• No results found

Hopplöshetens pedagogik : En studie om upplevelsen av fas 3

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Hopplöshetens pedagogik : En studie om upplevelsen av fas 3"

Copied!
45
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Akademin för utbildning, kultur och kommunikation

Hopplöshetens pedagogik

En studie om upplevelsen av fas 3

Vilhelm Svahn Magisteruppsats i Pedagogik 91-120hp Handledare Ali Osman Termin och år VT 2013 Examinator Niclas Månsson

(2)

Abstrakt

Denna uppsats undersöker hur deltagare i arbetsmarknadspolitiska program upplever deltagandet och effekten av programmen. Studien riktar sig specifikt mot fas 3 inom jobb- och utvecklingsgarantin, dit individer som varit arbetslösa under flera års tid skrivs in. Problemområdet omfattas av hur arbetslivets förändring leder till komplikationer för individer som är arbetslösa. Sju medverkande intervjupersoner deltog i studien, där semi-strukturerade intervjuer användes. Resultaten visar att deltagarna i programmet upplever att de dagliga aktiviteterna är meningsfulla, men att det politiska och byråkratiska ramverket leder till försämrat välmående och hopplöshet. Två handläggare för deltagare inom programmet intervjuades också, för att skapa en bättre helhetsbild. Den teoretiska ansatsen som används i analys av empirin utgick ifrån Foucaults teori om governmentality, som belyser hur individer disciplineras in i en övervakande mentalitet genom styrning och makt. Makten tydliggörs i analysen, där maktrelationer används för att förklara hur upplevelserna av fas 3 förhåller sig till exempelvis politiska beslut. Slutligen diskuteras hur detta leder till främlingskap för deltagarna i relation till det övriga samhället och varför detta är problematiskt.

Nyckelord: Arbetsförmedlingen; fas 3; arbetslöshet; arbetsmarknadspolitiska åtgärder; Foucault; governmentality;

Abstract

The present research investigates how participants in labor market policy programs experience their participation and the effect of these programs. The research is specified to a certain program called “fas 3”, within an overlapping program called “jobb- och utvecklingsgarantin” and is based on the thought that a changing labor market complicates the life of unemployed individuals. Seven participants were included in the study, which used semi-structured interviews as approach to the field. Results show that the program participants experienced the daily activities within the program to be meaningful, but that the political and bureaucratic framework leads to impaired well-being and hopelessness. Two officers within the program were also interviewed to better understand the situation in its entirety. The analytical approach to the outcome of the interviews was based on Foucault’s theory of governmentality, which illuminates how individuals are disciplined into a surveillance mentality through governing and power. Power is then used as a perspective in the analysis, where relations of power are used to describe how the experience of the program is related to political decisions and the like. Lastly I discuss how the whole scenario leads to alienation for the program participants in relation to the rest of society and why this is problematic.

Keywords: job center; unemployment; labor politics; labor policies; labor market; Foucault; governmentality;

(3)

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 1

1.1.1 Arbetets förändrade form ... 1

1.1.2 Fostran ... 3

1.1.3 Konsekvenser av arbetets förändrade form ... 3

1.2 Syfte ... 4

1.2.1 Frågeställningar ... 4

2 Uppsatsens kontext ... 4

2.1.1 Myndigheter ... 4

2.1.2 Arbetsförmedlingen ... 5

2.1.3 Jobb- och utvecklingsgarantin (JUG) ... 6

2.1.4 Fas 3 ... 6

2.2 Tidigare forskning ... 7

2.2.1 Arbetslöshet och hälsa ... 7

2.2.2 Arbetssökning ... 8

2.2.3 Förändra sin egen situation ... 9

2.2.4 Motivering och tankar kring tidigare forskning ... 9

2.3 Teori... 10 2.3.1 Makt ... 10 2.3.2 Övervakning ... 11 2.3.3 Disciplin ... 11 2.3.4 Individ ... 12 2.3.5 Mentalisering... 12 2.3.6 Normalisering ... 12 2.3.7 Motivering för teori ... 13 3 Metodologiskt tillvägagångssätt ... 13 3.1 Att välja väg ... 13 3.2 Design ... 14

3.2.1 Intervjuernas praktiska tillvägagångssätt ... 15

3.3 Verklighetens och kunskapens beskaffenhet ... 15

3.4 Urval ... 16

3.4.1 Urvalsprocess ... 16

3.4.2 Intervjupersoner ... 17

3.5 Etiskt förhållningssätt ... 17

3.6 Behandling och presentation av empiri ... 18

4 Resultat ... 19

4.1 Hopplöshetens pedagogik ... 19

4.2 Politikens misslyckande ... 20

4.3 Med pengar som vapen ... 23

Sammanfattning ... 25

5 Analys ... 26

5.1 I maktens korridorer ... 26

5.2 En otydlig maktkälla ... 26

(4)

5.4 Hopplöshetens framträdande ... 27 5.5 En optimistisk framtid? ... 29 6 Diskussion ... 29 6.1 Metoddiskussion ... 29 6.2 Resultatdiskussion ... 30 6.3 Slutsatser ... 31 6.4 Pedagogisk relevans ... 32 6.4.1 Främlingskap ... 32 6.4.2 Egna reflektioner ... 33 6.5 Fortsatt forskning ... 34 7 Referenslista ... 35 7.1 Litteratur... 35

7.2 Lagar och förordningar / Svensk författarsamling (SFS) ... 36

7.3 Statens offentliga utredningar (SOU) ... 36

7.4 Övrigt ... 37

Bilaga 1 ... 38

Bilaga 2 ... 39

Bilaga 3 ... 40

(5)

1

1 Inledning

En grundpelare inom pedagogikens område är begreppet lärande, som enligt Marton och Booth (2000) är starkt sammankopplat med förändring. Människor möter förändring i olika former genom livet och ställs därmed inför situationer där de hanterar något nytt, i förhållande till vad de tidigare upplevt. Dessa nya möten ställer krav på att individer eller grupper behöver lära sig att hantera förändringen för att kunna agera i situationen. Om situationen inte är begriplig är det svårt att agera på ett lämpligt sätt, varvid lärande blir aktuellt. Lärandet kan på detta vis beskrivas som individers eller gruppers förhållande till förändring.

Lärande i en social kontext kan ofta förknippas med socialisation, där ”socialisering handlar om att lära sig dela normer, värderingar, kunskapssyn och handlingsmönster” (Winman & Hermansson, 2010, s.256). Detta behöver alltså inte enbart beröra skolans värld, utan sker i alla sociala sammanhang där möten mellan människor uppstår. Det kan exempelvis handla om att en individ kommer till en ny arbetsplats och lär sig hur de anställda beter sig där, vilka ämnen de pratar om, historia om arbetet eller dylikt. Ett liknande perspektiv av socialisation ges av Månsson (2005), som menar att ”socialisationen är en fråga om de inflytelser från omvärlden som ständigt formar och omformar människan” (s. 14). Socialisationens innebörd för samhället blir då att säkerställa samhällsmedlemmar eller medborgare som fungerar väl i de rådande sociala system som inbegrips av samhället, eller att skapa sociala och mänskliga avbilder från samhället. När dessa samhällsmedlemmar inte fullt överensstämmer med samhällets idealbild av medborgare talar Månsson om negativ socialisation, vilket blir följden av att det finns en social ordning som måttstock för samhällets medlemmar. En individ har därmed en negativ relation till den sociala världen och anses därför avvika från normaliteten. Exempel på detta kan vara människor som begår brott, hoppar av studier eller på annat sätt avviker från vad som förväntas från en god samhällsmedlem.

Eftersom omvärlden, och därmed samhället, är i ständig förändring (Månsson, 2005) ställs det outtalade krav på individers lärandeperspektiv för att klara av att bli goda samhällsmedlemmar. Ett av dessa krav omfattar arbetslivet, som också det förändras ständigt och uppenbarligen är en stor del av samhället (Thörnquist & Engstrand, 2011). Negativ socialisation tillsammans med en förändrande arbetsmarknad skapar således svåra utmaningar för människor som av olika orsaker inte lever upp till samhällsidealet. Thörnquist och Engstrand menar att arbetslivet har förändrats internationellt, där Sverige inte är något undantag. Temporära anställningar och en nedrustad välfärd tycks vara ett överhängande tema, som skapar krav på att samhällets medlemmar behöver vara rustade på ett nytt sätt idag.

