T O R I L M O I
Att erövra Bourdieu
Kön som social konstruktion kan bestämmas i sina specifika
konsekvenser med hjälp av Pierre Bourdieus kultursociologiska teorier.
Hans synsätt ger nya insikter om relationerna mellan Hélene Cixous och de
feministiska och intellektuella fälten i Frankrike samt mellan Cixous' uppsats
"The Laugh of the Medusa " och Simone de Beauvoirs Det andra Könet.
Feministisk teori är kritisk teori: feministisk kritik måste därför vara politisk. När jag gör detta påstående, utgår j a g f r å n det marxistis-ka b e g r e p p e t "kritik", koncist sammanfattat av Kate Soper som en teoretisk övning vilken "genom att förklara vad det är i verklighetens värld som orsakar de kognitiva bristerna i den teori som angrips, kräver ä n d r i n g a r i själva verkligheten". 1 detta avseende, skriver Soper, är den feministiska kritiken ett eko av den kritiska teori som utvecklats av Frank-furtskolan och dess p o ä n g t e r a n d e av nödvän-digheten att "visa det rättmätiga i det konkre-ta frigörelsearbetet".1 Detta är helt klart en
ambitiös målsättning som skulle kräva att jag visade h u r Pierre Bourdieus sociala teori står i förhållande till d e n specifika franska sam-hällsmiljö där d e n u p p k o m . En sådan analys skulle f o r d r a o m f a t t a n d e empirisk forskning. Det är dock inte möjligt i n o m r a m e n för d e n n a artikel. Jag har därför rubricerat min text "Att erövra Bourdieu". Med uttrycket "erövra" m e n a r jag en kritisk värdering av en given teoribildning m e d sikte på att överta och använda d e n för feministiska ändamål.2
Att "erövra" b ö r teoretiskt vara något m e r a modest än fullskalig kritik, och har en rela-tivt väldeflnierad kritisk avsikt. Varken "eröv-ring" eller "kritik" vilar på idén om en objek-tiv position från vilken m a n kan skärskåda d e n ifrågavarande teoribildningen. I motsats till upplysningstidens kritikbegrepp, är del kritikbegrepp som här används i m m a n e n t och dialektiskt. Mitt förslag att använda "er-övra" och "kritik" som viktiga feministiska verksamheter syftar till att b e k ä m p a
föreställ-ningen att feminister är d ö m d a att bli offer
för vad som ibland kallas "manlig" teori. O m jag använder termer som "patriarkalisk" och "feministisk" snarare än "manlig" och "kvinn-lig", är det just därför att jag tror att vi som feminister k ä m p a r för att omskapa de kultu-rella traditioner som gjort oss till de motstri-diga p r o d u k t e r vi är.
Varför just Bourdieu ?
Sedan 1960-talet h a r d e n franske sociologen Pierre Bourdieu publicerat m e r än tjugu arbeten i n o m o m r å d e n a antropologi, kultur-sociologi, språk och litteratur.' Men i d e n engelskspråkiga världen har h a n inte förrän ganska nyligen blivit k ä n d u t a n f ö r clen social-vetenskapliga forskarvärlden. En av orsaker-na till detta tämligen s e n k o m n a tvärveten-skapliga intresse hos omvärlden är säkerligen det faktum att hans bestämda sociologiska och historiska uppfattning, som anknyter mycket m e r till klassisk fransk sociologi, strukturalism, ja till och m e d marxism än till a n d r a senare intellektuella strömningar, inte fick mycket gensvar på d e n teoretiska arena där, åtminstone vad gäller h u m a n i o r a , post-strukturalismen och p o s t m o d e r n i s m e n domi-nerade.4 Idag finns dock ett förnyat intresse
för de sociala och historiska faktorer som b e s t ä m m e r d e n kulturella p r o d u k t i o n e n . Bourdieu har alltid arbetat mycket med litte-rära, språkliga och estetiska frågor, vilket gör hans verk särskilt lockande för litteraturkriti-ker.5
Den engelska kultursociologen J a n e t Wolff har i en aktuell uppsats pläderat för en m e r sociologisk syn på feministisk kritik: "Det är
