• No results found

Den svenska mode(rna) kvinnan : Maskulint och feminint i Iduns modekrönikor

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Den svenska mode(rna) kvinnan : Maskulint och feminint i Iduns modekrönikor"

Copied!
52
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Examensarbete

Ämneslärarutbildning (gymnasieskolan) - engelska samt

ämnet historia, 300hp

Den svenska mode(rna) kvinnan

Maskulint och feminint i Iduns modekrönikor

Examensarbete i historia för

ämneslärare gymnasieskolan 15hp

Halmstad 2020-02-17

(2)
(3)

Abstract

In today's society the focus on the feminine body ideal is rather extensive due to the use of social media and the constant need for validation. Nowadays there are several ways to adapt your looks to fit the feminine body ideal, ranging from surgical procedures to the use of filters on social media. However, one way of adapting the looks to fit the ideal that has been used throughout the times is the usage of different types of clothing. But what happens to the feminine body ideal when the views on the feminine ideal changes?

In this essay fashion columns in the Swedish weekly newspaper Idun, between the years 1921 and 1929, has been analyzed to investigate how the female fashion reflected, and also influenced, the female struggle for equality in Sweden during the 20's. This essay discusses the reception of the modern masculine woman and her strive to be able to wear trousers, short skirts and shingled hair, but also who is mastering what is considered modern, and how the female fashion changed during the 20's. In short, the results show that the relationship between fashion and equality is hard to define. The study clearly shows that the female fashion is often used as a symbol of equality and changes parallelly to the changes made in the Swedish society. Therefore, the female fashion could be seen as a reflection of the struggle for equality, and at the same time as a weapon to carry the equality campaign forward.

(4)

Innehållsförteckning

ABSTRACT ... 2

1. INLEDNING ... 4

2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 6

3. TIDIGARE FORSKNING ... 7

3.1 DEN MODERNA KVINNAN - OCH HENNES KLÄDER ... 7

3.1.1. Den maskulina moderna kvinnan ... 7

3.1.2. Den feminina moderna kvinnan ... 10

3.2. KVINNOMODE - ETT VAPEN ...11

4. TEORI ... 13 4.1 GENUSTEORI ...13 5. METOD ... 15 5.1 HERMENEUTISKT TEORIPERSPEKTIV ...15 5.2DISKURSANALYS ...16 6. MATERIAL ... 18 6.1 VECKOTIDNINGEN IDUN ...18

6.2 URVAL OCH AVGRÄNSNINGAR ...18

7. ANALYS ... 19

7.1 DEN MODERNA KVINNANS MODE I IDUN ...19

7.1.1. Den maskulina moderna kvinnan ... 20

7.1.2. Den eleganta kvinnan ... 24

7.1.3. Det maskulina modets motståndare ... 25

7.1.4. Sammanfattande reflektion ... 29 7.2 FÖR VEM? ...30 7.2.1. För henne ... 30 7.2.2. För mannen ... 33 7.2.3. För modet ... 34 7.2.4. Sammanfattande reflektion ... 37 7.3 KVINNOMODETS FÖRÄNDRINGSPROCESS ...37 7.3.1. Sammanfattande reflektion ... 43 8. SAMMANFATTANDE DISKUSSION ... 44

8.1. PÅ VILKET SÄTT SPEGLAR MODEDISKUSSIONEN I VECKOTIDNINGARNA SAMTIDENS JÄMSTÄLLDHETSKAMP? ...44

8.2. VEM/VILKA ÄR DET SOM KONTROLLERAR DET KVINNLIGA MODET UNDER 1920-TALET? ...45

8.3. HUR PÅVERKAR MODEDISKURSEN UTVECKLINGEN MOT ETT MER JÄMSTÄLLT SAMHÄLLE? ...45

8.4. FÖRSLAG PÅ VIDARE FORSKNING ...46

9. DIDAKTISKT PERSPEKTIV... 48

10. KÄLL- OCH LITTERATURLISTA... 49

10.1 TRYCKT KÄLLMATERIAL ...49

10.2 LITTERATUR ...49

(5)

1. Inledning

Det talas idag ofta om det orimliga kvinnliga kroppsideal den moderna digitala tekniken har fört med sig i och med sociala medier, dess filter och ständiga sökandet av bekräftelse. Många av dagens unga kvinnor känner ett behov av att leva upp till dessa ideal genom att ta till ohälsosamma metoder i form av dieter och i flera fall även skönhetsingrepp. Något som på senaste tiden väckt stora diskussioner runt om i världen.1 Men problemet med skeva

kroppsideal är inget nytt, det har bara uppenbarat sig på olika sätt och framkommit i olika former. Under hela 1900-talet förändrades kvinnokroppsidealet i princip vid varje decennium. Först var det modernt att vara fyllig, sedan skulle kvinnan vara smal och kavat. Under 30-talet var det sunda kurvor som gällde för att senare återvända till den smala figuren, och sedan tillbaka till den yppiga figuren under 50-talet. På 60-talet skulle den moderna kvinnan enligt modet vara anorektiskt smal och vid följande decennium var det viktigt att se fri och jämställd ut. Under de senaste decennierna är det smal och frisk som gäller.2 Många gånger har dessa

ideal uppnåtts genom att med hjälp av kläder och mode anpassa och forma kroppen för att passa idealet. Men vad händer med det kvinnliga kroppsidealet när kvinnoidealet förändras?

1921 var året då Sveriges kvinnor uppnådde formellt politiskt medborgarskap, och därmed fick rösta i riksdagsvalet, efter många års kvinnorättskamp. Tyvärr betydde inte detta att underordningens mekanismer kom att brytas direkt och valdeltagandet bland landets kvinnor var i många år låg. Inte ens den nya behörighetslagen, vilken gav kvinnor formell rätt till högre statliga tjänster, lyckades bidra till en utjämnad könsfördelning. De traditionella könsroller och statiska genusstrukturer som präglat landet länge bidrog till en ytterst långsam förändring av den svenska jämställdheten.3 Trots att medelklassens unga kvinnor kunde skaffa sig utbildning

och därmed konkurrera med männen om de bättre betalda arbetena möttes de ofta av stort motstånd och jobben bemannades ofta med mindre meriterade män.4 Men friheten tog sig även

uttryck på andra sätt, det kvinnliga kroppsidealet smalnade av och blev allt mer pojklikt. Korta

1 Skönhetsidealen förstör verkligheten på riktigt, Bohusläningen, 2018-10-01,

https://www.bohuslaningen.se/åsikt/debatt-och-insändare/skönhetsidealen-förstör-verkligheten-på-riktigt

2 Blomstedt, Åsa, Kvinnokroppens ideal – smärt eller mullig?, Populär Historia, 2002-03-21,

https://popularhistoria.se/kultur/mode/kvinnokroppens-ideal-smart-eller-mullig

3 Rydström, Jens & Tjeder, David, Kvinnor, män och alla andra: en svensk genushistoria, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2009, s. 134.

(6)

frisyrer och byxor blev modernt och de kvinnliga formerna skulle med hjälp av kläderna döljas, samtidigt som det nya modet skulle ge större rörelsefrihet och då kanske även andlig frihet.5

Som kvinna har dessa ideal och händelser påverkat min vardag mer än vad jag nog vågat inse. Diskussionerna kring jämställdhet och ideal florerar fortfarande i klassrum och på arbetsplatser, tack vare alla tidigare kvinnorättskämpar som banat väg för oss unga kvinnor i dagens samhälle. Jag anser att en persons kläder kan säga mycket om personligheten, men jag ser även ofta på sociala medier och i tidningar hur kläderna används som ett argument till att behandla människor på ett visst sätt. Många gånger tror jag att en persons klädsel blir en ursäkt för andra att uttrycka sig negativt om personen under kläderna, i vissa fall även för aktioner till våld eller övergrepp. Det är på grund av mitt stora intresse av debatten om jämställdhet, min nyfikenhet på klädernas symboliska roll, samt mitt nyfunna intresse för länken mellan mode och samhällsförändringar denna uppsats tagit sin form.

Flertalet studier har tidigare gjorts över framställandet av den nya moderna kvinnan i Sverige under mellankrigstiden och några av dessa studier har delvis behandlat relationen mellan den moderna kvinnan och det rådande modet. Denna undersökning gör utifrån detta forskningsläge en djupdykning i det svenska kvinnomodet i perioden efter att Sveriges kvinnor 1921 fått rösträtt.

(7)

2. Syfte och frågeställningar

Efter att ha läst Henrik Bagerius bok Korsettkriget, där han genom korsettens historia följer kvinnorörelsens framgång, väcktes mitt intresse för länken mellan samhällsförändringar och mode. Detta gjorde mig nyfiken på att undersöka vad som hände sen. Vad hände med det kvinnliga modet när kvinnorörelsen i Sverige fått sitt genombrott och Sveriges kvinnor fått rösträtt? Denna uppsats har därför syfte att undersöka och försöka skapa en uppfattning om hur genus porträtterades i den svenska modediskursen under 1920-talet, samt om det kvinnliga modet påverkades av den förändrade könsordningen. Detta kommer genomföras genom en analys av utvalda modekrönikor i veckotidningen Idun mellan åren 1921 och 1929. I slutet av uppsatsen kommer jag även att lyfta fram argument kring hur och varför man skulle kunna använda den historiska modediskursen i historieundervisningen.

