Hur mycket behövs och hur kan målet nås?
Död ved i levande skogar
Hur mycket behövs och hur kan målet nås?
Redaktörer Johnny de Jong och Malin Almstedt
Beställningar Ordertel: 08-505 933 40 Orderfax: 08-505 933 99 E-post: natur@cm.se
Postadress: CM-Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln
Naturvårdsverket Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 E-post: natur@naturvardsverket.se
Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se
ISBN 91-620-5413-9.pdf ISSN 0282-7298 © Naturvårdsverket 2005 Tryck: CM Digitaltryck AB
Omslagsfoto: Johnny de Jong, Stående död ved i Norra Kvill nationalpark, Mona N’Dure, Liggande död ved Vällenområdet
Förord
Miljökvalitetsmålet Levande skogar innehåller fyra delmål. Delmål två slår bl.a. fast att mängden hård död ved ska öka med minst 40 procent till år 2010 i hela landet och med avsevärt mer i områden där den biologiska mångfalden är särskilt hotad.
Våra miljömål följs upp årsvis och redovisas i DeFacto. Dessutom görs för-djupade utvärderingar som underlag för omprövning av miljökvalitetsmålen och innehållet i de tidsatta etapperna i delmålen. Den första fördjupade utvärde-ringen publicerades år 2003. Nästa fördjupade utvärdering ska lämnas till rege-ringen år 2008 vilket innebär att underlag till utvärderege-ringen behövs minst ett till två år tidigare.
Hur mycket död ved som behöver finnas i skogen berördes i Naturvårdsverkets rapport om Bedömningsgrunder för skogslandskapet. Rapporten konstaterade tyd-liga avvikelser från naturtyd-liga nivåer. Miljömålskommittén diskuterade frågan ingå-ende. Regeringen föreslog riksdagen en höjning av kommitténs förslag till delmål. Riksdagen fastställde regeringens förslag.
För att bringa ytterligare klarhet om behovet av död ved i levande skogar beslutade Naturvårdsverket att använda medel från forskningsanslaget för att låta göra en kunskapsöversikt för att belysa vilka slutsatser som kan dras av en sådan. Resultatet av detta arbete är bl. a. avsett som en grund för de bedömningar av mil-jömålet som ska göras inför nästa fördjupade utvärdering av miljökvalitetsmålen. Kommer delmålet om mängden hård död ved att uppnås och vilket delmål ska där-efter väljas för att nå en långsiktigt hållbar utveckling av mängden död ved?
Uppdraget kom att utföras inom Naturvårdskedjan under ledning av Centrum för Biologisk Mångfald. Naturvårdsverket tackar för ett väl utfört uppdrag av alla dem som hjälpt till med sammanställningen av befintlig kunskap om kritiska mängder död ved.
Naturvårdsverkets anordnade i samarbete med Centrum för Biologisk Mångfald ett seminarium i Gimo i juni år 2004. Denna rapport är en uppföljning till seminariet för att sprida resultatet av uppdraget till en bredare publik.
Stockholm den 15 juni 2005
Förord
Föreliggande rapport är en redovisning av projektet Sammanställning av befintlig kunskap om kritiska mängder död ved. Syftet med projektet har varit att arbeta fram ett underlag för en eventuell revidering av miljökvalitetsmålen och att peka på möjliga kunskapsluckor som behövs fyllas igen för att kunna revidera målen. Underlaget ska också ge förslag till åtgärder som krävs för att kunna uppfylla miljö-kvalitetsmålen. Arbetet presenterar och analyserar den litteratur som finns om kritis-ka tröskelvärden för mängden död ved av olikritis-ka kvaliteter samt utreder vilkritis-ka hinder som finns för att uppnå dessa kritiska värden.
Underlaget till rapporten har tagits fram av en arbetsgrupp inom ramen för syn-tesprojektet i forskningsprogrammet Naturvårdskedjan på uppdrag av Naturvårds-verket som också finansierat uppdraget. Arbetsgruppen har bestått av följande per-soner; Johnny de Jong (CBM), Malin Almstedt (CBM), Anders Dahlberg (ArtData-banken), Erik Hysing (Örebro universitet), Jan Olsson (Örebro universitet), Nicholas Kruys (IEH), Göran Silfverling (Skogsvårdsstyrelsen Mälardalen), Jari Niemälä (Helsingfors universitet) samt Bengt Gunnar Jonsson (Mitthögskolan). Vidare har Thomas Ranius (SLU), Johan Törnblom (Örebro universitet), Per Angelstam (Grimsö forskningsstation), Mattias Jonsson (SLU) samt Jogeir Stokland (NIJOS) bidragit till arbetet. Johnny de Jong (CBM) har haft ett övergripande ansvar.
Arbetet baseras på litteraturöversikter, intervjuer, analyser av data från Art-Databanken och datorsimuleringar. Rapporten och slutsatserna har presenterats och diskuterats vid seminarier i Helsingfors, Stockholm och Ekenäs (Södermanland).
Författarna är ensamma ansvariga för innehållet i rapporten. Uppsala den 26 februari 2005
Innehåll
Förord 3 Förord 5 Innehåll 7 Sammanfattning 9 Summary 10 Död ved i levande skogar - kapitel 1 11 Kvantitet och kvalitet av död ved 12 Scenarier för olika miljökvalitetsmål 15 Metoder och antaganden 17 Resultat 18 Diskussion 22 Vilket alternativ är bäst? 22 Utspridd eller koncentrerad hänsyn? 23 Mer död ved – men hur (kapitel 4)? 23 Slutsatser och förslag till åtgärder 26 Tack 27 Referenser 28 Vilken kvalitet och kvantitet död ved krävsför att bevara biologisk mångfald - kapitel 2 31 Betydelsen av död ved 32 Vilken typ av död ved behövs? 34 Mångfald av kvaliteter 34 Vedlevande specialister och generalister 41 Vilka organismer behöver död ved? 42 Hur mycket död ved finns? 45 Mängden död ved i naturskogar 45 Dagens situation i den brukade skogen i Sverige 45 Hur mycket död ved behövs? 47 Relation mellan mängden död ved och artförekomst
– tröskelvärden och andra samband 47 Exempel på tröskelvärden 48 Hur mycket död ved behövs i landskapet? 50 Landskapsperspektivet 51 Problem med att öka mängden död ved 53 Diskussion 54 Referenser 57 Vedlevande arters ekologi - kunskaper för skötsel av död ved, kaptitel 3 63 Beskrivning av systemet – arter på död ved 64 Teoretiskt sammanhang 64 Ekologiska begrepp 64
Arternas dynamik 65
Dagens tillstånd 73 Diskussion 75 Tack 78 Referenser 79 Mer död ved i skogen
- är skogsbrukets attityder och beteende ett problem? - kapitel 4 87 Kvantitet och funktionalitet av död ved; en forskningsgenomgång 89 Forskningsansats 91 Metod och material för fallstudien 92 Resultat från fallstudien 95 Attityder och värderingar 95 Beteende 96 Kunskap och information 97 Omgivningens påverkan 98 Diskussion 99 Skogsbrukets attityder och beteende 99 Hur kan man effektivisera implementeringen? 101 Referenser 106
Sammanfattning
Död ved i skogen – utbredning, kvalitet och kvantitet – vad är målet och hur kan vi nå det?
Betydelsen av död ved i skogen för biologisk mångfald är väl dokumenterad. Sveriges riksdag har fastställt 15 miljömål och varje mål är uppdelat i flera delmål. I ett av dessa mål, Levande skogar, konstateras att kvantiteten av hård död ved måste öka med åtminstone 40 procent i hela landet och betydligt mer i områden, där biologisk mångfald är speciellt hotad.
Men än så länge finns inget detaljerat långsiktigt mål. Syftet med den här studien var att undersöka: 1. Vilken kvalitet och kvantitet av död ved behövs i skogen för att bevara mångfalden? 2. Var i landskapet är det viktigast att öka mängden död ved? 3. Hur når vi målet?
Arbetet har baserats på litteraturöversikter och fråge-
formulär till markägare, avverkningsentreprenörer och tjänstemän inom skogs-näringen. Olika scenarier baserade på litteraturgranskningen framställdes via dator-simulationer, där mängden och spridningen av död ved varierade med en beräknad ökningstakt.
