��������
�������������
���������������������������������������
������ ��2 ���1
���������������
���������������������
����������������������������
REDAKTIONSKOMMITTÉ: Göteborg: Lars Lönnroth, Stina Hansson
Lund: Per Rydén, Margareta Wirmark, Eva Hættner Aurelius Stockholm: Ingemar Algulin, Anders Cullhed
Uppsala: Bengt Landgren, Johan Svedjedal, Torsten Pettersson
Redaktörer: Hans-Göran Ekman (uppsatser) och Anna Williams (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. A0, 752 37 Uppsala. Uppsatserna granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall inlämnas i form av utskrift och efter antagning även på diskett i något av ordbehandlingsprogrammen Word for Windows eller Word Perfect.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfogande som bedömare av inkomna manuskript.
isbn 91–87666–19–7 issn 0348–6133 Printed in Sweden by
Kampen på det gustavianska litterära fältet II
Om Kellgrens problematiska förhållande till Leopold
Av DAG H E DM A N
missförstånd och kamp om åsikts- och problemfor-muleringshegemoni som syftar till konkreta mate-riella och andliga fördelar, snarare än en abstrakt diskussion med utgångspunkt i estetiska frågeställ-ningar. Detta har tidigare i stort sett förbisetts av forskningen.
De positionsbestämningar och teoretiska förut-sättningar som utgjorde koordinater för den förra undersökningen gäller även för den föreliggande. Vad hävdateckningen av Kellgrens förhållande till Carl Gustaf Leopoldt/Leopold beträffar är läget ett annat än för Kellgren, Bellman och Thorild. Redan Atterbom antyder i Svenska siare och skalder möjligheten av att se åtminstone den första sam-mandrabbningen mellan de båda som någonting annat än en skärmytsling fostrad av estetiska skilj-aktligheter. Han avfärdar dock raskt denna tanke och söker i likhet med sina efterföljare bakgrunden i just estetiska frågor.
De flesta forskare är negativt inställda till Leo-pold, till skillnad från Bellman och Thorild, och det kommer att finnas anledning att söka räta ut en del frågetecken kring den traditionella bilden av honom.4 Syftet med denna uppsats blir alltså att
söka ge en sammanhängande beskrivning av rela-tionerna mellan Kellgren och Leopold, och i mot-sats till tidigare framställningar visa på de estetiska frågornas relativa obetydlighet i detta samman-hang.
Det bör redan här framhävas att förhållandet mellan de båda skalderna genomgår två faser: en inledande, positionsbestämmande, som låter sig beskrivas i bourdieusk anda, och en avslutande, där positionerna visserligen är givna, men där den bristande affiniteten i personkemien försvårar författarnas mellanhavanden, en fas där den bourdieuska modellens applicerande vore mindre meningsfull.
Givetvis kan det inte bli fråga om att på ett så genomforskat område som den gustavianska lit-teraturen lägga fram nya fakta, utan snarare att i dialog med den tidigare litteraturhistoriska forsk-I en uppsats i Samlaren 1997 (1998) beskrevs Johan
Henric Kellgrens motsägelsefulla uppträdande gent-emot två av de av eftervärlden mest omhuldade gustavianska kulturpersonligheterna, Carl Michael Bellman och Thomas Thorén (från 1785: Thorild). Där diskuterades den frånvaro av problematise-ring i handböcker och i litteraturhistorisk forsk-ning som kännetecknar hävdateckforsk-ningen av de kellgrenska kontakterna med de båda författarkol-legorna. Tidigare har man vid tolkningen av kon-frontationerna fastnat i det vid ett ytligt betrak-tande uppenbara och tolkat dem som en kamp mellan företrädare för olika estetiska normer. I den ovan nämnda uppsatsen gjordes ett försök att i stället systematisera och förtydliga ställnings-tagandena i vad som kallades ”litet vagt vulgär-bourdieusk anda”,1 där den litterära miljön i
Stock-holm i allmänhet och kring Gustaf III i synnerhet betraktades som fält, där nykomlingar visade musk-lerna genom att söka hävda sig mot dem som redan hade positioner där.2 Kellgrens attack mot
Bell-man i ”Mina löjen” 1778 och hans olika matcher mot Thorén/Thorild från 1781 till sin död ett och ett halvt decennium senare sågs i detta ljus såsom emanerande ur en konkret social kamp om bröd-födan, snarare än ur en abstrakt estetisk princip-debatt. En sådan principdebatt försiggick onekli-gen, men dess syfte var en inplacering i fältet (eller snarare: de olika delfälten) kring Gustaf III. Bern-hard von Beskow har sammanfattat denna syn: ”man tycks i allmänhet hafva mera fäst sig vid frågan huru, än hvarom det tvistades. Man har på förhand tagit för afgjordt, att striden gällde af skuddandet af det efter Franska mönster bildade regeltvång, som påstods hafva under Kellgrens her-ravälde tryckt den Svenska vitterheten, samt införandet af friare estetiska åsigter.”3 Debatten
hade således inget självändamål, utan var endast medlet för att nå bakomliggande mål. Annorlunda uttryckt: i artikeln 1998 betraktades förhållandet mellan aktörerna delvis i kommunikationsteore-tiska former som en historia om desinformation,
ningen sammanfatta och vidareföra en synpunkt på de nämnda relationerna.
Kortfattad forskningsöversikt
Ser man i litteraturhistoriska handböcker hur för-hållandet mellan Kellgren och Leopold behandlas, finner man genomgående att det i sammandrabb-ningarna utsagda står i centrum, medan de bak-omliggande bevekelsegrunderna mera sporadiskt skymtar. När det gäller beskrivningen av såväl personen Leopold som hans litterära produktion kan man se en förskjutning: visserligen noterades beträffande den i den förra uppsatsen undersökta författartrion att handböckernas och specialver-kens framställningar kunde vara tydligt partiskt och subjektivt färgade; i fallet Leopold är det dock anmärkningsvärt vilka hätska utfall senare tiders forskare inspirerats till. Exempel härpå lämnas längre fram i denna uppsats.
I den kortfattade forskningsöversikten i upp-satsen i Samlaren 1997 utelämnades några av 1800-talets översiktsverk med motiveringen att de svårligen kunde räknas som vetenskapliga fram-ställningar.5 Denna hållning synes i efterhand
anakronistisk och försvårar dessutom konturteck-ningen av de olika traditionerna inom historie-skrivningen på det område som står i fokus. Därför inkluderas nu klassiker som Molbech, Hammar-sköld, Ehrenström, Lénström och Wieselgren vid sidan om de litteraturhistoriker som redan figu-rerade i den förra uppsatsen: Atterbom, Beskow, Malmström, Ljunggren, Schück och Warburg, för-utom 1900-talets olika forskare.6
I en 1817 utgiven bilaga till Breve fra Sverrige i Aaret 1812 (1812–17) gav Christian Molbech en tidig rundmålning av svensk vitterhet. Den utkom samma år i svensk översättning av Lorenzo Ham-marsköld som Kort Öfversigt af de serskildta epo‑ kerna i Svenska National‑Litteraturens Historia. Tendensen är starkt influerad av romantikens syn-sätt: Molbech har exempelvis större förståelse för ett vinddrivet och kaotiskt Sturm und Dranggeni som Bengt Lidner än för ’välanpassade’ klassicister som Kellgren och Leopold.7 De förbindelser mellan
de båda sistnämnda författarna som registreras tolkas varken såsom bestämda av en estetisk eller en social kamp.
Lorenzo Hammarskölds värv som översättare
av litteraturhistoriska översiktsverk till svenska var sannolikt en viktig impuls när han själv grep till pennan som författare av ett dylikt.8 Tendensen
i Svenska Vitterheten. Historiskt‑Kritiska Anteck‑ ningar. Sednare Delen (1819) liknar den i Molbechs opus. Vad behandlingen av Kellgren och den 1819 ännu levande Leopold beträffar, kan den inte gärna beskrivas som annat än kränkande.9 För de av
Hammarsköld anförda exemplen på relationerna mellan de båda gustavianerna gäller här samma beskrivning som ovan för Molbech.