Med hjälp av följande frågeställningar hoppas jag kunna uppnå undersökningens syfte:

1. På vilket sätt speglar modediskursen i veckotidningarna samtidens jämställdhetskamp?

2. Vem/vilka är det som kontrollerar det kvinnliga modet under 1920-talet?

(8)

3. Tidigare forskning

3.1 Den moderna kvinnan - och hennes kläder

3.1.1. Den maskulina moderna kvinnan

I sin avhandling The masculine modern woman: pushing boundaries in the Swedish popular media of the 1920’s skriver Jenny Ingemarsdotter att historiker har tidigare identifierat tre olika generationer av det fenomen ofta kallat “den nya kvinnan” i svensk historia. Den första generationen ny kvinna var 1800-talets utbildade kvinna, ofta sedd som maktgalen och ett hot mot äktenskapets grunder i sin kamp för lika rättigheter mellan män och kvinnor. Den andra vågen av nya kvinnor var de kvinnor vilka under 1900-talets början stred för rösträtt och en plats på arbetsmarknaden som matchade deras utbildning. Ingemarsdotter har valt att undersöka den tredje generationen, nämligen de kvinnor som efter första världskriget kämpade med att försöka kombinera deras nyvunna demokratiska rättigheter med de kvarstående förväntningarna av kvinnan som god hustru och mor. Med hjälp av empiriskt material i form av svensk tryckt media, och till viss del även film och litteratur vill Ingemarsdotter undersöka den kulturella diskursen kring 1920-talets “maskulina kvinna”.6 Genom att ta fram nya

perspektiv på den kvinnliga maskuliniteten följer Ingemarsdotters bok hur den maskulina kvinnan under mellankrigstiden omformar den inbillade idén om vad det innebär att vara kvinna, men också hur denna idé till slut formas till att passa visionen om det nya svenska folkhemmet.7 Ingemarsdotter påtalar att många svenska journalister under 1920-talet uttryckte

att de tröttnat på diskussionen om “den nya moderna kvinnan”. Trots detta fortsatte dock ämnet att lyftas i media, ofta visualiserades det med hjälp av bilder, fotografier och karikatyrer av kvinnor med kortklippta hår eller bärandes herrkläder, något som gjorde det svårt att skilja dessa från männen. De nya moderna kvinnorna blev en symbol för en progression där dessa bilder på den maskulina kvinnan blev den främsta visuella bilden av det nya moderna samhället. Att kvinnor klädde sig i herrkläder eller i kvinnokläder inspirerade av herrmodet hade börjat redan innan 1920-talet, på teatrarna runt om i världen. Dock menar Ingemarsdotter att uppkomsten av ny media såsom film och massproducerade magasin under 20-talet bidrog till ett ökat intresse för den sorts unisexmode. Vidare argumenterar hon att dessa moderna

6 Ingemarsdotter, Jenny, The masculine modern woman: pushing boundaries in the Swedish popular media of

the 1920s, Routledge, New York, NY, 2019, s. 5-7.

(9)

maskulina kvinnor kan kopplas till den kvinnliga politiska frigörelsen, samt till ökningen av de socialistiska tankar som präglade det svenska 20-talet. Däremot uttrycker hon att bilderna av den självsäkra maskulina kvinnan även skapade viss oro i en tid då den normala könsordningen grundade sig i den traditionella synen på mannens maskulinitet och kvinnans femininitet. Per Albin Hanssons idé om folkhemmet byggde både på en vision om demokrati och jämlikhet, men genomsyrades även av patriarkala tankebanor där männen förväntades stå för uppbyggnaden och försörjandet av hemmet, och kvinnan förväntades bidra med att skapa en familjär atmosfär. Idéen om folkhemmet satte den maskulina moderna kvinnan i en svår position då den gemensamma strävan efter jämlikhet i detta fallet krockade med folkhemmets patriarkala könsordning.8

Ingemarsdotter konstaterar att trots att svensk media oftast associerade den maskulina kvinnan med harmlösa trender och mode, kunde hon emellanåt ses som en källa för udda begär och vanor som att dansa med andra kvinnor, välja bort äktenskap eller klä sig i herrkläder.9 Genom

att analysera svenska veckotidningars strategier att moderera den svenska moderna kvinnan visar Ingemarsdotter hur moderåd ofta utvecklades till långtgående diskussioner om normer, könsroller och modernitet.10 Bland annat beskriver Ingemarsdotter att veckotidningen Charme

ofta dedikerade artiklar till att lyfta den moderna kvinnans utseende, där de samtidigt också försökte lyfta kvinnans förmåga att “stanna på rätt sida av maskuliniteten i en värld fylld av ‘maskulina’ aktiviteter” [min översättning].11 Med hjälp av termerna containment,

compensation och control beskriver hon hur svensk populärmedia under 20-talet lyckades hylla den kvinnliga progressionen inom exempelvis sport och mode, men samtidigt kontrollera den genom att styra råden i en feminin riktning. Ingemarsdotter menar att media försökte tygla (contain) den moderna kvinnan till att inte bli för modern genom att hylla den moderna maskulina kvinnan, men samtidigt trycka på vikten av att snabbt kunna skifta till en mer feminin sida utanför aktiviteterna. I de fall där det inte var möjligt för kvinnan att skifta till en mer feminin stil beskriver hon att media istället valde att fokusera på kompensation (compensation). Med detta menar Ingemarsdotter att man istället för att tygla den moderna kvinnan kompenserades de maskulina dragen genom användandet av feminiserande begrepp som exempelvis graciös eller vacker. Kontroll (control) menar Ingemarsdotter är en

8 Ingemarsdotter, s. 35–37. 9 Ibid, s. 48.

10 Ibid, s. 66–67. 11 Ibid, s. 45

(10)

kombination av tygling och kompensation och har sin grund i begreppet graciös eller grace. Hon menar att genom råd om hur den moderna kvinnan ska kunna uppnå kvinnlig grace, samt bilder och artiklar som riktar sig till den moderna kvinnan där progression och grace går hand i hand, försökte media kontrollera deras läsare till att formas efter deras kvinnoideal.12 Dessa

tre metoder att kontrollera modediskursen blir relevanta även i denna undersökning både i frågan hur genus speglas i modekrönikorna, men främst i undersökandet av vilka som är det styrande elementet för det kvinnliga modet.

Några utav de större frågorna Ingemarsdotter diskuterar i sin text är debatten kring de korta frisyrerna och det kvinnliga bärandet av byxor. Frågan hon ställer sig är om dessa två moderniteter under tiden ansågs bidra mer till bilden av den maskulina kvinnan än åt den av den nya moderna kvinnan. Utifrån bland annat de två svenska veckotidningarna Bonniers Veckotidning och Charme lyfter hon fram att linjen mellan maskulinitet och modernitet var hårfin när det gällde den kortklippta frisyren. Trots att de båda tidningarna karakteriserade de kortklippta frisyrerna som ytterst moderna och vackra gavs det råd om hur dessa frisyrer kunde göras extra feminina exempelvis inför fester eller finare tillställningar.13 Det var alltså viktigt

att kvinnan ansträngde sig för att göra den moderna frisyren feminin för att den inte skulle anses ett hot för maskuliniteten. Liknande debatten kring de korta frisyrerna presenterar Ingemarsdotter också hur diskussionen kring byxklädda kvinnor kunde se ut i 20-talets Sverige. Trots att byxorna vid tiden fortfarande ansågs vara ett plagg skapat för män hade förra sekelskiftets klädesreform bidragit till att allt fler kvinnor börjat använda byxor i samband med sport- eller aktivitetsutövande. I veckotidningar riktade till kvinnor, till exempel Charm, publicerades det under 20-talet flera olika artiklar där det argumenterades för att arbetande kvinnor borde börja klä sig i byxor, eller något motsvarande mannens kostym, medan de var på jobbet. Men även i debatten om byxorna menar Ingemarsdotter att kvinnorna ställdes inför ett dilemma, att klä sig i byxor på arbetet kunde leda till att man ansågs okvinnlig, men valde man den mer feminina klädseln fanns det stor risk att man ansågs oprofessionell och ytlig.14

12 Ibid, s. 78–82. 13 Ibid, s. 69–74.

(11)

3.1.2. Den feminina moderna kvinnan

I avhandlingen Moderna kvinnor: femininitet och svenskhet i svensk veckopress 1920–1933 har Emma Severinsson undersökt hur femininiteten upplevdes som modern och förändrad under 1920-talet, samt hur det globala fenomenet “moderna kvinnor” hanterades i ett svenskt sammanhang. Detta gör hon genom att bland annat undersöka svenska damtidningar under åren 1920–1933, med utgångspunkt i tidningen Charme. Utifrån avhandlingens källmaterial har Severinsson valt att dela in sin avhandling i fem olika teman, Moderna självförsörjande kvinnor, Moderna relationer. Moderna kvinnor - Moderna män?, Moderna kvinnokroppar, Moderna sportkvinnor, samt Moderna kvinnor och maskiner. Mest relevant för denna uppsats är temat Moderna kvinnokroppar där Severinsson undersöker hur mellankrigstidens moderna kvinnors kroppar konstruerades och debatterades i svenska veckotidningar, huvudsakligen tidningen Charme.

