J U R I D I C U M
En slopad ungdomsrabatt
- med fokus på de bakomliggande motivens förändring
Lydia Cicek
VT 2019
JU600G Självständigt juridiskt arbete, 15 högskolepoäng Handledare: Lukas Kindberg
Sammanfattning
Den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare är inget nytt fenomen utan har fun-nits i samhället under lång tid. Idag särbehandlas personer som begått brott innan 21 års ålder inom påföljdssystemet. Genom den s.k. ungdomsrabatten i 29 kap. 7 § BrB. får unga lagöver-trädare sitt straff reducerat på grund av sin låga ålder. Särbehandlingens omfattning har skiftat genom åren och därmed även motiven bakom regleringen. I den presenterade utredningen SOU 2018:85 föreslås en ny ordning med en slopad ungdomsrabatt för unga lagöverträdare i 18-20 års ålder. Motiven bakom förslaget bygger till störst del på idén om att brottsligheten ska minska. Den ökade gängproblematiken beskrivs vara det man vill komma åt genom en lagänd-ring beträffande de unga lagöverträdarna. Förslaget har mötts av en hel del kritik i den presen-terade utredningen. Kritiken beror till stor del på att det inte finns något empiriskt eller erfaren-hetsbaserat stöd till att slopa ungdomsrabatten samt att det skulle få icke önskvärda effekter. De principiella skäl som tidigare legat till grund för en särbehandling av unga lagöverträdare synes väga mindre tungt idag. Uppsatsens syfte är att belysa på vilket sätt en slopad ungdomsrabatt påverkar de bakomliggande motiven till den gällande ordningen.
Det konstateras att motiven till den rådande regleringen på flera sätt inte är koherent med för-klaringen om en slopad ungdomsrabatt. Avsaknaden av empirisk, erfarenhetsbaserad- och ide-ologisk koherens innebär en justering av de rådande motiven. Slutsatsen som dras i uppsatsen är att en slopad ungdomsrabatt justerar de bakomliggande motiven på olika sätt. Den be-handlingskritik som uppstod i samband med brottsbalkens ikraftträdande har en betydande roll i utvecklingen till dagens synsätt på ungdomsrabattens existens. De motiv som legat till grund för den nuvarande regleringen, d.v.s. humana värden med behandling i fokus har fått mindre emfas samtidigt som signalvärden och brottsängslan fått större betydelse. Särbehandlingen av unga lagöverträdare verkar följa det mönster som påföljdsbestämningen i allmänhet har följt sedan påföljdsreformen 1988; en utveckling från behandling till förtjänst.
Innehållsförteckning
1 INLEDNING ... 4
1.1BAKGRUND ... 4
1.2SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 6
1.3METOD OCH MATERIAL ... 6
1.4DISPOSITION OCH AVGRÄNSNING ... 8
2 GÄLLANDE RÄTT ... 9 2.1INLEDNING ... 9 2.2ALLMÄNT OM STRAFFMÄTNING ... 9 2.3UNGDOMSRABATTEN 29 KAP.7§BRB ... 10 3 GRUNDERNA FÖR SÄRBEHANDLINGEN ... 14 3.1INLEDNING ... 14 3.2HISTORISKT PERSPEKTIV ... 14 3.3UNGAS UTVECKLING ... 15 4 STRAFFRÄTTSIDEOLOGISKA UTGÅNGSPUNKTER... 17 4.1INLEDNING ... 17 4.2ALLMÄNPREVENTION ... 18 4.3INDIVIDUALPREVENTION ... 19 4.4PROPORTIONALITET ... 20 4.5HUMANITET ... 21 4.6SAMMANFATTNING ... 22 5 SLOPAD UNGDOMSRABATT ... 23 5.1INLEDNING ... 23 5.2FÖRSLAGETS INNEBÖRD ... 23 5.3FÖRSLAGETS MOTIV ... 24
5.4KONSEKVENSER AV ETT SLOPANDE ... 25
5.4.1 Tröskeleffekter ... 25
5.4.2 Övriga konsekvenser ... 26
6 SAMMANFATTANDE ANALYS OCH SLUTSATS ... 27
Förkortningar
BrB Brottsbalken
Dir. Kommittédirektiv
HD Högsta Domstolen
NJA Nytt Juridiskt Arkiv
Prop. Proposition
SOU Statens offentliga utredningar
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Den s.k. ungdomsrabatten som finns reglerad i 29 kap. 7 § brottsbalken (1962:700) (BrB) möj-liggör en särbehandling av unga lagöverträdare i det svenska påföljdssystemet. Gruppen unga lagöverträdare utgörs av personer som när brottet begicks ännu inte hade fyllt 21 år. Regeln innebär att den tilltalades ungdom ska beaktas vid straffmätningen. Beaktandet av ungdoms-faktorn leder i praktiken till att straffet sätts lägre än för en person som är fullt straffmyndig, d.v.s. har fyllt 21 år.1
Dagens särbehandling motiveras främst av att straffrättsliga ingripanden mot unga måste an-passas till den unges brist på mognad, begränsade erfarenhet och särskilda förhållanden.2 Unga
anses ha en outvecklad ansvarsförmåga till följd av bl.a. biologiska faktorer. Vidare har unga en större sanktionskänslighet vilket innebär att de psykologiskt är mer känsliga för bestraffning. Det ingår även i deras mognadsprocess att testa gränser och därmed göra ”dumheter”, varför deras brottslighet bör bemötas med större tolerans.3 Även straffrättsideologiska utgångspunkter
utgör en viktig del av påföljdssystemet. För gällande rätts utformning avseende unga lagöver-trädare, har de individualpreventiva straffteorierna och framförallt behandlingsteorin spelat en stor roll.4
På senare tid har diskussionen om att slopa ungdomsrabatten för åldrarna 18-20 år varit högak-tuell. En av regeringen särskilt tillsatt utredning presenterade i SOU 2018:85 ändringar beträf-fande särbehandlingen av myndiga lagöverträdare. Syftet med utredningen var att lagöverträ-dare i åldrarna 18-20 år ska behandlas som övriga myndiga lagöverträlagöverträ-dare.
I dir. 2017:122 anges huvudmotivet till en slopad ungdomsrabatt vara den ökade gängkrimina-liteten. Precis som samhället är föränderligt, ändras även synen på brott, brottslingar och sam-hällets reaktioner på brott. Det anses föreligga ett behov av att motverka organiserad brottslig-het och annan kriminalitet förenad med gängbildning. Användningen av skjutvapen och explo-siva varor har på senare år ökat och även dödligt våld där skjutvapen använts. Regeringen har i syfte att motverka utvecklingen vidtagit åtgärder i form av att föreslå straffskärpningar för grovt vapenbrott och allvarliga fall av olovlig hantering av explosiva varor. Satsning på brottsföre-byggande program har också gjorts som ett led i att motverka den ökade gängbrottsligheten. De
1 Borgeke, Martin & Heidenborg, Mari, Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl., Wolters Kluwer, Stockholm,
2016, [cit. Borgeke & Heidenborg 2016], s. 251.
2 Prop. 1997/98:96 s. 139.
3 Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 5 uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, [cit.
Jareborg & Zila 2017], s. 155.
4 Nordlöf, Kerstin, Unga lagöverträdare i social-, straff- och processrätt, 2 uppl., Studentlitteratur, Lund, 2012,
vidtagna åtgärderna anses dock inte tillräckliga. Regeringen ser ett behov av att bemöta proble-matiken från flera håll.5
Gängkriminalitet är förekommande även bland unga lagöverträdare. Att 18-20 åringar särbe-handlas när de begår brottslighet anses kunna ifrågasättas. Skälen för särbehandling av ålders-gruppen i fråga beskrivs väga mindre tungt än för yngre lagöverträdare.6 Frågan om
ungdoms-brottsligheten har ökat på senare år är dock oklar. Statistiskt sett har ungdomsungdoms-brottsligheten minskat mellan åren 2007-2016 med utgångspunkt i misstänkta och lagförda i åldrarna 15-17 år respektive 18-20 år.7 Vapenbrottslighet, som kan kopplas till organiserad brottslighet ingår
också i den nedåtgående trenden tillsammans med andra brottstyper. Utifrån den statistik som finns på området kan det således inte anses föreligga ett behov av att skärpa påföljderna för unga lagöverträdare. Ungdomsbrottslighet synes vara en nedåtgående trend.
Strängare påföljder skulle kunna tänkas leda till en effektiv generell minskning av brottslighet genom allmänprevention. Att strängare påföljder skulle få en individualpreventiv verkan ge-nom att ”hålla kriminella borta från gatorna” är också tänkbart.8 Frågorna kommer att behandlas
mer djupgående senare i uppsatsen.
Myndighetsåldern i Sverige är 18 år, vilket också beskrivs vara ett skäl till att inte särbehandla myndiga lagöverträdare i straffrättsligt hänseende. Det föreligger från regeringens sida ett in-tresse av att harmonisera påföljdsbestämningssystemet med myndighetsåldern. Åldern stipule-rar det ansvar en person har för sina handlingar samt vilka rättigheter och skyldigheter han eller hon har. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska en person betraktas som barn upp till 18 år. Även i svensk lagstiftning dras gränsen mellan barn och vuxna vid 18 års ålder. Att behandla lagöverträdare i åldersgruppen 18-20 år som andra myndiga lagöverträdare anses där-för vara motiverat. 9
Särbehandlingen av unga lagöverträdare i åldrarna 18-20 år anses följaktligen kunna ifrågasät-tas. När rättsregler ändras så ändras också motiven. I och med att motiven justeras kan det innebära en förändrad syn på straffrätten som samhällsinstrument. Det är inte helt uppenbart på vilket sätt den föreslagna ändringen kommer att justera de rådande motiven till ungdomsrabat-ten, det är just vad denna uppsats ska behandla.