Under denna epok finns det en framställning som har andra förutsättningar än de övrigas: Mari-anne d’Ehrenströms Notices sur la littérature et des beaux arts en Suède (1826). Hon är alltigenom beundrande inför de gustavianska författarna, och dessutom god väninna till Leopold.10 Inga
mellan-havanden mellan Kellgren och Leopold noteras i denna framställning.11
Även Carl Julius Lénström fjärmar sig i första volymen av Svenska Poesiens Historia (1839–40), ”Svenska poesiens historia från äldsta tider till 1809” (1839), i viss mån från romantikens ideal-bildning: framställningen är åtminstone ljummen mot Kellgren, och när det gäller Leopold direkt uppvärderande.12 En omfångsrik vidräkning med
romantikernas omilda behandling av den sist-nämnde – framför allt Hammarskölds – utgör ett iögonenfallande inslag hos Lénström (s. 257–262). Inga förbindelser mellan skalderna nämns. När P. D. A. Atterbom i banden 3 (1844), 4 (1847), 5 (1849) och 6.2 [=7] (1855) av Svenska siare och skalder eller Grunddragen af svenska vitterhetens häfder intill och med Gustaf III:s tidehvarf (1841–55) skall beskriva Leopold och hans förhållande till Kellgren är situationen inte helt okomplicerad.13
Atterboms hållning gentemot de båda gustavi-anerna hade i ungdomen varit densamma som övriga romantikers: Kellgren och Leopold hade haft ett tämligen lågt marknadsvärde. Detta sta-dium har Atterbom nu vid mogen ålder över-vunnit; ett försiktigt närmande hade också skett mellan honom och Leopold från 1826 (initierat av den yngre skalden). Liksom beträffande hans pre-sentation av Kellgren får man i sanningens namn framhålla att Atterbom verkligen anstränger sig att göra den forne fienden Leopold rättvisa. Mellan-havandena mellan de båda betraktas huvudsakli-gen som en uppgörelse mellan olika ”ästhetiska
åsigter”,14 ej såsom en kamp om makt och ära (och
bröd för dagen).15 I ett ”Företal” distanserar sig
Atterbom från tidigare framställningar av det gus-tavianska skedet, särskilt Hammarsköld och Wie-selgren.16
Peter Wieselgren använder i Sveriges sköna lit‑ teratur. En öfverblick vid akademiska föreläsningar (1833–49) ett vitt litteraturbegrepp: han låter sin framställning även innefatta juridiska, kulturhisto-riska och vetenskapliga texter, liksom ock filosofi, pedagogik, språkhistoria och vältalighet.17 Detta
har medfört att den traditionella genomgången av kanoniserade författare och deras verk av praktiska skäl måste begränsas till ett minimum. Den gus-tavianska litteraturen ingår i fjärde delen, ”Statens sköna litteratur” (1847). Kontakterna mellan Kell-gren och Leopold reduceras till ett tillfälle: ”Då Kellgren läsit i Den sofvande och vaknande Sköna […] så erkände han sig besegrad äfven som lyrisk skald” (s. 735).
Bernhard von Beskow har i flera sammanhang tagit upp Kellgren och Leopold till behandling. Avhandlingarna ”Minne af stats-sekreteraren Carl Gustaf af Leopold” och ”Om den estetiska bety-delsen af Thorilds strid emot Kellgren och Leo-pold” (båda skrivna 1861, den förstnämnda tryckt 1862, men den sistnämnda publicerad först 1873) präglas i hög grad av det forum de är skrivna för: Svenska Akademien.18 Det är därför föga
förvå-nande att finna att Beskow bagatelliserar skärm-ytslingarna mellan Kellgren och Leopold, eftersom de inte passar in i bilden;19 i stället målas ett
por-trätt av de båda som en väl sammansvetsad enhet, två Ljusets riddare som kämpar för det sanna, det goda och det sköna.20 Vad den tidigare
litteratur-historieskrivningen beträffar, tar Beskow emfatiskt parti för de båda akademiledamöterna och avfär-dar deras begabbare bland romantikerna som obe-tydliga ”månskensdrömmar[e]”.21 Leopold
förkla-ras vara en större diktare än Pope och Voltaire.22
I stort sett kan Bernhard Elis Malmströms syn på mellanhavandena mellan Kellgren och Leo-pold i andra och tredje volymen av Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Akademiska före‑ läsningar (1866–68), ”Gustaf III och hans tide-hvarf” och ”Leopold, Rosenstein, Adlerbeth och Ehrensvärd” (båda 1867) sägas bygga på Atterbom (Svenska siare och skalder) i den mån de inte rentav bagatelliseras.23 Precis som hos Lénström
och Atterbom finner man här en uppgörelse med framför allt Hammarsköld.24
I det första bandet av Gustaf Ljunggrens Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död (1873–95), ”Kellgren. Leopold. Thorild. Till och med 1792” (1873), skildras förhållandet Kellgren–Leopold i Atterboms efterföljd som en fråga om estetiska ställningstaganden. Sociologiska utblickar saknas i stort sett i detta sammanhang: ”Att Kellgren, som man försökt göra troligt, varit angelägen att genast krossa Leopold, emedan han i honom anat en svår medtäflare, har redan Atterbom visat vara osanno-likt”.25
Hellen Lindgren intager i andra bandet av Sve‑ riges vittra storhetstid 1730–1850 (1895–96), ”Gustaf IIIs tid och eftergustavianerna” (1896), positionen
av moraliskt indignerad domare. Framställningen är huvudsakligen psykologiskt inriktad. Verkge-nomgångarna förfaller till påfallande oinitierad och okänslig recensionsverksamhet, och så gör även personteckningen delvis. Det verkligt intressanta med Lindgrens text i detta sammanhang är emel-lertid att estetiska synpunkter uteslutits från teckningen av förhållandet Kellgren-Leopold till förmån för sociologiska och psykologiska (s. 145 och 148f).
I Henrik Schücks och Karl Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria (1896–97), b:d 2: ”Sveriges litteratur under frihetstiden och gustavianska tide-hvarfvet” (1897) svarar den sistnämnde för fram-ställningen. Beträffande de frågeställningar som är relevanta för föreliggande undersökning är War-burg påfallande abstrakt. Hans text påminner dock om merparten av de äldre, i det att estetiska frågor dominerar skildringen av relationen Kellgren–Leo-pold. I nygestaltningen av Illustrerad svensk littera‑ turhistoria (3. uppl.), b:d 4: ”Gustavianska tiden” (1928), där Schück svarar för framställningen, är tendensen annorlunda: den estetiska synvinkeln är begränsad till ett minimum i mellanhavandena mellan Kellgren och Leopold, till fördel för socio-logiska förklaringar. I Schücks Sveriges litteratur intill 1900 (1935) är denna aspekt så gott som från-varande, och när den vid ett tillfälle tangeras är det åter estetiska förklaringar som ges (s. 331).
Otto Sylwan svarar i Svenska litteraturens histo‑ ria, b:d 1: ”Forntiden, medeltiden, reformations-tiden, stormaktsreformations-tiden, sjuttonhundratalet” (1919) för framställningen av den sistnämnda perioden.
I sin ringaktning för Leopold som människa och skald kan Sylwan framgångsrikt tävla med Ham-marsköld och hans samtida. Gustavianen framstår hos Sylwan som en konstnärligt sett ringa begåvad streber, hans litterära verk som artificiella drivhus-plantor.26 Leopolds mellanhavanden med Kellgren
skymtar fram på ett par ställen (s. 425 och 426), men i vilket ljus Sylwan ser dem förblir oklart för läsaren.
Även hävdateckningen i Eugène Napoleon Tigerstedts Svensk litteraturhistoria (1948) är i stort sett oklar beträffande motivbakgrunden till förhål-landet Kellgren–Leopold, utom på ett ställe där en estetisk förklaringsmodell framskymtar (s. 215). Sverker Ek skriver i den av Tigerstedt redi-gerade Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, b:d 2: ”Karolinska tiden. Frihetstiden. Gustavianska tiden” (1967) om den sistnämnda epoken. I kapit-let om Leopold gör Ek åtskilliga jämförelser mellan den Kellgren som han ägnat en livslång forskargär-ning och Leopold, som föga förvånande genom-gående utfaller till Kellgrens fördel. Mellanhavan-dena mellan de båda ses ibland såsom betingade av estetiska frågeställningar, men ibland blir man som läsare inte helt på det klara med vilken eller vilka bevekelsegrunder Ek menar ligga bakom dessa rela-tioner.
I första bandet (1971) av Lennart Breitholtz’ Epoker och diktare (1971–72) behandlas den gusta-vianska epoken i kapitlet ”Svensk diktning under 1700-talet”. Av de två förbindelser mellan Kellgren och Leopold som nämns beskrivs den ena i den estetiska (s. 714) och den andra i den sociologiska (s. 715) traditionen.
Med Bernt Olssons och Ingemar Algulins Lit‑ teraturens historia i Sverige (1987) har vi kommit fram till de nyaste svenska handböckerna i ämnet. I avsnittet ”Frihetstiden och Gustavianska tiden (1730–1809)”, skrivet av Olsson, saknas förbindel-ser mellan Kellgren och hans skaldebroder. Detta bör skrivas på kompressionens konto: hela den svenska litteraturhistorien har här sammanfattats i en volym om 605 sidor.27
I Den svenska litteraturen, b:d 2: ”Upplysning och romantik 1718–1830” (1988), redigerad av Lars Lönnroth och Sven Delblanc, har Sverker Görans-son och Delblanc skrivit kapitlet ”Gustav III:s par-nass 1772–1792” (Göransson om Kellgren, Del-blanc om Leopold). Göransson noterar att
Leo-pold ”i Thorild-stridens sista fas” gav Kellgren ”ett kraftfullt stöd” och ”åtminstone i denna polemik kom att fungera som hans vapendragare” (s. 124). Delblanc ser sammandrabbningen mellan Kellgren och Leopold 1778 i ett liknande perspektiv som det som anläggs i föreliggande uppsats (s. 112).