bara m e d en systematisk analys av samhällets könsdelning, k n l t u r p r o d u k t i o n e n s sociala b i n d n i n g a r och relationen mellan text, kön och social struktur", skriver h o n "som d e n feministiska litteraturkritiken kan bli värdig sin uppgift".6 J a g är ense m e d Wolff o m att
det skulle vara positivt för feministisk kritik o m m a n k u n d e utveckla en m e r sofistikerad förståelse av de sociala aspekterna på kultur-produktion.' Bourdieus kultursociologi är, skulle j a g vilja påstå, fruktbar för feminister just därför att d e n möjliggör synnerligen konkreta och specifika analyser av d e sociala faktorer som b e s t ä m m e r d e n språkliga akten, 1'énonciation. Detta betyder inte att dessa fak-torer är de e n d a vi behöver ta fasta på, inte heller att feministiska kritiker kan negligera
1'énoncé, eller påståendet i sig.8 Även här
instämmer jag m e d J a n e t Wolff som m e n a r att feministisk kritik missar sitt politiska och litterära mål o m d e n inte studerar litteratur både på textnivå och på institutionernas och de sociala processernas nivå. Jag b o r d e kan-ske tillägga att likaväl som det är absurt att försöka r e d u c e r a enoncé till énonciation (till exempel g e n o m att hävda att varje yttrande till fullo kan förklaras g e n o m d e n talandes s k "position som talare"), lika absurt är det att b e h a n d l a texter som om de inte vore kom-plexa p r o d u k t e r av en historiskt och socialt inplacerad språklig akt, en énonciation.
Mitt intresse för Bourdieu betyder inte att j a g tror att hans teori om d e n sociala
kon-struktionen av begreppskategorier, inklusive begreppet "kvinna", på något sätt gör all a n n a n teoribildning överflödig. Det är abso-lut inte fråga 0111 att byta ut Freud mot Bourdieu, till exempel. Inte heller har vi råd att f ö r s u m m a textteorier till f ö r m å n för soci-ologi och psyksoci-ologi, eller att r e d u c e r a d e n franske sociologens arbete till ett enkelt verk-tyg för litteraturkritiker. Bourdieu h a r nämli-gen också avsevärd teoretisk relevans för feminismen. 1 d e n n a artikel hoppas j a g k u n n a visa att ett synsätt g r u n d a t på Bourdieus teorier gör det möjligt för oss att förnya b e g r e p p e t kön som social kategori på ett sätt som urholkar den traditionella upp-delningen i essentialister och icke-essentialis-ter.
Bourdieus generella teorier o m reproduk-tionen av kulturell och social makt är inte i och för sig radikalt nya och originella. Många av hans mest o m h u l d a d e t e m a n har också behandlats av andra. Det finns de som tycker att hans allmänna teori o m makt är m i n d r e nyskapande än de teorier som framförts av tänkare som Marx och Foucault; hans be-skrivning av h u r individuella subjekt interna-liserar och identifierar sig m e d d o m i n e r a n d e sociala institutioner eller strukturer kan verka som ett eko av Gramscis teori o m hege-moni; och hans teori o m social makt och dess ideologiska verkningar kan förefalla
tamare än Frankfurtskolans.9 Men för mig
ligger Bourdieus originalitet i hans utveck-ling av vad m a n skulle k u n n a kalla en
mikro-teori för social makt.111 Där Gramsci ger oss en
allmän teori för h u r h e g e m o n i n tvingas på oss, visar Bourdieu exakt hur m a n kan analy-sera t ex lärarens k o m m e n t a r e r till studen-tens uppsatser, examinationsbestämmelserna och studenternas val av olika ä m n e n , för att spåra den specifika och konkreta uppbyggna-d e n och g e n o m f ö r a n uppbyggna-d e t av en härskariuppbyggna-deolo- härskarideolo-gi. Många feminister m e n a r att kön är en social konstruktion. Det är inte svårt att göra ett sådant svepande påstående. P r o b l e m e t är att bestämma vilka specifika konsekvenser ett sådant påstående kan ha.