1.1.1 Arbetets förändrade form

Att förbereda människor för arbete har enligt Bauman (1998) skett under en lång tid tillbaka och haft olika betydelser genom tiden. Vid industrialiseringen lotsades männen in i arbete eftersom efterfrågan på arbetskraft i fabrikerna var nästintill oändlig. Ju mer arbetskraft företagen hade desto större produktion och vinst gjorde de. De som stod

(6)

2 utanför arbetet behövde sättas i arbete för företagens skull, och således nationens skull, men även för deras egen skull. Arbetet sågs då som ett kall och ett sätt att uppfylla livets kanske största innebörd. Genom att producera mer blev nationen rikare och ansågs då gynna hela landet, vilket gav mening åt människor både kollektivt och individuellt. Från industrialiseringens era till idag har den kollektiva betydelsen av arbete alltmer övergått till individuellt främjande och nya krav på utveckling. Tidigare var arbetet präglat av tydliga ramar både för tid och plats, vilket idag allt mer luckras upp (Sennet, 1998). En lyckad arbetare förut kunde göra ungefär samma arbete dag ut och dag in, vistas på samma arbetsplats under alla år i arbete och tillföra sin del till den kollektiva helheten i organisationen. Sennet menar att idag ligger fokus snarare på förändring och flexibilitet, när en lyckad arbetare istället ska vara beredd att specialiseras inom nya områden på kort varsel. Arbetsindentiteten blir därmed problematisk, och de som inte är beredda att ständigt förändra sig riskerar att misslyckas på arbetsmarknaden. Individer som gärna arbetar på samma plats på samma sätt riskerar därför att bli utkonkurrerade av de mer flexibla. Förenklat kan detta beskrivas som att arbetaren förr var en individ som stod vid ett löpande band och utförde sin specifika syssla, medan arbetaren idag är en frilansande konsult som förflyttas mellan olika arbeten. Arbetskraft är inte längre en kvantitativ fråga, utan har snarare fått en kvalitativ betydelse, där så mycket kunskap och erfarenhet som möjligt bör pressas in i varje enskild individ. Färre kan på så vis göra mer, vilket har konsekvenser för dagens arbetsmarknad.

Idag mäts inte produktivitet med arbetskraft, tvärtom sker det en alltmer utbredd avveckling av arbetskraft (Bauman, 1998). Nedskärningar och varsel är nutidens sätt att effektivisera produktionen. När färre kan göra mer dras kostnaderna för produktionen ner och arbetskraften blir mindre åtråvärd än tidigare. Tidigare ansågs de som stod utanför arbete vara en, med Baumans benämning, reservarmé som behövde hållas i skick, eftersom de när som helst kunde behövas i en utökad produktion. Idag har denna reservarmé blivit överflödig när även de som har arbete inte säkert vet om de får behålla det på grund av nedskärningar och effektiviseringar.

Majoriteten av den svenska befolkningen idag är dock fortfarande i arbete och därför kan de arbetslösa betraktas som en minoritet. Det normala är således att vara arbetande, vilket medför att de som inte har anställning kan ses som onormala i förhållande till majoriteten. Minoriteten bekräftar majoriteten och förstärker normaliteten hos den senare, eftersom majoriteten kan spegla sin normalitet i det som inte är normalt. Detta kan alltså innebära att arbetslösa utsätts för en social utanförskap, eftersom den huvudsakliga sysselsättningen (arbete) är en dominerande del av vardagslivet för de arbetande. Följden av detta blir negativ socialisation (Månsson, 2005), som nämndes tidigare. För att inkludera minoriteten i samhället krävs därmed insatser för att undvika en social utanförskap. Exempel på sådana insatser är arbetsmarknadspolitiska program.

(7)

3

1.1.2 Fostran

Arbetsmarknadspolitiska program har till uppgift att hjälpa individer till arbete, men detta kräver att individen själv är aktivt deltagande. Individen tilldelas inte ett arbete utan formas till att aktivt medverka i sin position som arbetssökande och arbetstagare (SFS 2007:414). Det ligger alltså en betoning på aktivitet och engagemang hos individen, vilket återspeglar synen på programmens utformning och samhällets syn på individens inkludering. De individer som hamnar i utanförskap ska således fostras in i ett aktivt medborgarskap för att öka delaktigheten och förbättra deras situation. Det antyds en underliggande förståelse för att arbetssökandet inte enbart handlar om sökteknik utan även om en ytterligare kunskap om hur en god medborgare bör bete sig. Om det arbetsmarknadspolitiska programmets riktlinjer är utbildningen som de arbetssökande får så är vägen dit en form av bildning och fostran. Johansson (2010) menar att synen på medborgaren har förändrats till en alltmer individuell kontext som förutsätter att individen besitter den större delen av möjligheten till att förändra sin situation. Detta innebär att de arbetsmarknadspolitiska programmen i sig själva inte kan hjälpa en individ till arbete utan aktivt engagemang från individen. Individen blir därmed mer ansvarig för sin situation, vilket också återspeglas i myndigheternas insatser. Regeringens beskrivning av Arbetsförmedlingens insatser för arbetslösa ger en tydlig bild av detta genom att betona följande: ”För att förhindra långtidsarbetslöshet ska personer som riskerar långvarig arbetslöshet tidigt få individanpassat stöd” (Arbetsmarknadsdepartementet, 2013, s. 3, min kursivering). Det individanpassade stödet innebär att handledarna/handläggarna i de arbetsmarknadspolitiska programmen bidrar till den fostran som sker för de deltagande individerna samt att de båda tillsammans bidrar till konstruktionen av den sociala praktiken som omfattas av dessa program.

Om individer inte lyckas få anställning trots aktivt medverkande i arbetsmarknads-politiska program, vem bär då skulden för deras misslyckande? Individerna själva eller samhället? Oavsett vilket, tycks arbetsmarknadspolitiska program forma individer till att passa in i en viss mall, för att kunna närma sig samhällets normalitet. Individerna deltar således i en social praktik där mötet mellan samhälle och individ blir märkbar. Arbetets förändrade form inverkar på samhällets syn på medborgarna, och individers hantering av detta har blivit en del av deras kategorisering (Bauman, 1998). Vad vi gör påverkar vilka vi är, vilket i sin tur påverkar samhällets syn på oss.

1.1.3 Konsekvenser av arbetets förändrade form

Under tiden som denna uppsats påbörjades uppmärksammade media (SVT, 2013; SR, 2013; Aftonbladet, 2013) individer som befinner sig i jobb- och utvecklingsgarantins (JUG) sysselsättningsfas, fas 3 (SFS 2007:414). Uppmärksamheten kretsade kring hur fas 3 har misslyckats med sitt syfte, det vill säga att ge långtidsarbetslösa arbete. De människor som befinner sig i fas 3 målas av media upp som offer för en misslyckad politik och ses som gratis arbetskraft för organisationer som utnyttjar det medföljande lönebidraget för dessa individers anställning. Medias perspektiv är visserligen

(8)

4 intressant för samhällsdebatten, men i den här uppsatsen ämnar jag istället att lyfta fram röster från personer som ingår i fas 3. Uppsatsens fokus ligger inte i att göra en utvärdering av fas 3 som sådan, utan snarare att förstå upplevelsen av den och vad det innebär för deltagarna.

1.2 Syfte

Syftet med denna uppsats är att undersöka deltagares upplevelser och erfarenheter av ett arbetsmarknadspolitiskt program. Studien fokuseras inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantins sysselsättningsfas, fas 3. För att leva upp till detta syfte kommer även handläggare att delta i studien, med anledning att skapa en bättre förståelse för deltagarnas upplevelser och erfarenheter av fas 3.

1.2.1 Frågeställningar

Hur resonerar deltagarna om deras upplevelser av fas 3?

Hur resonera handläggarna kring åtgärder och aktiviteter inom ramen för fas 3?

För att kunna undersöka detta kommer studien baseras på intervjuer med deltagare och handläggare. En del av individerna i fas 3 har hamnat där på grund av svårigheter med språk och arbetsliv i förhållande till deras invandring till Sverige. Dessa individer anser jag är del av en annan problematik, som denna uppsats inte har uttrymme för. Jag har heller inte råd att anställa en tolk, varvid personerna som deltar i denna studie behärskar svenska språket väl. Empirin analyseras sedan genom Foucaults (1987) teori om governmentality, som används för att förstå hur makt genom insititutioner påverkar individerna till att inordna sig i ett rådande system och acceptera sin position. En utförlig beskrivning av metodologiskt tillvägagångssätt och teori framförs i senare avsnitt.

2 Uppsatsens kontext

Detta kapitel kommer att beskriva myndigheters relation till individer i fas 3, tidigare forskning kring området samt genomgång av det teoretiska förhållningssättet som används i uppsatsens analyskapitel.