Utifrån dessa studier kan vi dra följande slutsatser: 1. Somliga arter är speciali-serade och kräver ett rikligt utbud av död ved (50 m3/ha eller mer). Dessa arter kan endast bevaras i skyddade områden. 2. Brukade skogar utanför skyddade områden med 20 m3 död ved/ha tycks vara högkvalitativa habitat för många arter. 3. I områ-den dominerade av skog bör sådana habitat täcka mellan 10 och 30 procent av land-skapet. 4. Dessa områden bör lokaliseras i anslutning till skyddade områden och områden med sällsynta arter. 5. Om den här strategin antas, kommer medelvärdet för hela Sverige vara 10 m3 död ved/ha. 6. För att kunna nå det målet 2030 måste mäng-den död ved öka med 40 procent varje årtionde (vilket innebär en exponentiell ök-ning). 7. Men ännu viktigare än att nå ett visst medelvärde för hela Sverige är, att så snabbt som möjligt öka förekomsten av död ved i anslutning till områden med hota-de arter. 8. Det gäller att så snabbt som möjligt ihota-dentifiera hota-dessa hotahota-de områhota-den/ biotoper och för det ändamålet behöver regionala bristanalyser tas fram. 9. Men död ved behövs även utanför speciellt rika områden, som en resurs för kommande gene-rationer samt som spridningskorridor mellan olika “hot-spots”. Där kan mängden död ved vara mindre och ökningsgraden lägre. 10. Förutom ökningen av död ved är det viktigt med en större variation av olika kvaliteter samt en kontinuerlig tillförsel. 11. Att öka mängden död ved snabbt i hotade områden (hot-spots) enbart med hjälp av frivilliga åtgärder, kommer troligen att bli svårt. Därför kan olika nya slags poli-tiska åtgärder vara nödvändiga (såsom ekonomisk kompensation). 12. För att defini-era målet mer i detalj, behövs mer kunskap om den kritiska tröskeln, spridningsmöj-ligheter, habitat och substratanspråk samt populationsbiologi för några arter.
Summary
Distribution, quality and quantity of dead wood in forests – what is the objective and how can we reach it?
The importance of dead wood for biodiversity in forests is well documented. The Swedish parliament has established 15 environmental quality objectives, each of them divided into more detailed interim targets. One of these, sustainable forest, states that: the quantity of hard dead wood must increase by at least 40 % through-out the country and considerably more in areas where biological diversity is parti-cularly at risk.
However, so far there is no detailed long term objective. The purpose of this study was to investigate: 1. Which quality and quantity of dead wood in forests is needed in order to conserve biodiversity? 2. Where in the landscape is it most impor-tant to increase the abundance of dead wood? 3. How is it possible to reach the goal?
The study was carried out by literature reviews and questionnaires to land-owners, logging consultants, and to people working with forest administration and extension service. Based on the literature review different scenarios were set up in which the abundance and distribution of dead wood varied and the increase rate were calculated.
From this we conclude the following: 1. Some species are specialised and require very high abundance of dead wood (50 m3/ha or more). These can only be conserved in protected areas. 2. Managed forests outside protected areas with 20 m3 dead wood/ha seem to be high quality habitats for mpany species. 3. In forest-dominated areas such high quality habitats should cover 10-30 % of the landscape. 4. These high quality habitats should be located in connection with protected areas and hot-spots where rare species occur. 5. If this strategy is adopted the mean value for whole Sweden will be 10 m3 dead wood/ha. 6. In order to reach that goal 2030 the abundance of dead wood must continue to increase with 40 % every decade (which means an exponential increase). 7. However, more important than reaching a certain mean value for whole Sweden is to as fast as possible increase the abundance of dead wood in connection to the hot-spots. 8. One important task is to as fast as possible identify these hot-spots. To do this regional gap-analysis is necessary. 9. Dead wood is also important outside these high-quality areas (as important resources in the next generation and/or for dispersal between hot-spots), but the abundance can be lower and the increase can be slower. 10. As well as high abundance of dead wood it is important with higher variation of different qualities and continuously supply. 11. To increase the abundance of dead wood fast in connections with hot-spots only by voluntarily measures will probably be difficult, and new types of policy measures might be necessary (such as economic compensation). 12. In order to define the goal in more detail more knowledge about critical thresholds, dispersal abilities, habitat and substrate requirements, and population biology of some species is needed.
Död ved i levande skogar
– en översikt
Kapitel 1 Malin Almstedt, Johnny de Jong och Nicholas Kruys Död ved spelar en avgörande roll för den biologiska mångfalden, vilket har påvisats i en rad studier (Samuelsson m.fl. 1994, Samuelsson & Ingelög 1996, Ohlson m.fl. 1997, McComb & Lindenmayer 1999, Jonsson & Kruys 2001). Av de rödlistade skogslevande arterna i Sverige är 39 % beroende av död ved. Att mängden död ved måste öka för att upprätthålla den biologiska mångfald som är vedlevande är obestridligt. Enligt den nuvarande skogspolitiken och de av riks-dagen antagna miljökvalitetsmålen ska mängden död ved öka (Prop. 1992/93:226, SOU 1992:76, Skogsstyrelsen 1995, Prop. 2000/01:130). En stor del av det svenska skogsbruket är idag certifierat enligt FSC eller PEFC. Båda certifieringssystemen ger riktlinjer och bestämmelser för skydd av redan existerande död ved samt skapandet av ny död ved (Svenska FSC-rådet 2000; Svenska PEFC 2002).
Ett av delmålen till miljökvalitetsmålet Levande skogar slår fast att senast år 2010 skall mängden hård död ved ha ökat med minst 40 % i hela Sverige, men med betydligt mer i områden där hotet mot den biologiska mångfalden är stort. Om målet uppfylls kommer det att finnas cirka 3,6 m3 hård död ved per hektar i hela landet år 2010. Det innebär en ökning med cirka 1 m3 död ved per hektar. Frågan är om detta är tillräckligt för att minska förlusten av biologisk mångfald?
Syftet med det här arbetet är att diskutera hur mycket död ved som behövs, vad för slags död ved som skall ökas, var vi skall öka den och hur vi skall ha möjlighet att öka den, det vill säga om det finns några hinder för att öka den.
Rapporten bygger på tre separata artiklar. Den inledande översikten är en sam-manfattning av de tre artiklarna, men innehåller också förslag till åtgärder som del-vis baseras på simuleringar som endast beskrivs i den inledande översikten. Alla tre artiklarna är skrivna för att också kunna publiceras var och en för sig i olika tidskrifter.
Kvantitet och kvalitet av död ved
Död ved är ett vitt begrepp som omfattar olika typer av döda träd och delar av träd. Med död ved avses i denna studie såväl liggande och stående trädstammar och stam-delar vars livsfunktioner upphört och börjat brytas ner av processer och arter av olika slag, även döda partier i träd såsom döda grenar och partier av död ved i hål-träd omfattas (Skogsstyrelsen 2002). Miljökvalitetsmålet talar om en generell ökning av mängden död ved, men anger inte vilket slutmål vi strävar efter eller vilken kvali-tet av död ved som bör finnas.
Alla vedlevande arter ställer olika krav på död ved för att kunna etablera sig, det vill säga den döda veden måste ha särskilda kvaliteter. Med kvalitet avses här död veds egenskaper/tillstånd som till exempel nedbrytningsgrad. Kvaliteten hos död ved påverkas av ett flertal faktorer:
• Trädslag – olika arter anpassar sig till död ved från olika typer av trädslag till följd av vedens kemi och struktur. Drygt 60 % av de vedlevande arter-na uppträder enbart på lövträd, 25 % på barrträd och cirka 10 % är så kallade generalister som uppträder på både löv- och barrträd.
• Dimension – olika arter föredrar olika dimension av död ved, allt från pinnar till grova träd. Studier visar dock att en större artrikedom återfinns på grov död ved, i synnerhet återfinns här hotade eller ovanliga arter (se t.ex. Grove, 2002)
• Nedbrytningshastighet – väldigt få arter kan angripa levande träd. I och med att trädet dör, upphör dess försvar mot angrepp av olika arter och blir tillgängligt för de vedlevande arterna.
• Associationer – olika arter är tydligt associerade till varandra, vilket innebär att den art som först etablerar sig på den döda veden avgör vilken/a arter som kommer att etablera sig härnäst.
• Klimatet i närmiljön – avgör vilken typ av död ved som skapas, som i sin tur blir avgörande för vilka arter som etablerar sig på den döda veden. Viktiga faktorer i närmiljön är till exempel markkontakt eller inte samt graden av solexponering.
• Täthet – hur trädet under sin livstids tillväxt påverkar vilka arter som senare etablerar sig på den döda veden.
• Del av ved – olika delar av ett träd och därmed även senare den döda veden har olika egenskaper som gör det mer eller mindre tåligt mot ned-brytning och därmed etablering av olika vedlevande arter.
• Speciella kvaliteter – vissa vedlevande arter ställer särskilt specialiserade krav på kvaliteten hos den döda veden. Det kan röra sig om branddödad eller kolad ved (Wikars 2001), hålträd med mulm (Ranius & Hedin 2001) eller död ved i vatten (Braccia & Batzer 2001).