Det är här j a g finner Bourdieus sociologis-ka teorier särskilt användbara. För en femi-nist är en a n n a n stor fördel m e d Bourdieus mikroteoretiska infallsvinkel att den tillåter oss att införliva d e mest j o r d n ä r a detaljer i vardagslivet i våra analyser, eller m e d a n d r a ord: Bourdieu gör sociologisk teori av bok-stavligen allt.
Eftersom Bourdieu vägrar att acceptera skillnaden mellan "högt" och "lågt", "betydel-sefullt" och "betydelselöst", analyserar h a n olika sätt att tugga maten, olika sätt att klä sig, olika smak när det gäller musik från för-kärlek för cowboyballader till avnjutande av tonsättaren J o h n Cage, h e m i n r e d n i n g , vilka vänner m a n har och vilka filmer m a n ser, och h u r en student k ä n n e r sig när h o n talar m e d sin professor. På sätt och vis är därför en del av mitt intresse för Bourdieu g r u n d a t på min övertygelse att mycket av vad
patriar-katets företrädare brukar avfärda som trivialt struntprat, och som kvinnors struntprat till råga på allt, i själva verket är socialt betydelse-fullt. Men det är en sak att påstå detta, en helt a n n a n att leda i bevis att det är sant. Efter att ha läst Bourdieu k ä n n e r jag mig säker på att det är möjligt att binda s a m m a n d e banala detaljerna i vardagslivet till en m e r a generell social analys av makten. Detta b o r d e i sig självt göra Bourdieus synsätt tillta-lande för feminister som vill göra en social analys som bryter u p p eller övervinner d e n traditionella u p p d e l n i n g e n i individ/samhäl-le elindivid/samhäl-ler privat/offentlig. Återigen måste jag kanske betona att Bourdieu inte är d e n e n d e tänkare som har visat intresse för vardagsli-vets teori. Men j a g vill påstå att jag inte kän-n e r till kän-n å g o kän-n a kän-n kän-n a kän-n teoribildkän-nikän-ng som tillå-ter mig att på ett mycket komplext m e n sam-tidigt konret och specifikt sätt binda s a m m a n t ex min fascination för Simone de Beauvoir, min vana att äta fisk när jag går på restau-rang och min specifika position inom ett givet socialt fält.
Dock är det ett faktum att Bourdieu ä n d a till helt nyligen inte h a r haft så mycket att säga om kvinnorna." Det betyder att begrep-pet kön är otillräckligt teoretiskt utforskat i hans tankevärld. En feminist som börjar intressera sig för Bourdieu kan inte undvika att fråga sig om hans viktigaste b e g r e p p kan tillämpas på kön utan vidare, eller om de måste omprövas och omstruktureras för att bli användbara för h e n n e s ändamål. H o n måste också ställa frågan o m Bourdieus teori-er kan hantteori-era social förändring, h a n som envist pekar på h u r d e som agerar på d e n sociala a r e n a n internaliserar d o m i n e r a n d e sociala värden. Menar Bourdieu att sociala maktstrukturer alltid tar h e m spelet? Att amor fati - älska ditt ö d e - är ett passande motto för varje socialt bestämd handling? Eftersom dessa frågor är avgörande för feminister såväl som för socialister, k o m m e r de att behandlas n e d a n .
Fält, habitus, legitimitet
och symboliskt våld
fag måste n u presentera några av Bourdieus nyckelbegrepp. Två av hans mest f u n d a m e n
-tala termer, fält (champ) och liabitus, är ömse-sidigt b e r o e n d e av varandra. Ett fält kan defi-nieras som ett system av k o n k u r r e r a n d e so-ciala relationer som f u n g e r a r i enlighet med sin egen specifika logik och sina e g n a regler. "Ett fält", skriver Bourdieu, "är ett socialt r u m där ett spel pågår (espace de jeu), ett fält av objektiva relationer mellan individer eller institutioner som k o n k u r r e r a r 0111 samma belöning". 12 I princip är ett fält helt enkelt
vilket socialt system som helst som kan visas f u n g e r a enligt d e n n a logik.