2.1.1 Myndigheter

Individer som deltar i arbetsmarknadspolitiska program har ofta kontakt med olika myndigheter när de inte har någon anställning. Myndigheterna arbetar tillsammans för att förbättra individers situation och har exempelvis ansvar för att individerna får det stöd och den ersättning som de behöver för att kunna klara av sin vardag. Försäkringskassan är den myndighet som betalar ut ekonomisk ersättning, som bestäms utifrån individens individuella situation (SFS 2007:1235). De individer som är i behov av

(9)

5 psykisk hjälp kan även ha kontakt med Socialstyrelsen, som har till uppgift att kartlägga rehabiliteringsåtgärder om problemen medför oförmåga att arbeta (SFS 2007:1202). Den kanske mest närvarande myndigheten i individernas liv är Arbetsförmedlingen, som har till uppgift att hjälpa individerna in på arbetsmarknaden (SFS 2007:1030) och som beskrivs ytterligare i nästkommande stycke. Myndigheterna har, tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), gett ut en skrift där samarbetet mellan dem beskrivs och där det läggs vikt vid att bättre samarbete gynnar både myndigheternas verksamhet samt individerna som tar del av verksamheten (Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialstyrelsen & Sveriges Kommuner och Landsting 2011).

2.1.2 Arbetsförmedlingen

Arbetsförmedlingen är en stor organisation och myndighet som ansvarar för ett stort antal uppdrag gällande människor och arbetsliv. I huvudsak kretsar uppdragen kring att förmedla kontakt mellan arbetsgivare och arbetstagare, tillhandahålla arbetsmarknads-politiska program för arbetssökande, bistå i arbetsetableringen av nyanlända invandrare samt andra frågor som gäller arbete (SFS 2007:1030). Organisationen är nationstäckande med en centralt övergripande styrning, som sedan fördelar ut ansvaret till regionala marknadsområden. De lokala kontoren har sedan till uppgift att utföra Arbetsförmedlingens nationella planer, som ska anpassas till den hänvisade geografiska platsen (Arbetsförmedlingen, 2013a). Organisationen vidtar således platsanpassade åtgärder genom sin verksamhet för att främja nationens arbetsmarknad.

Den arbetsmarknadspolitiska verksamheten innefattar olika åtgärder som är tänkt att vidtas som även ska riktas mot olika individer (SFS 2000:628). Åtgärderna kan exempelvis rikta sig mot individer som behöver stöd i form av arbetsrehabilitering, hjälp till nyanlända invandrare att lyckas ta sig in i det svenska samhället och arbets-marknaden, arbetsinriktade insatser för individer med funktionshinder eller att upprätta program för individer som varit långvarigt arbetslösa. I samband med att Arbetsförmedlingens förser tjänster till individerna som söker hjälp ska även individuella handlingsplaner upprättas, för att på bästa möjliga sätt upprätta en god förankring till arbetsmarknaden.

Ett av Arbetsförmedlingens uppdrag är alltså att förmedla arbete till människor som står utanför arbetslivet, vilket kan göras på flera sätt. Ett sätt är att tillhandahålla en plattform som arbetssökande kan använda för att leta bland lediga jobb, men för de som inte vet hur de ska söka krävs det mer än så. Därför är ett första steg mot arbete att hjälpa individer med arbetssökningsprocessen. Detta kan innefatta datorkunskaper, utformning av ansökningar (exempelvis CV) eller att hjälpa den arbetssökande att formulera sina kompetenser. De individer som under en tid inte lyckas finna ett arbete kan ta del av olika arbetsmarknadspolitiska program (SFS 2000:634), där tillträde regleras av individuella kriterier, som exempelvis tidslängd på arbetslöshet.

Ett annat steg i vägen mot arbete via arbetsmarknadspolitiska program är arbetsträning eller praktik, där individen får en praktikplats hos en organisation för att träna på att vara i arbete och eventuellt få en anställning senare. Genom att delta i

(10)

6 arbetsträning kan individerna därmed få möjlighet att utveckla sin kompetens och arbetsförmåga. All denna hjälp är tänkt att lotsa in den arbetssökande på arbetsmarknaden och att se till att den arbetssökande är föreberedd på att ta ett jobb när tillfälle ges. Arbetsförmedlingens tjänster som ovan nämnts tillhandahålls alltså ofta genom arbetsmarknadspolitiska program, så som jobb- och utvecklingsgarantin.

2.1.3 Jobb- och utvecklingsgarantin (JUG)

JUG riktar sig till individer som under en längre tid varit arbetssökande och ännu inte blivit anställda. Programmet är indelat i tre faser, där olika insatser görs för att hjälpa den arbetssökande in till arbete. De olika faserna har tidsbestämda kriterier för hur länge individen får ta del av en viss aktivitet. Den första fasen inkluderar kartläggning och hjälp med arbetssökning samt förberedande insatser för arbete (SFS 2007:414). Fasen inkluderar även coaching, som har till syfte att stötta och vägleda den arbetssökande till arbete eller studier. Den andra fasen utökar insatserna genom arbetsträning och praktik. Om detta inte fungerar kan även förstärkt arbetsträning tillämpas, som avser ”en arbetsplats för utredning av arbetsförmåga eller för arbetsträning” (SFS 2007:414, s.2). Gränsen mellan de olika faserna är främst indelad efter hur lång tid den arbetssökande varit deltagande i arbetsmarknadspolitiska program och för att överhuvudtaget få delta i JUG krävs att individen

1. är arbetslös och anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen, har fått arbetslöshetsersättning enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och har förbrukat 300 ersättningsdagar i en ersättningsperiod samt inte kvalificerat sig för en ny period med arbetslöshetsersättning, eller

2. inte fått arbetslöshetsersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring men under 18 sammanhängande månader varit arbetslös och anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen eller deltagit i arbetsmarknadspolitiska program. (SFS 2007:414, s. 1-2)

Personer under 25 års ålder omfattas inte av samma kriterier i JUG, då dessa istället får hjälp utifrån en särskild ungdomsgaranti (SFS 2000:625).

2.1.4 Fas 3

I den tredje och sista fasen av JUG ska den arbetssökande anvisas till en meningsfull och samhällsnyttig sysselsättning, hos en verksamhet som är beredd att handleda den arbetssökande i samarbete med Arbetsförmedlingen (SFS 2000:625, SFS 2007:414). Platsen som den arbetssökande får ta del av annordnas av en arbetsgivare, som kan vara inom privat eller offentlig sektor samt även sociala eller ideella organisationer (Arbetsförmedlingen, 2013b). Utöver att delta i verksamheter ska en viss del av fas 3-deltagarnas arbetstid bestå av arbetssökning. Verksamheten ska ge den arbetssökande meningsfulla sysslor tillsammans med en handledare, som ska bidra till att förhindra social utanförskap för den arbetssökande. På sikt är syftet med JUG att den

(11)

7 arbetssökande ska få struktur och meningen i sin vardag, utöka sitt sociala kontaktnät, ges möjlighet att komma in i arbetslivets rutiner samt i bästa fall en anställning. De verksamheter som erbjuder en plats för deltagare i Fas 3 får ersättning från Arbetsförmedlingen för att täcka kostnader för handledning och andra eventuella utgifter som ingår i platsen (Arbetsförmedlingen, 2010). Fas 3 påbörjas efter att den arbetssökande har fått aktivitetsstöd under 450 dagar inom programmet och fortfarande står utan arbete.

2.2 Tidigare forskning

Forskning som är specifikt inriktat på fas 3 är ytterst begränsad, men forskning kring arbetslöshet och långtidsarbetslöhet finns väl dokumenterat. Underrubriker har skapats nedan för att enklare få en helhetsbild av vilket fokus forskningen har. I det inledande kapitlet togs flertalet relevanta aspekter upp kring arbete och arbetslöshet, vilka visserligen är ett bidrag till tidigare forskning, men exkluderas från detta avsnitt för att undvika återupprepning.

2.2.1 Arbetslöshet och hälsa

Ett vanligt resonemang inom forskning kring arbetslöshet är att arbetslöshet och ohälsa går hand i hand (Szlachta, Gawlik-Chmiel & Kallus, 2012; Röjdalen, Gelin & Ivergård, 2005; Körner, Reitzle & Silbereisen, 2012). Huruvida arbetslöshet leder till ohälsa eller vice versa kan diskuteras, men att det finns ett samband tycks vara tydligt. För en individ som varit arbetssökande under en längre tid finns därmed en risk för ökad ohälsa, vilket i synnerhet innefattar de som ingår i fas 3. Hälsa är ett brett begrepp som kan ha flera beståndsdelar, men här kommer framförallt psykiskt välmående att belysas. Den upplevda förmågan av att arbeta kan likställas med den upplevda hälsan, vilket innebär att om en individ upplever sig må väldigt dåligt så kommer individens uppskattning av att vara arbetsför eller att lyckas få en anställning att vara väldigt låg (Szlachta, Gawlik-Chmiel & Kallus, 2012). Detta antyder att en lösning för arbetslöshet är att bearbeta hälsan i första hand, som sedan kan leda till större chanser för arbete. Det gör att individen lättare kan hantera sin situation och lösa upplevda problem.