5 Dir. 2017:122 s. 5. 6 Dir. 2017:122 s. 5. 7 SOU 2018:85 s. 189 f. 8 SOU 2018:85 s. 199. 9 Dir. 2017:122 s. 5.
1.2 Syfte och frågeställning
Att ungdomsrabatten i 29 kap. 7 § BrB i dagsläget tillämpas och möjliggör en särbehandling av unga inom påföljdsbestämningssystemet är klart. Det är också klart att ett slopande av ung-domsrabatten för åldrarna 18-20 år skulle få någon form av konsekvenser för principerna bakom regleringen. Konsekvenserna är dock inte helt uppenbara och ska därför belysas i detta arbete. Uppsatsens övergripande syfte är därför att redogöra på vilket sätt en slopad ungdomsrabatt för åldrarna 18-20 år skulle justera de nu rådande motiven som bär upp den gällande ordningen. Huvudfrågeställningen i uppsatsen är följande:
• Innebär en slopad ungdomsrabatt att en ny intressebalans måste konstateras på
områ-det för påföljdsbestämningen beträffande unga vuxna lagöverträdare?
Insatsen behövs framförallt för att upplysa om de konsekvenser som kan tänkas uppstå vid en slopad ungdomsrabatt. Det är viktigt att belysa på vilket sätt motiven till lagstiftningen skiftar i syfte att förstå om det medför en förändrad syn på straffrätten som samhällsinstrument.
1.3 Metod och Material
För att besvara uppsatsens huvudfrågeställning kommer huvudsakligen gällande rätt att stude-ras. I de delar där gällande rätt framställs kommer den rättsdogmatiska metoden att tillämpas uteslutande. Valet av den rättsdogmatiska metoden ter sig lämpligast eftersom forskningsun-derlaget består av de allmänt accepterade rättskällorna, d.v.s. lagstiftning, rättspraxis, lagförar-beten och doktrin. Enligt metoden anses gällande rätt vara just det som utrönas ur rättskällorna. Således har rättskällorna en central roll inom den rättsdogmatiska metoden och tillämpas för att besvara en given problemformulering.10
Frågan om de lege ferenda argument är tillåtna inom ramen för den rättsdogmatiska metoden är omstridd. En analys kan enkelt få drag av rättspolitisk argumentation vid anförande av de lege ferenda argument, sådana argument faller typiskt sett utanför den rättsdogmatiska meto-den.11 Enligt en vidare definition av rättsdogmatik, vilken jag ansluter mig till, kan utrymme
ges åt resonemang de lege ferenda.12 Bl.a. Kleineman menar att metoden även kan tillämpas
för att framställa kritik av rättsläget och föreslå förändringar.13 Inom ramen för denna uppsats
ingår inte enbart att fastställa gällande rätt utan även att studera motiven bakom den gällande ordningen och undersöka hur en eventuell lagändring skulle påverka de principiella motiven. Den rättsdogmatiska metoden i vid mening kommer således att tillämpas. Det är genom en
10 Kleineman, J., Rättsdogmatisk metod, i Korling, F., Zamboni, M., (red), Juridisk metodlära, Studentlitteratur,
Lund 2013, [cit. Kleineman 2013], s. 21.
11 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, 3 uppl.,
Norstedts juridik, Stockholm, 2015, s. 49.
12 Kleineman 2013, s. 35 f. 13 Ibid. s. 24.
diskussion med utgångspunkt i den svenska rättskälleläran som motiven bakom den gällande ordningen och även eventuella förändringar ska studeras.
För att besvara frågeställningen behöver det först redas ut vad ungdomsrabatten är för något och vad syftet med rabatten är. En klar utgångspunkt i detta hänseende är regleringen beträf-fande påföljdsbestämning som återfinns i brottsbalken. Ungdomsrabatten i 29 kap. 7§ BrB är den mest centrala bestämmelsen föremål för denna uppsats. I syfte att förstå den generella for-muleringens innebörd och konkretisera den, behöver lagstiftningen fyllas ut. Tolkningsinstrukt-ioner kommer att hämtas framförallt från lagförarbeten på området. Lagförarbeten utgör en viktig källa för att urskönja lagstiftarens avsikt med en viss reglering, vilket är påkallat att ut-reda inom ramen för denna uppsats. Även högsta domstolens praxis är av stor betydelse i sam-manhanget. I de delar där rättsläget är oklart faller det på de rättstillämpande organen att skapa vägledning. Ett exempel på detta är de procentuella straffnedsättningarna för unga som utveck-lats i praxis och tillämpas flitigt av domstolarna i dagsläget.14
Motiven bakom den gällande ordningen är också viktiga att belysa sedan de figurerar som jäm-förelsegrund relativt den föreslagna ändringen. För att kunna besvara uppsatsens frågeställning krävs alltså att de bakomliggande motiven till ungdomsrabatten redovisas. Här spelar såväl hi-storiska aspekter, empirisk forskning kring ungas utveckling samt straffrättsideologiska ten-denser en betydande roll. Lagförarbeten kommer även i detta avseende att vara vägledande eftersom lagmotiv i allmänhet urskönjas just från lagförarbeten. Det är också nödvändigt att ta del av vägledning och argument från doktrinen. I stora delar av uppsatsen kommer doktrinen att tillämpas eftersom det finns mycket kommentarer om ungas särbehandling inom påföljds-bestämningen att ta del av. Eftersom ämnet är väl diskuterat utgör doktrinen en viktig källa för att kunna belysa argument från olika perspektiv. Böckerna av Borgeke och Heidenborg samt Jareborg och Zila har varit särskilt användbara för arbetet.
Vidare behöver de sannolika konsekvenserna av ett slopande belysas i avsikt att svara mot upp-satsens syfte. Kommittédirektivet dir. 2017:122 samt den presenterade utredningen SOU 2018:85 utgör i det avseendet två centrala källor, men kan i princip sägas genomsyra hela upp-satsen. Utredningen är vägledande i många hänseenden då den besvarar mycket av de punkter som ska beröras i denna uppsats. Det är slutligen nödvändigt att ställa sig frågan om hur vi ska förstå justeringen av de bakomliggande motiven till följd av en slopad ungdomsrabatt. En när-gående och kritisk analys av rättskällorna samt det presenterade forskningsunderlaget kommer att vara behövlig för att ge svar på frågan. I den löpande texten kommer huvudfrågans många delmoment att analyseras och beskrivas. Sedan kännedom om de olika aspekterna på detta sätt etablerats kan sedan en avslutande och sammanförande analys ske i uppsatsens sista kapitel i syfte att besvara huvudfrågeställningen.
1.4 Disposition och avgränsning
För att få en grundläggande förståelse för det svenska påföljdssystemet kommer det i andra avsnittet inledningsvis att göras en allmän redogörelse om straffmätning. Ungdomsrabatten i 29 kap. 7 § BrB kommer därefter att presenteras i anslutning till den generella redogörelsen för att tydliggöra vilken funktion och vilket syfte rabatten har.
Eftersom ungdomsrabatten utgör ett förhållandevis vidsträckt område kan det diskuteras utifrån ett flertal perspektiv. För att uppfylla uppsatsens syfte är det nödvändigt att vissa avgränsningar görs. Åldersgruppen 18-20 år kommer att vara i fokus eftersom förslaget om en slopad ung-domsrabatt berör just denna åldersgrupp. För att kunna belysa konsekvenser i ett bredare per-spektiv kommer dock även åldersgruppen 15-17 år att inkluderas i uppsatsen. Lagtekniska kon-sekvenser kan uppstå för den yngre åldersgruppen i och med en slopad rabatt för den myndiga kategorin av lagöverträdare, varför det är nödvändigt att också inkludera 15-17 åringar i under-sökningen.
Särbehandlingen av unga lagöverträdare inom påföljdssystemet ter sig på olika sätt. Ungdoms-faktorn återfinns och beaktas dels vid straffmätningen, dels vid påföljdsvalet. I denna uppsats kommer straffmätningen att stå i fokus, en redogörelse om de enskilda ungdomspåföljderna lämnas således utanför.
Efter redogörelsen av gällande rätt kommer motiven bakom särbehandlingen av unga lagöver-trädare att redovisas i det tredje avsnittet. Förståelsen för de bakomliggande motiven till särbe-handlingen är viktig då de utgör grunden till gällande rätts utformning. Eftersom syftet med uppsatsen är att undersöka i vilken mån ett slopande påverkar de bakomliggande motiven är det nödvändigt att känna till dessa. Det kommer inledningsvis att göras en historisk redogörelse eftersom särbehandlingen och dess grunder är förankrade i svensk straffrättshistoria. Sedan kommer forskning kring ungas utveckling att redogöras.