Men o m fältet är en konkurrensstruktur, eller kanske snarare en a r e n a eller ett slag-fält, vad är då belöningen som står på spel? I stort sett kan varje agent på fältet antas vara ute efter största möjliga makt och inflytande i n o m fältet. Målet är att härska över fältet, att bli d e n instans som har makten över legitimi-tet f r a m f ö r a n d r a deltagare i spelet, som kan dela ut eller ta tillbaka makten. Bourdieu definierar legitimitet på följande sätt: "En institution, handling eller vedertagen praxis som är förhärskande, m e n inte ö p p e t erkänd som sådan (méconnu comme tel), dvs som tyst accepteras, är legitim."13 En dylik
härskarpo-sition u p p n å r man g e n o m att skaffa sig så mycket som möjligt av det speciella symbolis-ka symbolis-kapital som är gångbart på fältet ifråga. I sin banbrytande artikel från 1966, " C h a m p intellectuel et projet créateur", gör Bourdieu en slående analys av det inbördes förhållan-det mellan författarens projekt och förhållan-det intel-lektuella fältets struktur. Det intelintel-lektuella fältet, säger han, är tämligen självständigt i förhållande till hela det sociala fältet, och ger u p p h o v till sin egen typ av legitimitet. Detta betyder inte att det sociala fältet inte existe-rar inom det intellektuella fältet, utan snara-re att det existerar endast som en snara-repsnara-resenta- representa-tion av sig självt, för övrigt en representarepresenta-tion som inte har kommit utifrån, utan skapats inifrån själva det intellektuella fältet.
Det intellektuella fältet och utbildningsfäl-tet har liksom alla fält sina egna specifika mekanismer för urval och invigning. Intel-lektuell legitimitet är ett symbolvärde som produceras av fältet självt och kan definieras som det som erkänns - eller, m e d Bourdieus term, konsekreras - av fältet vid en given
tid-punkt. För att u p p n å legitimitet h a r agenter-na på iältet tillgång till m å n g a och olika stra-tegier. Men dessa strategier uppfattas sällan eller aldrig som sådana av a g e n t e r n a själva. Istället g e n e r e r a r varje fält sin egen specifika habitus, vilket Bourdieu definierar som "eti system av dispositioner som är anpassade till spelet (på fältet)"." "Om ett fält skall k u n n a fungera", skriver han, "måste det finnas belö-ningar, och människor som vill spela spelet, och som är utrustade m e d d e n habitus som gör det möjligt för d e m att k ä n n a till och k ä n n a igen spelets i n n e b o e n d e regler, de belöningar m a n kan k ä m p a om osv".1'1
Habi-tus kan således ses som ett system av disposi-tioner, dvs tanke-, uttrycks- och beteendeva-nor, som m a n förvärvar g e n o m praktisk erfa-renhet av fältet. På en nivå kan habitus betecknas som känsla för vad m a n gör i prak-tiken (le sens pratique). 1 vissa avseenden kan habitus j ä m f ö r a s m e d vad p e d a g o g e r n a kal-lar "den dolda läroplanen": de n o r m e r och värderingar som inpräglas g e n o m själva
for-m e r n a för safor-mspelet i klassrufor-mfor-met, snarare än g e n o m explicita pedagogiska system. För Bourdieu är habitus emellertid ett aktivt pro-duktivt system av icke-formulerade dispositio-ner och inte ett lager av passiv kunskap.
På samma sätt som det internaliserade sys-temet av oskrivna lagar b e s t ä m m e r strategier och handlingssätt, k o m m e r ett fälts habitus att förbli oartikulerat. I d e n mån ett fält inte kan f u n g e r a utan sin specifika habitus, måste fältet struktureras g e n o m en serie outtalade och oskrivna regler för vad som legitimt kan sägas - eller uppfattas - inom fältet. I detta avseende, skriver Bourdieu, f u n g e r a r hela fäl-tet som en sorts censur."' I n o m fälfäl-tet är varje diskurs omskrivande i den m e n i n g e n att den måste ta hänsyn till de korrekta formerna, bestämda av fältet, om den inte ska riskera att förkastas som struntprat (på det intellek-tuella Iältet t e n d e r a r förkastade diskurser att betecknas som "korkade" eller "naiva").