Severinsson konstaterar att till skillnad från diskussionerna kring den moderna kvinnan och idrott, arbete och teknik är bejakandet av den feministiska progressionen frånvarande i texterna om skönhetsvård och ideal i svensk media.15 Detta visar hon genom att lyfta fram bland annat

krönikor och tävlingsinslag ur Charme där inget utrymme ges för förhandling över den moderna kvinnans ideal, utan tabeller och tydliga riktlinjer av vad som förväntas av en modern kvinnokropp präglar texterna. Severinsson observerar dessutom att mallen för det eftertraktade kvinnokroppsidealet delvis hämtats från tidens rasbiologiska tankar, och att den ideala moderna kvinnan kunde ses som en symbol för nationens status.16 “En kvinna som ville vara modern

skulle enligt den samtida veckopressen visa upp en slank, sund och vit kvinnokropp paketerad i en kort, men inte för kort, kjol.” Vidare menar Severinsson att genom samtidens skönhetsvård förpassades de moderna kvinnorna av veckotidningarna till att vara moderna objekt, medan modet med de korta kjolarna snarare kunde tolkas som en frigörelse där den moderna kvinnan gavs utrymme att röra sig i mycket större utsträckning än tidigare.

När 20-talets slanka ideal började förändras utpekades alltför smala kroppar som ett uttryck för att moderniteten gått för långt. Samtidigt användes kvinnokroppar för att visa på modernitetens framsteg genom avståndstagandet

15 Severinsson, Emma, Moderna kvinnor: modernitet, femininitet och svenskhet i svensk veckopress 1920-1933, Historiska institutionen, Lunds universitet, Diss. Lund : Lunds universitet, 2018, Lund, 2018, s. 185.

(12)

från traditionella fylliga kroppar med långt hår och långa kjolar enligt 1800-talets kvinnoideal. Skönhetskulturen förpassade inte kvinnorna till att bli nostalgins objekt utan snarare sågs de som ett uttryck för den absoluta moderniteten, men trots allt som moderna och omformningsbara objekt.17

3.2. Kvinnomode - ett vapen

Rydström och Tjeder skriver i sin bok Kvinnor, män och alla andra att fastän många av de unga kvinnor som blev myndiga under 1920-talet valde att inte delta i riksdagsvalet kunde man upptäcka förändring i form av en ny medvetenhet. Detta framkom bland annat genom en förändring av klädsel och fysiskt utseende hos västvärldens unga kvinnor. En anledning till att det kvinnornas yttre utseende förändrades var tillkomsten av damidrott, men också deras möjligheter till nya arbetstjänster och viljan för större frihet i det offentliga rummet. Till skillnad från tidigare sekels mode med långa klänningar och formgivande korsetter skulle 1920-talets mode ge kvinnan en större rörelsefrihet genom en stark, slank siluett och bara ben.18

“Nya kroppsideal och modeideal var de yttre tecknen på en självständigare modern kvinna…”19

I boken Korsettkriget skildrar författaren Henric Bagerius med hjälp av flera olika historiska källor och samtida skönlitterära verk hur korsetten under sekelskiftet blev en symbol för en dräktreform och kvinnokamp inte endast i Sverige utan också i bland annat USA och andra delar av västvärlden. Bagerius beskriver med hjälp av artiklar, insändare och bilder hur kvinnornas klädsel från senare delen av 1800-talet och fram till 1920-talet skulle kunna ses som en sorts symbol för den svenska nationens utveckling och kvinnornas frigörelse i samhället.

Bagerius lyfter fram flera olika reformförsök, exempelvis den svenska reformdräkten, skoldräkten, bröstbandet, den tudelade kjolen, kortare promenadklänningar och till sist byxan för kvinnor. Alla dessa plagg togs fram som förslag för att göra det enklare för kvinnorna att röra sig, flera reformatörer förklarade att klädesreformarbetet var en nödvändighet i och med samhällsutvecklingen där kvinnorna behövde hälsosamma kläder för att kunna arbeta upp sig

17 Severinsson, s. 186.

18 Rydström & Tjeder, s. 136–138. 19 Rydström & Tjeder, s. 134.

(13)

till att bli en självständig medborgare i samhället.20 Samtliga reformplagg fick under

sekelskiftet möta både medhåll och en hel del protester, både från män och kvinnor. Detta presenterar han med hjälp av insändare, kåserier och mötesprotokoll där man tydligt kan se hur klädesdräktreformen väckte debatt hos det svenska folket. Bagerius menar att det var tydligt utifrån dessa källor att reformen väckte tankar som egentligen inte ens hade med plaggen i sig att göra, utan att dessa istället blev ett vapen på slagfältet där uppfattningen om mäns och kvinnors roll i samhället ifrågasattes.21 Slutligen fastslår Bagerius det faktum att trots alla

försök till att besegra korsetten lyckades inte den svenska dräktreformrörelsen att göra sig av med den. Däremot förändrades den med åren, blev mjukare och böjligare, testades i helt nya former, försvann ett tag men kom många årtionden tillbaka i ännu en ny form.22

Utifrån detta forskningsläge kommer denna uppsats att undersöka hur det kvinnliga modet påverkat den moderna svenska kvinnan och vice versa. Det är tydligt i både Ingemarsdotters och Severinssons avhandlingar att media hade en stor påverkan på kvinnoidealet under mellankrigstiden, i störst mån genom att försöka feminisera den nya maskulina moderna kvinnan. Även Rydström och Tjeder, samt Bagerius har funnit att det kvinnliga modet påverkats, samt påverkat, kvinnorättsrörelser och frihetstankar och därmed utvecklats till kvinnornas fördel, något jag tror kommer kunna bekräftas även av denna uppsats.

20 Bagerius, Henric, Korsettkriget: modeslaveri och kvinnokamp vid förra sekelskiftet, Första utgåvan, Natur & kultur, [Stockholm], 2019, s. 107–110.

21 Bagerius, s. 73. 22 Bagerius, s. 207.

(14)

4. Teori

4.1 Genusteori

Skillnaden mellan kön och genus menar Berglund är att kön syftar till människans biologiska skillnader medan genus är socialt skapat, “det är samhället som formar genus, och genus i sin tur samhället.”23 Liknande skriver Yvonne Hirdman att begreppet gender (genus) används för

att särskilja kultur från biologi.24

Genusteori betonar det konstruerade i det sociala könet, och fokuserar hur roller, förväntningar, normer, beteenden och rent sociala strukturer som lagar, ekonomisk makt och politisk makt förhandlas och skapas i samhället, och förändras över tid.25

Genusteorin skriver Berglund utgår från det ständigt föränderliga sociala mönster som finns i samhället för kvinnor respektive män. Medvetenheten om att genus är något som förändras över tid menar Berglund är av högsta vikt när det kommer till genusforskning. Det är genom att förstå att olika sociala omständigheter i historien format både människor och samhälle möjligheten till genusforskning öppnas.26 I sin rapport Maktutredningen från 1988 beskriver

Hirdman att relationen mellan man och kvinna enligt henne är en avgörande faktor för hur historien förmedlas. Genom att namnge denna relation till genussystemet menar Hirdman att det blivit lättare att identifiera dessa strukturer vid en historisk granskning och således ges möjligheten att motarbeta dem.27 Hirdman lyfter även att det finns två bärande faktorer vilka

upprätthåller detta genussystem: dikotomin, d.v.s. isärhållandet av det som anses maskulint respektive feminint, och de hierarkiska strukturer när mannen är normen.28

För att konkretisera genussystemet har belyser Hirdman det hon kallar genuskontraktet, vilket hon menar är ett osynligt “kontrakt” mellan mannen och kvinnan över hur de ska vara mot

23 Berglund, Louise & Ney, Agneta, Historikerns hantverk: om historieskrivning, teori och metod, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, s. 95.

24 Hirdman, Yvonne, Gösta och genusordningen: feministiska betraktelser, Ordfront, Stockholm, 2007, s.210. 25 Berglund & Ney, s. 95.

26 Ibid, s. 96–98.

27 Hirdman, Yvonne, Genussystemet [Elektronisk resurs] teoretiska funderingar kring kvinnors sociala

underordning, Maktutredningen, Uppsala, 1988, s. 25.