Kombinationerna av olika faktorer som påverkar kvaliteten hos död ved och dess betydelse för den biologiska mångfalden är mycket stora. I kapitel 2 beräknas kombinationsmöjligheterna till över en miljon. Dessa beräkningar är baserade på
data för 3 600 arter (av totalt 6 500 vedlevande arter enligt rödlistan). När miljö-kvalitetsmålet slår fast att mängden död ved skall öka med en så relativt liten mängd, måste frågan ställas om vilken kvalitet av död ved som skall öka. Detta är nämligen avgörande för vilka arter som skall prioriteras i naturvårdsarbetet. En ensidig ökning av en viss kvalitet av död ved samt en koncentration av veden till vissa isolerade områden i landskapet skulle kunna leda till att en ökad mängd död ved inte får de förväntade effekterna för den biologiska mångfalden. Det är tydligt att mer kunskap i ett sådant läge behövs avseende olika arters efterfrågan på olika typer av död ved samt att det råder brist på analyser av fördelningen av olika kvaliteter av död ved.
Vilken typ av död ved råder det brist på idag? I kapitel 2 och 3 visas att det framförallt råder brist på grov död ved av alla trädslag i alla typer av skogar. Det råder också brist på långt nedbruten ved. Så småningom förmultnar och upplöses den döda veden helt. För att det skall finnas tillgång till grov död ved, respektive långt nedbruten ved måste ny död ved skapas. Kontinuiteten när det gäller död ved är viktig. För att kunna avgöra vilka typer av kvaliteter hos död ved som behöver ökas i olika områden bör regionala bristanalyser genomföras. Ett bra verktyg för att genomföra sådana bristanalyser är rödlistan.
Som regel gäller att ju äldre skog desto mer död ved, från 2,1 m3 död ved per hektar i skogar med åldern 0-40 år till 19,7 m3 död ved per hektar i skogar över 141 år (Fridman & Walheim 2000). Korrelation mellan mängden död ved och skogens ålder stämmer i större utsträckning i de norra delarna av landet än i de södra. Orsaken är att de skogliga resurserna nyttjats betydligt längre i södra Sverige än i norra (Linder & Östlund 1998). En oroande utveckling är i detta sammanhang att andelen gammal skog har minskat i landet (Axelsson & Östlund 2001). I genom-snitt finns det 2,6 m3 hård död ved per hektar i hela landet. Inkluderar man ned-bruten död ved uppgår den totala mängden till 6,5 m3 per hektar. Statusen för mäng-den död ved på regional och lokal nivå i Sverige och i grannländerna har redogjorts för i ett flertal sammanställningar (Kruys m.fl. 1999, Fridman & Walheim 2000, Siitonen 2001).
Verkligheten är naturligtvis inte sådan att mängden död ved är jämt fördelad över landets yta. Skillnaderna kan vara mycket stora beroende på vilket del av landet vi talar om och vilken typ av bestånd det rör sig om. Den största skillnaden i mäng-den död ved existerar mellan naturskog och brukad skogsmark. Studier har visat att mängden död ved i naturskog kan variera från 19 m3 per hektar till 145 m3 per hektar (Siitonen 2001). På skogsmark utgörs mängden död ved i genomsnitt av 6,5 m3 per hektar. I Sverige finns den största mängden död ved i de norra delarna av landet, det vill säga i den boreala zonen.
När det gäller hård död ved finns inte samma tydliga skillnad mellan norr och söder, på brukad skogsmark, som det gör för död ved i allmänhet. I genomsnitt finns det 2,2 m3 hård död ved per hektar. Men variationen är stor och även på den brukade skogsmarken finns skillnader där en betydligt större mängd död ved (även hård död ved) återfinns i så kallade kärnområden, till exempel nyckelbiotoperna. Skillnader i mängden död ved mellan naturskogar och brukad skogsmark leder till, vilket ett flertal studier visat, stor variation i artrikedom (Gustafsson & Hallingbäck 1988; Söderström 1988; Andersson & Hytteborn 1991; Väisänen m.fl. 1993; Ökland 1994;
Siitonen 1994; Lindblad 1998; Martikainen m.fl. 1999; 2000; Sippola m.fl. 2001). Om man studerar jämförbara skogar (med avseende på bonitet, latitud, skogstyp mm) så är den biologiska mångfalden generellt betydligt högre i naturskog än på brukad skogsmark.
Hur mycket död ved behövs då för att bevara den biologiska mångfalden? Frågan är central då vi skall utvärdera om den ökning som föreslås i miljökvalitets-målet är tillräcklig. Vedlevande arters kvalitetskrav på död ved samt mängden död ved är naturligtvis viktig. Ett sätt att bedöma hur mycket död ved som behövs är att jämföra lokaler där arten förekommer med lokaler där den inte förekommer och relatera detta till mängden död ved. Man kan då få fram så kallade tröskelvärden för olika vedlevande arter. Arbetet är dock mycket omfattande och tidskrävande, och resultaten är inte alltid så lätta att tolka. Betyder förekomst av en art att miljön är bra? Betyder frånvaro av en art att miljön är dålig? Finns det andra faktorer som påverkar förekomsten? Är populationen som man funnit livskraftig eller är det bara enstaka individer som råkar finnas där? Trots svårigheterna finns det ett antal exem-pel på studier som har arbetat fram tröskelvärden avseende mängden död ved av vissa kvaliteter (Martikainen m.fl. 2000, Ökland m.fl. 1996) för vissa arter. Dessa studier visar på en mängd olika tröskelvärden för skilda arter, allt från 20 m3 till 100 m3 död ved per hektar. Arter som är specialiserade på sällsynt förekommande sub-strat kräver mer död ved. För att upprätthålla livskraftiga populationer av de mest krävande arterna krävs avsättningar i form av naturreservat, nationalparker, biotop-skydd mm., där mängden död ved kan hålla sådana nivåer att det motsvarar kraven hos dessa arter.
Det är naturligtvis inte möjligt att ge säkra svar på frågor som hur mycket och vilken typ av död ved vi skall bevara/öka. Det är heller inte möjligt att finna gene-rella mått då kraven varierar från art till art samt att utomliggande variabler till exempel klimat kan påverka de värden som ligger till grund för ett mått. Men med utgångspunkt i de studier som arbetat fram tröskelvärden för olika vedlevande arter är det trots allt möjligt att dra en presumtiv slutsats att skogsbiotoper med minst 20 m3 död ved per hektar är en bra miljö för de flesta vedlevande arterna.
För att minska förlusten av vedlevande arter är det viktigt att ökningen av mängden död ved inte enbart sker i isolerade skogsbestånd det vill säga fläckvis i landskapet, mängden död ved måste öka även i ett landskapsperspektiv. Med land-skapsperspektiv avses här den planeringsnivå som används av de flesta skogsföre-tagen i Skandinavien, det vill säga 5 000-30 000 hektar. Olika vedlevande arter har dock varierande spridningsmöjligheter uppfattar landskapet på mycket olika sätt. Flera studier har visat att för att undvika isoleringseffekter krävs att minst 10-30 % av landskapet utgörs av lämpliga biotoper.
Hur mycket död ved som finns i genomsnitt i Sverige är inte den enda viktiga frågan. Av ännu större betydelse är fördelningen och kontinuerlig tillförsel av veden. Fokuserade insatser bör göras för att öka mängden död ved i så kallade kärnområden såsom nyckelbiotoperna. I anslutning till dessa har även den generella hänsynen stor betydelse. I områden med naturligt liten mängd död ved bör fokus ligga på att skapa speciella kvaliteter av död ved istället för hur mycket död ved som skall skapas. Mängden är där inte det avgörande utan kvaliteten hos den döda veden.
Om alla naturligt förekommande arter ska bevaras på landskapsnivå måste land-skapet bestå av en mosaik av olika miljöer med varierande mängd död ved. Några arter är mycket specialiserade och kräver därför mycket stor mängd död ved, kanske 50 m3/ha eller mer. Denna mängd död ved kan bara uppnås i områden där man helt avstår från rationellt skogsbruk. Med nuvarande skogspolitik och miljökvalitetsmål kommer dock dessa områden att utgöra en relativt liten del av landskapet (1-2 %) och därför behövs vissa kvaliteter även i det brukade landskapet. De mest värdefulla delarna av det brukade landskapet (till exempel nyckelbiotoper) kan avsättas frivil-ligt som NS (Naturskydd med skötsel) eller NO (Naturskydd orörd), eller brukas med förstärkt hänsyn (PF, produktion med förstärkt hänsyn). Men även de områden som brukas med generell hänsyn (PG, produktion med generell hänsyn) skulle kun-na hysa mer död ved än vad som finns idag och därmed få högre kvalitet. Om vi utgår från att 20 m3 död ved/ha är ett biologiskt relevant mål och att detta uppnås i 10-30 % av landskapet skulle det leda till att utdöenderisken minskar avsevärt. I andra landskap som är naturligt fragmenterade, till exempel åkerdominerade land-skap, saknas oftast svårspridda arter som kräver större skogsområden med hög-kvalitativa biotoper och där finns det naturligtvis inte heller för-utsättningar för att 10-30 % av landskapet ska hysa lämpliga biotoper. Även i de skogar som omger de mer högkvalitativa biotoperna, till exempel på hyggen och i yngre skogar, bör det finnas död ved. Här är kraven mindre, men den döda veden kan vara viktig för att underlätta spridning mellan områden och som ett värdefullt substrat i den framtida skogen. Ju mer död ved som finns desto bättre, men samtidigt bör man här ta större hänsyn till virkesproduktionen.