Men om fältet som helhet f u n g e r a r som en typ av censur, k o m m e r varje diskurs i n o m fäl-tet att på en gång bli en u p p m a n i n g till och en effekt av symboliskt våld. Detta sker därför att ett fält är en särskild distributionsform för en specifik typ av kapital. Rätten att tala,
legi-timiteten, finns hos d e agenter som erkänns av fältet som mäktiga ägare av kapital. Så-d a n a inSå-diviSå-der blir talesmän för fältets Så-doxa (det som är odiskutabelt) och k ä m p a r för att avvisa d e m som aspirerar på deras position som heterodoxa, arga u t m a n a r e som inte har samlat tillräckligt kapital, individer som m a n inte kan anförtro rätten att tala. De mäktiga ägarna till det symboliska kapitalet k o m m e r att utöva d e n symboliska makten, och därige-n o m det symboliska våldet. Medärige-n förutsatt att alla agenter på fältet i viss utsträckning har samma habitus, är de resursstarka agenternas rätt till makt implicit e r k ä n d av alla, och inte minst av d e m som h o p p a s att en dag k u n n a störta d e m från tronen. Att olika g r u p p e r på (slag)fältet k ä m p a r till det bittra slutet om politik, estetik eller teori betyder inte att d e inte till viss grad har samma habitus: just g e n o m att blanda sig i striden visar de ord-löst och ljudord-löst sitt e r k ä n n a n d e av spelets regler. Detta betyder inte, såvitt jag kan se, att de alla k o m m e r att spela spelet på samma sätt. De olika positionerna hos d e olika spe-larna på fältet k o m m e r att kräva olika strate-gier. I d e n utsträckning som olika spelare h a r olika social b a k g r u n d (de k o m m e r kanske f r å n olika delar av världen, h a r olika social klass, kön, ras osv), kan de inte ha identisk habitus.
Det som gäller om legitimitet, gäller också om "distinktion" (distinktion är j u egentligen ingenting a n n a t än legitimerad smak). Hela p o ä n g e n m e d d e n process som p å b j u d e r legitimitet är j u att u p p n å en punkt där kate-gorierna makt och distinktion blir ett. Legi-timitet (eller distinktion) kan bara u p p n å s n ä r det inte längre är möjligt att avgöra o m d o m i n a n s har uppnåtts som ett resultat av distinktion eller om i själva verket d e n domi-n e r a domi-n d e a g e domi-n t e domi-n verkar besitta distidomi-nktiodomi-n därför att h a n (mera sällan h o n ) är domi-nant.1 7
I Le Sens pratique definierar Bourdieu sym-boliskt våld som "mjukt" våld, eller som "cen-surerat våld i f ö r s k ö n a n d e omskrivning", vil-ket betyder att det inte är erkänt, m e n samti-digt är godkänt.1 8 Man har tillgång till
symbo-liskt våld n ä r ö p p e t eller direkt våld (som t ex ekonomiskt våld) är omöjligt. Det är
vik-tigt att inse att symboliskt våld är legitimt och därför faktiskt inte erkänns som våld. O m en ö p p e n ideologisk eller materiell k a m p ut-vecklas mellan g r u p p e r eller klasser, såsom till exempel klasskonflikter eller feministisk kamp, kan symboliskt våld bli avslöjat och erkännas för vad det är. 1 samma ögonblick som det erkänns, kan det emellertid inte längre f u n g e r a som symboliskt våld.19
För-kapitalistiska samhällen kan, enligt Bour-dieus r e s o n e m a n g , i d e n m å n d e f ö r n e k a r betydelsen av ekonomiska strukturer istället använda sig av symboliskt våld. I senkapitalis-tiska samhällen å a n d r a sidan går det symbo-liska våldet mest f ö r ö d a n d e fram i n o m kon-sten och kulturen, som uppfattas som freda-de tillflyktsorter för o b e r o e n d e värfreda-deringar i en vulgär och fientlig omvärld behärskad av ekonomisk produktion.""