Efter Sylwans såväl språkligt som innehållsligt starkt subjektivt färgade framställning finns det därvidlag en tendens till återhållsamhet hos för-fattarna av svenska litteraturhistoriska översikts-verk. Det senaste, Göran Häggs Den svenska lit‑ teraturhistorien (1996), utmärker sig emellertid för en återgång till äldre tiders vidlyftigare ideal. Ett tidigt verk av Leopold beskrivs som ”ovanligt gräs-ligt”, senare i sin karriär skriver denne ”tråkiga ero-tiska oden” (s. 172). Någon enstaka beröringspunkt mellan Leopold och Kellgren har registrerats, men ej satts i något större sammanhang.
Moderna standardverk om Kellgren och Leo-pold föreligger i Sverker Eks Kellgren. Skalden och kulturkämpen I–II (1965 och 1980, sistnämnda till-sammans med Ingrid Ek) och Olle Holmbergs fembandsopus Leopold (1953–65), rimligtvis den omfångsrikaste monografien om en svensk förfat-tare. Man frestas kalla dessa monumentala verk för sammanfattningar av livsgärningar. Hos Ek över-ensstämmer framställningen av Kellgrens och Leo-polds mellanhavanden i stort med hans tidigare i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, men en betydelsefull förskjutning har ägt rum: de ses nu huvudsakligen ur psykologisk och sociologisk syn-vinkel.28 Holmberg använder sig av såväl estetiska
som psykologiska och sociologiska förklaringar till förhållandet mellan Kellgren och Leopold. Medan schismerna mellan Kellgren och Bellman respektive Kellgren och Thorild lyfts fram ordent-ligt i de översiktsverk som diskuterades i upp-satsen i Samlaren 1997, måste det motsatta sägas prägla teckningen av mellanhavandena mellan den förstnämnde och Leopold, bortsett från Atterbom, Holmberg och Ek (i mindre grad även Ljunggren). Samtidigt noterar man att dessa verk tillhör de volymmässigt omfångsrikaste i föreliggande under-sökning. Den slutsats som ligger nära till hands att dra är således att dessa relationer generellt haft låg prioritering. De utgör därför fokus i fortsättningen av denna uppsats.
Förhållandet mellan Leopold och Kellgren
Carl Gustaf Leopoldt (1756–1829, från 1790: Leo-pold, från 1809: af Leopold) hade vid 14 års ålder inlett en karriär som besjungare av det svenska kungahuset med ”Underdånigt Frögde-Tahl, Til Gladaste Åminnelse Af Hans Kongl. Höghets, Svea och Götha Nådigste Cron-Prints, Prints GUS-TAVS Högst hugnerika Födelse” (1770), det äldsta av hans bevarade skönlitterära verk.29 Såväl
kvalita-tivt som kvantitakvalita-tivt skulle sådana diktverk komma att utgöra ett väsentligt inslag i Leopoldts œuvre.30
Intet ont anande publicerade han som 22-årig stu-dent ett senare försök i den panegyriska genren, ”ODE öfver den 1 November År 1778 då den af Kongl. Academien i Upsala den 9 i samma månad firades”, som initialt måste sägas ha blivit en fram-gång för den unge skalden: hans festdikt till kron-prins Gustaf Adolphs födelse trycktes i lärdomssta-den i två upplagor. Rimligtvis har Leopoldt som många andra festdagspoeter förväntat sig en belö-ning i en eller annan form. Det är möjligt att han fick en sådan från universitetet, som ju figurerar i titeln.31 Inte i sin vildaste fantasi kan Leopoldt ha
anat vad ödet hade i beredskap åt honom och hans ode. Det som väntade dem var Nemesis i form av Stockholms Postens recensent, den som panegyriker likaledes välövade Johan Henric Kellgren.32
Leopoldts ode, skrivet i den ”pindariska tradi-tionen” i vad som kallats ”style créé”,33 kunde inte
ha kommit tidsmässigt lägligare för den uppåtsträ-vande Kellgren, som under 1778 levererat en brett upplagd attack mot litterära konkurrenter. Under februari hade han låtit sin färla vina över hov-skalderna Gudmund Jöran Adlerbeth, Carl Henric Flintberg,34 Vilhelm von Rosenheim och Johan
Simmingsköld, i april över Adolf Fredrik Ristell och i juli över Bellman.35 Vad den tidigare
forsk-ningen förbisett är att det nu var dags för en ny styrkedemonstration och att ödet utsett Leopoldt till nästa offer.
Stockholms Posten utkom med sitt första nummer 29.10.1778 och två dagar senare föddes kronprin-sen, vilket genererade en festskriftsflora, som delvis spreds via Stockholms Posten.36 Mycket av detta var
av en karaktär som gjorde den till ett tacksamt mål för den spefulle Kellgren som i ett antal artiklar citatledes gav läsarna prov på valhäntheter i tex-terna.37 I Leopoldts ode fann Kellgren emellertid
precis vad han behövde: ett tacksamt föremål för en bredare upplagd tranchering. Avrättningen inflöt i Stockholms Posten 30.11.1778.38 Redan i första
numret av tidningen en månad tidigare hade Kell-gren avslutat en programförklaring för sin kritiska gärning med förklaringen att det är rätt att låta dåliga författare schavottera i pressen: ”Ingen röst uphäfver sig emot dessa trätor, och i sjelfva värket äro de ock mera nyttige än farlige, emedan de upväcka den täflan bland Författare, utom hvil-ken vettenskaperne aldrig kunna bringas til någon högd”. Han avslutar med en maxim som i sam-manhanget kan ses som en kamplystnadens credo: ”Ex privatis odiis Respublica crescit” (”Genom motsättningar mellan enskilda blomstrar staten”) – givetvis även tänkt som en sidoblinkning till Gustaf III.39
Stunden var kommen att infria löftet och det är ingen tvekan om att Kellgren stilenligt gick till verket med liv och lust. Efter att ha förklarat att ”Läsaren bör kunna begripa hvad Skalden säger. Begriper Skalden det icke sjelf, så förtjenar han ej mer det namnet”40 går recensenten in för en
detalj-granskning av odet, som han utsätter för en förö-dande kritik.
Detta kunde ju se dystert ut för Leopoldt, men han har sannolikt uppfattat situationen som ganska positiv. Utan Kellgrens attack hade han och hans dikt fortfarande varit okända utanför Upsala, kanske rentav utanför dess universitet.41
Med ett slag kunde han till och med räkna med att ko nungen kände till dem.42 Detta var ett
till-fälle som inte fick försittas. Men hur skulle han gå till väga? Något rådvill författade Leopoldt nyårsdagen 1779 en krigsförklaring att införas i Carl Christoffer Gjörwells Stockholms Lärda Tid‑ ningar.43 Han vågade väl inte tro att Stockholms
Posten skulle publicera den. Då den försiktige Gjör-well emellertid lade den i skrivbordslådan, återstod endast för Leopoldt att samla sig till en general-uppgörelse i motståndarens organ.
Detta passade väl in i Kellgrens plan: motstån-daren hade nappat på betet. För den nystartade tidningen var det utmärkt att redan i början ha en sådan godbit som en litterär fejd att locka läsare och prenumeranter med. Leopoldts omfångsrika svarskanonad delades av redaktionen upp i nio nummer av Stockholms Posten (27.2–1.5.1779) och interfolierades med Kellgrens mothugg i tio
nummer (1.3–19.5). På båda sidor var kampviljan god, men allmänt har man menat att den fem44
år äldre Kellgren – som ju dels hade fördel av att mentalt hela tiden ha varit inställd på en medie-exponerande fejd, dels av att vara den angripande – tog hem segern. Ogenerat blinkade han åt den viktigaste åskådaren, konungen: Leopoldts fras ”I snillen, vaknen opp! / Ur edra grafvar gån vid glan-sen af ert hopp”, föranledde kommentaren: ”huru kan man mana snillen at vakna opp i en tid, då de så lyckligen arbeta? huru kan man säga, at de äro begrafne, då de dagligen vaka vid Gustaf den Tredjes Thron? huru kan man tala om deras nu först uptända hopp, sen de så länge njutit sällhet och belöning?” – underförstått: under Gustaf III:s beskydd.45
Ett visst övertag hade väl Kellgren även i sin docenttitel: motståndaren var ännu blott studio‑ sus, till råga på allt i lärdomshistoria, medan Kell-grens akademiska kompetensområde var just poe-sien. Givetvis var kampanjen upplagd så att Kell-gren fick sista ordet, och det med råge: efter avslutningen av Leopoldts anförande svarade han i ytterligare två nummer.