(15)

varandra i olika situationer, det vill säga relationen mellan män och kvinnor på olika nivåer och i olika situationer. Några exempel på i vilka situationer genuskontraktet kan bli tydligt menar Hirdman är: i kärleksrelationer (vem bör förföra vem?), i arbetsrelationer, samt i gestalten; alltså vilka kläder bör bäras av vem eller hur håret ska se ut. Genuskontraktet utgör ett användbart redskap för att undersöka relationen mellan femininitet och maskulinitet.29

Hirdman lyfter även att dessa kontrakt finns både mellan de enskilda individerna liksom i form av ett kontrakt på samhällelig nivå.30 Vidare skriver Hirdman att det är på grund av könens

mänskliga likheter, att människor trots dessa genuskontrakt kan inse att könen inte behöver vara ett hinder. När genussystemets två bärande faktorer förlorar sin kraft upphör strukturerna successivt. Genom att träda över de gränser som håller könen åtskilda, exempelvis när kvinnor tillåts göra “mansgöra” eller vice versa, upplöses den hierarkiska ordningen där mannen är normen och könen kan se sig som jämlika. Däremot lyfter hon att detta är en svår mekanik och att kvinnan allt som oftast ändå befinner sig något steg bakom mannen, men att “ju mer den intellektuella komponenten dominerar över den biologiska, ju större förutsättningar finns för förändring.”31 Slutligen skriver Hirdman att genom att utveckla förståelse för genussystemet

och genuskontraktet skulle vi kunna undvika att reproducera systemet där manligt och kvinnligt hålls åtskilt och maskulinitet är normen.32

29 Hirdman, 2007, s. 216–218. 30 Hirdman, 1988, s. 15. 31 Hirdman, 1988, s. 29-31. 32 Hirdman, 1988, s. 35.

(16)

5. Metod

5.1 Hermeneutiskt teoriperspektiv

Hermeneutiken kan förklaras i form av en modell för tolkning passande till forskning inom humaniora. Historikern Louise Berglund skriver i boken Historikerns Hantverk bland annat att “det är en metod, men också ett förhållningssätt.” Väldigt övergripande skulle begreppet kunna förklaras i form av fem olika steg; förkunskaper, adderade kunskaper, analys, ytterligare kunskaper och till sist resultat. Berglund berättar att grundidén med den hermeneutiska tolkningsmodellen är att skapa förståelse och inlevelse för det samhälle och det material som analyseras.33

Bergström och Boréus skriver att det inom hermeneutiken talas ofta om den hermeneutiska cirkeln, ett sätt att bearbeta text genom att tolka delar utifrån helheten, och helheten utifrån delarna.34 Berglund förklarar att denna cirkel utvecklats som ett hjälpmedel där utgångspunkten

finns i tolkarens egen förförståelse och förkunskaper av ämnet. Det gäller sedan att komplettera och utveckla dessa i stöd av tidigare studier, samt källmaterial som rör ämnet i fråga. Denna nya kunskap kommer troligtvis väcka frågor om urval och avgränsningar och Berglund menar att det troligtvis kommer uppstå svårigheter i detta stadie. Därför är det viktigt att i nästa steg utföra ytterligare studier för att skapa större förståelse. Vidare lyfter Berglund vikten av kategorisering som redskap i analysen. Att fastna i källmaterialets egen verklighetsbeskrivning är inte helt ovanligt och kan försvåra möjligheten att uppnå förståelse. Därför menar hon att det är viktigt att använda sig av teorier och egna begrepp för att öka chanserna att genom analysen kunna se förbi de egna begränsningarna, samt källmaterialets verklighet, och endast när detta gjorts är en kritisk analys möjlig. Målet är att skapa sig en förståelse för källmaterialet, exempelvis genom att få en ökad förståelse för motiv, tankemönster eller omständigheter vilket format situationen då materialet uppstått. Här återkopplar Berglund sammanfattningsvis till den hermeneutiska cirkeln och menar att arbetet med att öka förståelsen för källmaterialet kräver tolkning av helheten utifrån delarna och vice versa. Slutligen förklarar hon att genom att använda ett hermeneutiskt perspektiv sammankopplas teori och metod då teori växer fram

33 Berglund & Ney, s. 122.

34 Bergström, Göran & Boréus, Kristina (red.), Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text-

(17)

vid kontakten med källmaterialet. Genom denna process skapas en relevant förståelse för den specifika studien i fråga.35

5.2 Diskursanalys

Begreppet diskurs är ett relativt abstrakt begrepp, vilket därför kan tolkas och användas på olika sätt beroende på vilken ansats som antas och vilka områden som undersöks. Bergström, Ekström och Boréus skriver att begreppet diskurs används på flera olika sätt inom forskningen. Ett utav dessa sätt innebär att det syftar till ett specifikt mönster av hur en händelse eller process tenderar att uttryckas om i en speciell tid, kontext eller institution. De skriver även att diskursanalys ofta används för att undersöka maktförhållanden eller förändringsprocesser av sociala identiteter.36

Denna undersökning har tagit inspiration från en typ av diskursanalys kallad kritisk diskursanalys. Enligt Winther Jørgensen och Phillips bygger den kritiska diskursanalysen på att problematisera och undersöka "relationerna mellan diskursiv praktik och social och kulturell utveckling i olika sociala sammanhang."37 De menar att även fast än det finns olika sätt att

utföra en kritisk diskursanalys har dessa skilda angreppssätt fem stycken gemensamma drag vilka är signifikanta för den kritiska diskursanalysen. Det första draget menar de handlar om hur producerandet och konsumerandet av olika texter anses vara en viktig form av social praktik som bidrar till att bygga upp den sociala världen. Det andra bygger på att diskurs är både konstituerande men även konstitueras av andra sociala praktiker. "Diskursen inte bara bidrar till att forma och omforma sociala strukturer och processer utan speglar dem också." Det tredje draget skriver de är att språkbruk i det sociala sammanhanget bör analyseras empiriskt, och det fjärde bygger på att diskurs fungerar ideologiskt. Med detta menar Winther Jørgensen och Phillips att diskursiva praktiker är en bidragande faktor i skapandet och reproducerandet av ojämlika maktförhållanden i samhället. Det femte och sista gemensamma draget skriver de är den kritiska forskningen, det vill säga att en kritisk diskursanalys är subjektiv eftersom den antar ett kritiskt angreppssätt och ifrågasätter ojämlikheter i kampen för social förändring.38

Det är utifrån dessa fem olika drag denna undersökning tagit inspiration då jag i analysen

35 Berglund & Ney, s. 122–126.

36 Bergström, Göran, Ekström, Linda & Boréus, Kristina, "Discourse Analysis", i Analyzing text and discourse:

eight approaches for the social sciences, red. Kristina Boréus, SAGE, London, 2017, s. 208–211.

37 Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur, Lund, 2000, s. 66.

(18)

undersöker hur diskursen i olika modekrönikor framställts men också påverkat kvinnornas mode i samband med jämställdhetskampen.

(19)

6. Material

6.1 Veckotidningen Idun

Veckotidningen Idun grundades av journalisten Frithiof Hellberg och utkom första gången år 1888. Tidningen syfte var till en början att vara en veckotidning för kvinnorna i de svenska hemmen, och riktade sig i första hand till Sveriges borgerliga kvinnor och innehöll allt från artiklar om kvinnan och hemmet, noveller och dikter till råd om huskurer eller skönhet. Idun var dessutom en vinstdrivande tidning och innehöll därför även en hel del annonser. Men under sekelskiftet 1900 ändrades inriktningen från att vara en praktisk veckotidning för husmodern till att innehålla mer kulturella nyheter och artiklar rörande rösträtt- och kvinnofrågor. Kvinnans roll i kultur och samhälle ansågs allt viktigare och vid 1900-talets början och framåt tog tidningen en tydlig ställning i frågan kring den kvinnliga emancipationen och blev därmed ett organ för opinionsbildning. Idun utgavs i denna form fram till 1963 då den slogs samman med en annan veckotidning kallad Vecko-Journalen och kallades därefter Idun-Veckojournalen. År 1968 gjordes tidningen om till Månadsjournalen, denna utgavs en gång i månaden fram till år 2002 då tidningen lades ner.39

6.2 Urval och Avgränsningar

Det första urvalet gjordes genom att plocka ut alla krönikor och kåserier mellan åren 1921 och 1929 vars rubriker berört ämnet mode på ett eller annat sätt i innehållsförteckningen. Därefter lästes artiklarna igenom och ett andra urval gjordes utifrån relevans till ämnet. Under denna del av processen sorterades artiklar om maskeradkläder och barnkläder bort eftersom dessa inte ansågs innehålla relevant data för undersökningen. Jag valde även att endast använda mig av de texter om tidigare sekels mode där det gjorts en jämförelse mellan detta och det moderna modet, artiklar med endast fokus på mode från tidigare århundraden sållades således även dem bort. Det utvalda materialet sorterades sedani tre olika kategorier: Den moderna kvinnans mode i Idun, För vem?, och Kvinnomodets förändringsprocess, dessa kategorier togs fram utifrån funnet innehåll i källmaterialet, samt framtagen information från tidigare forskning.

39 Nordenstam, Anna, Äldre svenska kvinnoskrifter, 2019-06-13,

(20)

7. Analys

7.1 Den moderna kvinnans mode i Idun

Ingemarsdotter lyfter i hennes avhandling hur media enligt henne påverkade deras mottagare genom att använda sig av en metod hon valt att kalla tygla, kompensera och kontrollera [min översättning]. Detta går att finna även i denna undersökning då det flera gånger i Iduns modekrönikor framkommer framförallt kompensering av olika former. I de krönikor och kåserier behandlande den maskulina moderna kvinnan förekommer frekvent att hyllandet och beskrivandet av den maskulina kvinnans mode kompenseras med feminina begrepp som exempelvis chic, vacker eller graciös. I några fall är skribenten till och med så transparant i sina försök att kompensera att denna i samband med att beskriva garçonnemodet använder sig av orden flickigt eller kvinnligt. Ett exempel på detta är i en modekrönika från våren 1927 där krönikören lyfter att smokingen än en gång är på modet. Denna dräkt som enligt skribenten ska vara både rak, mjuk och sportigt bekväm målas upp för läsaren med beskrivningen: “[v]årens promenaddräkt är både kokett och korrekt, både manligt kavat och kvinnligt insmickrande – precis som sin bärarinna.”40 Den moderna kvinnan i Idun alltså följa med i genuskontraktets

förändringar, men därav inte förlora sin feminina sida och därmed träda över för långt inpå maskuliniteten. Denna del av analysen har utifrån dessa iakttagelser fokuserats på att utforska genusdiskursen i Iduns modekrönikor under 1920-talet.