Det fjärde kapitlet kommer att behandla straffrättsideologiska aspekter. Gällande rätts utform-ning och motiven därtill grundar sig väsentligen i ideologiska tendenser. I syfte att förstå even-tuella ändringar av motiven till följd av förslaget, är det viktigt att belysa straffrättsideologiska aspekter.
Femte kapitlet handlar mer konkret om själva förslaget om en slopad ungdomsrabatt. Förslaget och dess bakomliggande motiv kommer att presenteras i kapitlet för att sedan övergå i en redo-görelse av en eventuell lagändrings konsekvenser. Det sjätte kapitlet sammanför uppsatsens många delmoment i en överskådlig och sammanförande analys. Syftet är att besvara arbetets huvudfrågeställning.
2 Gällande rätt
2.1 Inledning
Ungdomsrabatten möjliggör en särbehandling av unga lagöverträdare inom det svenska på-följdssystemet. Genom särbehandlingen berättigas lagöverträdare under 21 år lägre straff på grund av sin låga ålder. Detta avsnitt syftar till att beskriva hur det svenska påföljdssystemet är utformat, med fokus på ungdomsrabatten i 29 kap. 7 § BrB. Först kommer en kort överblick ges över påföljdssystemet i allmänhet och sedan redogörs den specifika regleringen avseende unga lagöverträdare.
2.2 Allmänt om straffmätning
De centrala bestämmelserna kring påföljdsbestämningen återfinns i 29 kap. BrB. Till att börja med ska ett straffvärde fastställas, vilket görs med utgångspunkt i 29 kap. 1-3 §§ BrB. Att fastställa ett brotts straffvärde utgör grunden för såväl straffmätningen som påföljdsvalet. I korta drag kan straffvärdet sägas spegla gärningens skadlighet eller farlighet samt den brotts-liges skuld.15
Vidare görs en distinktion mellan abstrakt och konkret straffvärde. Det abstrakta straffvärdet fastställs enligt 29 kap. 1 § BrB och speglar brottets svårhet i förhållande till andra brott, d.v.s. hur lagstiftaren ser på brottet i fråga. Jämförelsen med andra brottstyper görs genom tillämpning av straffskalor. Det konkreta straffvärdet avser istället svårheten av brottet i det enskilda fallet och uppnås efter tillämpning av förmildrande eller försvårande omständigheterna i 29 kap. 2 och 3 §§ BrB. Inom ramen för fastställandet av ett konkret straffvärde tillämpar man således enbart den aktuella straffskalan för brottet i fråga. Det kan sägas uttrycka graden av förkastlig-het i relation till andra gärningar med samma brottsrubricering.16
Efter att ha fastställt ett brotts straffvärde ska straffmätningsvärdet beaktas. Eventuella billig-hetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB och den tilltalades ungdom enligt 7 § samma kap. kan således påverka straffmätningen i mildrande riktning. Syftet är att innan påföljdsvalet reducera det kon-kreta straffvärdet som bestämts med utgångspunkt i 29 kap. 1-3 §§ BrB. Borgeke & Heidenborg beskriver straffmätningsvärdet som ett resultat domstolen kommer fram till efter att ha beaktat straffvärdet, billighetsskälen samt ungdomsreduktionen.17
15 Prop. 1987/88:120 s. 77 ff.; Jareborg, Nils, Påföljdsbestämningens struktur, SvJT 1992, s. 258 f. 16 SOU 1986:14 s. 131; Jareborg & Zila 2017, s. 105 f.
Att tillämpa ett straffmätningsvärde får framförallt betydelse i de fall brottets straffvärde kan resultera i påföljden fängelse.18 Systemet kan sägas vara ett uttryck för
proportionalitetsprinci-pen eftersom olika faktorer tas i beaktande i syfte att anpassa påföljden till den enskilde lagö-verträdaren. Proportionalitetstanken utgör således en central ideologi inom påföljdssystemet.19
2.3 Ungdomsrabatten 29 kap. 7 § BrB
Restriktioner vid straffmätningen för unga lagöverträdare regleras i 29 kap. 7 § BrB, den s.k. ungdomsrabatten. Först när straffvärdet fastställts och eventuella billighetsskäl beaktats blir ungdomsrabatten aktuell. Ungdomsfaktorn påverkar alltså inte straffvärdet, det är istället straff-mätningen som påverkas.20
Syftet med bestämmelsen är att ålder under 21 år vid brottstillfället ska leda till lägre straff än normalt för gärningen. Bestämmelsen utgör ett led i en allmän politik om att hålla unga borta från fängelserna i största möjliga mån. Om fängelse inte kan undvikas ska vistelsen där göras så kortvarig som möjligt. Bakgrunden till särbehandlingen utgörs framförallt av tanken att det inte är rimligt att straffa ungdomar lika hårt som vuxna och att fängelsestraffet innebär särskilda risker för den unge.21 1988 års påföljdsreform innebar i huvudsak att principen om behandling
som motivering för straff ersattes med tanken om att ett straff ska svara mot dess straffvärde. Ett brotts svårighet, istället för lagöverträdarens enskilda vårdbehov skulle vara avgörande för påföljdsbestämningen.
Bestämmelsen 29 kap. 7 § BrB tillkom år 1989 till följd av 1988 års påföljdsreform.22 Det fanns
dock redan från brottsbalkens ikraftträdande år 1965 möjlighet att beakta ungdomsfaktorn för att underskrida straffskaleminimum.23 Det gällde enbart lagöverträdare under 18 år.
Bestäm-melsen fanns då i 33 kap. 4 § BrB och åberopades senare som grund för att också inkludera lagöverträdare i åldersspannet 18-20 i tillämpningsområdet för straffreduktionen. I samband med avskaffandet av påföljden ungdomsfängelse år 1980 höjdes åldersgränsen till 21 år. Syftet med höjningen av åldersgränsen beskrivs i förarbetena ha varit att motverka längre anstalttider för den grupp av lagöverträdare som kunde dömas till ungdomsfängelse.24
Anledningen till att ungdomsfängelse avskaffades var att mycket kritik hade riktats mot påfölj-den. Kritiken bestod i att påföljdens individualpreventiva inriktning ansågs ha fallit bort. Det ansågs dessutom problematiskt att påföljden hade en tidsobestämd karaktär. Anpassningen till samhället efter anstaltsvistelsen blev försvårad till följd av oftast förvärrade personliga och so-ciala problem hos de intagna ungdomarna. 25 Höjningen av åldersgränsen till 21 år ansågs
18 Jareborg & Zila 2017, s. 106.
19 Jareborg & Zila 2017, s.127; Borgeke & Heidenborg 2016, s. 149; Träskman, P-O., Påföljd, proportionalitet
och prioritering av samhällsstraff, SvJT 2003, s. 175.
20 Borgeke & Heidenborg 2016, s. 252.
21 Jareborg & Zila 2017, s 157; Prop. 1978/79:212 s. 44 ff.; Prop. 1997/98:96 s. 161; Prop. 2005/06:165 s. 48. 22 Prop. 1987/88:120.
23 Prop. 1962:10 s. A 77. 24 SOU 1977:83 s. 169 f.
knappt tillräcklig för att undvika förlängning av anstalttiderna. Det diskuterades om inte ålders-gränsen borde höjas till 23 eller 25 år med hänsyn till att även den som fyllt 21 men ej 23 år kunde ådömas ungdomsfängelse i undantagsfall.26
Den nuvarande regeln i 29 kap. 7 § BrB lyder:
Har någon begått brott innan han eller hon fyllt tjugoett år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.
För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt tjugoett år får inte dömas till svårare straff än fängelse i tio år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det följer av 26 kap. 2 §, får dock dömas till fängelse i högst fjorton år.
Regleringen innebär således att den tilltalades ungdom ska beaktas särskilt vid straffmätningen om han eller hon begått brott innan 21 års ålder. Det blir möjligt att döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. För tillämpning av 29 kap. 7 § BrB krävs inget orsaks-samband mellan den tilltalades ålder och brottet i fråga. Det är alltså fråga om en generell re-ducering av straffet för personer under 21 år.27
Straffnedsättningens omfattning är inte konkret lagreglerad och vägledning kan inte heller häm-tas med utgångspunkt i förarbetena.28 Det har istället i praxis och doktrin utvecklats riktlinjer
kring hur reduktionen ska ske. Som utgångspunkt gäller att reduktionen ska ske proportionerligt i förhållande till den tilltalades ålder, således bör omyndiga lagöverträdare erhålla större re-duktion än myndiga.29 Baserat på rättspraxis har följande tabell utvecklats av Jareborg och
Zila30:
Tabell 1
Ålder Straffnedsättning Ungefärlig straff-längd 15 år 75-85 % 1/5 16 år 65-75 % 1/4 17 år 55-65 % 1/3 18 år 45-55 % 1/2 19 år 30-40 % 2/3 20 år 20-30 % 3/4 26 SOU 1977:83 s. 170 f.
27 Prop 1987/88:120 s. 97 f.; Borgeke & Heidenborg 2016, s. 252; Jareborg & Zila 2017, s. 157. 28 Jfr. prop. 1987/88:120 s. 97 f.