Delblanc sammanfattar följdriktigt: Kellgren ”slet den unge rivalen i stycken, förmodligen till kungens höga nöje. Gustav III bör inte ha sett med ovilja, att diktens gladiatorer kämpade om hans gunst […]. Det högstämda odet var lärt besvär för-gäves och föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd.”46
Olle Holmberg ser situationen ur Leopoldts syn-vinkel: ”Hans dikt, stor vid Fyris, blev liten då den kom till stränderna av Norrström. Kritiserad, skan-daliserad, ridikuliserad, drog han sig omsider ur ett spel som hade börjat så ståtligt. Det var hans ung-doms fruktansvärdaste upplevelse, och han kommer ofta i sitt senare liv tillbaka till den.”47
Man kan fråga sig vilket slags motståndare Kell-gren föredrog: sådana som Adlerbeth, Bellman, Flintberg, Rosenheim och Simmingsköld, som mer eller mindre fann sig i att bli hans strykpojkar, eller sådana som Leopoldt, Ristell och Thorén, som högg tillbaks, och därigenom möjliggjorde förlängda uppvisningar. Förstnämnda var ju ofar-ligare, men gav samtidigt mindre utdelning i form av kulturellt kapital.48 Sistnämnda var riskfylldare,
men gav högre utdelning. Vilken strategi motstån-darna än valde, framstod Kellgren ändå som seg-rare (i fallet Thorén/Thorild bör segerkransen i
rättvisans namn delas med Leopold; se nedan). Kellgrens arbete på att erövra sig en bemärkt plats på det kulturella fält som kan etiketteras ’Författare kring Gustaf III’ hade efter odestriden 1778–79 skridit ytterligare ett steg framåt.
Ett av inslagen i den kellgrenska strategien var att ogenerat tillåta sig det han förnekade andra.49
När således Adolf Fredrik Ristell av hat och själv-bevarelsedrift hade angripit Kellgrens ”Prologue” till Zemire och Azor. Comedie Ballet, egentligen tillkommen som namnsdagshyllning 22.7.1778 till drottning Sophia Magdalena, men sysselsatt ”främst med hoppet om den väntade tronar-vingen”,50 svarade Kellgren att om hans kritiker
hade de minsta insikter i musikdramatiskt dik-tande ”skulle han säkert finna, at det ej är Operor och aldraminst Opera-Prologer, oftast tvungne at blifva hast-verk, som böra stå skottfria för Gransk-ningen, utan sådane arbeten, som af sin natur bör vara modeller, såsom Oder, Pris‑Skrifter m. m.”51
Nu är ju Leopoldts pendang till den drygt tre månader äldre ”Prologuen” onekligen ett ode, men har likaledes otvetydigt karaktären av ”hast-verk” i betydelsen ’skyndsamt tillkommet verk av tillfäl-lighetskaraktär’.52 Enligt den kellgrenska praktiken
är det alltså tillåtet för honom själv att ägna Leo-poldts festdagsdikt till drottningen en granskning som han räknar det som en otillständighet när Ris-tell utför på ett verk av honom till samma adressat av samma karaktär vid samma tid.53 I båda fallen
är mekanismen densamma: en författare som har en position närmare fältets centrum sparkar på en nykomling för att denne ej skall kunna hota hans position, vilket väcker utmanarens indigne-rade protester.
Elof Ehnmark har på ett träffande sätt samman-fattat Kellgrens hållning vid denna tid:
Vad som utmärker Kellgren under dessa år, är främst lusten att chockera och reta, att ständigt plocka fram någon lämplig driftkucku och överhuvud skaffa sig fien-der på halsen för att med illfundig ironi och överlägset dräpande satir sätta in nådestöten, […]. Kellgren är den svenska Parnassens och det svenska småborgerskapets fruktade toreador […], han formligen njuter, när de förbittrade anklagelserna susa om öronen på honom, och ett tillfälle till gyckel låter han aldrig gå sig ur hän-derna.54
Uppgörelsen 1778–79 förebådar dels fortsättningen av striden mellan de båda skalderna, dels
inled-ningen av kampen med Thorén tre år senare i det att kombattanterna uppträder anonymt: de låtsas vara andra personer som talar å deras vägnar.55 Rätt
tidigt under denna replikväxling dyker det emel-lertid upp en inlaga daterad 5.3.1779 (tryckt i StP 9 och 10.3) där Leopoldt undertecknar med eget namn. Kellgren höll dock på anonymiteten: hans svar (StP 19.3) är signerat ”Granskaren”.56
Fort-farande i brev till Thorén 9.3.1785 vidhåller Leo-poldt emfatiskt: ”Jag kände [odets] fel långt bättre än Herr Kongl. secr. Kellgren, hvarföre jag också aldrig svarade på hans granskning, hvarmed han dessutom mera tycktes vilja förtrycka poëten än poësien. Det svaret som utkom, var icke mitt, vär-keligen icke; men jag log hemligen at se huru min Criticus sjelf famlade i sitt begrepp om det felack-tiga […]”.57 Att en del välinformerade personer i
samtiden hade klart för sig vilka som svarade för spydigheterna och hårklyverierna kan, som Sverker Ek och Allan Sjöding påpekat, bland annat utläsas av ett par samtida reaktioner på ”denna maske-rad”.58 Kellgrens väninna Anna Maria Malmstedt
skrev i ett rimbrev till Henning Christian Schmi-terlöw 9.4.1779:
At L – – – – – ännu i Stockholms Posten lufvas, At hvad han ej har nytt af gamla infall stufvas,
At uppå denna tvist ej nånsin må ta slut, Är hvad jag säga kan och hvad ni vet förut.59
Gjörwell, som ju nästan blivit inblandad i fejden, skriver i ett brev 5–6.6.1779: ”Poeterne Kellgren, vestgöte och aboensis, och Leopoldt, östgöte och upsaliensis, hafva nu Gudi lof hört upp att batail-lera i Posten. Verkelige snillen, men häftige herrar. […] Skalkar äro de.”60 Att bataljen ej heller raskt
glömdes framgår av Thoréns Fragment af 1783 års vitterhet (skrivet 1783, men tryckt 1784) där förfat-taren bland annat riktar följande föga vittnesgilla rader till Kellgren:
O lille rimets hoppare! Och Voltaires fagre apekatt! Så puts-rik, arg och klösande;
Kän väl om örat sitter där! Du mins den store Leopoldt: Han gaf en snärt, och strök det bort.
Hur lopp du, lilla väsend, då, Så dum och blind och afunds-ilsk,
Emot den starka Mannens fot! Du bet däri: han sparkade Och gick sin väg. [H]ur lopp du se’n,
Med käften utaf arghet flängd Up til det fordna örats stump, Hur lopp du ach! en liten qväst Och skämd och stympad satan där!
[…]
Ha! Han sin halfgudsbana gick. Men, lilla arghets-monstrum, du,
Du stryker ännu, gläfsande, En hund på vitterhetens stråt.61
Bengt Lidner avslutar en satirisk granskning av stockholmspressen, ”Svärmerier” (1784), med Stock‑ holms Posten. Skalden slår an en försonlig ton:
Gudinnan i alt sitt Majestät admitterade nu Posten til handkyssning. Han var både den första och sista som njöt en så oärhörd distinction. Hon yttrade sig tillika i dessa alldranådigaste ord:
För blandsäd af det vittra, sköna, Jag på Din Åker växa sedt, Skal med de kransar jag Dig kröna Som fordom skänkts åt smak och vett…
Men unga snillen vet at skona! Ack! Gif dem dock et Lagerblad…
Gack bort att Leopold [!] försona Och Jag skal vara dubbelt glad.62
Mot bakgrund av det här skildrade händelseförlop-pet synes Atterbom, Malmström, Ljunggren och de forskare som gått i deras fotspår något desorien-terade. Den förstnämnde förvånas således över att Kellgren ”tillåter sig chikanera [motståndaren] ej blott för hans ungdom och släta umgänge, ja för hans egenskap af student, utan äfven med de direc-taste antydningar om utsväfvande seder – i en punkt, der Kellgren visst icke gjort sig berättigad till moralpredikant”. Han ser ton och innehåll i polemiken som ”ett det åskådligaste prof af den vittra kritikens dåvarande puerila tillstånd”.63
Malmström menar att dispyten urartade ”till full-ständig skandal, de illustra antagonisterna till föga heder”, eftersom de ej höll sig till odet, utan även angrep varandra personligen.64 Det är Ljunggrens
uppfattning att Kellgren behandlade den yngre skalden ”orättvist eller åtminstone med onödig bitterhet”.65 Ur föreliggande uppsats’ aspekt måste
de tre forskarnas synpunkter sägas vara ovid-kommande för sakens kärna. Deras hållning betingas givetvis av deras gemensamma teoretiska utgångspunkt: att Kellgrens och Leopoldts kamp gällde estetiska spörsmål. Detta resonemang för-svagas dels av det faktum att Kellgren själv hade
skrivit flera verk i den pindariska traditionen, dels att han – som Lennart Josephson påpekat – även efter odestriden fortsatte därmed.66 Sixten
Belfrage menar helt rimligt att odestriden ”visar oss att båda parterna stodo på samma estetiska ståndpunkt”.67
Taggarna satt djupt i Leopoldt efter den första konfrontationen med Stockholms Postens recensent. I ett par under skaldens livstid otrycka, odaterade dikter ger han luft åt sin animositet. Den sannolikt första (tillkommen efter 6.4.1779) lyder:
Hvem är den skald sig visar här, Som bitter, mjeltsjuk, yr och kär Man sett upför Parnassen vandra?
Den ena handen lutan bär Och färlan blixtrar i den andra. Det Flaccus – Nej det Kellgren är.
Ack hvilken eld och hvilken själ Då han sin kärlek hörs förklara.