Enligt Iduns krönikörer finns det två olika typer av modekvinna. Den första, den mer feminina eleganta kvinnan, dyker främst upp i krönikor där aftonklänningar och promenaddräkter står i fokus. Den andra typen är den mer maskulina moderna kvinnan med “backfischlik käckhet.”41

Det vill säga de unga kvinnorna, eller åtminstone de kvinnor vilka med hjälp av det moderna modet försöker uppnå en ungdomlig utstrålning. För att få en bättre bild av hur modet stämmer in med det aktuella genuskontraktet har denna del av uppsatsen, utifrån dessa två typer av modekvinna, delats in i tre olika delar: Den maskulina moderna kvinnan, den eleganta kvinnan, samt det maskulina modets motståndare.

40 “I vårens lätta dräkt”, Idun nr. 13, 1927, s. 308.

(21)

7.1.1. Den maskulina moderna kvinnan

Det är viktigt att begreppet den maskulina moderna kvinnan förstås på rätt sätt. Utifrån denna undersökning handlar det inte om att den moderna kvinnan tvunget måste anta en maskulin persona. Den maskulina moderna kvinnan är hon som bryter genusordningen genom att följa med i den samhälleliga utvecklingen och därmed förändra genuskontraktet.

Severinsson lyfter att modernitet och ungdom ofta kopplas samman under mellankrigstiden då det främst är de unga aktiva kvinnorna som gör sig synliga i det offentliga rummet. Bland annat genom att allt fler unga kvinnor börjar idrotta blir dessa aktiva kvinnor en symbol för moderniteten.42 Men det är inte endast inom idrotten de unga kvinnorna får symbolisera

modernitet, även modet beskrivs ofta med begrepp som ungdomligt käckt eller pojk- och flickaktigt, i synnerlighet när de korta kjolarna presenteras. Signaturen Partout skriver att modet under 1925 fortfarande präglas av raka linjer. “Den är ungdomlig och går bäst ihop med den kvinnotyp vi skapat för 1925...” Partout skriver även att de moderna kjolarna kommer att bli ännu kortare och snävare än tidigare och förklarar att promenadjackorna “äro av den manliga stilen”.43 Det är tydligt att de raka siluetterna och de exponerade benen är något som anses vara

manliga drag, förmodligen eftersom det tidigare kvinnliga idealen präglades av voluminösa former och täckande plagg. En annan skribent skriver att modet varje år skapas för att föryngra kvinnan och att detta kan skapa problem för den mer mogna kvinnan då “mammorna skola se lika flickaktiga ut som sina tjugoåriga döttrar.”44 Utöver diskursen kring kjolens längd är det

även den kortklippta frisyren som får symbolisera den unga maskulint moderna kvinnan. Skådespelerskan Tollie Zellman anser att det så kallade gosshåret passar den “smidiga, slanka flicktyp som nu växer upp” perfekt, men menar också att den passar alla olika sorters modern kvinna så länge den hålls efter noggrant.45

Signaturen Dénise presenterar vårmodet från modevisningarna i Paris 1923 och ställer sig och läsarna frågan: “Skall den amerikanska linjen, gossefiguren, hålla sig kvar eller skola kurvorna åter bli högsta mod?” Hon berättar att en modeexpert uttalat att “»Venusfigurens» tid först randas om två år” och att de svenska kvinnorna tills dess får “gå omkring smala och platta som bräder, skrudande i mjuka chemiser av kasjmir och andra mjuka tyger.” Hon avslutar med att

42 Severinsson, s. 193.

43 “Vårmodets preludier”, Idun nr. 7, 1925, s. 212. 44 “Det fladdrande modet”, Idun nr. 20, 1925, s. 568. 45 “Gosstypen i modet”, Idun nr. 6, 1924, s. 139.

(22)

berätta att de som tänkt införskaffa en så kallad “gossformare”, en ny sorts korsett vilken gör figuren platt, kommer hinna få användning av den innan formerna kommer åter till modet.46

Under samma år skriver krönikören Ellen Rydelius under signaturen Midinette i sitt reportage från NK:s modevisning bland annat att “den raka, smala pojkfiguren är alltjämt idealet, och kring den svepes tyget så stramt som möjligt.” Hon skriver även att “modet har liksom allt annat demokratiserats, man såg här icke några prakt- och lyxdräkter utan kläder som gå i hop med tidens krav på förenklingen, men dock äro präglade av gedigen smak.”47 Dessa

modekrönikor styrker Ingemarsdotters iakttagelse att den maskulina moderna kvinnan blivit den yttersta visuella symbolen för 1920-talets framåtsträvande tankar,48 i sina slutsatser att

demokratiseringen tagit sig in även i modevärlden genom maskulinitetens enkelhet. I en intervju med en modeexpert rörande vårmodets hetaste plagg byxkjolen uttrycker experten följande:

Om jag nu berättar att dom har byxkjol i Paris, så himlar du med ögonen och gastar om garçonnefasoner och försvunnen kvinnlighet. Men du tar fel. Har du någonsin sett en karlaktig parisiska? Nej, hon är så kvinnlig som helst, även om hon promenerar omkring i byxkjol.49

Hon menar att hon finner det nya modet minst lika kvinnligt som det kan anses manligt. Till och med dansklänningarna skapas nu med byxor i klänningsmaterial så att kvinnorna lätt ska kunna dansa charleston utan att vara rädda för att visa för mycket av sig själva. “Men annars vill jag erkänna att vi lånat herrarnas kostymidéer för våra promenaddräkter i vår” skriver krönikören och menar att alla delar av vårens promenaddräkt inspirerats av herrdräkten.50 För

många verkar det maskulina modet inte handla om att kvinnan i själva verket blivit maskulin, utan den moderna kvinnan har tagit inspiration från det maskulina modets praktiska drag och enkelhet för att på så vis kunna följa med i samhällets utveckling, det vill säga genom att förändra genuskontraktet inte endast i samhället utan även inom modet.

46 “Parisbrev om vårmodet”, Idun nr. 8, 1923, s. 173.

47 Rydelius, Ellen, “Bland kasjmirsjalar och Jenny Lind-kragar”, Idun nr. 13, 1923, s. 300. 48 Ingemarsdotter, s. 35.

49 “Kvinna eller man: Vårmodets motsatser och nyheter”, Idun nr. 16, 1927, s. 392. 50 Ibid.

(23)

Ett tydligt exempel på hur genuskontraktet förändrades under 1920-talet finner vi när vi undersöker diskursen kring kvinnornas sport- och arbetskläder. Eftersom kvinnorna vid tiden börjat ägna sig allt mer åt olika former av idrott förändrades deras kroppsform.51 En förändrad

kroppsform, samt ett förändrat genuskontrakt där kvinnorna nu anses kunna utföra flera av de idrotter, aktiviteter och arbeten vilka tidigare endast utförts av män, kräver en ny mer praktisk dräkt för respektive ändamål. När det talas om en kvinnlig arbetsdräkt används begreppen praktisk, korrekt och klädsam flitigt för att beskriva den ideala dräkten.52 Det förekommer även

en hel del av det Ingemarsdotter kallar “kontroll” från skribenternas sida då en arbetsdräkt beskrivs vara en klädning utformad och passande för arbetsplatsen och inte för sällskapliga situationer. Detta tyder på att den arbetande kvinnan utifrån Iduns skribenter gärna får anta sin maskulint moderna sida under arbetet, men bör kunna skala av sig denna när arbetsdagen är över. Enligt signaturen –e. är den moderna sportdräkten 1928 inte endast praktisk med sin enkla byxa och vackra pullover, den kvinnliga dräkten är också “en tribut på koketteriets altare”. Hon menar att alla kvinnor borde införskaffa sig en enklare sportdräkt, gärna diskret, så att även kvinnan som inte sportar allt för ofta vid behov har en dräkt fungerande över tiden.53

En annan skribent uttrycker sig om det kvinnliga sportmodet enligt följande: “Den kvinnliga klädedräkten överhuvudtaget är så mycket förnuftigare nu mot förr…” Krönikören påstår dock att det ena inte tvunget behöver utesluta det andra, en sportdräkt kan både vara praktisk och vacker på samma gång. “Som vi nogsamt veta utgöra våra praktiskt klädda sportflickor nu för tiden också en tilltalande bild av chic och käck elegans.” Ett exempel på detta menar hen är det faktum att en liten kort kjol ibland träs över sportbyxan för att få sportkvinnan att känna sig mer anständig.54 Även signaturen Fleur menar att sportdräktens byxmodeller “lyckligtvis kan

understryka grace och mjukhet och alls icke behöver innebära en eleminering[sic!] av det evigt kvinnliga.”55 Liknande uttrycker läkaren Hanna Bernhagen i en artikel där Iduns redaktion

söker efter en lösning på den arbetande kvinnans arbetskostym följande: “varför kunde inte byxorna, om de äro välskurna och välsittande få ersätta de korta kjolarna, som framhäva kroppens defekter.” Hon anser alltså att byxan är svaret på den arbetande kvinnans problem då dessa är både klädsamma och bekväma. Vidare argumenterar hon för att de arbetande kvinnorna behöver en motsvarighet till männens kavajkostym. Att det anses okvinnligt med

51 Rydström & Tjeder, s. 137.

52 “Hur skall vår kavajkostym se ut?”, Idun nr. 5, 1929, s. 127; “Vem syr den bästa arbetsdräkten?”, Idun nr. 39, 1923, s. 923

53 “Den välklädda sporten”, Idun nr. 1, 1928, s. 8.