Scenarier för olika miljökvalitetsmål
Kan man då med utgångspunkt av ovanstående resonemang sätta upp nya miljö-kvalitetsmål? Eftersom det finns ett antal osäkra variabler är det omöjligt att vara tvärsäker och bestämma ett mål som kommer att leda till att biologisk mångfald bevaras. Men vi kan utgå från de fakta vi har och ställa upp olika scenarier. Vi presenterar här fyra olika scenarier (Tabell 1a-d) där den genomsnittliga mängden död ved för hela Sverige blir: a) 13 m3/ha, b) 11 m3/ha, c) 9,5 m3/ha, d) 6,5 m3/ha.
Tabell 1. Fyra olika scenarier för mängden död ved år 2025. a) Mängden död ved är 20 m3/ha på 30 % av arealen och 10 m3/ha på 70 % av arealen, b) Mängden död ved är 20 m3/ha på 10 % av arealen och 10 m3/ha på 90 % av arealen, c) mängden död ved är 20 m3/ha på 30 % av realen och 5 m3/ha på 70 % av arealen, d) mängden död ved är 20 m3/ha på 10 % av arealen och 5 m3/ha på 90 % av arealen.
a
Mängd död
ved (m3/ha) Andel (%) av
skogs-marken Skogsmarksareal (milj. ha) Total mängd död ved (milj. m3) Mål: mängd död ved/ha produktiv skogsmark 20 30 6.78 135.6 --- 10 70 15.82 158.2 --- Summa --- 100 22.6 293.8 13 b Mängd död ved/ha Andel (%) av skogs-marken Skogsmarksareal (milj. ha) Total mängd död ved (milj. m3) Mål: mängd död ved/ha produktiv skogsmark 20 10 2.26 45.2 --- 10 90 20.34 203.4 --- Summa --- 100 22.6 248.6 11 c Mängd död ved/ha Andel (%) av skogsmar-ken Skogsmarksareal (milj. ha) Total mängd död ved (milj. m3) Mål: mängd död ved/ha produktiv skogsmark 20 30 6.78 135.6 --- 5 70 15.82 79.1 --- Summa --- 100 22.6 214.7 9.5 d Mängd död ved/ha Andel (%) av skogsmar-ken Skogsmarksareal (milj. ha) Total mängd död ved (milj. m3) Mål: mängd död ved/ha produktiv skogsmark 20 10 2.26 45.2 --- 5 90 20.34 101.7 --- Summa --- 100 22.6 146.9 6.5
Med utgångspunkt från dessa scenarier kan man beräkna vilken mortalitet som måste uppnås. Detta kan då jämföras med den mortalitet som krävs för att uppnå nuvarande miljömål (ökning med 40 % till 2010). Det är helt klart att den mortalitet som krävs varierar med hur utgångsläget ser ut. Om det redan finns närmare 20 m3 död ved/ha så krävs det mindre mortalitet för att uppnå 20 m3 död ved/ha än om det finns 5 m3 död ved/ha. Vi har därför tittat på vilken betydelse den tillgängliga ved-volymen år 2000 har om man vill uppnå målet 20 m3 död ved/ha år 2025. Slutligen har vi också tittat på hur mycket död ved vi får om vi förlänger det nuvarande mijö-målet med 40 % varje decennium alternativt förlänger mijö-målet med nuvarande ök-ningstakt, det vill säga med 40 % till 2010 och därefter med successivt mindre andel allteftersom den totala mängden ökar.
Metoder och antaganden
Beräkningarna har gjorts i Excel. För startåret 2000 sattes ett utgångsvärde för volymen död ved till 2,7 m3/ha hård död ved och 3,8 m3/ha nedbruten död ved (Anon. 2003), d.v.s. totalt 6,5 m3/ha. Definitionerna för hård och nedbruten död ved följer Riksskogstaxeringen och ligger därmed i linje med miljömålsdefini- tionen. Årliga volymer död ved har beräknats utifrån följande formel:
)
)
1
(
(
)
)
1
(
(
)
(
h n t t h h(t 1) h h(t 1) n n tv
v
m
k
v
k
v
k
v
V
=
+
=
+
−
×
−+
×
−+
−
×
[1] Den totala vedvolymen, V, vid år t är summan av volymen hård död ved (vh) och volymen nedbruten död ved (vn) vid samma tidpunkt. Volymen hård död ved vid t är lika med avgången, m, vid t plus den kvarvarande volymen hård död ved från t-1 som inte blivit nedbruten död ved (1-kh)vh(t-1). kh är nedbrytningshastig- heten för hård död ved. Uppehållstiden för ved i klassen ”hård” har satts till 20 år (jfr Ranius m.fl. 2003). kh blir därmed 1/20. Volymen nedbruten död ved beräknas på liknande sätt, som summan av den hårda döda veden från t-1 som har blivit ned-bruten (khvh(t-1)) plus mängden nedbruten död ved från t-1 som är kvar vid t, d.v.s. ((1-kn)vn). Två nedbrytningshastigheter har satts för den nedbrutna döda veden: snabb nedbrytning med en uppehållstid på 15 år (kn = 1/15) samt långsam nedbryt-ning med en uppehållstid på 50 år (kn = 1/50). Dessa nedbrytningshastigheter valdes för att representera trovärdiga värden för nedbrytningen utifrån de knapphändiga uppgifterna som finns att tillgå (bl.a. Harmon m.fl. 2000, Kruys m.fl. 2002). För att ta hänsyn till att en del död ved tas bort av markägaren vid t.ex. stormfäll-ningar har detta byggts in i modellen. I detta fall antas 30 % av mortaliteten för-svinna på grund av utförsel. Detta antagande tillämpades endast vid beräkningar av de fyra olika scenarierna.)
)
1
(
(
)
)
1
(
)
3
,
0
1
((
)
(
h n t t h h(t 1) h n(t 1) n n tv
v
m
k
v
k
v
k
v
V
=
+
=
−
×
+
−
×
−+
×
−+
−
×
[2]För att beräkna avgångsbehovet för att uppfylla miljömålet att öka mängden hård död ved med 40% till år 2010 ställdes kravet att
V2010/V2000 = 1,4
För beräkning av hur mycket död ved vi får om vi förlänger miljömålet efter 2010 generaliserades kravet till:
Därefter testades olika avgångsnivåer för att uppfylla kraven för beräkning av ökning av mängden hård död ved med 40 % till år 2010 och om vi förlänger miljö-målet efter år 2010. Dessa krav gällde inte för beräkning av mortalitet i de fyra scenarierna. I stället testades olika avgångsnivåer för att uppnå den önskade slut-volymen, givet arealfördelningen av vedvolymen enligt scenarierna.
För att undersöka betydelsen av volymen befintlig död ved år 2000 för avgångs-behovet för att ge 20 m3/ha vid år 2025 testades olika startlägen (0, 6,5, 10, 15 och 20 m3/ha vid år 2000) för att se hur detta påverkade avgångsbehovet.
Genomgående har ett ”bakgrundsvärde” för avgången satts till 0,18 m3/ha år (Fridman och Walheim 2000). Det bör påpekas att det i verkligheten förväntas fin-nas en stor rumslig och tidsmässig variation i mortaliteten. Bakgrundsvärdet bör därför betraktas med stor försiktighet, och endast för att relatera modellresultaten till en nivå som är rimlig att observera idag.
Resultat
Figur 1 visar avgångsbehovet för att öka mängden hård död ved med 40 % varje decennium. För att uppnå målet till år 2010 visar studien att det kan vara tillräckligt att ha en avgång på 0,24 m3/ha år, d.v.s. 0,06 m3/ha år över dagens nivå. För följande decennier efter år 2010 ökar avgångsbehovet exponentiellt, eftersom målet för mängden hård död ved ökar med 40 % varje decennium. När miljömålet för år 2010 har uppfyllts beräknas det finnas 6,3 – 8,2 m3/ha död ved (hård och nedbruten till-sammans) beroende på om man antar snabb eller långsam nedbrytning (Fig. 2). Där-efter ökar även volymen död ved exponentiellt.
Scenarier a - c kräver generella ökningar av avgången jämfört med bakgrunds-värdet på 0,18 m3/ha (Tabell 1 och 2). Detta gäller även om man antar att inga träd transporteras bort från skogen, om än i mindre grad. Endast scenario d, som i prakti-ken resulterar i samma totala medelvolym död ved som idag (6,5 m3/ha), kan uppnås utan nämnvärd generell ökning av avgången. Om man utgår från dagens genomsnitt-liga vedvolymer på skogsmark (6,5 m3/ha) krävs stora ökningar av avgången för att skapa 20 m3/ha år 2025. Detta är oberoende av hur stor andel av skogsmarken som berörs. Däremot visar Fig. 3 att avgångsbehovet minskar avsevärt om man väljer att nyttja områden som redan är vedrika år 2000 för att skapa vedrika områden år 2025.