Det andra går ej lika väl, Han kunnat Bellmans skuldror spara,
Och Christus har hos honom skäl At afvundsjuk på Cloë vara.68
Till den andra dikten skall vi snart återkomma. Även Kellgren passade på och gav motstånda-ren tjuvnyp när tillfälle gavs. I ”Til Auctomotstånda-ren af Svaret til Philosophe a la Mode. N:o 56, St. Post.” (StP 14.4.1780) heter det i ett avsnitt som utgör en parodi på vad Kellgren betraktade som univer-sitetspedanteri: ”Glad öfver detta fynd, samman-smidde jag syllogismer både i Barbara och Ferio så riktiga, at sjelfva L – – – ej skulle funnit fel, antingen i Premisser eller Conclusion.”69 Som Sverker Eks
lärjunge Torsten Carlberg påpekat, är detta en tydlig anspelning på Leopoldts svar på Kellgrens oderecension.70
Strax därpå lyckades det Leopoldt att åter i tryckt form angripa sin antagonist. Torsten Carl-berg har visat att så skedde i samband med att Kellgren 1779–81 var involverad i en polemik kring den genom sin död i maj 1778 åter aktuelle Vol-taire, som Kellgren med stor energi försvarade mot sina belackare i Stockholms Posten och Dagligt Alle‑ handa.71 Denna gång uppträdde Leopoldt först
under pseudonymen ”Voltairomanes”, sedan även ”Upmärksam” och ”Difficile”, Kellgren som van-ligt anonymt. Olle Holmberg och E. N. Tigerstedt har förvånansvärt nog frånkänt Leopoldt upphovs-mannaskapet till ”Voltairomanes’” inlägg.72
Carl-bergs och Eks argumentation för attributionen synes dock övertygande, särskilt mot bakgrund av de förhållanden som står i blickpunkten i förelig-gande uppsats.
Kellgren hade i en voltairerecension (StP 26.5.1781) med ett par giftiga formuleringar angripit sina landsmän, som han ansåg ej uppskattade frans-mannen efter förtjänst.73 I en artikel, daterad
Nor-telje 7.6.1781 (StP 13.6), undertecknad ”Voltairoma-nes”, går Leopoldt till attack.74 Carlberg
samman-fattar:
Hela inlägget andas en jäsande förbittring mot Kell-gren så stark, att den ej kan förklaras blott utifrån dess författares önskan att ta den ”dumma och oläraktiga Nationen” i försvar. Detta försvar tjänar honom närmast som en gynnsam förevändning att angripa Kellgren. Man anar, att författaren själv varit utsatt för de ”makt-språk”, som flutit ur Kellgrens ”oförlikneliga penna”. Han har tydligen också varit så ”oförsvarligen djerf, ja upprorisk”, att han vågat ”öpna munnen” emot något ”utslag”, fällt vid ”denna högsta Domstol i lärda saker”. Den omilda behandlingen har satt djupa märken, och nu griper författaren tillfället att betala sin ”mäktige Gynnare” med samma mynt.75
Ett par motiv (sammanställningen Horatius–Kell-gren,76 lutan) förenar det ovan citerade
epigram-met från 1779 med ett ”Inpromtu i anledning af 4:de delen af ’Vitterhetsnöjen’” (juni/juli [?] 1781) – skrivet strax efter voltairomanesfillipiken – där Leopoldt låter Horatius och Anacreon recensera denna av den vittra föreningen Utile Dulci utgivna och av dess direktör Kellgren redigerade antologi. Gick motståndarens väg uppåt (mot Parnassen) i dikten från 1779, går den åt rakt motsatt håll i den från 1781:
Godt, sad’ Horace, det låter väl. Jag gissar icke utan skäl Af dessa namn, som häri blänka, Att Sverige oss en dag skall skänka
Väl mer än en poetisk själ, Som går att kröna sina öden Med den bland oss sublima döden,
Att svälta rimmande ihjäl. Jag denna Kellgren skåda ville,
Om den man fört så många tal: Kom, svenska lunders näktergal, Voltaire dig kallar till vårt gille,
Dalin missunnar dig ditt snille Och jag förväntar min rival. Du, som en dödlig stundom felat,
Du ofta lånat, hvad du spelat, Men du skall rum bland mönster få.
Hur sällt vi skola båda två I Eliseens skuggor vandra, På lutan små ackorder slå Och skratta mycket åt de andra Och dricka mycket mer ändå…77
Detta kunde vid en ytlig betraktelse verka char-mant, men är i själva verket ett ganska magstarkt dokument: det är ingenting mindre än en i konst-närlig form stöpt bekännelse att Leopoldt åtmins-tone vid poemets tillkomst ville se Kellgren död. Men hur rimmar detta med nästa strof, där Ana-creon apostroferar Leopoldts studiekamrat och gode vän Gustaf Paykull (1757–1826), som möjli-gen i en honom tillskriven, otryckt dikt, daterad 8.12.1778, försvarat Leopoldt mot oderecensen-ten?78 Denna ’death wish’ riktad mot Paykull
visar att Leopoldt känt till att denne hade vänskap-liga och socialt givande kontakter med Kellgren. Paykull hade sommaren 1779 kommit till Stock-holm från Upsala, och snart börjat medverka med dikter i Stockholms Posten (under Kellgrens frånvaro från Stockholm). Från december 1779 umgicks de i Utile Dulci, i september 1780 planerade Paykull att ”gemensamt med Kellgren utgifva bådas arbe-ten i vinter”. Kellgren inkluderade fyra bidrag av Paykull i Vitterhets‑Nöjen, utkommen i juni 1781. Man kan förstå att Leopoldt varit ett rov för känslor som avundsjuka, besvikelse, svartsjuka och övergivenhet. Kunde hans upsaliensiske skal-debroder så facilt knyta förbindelser med Kellgren, kunde han också dela dennes plats i dödsriket.79
Allan Sjödings tanke, att Leopoldt skulle ha varit ”intimt lierad” med Paykull 1781 och att han rentav skulle ha skrivit dikten till honom verkar sålunda minst sagt otrolig.80 Det var nog tur för Leopoldt
att detta opus förblev otryckt, och kanske var det aldrig avsett som annat än en skrivbordslådepro-dukt, tillkommen av terapeutiska skäl, därför att skalden behövde kanalisera de känslor som plågade honom och de tankar han gick och ruvade på. Kort tid därefter tog han Vitterhets‑Nöjen som utgångspunkt för ytterligare en attack mot mot-ståndaren under pseudonymen ”Upmärksam” och sannolikt även ”Difficile” (StP 14.9 respektive 2.10.1781). Som föremål för sin kritik valde han ett av Kellgrens sju bidrag, voltaireöversättningen ”Menskliga Lifvet”.81 Voltaires opus förklarades i
den första artikeln vara det bästa bidraget i denna del av Vitterhets‑Nöjen, varmed Leopoldt satte de
svenska bidragsgivarna på plats. Därpå angreps det faktum att skriften inte offentliggjorts under Vol-taires namn, vilket upprepas i den andra artikeln. Där nagelfars även själva översättningen och jäm-förelser anställs med den franska originaltexten.82
Kellgrens svar ”Til Herrar Upmärksam och Dif-ficile” kan mycket väl tolkas som att han identi-fierat artiklarna såsom skrivna av en och samma person. Huruvida han insett att Leopoldt låg bakom angreppet låter sig ej utrönas, men är san-nolikt. Hur som helst svarar han lättsamt och avfärdar de båda artiklarna med ett badinage. Det är uppenbart att stridslystnaden är större på Leo-poldts sida och detta är helt logiskt. Han hade goda skäl att tycka illa om motståndaren. Det var Leopoldt som hade fått på huden i samband med kronprinsodet, därmed hjälpande Kellgrens klätt-ring uppför Parnassen. Inte nog med att Leopoldt och hans verk således förödmjukats offentligt, utan dessutom hade därigenom ofrivillig hjälp givits åt motståndaren. Kellgren kvitterade genom att hålla en förhållandevis lugn och lätt ton.
Därmed var den andra delen av striden mellan Kellgren och Leopoldt avslutad.
Det är ingen överdrift att påstå att det lutbad Stockholms Postens recensent trakterade sin yngre skaldebroder med kom att överskugga deras kon-takter och deras syn på varandra, även efter Kell-grens död. ”Den 1778 grundlagda bitterheten varade livet ut; vänskapen dem emellan blev aldrig mer än väpnad neutralitet. Leopold återkommer gång på gång till deras sammandrabbning med bittra uttalanden, som vittna om ständigt på nytt genomlevda känslors friskhet.”83 Sålunda skriver
han till sin potentielle vapenbroder Thorén 9.3.1785 om ”H:r K. Secr. Kellgren” och kronprinsodet:
Min Herre minnes med hvad raseri han tryckte sin tiger-tand i denna lilla örnunge som jag utsläpte på försök. Jag var tydeligen hans offer. Han slacktade min poëtiska reputation och gaf Holmbergs prænumeranter [=Stock‑
holms Postens läsare] högtid deraf. Det var naturligt at
ett i flere månader återskallande åtlöije skulle modfälla mig, i synnerhet som min motståndare redan då var en mogen man och jag deremot blott en yngling som icke ägde någon styrcka utan under convulsionerne af enthou siasmen, och som då ännu icke haft någon tid att justera mina begrepp öfver något ämne. Just denna ilska at förtrampa i sitt första frö ett Snille, hos hvilket han icke kunde underlåta att merka en temmelig hög grad af spenstighet, upreser ännu min själ emot honom, så ofta jag tänker derpå, långt mera än mitt personliga lidande.