54 “Den moderna sportkvinnan”, Idun nr. 47, 1925, s. 1237. 55 “Den moderna sportdräkten”, Idun nr. 7, 1926, s. 159.

(24)

byxor menar hon “jävas väl av det faktum att de tillhörde turkinnornas dräkt”, turkinnorna är enligt henne en av världens kvinnligaste folk och skulle därför aldrig beskyllas för att vara okvinnliga, trots byxor.56 Trots att sport- och arbetsdräkten anses vara ett viktigt element i den

moderna kvinnans garderob lägger skribenterna för dessa modekrönikor stor vikt vid att en framåtsträvande sportdräkt inte behöver göra sin bärarinna mindre kvinnlig, det finns möjlighet för en kombination av praktisk och kvinnlig. Att utveckla sportmodet för att passa det nya genuskontraktet verkar självklart, däremot finns det tydliga tecken på att de gamla könsmönstren där mannen ska vara manlig och kvinnan ska kvinnlig lever kvar.

Det finns dock de med en skild syn på det hela vilka anser att en sportdräkt inte behöver vara kvinnlig. “Huvudproblemet hos en kvinnlig sportkostym är och förblir byxorna. Könens likställighet må bli aldrig så genomförd, aldrig torde de komma att bli lika ställda på marken.” I sin krönika om 1929s kvinnliga sportmode diskuterar Barbro Alving hur de nya långbyxorna ska komma att hjälpa Sveriges sportande kvinnor att ta sig förbi föreställningarna om att en kvinna i byxor också måste vara kvinnligt vacker. “Enkla vanliga prosaiska skogsvaktarbyxor, varken kokett vida eller kokett trånga utan rejält lagom, utan ornament och nedstuckna i pjäxorna.” Vidare menar Alving att “praktiskt är årets rubrik över spalten sport. Men därför inte fult.”57 Med denna syn på kvinnornas sportdräkt finns ett budskap vilket talar om för

läsaren att den moderna kvinnan inte alltid behöver sträva efter att alltid vara kokett och vacker, utan att sportmodet handlar om att vara praktisk och därmed bidrar till en frihetskänsla. Sportmodet utifrån denna syn syftar inte till att vara kvinnligt eller manligt, ett bevis på att det finns en utveckling mot ett nytt genuskontrakt inom denna modegren. Denna framåtsträvande anda visar sig även i en krönika rörande ifall de kvinnliga studenterna vill bära den klassiska studentmössan, samma mössa som de manliga studenterna använder, eller om de hellre bär den nya mössan specifikt framtagen för kvinnorna. Flera intervjuade studentskor uttrycker att trots att den nya mössan “nog är mera klädsam, kvinnligare och sötare än den andra” använder de hellre den klassiska mössan då de inte känner sig som riktiga studenter i den nya.58 Enligt dessa

unga studerande kvinnor är det viktigare att kunna identifiera sig som en riktigt student än att känna sig kvinnlig i sin mössa.

56 “Vi behöva en kavajkostym”, Idun nr. 3, 1929, s. 59, 73. 57 Alving, Barbro, “Sportigt till sport”, Idun nr. 1, 1929, s. 11.

(25)

7.1.2. Den eleganta kvinnan

I flera av Iduns modekrönikor uppenbarar sig den eleganta kvinnan ofta som en sorts motsats till den maskulina moderna kvinnan och förekommer framför allt i krönikor rörande finare tillställningar som exempelvis baler. Att denna typ av modekvinna främst förekommer i krönikor rapporterade från de finare rummen tyder på att den eleganta modekvinnan således riktar sig till kvinnorna i de högre klasserna i samhället. Att den eleganta modekvinnan är en motpol till den maskulina moderna kvinnan visas framförallt genom att modet riktat till henne ofta bygger på de karaktärsdrag det maskulina moderna modet saknar. Det vill säga mer längd i både kjolar och hår, samt mjukare och mer voluminösa silhuetter. Ett exempel på detta finner vi i modekrönikan Höstens modeprofetior där skribenten berättar att “förmiddagsklänningen blir allt rakare, enklare och korrektare med varje säsong” men att aftonklänningen gärna får äga mer volym. Hon anser att klockkjolen ger ett graciöst ”kvinnligt behag år silhuetten, vilket minsann kan behövas som motvikt mot graçonne-idealet.”59 Några utav de protesterande till

dräktreformrörelsen under slutet av 1800-talet menar Bagerius var de borgerliga kvinnorna. Detta påstår han beror på att deras moderiktiga extravaganta kläder var en av de saker vilket markerade deras klasstillhörighet och därmed synligt skilde dem från kvinnorna i samhällets lägre skikt.60 Dessa tankar tycks delvis ha följt med in i det nya seklet och kan vara en av

anledningarna till att aftonklänningarna till viss del har fått behålla sina eleganta former. Iduns Pariskorrespondant skriver i en krönika om balerna runt om i Europas flotta salonger där kvinnorna dansar runt i extravaganta dräkter. En iakttagelse skribenten gjort är att vid den franska presidentens bal “verkade dock damerna som blygsamma bihang till sina i band och ordnat ståtande makar och fäder” och fortsätter med att jämföra kvinnorna med “den färglösa fasanhonan vid sidan den granne, rödgule hanen.”61 Dessa eleganta kvinnor tycks i detta fallet

snarare figurera smycke åt männen i deras närhet än vara moderna kvinnor klädda för sin egen skull. Skribenten Sondra beskriver i sin krönika vinterns aftonklänningar som “eleganta, ofta magnifika”. Hon menar att de långa aftonklänningarna med deras åtstramade silhuett, trots tygmassorna hängande från höfterna, ger kvinnan en värdigare hållning. “Fortsätter det så här en tid framåt, börjar man nog snart att som en självskriven sak stava kvinna med stora Q igen.”62 Skribenten själv verkar tycka att de eleganta klänningarna är sköna för ögat, men hon

känns ändå tveksam till vad dessa klänningar egentligen betyder för den moderna kvinnan. En

59 “Höstens modeprofetior”, Idun nr. 36, 1924, s. 899, 905. 60 Bagerius, s. 236.

61 “När det dansas…”, Idun nr. 7, 1924, s. 151. 62 “Aftonens sensationer”, Idun nr. 43, 1929, s. 1179.

(26)

utav frågorna Sondra ställer sig är kring syftet till detta nygamla mode som satt kvinnan på en piedestal. “Har det varit hennes egen avsikt, eller har hon bara blivit uppflyttad dit för att beundras eller kanske för att vara ur vägen?” Hon tillägger att “många i gamla Europa tycka nog också, att hon börjat bli oroväckande rationell och målmedveten. Tro de nu, att detta kanske är sättet att leda bort hennes störande och energiska frammarsch?” Hon tror även att dessa tankar möjligtvis kommer leda till att många kvinnor kommer att avvakta med att köpa en ny modern aftonklänning och därmed inte falla slav under modet, iallafall inte lika kvickt som tidigare.63 Modet för den eleganta kvinnan tycks vara en aning förlegat, även om det utvecklats

en hel del sedan tidigare sekel. Det verkar även grunda sig i en tanke att försöka, genom modet, få tillbaka det genuskontrakt där mannen står för det manliga och kvinnan bör hålla sig till det kvinnliga. Kanske är det så att den eleganta kvinnans mode till största delen figurerar i krönikor om aftonklänningar och baler just på grund av den anledning att de moderna kvinnor som under 1920-talet brutit det tidigare genuskontraktet inte är de kvinnor som går på dessa baler.

7.1.3. Det maskulina modets motståndare

Att den maskulina moderna kvinnan tar allt större plats både i samhället och modet under 1920-talet är inget överraskande. Det är heller inte överraskande att med förändring, speciellt förändring i genusordningen, väcks det även motstånd. Inte alla tycks vara lika positiva till att den moderna kvinnan börjar ge sig in och förändra genuskontraktet både på inre och yttre plan. “Det är definitivt slut med den raka chemiselinjen nu” skrivs det i en modekrönika angående 1925’s höstmode. Skribenten menar att det nu är på modet med den vida klockkjolen vilken “ge silhuetten fart och en mjuk grace, som modet allt för länge saknat.” Midjan sägs ha flyttats högre upp på höstens dräkter, “på en del modeller ända upp till sin naturliga plats, men mestadels stannar den dock vid höften.”