29 Borgeke & Heidenborg 2016, s. 256; Jareborg & Zila 2017, s. 157. 30 Jareborg & Zila 2017, s. 158.
Domstolarna tillämpar i stor utsträckning modellen för att reducera unga lagöverträdares straff. Reduktionen bör dock inte ske så stegvis som tabellen indikerar, menar Borgeke.31 Att unga
personer mognar efter hand och först vid 21 års ålder bör åläggas fullt straffrättsligt ansvar är anledning till att rabatten tillämpas. Därför är det inte rimligt att domstolar behandlar t.ex. en person som just fyllt 16 år på samma sätt som en person som om några dagar ska fylla 17 år. Att tillämpa en mer glidande skala anses således vara lämpligare enligt Borgeke.
Rättsfallet NJA 2000 s. 421 handlar om straffmätningen av fängelse för unga lagöverträdare. I fallet hade två 18 åringar gjort sig skyldiga till två fall av rån och två fall av förberedelse till rån. HD bedömde att det samlade straffvärdet av brotten var fängelse i tre år för den ene re-spektive två år och tre månader för den andre. Riksåklagaren hävdade att domstolarna i syfte att främja intresset av konsekvens, förutsebarhet och en enhetlig rättstillämpning, bör tillämpa en metod enligt vilken straffen för unga lagöverträdare reduceras med en viss procentsats i förhållande till levnadsålder. Det skulle ske med stöd av 29 kap. 7 § BrB. HD menade att det är tydligt att straffnedsättningen bör bli betydligt större för en person som är väsentligt yngre än 21 år i jämförelse med en person som nästan uppnått full straffmyndighetsålder. Ju yngre lagö-verträdaren är, desto större nedsättning kan det bli fråga om.
Det görs vidare en distinktion mellan unga lagöverträdare under respektive över 18 år i 30 kap. 5 § BrB. Bestämmelsen stadgar att det krävs synnerliga skäl för att en person under 18 år ska dömas till fängelse. Den som är myndig kan däremot dömas till fängelse med hänsyn till gär-ningens straffvärde eller om det annars föreligger särskilda skäl för det. Således utgör inte en-bart åldern den avgörande faktorn för hur stor straffnedsättningen med utgångspunkt i 29 kap. 7 § BrB ska bli. Det kan t.ex. vara rimligt att göra en större nedsättning av straffet vid långvariga fängelsestraff än vid kortare frihetsstraff eller bötesstraff. Dessutom spelar brottets art en bety-dande roll i detta hänseende. Som tidigare beskrivet kan även andra omständigheter som anges i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB påverka straffmätningen. HD uttalade därför i NJA 2000 s. 421 att en åldersbaserad schablon skulle behöva förses med så många undantag och förbehåll att den inte skulle tjäna till verklig vägledning. HD har därför inte infört några exakta procentsatser för respektive ålder. I fallet ansåg HD att de båda tilltalade borde dömas till hälften av de tidigare angivna straffvärdena med hänsyn till omständigheterna. Vidare har HD i fallet resonerat på ett sätt som tyder på att högre straffvärden kan föranleda ett större procentuellt avdrag än lägre straffvärden.32
Även 29 kap. 3 § 1 st. 3 p. BrB kan nämnas i sammanhanget. Om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga kan det betraktas som en förmildrande omständighet. Till skillnad från 29 kap. 7 § krävs för til-lämpningen av 29 kap. 3§ 1 st. 3 p. ett orsakssamband mellan brottet och bristen. Bestämmelsen är således inte generellt tillämplig pga. det faktum att en yngre person har begått ett brott, i sådana fall tillämpas istället 7 §. När det däremot handlar om en ung lagöverträdare som i jäm-förelse med andra i samma ålder har bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga
31 Borgeke & Heidenborg 2016, s. 260.
32 Även rättsfallen NJA 2002 s. 489, NJA 2003 s. 313, NJA 2009 s. 121 och NJA 2011 s. 466 styrker det som
tillämpas 29 kap. 3 § 1 st. 3 p.33 Regeln är enligt förarbetena avsedd att tillämpas restriktivt.34
Att åberopa dåligt omdöme till sitt försvar är något majoriteten av dem som döms för brott säkerligen hade gjort. Stor försiktighet krävs alltså vid tillämpning av regeln.35
Förhållandet mellan 29 kap. 3 § 1 st. 3 p. BrB respektive 7 § samma kap. behandlades av HD i NJA 2000 s. 314, det s.k. ”Socialkontorsfallet”. En 20 åring hade gjort sig skyldig till bl.a. olaga frihetsberövande i syfte att visa att samhället inte fungerar som det borde. HD uttalade att det sällan finns anledning att uppmärksamma om det föreligger ett samband mellan faktorerna bris-tande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga och det begångna brottet. Det anses bl.a. bero på ungdomsrabatten. I vissa fall kan det dock finnas anledning att särskilt beakta samban-det, t.ex. om straffvärdet är av särskild betydelse för valet av påföljd. Utifrån det rättspsykia-triska utlåtandet i målet framgick att det begångna brottet är av ovanligare slag och har samband med den unges personlighetsmässiga omognad. Den tilltalade avvek dock inte från jämnåriga i mognadshänseende på ett sätt som mer generellt skulle kräva beaktande vid straffvärdebedöm-ningar. HD tillämpade i fallet ändå bestämmelsen 29 kap. 3 § 1 st. 3 p. BrB vilket domstolar oftast inte brukar finna skäl för att tillämpa. Sambandet ansågs vara av den arten att det måste tillmätas en inte oväsentlig betydelse vid bedömningen av straffvärdet. 36
33 Prop. 1987/88:120 s. 86; Prop. 2009/10:147 s. 45; Dahlström, M., Strand, A. & Westerlund, G., Brott &
påföljder, 6 uppl., Bruun Juridik AB, Stockholm, 2017, s. 534.
34 Prop. 1987/88:120 s. 86; Prop. 2009/10 s. 45; Se även NJA 2000 s. 314 där HD styrker påståendet att regeln
ska tillämpas restriktivt trots att uppenbarhetsrekvisitet i regeln tagits bort genom lagändring år 1994.
35 Jareborg & Zila 2017, s. 118 f.
36 Borgeke & Heidenborg 2016, s. 197 f.; Borgeke, Martin, Heuman, Sigurd, Levén, Staffan & Lindström, Lars,
3 Grunderna för särbehandlingen
3.1 Inledning
För en grundläggande förståelse för behandlingen av unga lagöverträdare i påföljdssystemet ämnar detta kapitel till att redogöra grunderna för särbehandlingen. Frågan kan belysas utifrån olika perspektiv, först ska en kort historisk överblick ges och sedan en förklaring baserad på ungas utveckling där sociala, psykologiska och biologiska aspekter tar sin plats.
3.2 Historiskt perspektiv
Unga lagöverträdares särbehandling i påföljdssystemet har en stark förankring i historien. Er-farenheten har visat att anpassning till den unges mognad, begränsade erfarenhet och särskilda förhållanden krävs vid straffrättsliga ingripanden.37 Det var först på 1825-talet som den svenska
kriminalvården fick inflytande av behandlingsprincipen. Ett behov av en särbehandling av unga lagöverträdare uppmärksammades då unga drabbades särskilt hårt av svåra påföljder som fäng-else. Det ansågs mer lämpligt att placera unga på uppfostringsanstalter. Straffmyndighetsåldern infördes i samband med strafflagen år 1864 och därmed hamnade barn under 15 år helt utanför sanktionssystemet.38
Behandlingstanken som hade satt sin prägel på påföljdsbestämningen fortsatte att genomsyra systemet in på 1900-talet. Samhället ansågs ansvarigt för att ge unga en god uppfostran och anpassning till samhället. Fokus låg snarare på att behandla än att bestraffa.39 Uppfostrande
åtgärder var menade att användas i större omfattning än tidigare och skulle anpassas till varje enskild individ. Resultatet av de individualpreventiva tankarna var införandet av påföljden ung-domsfängelse år 1935.40 Syftet med införandet av ungdomsfängelse var att skilja de unga
lagö-verträdarna från vanliga fängelsernas negativa inflytande. Genom ett tidsobestämt uppfost-ringsstraff skulle ungdomarna på ungdomsfängelse istället få skolning och fostran. Kritiken mot ungdomsfängelse växte dock på grund av dess ineffektiva verkan och ledde till att påfölj-den avskaffades under 1970-talet. 41
Den påföljdsreform som trädde i kraft 1988 medförde ett flertal ändringar för unga lagöverträ-dare i påföljdssystemet. Det skapades bl.a. fler möjligheter att ta hänsyn till lagöverträlagöverträ-dares ålder inom ramen för påföljdsbestämningen. I avsaknad av positiva resultat, mätt i återfall växte kritiken mot behandlingsinriktade åtgärder. Tidigare hade behandlingstanken varit den
domi-37 Prop. 1997/98:96 s. 139; Estrada, Felipe & Flyghed, Janne (red.), Den svenska ungdomsbrottsligheten, 4 uppl.,
Studentlitteratur, Lund, 2017, s. 270.
38 Nordlöf 2012, s. 162. 39 Ibid. s. 175.
40 SOU 2018:85 s. 54.
nerande inom det svenska påföljdsbestämningssystemet. Kritiken resulterade i att individuali-serade åtgärder istället ersattes med principer om rättvisa, strafflikhet, förutsebarhet och pro-portionalitet. 42 Sedan brottsbalkens ikraftträdande har ett genomgående tema varit tanken om
att så långt som möjligt undvika att unga döms till frihetsberövande påföljder.
