlingens negativa konnotationer. Ett tydligt exempel är handlingar som utförs av soldater i krig. Där blir dödandet av en person (som annars skulle ses som en högst omoralisk handling) legitimerat av att personen tillhört en fiendegrupp. Rättfärdigandet har syftet att neutralisera

handlingen och lyfta upp en positiv aspekt av agerandet när det motsatta påstås. Den, av omgivningen uppfattade, felaktiga handlingen påstås som det enda rätta eller det enda tillgängliga att göra vid specifika situationer och omständigheter (jfr. ”sistahandsåtgärder” Emerson 1981). När ursäkter används erkänns ett felaktigt handlande men personen tar inte fullt ansvar. Soldaten kan i detta fall använda orden ”jag följde bara order”. Till skillnad från rättfärdigandet har ursäkter syftet att förmildra handlingen och frånsäga sig ansvar med hänvisning

(20)

till omständigheter så som olycka, okunskap, biologiska drifter eller en syndabock – något bortom personens kontroll (Scott & Lyman 1968).

Även Emerson (1981) berör legitimitet av handlingar, främst inom

myndighetsutövning. Han visar hur åtgärder legitimeras genom en stegvis

beslutsprocess. Processen hängs upp på tre olika åtgärder. En förstahandsåtgärd är det som framställs som bäst för att lösa problemet. Det är en önskvärd insats och en utgångspunkt för vad som anses bör göras. Icke-prefererade åtgärder är de insatser som praktiskt är att föredra. Argument för sådana insatser hittas i att de ses som det bästa tillgängliga alternativet, eller att de under särskilda

omständigheter blir aktuella. Den tredje och sista åtgärden används då alla andra alternativ är uttömda. Ofta används dessa åtgärder restriktivt och med försiktighet vid speciella omständigheter. Denna slags åtgärd kallar Emerson (1981) last-resort response, eller vad som här kommer att benämnas som sistahandsåtgärd. Åtgärderna kan uppfattas som drastiska och tar inte sällan tvångsmässiga former. De vidtas då de går att rättfärdiga genom tre steg; 1. Dokumentation av att adekvata förstahandsåtgärder använts, 2. Dokumentation av att dessa insatser misslyckats och 3. Dokumentation på omöjligheten av att använda alternativa insatser (Emerson 1981; Miller 1983).

Emerson (1981) visar genom denna beslutsprocess hur problem förstås genom en historisk kontext av tidigare förbrukade insatser. Sistahandsåtgärder kan därmed ses som socialt konstruerade och går emot tanken att det är en handling eller personen som utfört den som dikterar vilken typ av åtgärd som tillämpas.

3.5 Sammanfattning av teorins mest centrala delar

De, i teorin, viktigaste delarna att ha med sig in i resultat- och analyskapitlet är framförallt Emersons och Messingers (1977) tre faser i

problemdefinieringsprocessen. Den vaga och diffusa känslan av att någonting är fel. En fas som kännetecknas av försök till inre lösningar parterna emellan. Den andra fasen behandlar informella problemlösares roll i hur ett problem tar sin form. Tredje och sista fasen lyfter fram formella problemlösares avgörande roll i hur problemet utvecklas. Processen synliggör problems förhandlingsbara och formbara natur (a.a.). I denna definieringsprocess krävs en förståelse för vår mänskliga förmåga att genom vår sociala interaktion tilldela situationer mening, vår tolkning av situationen vi befinner oss i blir avgörande för vårt beteende (Trost & Levin 2010).

Vidare bör läsaren ha med sig begreppet accounts och dess betydelse. Accounts har syftet att överbrygga det glapp som i vårt sociala samspel kan uppkomma mellan förväntning och beteende. I de fall då ett beteende anses bryta våra

förväntningar ses accounts som ett sätt att återställa den sociala ordningen genom att förklara det ifrågasatta beteendet med hjälp av en ursäkt eller ett

rättfärdigande (Scott & Lyman 1968). Även Emersons (1981) begrepp sistahandsåtgärder kommer att användas som ett fortsatt analytiskt verktyg. Avslutningsvis vill jag lyfta fram stigma som ett viktigt teoretiskt begrepp. Stigma ger oss en bild av hur stigmatiserades relation och interaktion till de ”normala” påverkas (Goffman 1963).