Vid arbetslöshet kan kraven öka på att lösa problem som uppstår för att få ekonomin att gå ihop, trots att tidsutrymmet för att lösa dessa problem är större i och med avsaknaden av en daglig sysselsättning. Det sociala och psykologiska kravet har stor inverkan på hälsan, menar Körner, Reitzle och Silbereisen (2012). I deras studie kommer de fram till att ökade krav leder till sämre välmående hos individer, oavsett om individen har ett arbete eller ej. Däremot tycks ohälsa vara tydligast för personer som upplever höga krav och är arbetslösa. En annan ibland förbisedd aspekt av arbetets inverkan på hälsan är att även de med anställning kan ha varit arbetslösa, hotas av att bli arbetslösa eller att arbetets villkor är väldigt dåliga. Arbete kanske inte är lösningen på alla problem, men har åtminstone en positiv inverkan i allmänhet.

Om en individ är arbetslös består den ekonomiska ersättningen ofta av socialbidrag av olika slag. Den ekonomiska situationen är som bekant problematisk för individer i

(12)

8 arbetsmarknadspolitiska program, vilket leder till marginalisering och utanförskap som i sig blir en källa till ohälsa (Bergmark & Bäckman, 2011). Ju längre individens ekonomi baserats på socialbidrag desto större är också risken för utanförskapet och marginaliseringen. I vilken ände det är bäst att börja i, hälsa eller arbete, är svårt att avgöra och beror sannolikt på individuella förutsättningar.

Utanförskap kan på ovanstående sätt förstås som en bieffekt av en negativ situation i förhållande till arbete och hälsa. Enligt Levander (2011) kan utanförskap och delaktighet beskrivas som motsatser till varandra, där utanförskapet kan motverkas genom samhällsmässig delaktighet i olika aktiviteter. Exempelvis kan arbetskooperativ eller praktikplatser fungera motverkande för individers utanförskap, vilket ger individerna mening i sin tillvaro (ibid.). Individer som är arbetssökande kan även anses förbättra sin delaktighet i samhället när de deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program, eftersom de ingår i en process som är tänkt att ge arbete i framtiden samtidigt som de får meningsfulla aktiviteter i sin vardag (ibid.). Delaktigheten i samhället blir dock problematisk eftersom individernas ekonomiska situation inte förbättras av detta. Utanförskap kan definieras utifrån flera aspekter, men den övervägande tyngden ligger idag på individens arbete och ekonomiska situation (SOU 2009:93). En arbetssökande kan därför behöva andra sätt än arbete för att öka sin delaktighet i samhället, och på så vis undvika utanförskap. Vilka andra sätt som kan tänkas öka delaktighet är dock oklart, eftersom det klart övervägande sättet är en god arbetsmarknadsförankring (Bergmark & Bäckman, 2011).

Ju längre tid en individ varit arbetslös desto större risk är det att individen kommer fortsätta vara det även efter att ha genomgått ett arbetsmarknadspolitiskt program (Röjdalen, Gelin & Ivergård, 2005). Därför bör insatser göras för en individ i ett tidigt skede av arbetslöshet istället för att prioritera långtidsarbetslösa, menar Röjdalen et. al. De menar dessutom att ju högre utbildning en individ har desto mer troligt är det att individen kommer att uppleva programmet negativt, både i form av kvalitet men även i förhållande till den egna mentala hälsan. Detta kan bero på att individer med högre utbildning har större inblick i vad de kan göra på egen hand för att förbättra sin situation och att programmet därmed inte tillför särskilt mycket ny kunskap för dem.

2.2.2 Arbetssökning

Enligt Thomsen (2009) leder arbetsmarknadspolitiska program oftast till relativt små förbättringar för de deltagande arbetssökande. Några negativt bidragande faktorer för en framtida anställning för deltagarna kan vara att programmen förstärker en indentitet av låg arbetsproduktivitet hos individen, att programmen minskar tiden som ägnas åt arbetssökning eller att programmen är dåligt utformade i förhållande till vad individen faktiskt behöver hjälp med i sin situation. Thomsens resultat påpekar vikten av den arbetssökandes tro på sin egen förmåga och kompetens, vilket bidrar till ett mer negativt självfötroende i arbetssökandet vid långvarig arbetslöshet.

Boman (2012) menar att arbetssökande individer som har en större geografisk täckning av sitt sökande har större möjlighet att få anställning; inte bara utanför sin

(13)

9 närhet, men även lokalt. Att chansen för att få en anställning lokalt genom vidgad sökning ökar beror på individuella egenskaper, framförallt motivationen till att hitta ett arbete. Enligt Boman gynnar ett vidgat sökande dock bara de som gör detta frivilligt och att tvångsmässigt vidgat sökande eventuellt kan få negativa konsekvenser. Exempelvis kan en individ som tvingas söka arbeten som den inte vill ta leda till sämre välmående på grund av oförmåga att byta bostad eller liknande.

Arbetssökning är en process som är högst individuell och kan ske på olika sätt beroende på individers attityd till arbete och arbetssökning. van Dam och Menting (2012) menar att möjligheten till att hitta en anställning för en arbetssökande kan stärkas genom att identifiera attityder till sökandet, vilket i sin tur kan användas för att hitta sätt att motivera den arbetssökande till fortsatt eller förändrat sökande. Exempelvis kan sökningsprocessen bli bättre om insatser görs för att ge en mer optimisk syn på situationen, snarare än att göra insatser som riktar sig mot sökningsprocessen som sådan.

2.2.3 Förändra sin egen situation

Ett sätt att få arbetslösa in i arbetslivet är att ge startbidrag för att påbörja eget företagande. Caliendo och Künn (2011) menar att personer som går ur arbetslöshet genom att starta eget företag har större möjligheter att undvika framtida arbetslöshet och att dessa personer även trivs bättre i arbete, jämfört med om de hade varits arbetstagare hos ett annat företag.

För att hitta inspiration till att förändra situationen för arbetslösa kan det vara intressant att hämta kunskap från arbetslivet. När människor går igenom förändringsprocesser inom arbetslivet skapas möjligheter för lärande, vilket kan leda till ökad delaktighet för de inblandade (Kofoed, Rosenørn & Jensen, 2001). Genom att planera en tid och plats för utveckling kan dessa förändringsprocesser aktivt arbetas med utanför den ordinarie verksamheten, i form av exempelvis en kurs eller schemalagd aktivitet. I Kofoed, Rosenørn och Jensens studie av att öka gemensamt lärande på arbetsplatser kommer de fram till att anställdas deltagande i utformandet av deras egen arbetsmiljö bidrar till lärande och delaktighet, med utgångspunkt i ett par övergripande förutsättningar. De viktiga delarna i detta innefattar flexibilitet, att det kan vara både arbetsplatsen och arbetstagaren som behöver förändras; stöd från ledare, för att lyfta fram att de tankar och idéer som kommer fram faktiskt betyder något; öppenhet, förståelsen av att alla deltagare kanske inte har samma intresse och att ledare bör jobba för en enad grupp; metodologi, att ledare bibehåller en pedagogisk vision oavsett om den möter motstånd; utrymme, att ledare ser till att det finns en given plats där denna utveckling kan ta form.

2.2.4 Motivering och tankar kring tidigare forskning

Den forskning som nu har presenterats lyfter arbetslösas situation utifrån olika perspektiv som alla är relevanta att ta hänsyn till. Efter att ha läst på och sammanställt tidigare forskning är min egen tolkning att arbetslösa i första hand behöver hjälp med

(14)

10 att bilda sig en positiv bild av sin situation, oavsett hur svårt det än må vara. Genom att utveckla ett positivt förhållningssätt till livet i allmänhet, och framtida arbete som bieffekt, tror jag att bättre resultat kan uppnås i längden till skillnad från rent arbetsinriktade insatser. Arbetssökning och arbetsträning är säkerligen en väg i rätt riktning, men om individen är fortsatt negativ till sin situation trots dessa insatser är det orimligt att dessa skulle generera en hållbar framtid för individen. Att fokusera förhållandet mellan hälsa och arbete är därför viktigare än att enbart se till att ge arbetslösa en arbetsplats. Jag tror dessutom att en positiv individ har lättare för att motivera sig till att hitta arbete på egen hand, vilket minskar insatserna för att förse en arbetsplats.