0,18 0,18 0,18 0,18 0,18 0,16 0,3 0,49 0,75 0,06 0 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9 1 -2010 -2020 -2030 -2040 -2050 År A v gå ngs b e hov ( m 3 /ha å r)
Extrabehov för att uppfylla målet
Bakgrundsvärde
Fig. 1. Behovet av ny död ved per år för att uppfylla målet att öka mängden hård död ved med 40 % varje decennium. 0 5 10 15 20 25 30 2000 -2010 -2020 -2030 -2040 -2050 År Vo ly m (m 3 /h a ) Snabb nedbrytning Långsam nedbrytning
Fig. 2. Volym död ved per decennium om man ökar mängden hård död ved med 40 % vart tionde år. År 2030 kommer mängden död ved vara minst 10 m3/ha.
Tabell 2. Årligt avgångsbehov (m3/ha år) för att uppnå målmängden död ved år 2025 enligt scenarierna a - d (se texten och Tabell 1 för scenariebeskrivningar). Lägsta och högsta värdet för avgången och det årliga avgångsbehovet representerar ett antagande om långsam respektive snabb nedbrytning. Avgångssiffrorna redovisas både för ett antagande om en förlust med 30 % av avgången på grund av t.ex. uttag vid stormfällning, samt utan detta antagande. Siffror i fet stil representerar summorna för varje scenario.
30% förlust av avgången 0% förlust av avgången
Scena-rio Mängd död ved (m3/ha) Pro-cent av skogs mar-ken Total årlig avgång (milj. m3) Årlig av- gångsbehov (m3/ha år) Total årlig avgång (milj. m3) Årlig av-gångsbehov (m3/ha år) a) 20 30 6,41 – 8,26 0,95 – 1,22 4,47 – 5,76 0,66 – 0,85 10 70 5,30 – 8,43 0,34 – 0,53 3,80 – 5,85 0,24 – 0,37 100 11,71 – 16,69 0,52 – 0,74 8,27 – 10,61 0,37 – 0,47 20 10 2,14 – 2,75 0,95 – 1,22 1,49 – 1,92 0,66 – 0,85 (b) 10 90 6,81 – 10,84 0,34 – 0,53 4,88 – 7,53 0,24 – 0,37 100 8,95 – 13,59 0,40 – 0,60 6,37– 9,45 0,28 – 0,42 20 30 6,41 – 8,26 0,95 – 1,22 4,47 – 5,76 0,66 – 0,85 (c) 5 70 0,47– 3,01 0,03– 0,19 0,32– 2,06 0,02 – 0,13 100 6,89 – 11,27 0,30 – 0,50 4,79 – 7,82 0,22 – 0,35 20 10 2,14 – 2,75 0,95 – 1,22 1,49 – 1,92 0,66 – 0,85 (d) 5 90 0,61 – 3,86 0,03 – 0,19 0,61 – 3,86 0,02 – 0,13 100 2,75 – 6,61 0,12 – 0,29 2,10 – 5,78 0,09 – 0,26 0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 0 5 10 15 20 25
Volym befintlig död ved idag (m3/ha)
A vgå ngs be hov (m 3/h a å r) Långsam nedbrytning Snabb nedbrytning
Figur 3. Avgångsbehovets beroende av mängden tillgänglig död ved år 2000 för att uppnå 20 m3/ha år 2025.
0 2 4 6 8 10 12 2000 2005 2010 2015 2020 2025 År V o ly m död ved ( m 3/ ha) 0 10 20 30 40 50 60 70 80 Proce n tuell ökni ng av m ängd hå rd död ve d
Totalvolym död ved vid snabb nedbrytning Totalvolym död ved vid långsam nedbrytning Procentuell ökning av volym hård död ved (från 2000)
Figur 4. Volymen död ved (m3/ha) per år om man fortsätter med nuvarande ökningstakt, det vill säga en ökning med 40 % till år 2010. Efter år 2010 blir den procentuella ökningstakten lägre efter-som mängden död ved hela tiden ökar. Slutresultatet år 2025 blir mellan 8 och 10 m3 död ved per ha. Variationen beror bland annat på nedbrytningshastigheten.
0 2 4 6 8 10 12 2000 2005 2010 2015 2020 2025 År V o ly m dö d v ed (m 3/ ha ) 0 20 40 60 80 100 120 140 P ro cen tu ell ö kn in g av m än g d hå rd d öd ve d
Totalvolym död ved vid snabb nedbrytning
Totalvolym död ved vid långsam nedbrytning Procentuell ökning av volym hård död ved (från 2000), snabb nedbrytning Procentuell ökning av volym hård död ved (från 2000), långsam nedbrytning
Figur 5. Volym död ved (m3/ha) per år och ökningstakten (%) om målet är att skapa 10 m3 död ved/ha år 2025.
Diskussion
För att uppnå målet att öka mängden hård död ved till år 2010 krävs en avgång (mortalitet) på 0,26 m3/ha år, vilket är en ökning med 30 % jämfört med dagens bakgrundsvärde på 0,18 m3/ha år (Fridman och Walheim 2000). Resultatet är bero-ende av vilken nedbrytningshastighet den hårda döda veden har. I denna studie har nedbrytningen satts till 20 år, utan variation. Om veden i verkligheten bryts ned snabbare eller långsammare, skulle avgångsbehovet öka respektive minska.
Att förlänga det fyrtioprocentiga ökningsmålet till att omfatta alla tioårsperioder fram till år 2050 innebär en exponentiell ökning av avgångsbehovet. Om man väljer denna ökningstakt når man den mängd död ved som föreslås i scenario c)
år 2030.
Vedrika scenarier för år 2025 kräver avgångsnivåer som är 2-4 gånger högre än dagens bakgrundsvärde. Däremot kan det gå att uppnå det vedfattigaste scenariet med mindre ökningar av avgången.
Utgången av scenarierna beror väldigt mycket på nivån för nedbrytningshastig-heten. Vi kan inte direkt påverka nedbrytningshastignedbrytningshastig-heten. Däremot kan ökad kun-skap ge oss bättre möjligheter att definiera utgången av scenarierna. Utgången av scenarierna är dessutom beroende av hur stor andel av veden som tas bort vid t.ex. stormfällningar. I den mån det går att förändra markägarens beteende kan man även påverka denna nivå. Det behövs dock mer kunskap om hur mycket död ved som förs bort ur systemet, för att göra korrekta beräkningar.
Slutligen är startläget för scenarierna av stor betydelse. Om man vill uppnå 20 m3/ha inom ett visst område år 2025, spelar det stor roll om man väljer att göra det inom områden som är vedrika eller vedfattiga år 2000. Avgångsbehovet minskar om man väljer att skapa mycket ved i områden där det redan finns mycket död ved. Vilket alternativ är bäst?
För att bevara mångfalden är det bästa alternativet att skapa stor areal högkvalita-tiva biotoper. Vi vet inte exakt vad som krävs, men försiktighetsprincipen talar för att det bör vara närmare 30 % av skogslandskapet, det vill säga i princip all skog äldre än ca 70 år bör ha runt 20 m3 död ved/ha. Det kan vara något högre i NS, NO och PF bestånd och något lägre i PG bestånd. Om man väljer denna modell är kra-ven på stor mängd död ved i det övriga landskapet lägre. Det är möjligt att det räcker med 5 m3/ha. Slutsatsen är i så fall att scenario a eller c är de bästa alternativen. Simuleringarna visar att alternativ c är fullt realistiskt att nå om man håller kvar vid nuvarande mål, det vill säga att mängden hård död ved fortsätter att öka med 40 % per decennium, vilket i realiteten är en exponentiell ökning, fram till 2030. Simule-ringarna visar också att det är lättast att nå målet i områden som redan är rika på död ved. Det är också i dessa områden som ökningen av mängden död ved gör störst nytta.
Utspridd eller koncentrerad hänsyn?
Miljökvalitetsmålet anger att mängden död ved framförallt ska öka i områden där hotet mot biologisk mångfald är stort. Enligt 30 § Skogsvårdslagen ska generell naturhänsyn tas vid alla skogliga åtgärder. Vid t.ex. föryngringsavverkning spar man alltifrån enstaka träd, små grupper av träd och kantzoner till större hänsynsområden på flera hektar. Samtidigt kan man inte kräva att markägare avsätter större områden på flera ha utan ersättning. Sättet att arbeta har kommit att benämnas som den svenska modellen (de Jong m.fl. 1999) och medför att man får en utspridd naturvård med många små mer eller mindre isolerade ytor med naturvärden.