(21)

4. TIDIGARE FORSKNING

Detta kapitel presenterar den tidigare forskning som gjorts på området. I

litteratursökningen har de digitala sökmotorerna för vetenskapliga artiklar Google Schoolar och Malmö universitets Libsearch använts. En rad studier som berör anhöriga till personer med narkotikaproblematik, föräldrar till barn med problematik och även föräldrar till barn med narkotikaproblematik kommer att diskuteras. Jag har inte hittat studier med fokus på föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblematik (bortsett från föräldraprojektets publikationer). De studier som här uppmärksammas kommer därför gälla hur vuxna familjemedlemmar drabbas av att en person i familjen har en problematik, varierad och specifikt narkotikaproblematik. Att inte endast narkotikaproblem avhandlas har sin grund i de gemensamma upplevelser som finns hos anhöriga till personer med

problematik, något forskningen visar.

4.1 Att vara anhörig

Till följd av föräldraprojektet har ett par artiklar baserat på kvantitativt material publicerats och ett flertal studier baserat på kvalitativt material är under arbete. De publicerade artiklarna bygger på 687 föräldrars enkätsvar. Enkäten hade till syfte att undersöka hur föräldrarnas liv påverkats av att ha ett vuxet barn med

narkotikaproblem. Den ena studien lyfter hur vanligt det var att föräldrarna utsattes för egendomsbrott av sina barn. Resultatet visade att över hälften av deltagarna hade blivit utsatta för stöld eller inbrott (Johnson m.fl. 2018).

I den andra studien var livsområdena hälsa, ekonomi, arbete, relationer, socialt liv, samt känsloliv i fokus för undersökning. Resultatet visade att föräldrarnas

känsloliv påverkades negativt i stor utsträckning. Över 90 procent av föräldrarna upplevde att deras barns problematik upptog deras tid och tankeverksamhet i stor omfattning. Barnets narkotikaproblematik ledde till att föräldern arbetade för att deras barn skulle få hjälp och mycket tid gick åt till att ta kontakt med

myndigheter, men även att hantera konflikter, försök till att kontrollera och ”hålla koll” på barnet och att vara konstant tillgänglig för att kunna finnas där om

någonting skulle hända (Richert m.fl. 2018). Detta är ett resultat som även Francis (2012) redogör för. Hennes studie bygger på 55 kvalitativa intervjuer med

amerikanska medelklassföräldrar till barn med problematik. Deras barn hade en stor variation av problem och ålder, majoriteten av barnen var mellan åldrarna sex och 18, tolv av dem var vuxna. Studien visar hur föräldrarnas dagliga rutiner kastades omkull genom att de tvingades lägga mer tid på deras föräldraskap. Föräldrarna gav mer tid till barnets problematik, ofta i form av sökandet efter en lösning. Detta resultat visar att vilken sorts problematik barnet har är av mindre vikt i relation till hur förälderns liv påverkas.

Detta liknar vad som kallas family burden inom forskningen kring hur

familjemedlemmar påverkas av att en person inom familjen drabbas av en kronisk sjukdom. Ofta får en eller flera andra familjemedlemmar en omsorgsroll i

förhållande till den som drabbats av sjukdom. Detta kan resultera i minskad livskvalitet hos omsorgsgivaren. Denna så kallade familjebörda kan ses som tvådimensionell och delas in i objektiv- och subjektiv börda. Låt mig börja med den objektiva bördan vilken definieras som ”the time and effort required of one person to attend to the needs of another” (Sales 2003:35). Det är den tid som omsorgsgivande familjemedlemmar lägger ner på hälso- och omsorgs insatser. Denna tid innefattar även ansträngningen för att upprätthålla sunda sociala

(22)

relationer (detta är tydligast då det berör en psykisk sjukdom) och de ekonomiska resurser sjukdomen kräver (Sales 2003; Schene 1990).