Utöver det som presenterats finns det en mängd forskning kring arbetslöshet bland ungdomar, men eftersom fas 3 endast innefattar individer från 25 års ålder och uppåt har detta valts bort. I den forskning som jag överblickat gällande ungdomsarbetslöshet fanns annan problematik kring individernas situationer, som inte riktigt passar för denna studie. Exempelvis var det individer som hade svårt att komma in på arbetsmarknaden efter skolan, det vill säga deras första arbete. Forskning specifikt kring fas 3 är ytterst begränsad och vid sökningen återfanns inget underlag som kan presenteras här.

2.3 Teori

Uppsatsens analytiska fokus kommer att utgå från teorin om governmentality, ursprungligen från Michel Foucaults (1987) tankar och har även vidareutvecklats av Nikolas Rose (1999) med flera. I sin enkelhet belyser teorin en övervakande systematik som ligger till grund för förståelsen av makt, själv, andra och samhällets styrning (Lemke, 2002). Namnet governmentality kommer från engelskans två ord govern, som betyder styra, och mentality, som betyder mentalitet.

Tonvikten i teorin ligger på hur individer internaliserar maktstrukturer, vilket formar deras mentalitet och tankesätt. Teorin belyser många begrepp, men här kommer ett utkast av dem presenteras med utgångspunkt i relevans till studien. Begreppen som följer har jag valt att presentera för att skapa en helhetsbild av vad teorin innebär i praktiken samt hur den förhåller sig till denna uppsats.

2.3.1 Makt

Begreppet utgörs av assymetriska relationer som kan uppstå mellan individer, individer och institutioner emellan eller samhällen emellan, kort sagt i egentligen alla sorters möten mellan olika parter. Tillsammans skapar maktrelationer en hierarkisk ordning, där exempelvis en institution kan få tolkningsföreträde eller där en individ kan kontrollera en annan individ (Foucault, 1987). Inom governmentality är makten framförallt framträdande som statlig, politisk och institutionell styrning, i förhållande till medborgaren som individ. Statlig, politisk eller instutionell maktutövning påverkar individen dels direkt genom exempelvis politiska beslut, dels indirekt genom att

(15)

11 individen internaliserar maktrelationen och sedermera kontrollerar sig själv. Enligt Foucault är makten alltså en relation som aktivt skapas och upprätthålls, och är alltså inte någonting som kan ”innehas”. De styrande i ett samhälle besitter därmed inte makt, utan är aktiva utövare av makt i relationer. Individerna som berörs av samhällets styrning accepterar därmed sin plats som underordnad, eftersom relationen kräver två parter för att existera.

2.3.2 Övervakning

Övervakningen är en makt i sig som medför att individerna kan ställas till svars för sitt handlande eftersom det ständigt registreras via olika arenor. Foucault (1987) menar att övervakning sker inom bland annat sjukhus, militära anläggningar och arbetsplatser, vilket gör att det blir en genomgående karaktär för samhället i stort. Detta medför att individerna socialiseras in i ett samhälle där övervakningen är naturlig och att det därmed lätt kan accepteras av befolkningen. Orsaken till att övervakning och disciplin anses nödvändigt är att samhället i stort ska få en positiv utveckling, där eventuella faror och problem kan uppmärksammas och förhindras. Exempelvis är det nödvändigt att övervaka en sjuk individ dels för att få kontroll över sjukdomen och minska skadan, dels för att bättre kunna förhindra framtida fall av sjukdomen. Detta gäller för både kroppsliga och psykiska åkommor, vilket binder hela individen till ett kontrollerande system. Inom fas 3 blir övervakningen synlig eftersom all kontakt med arbetsförmedlingen registreras i deras system, med syfte att flera handläggare ska kunna se journalen för en enskild individ samtidigt som individen kontrolleras genom medvetenhet om registering. Detta gör det möjligt för fas 3 deltagaren att få personlig hjälp av olika handläggare, trots att dessa handläggare inte tidigare haft kontakt med deltagaren. Övervakningen fungerar således som en kontroll av samhällets individer via institutioner för att upprätthålla och säkerställa discplin.

2.3.3 Disciplin

För att kunna styra ett samhälle är det fördelaktigt med lagar och regler, men det kräver också att dessa följs av befolkningen. Maktutövningens effektivitet är därför beroende av att det finns en disciplinär ordning som gör att reglerna och lagarna faktiskt tillämpas i praktiken. Genom att införa en sådan ordning inom samhällets olika institutioner kan disciplinen spridas på flera håll. Disciplinen är tydlig inom militären, men har samma grundläggande innebörd för andra samhälleliga arenor, det vill säga styrning av människors beteende (Foucault, 1987). Den disciplinära ordningen kan anta skiftande former mellan olika institutioner, där exempelvis skolan har vissa krav på elevernas beteende medan kriminalvården har andra krav på de intagna. I förhållande till denna uppsats kan det även beskrivas som att Arbetsförmedlingen sätter upp riktlinjer för hur deltagarna i fas 3 ska uppföra sig, vad de ska göra under tiden de är närvarande och vilka krav som finns på dem för att de ska få vara med i programmet. Handledarna eller handläggarna ser därefter till att deltagarna följer dessa riktlinjer, varvid det sker en övervakning av deltagarna.

(16)

12

2.3.4 Individ

Foucault (1987) talar om kroppen och själen, där kroppen är den fysiska delen av individen och där själen är den mentala, sociala och medvetna delen av individen. Maktutövningen har under århundraden förändrats från en kroppsligt fokuserad till en själsligt fokuserad form i samhället, vilket numer innebär att ”själen är kroppens fängelse” (Foucault, 1987, s. 35). Själen ingår i maktrelationer som påverkar vilket sätt kroppen kan användas, exempelvis i form av aggressivitet eller sexualitet. Det individuella självet formas i samhället och skapar således beteendemönster för individen som anses lämpliga. Att överträda dessa regler för hur en god medborgare bör bete sig blir därför dels ett svek mot samhället, dels ett svek mot individen själv i form av skam (Rose, 1999). Individens själ bestämmer alltså över kroppens handlingar, vilket medför att när själen ingår i styrande maktrelationer kontrolleras kroppen indirekt på samma gång. För individerna i fas 3 blir detta synligt när deras kroppar deltar i de aktiviteter som förses av programmet, till följd av att deras själ eller sociala jag medverkar i maktstrukturerna som uppstår i mötet med handläggarna. Genom ett socialt sammanhang kan således en maktstruktur upprättas samtidigt för flera själar och kroppar.

2.3.5 Mentalisering

När många människor lever tillsammans med gemensamma regler och lagar uppstår ett samhälle, som förenklar koordination och styrning (Foucault, 1987). Varje individ blir en del av helheten och tillsammans kan sociala nätverk bildas. Samhället medför att individerna kan identifiera sig med en kollektiv kropp, i form av befolkningen, vilket innebär att det som händer i samhället berör varje enskild individ. När individerna internaliserar denna maktstruktur kan de därför följa de regler som förväntas, utan att någon behöver direkt styra dem till det. De styrande politiska beslut eller liknande kan således fattas av ett fåtal individer som därefter kan spridas ut till hela samhällskroppen för att styra befolkningen i en given riktning. För att förstärka effekten införlivas reglerna ytterligare genom de olika instanserna i samhället, som exempelvis polisväsende, skola eller arbetsplatser. Internaliseringen av ett visst tankesätt medför att individernas mentala värld formas samt att de själva kan utgå från detta tankesätt som om det vore deras eget (Rose, 1999). En övervakande och disciplinär ordning kan således upprätthållas i samhället genom att individerna anser att deras mentala bild av världen, och följaktligen deras ordnade beteende, uppfattas som naturligt och logiskt.

2.3.6 Normalisering

Den gemensamma mentaliseringen som individerna i ett samhälle anammar skapar en allmän bild av samhällskroppen som befolkningen förväntas följa, vilket ger upphov till normer (Foucault, 1987). Dessa normer gör att individerna normaliseras på ett visst sätt genom socialisering och de som misslyckas att följa normerna kan därför anses onormala. Det normala förutsätter en majoritet och de onormala bildar således minoriteter som marginaliseras. De normala är därför de individer som har lyckats införliva den allmänna mentala bilden av en god samhällsmedborgare, medan övriga

(17)

13 individer har misslyckats med internaliseringen på ett eller annat sätt. Målet för en optimal samhällsstyrning blir, när resonemanget dras till sin spets, att hela befolkning lyder under total disciplin och beter sig på samma sätt. Det skulle innebära att ett beslut tas och införlivas i hela samhällskroppen direkt.