Ett alternativ till den nuvarande modellen är att i större omfattning koncentrera naturhänsynen till större områden. Naturskyddade områden med höga naturvärden skulle kunna vara en utgångspunkt för en sådan strategi, men även större nyckel-biotoper eller koncentrationer av nyckelnyckel-biotoper som visat sig innehålla ett stort antal rödlistade arter skulle kunna utgöra kärnområden i en sådan strategi. Tillgång-en på död ved är relativt stor i nyckelbiotoperna, mTillgång-en de flesta är små och ligger isolerade från varandra. Kanteffekterna får därmed stor betydelse och konek-tiviteten är begränsad. Genom att bara spara de befintliga nyckelbiotoperna är risken stor att endast arter med mycket god spridningsförmåga kan bevaras.
Kapitel 3 visar att det finns starkt stöd för att koncentrera naturvårdsinsatserna mer. Men det finns också undantag från denna regel. Vissa nyckelbiotoper är dock miljöer som är naturligt fragmenterade med arter som är anpassade till långa sprid-ningsavstånd. Kanteffekter som ökad solexponering är inte heller negativt för alla arter utan tvärtom en förutsättning för att vissa arter ska kunna överleva. En annan potentiell nackdel är att under förutsättning att samma summa pengar satsas på naturvård leder en koncentrering av naturvårdsinsatserna till att vissa mindre och perifera nyckelbiotoper inte kommer att bevaras.
En koncentrering av naturvårdsinsatserna kräver hårda prioriteringar och plane-ring på landskapsnivå. Detta är inte helt lätt att klara av med den splittrade mark-ägarstrukturen som finns i södra Sverige.
Mer död ved – men hur (kapitel 4)?
Död ved uppstår genom naturliga processer såsom storm och brand, genom konkur-rens mellan individer av samma eller olika arter (självgallring), eller genom att träd tillåts åldras och dö. Om de naturliga processerna som skapar död ved förhindras måste död ved istället skapas vid avverkning eller vid skogsvårdande åtgärder. På det sätt som svensk skogspolitik är utformad idag, med generell hänsyn, måste detta framförallt ske genom frivilliga insatser från markägare. Med andra ord skogsägarna skall frivilligt ta ansvar för biologisk mångfald på sin skogsmark och därmed med-verka till att uppfylla miljömålen - frihet under ansvar. Skogsägarnas värderingar, attityder och beteende spelar således en avgörande roll för hur mycket död ved som lämnas kvar.
De hinder/problem som finns i arbetet för att öka mängden död ved är ett kom-plext fält, som rör frågor av bland annat praktisk, ekologisk, socioekonomisk och
kulturell karaktär. Den döda veden kan utgöra hinder för skogsmaskiner samt en fara för de som arbetar i skogen. Den kan även utgöra hinder för rekreation. En ökad mängd död ved kan också påverka föryngringen av skogen samt vara grogrund för skadeinsekter. Enligt Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skogs-vårdslagen (SVL) får man inte spara mer än 5 m3sk skadade råa barrträd per hektar. Vid röjning, gallring och avverkning får endast en viss mängd råa barrträd/virke lämnas. (SKSFS 1993:2) Det råder således en tvetydighet där de laggivna begräns-ningarna står i kontrast till miljökvalitetsmålen, mängden död ved skall öka men för mycket färsk död barrved får inte lämnas kvar.
Inom naturskyddade områden (Nationalparker, naturreservat och biotopskydd) gäller normalt inte SVL. Däremot gäller SVL på områden som frivilligt avsatts som NS eller NO bestånd. På dessa områden kan konflikten mellan att öka mängden död ved till förmån för naturvärdena bli tydlig mot kravet i föreskrifterna till SVL på maximum 5m3 färsk barrved/ha.
De styrmedel som idag existerar inom skogsbruket består av informationsöver-föring från myndigheter genom utbildning, rådgivning och praktisk hjälp, så kallade mjuka styrmedel (de Bruijn & Hufen 1998; Pregernig 2001). Detta är styrmedel som kräver att det råder konsensus mellan den rådande politiken, i detta fall skogsbruks-politiken, och målgruppens referensramar, här skogsägarnas attityder och värde-ringar. Det saknas idag sanktionsmöjligheter, ekonomiska incitament och ett socialt omgivningstryck som skulle kunna fungera som styrmedel för att öka mängden död ved i landskapet.
Att lämna död ved kan innebära olika saker för olika ägare. Det kan röra sig om förlust av emotionella, sociala, ekonomiska eller estetiska värden. Enligt kapitel 4 spelar den ekonomiska förlusten en begränsad roll, det är istället traditioner inom skogsbruket som framhålls som styrande. Många privata skogsägare har utvecklat ett emotionellt band till sin skog.
För att uppnå målet att öka mängden död ved, och miljökvalitetsmålen i allmän-het, krävs insatser från många människor, inte minst från skogsägare och skogsföre-tag, både stora och små. Enskilda markägare skall göra frivilliga insatser och avsätt-ningar i syfte att uppfylla miljökvalitetsmålen och det skogspolitiska miljömålet. I kapitel 4 visas att problemet är mycket komplext, skogsägarnas värderingar och attityder stämmer inte överens med de politiska ambitionerna. Skogsägarna framhål-ler ekonomiska och sociala värden som viktigare än biologisk mångfald (jämför Kangas och Niemeläinen 1996; Götmark m.fl. 2000, Uliczka m.fl. 2003). Kapitel 4 visar också att privata skogsägare har en negativ inställning till död ved i allmänhet och att lämna kvar död ved i skogen ses inte som en attraktiv åtgärd för att gynna biologisk mångfald.
Storskogsbruket skiljer sig till viss del från de mindre privata skogsägarna, fram-förallt då död ved ses som angeläget. Inom storskogsbruket når skogspolitiken fram på ett annat sätt och arbetet med miljökvalitetsmålen är mer påtagligt. Inom stor-skogsbruket finns tydligare prioriteringar, även om ekonomi och rekreation är vär-den som till viss del prioriteras över biologisk mångfald även här. Storskogsbruket har i betydligt större utsträckning också en ökad kompetens vad gäller död ved, samt
att allt fler certifierar sig och till skillnad från de privata skogsägarna saknas helt en emotionell koppling till skogsmarken.
Trots den negativa inställningen sparar dock många privata skogsägare död ved i viss utsträckning. Död ved lämnas främst i samband med slutavverkningar men också i mindre grad vid gallring och röjning. Ett stort problem är dock att mycket av den hårda döda veden som lämnas som hänsyn och som är av särskild betydelse för den biologiska mångfalden senare tas om hand till brännved. Ett annat problem är att den begränsning som finns i SVL på max 5 m3 färsk barrved bidrar till att även annan död ved (äldre barrved och lövträd) tas bort. Orsaken är dels att markägaren inte alltid har uppfattat att risken för skadeinsekter bara handlar om färsk barrved, men också att det är praktiskt att ta hand om all användbar död ved när man ändå är på plats med maskiner. Eftersom inga sanktionsmöjligheter finns är detta ett pro-blem som är svårt att komma åt. Inom storskogsbruket lämnas död ved i större ut-sträckning än bland privata skogsägare vid alla typer av åtgärder, och hanteringen av död ved är mer konsekvent, men även på storskogsbrukets mark tas en hel del kvarlämnad naturhänsyn om hand som brännved.
I kapitel 4 visas att aktörer i skogsägarens närhet spelar en central roll för hur denne agerar, även när det gäller kvarlämnandet av död ved. När det gäller just skogscertifieringssystemen så innebär dessa mer detaljerade riktlinjer för hur skogs-bruk skall bedrivas. Certifieringarna innefattar också kontroll av hur verksamheten sköts. Genom att virkesuppköparna allt mer certifierar sig, vilket innebär att de en-bart får köpa virke från markägare som bedriver skogsbruk på ett givet sätt, ställs också krav på markägarna att bland annat lämna död ved för att de skall kunna få avsättning för sina produkter.
I kapitel 4 diskuteras också de existerande styrmedlen såsom information och utbildning. Dessa har endast i begränsad omfattning lett till förändrade attityder, värderingar och beteende. Politiken når inte fram till skogsägarna, vilket däremot certifieringssystemen har gjort. Det vi har att göra med är ett komplext politik-område där flera värden och mål (ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella) skall konkurrera. Samtliga värden kan inte uppnås helt och målen måste därför for-muleras realistiskt och balanseras mot varandra.
Det som krävs är att påverka privata skogsägare att ta ett frivilligt ansvar för något som går emot egenintresset. Frivilligheten ger skogsägarna en stor makt. Det är samtidigt viktigt att diskutera i vilken mån äganderätten innebär total nyttjande-rätt. Det finns idag lagliga begränsningar för hur mycket en markägare får tåla och enligt miljöbalken får inte pågående markanvändning försvåras.