I förarbetena anses andra samhällsintressen, som att reagera på och motverka brott, vara viktiga att beakta när man tillgodoser unga hjälp och stöd. Det kan beskrivas som att samhället i fråga om unga lagöverträdare har dubbla uppgifter; dels hjälpa och stödja ungdomar som begår brott, dels reagera på och motverka brott. Att bemöta unga lagöverträdare med förutsebarhet, pro-portionalitet och konsekvens beskrivs vidare utgöra basen inom påföljdssystemet.43 Den
nuva-rande regleringen kan alltså sägas bestå av en balans mellan behandling å ena sidan och pro-portionalitet samt likabehandling å andra sidan.
3.3 Ungas utveckling
Den unge går igenom en utvecklingsprocess från barn till vuxen vilket innefattar en viss mog-nadsprocess. Såväl sociala-, psykologiska- och biologiska aspekter har betydelse i frågan och bör belysas för en förståelse för de bakomliggande motiven till särbehandlingen. Ungdomar under 21 år års ålder anses inte ha nått den mognadsgrad vuxna har och bör därför behandlas annorlunda.44
Att unga har en outvecklad ansvarsförmåga är en av grunderna till deras särbehandling i på-följdssystemet. Nervsystemet hos människan är inte fullt utvecklat förrän vid 18 års ålder vilket innebär att ett flertal olika förmågor inte är lika utvecklade som hos en fullt vuxen människa. Unga kan varken bedöma eller förstå konsekvenserna av sina handlingar i lika stor grad som en vuxen person. Att se ett brott utifrån offrets perspektiv eller ens förstå vilket intresse ett straff-bud är avsett att skydda, är inte heller en självklarhet för en ung person.45
Genom ett samspel av en mängd olika faktorer utvecklar en person under sin ungdom även självkontroll. Till följd av en bristande självkontroll under ungdomen har unga lättare att falla för grupptryck och även få aggressiva utbrott. Forskning har visat att människors benägenhet att söka spänning avtar. Benägenheten är som högst vid 19 års ålder och avtar sedan i förhål-lande till stigande ålder. Däremot utvecklas förmågan till självkontroll i en rak linje fram till 23-25 års ålder då utvecklingen avtar. Att bli vuxen är en process där den unge prövas i flera hänseenden. På grund av ungas outvecklade ansvarsförmåga kan det inte rimligen ställas lika höga krav som på de äldre lagöverträdarna.46
42 Andersson Robert, Nilsson Roddy: ”Svensk kriminalpolitik”, 2 uppl., Liber AB, Stockholm 2017, s. 109 ff. 43 Prop. 1997/98:96 s. 139.
44 Prop. 2014/15:25 s. 20. 45 Jareborg & Zila, 2017, s. 155.
46 SOU 2018:85 s. 184 ff.; Holmgren, Axel, Om den s.k. ungdomsreduktionen, SvJT 2018 [cit. SvJT 2018], s.
Vidare är unga personer mer sanktionskänsliga än vuxna, d.v.s. mer känsliga för bestraffning.47
Känsligheten beror delvis på att deras tidsuppfattning präglas av otålighet men också att be-straffning hämmar den unges utvecklingsprocess. Frihetsberövande påföljder skadar den unge och böter får inte heller en lyckad effekt då den unge vanligtvis saknar pengar att betala med. Någon annan, vanligtvis föräldrar till den unge blir i sådana fall betalningsansvariga vilket stri-der mot principen om att ingen får straffas för någon annans handling.48
Det faktum att ungas självkänsla formas under ungdomsåren gör unga extra känsliga för kritik. Bestraffning utgör således en större påfrestning för en ung person än för en vuxen.
Dessutom är det viktigt att en ung person får uppleva samtliga delar som ingår i processen att bli vuxen. Att gå i skolan, etablera kontakter och umgås med familj och vänner är några av de möjligheter som berövas från den unge vid bestraffning, framförallt vid frihetsberövande på-följder. Det ligger alltså i samhällets intresse att se till att inte hindra ungas mognadsprocess genom en alltför repressiv straffrättspolitik.49
Att göra dumheter under ungdomen är nästintill ofrånkomligt. Det hör till mognadsprocessen att testa gränser och begå misstag. Det är just genom att testa gränser som den unge ges möj-lighet att bygga sitt självförtroende och utveckla ansvarskänsla. Att den unge ibland fattar fel beslut under denna mognadsprocess bör bemötas med förståelse och större tolerans. Dessutom förlorar de flesta unga intresset för att begå brott i takt med ökad mognad.50
Skälen beskrivna ovan utgör empiriska faktorer om ungas psykologiska och biologiska egen-skaper. I SOU 2018:85 uttrycks att ett slopande av den nuvarande ungdomsrabatten för ålders-gruppen 18-20 inte motiveras av modern psykologisk eller neurologisk forskning.51 Även
Holmgren är av den uppfattningen, han menar att gränsdragningen som görs vid 21 år snarare är ”rent av snålt tilltagen”. 52
47 Se bl.a. resonemang i NJA 2014 s. 658. 48 Nordlöf 2012, s. 177.
49 Jareborg & Zila, 2017, s. 155; Prop. 2005/06:165 s. 43. 50 Jareborg & Zila, 2017, s. 155.
51 SOU 2018:85 s. 199. 52 SvJT 2018, s. 354.
4 Straffrättsideologiska utgångspunkter
4.1 Inledning
Straff ska å ena sidan uppfylla ett syfte och å andra sidan vara rättvist i förhållande till det begångna brottet.53 Rättvisa kan förstås på olika sätt. Påföljdssystemet är baserat på tanken om
att en påföljd ska vara rättvis sett till vad lagöverträdaren har gjort sig förtjänt av genom brottet. Rättvisebegreppet ska alltså i detta hänseende förstås som tillbakablickande eftersom det är det begångna brottets svårhet (historisk faktor) som är avgörande för påföljden, istället för exem-pelvis lagöverträdarens behandlingsbehov.54
Man skiljer inom påföljdssystemet på framåtblickande och bakåtblickande fokus. Att lagstifta-ren genom straff försöker förhindra brott utgör ett framåtblickande instrument. De prevention-istiska ideologierna inom straffrätten är framåtblickande eftersom fokus ligger på att straffet ska utformas på så sätt att framtida brottslighet ska minska. Proportionalitetsprincipen utgör istället en tillämpning av ett bakåtblickande perspektiv där syftet är att bestämma straffets stränghet i förhållande till brottets allvar, det gäller att hitta en balans.
Det svenska straffsystemet delas in i tre olika nivåer: kriminaliseringsnivån, domsnivån och verkställighetsnivån. De olika nivåerna präglas av olika straffrättsideologier och således skiljer sig aktörernas rationalitet och intressen på varje plan.55 På kriminaliseringsnivå är rationaliteten
allmänpreventiv eftersom lagstiftaren belägger oönskat beteende med straff. Syftet är att för-hindra potentiella brottslingar från att begå brott och rationaliteten beskrivs därför som framåt-blickande. Vid utdömandet av straff, d.v.s. på domsnivå, tillämpas ett tillbakablickande per-spektiv. Syftet är att med tillämpning av principen om proportionalitet uppnå rättvis bestraff-ning. På verkställighetsnivå handlar det om att utforma verkställigheten av det utdömda straffet på sådant sätt att lagöverträdaren avhålls från framtida brottslighet. Individualprevention är så-ledes den rådande ideologin på verkställighetsnivå. Vidare gör sig humanitetstankar gör sig gällande på samtliga nivåer inom straffsystemet.56
53 SvJT 2018, s. 346. 54 SOU 2018:85 s. 202.
55 Asp, Petter och Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder, 2 uppl., Iutus, Uppsala, 2013, [cit. Asp mfl. 2013],
s. 31.
4.2 Allmänprevention
Den allmänpreventiva funktionen är som mest framträdande på kriminaliseringsnivån där lag-stiftaren belägger oönskat beteende med straff. Syftet med kriminalisering är att avskräcka, och således avhålla människor från att begå brott. Det är dock inte alltid det konkreta straffhotet som får människor att avhålla sig från att begå brott. Oftast avhåller sig människor från otillåtna handlingar utan att ägna sig tanken om risken för straff. Kriminaliseringen har således även en moralbildande funktion genom att påverka normerna i samhället. Samhällets normer blir en del av den enskildes normer, framförallt genom faktorer som familj, skola och jobb.57
Viktigt att poängtera i sammanhanget är att kriminalisering är otänkbar utan ett allmänpreven-tivt syfte. Hotet om straff måste åtminstone ha en viss verkan för att kriminalpolitiska åtgärder ska vara berättigade utifrån ett allmänpreventivt perspektiv. Empiriska slutsatser visar att exi-stensen av ett straffsystem i vart fall har påtagliga allmänpreventiva verkningar. Undersök-ningar visar dock att strängare straff inte har någon nämnvärd allmänpreventiv effekt, t.ex. kan det inte påvisas att dödsstraff har större allmänpreventiv verkan än fängelsestraff. En hög re-pressionsnivå riskerar istället att få kontraproduktiva effekter.Således leder skärpning av straff-skalor inte till märkbara skillnader i kriminalitetsnivån. 58
Upptäcktsrisken och risken för att bli straffad torde ha betydligt större allmänpreventiv verkan. Att i för stor grad bruka allmänpreventiva resonemang i straffrättens område riskerar att leda till högre fångantal, större kostnader och en osund brottsutveckling.59 Frågan om en slopad
ungdomsrabatt för åldrarna 18-20 år rör sig just om en höjning av straffskalor, en straffskärp-ning för en viss åldersgrupp. Det handlar således inte om att kriminalisera nya brottstyper, utan snarare om att förändra straffens stränghet. Vad gäller unga lagöverträdare skulle en slopad ungdomsrabatt således knappast få några allmänpreventiva effekter enligt den empiri som finns inom området.