2.3.7 Motivering för teori

Ur teorins syn på samhället kan individerna i fas 3 betraktas som onormala, marginaliserade eller misslyckade, vilket även innebär att insatserna för att förändra detta blir förväntade. De står dessutom i en klart underordnad maktrelation på grund av sin position och kan förväntas bli föremål för maktutövning från samhällets institutioner, så som Arbetsförmedligen eller de andra myndigheterna som nämndes tidigare. Med Johanssons (2010) perspektiv i förhållande till teorin kan samhället ha misslyckats att skapa internalisering av den goda medborgarens beteende hos individerna i fas 3. Individerna behöver därför eventuellt fostras mer för att kunna medverka mer aktivt i samhället och därmed själva förbättra sin situation.

Teorin belyser tydligt mötet mellan individ och samhälle, vilket jag anser är viktigt för att förstå en individs situation samt att det är relevant för denna uppsats. Genom att se till båda parterna av ett möte blir det lättare att skapa en uppfattning om hur relationen ser ut, vilket också bidrar till ökad förståelse kring konstruktionen av de båda parterna i relationen. Att använda governmentality som teori till denna uppsats är även ett sätt att förstå bakgrunden till varför praktikerna ser ut som de gör, eftersom tankesätt och handling kan betraktas i kombination med varandra.

3 Metodologiskt tillvägagångssätt

Det här kapitlet beskriver tillvägagångssättet för studien samt de premisser på vilka besluten har fattats kring olika val som hör till. I slutet av kapitlet presenteras en överblick av hur empirin från studien används i efterföljande kapitel. Studiens fokus ligger i att fånga individers upplevelse för att bättre förstå praktikerna som de ingår i. Det är därför av stor vikt att använda ett tillvägagångssätt som uppmuntrar studiens deltagare till att utveckla sina egna tankar och reflektioner (Kvale & Brinkmann, 2009).

3.1 Att välja väg

För att komma åt individers upplevelser och uppfattningar krävs en relativt fri undersökningsform samt en uppmärksam undersökare. Detta är tänkt att lyfta fram kvalitativa sidor av det som undersöks. Det räcker inte med att ha ett antal strikt riktade frågor som belyser särskilda delar av en upplevelse, utan istället kan det vara av stor vikt att tillämpa frågor som uppmuntrar till personliga svar. Ett kvalitativt förhållningssätt används därför i denna studie för att resultatet ska präglas av individernas personlighet, istället för på förhand givna kategorier. Resultatet

(18)

14 presenteras därmed längre fram i uppsatsen med ord, istället för kvantitativt uppräknande av siffror, tabeller eller liknande (Backman, 2008).

Ett kvalitativt förhållningssätt innebär också att teorin som används inte ligger till grund för undersökningen, utan används istället som perspektiv på empirin. Vid kvantitativa studier förekommer det oftare att en teori ska testas, för att sedan verifieras eller förkastas (Bryman, 2011). Eftersom studien ämnar att belysa en social praktik i första hand, blir teorin således ett par metaforiska glasögon som används efter att själva undersökningen genomförts. Teorin ligger alltså inte till grund för utformningen av syfte eller frågeställning utan är tänkt att ge en teoretisk förankring till empirins innehåll. Empirin består alltså av det personliga innehållet från människorna som ingår i uppsatsens undersökning, vilken utgår från kvalitativa sidor av deras erfarenheter med fas 3.

3.2 Design

Undersökningen för denna uppsats genomfördes med semistrukturerade intervjuer (Bryman, 2011). Motiveringen för tillvägagångssättet grundar sig i att det finns en brist i den kvalitativa framställningen av fas 3, som kan lyftas fram i denna studie. Detta kan ske genom att intervjupersonerna berättar utifrån sina egna uppfattningar och upplevelser till skillnad från institutionella riktlinjer eller lagar. Intervjuerna genomfördes med hjälp av en intervjuguide (bilaga 1 och 2) som ämnar att fånga in väsentliga frågor till uppsatsen.

För att fånga in kvalitativa sidor av det som studeras är semistrukturerade intervjuer ett passande tillvägagångssätt, eftersom intervjuaren inte är låst till ett strikt intervjuschema och kan istället ställa följdfrågor som komplement till utgångsfrågan (Kvale & Brinkmann, 2009). Detta gör att intervjun blir dynamisk och personlig, vilket bidrar till att fånga in säregna upplevelser och uppfattningar hos intervjupersonen. Ett alternativ till semistrukturerade intervjuer skulle vara helt ostrukturerade intervjuer, eller livsberättelser, där intervjupersonen fritt får berätta om sitt liv och på så vis indirekt inkludera studiens intresseområde (Bryman, 2011). Detta tillvägagångssätt kräver dock längre intervjuer, resultaterar i ett mycket större arbetsmaterial och är därmed mer tids- och energikrävande för intervjuaren. Vid sådana intervjuer är det inte heller lämpligt att styra intervjupersonen med följdfrågor, vilket kan medföra att en stor del av intervjumaterialet är oanvändbart för studien. Dessa ostrukturerade intervjuer kan däremot ge en bredare kontext och en större förståelse för hur personens svar förhåller sig till studiesyftets intresseområde.

Ett annat alternativ till denna studie skulle vara att använda sig av observationer, för att förstå hur fas 3 som praktik konstrueras och upprätthålls (Bryman, 2011). Observationerna anser jag dock kräver en större förståelse och mer tidigare erfarenhet av praktikerna för att kunna identifiera nyckelfaktorer i verksamheterna. Uppsatsens begränsade tidsomfattning och min tidigare erfarenhet har gjort att jag därför valt bort detta som ett möjligt tillvägagångssätt i denna studie. Intervjuer har jag genomfört

(19)

15 flertalet gånger tidigare och därför tror jag att min uppgift som undersökare kommer att bli bättre genomförd om jag väljer ett tillvägagångssätt jag är bekant med.

Mina tidigare erfarenheter av intervjuer har lärt mig att låta tystnad och lyssning ta en stor plats i intervjun, för att ge intervjupersonen tid att fundera ut ett välgrundat svar på frågorna. Detta bidrar även till att intervjusituationen präglas av lugn, vilket kan inge trygghet hos intervjupersonen att inte behöva ha svaren direkt. Enkla följdfrågor kan även användas för att låta intervjupersonen utveckla sina svar. Dessa frågor kan exempelvis vara ”kan du berätta mer?”, ”hur menar du?” eller att bara fylla i med ett ”mm”. Denna typ av frågor visar även interjupersonen att jag som intervjuare är närvarande i samtalet och har ett genuint intresse för vad som tas upp. Dessa tidigare erfarenheter är en kombination av teoretisk inblick från Kvale och Brinkmann (2009) tillsammans med praktisk tillämpning vid de intervjuer jag deltagit i.

3.2.1 Intervjuernas praktiska tillvägagångssätt

Intervjuerna genomfördes i enskilda rum, där endast jag som intervjuare och en intervjuperson var närvarande. Detta med hänsyn till intervjupersonens integritet, för att inga andra individer skulle påverka vad som togs upp vid intervjutillfället. De platser som användes för tillfällena var samtalsrum på Mälardalens Högskola, på de olika fas 3-verksamheterna, på Arbetsförmedlingen samt även i hemmet hos en deltagare. Alla intervjuer spelades in med diktafon, vilket godkändes av alla de medverkande individerna. Innan intervjun fick alla medverkande ta del av ett informationsbrev (bilaga 3 och 4) om studien, som även presenterades muntligt vid intervjutillfället. Innan inspelningen påbörjades gavs intervjupersonerna möjlighet att uttrycka eventuella funderingar kring studien och intervjun, därefter gav de medgivande om att inspelningen kunde inledas.

3.3 Verklighetens och kunskapens beskaffenhet

Med utgångspunkt i uppsatsens teori fokuserar studien på maktens betydelse och inverkan i individernas liv. Den maktrelation som uppstår mellan myndighetsutövarna och deltagarna i fas 3 kommer således att ligga till grund för förståelsen av den sociala verkligheten. Genom maktrelationer byggs den sociala verkligheten upp och kan således betraktas utifrån interaktioner mellan olika parter i dessa relationer. För att undersöka detta fungerar intervjuerna inte bara som inhämtning av information men kommer även oundvikligen att upprätta en ny form av maktrelation. Intervjuaren kommer onekligen att influera svaren eftersom frågorna i viss mån styr samtalet, varvid det blir omöjligt att undersöka en objektiv verklighet utan att påverka den i undersökningsförfarandet (Kvale & Brinkmann, 2009).