Traditionellt sett syftar de skogsvårdande åtgärderna till att död ved inte skall skapas. Den generella hänsynen har haft mycket med markägarstrukturen att göra som skapar ett dilemma i detta hänseende. Viktigt är att den kunskap som idag fak-tiskt existerar kring betydelsen av död ved och olika arters krav på död ved kommer till del och tillämpas inom skogsskötsel. Ett problem som vi tidigare berört är just det att forskning bedrivs på beståndsnivå medan planering sker på landskapsnivå.
Slutsatser och förslag till åtgärder
• Det långsiktiga miljömålet bör vara att mängden död ved i brukad skog i genomsnitt ska uppgå till minst 10 m3/ha
• För att nå målet krävs att andelen hård död ved fortsätter att öka med minst 40 % per decennium fram till 2030
• Det viktigaste målet är dock inte den genomsnittliga mängden död ved i hela Sverige utan att mängden ökar snabbt inom vissa kärnområden och i anslutning till dessa.
• Lika viktigt som att öka mängden död ved är att tillförseln blir kontinuer-lig så att alla successionsfaser finns representerade.
• Skyddade områden fyller en viktig funktion som kärnområden där mäng-den död ved kan få bli mycket stor.
• I nyckelbiotoper, frivilliga avsättningar och i äldre skog bör mängden död ved uppgå till minst 20m3/ha. I skogsdominerade områden bör sådana högkvalitativa biotoper täcka 10-30 % av arealen.
• Åtgärder krävs för att snabbt lokalisera kärnområden och att styra den största ökningen av död ved till dessa områden. Detta kommer att kräva regionala bristanalyser
• Död ved behövs även utanför kärnområdena men här är en långsam ökning acceptabelt.
• Med nuvarande styrmedel (huvudsakligen information) är det sannolikt möjligt att långsamt öka mängden död ved något, men för att åstadkomma en snabb och stor ökning i anslutning till kärnområden krävs sannolikt nya styrmedel. Detta bör utredas ytterligare.
• I områden som avsatts som NS eller NO bestånd och i andra områden där man vill öka mängden död ved snabbt finns risk för konflikt med SVL 29 §
• Större spridning på olika kvaliteter krävs när det gäller aktivt skapande av död ved
• Uppföljning av mängden död ved är viktigt. Det är också viktigt att kärn-områden och övriga skogslandskapet följs upp var och en för sig. • Allt tyder på att någon form av landskapsplanering krävs för att uppnå
tillräcklig mängd död ved på rätt plats. Landskapsplanering är dock svårt eller omöjligt att genomföra med en splittrad markägarstruktur. Fler studier krävs för att belysa och lösa detta.
• Det nya delmålet till miljökvalitetsmålet levande skogar bör kompletteras med tydligare instruktioner om var och hur mängden död ved ska öka. • För att ytterligare kunna precisera målet i framtiden krävs mer kunskaper
om tröskelvärden, spridningsbiologi, substratkrav och populations- biologi.
Tack
Vi vill tacka alla som bidragit med text och synpunkter. Namnen på dessa finns upptagna i inledningen. Vi vill också tacka de personer vid Naturvårdsverket som deltog och lämnade synpunkter på en tidigare version av manuset vid ett semin- arium den 21 januari 2004. Synpunkter och konstruktiv kritik har också framkom-mit vid det första saproxyliska konferensen vid Ekenäs den 6-8 februari 2004.
Ett särskilt tack vill vi rikta till de forskare i Finland (Jari Niemelä, Reijo Penttilä, Juha Siitonen, Pekka Punttila, Timo Soininen och Petri Ahlroth) som ordnade det första seminariet (17 mars 2003), där riktlinjerna för det här arbetet spikades. Arbetet har möjliggjorts tack vare finansiellt stöd från Naturvårdsverket.
Referenser
Andersson, L. I. & Hytteborn, H. 1991. Bryophytes and decaying wood. – A com-parison between managed and natural forest. Holarctic ecology 14: 121-130. Anon. 2003. Forestry statistics 2003. Official statistics of Sweden. Swedish Uni-versity of Agricultural Sciences. Umeå, Sweden.
Axelsson, A-L & Ostlund, L. 2001. Retrospective gap analysis in a Swedish boreal forest landscape using historical data. Forest Ecology and Management. 147: 109-122
Braccia, A. & Batzer, D.P. 2001. Invertebrates associated with woody debris in a southeastern US forested floodplain wetland. Wetlands 21: 18-31.
de Bruijn, H.A. & Hufen, H.A.M. (1998) The traditional approach to policy instru-ments. In: Peters, B.G. & van Nispen, F.K.M. (eds.) Public Policy Instruinstru-ments. Evaluating the Tools of Public Administration. Edward Elgar; Cheltenham. Fridman, J. & Walheim, M. 2000. Amount, structure, and dynamics of dead wood on managed forestland in Sweden. Forest Ecology and Management 131: 23-36 Grove, S. 2002. Saproxylic insect ecology and the sustainable management of forests. Annual Review of Ecology and Systematics. 33: 1-23.
Gustafsson, L. & Hallingbäck, T. 1988. Bryophyte flora and vegetation of managed and virgin coniferous forests in south-west Sweden. Biological conservation 44: 283-300.
Götmark, F., Söderlundh, H. & Thorell, M. (2000) Buffer zones for forest reserves: opinions of land owners and conservation value of their forest around nature re-serves in southern Sweden – Biodiversity and Conservation 9, 1377-1390. Harmon, M.E., Krankina, O.N. & Sexton, J. 2000. Decomposition vectors: a new approach to estimating woody detritus dynamics. Canadian Journal of Forest Research 30: 74-84
de Jong, J., Larsson-Stern, M. & Liedholm, H. 1999. Grönare skog. Skogsstyrelsen. Jönköping.
Jonsson, B-G. & Kruys, N. (Red.). 2001. Ecology of woody debris in boreal forests. Ecological bulletins 49. Blackwell Science. Oxford.
Kangas, J. & Niemeläinen, P. (1996) Opinion of Forest Owners and the Public on Forests and Their Use in Finland. – Scandinavian Journal of Forest Research, 11 s. 269-280.
Kruys, N., Fries, C., Jonsson, B. G., Lämås, T. & Ståhl, G. 1999. Wood-inhabiting cryptogams on dead Norway spruce (Picea abies) trees in managed Swedish boreal forests. Can. J. For. Res. 29: 178-186.
Kruys, N., Jonsson, B.G. & Ståhl, G. 2002. A stage-based matrix model for de-composition dynamics of woody debris. Ecological Applications 12: 773-781 Lindblad, I. 1998. Wood-inhabiting fungi on fallen logs of Norway spruce: relations to forest management and substrate quality. Nord. J. Bot. 18: 243-255. Linder, P. & Östlund, L. 1998. Structural changes in three mid-boreal Swedish forest landscapes, 1885-1996. Biological conservation 85: 9-19.
Martikainen, P., Siitonen, J., Kaila, L., Punttila, P., Rauh, J. 1999. Bark beetles (Coleoptera, Scolytidae) and associated beetle species in mature managed and old-growth boreal forests in southern Finland. For. Ecol. Manage. 116: 233-245. Martikainen, P., Siitonen, J., Punttila, P., Kaila, L. & Rauh, J. Species richness of Coleoptera in mature managed and old-growth boreal forests in southern Finland. Biol. Cons. 94: 199-209
McComb, W. & Lindenmayer, D. 1999. Dying, dead, and down trees. In: Hunter, M.L. (Ed.) Maintaining biodiversity in forest ecosystems, p. 335-372. Cambridge University Press. 698 pp.
Ohlson, M., Söderström, L., Hörnberg, G., Zackrisson, O. & Hermansson, J. 1997. Habitat qualities versus long-term continuity as determinants of biodiversity in boreal old-growth swamp forests. Biological conservation 81: 221-231.
Pregernig, M. (2001) Values of Forestry Professionals and their Implications for the Applicability of Policy Instruments. – Scandinavian Journal of Forest Research, 16 s. 278-288.
Ranius, T. & Hedin, J. 2001. The dispersal rate of a beetle, Osmoderma eremitica, living in tree hollows. Oecologia 126: 363-370
Ranius, T., Kindvall. O., Kruys, N. & Jonsson, B.G. 2003. Modelling dead wood in Norway spruce stands subject to different management regimes. Forest Ecology and Management, in press
Samuelsson, J., Gustafsson, L. & Ingelög, T. (1994) Dying and dead trees – a review of their importance for biodiversity. Swedish Threatened Species Unit; Uppsala.
Samuelsson, J. & Ingelög, T. 1996. Den levande döda veden – bevarande och nyskapande i naturen. ArtDatabanken. Uppsala.
Siitonen, J. 1994. Decaying wood and saproxylic Coleoptera in two old spruce forests: a comparison based on two sampling methods. Ann. Zool. Fenn. 31: 89-95. Siitonen, J. 2001. Forest management, coarse woody debris and saproxylic organ-isms: Fennoscandian boreal forests as an example. Från: Jonsson, B-G. & Kruys, N. (red.). Ecology of woody debris in boreal forests. Ecological Bulletins 49.