[...] om man utgår från att kvinnan skall vara kvinnligt klädd, så är modet 1925 idealiskt. Ty det tillfredsställer all en modern kvinnas krav på bekvämlighet genom sina linjer, som ge full rörelsefrihet och sin avsaknad av bjävs och tillkrånglade utsmyckningar, men det präglas dessutom av den fladdrande grace och mjukhet, den täckhet, som männen så länge begråtit i garconne-flickans stela uniform och kyliga koketteri.64

63 Ibid.

(27)

Det framgår tydligt att skribenten i fråga föredrar det mer feminina modet framför det maskulina då denna uttrycker att de raka silhuetterna saknar grace och att midjan på de moderna dräkterna inte är naturliga. Däremot är skribenten tydlig med att det är viktigt med rörelsefrihet för den moderna kvinnan, men att denna går att uppnå även med ett mer feminint mode som däremot kommer tilltala männen mer. En utav det maskulina modets motståndare sägs här alltså vara samhällets män. Något dessa män också tycks vara motståndare till är enligt en anonym Pariskorrespondant den kortklippta frisyren. Däremot menar denne att “trots att herrarna säga sig vara motståndare till detta mod. För att komma sanningen närmast tror jag de helst gå med på följande kompromiss: Väninnan får kortklippa sig, men ogärna den äkta makan.”65 Liknande

lyfter Rydelius i sin modekrönika från 1921 att den tudelade pyjaman är ett debatterat plagg med estetisk problematik. Även fast det är ett mycket praktiskt plagg som passar alla familjens medlemmar, finner ofta mannen den klassiska nattdräkten i siden och spets mer kvinnlig.66 Det

tycks således enligt dessa skribenter inte vara alla män som är motståndare till varken det kortklippta håret eller till den maskulina pyjaman, utan makarna till de kvinnor vilka valt att följa det maskulina modet. Problemet hos männen verkar därför inte vara modet i sig, andra kvinnor får gärna följa modets svängar, men inte deras egen fru, hon ska gärna vara så kvinnlig som möjligt. Enligt Ingemarsdotter skapade det maskulina idealet förvirring i samhället eftersom bilden av den maskulina moderna kvinnan kunde uppfattas tvetydig. Inom många väcktes tankarna kring om en kvinna som antagit det maskulina modet saknade intresset för att vara maka och moder.67 Detta skulle kunna vara en förklaring till varför makarna ogillade att

deras fruar antog det maskulina modet, rädslan för att detta även skulle innebära ett tappat intresse för deras familjer.

Även om det ofta är just männen som framställs vara det maskulina modets största motståndare ser man även motstånd från en hel del kvinnor. Ett exempel på detta är de eleganta kvinnorna och de vilka förespråkade det mode som skulle passa en elegant eller graciös kvinna. Konstnären och krönikören Mollie Faustman skriver under signaturen Vagabonde:

Det finns fruar som icke antaga till hembiträden shinglade flickor, förblandande kort hår med brist på moral. Långhårig – moralisk, korthårig

65 “När det dansas… Modebrev från vår Pariskorrespondant”, Idun nr. 7, 1924, s. 151. 66 Rydelius, Ellen, “Pyjaman – Lekkostym eller modesak”, Idun nr. 19, 1921, s. 449. 67 Ingemarsdotter, s. 71–72.

(28)

– lättsinnig. Man ler och skulle vilja rätta till de goda fruarnas begrepp till korthår – mera hygieniskt, mindre tidsödande och långt hår – mindre hygieniskt, mera besvärligt. Men man avstår, ty man vet, det tjänar ingenting till.68

Enligt Faustman förstår sig alltså inte kvinnorna i de högre klasserna i samhället sig på den maskulina moderna kvinnan som klippt av sitt hår. Det är dessa eleganta kvinnors okunskap och ignorans vilket gör dem till motståndare av det maskulina moderna modet. Liksom de eleganta damer Faustman refererar till är signaturen Ave en motståndare till den kortklippta frisyren, men inte av samma anledning ovanstående. Ave har en önskan om att göra det långa håret modernt igen och menar att gud skapade kvinnan med långt hår och att det är en skam hur kvinnorna handskats med denna tillgång. Vidare skriver Ave att de flesta moderna kvinnor klippt frisyrer liknande männens “inte av något feministiskt emancipationsnit såsom suffragetterna utan driven av de allra kvinnligaste instinkter.” En anledningarna till att många kvinnor valt att klippa av håret tros beror på att det långa håret är svårskött och därav ofta fult. För att de “konservativa och räddhågade” kvinnorna vilka inte vågat klippa av sitt långa hår ger Ave några förslag på skötsel och uppsättningar som gör att den långa frisyren kommer till sin rätt. Dessa föreslagna frisyrer ska “ge både mera av kvinnlighet och personlighet åt apparationen” och att det därför med en lång frisyr finns mer utrymme för individualisering. Något Ave anser de svenska kvinnorna borde ta tillvara på, då de kvinnor med kortklippta frisyrer alltid är kammade på likadant vis och därför inte har någon möjlighet att vara originella.69 Enligt signaturen Ave klipper de moderna kvinnorna alltså inte av sitt hår som en

symbol för förändringar i genuskontraktet, det är ur ett rent skönhetsmässigt syfte. Att vara en motståndare till den maskulina kortklippta frisyren ger här ett intryck av individualisering och frihet.

Operasångaren och skådespelerskan Emma Meissner, har blivit ombedd av Iduns redaktion att berätta om sina intryck av det europeiska modet 1923. Hon börjar med att jämföra det unga moderna skönhetsidealet med en strykbräda. Meissner menar att de unga moderna kvinnorna inte längre beundrar de så kallade Venus-måtten, utan försöker genom aktiviteter och dieter att “förminska de kvinnliga behag en omild försyn varit nog grym att skänka henne.” Hon

68 Faustman, Mollie, “Krönkika: Om moderna kläder och skatt”, Idun nr. 8, 1929, s. 203. 69 “Modets styvbarn”, Idun nr. 43, 1924, s. 1084.

(29)

beskriver också hur den unga moderna kvinnan sminkar sig allt mer, inte endast till middag eller fest. “Vid middagen med dess obligatoriska jazz äro de flesta fullt teatersminkade och vid kvällsbelysning går det ju an men i dagsljuset verkar det rysligt.” Meissner förfasar sig även över att de unga moderna kvinnorna i Europas varma länder klär sig till ett minimum, och menar att “tack vare det skarpa solskenet äro de små Evadöttrarna tämligen genomskinliga.”70 I en

liknande åsikt uttrycker fru Annie Wallenberg, bosatt i Konstantinopel, följande om svenskans användande av den knäkorta kjolen:

Där jag är bosatt skulle det aldrig förekomma att de europeiska damerna eller de europeiserade turkinnorna skulle kläda sig så okvinnligt och så lite blygsamt som svenskan gör [...] Det enda hon vinner på det är att hon antingen blir utsatt för indignation eller löje.71

Det är tydligt att både Meissner och Wallenberg är motståndare till det maskulina moderna modet som exponerar benen men döljer kvinnans feminina drag och de är långt ifrån ensamma om att anse att detta nya mode inte är en positiv utveckling framåt. I en krönika från 1926 skriven av författaren Annie Åkerhielm ställer sig vederbörande emot det moderna kvinnliga modet, vilket hon menar inte längre är i form av kläder utan “skynken eller säckar eller fodral”. Enligt Åkerhielm har det kvinnliga modet under alla århundraden varit under ständig förändring, men att det efter franska revolutionen skedde en revolution även inom modet. Vidare påstår hon att när världskrigen kom “med sina ännu starkare skakningar” blev följderna av detta att “kvinnodräkten dog på allvar.” Åkerhielm skriver att hon förstår att de unga flickor som aldrig burit långa kjolar valt att följa med i modet och därmed bära de korta kjolarna även i vuxen ålder. Däremot kan hon inte förstå de äldre damer som “burit de långa kjolarne nu lägga sig till med de korta, det är och blir för mig enbart vidrigt. Ty för dem är det ett avsiktligt och därför oblygt blottande.” Hon anser alltså att den moderna kvinnodräkten är tagen direkt från det tidigare barnmodet och uttrycker sedan att:

[...] det anses sannolikt att, med den nivellering på alla områden, även mellan könen, som nu äger rum, de med tiden också komma att bära samma dräkt. Redan nu har mansdräkten trängt in bland kvinnorna på två

70 Meissner, Emma, “Europeiskan i turban”, Idun nr. 34, 1923, s. 803. 71 “Är den långa kjolen i antågande?”, Idun nr. 31, 1927, s. 774.