Kunskap om den verklighet som maktrelationerna bygger upp bör i första hand bestå av att kunna förstå hur dessa relationer fungerar och vad de innebär för de inblandade parterna. Det bästa vore därför att observera dessa relationer när de sker, men eftersom relationer byggs upp och förändras under en längre tid skulle en sådan observation

(20)

16 endast ge en fragmentarisk bild av helheten. Att låta individer berätta om dessa relationer gör det möjligt att fånga in relationerna från flera tidspunkter, men innebär å andra sidan att relationerna har tolkats av den berättande individen. Ett idealt sätt vore således att göra en longitudinell observationsstudie genom att följa individerna i dessa relationer (Bryman, 2011). Av praktiska skäl är detta dock inte genomförbart och därför samlas kunskap istället in genom intervjuerna.

De individer som deltar i intervjuerna betraktas som intervjupersoner, eftersom de svarar på frågor utifrån personlig kunskap om ett ämne som intervjuaren inte har (Kvale & Brinkmann, 2009). Intervjuaren är därför närvarande vid intervjun för att samla in de svar som intervjupersonerna ger, utifrån så neutrala frågor som möjligt. Intervjupersonernas svar i sig självt betraktas som kunskap och sedermera även som empiri till studien.

3.4 Urval

Individerna som deltar i denna studie befinner sig i en utsatt social situation och därför kan ämnet vara känsligt eller jobbigt att prata om. Med detta i åtanke är det inte så underligt att intresset för att medverka var relativt begränsat. Därför tas ingen särskild hänsyn till bakgrundsinformation, annat än att de medverkande deltar eller ha deltagit i fas 3-verksamhet samt behärska det svenska språket.

Det svenska språkets behärskande var tänkt att minska kommunikationssvårigheter med människorna som skulle delta i studien, varvid studien inte beaktar problematik som rör individers etnicitet. Detta val var tänkt att dels förenkla undersökningsprocessen, dels att begränsa urvalsramen samt att rikta studien mot en specifik del av fas 3. Arbetsförmedlingen arbetar med nyinkomna invandrare och försöker hjälpa individer med olika etnicitet att komma in på arbetsmarknaden. De som hamnat i fas 3 av dessa orsaker har inte tagits med i studien, då jag anser att den problematiken hör till ett annat ämnesområde.

Genus- och könstillhörigheter beaktas inte i studiens ingående förhållningssätt. Det kan förefalla så att det finns könsskillnader på upplevelser och uppfattningar gällande fas 3, men dessa fastställdes inte på förhand och användes inte heller som utgångspunkt för urvalet. Om resultatet hade visat att män och kvinnor skiljer sig markant i studien hade detta kunna ligga till underlag för fortsatt forskning, vilket inte var fallet.

Fas 3 riktar sig till individer som är 25 år eller äldre, vilka därför ska anses som vuxna individer. Ungdomar medverkar således inte i studien. Ålderskillnader mellan vuxna kan visserligen förekomma, men i denna studie beaktas de endast som vuxna oavsett om de är 25 eller 55 år.

3.4.1 Urvalsprocess

Urvalet riktades mot ett visst antal verksamheter inom samma kommun där individer i fas 3 har blivit placerade. En person som har kontakt med dessa verksamheter inrättade den första kontakten med individerna, som därefter fick anmäla sitt intresse till studiens deltagande. Bryman (2011) kallar sådana kontaktpersoner för grindvakter och menar

(21)

17 att de kan vara ovärderliga i vissa studier, för att komma i kontakt med personer som annars kan vara svåra att nå. Grindvakten förenklar studiens genomförande, eftersom jag inte har kännedom om alla de verksamheter som inkluderar individer från fas 3. Grindvakten kan dessutom inge trygghet åt individerna på grund av tidigare bekantskap, vilket förhoppningsvis ökar intresset för att deltaga i studien. När väl grindvakten har upprättat en kontakt med individerna kan kontaktuppgifter samlas in för att de ska kunna medverka i studien. Kontaktpersonen meddelade därefter mig om hur jag kunde kontakta individerna, exempelvis via telefonnummer eller mail. Om intresset hade varit väldigt stort skulle ett slumpmässigt urval göras bland intressenterna för att begränsa intervjuantalet, vilket dock inte var aktuellt.

3.4.2 Intervjupersoner

I studien medverkar sju personer som frivilligt ställt upp på att delta på intervju. Fem av dessa är personer som vid intervjutillfället var deltagare i fas 3 och de två övriga arbetar på Arbetsförmedlingen som handläggare för deltagare i fas 3. Deltagarna består av fyra äldre personer (60-64 år), varav tre kvinnor, samt en yngre kvinna (27 år). Alla dessa deltagare har gått igenom fas 1 och 2, med tillhörande kurser, aktiviteter och åtgärder som Arbetsförmedlingen tillhandahållit. Deltagarna har medverkat i olika verksamheter genom fas 3 och har innan arbetslösheten haft olika yrken. Tiden som arbetslös varierar mellan deltagarna från fyra till nio år och de flesta blev arbetslösa på grund av att deras arbetsplatser lades ner. En deltagare blev arbetslös på grund av sjukskrivning.

Handläggarna är en 56 årig man och en 65 årig kvinna som har arbetat på Arbetsförmedlingen i 4 respektive 22 år, av dessa har 2 respektive 6 år varit inriktade mot fas 3. Den kvinnliga handläggaren har även under många år arbetat med liknande uppgifter innan fas 3 upprättades, när långtidsarbetslösa ingick i andra arbetsmarknadspolitiska program och åtgärder med snarlika syften som fas 3.

3.5 Etiskt förhållningssätt

Individer i fas 3 kan betraktas som en marginaliserad minoritet som befinner sig i en utsatt situation. Därför var det av stor vikt att studien genomfördes med stor hänsyn till att dessa individer inte tog skada av undersökningen. De frågor som ställdes följde därför Vetenskapsrådets (2010) riktlinjer för etiskt välgrundade studier och diskuteras även noggrant i samråd med handledare och kursansvarig. Utöver detta utgår uppsatsen även från fyra allmänna etiska principer (Bryman, 2011). Den första principen är

informationskravet, som betonar vikten av att de medverkande individerna blir varse

om undersökningens syfte, att det är frivilligt att medverka samt att de närhelst de vill kan avrbyta intervjun. Den andra principen är samtyckeskravet, som syftar till att säkerställa deltagarnas godkännande av deras medverkan. Detta innebär att de själva vill ställa upp på intervjun och att inspelning får tillämpas. Den tredje principen är

konfidentialitetskravet, som innefattar hanteringen av personuppgifter samt vad

personerna delar med sig av. Till detta hör att namn och andra uppgifter som kan knytas till personerna omkodas i materialet samt att inga obehöriga får ta del av dem.

(22)

18 Exempelvis har jag i transkriptionerna bytt ut namn på personer och platser för att det inte ska kunna knytas till intervjupersonerna. Den fjärde och sista principen är

nyttjandekravet, som reglerar hur empirin från studien får användas. Det etiska syftet

med uppsatsen är att bidra med forskning inom området och därför används empirin från undersökningen till uppsatsens resultat och analys.

I enlighet med Vetenskapsrådets (2010) riktlinjer präglas uppsatsen av transperens, det vill säga att alla steg i studien dokumenteras och presenteras. Det föreligger även krav på sanningsenlighet, vilket innebär att det som skrivs i uppsatsen inte har missledande innehåll. Detta kan dock inte säkerställas till fullo eftersom all text har tolkats av mig, vilket kan leda till att om jag missförstått något finns en risk att detta även förekommer i texten. För att undvika detta har jag i tagit hjälp av handledare under hela uppsatsprocessen.

Vid intervjutillfället är det av stor vikt att intervjupersonen känner sig tillfreds med intervjun samt att personen upplever intervjun som en dialog, så att intervjun inte blir endast en informationsinsamling (Kvale & Brinkmann, 2009). Det krävs därför av intervjuaren att vara uppmärksam på den sociala situationen och dialogen dels för att bidra till en bra intervjusituation, dels för att få fram personlig information. Vid opersonligt bemötande, eller i värsta fall objektifiering av intervjupersonen, finns det en risk att svaren blir därefter och inte ger en utvecklad bild av vad som efterfrågas.

För att ytterligare förstärka den etiska hänsynen försågs intervjupersonerna med ett informationsbrev (bilaga 3 och 4) innan intervjuerna, där det tydligt framgår vad intervjun innebär samt de etiska ställningstaganden som ligger till grund för uppsatsen. Informationen i brevet framfördes dessutom muntligt vid intervjutillfällena, där tillfälle även gavs för intervjupersonen att fråga om något var oklart.