Sippola, A-L., Lehesvirta, T., Renvall, P. 2001. Effects of selective logging on coarse woody debris and diversity of wood decaying polypores in eastern Finland. Ecoll. Bull. 49: 243-254.
Skogsstyrelsen 1995. Aktionsplan för biologisk mångfald och uthålligt skogsbruk. Jönköping.
Skogsstyrelsen 2002. Skogsvårdsorganisationens utvärdering av skogspolitikens effekter SUS 2001. Meddelande 1-2002. Jönköping.
SOU 1992:76 Skogspolitiken inför 2000-talet. Huvudbetänkande 1990 års skogs-politiska kommitté. Allmänna förlaget, Stockholm.
Söderström, L. 1988. The occurrence of epixylic bryophyte and lichen species in an old natural and managed forest stand in northeast Sweden. Biological conservation 45: 169-178.
Uliczka, H., Angelstam, P., Jansson, G. & Bro, A. (2003) Effects of education and personal attributes on non-industrial private forest owner’s knowledge of and atti-tude towards nature conservation. Submitted.
Väisänen, R., Biström, O. & Heliövaara, K. 1993. Sub-cortical Coleoptera in dead pines and spruces: is primeval species composition maintained in managed forests? Biodiversity and conservation 2: 95-113.
Wikars, L. 2001. The wood-decaying fungus Daldinia loculata (Xylariaceae) as an indicator of fire-dependent insects. Ecol. Bull. 115: 267-275.
Ökland, B. 1994. Mycetophilidae (Diptera), an insect group vulnerable to forestry practices? A comparison of clear-cut, managed and semi-natural spruce forests in southern Norway. Biodiversity and conservation 3: 68-85.
Ökland, B, Bakke, A., Hågvar, S. & Kvamme, T. 1996. What factors influence the diversity of saproxylic beetles? A multiscaled study from a spruce forest in southern Norway. Biodiversity and conservation 5: 75-100.
Vilken kvalitet och kvantitet död ved krävs för
att bevara biologisk mångfald i skogen?
Kapitel 2 Johnny de Jong, Anders Dahlberg, Jogeir N. Stokland Mängden död ved är en av de viktigaste faktorerna för bevarandet av biologisk mångfald i skogsekosystemet (Jonsson & Kruys 2001, Samuelsson & Ingelög 1996). Brukandet av skogen har medfört en kraftig minskning av mängden död ved vilket har missgynnat ett stort antal olika organismer som är beroende av död ved. Hur mycket död ved som krävs för att bevara dessa arter är en svår fråga, men man kan konstatera att det är mycket stor skillnad i mängd död ved mellan naturskog och brukad skog. I naturskog är andelen högre och uppgår ofta till mellan 20-30 %. (Siitonen, 2001) Åtminstone sedan 1993 då en ny skogspolitik infördes har det varit ett klart uttalat politiskt mål att mängden död ved i skogen ska öka (Prop. 1992/93: 226, SOU 1992: 76, Skogsstyrelsen 1995). Sedan dess har en viss ökning skett (data från riksskogstaxeringen), och år 2000 då miljökvalitetsmålen infördes konkretisera-des målet ytterligare (Regeringen proposition 2000/01: 130). I ett av delmålen till miljökvalitetsmålet ”Levande skogar” står det följande: ”…mängden hård död ved skall öka med minst 40 % i hela landet och med avsevärt mer i områden där den biologiska mångfalden är särskilt hotad…”. Målet ska uppfyllas till 2010, men redan 2005 ska en utvärdering göras. Mängden hård död ved år 2000 på produktiv skogs-mark var i genomsnitt 2.6 m3/ha (alla trädslag, hela landet). En ökning med 40 % innebär alltså att år 2010 ska det finnas ca 3.6 m3/ha. Anledningen till att man valt ut just hård död ved som variabel är att det är den enda formen av död ved som kan påverkas under så kort tidsperiod som fram till 2010 (Skogsstyrelsen 1999).Det skogspolitiska miljömålet slår fast att ”arter skall ges förutsättningar att bevaras i livskraftiga populationer inom sina naturliga utbredningsområden” (Prop. 1992/93: 226). Även om det inte är direkt uttalat så bör detta i praktiken innebära att man arbetar med ett landskapsperspektiv på bevarandearbetet, vilket också är Skogsstyrelsens tolkning av målet (de Jong m.fl. 1999). På detta sätt bör man rimligen också tolka miljökvalitetsmålet. Det vill säga mängden död ved i landskapet bör vara tillräckligt stor för att bevara de naturligt förekommande arterna. I brukad skog med höga produktionsvärden är mängden död ved mindre, medan den är större i skog med höga naturvärden.
Syftet med den här artikeln är sammanfatta kunskapsläget när det gäller vilka kvaliteter av död ved som är viktiga och hur mycket död ved som krävs. Artikeln kan fungera som ett underlag när det gäller vad som är biologiskt önskvärt när man så småningom ska justera dagens miljökvalitetsmål. Underlaget till artikeln har tagits fram av Centrum för biologisk mångfald (SLU och Uppsala universitet) och ArtDatabanken på uppdrag av Naturvårdsverket som också har bidragit ekonomiskt.
Betydelsen av död ved
Träden bidrar till att forma skogens strukturer, olika miljöer och klimatförhållande. De svarar för merparten av en skogs fotosyntes och uppbyggnad av biomassa samt levererar död ved.
Över 20 000 av Sveriges omkring 50 000 flercelliga arter är knutna till träd och skogsekosystem (Cederberg 2001, Gärdenfors m.fl. 2003). Skogslevande gröna organismer, som träd, mossor och lavarnas alger som genom fotosyntes kan nyttja solenergi direkt, omfattar knappt 2 000 arter. Övriga skogslevande arter är direkt eller indirekt beroende av växternas bundna solenergi för sin existens. En mycket viktig energikälla och en förutsättning för en hög biologisk artmångfald i skogen är död ved och annat dött material från träden. Död ved används såväl som födokälla, växtplats, och skydd undan vinterkyla och sommartorka av många s.k. vedlevande arter. Vedlevande arter definieras som arter som under någon del av sin livscykel är beroende av 1) död eller döende ved på levande, döende, eller döda (stående eller fallna) träd eller 2) förekomsten av andra vedlevande organismer (Speight 1989). Vi har fortfarande en högst ofullständig kunskap om vilka arter som är vedle-vande och i synnerhet vilka speciella miljökrav olika vedlevedle-vande arter har. Antalet vedlevande arter beräknas vara mellan 6 000 och 7 000 arter i Sverige (Dahlberg & Stokland, 2004). Som en följd av en lång historia av skogsbruk i Sverige är andelen naturskog och förhållandevis obrukad skog låg. Värdet av död ved för den biologis-ka mångfalden är därför inte uppenbar, eftersom mängden död ved i brubiologis-kad skog är mycket låg. Den stora betydelsen av död och speciellt vissa kvalitéer av död ved, framgår däremot i den svenska rödlistan som förtecknar arter som löper risk att för-svinna från Sverige. Drygt 50 % av alla skogslevande rödlistade arter (2101), är beroende av död ved (Gärdenfors m.fl. 2000). Med hjälp av rödlistade arters miljö-krav åskådliggörs vilka substrat och habitat som minskar och/eller är ovanliga och den svenska rödlistan är därför ett sätt att belysa var det finns brister i miljön för den biologiska mångfalden.
Död ved omfattar liggande och stående trädstammar och stamdelar vars livs-funktioner upphört och börjat brytas ner av processer och arter av olika slag (Skogs-styrelsen 2001). Döda partier i träd, t.ex. döda grenar och partier av död ved i hål-träd, ingår i begreppet död ved, men däremot inte veden i levande stammar, grenar och rötter även om den huvudsakligen består av döda celler, d.v.s. död ved. Det är mycket få arter, parasiter, som kan bemästra trädens försvar och kan utnyttja denna ved. Nedbrytningen av ved sker huvudsakligen av svampar eftersom de i princip är de enda organismer som kan bryta ned cellulosa och lignin. Insekter bidrar till ned-brytningen genom att de tuggar sönder ved och sprider svampsporer, men de livnär sig inte på veden utan i första hand på att beta vedlevande svampars mycel och det mer lättillgängliga näringen i splintved eller kambium.
På samma sätt som boniteten varierar, varierar såväl tillförseln av död ved som vedens nedbrytningshastighet starkt mellan olika delar av Sverige och olika skogs-typer. Årligen tillförs ved i form av döda grenar och rötter medan grövre ved först skapas när träd dör, ibland hastig genom brand och storm, eller som en följd av en långsamt tynande död orsakad av brandskador, torka, eller angrepp av insekter eller svampar. Död ved som skapats genom en långsam döendeprocess är vanligt i