Han hade rätt i en del anmerkningar, […] men han hade vist icke rätt i det bittra förackt som han sökte kasta på själen af detta arbete, på enthousiasmen som der regerar. […] under det man i Posten, hela tre måna-derna, serverade läsaren med bitar af ett långt försvar, hvilcket man styckat, ryckt ur sitt Sammanhang, och till öfverflöd gifvit sig mödan at upblanda med ÅterSva‑
ret på Försvaret emot Critiken öfver Oden etc.; för at med
denna Ode och dess historia gjöra Läsaren fullkomligen yr i hufvudet.84
Leopoldt fortsatte brevet med att kritisera ett par av Kellgrens dikter, ”En stadig Man” (1777) och ”En Ynglings inträde i verlden” (1778), medan han lovordade andra, ”Mina Löjen” (1778) och ”Våra Villor” (1780). Episteln är ett svar på en försändelse från Thorén, daterad 3.3.1785, där denne bland annat beskrev sin själs bävan ”när jag betänker denna gudomliga, hos ingen Nation öfverträffade ODen” vilken fick honom att känna sig som om han skreve ”til en Apollo”. Det åsyftade kron-prinsodet ”declamerar jag utan til alla dar på våra glada stunder”.85 Vid denna tid fanns det en
intressegemenskap mellan Leopoldt och Thorén/ Thorild, eftersom båda intog en fientlig position mot Kellgren. Det är därför föga förvånande att mot slutet av episteln finna följande passage, där Leopoldt uppenbarligen försökte pejla vapenbro-derns pålitlighet:
Hvarföre dedicerade M. H. sina Inbillnings nöijen till Kellgren? Och huru uptogos de? Hvarföre har M. H:re blottstält sin character för en contradiction i den skum-ögda allmenhetens sinne? Hvarföre räcka sina vapen åt en fiende som icke hade lust at gjöra frid?86
Ej heller Thorild var helt säker på sin kontrahent: ”uplys mig öfver en vitter sats man här har som jag altid brinnande bestridt: är det möjeligt at Hr. Bib-lioth. sätter ODen (på 1. Nov.) under sina stycken i det fria och lekande slaget; finner detta pindariskt höga och häftiga liksom icke naturligt; och mod-fäldes af K-ns critik?”87 Senare skriver han: ”Månge
säga at Leopoldt älskar at vara en grav Kellgren. Många des poësier säja detsamma.”88 Vid
åtmins-tone ett tillfälle (1786) tycks de båda kellgren-hatarna ha sammanträffat personligen, på ett av Stockholms kaffehus.89 Det får anses som givet att
förvärvet av den ur polemiksynpunkt utvilade Leo-poldt till det thorénska lägret, som under några år fört bataljen mot Stockholms Postens recensent, hade varit en verklig triumf. Thorilds berömda
ord: ”Nu sedan K-n blifvit kastad in i Ambitionen och förmaken – är Svenska Scenen ren […] Följ det bästa af sit Snilles och sin äras kallelse!”90 måste
rimligen återspegla en förhoppning att Leopoldts upphöjelse skulle kunna öppna vägen till fältet även för Thorild. Så uppfattade också Kellgren saken: ”Du kan tro huru secten förente sig att röka honom i näsan. Torrild [!] sjelf utropade: Han är nu här, HAN, som skall blifva en BASUN af mina GUDOMLIGHETER. Men som han tycks fattat det rådet att endast bli sin egen basun, och redan bemött småherrarne med mycken hauteur, tror jag rökelsen innan kortt lär förbytas i gatsmuts.”91
Möjligen stämde inte ’personkemien’ mellan Leo-poldt och Thorén, antagligen gjorde den först-nämnde en realistisk bedömning av sina chanser att lyckas komma dit han ville via det ena eller det andra lägret.
Den belastning till trots, som skärmytslingarna mellan Kellgren och Leopoldt utgjorde, tycks det åtminstone så småningom ha infunnit sig en insikt hos båda att det bästa de kunde göra var att hålla god min och tillsammans söka främja gemen-samma mål. Ett viktigt steg i den riktningen tog Leopoldt ett halvt år efter tillkomsten av det cite-rade brevet till Thorén, då han från Upsala 13.9.1785 skrev till Stockholms Postens redaktör Carl Peter Lenngren (1750–1827).92 Utgångspunkten var
Kell-grens nyligen utgivna ”Åminnelsetal Öfver Råd-mannen i Stockholm Herr Johan Wellander”, som Lenngren skickat till Leopoldt, möjligen som en förmedlande åtgärd.93 Med tanke på den nära
vän-skapen mellan Lenngren och Kellgren har Leo-poldt givetvis räknat med att hans tackbrev skulle läsas av hans forne antagonist. Han vägde således säkert varje ord på guldvåg när han utgjöt sig om åminnelsetalets och dess upphovsmans förträfflig-het. Framför allt var Leopoldt mån om att fram-häva att han ej längre betraktade sig som en del av den pindariska traditionen eller bekände sig till ”Thorenianismen”.94 Han visade sig ångerfull –
man frestas säga: förkrossad – inför insikten om sina tidigare fel, och ställde i utsikt bot och bätt-ring. På slutet bad han Lenngren framföra ”min obekanta compliment till Hr. Kongl. Secr. Kell-gren, när Hr. Notarien träffar Honom. Jag bekla-gar att icke äga Dess personliga bekantskap, och jag är altför sjuk at någonsin hoppas den.”95 Det
det lämpliga i att påskynda försoningsprocessen, så att brevskrivaren inte hinner avlida först. (Här kan det vara lämpligt att påminna om att den komplexfyllde Leopoldt åtminstone på en punkt säkert kände sig säkrare i sadeln sedan han 1784 återkommit från Greifswald och Stralsund: den tidigare studenten hade i mars 1782 blivit magister och redan i juni samma år docent, varigenom styr-kebalans gentemot Kellgren på åtminstone en i Leopoldts föreställningsvärld viktig punkt etable-rats.)
Brevet visar att Leopoldt har tillägnat sig en klarsyn om de kulturella och sociala fältens spel-regler och villkor. Eftersom han vill in i det kul-turella fältet kring Gustaf III, där Kellgren nu har en central position, väljer han att tydligt signa-lera konformism. Hans tidigare erfarenheter och kanske framför allt exemplet Thorén har visat honom det fåfänga i att försöka stånga sig in på arenan mot Kellgrens vilja.
Det är således följdriktigt att Leopoldt en månad senare gör sin avsikt bekant på högre ort. I ett tack-sägelsebrev 14.10.1785 till diktaren och universitets-kanslern Gustaf Philip Creutz (1731–85), betonar han sin avsikt att i framtiden ”efter min svaga för-måga oförtrutit bidraga till Wettenskapernas, det goda wettets och den goda Smakens tillwäxt” vid universitetet och ställer sig till Creutz’ förfogande vid förverkligandet av dennes ”wälgörande afsigter för Svenska litteraturens befordran”.96 Sannolikt
ledde brevet inte till någon konkret åtgärd: Creutz avled en vecka efter mottagandet, 23.10. Det torde för övrigt ha varit just Creutz som givit den unge upsalabibliotekarien, som från början varit inställd på en universitetskarriär, den första hovvittringen då han i ett brev 31.1.1785 uppmanade honom att söka sig till Stockholm.97
Christina Svensson har visat att Leopoldt vid utformningen av sina kellgrenparafraser Erotiska Oder (1785) förutom själva motiven i dikterna även använder sig av citat ur Kellgrens horatiusöver-sättningar. Hennes slutsats blir: ”Genom formen, innehållet, och allusionerna i odena hoppades Leo-pold vinna Kellgrens gillande.”98 Det är värt att
notera att Leopoldt i sitt tempelbygge till Kell-grens ära inkluderar byggnadsmaterial taget från en horatiusöversättning av denne i en antologi som orsakat Leopoldt så mycken förargelse: fjärde bandet av Utile Dulcis Vitterhets‑Nöjen 1781.99
I längden gick det naturligtvis inte att sitta på två stolar samtidigt. Skulle Leopoldt komma vidare måste förbindelsen med Thorén avslutas. Det är möjligt att episteln daterad 2.12.1785 var slutpunk-ten i den vänskapligare fasen av deras kontakter. I längden gick det naturligtvis inte heller att gå som katten kring het gröt. Skaldekollegan och ämbets-mannen Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731–1808) hade i ett par epistlar (12.5 och 29.12.1785) medde-lat Leopoldt att Kellgren dragit sitt strå till stacken för att förbättra den forne motståndarens ekono-miska situation, oklart hur.100 Gustaf Ljunggren
har framhävt att Stockholms Posten på olika sätt var Leopoldt bevågen under 1785 och 1786.101 Det var
dock säkert icke utan bävan Leopoldt satte sig att komponera ett brev till Kellgren; möjligen skall det skrivas på nervositetens konto att han daterade episteln Upsala 27.1.1787 i stället för 1786. Han ber där om Kellgrens förord hos dem som kan främja hans sak, även hos konungen. Kellgren svarade 6.2 i vänliga ordalag, där han försäkrade att även skalderna/ämbetsmännen Nils von Rosen-stein (1752–1824) och Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818) var inkopplade på fallet och att en snar förbättring i Leopoldts levnadsvillkor var att vänta. ”Jag har nyligen hört påtänkas ett nytt för-slag till Herr Bibliotekariens lycka, hvilket jag för mitt enskildta intresse hälst önskade gick i full-bordan, emedan jag smickrar mig att därigenom vinna en närvarande vän och medbroder.”102 Här
skymtar återigen idéen att transplantera Leopoldt till huvudstaden förbi. Så fick det också bli, och hur väl Leopoldt lyckades med marknadsföringen av sitt ”kulturella kapital” och hur väl anpassad till den nya omgivningen hans ”habitus” var är välkänt och sammanfattas av Kellgren i ett brev till vännen Per Gabriel Rudbeck, daterat 3.3.1786: ”Nu några nyheter. Leopoldt har kommit hit, bor i Armfeldts rum på slottet, har mat från KronPrinsens taffel, har vid sin första entrevue satt Kungen i förkjus-ning, har fått 200 Riksd:rs tillökning i sin pension, och survivance efter Wilden, och skrifver nu på Helmfeldt.”103
Kellgrens benägenhet att medverka till Leo-poldts introduktion vid hovet kunde mot bak-grund av det ovan sagda synas märklig, men man får väl tänka sig att han redan vid denna tid bör-jade se sig om efter alternativa utkomstmöjlighe-ter till hovskaldens. I så fall bör han knappast ha
haft större betänkligheter mot att medverka till att Leopoldt fick efterträda honom som tillskärare av scenverk efter konungens instruktioner.