3.6 Behandling och presentation av empiri

Efter att all empiri samlats in transkriberades alla intervjuer ordagrant, med alla felsägningar och meningsbrott som tillhör. Vissa ord har korrigerats i transkriberingen för att undvika förvirring vid läsningen, exempelvis skrivs ordet ”jag” ut trots att det uttalats ”ja”. Vissa siffror har också skrivits ut för att det skulle bli lättare att navigera vid resultatsammanställningen. Kvale och Brinkmann (2009) menar att det inte finns några generella riktlinjer för hur en transkribering ska ske, istället bör syftet för transkriptionen tolkas och vägleda hur noggrant utskrivningen bör ske. I denna uppsats är inte samtals- eller språkanalys av vikt, utan snarare vilken information som kommer fram om praktiken. Därför har transkriberingen skett med begränsade noteringar om uttal, pauser och så vidare.

Presentationen av empirin sker genom meningskoncentrering och viss mån av meningstolkning (Kvale & Brinkmann, 2009). Empirin har alltså sammanfattats i övergripande teman som varit närvarande, både explicit och implicit, vid intervjuerna. Detta har gjorts på grund av att upplevelserna och situationerna är det centrala, inte vem som har sagt vad. Därför är citaten framtagna i blandad ordning för att styrka temat, istället för att främja den individuella berättelsen. Citaten har även i viss mån

(23)

19 omskrivits för att förenkla läsningen i uppsatsen och för att anonymisera vissa uttalanden. I de fall där anonymisering har skett markeras detta med en asterix (*). Omskrivningens syfte har varit att minska stödord (som ”typ”, ”liksom” och liknande) för att de citerade personerna inte ska framstå som språkligt begränsade i de fall där dessa ord har framkommit. Punkter och komman har även redigerats för att meningsuppbyggnaden ska bli lättare att förstå. Dessutom har vissa ord skrivits ut till skriftspråk trots att de uttalades på ett annat sätt.

Utöver att presentera empirin analyseras den även utifrån uppsatsen valda teoretiska utgångspunkt. Analysförfarandet delades upp i ett par olika steg. Först tolkades empirin utifrån de nyckelbegrepp som beskrivs i teoriasvnittet (kapitel 2), mer specifikt innebar detta att begreppen applicerades på delar av empirin där dessa begrepp var framträdande. Därefter sammanställdes analysstoffet till en helhet, med syfte att finna övergripande teman samt en röd tråd. De övergripande teman som framkom användes därefter som rubriker, som den tolkade empirin sedan kategoriserades in i. Slutligen behandlades analysavsnittet i dess helhet för att säkerställa att inget vitalt från empirin hade missats eller misstolkats. För att läsaren ska förstå analysavsnittet är det alltså av vikt att först läsa resultatavsnittet, som följer nedan.

4 Resultat

Nedan presenteras empirin från studien, som har sammanfattats i några övergripande rubriker. Presentationen av empirin är tänkt att ge inblick i vad som var vanligt förekommande i intervjuer med både handläggare och deltagare i fas 3, varvid citat från de båda varvas.

4.1 Hopplöshetens pedagogik

Det kommer knappast som någon chock att deltagarna, som varit arbetslösa under flera års tid, berättar om hur hoppet om att få ett jobb minskar för var dag som går. Trots ständig jobbsökning och ett stort antal arbetsmarknadsinriktade åtgärder beskrivs situationen som hopplös. Alla deltagare är slående överens om att de kurser och aktiviteter som de varit tvungna att medverka i sedan länge förlorat sitt syfte. Under de tidigare faserna i jobb- och utvecklingsgarantin (fas 1 och 2) fick de alla gå på kurser och föreläsningar som skulle förbättra möjligheterna att få ett jobb. Dessa bestod av exempelvis hjälp med CV-skrivning, jobbcoachning, datorkurser och liknande. Deltagarna tycker att dessa åtgärder visserligen var givande vid första tillfället, men när de upprepade gånger får genomföra samma sak mattas intresset och nyttan av, vilket istället leder till ett missnöje med åtgärderna. Exempelvis berättar Kvinna, 60 att

det var ju bra att gå den här första [som] du fick. Helt OK. Andra kunde man väl acceptera, men när det började komma uppåt femte, och du ska skriva om ditt CV. [...] Jag menar, vad är det för vits? Ingen alls.

(24)

20 En sammanfattande bild av detta ges av samma kvinna: ”Jag känner mig sönderåtgärdad”. Åtgärderna, som syftar till att deltagarna ska lära sig något nytt och utvecklas, har alltså övergått från något givande till något tvingande. Detta påverkar deltagarna negativt, både sett till välmående men också genom att de tappar hoppet om Arbetsförmedlingen och arbetsmarknaden. När personerna till sist hamnar i fas 3 har de varit med om så många åtgärder att de varken har intresse att engagera sig eller tror att det ska leda till förbättring, vilket innebär att bemötandet från Arbetsförmedlingen blir desto viktigare. Handläggarna är medvetna om detta och försöker göra vad de kan för att förbättra situationen för deltagarna:

Dom (deltagarna i fas 3) kommer ju inte hit och jublar och längtar att komma hit och tycker det är det roligaste dom har vart med om. Det är ju väldigt ofta dom tycker tvärtom. Jag måste komma hit för att få min ersättning. [...] Nu råkar jag ha en bra förmåga just i det avseendet, att se det som en utmaning varje gång, och inte sällan lyckas jag. Så dom går därifrån på bra humör, tycker livet är roligt och dom har förstått det här. Men, det är jättejobbigt. – Man, 54.

Till deltagarnas hopplöshet spelar även åldern en stor roll, då alla deltagare över 50 år berättar att de gett upp tron på att få ett jobb innan pension. Den unga deltagaren (27 år) har dock förhoppningar om att studier kan förändra situationen och förmodligen leda till arbete. Alla äldre deltagare är överens om att åldern är en av de största orsakerna till deras arbetslöshet: ”Ju äldre jag blir så blir det mindre och mindre man tittar på jobbsidor. Det är ingen som vill ha nån som passerat 60. Så är det. Det är inte nå krasst, utan så är det.” – Kvinna, 62.

4.2 Politikens misslyckande

Politiken kring jobb- och utvecklingsgarantin tycks ha goda intentioner, men resultatet i praktiken blir att det får motsatt effekt för de som ändå inte får jobb. Alla de åtgärder som föregår fas 3 syftar till att förhindra att människor hamnar i just fas 3, vilket innebär att de som ändå hamnar där upplever detta som ett misslyckande. Deltagarna beskriver att medverkandet i verksamheterna är väldigt positivt, men att politiken och reglerna runtikring skapar utanförskap. ”Jag menar, det är hemskt att vara här, alltså i fas 3. Men det är ett väldigt bra ställe (verksamheten) att vara på om man ska vara på fas 3.” – Kvinna, 27. Den sociala stämpeln av att vara med i fas 3 är något som de skäms för och inte gärna berättar för andra. Detta beskrivs av samma person när hon enligt följande målar upp ett scenario:

Jag skriver ju inte ens på mitt CV att jag är här. Nej, för jag tycker att då kommer folk tänka ”Nej, den där. Hon kan vi inte anställa”. Så. Det är kanske dumt det också, men... Det känns som att folk har väldigt mycket åsikter om fas 3. Och det har dom ju, det vet man ju. Man vill ju inte ens berätta om någon frågar ”Vad gör du nu för tiden?”, ”Jag är på [verksamheten*].”, ”Jaha, har du fått jobb?”, ”Nej, inte riktigt.”. Man säger inte att ”Nej, jag

References

Related documents

Bolman och Deal (2013) hävdar att män upplevs vara bättre ledare än kvinnor, vilket leder till att kvinnor diskrimineras. Att glastaket är problematiskt för arbetsgivare kan

De allmänna råden är avsedda att tillämpas vid fysisk planering enligt PBL, för nytillkommande bostäder i områden som exponeras för buller från flygtrafik.. En grundläggande

During the third period of the IMP participants’ process of cognitive acculturation by the pedagogic effects, the students have created their role as “intercultural mediator”,

Enligt professor Patrik Grahns forskning (2018) blir barn som vis- tas ute i naturen starkare, friskare och får bättre koncentrations- förmåga och deras förmåga att visa

Sit Kerdsongpanya, Ngo Van Nong, Nini Pryds, Agne Zukauskaite, Jens Jensen, Jens Birch, Jun Lu, Lars Hultman, Gunilla Wingqvist and Per Eklund, Anomalously high thermoelectric

beteckningarna omvartannat. Om relationen till The New Criticism se f.. För några av nykritikerna är den ideologiska grunden en punkt på programmet. Goldmann och

ståelse för psykoanalysen, är han också särskilt sysselsatt med striden mellan ande och natur i människans väsen, dessa krafter, som med hans egna ord alltid

Kultur hade viss betydelse för människans uppfattning av begreppet värdighet och dess innebörd, vilket var viktigt för vårdpersonal att känna till för att