(30)

vägar: sportdräkten och – pyjamas. [...] Nu säga man att kvinnan aldrig kommer att lägga sig till med mansdräkt, ty hennes begär att kläda sig vackert och elegant, ja, att sätta grannlåt på sig, är outrotligt. Men till nivelleringen hör att vardera parten går ett stycke av vägen; skall kvinnan bli så litet kvinna som möjligt, skall väl även mannen bli så litet man som möjligt.72

Liknande argument liksom Åkerhielms dyker upp i en artikel rörande 1920-talets herrkläder, i en intervju med författaren Alma Söderhjelm ställs frågan ifall hon finner de moderna herrdräkterna bekväma. På denna fråga svarar Söderhjelm: “Mycket erfarenhet har jag inte, ty jag hör inte till dem som roa sig med att klä ut sig i manskläder.” Däremot anser hon att den herrarnas dräkter borde piffas upp en aning med hjälp av finare färger och dekorationer. “Vidare skulle detta kunna sätta pricken över i:et i frågan om jämlikhet mellan könen, då karlar och kvinnor äntligen skulle finna ett område, där de kunna utbyta tankar.”73 Söderhjelm verkar i

detta fallet inte vara en bärare av det maskulina modet, men anser för den delen att kläderna kan vara ett redskap för att skapa ett mer jämställt samhälle. Någon som inte anser att männens mode bör feminiseras är fru Anna Fallström. Hon menar att man inte behöver förändra herrmodet då det är både snyggt och praktiskt för de som bara förstår sig på det. I frågan om männen borde börja använda knäbyxor eller fortsätta använda full benbeklädnad svarar Fallström: “Låt dem för all del behålla dem! Är det inte nog att damerna exponera koben och hjulben och timmerstockar?”74 Inte heller Åkerhielm och Fallström verkar här anse att de korta

kjolarna, vilka representerar det maskulina moderna modet, är ett speciellt smickrande plagg för kvinnan.

7.1.4. Sammanfattande reflektion

Severinsson har i sin avhandling uppmärksammat att kvinnors användande av långbyxor verkade skapa en rädsla i samhället, både för en uppluckring av könsskillnader i fråga om klädsel, men också för en maktförskjutning i samhället.75 Rädslan för en uppluckring av

könsskillnader är något som framgår tydligt när vi undersöker Iduns krönikor. Till allra största del handlar denna rädsla eller oro om att kvinnan i sin kamp mot jämställdhet ska förlora sin

72 Åkerhielm, Annie, “Långa kjolar och korta”, Idun nr. 43, 1926, s. 1093. 73 “Äro herrarna tråkigt klädda?”, Idun nr. 13, 1927, s. 311.

74 Ibid.

(31)

feminina sida. I de fall där det maskulina moderna modet lyfts som något positivt kompenseras det majoriteten utav gångerna med feminina begrepp vilket gör att även kvinnligheten lyfts fram. Det är endast vid få tillfällen där det maskulina modets förespråkare totalt bryter med den genusordning som säger att mannen är manlig och kvinnan är kvinnlig genom att låta modet tala för endast ett praktiskt syfte. I de flesta fall fokuseras diskursen på hur den moderna kvinnan ska bibehålla sin kvinnlighet, oavsett om krönikan syftar till att lyfta fram det maskulina moderna modet eller argumentera för att läsaren borde återgå till det mer voluminösa, feminina modet. Det faktum att det endast förekommer ett fåtal krönikor där krönikören eller intervjuobjektet tydligt talar för en bruten genusordning kan antingen bero på just rädslan att verka för radikal i sina åsikter om förändring, eller grunda sig i att majoriteten av skribenterna inte är beredda att bryta genuskontraktet i frågan om modet. Å andra sidan kan avsaknaden av dessa argument tvärtemot grunda sig i just viljan att förändra genusordningen. Genom att försöka integrera kvinnligheten med det maskulina modet bryts genuskontraktet då linjen mellan kvinnligt och manligt mode bleknar.

7.2 För vem?

Jag har funnit att det i flertalet utav Iduns modekrönikor under 1920-talet diskuterats vem kvinnan klär sig för, samt vilka det egentligen är som kontrollerar modet och idealet. Några menar att kvinnan klär sig av individuella skäl, andra att de klär sig för att behaga sin man och några menar att det är modeskaparna som styr modet och att kvinnorna helt enkelt klär sig på ett visst sätt för att modet säger så. Allt oftast beskrivs kvinnorna i form av slavar för modet, det vill säga att kvinnan styrs av modets förändringar och inte tvärtom. Denna del av analysen fokuserar på att ta reda på för vem, enligt Iduns krönikörer, kvinnan klär sig.

7.2.1. För henne

“Kvinnan är modets slav, heter det. Men hon är också dess härskarinna.” På detta sätt uttrycker signaturen Partout det i sin modekrönika från 1927, hon påstår att trots att kvinnan mer än gärna följer med i modehusens svängar kommer modehusen alltid styras av efterfrågan och därmed alltid styras av samhällets kvinnor och vad de finner användbart och snyggt.76 I flera av

modekrönikorna fokuseras det moderna kvinnliga modet på att vara hygieniskt och praktiskt för kvinnan. Bagerius diskuterar i sin avhandling att kvinnorna i dräktreformrörelsen kämpade

(32)

för att ta fram ett mode vilket skapade frihet för kvinnan och hennes kropp. Dessa kvinnor menade att om bara världens kvinnor blev fria från den fängslande och strama korsetten skulle även deras hjärtan och sinnen släppas fria.77 Korsetten ansågs alltså under tidigare sekel inte

endast farlig för kroppen utav även opraktisk och tillbakahållande. Dessa argument togs tillvara på och när korsetterna kom tillbaka på 1900-talet var fokus på just hygien stor. I en artikel från 1921 skriver en användare av den nya korsetten Spirella följande: “korsetten fyller sin uppgift: att vara till nytta för kvinnan i det dagliga liveet[sic!], icke en plåga.” Hon berättar också att på grund av fjäderns elasticitet orsakar korsetten aldrig någon skada på kroppen. Eftersom fjädern är byggd så att den följer kroppens rörelser menar kunden att korsetten alltid stödjer bärarens figur oavsett om hon sitter, står eller går.78 Severinsson skriver att det kvinnliga modet på

1920-talet ofta görs till en symbol för den kvinnliga friheten. De korta kjolarna till exempel kan enkelt kopplas samman med kravet på rörelsefrihet, en rörelsefrihet vilken underlättade de moderna kvinnornas delaktighet i det moderna livet.79 I ett kåseri skrivet av historikern och

författaren Alma Söderhjelm beskriver hon hur den moderna garçonnetypen tagit form från kriget, hon anser att då kvinnan fick en ny roll i samhället antog hon även en ny yttre form. “Kvinnan har blivit en annan. I känslan av sin nyfunna frihet roar hon sig med eller känner sig kanske nödvändigheten av att finna en yttre form för vad som rör sig inom henne.”80 I en annan

text av Söderhjelm uppmärksammas ytterligare ett exempel på att kvinnan klär sig för sin egen individualitet och frihet, detta då hon talar om den moderna silkesstrumpan. “Bland de uppfattningar, som kunna karakteriseras såsom verkligt »nordiska», [...] att all vacker damklädsel är av ondo, det vill säga, uppkommen endast av lust att pråla och behaga.” Hon menar att många anser silkesstrumpan vara opraktisk, men även att kvinnor av olika slag ställer sig emot detta förakt för stumpan och att hon genom detta kan konstatera att “det verkligen finnes något som heter kvinnornas solidaritet.”81 I ett kåseri om garçonnemodet skriver

signaturen Korax att många utav världens män förfärar sig över det ständigt föränderliga kvinnomodet. Hen uttrycker att “de fatta icke att vad de tanklöst kalla det meningslöst växlande dammoderna äro en reflex av den rytm utan vilken ingen verklig utveckling kan förekomma.” Vidare skriver Korax att en brittisk läkare uttryckt att det moderna garçonnemodet är det mest hälsosamma modet och att det låga döds- och sjukdomsantalet bland kvinnorna i England 1923

77 Bagerius, s. 135.

78 “Korsettidealet Spirella”, Idun nr. 18, 1921, s. 430. 79 Severinsson, s. 171.

80 Söderhjelm, Alma, “Parisiskan och tiden: Ett kätterskt modebrev.”, Idun nr. 23, 1924, s. 564. 81 Söderhjelm, Alma, “Silkesstrumpans lov”, Idun nr. 18, 1923, s .417.

References

Related documents

fordringarna med 38 MSEK 1 jmiterat för effekter ay valutakursförändringar. Den genomsnittliga kapitalbindningen i lager och kundfordringar har minskat med drygt.

Bolagets kostnader är högre än beräknade, vilket i huvudsak hänförs till externa kostnader för rådgivning i samband med förvärv av andelar i RES Skandinavien AB, Switchpower

ningsvärde vilket då motsvarar dess verkliga värde. a) Finansiella tillgångar och finansiella skulder värderade till verkligt värde via resultaträkningen, värderas löpande

SCA har expanderat kraftigt under den senaste femårsperioden. Den växande internationaliseringen ställer ökade krav på personalens kompetens och en anpassning av

Verksamheten omfattar storkraftnätet dvs VattenfaUs 400 och 220 kV-system inkl samkörningsförbindelser även med högspänd likström Överföringskapacitet sä.Ys internt

Män anses allmänt vara de som står för förnuftiga beslut medan kvinnorna är känslostyrda (Gemzöe, 2002; Hirdman, 2001).. Mallicoat (2007) beskriver att pojkar stämplas

Göran Rosen- berg skriver om karusellen för barn som fanns nära Auschwitz-Birkenau i den näraliggande polska stadens ut- kant.. Där lekte

Hårda regn- och snöoväder ledde till att byar och vägar översvämma- des och många områden runt om i landet drabbats hårt av jordskred och laviner.. Böcker och skolmaterial som