Richert m.fl (2018) lyfter den objektiva bördan som en avgörande aspekt i föräldrarnas livskvalitet. Studiens resultat visar hur föräldrarna i stor omfattning negligerat sina egna behov för att kunna ge mer tid åt deras barns

narkotikaproblematik. Orford m.fl (2010) lyfter i deras brittiska studie hur anhöriga till personer med narkotikaproblem, i likhet med anhöriga till personer med psykiska sjukdomar, upplever hur deras relationer ofta blir destruktiva och dysfunktionella. Det är inte ovanligt att relationen blir konfliktfylld och att hot och våld förekommer. Även en australiensk studie från 2007 bekräftar detta, studien visar hur föräldrar till barn med narkotikaproblematik hanterar situationen inom familjen. Studien visade att familjerelationer försämrades. Det destruktiva beteendet hos familjemedlemmen med narkotikaproblematik gav ibland upphov till avbrutna relationer inom familjen (Jackson m.fl. 2007).

Den subjektiva bördan kan definieras som en känslomässig reaktion på den objektiva bördan. Vid psykisk sjukdom hos en familjemedlem redogör

omsorgsgivaren inte sällan för känslor av att vara begränsad till hemmet, att vara isolerad från andra och ansvarig för den andres mående. Dessa känslomässiga stressfaktorer indikerar oro, ångest, skam och skuld (Sales 2003; Schene 1990). Att vara begränsad till hemmet är något som föräldrarna till tonåringar som använder cannabis vittnar om i en australiensk studie (Jackson & Mannix 2003). Föräldrarna kände att de i deras försök till kontroll över deras barn inte längre hade tid att lämna hemmet på samma sätt som tidigare. Bortom detta är dock den känslomässiga inverkan något som kan ses som ett gemensamt drag i

forskningsresultaten. Anhöriga till personer med narkotikaproblematik vittar om skuld, skam, isolering, maktlöshet, oro, stress och osäkerhet (Andersson & Skårner 20015; Jackson m.fl 2007; Jackson & Mannix 2003; Orford m.fl 2010; Richert m.fl 2018; Vellman m.fl 1993).

4.2 Föräldrar till barn med problemtik

Kurz (2006) visar i sin studie hur föräldrar ofta lägger ner stort engagemang i sitt arbete att skydda sina barn från potentiella faror och lockelser, ett arbete Kurz kallar keeping tabs. Studien bygger på åttio intervjuer med mammor boende i Philadelphia i USA. Mammorna hade olika bakgrund i from av etnicitet,

socioekonomisk status, civilstånd, boendeform och bostadsområde. Föräldrarna hade en oro över sina barns välbefinnande vilket lede till föräldrarnas konstanta arbete med att hålla dem trygga. Detta innebar utmaningar, tid och möda, ett arbete som blev som tydligast under barnens tonårstid. Kurz (2006) menar att föräldrar har en förståelse för att deras barn måste få mer frihet att fatta sina egna beslut, men vill fortfarande behålla en signifikant kontroll – något som inte alltför sällan leder till oenighet barn och förälder emellan. Mammor utvecklar därför en rad olika strategier för att övervaka och kontrollera sina tonårsbarn, Kurz (2006) listar främst tre olika strategier. 1. Försök till att få sina barn att vara hemma så mycket som möjligt. 2. Försök till att kontrollera och övervaka var barnen befann sig när de vistades utanför hemmet. 3. Försök till att reglera barnens umgänge. Dessa strategier blir, för mammorna i Kurz (2006) studie, avgörande för deras arbete att hålla barnen trygga. Detta kan kallas en ”väletablerad

föräldrakontrolldiskurs” (Jacobson m.fl 2010:90) då Kurz (2006) kunde identifiera ett gemensamt mönster bortom mammornas varierande sociala