Kellgren hade ett vaket öga för talanger. Han var benägen att släppa fram kulturpersonligheter som hade samma ideal som han själv eller som levde upp till hans kvalitetskrav. Han använde sig av samma taktik mot Thorén som Leopoldt, men resultatet blev föga förvånande det motsatta, bero-ende på hans båda yngre skaldebröders olika per-sonligheter. Medan den förre krävde att själv få bestämma villkoren för ett samarbete (eller åtmins-tone en fredlig samexistens), tycks den senare ha accepterat en ställning som ”Kellgrens närmaste konkurrent och efterföljare”.104 Redan i brevet till
Lenngren 1785 skriver Leopoldt: ”Jag är förtretad at icke vara Nations första snille; men efter mitt öde en gång för alla förnekat mig denna Salighet; efter det måste gifvas någon åtskillnad i grader (och denna värkeligen icke så liten) efter jag med ett ord i stället för talanger at skapa, måste nöya mig med känslor av at beundra: så tar Jag mitt parti en homme sage, och tackar Gud at åtminstone någon är hvad jag altför gerna vore”.105 Det är en ödets
ironi att Leopoldt, som ville följa en akademisk bana, tvingades bli hovskald och journalist, medan Thorén, som ville bli hovskald och journalist, tvingades in på en akademisk bana.
När Leopoldt nu var insläppt i fältet, bekände sig till de spelregler och den ”tro” (”croyance”) som Pierre Bourdieu menar är den kraft som samman-håller ett fält, ”som förenar alla de stridande, de […] nya pretendenterna lika väl som dem som redan intagit maktpositioner inom fältet och strä-var efter att besträ-vara status quo”,106 kunde allting ha
varit gott och väl. Precis som beträffande Kellgren och Thorén/Thorild fanns det uppenbara likheter mellan den förre och Leopoldt. De hade samma vördnad för antikens författare och samma eklek-tiska blandning av litterära idoler från såväl den sublimt-sentimentala som den klassicistiska tradi-tionen (Klopstock, Rousseau, Pope, Voltaire), båda var smakrelativister, hängav sig åt vad Malmström kallar ”eudemonism” (hedonism), älskade musik, var själva utövande violinister och hade båda dis-puterat (varigenom de – tillsammans med Thorén/ Thorild – skilde sig från de övriga gustavianska hovförfattarna).107 Deras väg till Gustaf III var
likartad: först panegyriska och erotiska poem,
sedan dramatiska verk; alltsammans interfolierat av recensionsverksamhet och uppmärksammade insatser i kulturdebatten.108
Animositeten mellan Leopoldt och Kellgren tycks emellertid ha fortsatt, ej blott efter det att de intagit sina platser i Svenska Akademien 1786, utan även efter det att de under 1790-talet förenat sina krafter i striden mot Thorild. Man undrar hur ofta de verkligen satt bredvid varandra under den period de hade gratisabonnemang på två angrän-sande platser på Kungliga Teaterns amfiteater.109
Om inte annat fanns det personer som gärna hjälpte till och friskade upp minnet på dem. Sverker Ek har uppmärksammat att Per Rudin (1733–93) under sin kontrovers med Leopoldt i augusti/september 1786 bland annat utmanat den senare genom att uppmana honom att ”äga mindre egenkärlek och mera acktning för rättelser af god-kände händer”, vari Ek ser en tydlig hänsyftning till odeaffären 1778–79.110 Ek menar att Rudins
”hänvisningar till Kellgrens framgångar gentemot unga försökare”, som även förekom i hans upp-görelse med Didric Gabriel Björn (1757–1810) vid samma tid (StP 12.9.1786), var ett viktigt inslag i motivbakgrunden till varför Leopoldt 15.9 med stor energi angrep Rudin. Denne ”hade rört vid den unge odediktarens känsligaste nerv”.111
Ibland får man inblickar i en offentlig och en privat sida av något moment i relationshistoriken. I Svenska Akademien läste Leopoldt den 12.1.1788 upp en ”afhandling om bruket af enkla och dubbla consonnanter”, som utgjorde ett inlägg mot Kellgrens den 8.12.1787 upplästa ”anmärk-ningar rörande nödvändigheten at nytia dubbla consonanter”.112 När Kellgren i ett odaterat brev
till Clewberg (januari 1788) skall beskriva en ”7 quarts disput om consonanterne” som Leopoldt haft med Adlerbeth, kallar han den förstnämnde för ”Den sega Herren”, vilket väl knappast är tänkt som en komplimang.