Enligt förarbetena verkar allmänpreventionen i samhället genom ett samspel mellan de lagstad-gade hoten och en upprätthållen fast och konsekvent praxis. Rättstillämpningen visar i detta hänseende att straffhotet inte är tomt. Det föreligger ett krav på likhet inför lagen och att göra avvikelser från sedvanlig påföljdsbestämning av allmänpreventiva skäl är inte acceptabelt. Den brottsliga handlingens straffvärde bör alltid ligga till grund för påföljdsbestämningen, allmän-preventiva hänsyn kan inte utgöra en självständig grund vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet.60
57 Dahlström mfl. 2017, s. 493; SOU 1986:14 s. 64; Prop. 1987/88: 120 s. 32. 58 Jareborg & Zila 2017, s.77- 80.
59 Borgeke & Heidenborg 2016, s. 33 f. 60 Prop. 1987/88: 120 s. 32 f.
4.3 Individualprevention
Medan allmänprevention syftar till att avskräcka människor på ett generellt plan, handlar indi-vidualprevention i allmänhet om att få den enskilde att avhålla sig från framtida brottslighet. Man kan inom denna teori skilja på individuell avskräckning, inkapacitering och behandling.61
Individuell avskräckning är en metod vars syfte är att avhålla den enskilde individen från
fort-satt brottlighet genom villkorade påföljder som fungerar som en varning eller hot. Teorin är tänkt att framförallt appliceras på fall där den enskilde inte har ett behov av förbättring, t.ex. engångsförbrytare. Man utdömer villkorade påföljder i syfte att varna lagöverträdaren, snarare än att behandla.62 Empiriskt sett blir utsikterna för att en lagöverträdare ska leva laglydigt inte
bättre ju mer han eller hon straffas. Risken att personen återfaller i brottsliga banor är snarare större.63 Individuell avskräckning som metod saknar således empiriska belägg och det gäller
framförallt unga lagöverträdare. Det har visat sig att unga inte skräms från att begå brott.64
I dagens samhälle utgörs inkapacitering av fängelse. Metoden handlar om att fysiskt hålla brottslingar borta från allmänheten i syfte att förhindra de från att begå nya brott. Inkapacitering fyller naturligtvis sin funktion, att förhindra en enskild från brottslighet, så länge personen i fråga är frihetsberövad. Det är dock nästintill omöjligt att förutspå en persons framtida brotts-lighet, en person man tror kommer att återfalla kan likaväl inte göra det. Det brister i rättvise-synpunkt att vissa personer ska få längre straff för att man ”antar” att de kommer återfalla i brottslighet. Man kan jämföra bedömningen om återfallsrisk med lottdragning i pålitlighetshän-seende.65 Fängelse medför dessutom stora negativa sociala skadeverkningar. Chansen är stor
att den intagne i fängelset bygger upp en kriminell identitet genom kontaktskapande med andra intagna som har dåligt inflytande. Ett fängelsestraff kan således främja en brottskarriär.66
Den tredje formen av individualprevention utgörs av behandling. Historiskt sett har metoden spelat en ytterst stor roll. Det handlar om att ”bota” lagöverträdaren från brottsligheten istället för att straffa. Människan ses utifrån en optimistisk syn och att han eller hon begår brott anses enbart vara följden av en felaktig utveckling i ett visst hänseende.67 Idag har behandlingstanken
inte en lika framträdande roll som den hade när den ursprungliga påföljdsregleringen i BrB var gällande. Systemet möttes av kritik för att det ansågs undergräva proportionaliteten mellan brott och straff till förmån för det individuella behandlingsbehovet. Kravet på likhet inför lagen kom i skymundan på så sätt.68
I grund och botten måste behandling som påföljd genomföras med tvång vilket är problematiskt eftersom tvångsvård oftast inte leder till goda resultat. Idag läggs inte behandlingstanken till
61 Jareborg & Zila 2017, s. 85. 62 Jareborg & Zila 2017, s. 86. 63 Borgeke & Heidenborg 2016, s. 34. 64 Jareborg & Zila 2017, s. 86.
65 Prop 1987/88:120 s. 33; Borgeke & Heidenborg 2016, s. 34; Jareborg & Zila 2017, s. 87. 66 SOU 2012:34 band III s. 804.
67 Borgeke & Heidenborg 2016, s. 34; Jareborg & Zila 2017, s. 88. 68 SOU 2005:54 s. 142.
grund för straffets stränghet. Dess humana inslag lever dock vidare och i regleringen avseende unga lagöverträdare i 32 kap. BrB.69
4.4 Proportionalitet
Proportionalitetsprincipen innebär att straffet ska stå i rimlig proportion till hur klandervärd den brottsliga handlingen är. Principen är således tillbakablickande och gör sig gällande framförallt på domsnivå när straffet i det enskilda fallet ska utdömas. Det främsta uttrycket för proportion-alitetsprincipen inom påföljdssystemet är straffvärdet. Vad lagöverträdaren utifrån rättvisesyn-punkt förtjänar i påföljd påverkas alltså av ett flertal faktorer.
Rättvise- och likabehandlingsprincipen är starkt inpräglade i proportionalitetsprincipen. Den straffrättsliga reaktionen ska bygga på att lika brott som utgångspunkt ska resultera i lika straff. På samma sätt ska även lindriga brott straffas mildare än grövre brott. Således eftersträvas pro-portionalitet i dels samma brott begånget av olika personer, dels mellan brottet och straffet. 70
Det gäller vidare att skilja mellan brottets svårhet och straffets stränghet i proportionalitetshän-seende. Brottets svårhet avser hur klandervärd den brottsliga handlingen i fråga är medan straf-fets stränghet handlar om graden av lidande ett visst straff åsamkar lagöverträdaren.71 Straffets
grad av lidande bör rimligtvis återspegla den brottsliga handlingens klander. Skuldprincipen är således nära förbunden med proportionalitetsprincipen. Enbart den som kan klandras för en viss handling kan straffas för den. Unga lagöverträdare utgör exempel på en grupp vars bristande mognad, erfarenhet och kontrollförmåga påverkar skuldbedömningen.72
Den upplevda strängheten av straffet är också viktigt att belysa utifrån ett proportionalitetshän-seende. Människor upplever straff på olika sätt. Som Holmgren uttrycker det kan man t.ex. anta att en frihetsberövande påföljd hade upplevts som mer obehaglig för en klaustrofobisk villaä-gare än för en agorafobisk bostadslös.73 Det föreligger således skäl till att ta hänsyn till den
upplevda strängheten av straffen och inte enbart den brottsliga handlingens grad av klander. Billighetsskälen utgör exempel på omständigheter som ska beaktas inom ramen för påföljdsbe-stämningen. Den tilltalades låga ålder är också exempel på en omständighet värd att beakta i sammanhanget då unga har en större sanktionskänslighet. Ungdomsrabatten är således ett ut-tryck för proportionalitet. ”Lika straff” för en ung person innebär inte nödvändigtvis ”lika straff” för en äldre person, varför det finns anledning att göra avsteg för denna grupp av lagö-verträdare.74