(23)

bakgrund. Trots mammornas användning av dessa övervaknings- och

kontrolltekniker hamnade en mindre grupp ungdomar i kriminalitet, avbruten skolgång eller andra situationer deras mammor arbetat för att styra dem bort från. Föräldrarnas ”misslyckade” ansträngning att minimera de risker barnen potentiellt kunde utsättas för ska inte ses som en brist i förälderns moraliska karaktär. Det är av vikt att lyfta en mer komplex bild av föräldraskapet och dess utmaningar. Det finns en etablerad bild av att föräldrar är ansvariga för vad som händer deras barn, deras misstag och misslyckanden. Ofta ses mammor som ensamt ansvariga. Det ger en förenklad bild av att familjen skulle vara en enhet skyddad från yttre påverkan med föräldrar som bestämmer och barn som lyder (Kurz 2006). Dessa föräldrastrategier går även att hitta i Jackson och Mannix (2003) samt Usher m.fl. (2007), båda dessa australienska studier omfattade intervjuer med föräldrar till tonåringar med problematiskt narkotikaanvändande. Deras resultat pekar på hur föräldrarnas försök till att övervaka och kontrollera deras tonåringar ökar i samband med att deras barns narkotikanvändning uppdagas. De försökte påverka barnets beteende genom att stötta och att ge råd men också genom att disciplinera i form av utegångsförbud och andra inskränkningar av friheten. Synliggörandet av barnets problematik skedde dock succesivt. Jackson och Mannix (2003) identifierade en ökad oro hos föräldern av att någonting var fel, en så kallad first awareness, oron kom med ett förändrat beteende hos barnet.

Föräldrarna förklarade till en början barnets bekymmersamma beteende som en del av att vara tonåring för att sedan successivt identifieras som ett

narkotikaproblem. Jackson och Mannix (2003) visar hur barnets problematik hade en effekt på hela familjen. Föräldrarnas liv sattes ”på paus” vilket ledde till att deras dagliga liv kastades omkull och kom istället att handla om den oro det innebar att ha ett barn med narkotikaproblematik, en subjektiv börda (Sales 2003, Schene 1990). Ju tydligare konsekvenser barnet fick av sitt cannabisanvändande ju mer arbetade mammorna för att öka deras övervakning, tillgänglighet och stöttning (Jackson & Mannix 2003). Något som kan ses som en objektiv börda (Sales 2003).

Francis (2012), vars studie nämnts kort tidigare, introducerar begreppet family trouble och belyser störningen av den sociala ordningen, identitetskris och relationen däremellan. I likhet med Jackson och Mannix (2003) lyfter hon hur föräldraskapet påverkas till följd av ett barns problematik. Hon lägger fokus på problematikens början och den process i vilken ett problem identifieras, i linje med Emerson och Messingers (1977) interaktionistiska problemteori. Det är först i vår interaktion med andra som situationer tolkas som specifikt problematiska. Föräldrarna berättar om de initiala symptom som de såg som signaler på att någonting inte stämde. Barnens beteende ledde dock inte till en direkt definition av situationen som problematisk. Detta skedde först genom en vag och omtvistad process bottnad i en jämförelse med andra barn och genom andras bekräftelse på att någonting var fel. Föräldrarna jämförde deras barn med andra barn, såsom syskon, vänner och icke-specifika ”normala” barn. Känslan av att det var något som var fel växte även när de i mötet med vänner och familj fick ta del av deras åsikter och tankar – vilka bekräftade deras känsla. Hos föräldrarna fanns det även en tendens att förespråka en psykologisk eller biologisk definition av situationen framför en relationell mellan barnet och föräldern (Francis 2012).