I samband med en utdragen batalj som pågick under sista hälften av 1780-talet mellan Gustaf Regnér (1748–1819) och Leopoldt angående Gustaf Gyllenborgs versepos Tåget öfver Bält (1785), där Kellgren i en artikel i Stockholms Posten sökte bistå Leopoldt genom att hårt kritisera Regnér, visade sig Leopoldts avoghet mot Kellgren. Den senare beskrev Leopoldts insats som recensent av Tåget öfver Bält med följande ord:
En ung man af snille gick at, på anmodan, reparera denna skymf, genom en lika så nöjsam som sträng cri-tique. Uplyst om lagarne för detta svåraste af alla skal-deslag, mer af naturen och egen själs känsla, än minnet af gamla och nya poeticor, fri och oväldig i sitt omdöme, glad och lekande i sin styl, med vördnad för Auctorn, men med större vördnad för sanningen, eller rättare, öfvertygad, at den senare kan allena gifva värdet åt den förra, visade sig denne Granskare, i de anmärkningar han särskildt från trycket utgaf, värdig att döma den Mästare han förut vist sig värdig at efterfölja.113
Kellgren kallade Leopoldt för ”en Man, hvars med-borgerliga anseende är lika så stadgadt genom värdigheten af hans syssla, Konungens nåd, och omgänget med de högsta och vördnadsvärdaste män i Riket, som hans litteraira förtjenster, genom all-mänhetens och kännares förenade låf”, och motive-rade sitt inhopp i striden med att Leopoldts penna enbart borde ”ägnas åt Sånggudinnorna och Beha-gen”.114 Det hjälpte dock föga. I inledningen till det
berömda så kallade ”K och k-brevet” till Nils von Rosenstein, daterat 13.3.1788, dagen efter artikelns införande, skrev Kellgren: ”Affairen med L—dt stod då ej att hjelpa: Ehuru grof jag tänkte vara, var jag ändå ej nog fin.”115 Ek och Sjöding drar
slutsat-sen att Kellgren ”trots dessa […] lovord […] icke tillfredsställt den överkänslige L, som uppenbarli-gen funnit behandlinuppenbarli-gen av sig själv ’ej nog fin’”.116
Samtidigt var Leopoldt noggrann med att hålla sig informerad om motpartens göranden och låtanden: ”Huru må Herrar Kellgren och Clewberg?”, frågade han sålunda Nils von Rosenstein från Söderköping 14.6.1788. I ett annat brev suckade Leopoldt över att han måste nöja sig med ”at af Phoebus-Kellgren få / Et ord til tröst, och et til aga”.117
Redan Atterbom sökte avlocka den endast delvis bevarade korrespondensen mellan Leopoldt och Thorén/Thorild kunskap om förhållandet till Kell-gren. Han påpekar att man av Thorilds epistlar kan se att Leopoldt beklagat sig inför honom över Kellgren.118 Atterboms återgivning och
undersök-ning av Kellgrens och Leopoldts sparsamma kor-respondens och en del relaterat epistelmaterial gav också intressanta resultat. Den 2.3.1789 hade Leo-poldt skickat sitt ode ”Häfdernas Röst” till Kell-gren, med ett följebrev, där han undertecknade: ”Jag har äran at vara med största afundsjuka / Väl-borne Herr Kongl Sekreterens / ödmjukaste tje-nare / Leopoldt”.119 På detta svarade Kellgren 6.3
med en flod av superlativer över Leopoldt i
allmän-het och odet i synnerallmän-het. Inledningsvis berörde han kronprinsodet 1778 och sin stränga gransk-ning därav, som han sade sig ångra.120 Dagen därpå
reagerade Leopoldt starkt:
Hr Kongl Sekreterens penna felar ej om sitt mål. Det bref hvarmed Herr Kongl Sekreteren funnit sig föran-låten at hedra mig, har haft sin verkan: det har för-krossat mig. Eller har Herr Kongl Sekreteren verkeli-gen trodt min fåfänga en nog robuste fåfänga, för at fördraga denna starka dosis af beröm? Jag har denna gången erfarit möjligheten af hvad Pope kallar at förgås
bland blomster i aromatiska plågor. […]
Hvad skall jag tänka då Herr Kongl Sekret. kommer tillbaka på et gammalt Missfoster, som jag önskade evigt bortglömdt, för at göra Sig förebråelser, dem jag i mitt Sinne intet ögonblick gjordt Hr. K Sekreteren?121
Det sista är en uppenbar osanning. På detta svarar Kellgren 8.3 med samma mynt: ”Bland alla mina oskickligheter, är det icke den minsta, att ej kunna smickra.”122 Varpå han laddar om och om möjligt
överträffar panegyriken i sitt tidigare brev. Ett smak-prov på den kellgrenska högdoseringen av lovord kanske kan vara på sin plats. Med följande rader karaktäriserar han sitt förhållande till Leopoldt:
Jag sätter mig i förhållande af Johannes Döparen til Messias. Han var ingalunda en af de större Propheterne, men han hade den lyckan at vara Frälsarens förelöpare, och döpte med vatten i afvaktan på den som kom att döpa med eld. Det var Christus allena som förstod sig på detta Dopet. Alla andra Döpare skulle bränt fing-rarne på försöket. Man var derföre nödsakad att åter-komma till vattnet; och Johannes har fått den äran att i alla tider passera för en habil Vattudöpare.123
En misstanke man får vid genomläsningen är att brevskrivaren velat ge mottagaren ett par tjuvnyp, alternativt få honom att nyktra till, genom att paro-diera hans lovord. När ateisten Kellgren lovprisar deisten Leopoldt genom analogier med Johannes Döparen och Kristus finns det nog skäl att draga öronen åt sig. Driver de med varandra? Är det bara Kellgren som driver med Leopoldt? Återigen påminns man om Gjörwells karaktäristik av de båda trätobröderna 1779: ”Verkelige snillen, men häftige herrar. […] Skalkar äro de”.124
Att döma av den bevarade korrespondensen gav Leopoldt nu upp. ”Leopoldt och Lenberg skola följa med Kungen som reser inom kort, Gud vet hvart.” Är det en suck av lättnad man spårar bakom Kellgrens formulering i ett brev till vännen P. G.
Rudbeck 30.5.1789?125 Strax därpå frågade han i ett
odaterat brev till Clewberg-Edelcrantz (12.7.1789?): ”Hörs något från Leopoldt?”126 Ek sammanfattar
korrespondensen 1789 på följande vis: ”en inbör-des bisarr kurragömmalek med många invecklade turer och kamouflerande attityder”.127
När Atterbom skall skildra skaldernas samvaro skapar han en syntes med osäkert källvärde, beskri-ven såsom emanerande från ”Män, som på när-maste håll varit i tillfälle att mellan Kellgren och Leopold anställa personliga jemförelser” respek-tive Kellgrens förtrogna. Där berörs Leopolds ”art eller sed att städse komplimentera sin snillebroder med de utsöktaste ordasätt”.128 Det är av
samman-hanget oklart huruvida Atterbom och hans sages-män avser skriftlig eller muntlig kommunikation eller bådadera. Atterboms ”Män” menar att Leo-pold ”utmärkte sig såsom benägen för en kru-serlighet, som lätt kunde synas öfverdrifven och till sin inre halt mindre tillförlitlig”.129 Som
kon-trast framhävs Kellgrens enkelhet och rättframhet. Atterbom hävdar att ”Detta gjorde, att deras enskilda umgänge alltid bibehöll någonting cere-moniöst.”130 Ser man på Kellgrens bidrag till
kor-respondensen under 1780-talet är det emellertid knappast adjektiv som ’enkel’ och ’rättfram’ som i första hand inställer sig för ens inre öga. Fråga är om man inte skall se deras vidmakthållande av ceremonierna som ett sätt att bevara en viss dis-tans, om än under vänskapliga former.
Att Leopold lärt sig en läxa av korrespondensen 1789 – nämligen att hålla inne med panegyriken vis-à-vis Kellgren – tycks bekräftas av ett brev till Rosenstein, daterat Linköping den 13.1.1794: ”om det tillhörde mig at dömma honom, skulle jag säga at han är ännu mera rar genom sitt stora vett, än genom sitt stora snille. Säg för honom min vänskapsfulla hälsning, men säg honom ej at jag berömmer honom, på det at jag ej i den sannaste af mina känslor, må misstänkas för ett uselt smicker.” Han betygar samtidigt att han har Kellgren som sin läromästare i tidningspolemik: ”Jag skall aldrig neka eller glömma mina förbindelser till Kellgrén i detta ämne. Det är i hans Sarcassmer som jag stu-derat Logican”.131
Vilken roll Leopoldt spelade i samband med de anklagelser som framfördes mot Kellgren för att under riksdagen 1789 ha författat en paskill mot de rojalistiska bröderna Carl Gustaf
Nordin (1749–1812) och Johan Magnus af Nordin (1746–1823) – om han nu spelade någon roll alls – är okänt. C. G. Nordin noterar i sin dagbok 24.8.1789 att ”Leopoldt talade med Konungen, om Pasquillet som var skrifvit om mig under Riksda-gen, då Konungen tog en viss af mina vänner för Auctor”, d.v.s. Kellgren.132 Om Nordins
anteck-ning är med sananteck-ningen överensstämmande tycks det uppenbart att Leopoldt försvarat Kellgren mot anklagelserna. Han hade ju redan uppträtt som Kellgrens försvarare i Stockholms Posten mot Carl Fredrik Nordenskiöld (1756–1828), vilken kämpade mot Kellgren, som bland annat angripit honom 1787 i sina ”Anmärkningar” till ”Man äger ej snille för det man är galen”.133 Leopoldts försvar
leve-rerades i form av ett rimbrev ”Til Sällskapet Pro Sensu Communi” (StP 5.2.1789).134
Carl Gustaf von Holthusens (1749–1818) pjäs Slädpartiet uruppfördes 28.3.1790 och utsattes för besk kritik av Kellgren i Stockholms Posten 9.4.1790, vilket genererade en dispyt.135 Strax därpå beskrev
Elis Schröderheim (1747–95) för Gustaf III i ett brev daterat den 23.4.1790 en middagsbjudning hos Johan Gabriel Oxenstierna, där bland andra åtta av Svenska Akademiens medlemmar varit när-varande, bland dem Kellgren och Leopoldt. Schrö-derheim skildrar i humoristiska ordalag en verita-bel spöksupé, där alla avundsjukt bevakar alla och gärna framhäver sig själva på de övrigas bekost-nad. Slutet av det hos Atterbom anförda partiet ur brevet hänger samman med holthusenaffären och lyder:
En annan scen var mera dramatisk. Dagligt Allehanda bar i går Holthusens svar på Kellgrens kritik öfver ”Släd-partiet”. Termerna äro starka, och gå nära på både saken och personerna. Kellgren var ledsen – och kanske arg. Leopold, icke missnöjd med hans embarras; men döljde all satisfaktion, och tog det ädelmodiga beslutet att upp-muntra och förklara. Jag fick sedan veta att Holthusen, som förblandat snillen och redaktörer, gjort Leopold en elak kompliment. En gemensam fiende och fara för-enade dessa herrar, som äro gjorda att lysa hvar för sig. Deras entretien var dem emellan i tysthet; men man trodde sig af vridningar på nacken, af uppspända ögon och deklamerande näfvar kunna tro att Holt husens undergång blef besluten, och en off- och defensiv allians i Herrans namn sluten mellan Gustaf Wasa och Oden. Leopold meddelte högt till Kellgren sin sista anmärk-ning, af detta innehåll:
”Jag bör likväl nämna en sak till Holthusens försvar, som herr kongl. sekreterarn ej haft tillfälle att känna.