69 Jareborg & Zila 2017, s. 89; Asp mfl. 2013, s. 31 f.
70 Borgeke & Heidenborg 2016, s. 38; Asp mfl. 2013, s. 51; SOU 1986:14 s. 68 och 143. 71 SvJT 2018, s. 352.
72 Jareborg & Zila 2017, s. 68-74. 73 SvJT 2018, s. 354 f.
4.5 Humanitet
Den princip som kan sägas göra sig gällande på alla nivåer i straffsystemet är humanitetsprin-cipen. Straff är något människor i allmänhet fruktar, därav är det viktigt att på samtliga nivåer iaktta försiktighet och återhållsamhet. Humanitetsprincipen innebär vidare att visa förståelse för lagöverträdarens situation och respektera personen oavsett dennes begångna brott. Alla människor anses ha ett lika värde och detta synsätt ska gälla även på straffrättens område.75
Vid bestraffning av lagöverträdare ska man ha i åtanke att alla människor kan begå misstag. Det gäller att se på saken från förövarens perspektiv, att visa tolerans och förstå vilket lidande personen åsamkas genom straff. Frihetsberövande påföljder ska undvikas så långt det går och i de fall det inte går att undvika, göra vistelsen i fängelset så kort som möjligt.76 Sedan BrB:s
ikraftträdande har det varit ett mål för lagstiftaren att så långt som möjligt begränsa utdömandet av frihetsberövande påföljder för unga lagöverträdare.77 Den mest centrala regeln i detta
hän-seende är 30 kap. 4 § BrB som bl.a. stadgar att rätten särskilt ska beakta omständigheter som talar för lindrigare påföljd än fängelse (eller sluten ungdomsvård).78 Det finns även en mängd
praxis där rätten dömt påföljd i enlighet med dessa resonemang.79
Frihetsberövande påföljder är tänkta att precis som det låter bestå i förlorad frihet. Det är inte meningen att man också ska förnedras och trakasseras i samband med frihetsberövandets för-lopp. Av sådana skäl föreligger det således motiv till att behandla vissa grupper, så som t.ex. unga lagöverträdare och psykiskt störda lagöverträdare på ett speciellt sätt.80
Det är vidare oftast inte enbart den tilltalade som drabbas negativt av ett straff; familjemedlem-mar och andra närstående personer blir också drabbade. Till följd av att frihetsberövande på-följder utgör den starkaste sanktionen mot brott blir oftast personer som suttit i fängelse bemötta på ett fördömande sett resten av livet. Lagöverträdare har därför oftast svårt att återskapa sociala relationer och uppta sin normala plats i samhället. Det är därför från proportionalitets- och hu-manitetssynpunkt mycket mer lämpligt att finna andra alternativ till frihetsberövande påfölj-der.81
75 Borgeke & Heidenborg 2016, s. 39 f. 76 Ibid.; Jareborg & Zila 2017, s. 98.
77 Prop. 1978/79:212 s. 44 ff.; Prop. 1997/98 s. 161 och prop. 2005/06:165 s. 48. 78 Borgeke & Heidenborg 2016, s. 286.
79 Se NJA 2000 s.314, NJA 2008 s. 359, NJA 2014 s. 559 och NJA 2015 s. 1024 där HD bekräftat att i de fall det
är möjligt att döma till villkorlig dom och skyddstillsyn, ska rätten välja villkorlig dom.
80 Jareborg & Zila 2017, s. 96. 81 Jareborg & Zila 2017, s. 97
4.6 Sammanfattning
Inom påföljdsbestämningen skiljer man mellan framåtblickande och bakåtblickande perspektiv. Ur ett framåtblickande perspektiv strävar man efter att stävja framtida brottslighet. För att uppnå resultatet gäller det att utforma straffet på ett visst sätt. Allmänprevention och individu-alprevention är de teorier som är av framåtblickande karaktär, de har en ytterst stor roll inom påföljdsbestämningssystemet. Allmänprevention handlar om att på ett allmänt plan avhålla människor från att begå brottslighet medan individualprevention syftar till att avhålla den en-skilde från brott. På kriminaliseringsnivån har allmänprevention störst betydelse av samtliga straffteorier och på verkställighetsnivå är det individualprevention som har störst inflytande. Utöver de framåtblickande instrumenten finns den bakåtblickande proportionalitetsprincipen. Syftet är att straffets stränghet motsvaras av det begångna brottets allvar. Principen har en central roll inom påföljdsbestämning och framförallt på domsnivå där det enskilda straffet döms ut. Vid sidan om de framåtblickande och bakåtblickande principerna finns även en princip. Principen lyfter fram de mänskliga aspekterna i det hela. Det anses enligt humanitets-principen vara viktigt att bemöta brottslingar med tolerans och respektera deras människovärde. Fängelsestraff är det mest förkastliga man kan dömas för och bör dömas ut i så liten grad som möjligt enligt de uttalade motiven inom området.
5 Slopad ungdomsrabatt
5.1 Inledning
Förslaget om att slopa ungdomsrabatten för åldrarna 18-20 år har presenterats i dir. 2017:122 och närmare utretts i SOU 2018:85. Syftet är att unga i nämnda åldersgruppen ska behandlas som andra myndiga lagöverträdare. Förslaget uttrycks som en insats för att minska organiserad brottslighet och annan form av gängkriminalitet i samhället.82 I följande avsnitt kommer
inled-ningsvis förslaget att förklaras och därefter motiven till det. Avslutinled-ningsvis kommer de poten-tiella konsekvenserna av ett slopande att redogöras.
5.2 Förslagets innebörd
Den tillsatta utredningen har haft till uppgift att föreslå hur en ordning bör utformas där 18-20 åringar behandlas som andra myndiga lagöverträdare. Utredningen innefattade således inte att ta ställning till om ett slopande av ungdomsrabatten bör ske, utan hur det ska ske. En ändring av tillämpningsområdet anses uppnås på det mest naturliga sättet genom att ändra åldersgränsen i 29 kap. 7 § BrB från tjugoett år till arton år. 83 Förslaget är därför i princip lagtekniskt. Genom
en ändring av bestämmelsens tillämpningsområde exkluderas lagöverträdare över 18 år. Myn-diga lagöverträdare kommer därmed inte särbehandlas i påföljdsbestämningssystemet som de gör i dagsläget, den straffreduktionstrappa som tillämpas för lagöverträdare i 18-20 års ålder försvinner helt.
29 kap. 7 § 2 st. BrB som stadgar att livstid fängelse inte får dömas ut till lagöverträdare under 21 år berörs också av förslaget. Bestämmelsen föreslås ändras till att enbart avse lagöverträdare under 18 år. Ändringen medför således att livstids fängelse kommer att kunna utdömas till la-göverträdare som vid tidpunkten för brottet var 18-20 år.84
Det skulle dock fortfarande finnas möjlighet att ta hänsyn till den tilltalades unga ålder genom 29 kap. 3 § 1 st. 3 p. BrB.85 Bestämmelsen tillåter domstolen att som förmildrande omständighet
beakta om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Regeln avser däremot enbart att tillämpas på lagöverträdare som i jämförelse med andra i samma ålder har bristande mognad. 29 kap. 3 § 1 st. 3 p. BrB tillhandahåller således inte en generell nedsättning av straffet pga. ålder som 29 kap. 7 § BrB. Dessutom är regeln enligt förarbetena avsedd att tillämpas restriktivt, mer om detta kommer att redogöras i avsnitt 5.4.2.
82 Dir. 2017:122 s. 5. 83 SOU 2018:85 s. 232. 84 SOU 2018:85 s. 231 f. 85 SOU 2018:85 s. 227.
Ett slopande av ungdomsrabatten skulle även resultera i förändringar i påföljdsvalet i form av att 30 kap. 5 § avskaffas. Enligt bestämmelsens andra stycke krävs i nuläget särskilda skäl för att utdöma fängelse för en myndig lagöverträdare under 21 år. Vid ett slopande försvinner kra-vet på särskilda skäl, möjligheten att döma myndiga lagöverträdare till fängelse blir således större. Även tillämpningsområdet av de särskilda ungdomspåföljderna ändras på så sätt att en-bart lagöverträdare under 18 år blir berörda.86
5.3 Förslagets motiv
Särbehandlingen av unga lagöverträdare är som tidigare redovisats historisk inom det svenska straffsystemet och pågår än idag. Det är framförallt lagöverträdare i åldersgruppen 15-17 som särbehandlingen berör, men även unga i åldrarna 18-20 år omfattas i dagsläget av särbehand-lingen. Utgångspunkterna för särbehandlingen är att statens ingripanden mot unga måste an-passas efter deras brist på mognad, begränsade erfarenheter och särskilda förhållanden. Vidare måste påföljdssystemet bygga på en kompromiss mellan två motstående intressen, ungas sär-skilda behov måste ställas mot straffsystemets krav på tydliga och tillräckligt ingripande på-följder.87
Regeringen anser att det föreligger ett behov att slopa ungdomsrabatten för lagöverträdare i åldrarna 18-20 år. Motiven utgörs av att synen på brott, brottslingar och samhällets reaktioner på brott är under ständig förändring. Samhällets ständiga utveckling kräver också att lagarna anpassas till utvecklingen. De motiv som tidigare legitimerat ungdomsrabattens existens synes inte numera väga lika tungt.88 Den ökade problematiken kring organiserad brottslighet och
gängkriminalitet behöver mötas med åtgärder, varav slopandet av ungdomsrabatten för 18-20 åringar utgör ett av åtgärderna. Regeringen har vidare föreslagit andra straffskärpningsåtgärder och även genomfört nya brottsförebyggande program. De vidtagna åtgärderna anses dock inte tillräckliga. Kriminaliteten i fråga är vanligt förekommande bland yngre och att dessa särbe-handlas i straffrättsligt hänseende tycks kunna ifrågasättas. Skälen för att särbehandla 18-20 åringar anses väga mindre tungt än för 15-17 åringar.89
En gräns vid 18 år dras på många håll inom svensk lagstiftning då det utgör myndighetsåldern i Sverige. Vid passerandet av 18 år skapas såväl rättigheter som skyldigheter, åldern stipulerar således ett visst ansvar. Man betraktas inte heller som barn längre enligt FN:s konvention om barnens rättigheter. Att särbehandla den myndiga gruppen av lagöverträdare torde således kunna ifrågasättas i myndighetshänseende.90
Det framkommer inte på ett mer djupgående plan vilka de bakomliggande motiven till förslaget är, varken i direktivet eller i utredningen. Det går dock att urskönja en bakomliggande tanke
86 SOU 2018:85 s. 278 f. 87 Dir. 2017:122 s. 4 f. 88 SOU 2018:85 s. 42. 89 Dir. 2017:122 s. 5. 90 Dir. 2017:122 s. 5.
om expressiv allmänprevention i dir. 2017:122. Lagstiftaren vill förmodligen uppnå en norm-bildande effekt genom att slopa ungdomsrabatten för unga myndiga.