Francis (2012) visar även andra aspekter av hur barnets problematik kan komma att påverka föräldrarnas liv. Föräldrarnas dagliga rutiner, den förväntade sociala

(24)

ordningen, kastades omkull genom att de tvingades lägga mer tid på deras

föräldraskap – disruption of routine. Föräldrarnas relationer till sina makar, andra familjemedlemmar, släkt och vänner påverkades. Föräldrarna tenderade att bli isolerade till följd av barnets problematik. Detta grundade sig till viss del i att barnets behov var tidskonsumerande men även en upplevelse av det stigma som följer med att ha ett ”problematiskt barn” – disruption of relationships. Som ett resultat av att föräldrarnas dagliga rutiner och relationer påverkades upplevde många det som svårt att upprätthålla betydelsefulla rollerprestationer. Francis (2012) menar att rollen som förälder kan ses som en överordnad status i förhållande till andra roller, så som partner, vän och kollega. Då föräldrarollen påverkades gav det en inverkan även på andra roller, något som kan liknas vid en dominoliknandeeffekt – disruption of role performances and salient identities. Dessa effekter på föräldrarnas liv som leder till vad Francis (2012) benämner som inner turmoil, ett slags inre kaos. Att ha ”friska” och ”framgångsrika” barn var något föräldrarna förknippade med ett ”vanligt” liv. Konstruktionen av deras barns problematik som avvikande ledde till att det förutsedda liv de tänkt sig vändes upp och ner. Detta genererade känslor av förlust och osäkerhet (se även Usher m.fl. 2007).

Francis (2012) ”family trouble” kan liknas vid begreppet ”family burden” då de båda begreppen uppmärksammar den slags dominoliknande effekt en

familjemedlems sjukdom eller problematik har på den närmaste familjen. Family trouble lyfter dock den sociologiska och interaktionistiska aspekten av fenomenet. Francis (2012) lägger fokus vid störningen av den sociala ordningen – det

förväntade mönstret. Det oförutsägbara familjeproblemet leder till en osäkerhet och en rekonstruktion av vad som kan förväntas skapas.

I den svenska rapporten Standing up! lyfter Andersson och Skårner (2015) fram anhöriga till vuxna personer med drogproblematik. Deras studie beskrivs som ett pilotprojekt där studiens empiriska underlag hade till syfte att bidra till en

utveckling av anhörigarbete inom verksamheter som möter denna målgrupp. Tolv av de tretton informanterna var kvinnor varav tio mammor, en mormor och en före detta sambo till en närstående med drogproblematik. Den trettonde informanten var pappa. I denna diskussion läggs fokus främst vid föräldrarnas upplevelser och därmed majoriteten av informanterna. De flesta föräldrar beskrev problematiken som en växande oro där skillnaderna mellan personliga svårigheter hos sitt barn och en generell tonårsproblematik var svår att urskilja (jfr Jackson & Mannix 2003). Det fanns en brist på kunskap och erfarenheter hos de anhöriga som gjorde det svårt att förstå problemen. De saknade därmed referensramar för att definiera situationen. De beskrev därför ett intensivt sökande efter kunskap och information för att kunna förstå situationen och finna svar på den rad frågor som uppstått. Relationerna inom familjen försämrades och förväntningarna på

relationen till barnet och rollen som förälder uppfylldes inte. Något som

Andersson och Skårner (2015) beskriver som ett brott mot ”familjekontraktet”. De anhörigas liv beskrivs som kretsande kring den närståendes problematik vilket ledde till att livet utanför familjen mer eller mindre tynade bort. Det fanns ingen ork och energi kvar till aktiviteter och socialt liv. Föräldrarna tenderade även att jämföra sina barn med vänners barn och deras livsutveckling. Något som

upplevdes som svårt då deras barn tampades med en problematik som hindrade den livsutveckling som förväntades med arbete och familjebildning (jfr Francis 2012). Föräldrarollen förlängdes in i barnets vuxna ålder och gränsen mellan barndom och vuxenhet suddades ut (Andersson & Skårner 2015).

Figur

Updating...

Referenser

Relaterade ämnen :