5.4 Konsekvenser av ett slopande
5.4.1 Tröskeleffekter
Repressionshöjningen för åldrarna 18-20 leder även till konsekvenser för de yngre lagöverträ-darna i form av tröskeleffekter. Tröskeleffekterna har uppmärksammats i direktivet och där uttrycks det som ett problem som kräver en utredning och lösning.91 Som redovisat i tabell 1
sker reduktionen gradvis från 15 år till 21 år. Det är i dagsläget således senast i 20 års ålder man kan åtnjuta en straffreduktion motsvarande en nedsättning på 20-30 %, d.v.s. en ungefärlig strafflängd på 3/4. Nedsättningen är alltså inte så lika märkbar som för de yngre lagöverträdarna utan har jämnats ut i förhållande till åldrarna i syfte att naturligt övergå i full straffbarhet vid 21 år.
Att undanta 18-20 åringar från tillämpningsområdet bildar en tröskeleffekt genom att den som
just fyllt 18 år behandlas märkbart annorlunda i jämförelse med en person som ska fylla 18 år.92
Det skulle innebära att en 17 åring får straffnedsättning med 55-65 %, d.v.s. en strafflängd på ungefär 1/3, medan en 18 åring straffas fullt ut, från att tidigare (som i dagsläget) få ungefär halva straffet nedsatt. Enligt forskningen kring ungdomar synes det inte föreligga någon märk-bar skillnad i mognadshänseende mellan en 17 åring respektive 18 åring. Tröskeln mellan åld-rarna 17 och 18 är inte önskvärd utan bör undvikas i syfte att upprätthålla allmänhetens tilltro till påföljdsbestämningssystemet.93 Om små skillnader och oväsentliga omständigheter leder
till stora skillnader i påföljdshänseende riskerar det att leda till att påföljdsbestämningen upp-fattas som godtycklig, irrationell och orättvis. Det anses således inte finnas utrymme för kraf-tiga tröskeleffekter inom påföljdsbestämningen.94
För att undvika tröskeleffekter skulle straffnedsättningen behöva planas ut successivt upp mot 18 år. Dock skulle även det få konsekvenser i form av en förhöjd repressionsnivå för lagöver-trädare i åldrarna 15-17 år. Repressionshöjningar för omyndiga lagöverlagöver-trädare är inte heller önskvärt och bör ej genomföras då det saknar starka skäl. Det skulle resultera i att barn döms till strängare straff, vilket inte har några positiva konkreta konsekvenser. Brottsligheten skulle inte minska och återanpassning i samhället för barnen skulle knappast förbättras. En utjämning av reduktionen i spannet 15-17 år är således inte en lämplig lösning för att undvika tröskelef-fekterna som skulle uppstå vid 18 år. 95 Påföljdskommittén beskriver i SOU 2012:34 tröskeln
som orimlig.96
91 Dir. 2017:122 s. 6 f. 92 SvJT 2018, s. 356. 93 SOU 2018:85 s. 224.
94 SOU 2012:34 band III s. 806. 95 SOU 2018:85 s. 225.
En uppdelning av lagöverträdare i åldersgrupperna 15-17 respektive 18-20 föreligger redan idag, framförallt vad gäller val av påföljd. Ett slopande av ungdomsrabatten för åldrarna 18-20 år skulle därmed stärka den redan befintliga tröskeln. Det handlar således inte om att en helt ny tröskel bildas i påföljdsbestämningssystemet i och med slopandet, utan snarare att den blir be-tydligt brantare.
5.4.2 Övriga konsekvenser
En slopad ungdomsrabatt skulle inte enbart medföra tröskeleffekter utan det finns även andra tänkbara konsekvenser. Som redan nämnt i avsnitt 5.2 kommer det enligt 29 kap. 3 § 1 st. 3 p. BrB fortfarande finnas möjlighet att beakta den tilltalades bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesfråga. För att beaktas som en förmildrande omständighet inom ramen för fastställan-det av straffvärfastställan-det förutsätts dock att handlanfastställan-det stått i samband med bristen i fråga. Syftet med bestämmelsen är således inte att den ska tillämpas som en generell reducering pga. ålder, den funktionen fyller istället 29 kap. 7 § BrB. Att slopa regeln som tillhandahåller en generell straff-reducering skulle leda till att 29 kap. 3 § 1 st. 3p. BrB tillämpas i större utsträckning.97 Avsikten
enligt förarbetena är att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt.98 Att regeln efter ett slopande
av ungdomsrabatten skulle användas i större grad av stolarna innebär naturligtvis ett utvidgat tillämpningsområde som inte står i linje med det uttryckta syftet i förarbetena.
Den kanske mest uppenbara konsekvensen som skulle uppstå är en drastisk förhöjning av re-pressionsnivån för lagöverträdare i åldrarna 18-20 år. Repressionshöjningar och ökat bruk av fängelsestraff har inte visat sig resultera i minskad brottslighet. Det verkar snarare kontrapro-duktivt i form av att motverka lagöverträdarnas återanpassning i samhället.99 Chansen till
åter-fall i brottslighet blir således större. Ändringar i straffnivåerna har inte visat sig ge någon tydlig minskad brottslighet på något övergripande plan.100 Till följd av en ökad repressionsnivå och
fängelsestraff kommer som en naturlig följd även kostnaderna att öka rejält för samhället.101
97 SOU 2018:85 s. 270.
98 Prop. 1987/88:120 s. 86; Prop. 2009/10 s. 45. 99 SOU 2018:85 s. 207.
100 SOU 2018:85 s. 203 101 SOU 2018:85 s. 330 ff.
6 Sammanfattande analys och slutsats
Syftet med uppsatsen har varit att redogöra på vilket sätt en slopad ungdomsrabatt för åldrarna 18-20 år justerar de nu rådande motiven som bär upp den gällande ordningen. Att ett slopande skulle få någon form av konsekvenser för principerna bakom regleringen är uppenbart. Änd-ringen är dock inte helt uppenbar och har därför behandlats i denna framställning. I detta avsnitt ska slutligen den redogjorda analysen summeras i syfte att besvara huvudfrågeställningen:
In-nebär en slopad ungdomsrabatt att en ny intressebalans måste konstateras på området för på-följdsbestämningen beträffande unga vuxna lagöverträdare?
Särbehandlingen av unga lagöverträdare har som redovisat funnits i det svenska samhället un-der en lång tid. Regleringen berättigar lagöverträdare unun-der 21 år till lägre straff på grund av deras låga ålder. Grunden till straffmätningen och påföljdsvalet utgörs av ett brotts straffvärde. Det är först vid fastställandet av straffmätningsvärdet som den tilltalades ungdom enligt 29 kap. 7§ BrB. iakttas. Om den tilltalade är under 21 år påverkas straffmätningen i mildrande riktning. Syftet med den gällande ordningen är att ungas brottslighet ska leda till lägre straff. Den grund-läggande tanken har varit att hålla unga borta från fängelserna. Det har vidare inte ansetts rim-ligt att straffa unga i lika stor grad som vuxna. I praxis och doktrin har riktlinjer till straffned-sättningens omfattning utvecklats. Utgångspunkten är en proportionerlig reduktion i förhål-lande till den unges ålder.
Särbehandlingen av de unga lagöverträdarna i det svenska påföljdssystemet har ett starkt histo-riskt fäste. Redan på 1800-talet uppmärksammades ett behov av en särbehandling för de unga eftersom de drabbades särskilt hårt av svåra påföljder. Behandlingsprincipen fick ett stort in-flytande på behandlingen av de unga lagöverträdarna. Tanken var att man skulle vända fokus från bestraffning till behandling. I samband med påföljdsreformen som trädde i kraft år 1988 växte dock en viss behandlingskritik fram. Kritiken grunda sig på att de behandlingsinriktade åtgärderna saknade positiva resultat mätt i återfall. Individualiserade åtgärder ersattes med prin-ciper om rättvisa, strafflikhet, förutsebarhet och proportionalitet.
Motiven bakom särbehandlingen bygger på att unga har en outvecklad ansvarsförmåga, större sanktionskänslighet och att de bör bemötas med större tolerans. Skälen bygger till stor del på straffrättsideologiska principer. Vid en första anblick kan man tolka det som att ungdomsrabat-ten i dagsläget ger utrymme för att beakta behov på bekostnad av förtjänst, d.v.s. individual-prevention på bekostnad av proportionalitet. Beaktandet av en lagöverträdares ungdom behöver dock inte förstås som en konflikt mellan de två olika intressena behov och förtjänst. Det är snarare möjligt att hävda att kravet på särbehandling följer av intresset av proportionalitet inom straffsystemet. Behov och förtjänst kan således påstås samverka.
Till grund för de motiv som den gällande ordningen bygger på kan huvudsakligen de tre prin-ciperna om prevention, proportionalitet och humanitet sägas vara centrala. För unga lagöver-trädares del anses straff utifrån preventionsskälet vara ett ineffektivt sätt att motverka