Utbildning och
maktreproduktion
För Bourdieu är utbildningssystemet en av h u v u d a g e n t e r n a för det symboliska våldet i m o d e r n a demokratier."' Det är också en cen-tral faktor i bildandet av varje individs habi-tus. I La Noblesse d'état studerar h a n på vilket sätt d e n påtvingade sociala makten i utbild-ningssystemet är kopplad till r e p r o d u k t i o n av makt i a n d r a sociala sfärer.22
Utbildningssy-stemets funktion, m e n a r Bourdieu, är fram-förallt att p r o d u c e r a det nödvändiga sociala f ö r t r o e n d e t för det legitima hos r å d a n d e d o m i n e r a n d e maktstrukturer, eller med a n d r a ord: att f ö r m å oss att tro att d e som b e s t ä m m e r över oss gör det därför att de har de rätta kvalifikationerna och den rätta kom-petensen snarare än att de k o m m e r f r å n pri-vilegierade familjer och har de rätta förbin-delserna. Det eftertraktade diplomet eller examensbeviset blir ett tecken för social magi, sinnebilden för ett förvandlingsnum-m e r soförvandlingsnum-m i g r u n d e n f ö r ä n d r a r d e n utvalda elitens innersta väsen."' Att påstå att något är en effekt av social magi är naturligtvis inte, det vill Bourdieu betona, detsamma som att säga att det är en illusion eller inte existerar:
Man måste vara ädel för att k u n n a uppträ-da ädelt; m e n m a n är inte längre ädel o m
m a n inte u p p t r ä d e r ädelt. Med a n d r a ord, social magi har mycket påtagliga effekter. Att h ä n f ö r a någon till en g r u p p m e d högre r a n g (adel i motsats till vanligt folk, m ä n i motsats till kvinnor, bildade människor i motsats till obildade osv) sätter igång en objektiv för-vandling som bestämmer en inlärningspro-cess, vilken i sin tur underlättar en verklig förvandling som för d e n n a människa närma-re d e n definition som ursprungligen gjordes.
Att f r a m s t å e n d e p r o d u k t e r av utbildnings-systemet är framstående som ett resultat av samhällets tro på att de är f r a m s t å e n d e behö-ver inte betyda att de inte behö-verkligen h a r en objektiv k o m p e t e n s (t ex kunskaper i grekis-ka, förmåga att k u n n a lösa svåra ekvationer, eller vad som helst). Men en sådan kompe-tens har dock mycket litet att göra m e d de uppgifter som de förväntas klara av som t ex verkställande direktörer i stora företag eller ledamöter med makt i politiska samman-hang. Att utbildningssystemet faktiskt produ-cerar viss k o m p e t e n s utan att för d e n skull u p p h ö r a att utöva social magi är ett f e n o m e n som Bourdieu kallar "kompetensens dubbel-mening". D e n n a d u b b e l m e n i n g är således just det som gör det möjligt för
utbildnings-systemet att ge ett så effektivt och övertygande bidrag till legitimeringen och naturalisering-en av makt.
Reproduktion av makt är emellertid inte bara en effekt av utbildning. Tvärtom tycks Bourdieu k u n n a visa att fastän utbildnings-systemet spelar en oumbärlig roll som en av de betydelsefullaste a g e n t e r n a för legitimt symboliskt våld, vet ä n d å de sociala agenter som har stor politisk och ekonomisk makt h u r de skall passera utbildningshindret om de måste. De som k o m m e r från underprivile-gierade socialgrupper behöver allt det utbild-ningskapital de kan u p p b r i n g a för att k u n n a avancera i samhället, m e n de som tillhör m e r privilegierade klasser kan k o m m a lika långt eller längre m e d m i n d r e utbildningskapital helt enkelt därför att de h a r tillgång till stora m ä n g d e r av annat kapital.
Bourdieu visar övertygande h u r utbild-ningssystemet gynnar medelklassen även i d e mest renodlat skolmässiga aktiviteter.
Konse-kvenserna är ödesdigra: elever som har bris-ter i sitt kulturella kapital (t ex de som kom-mer från enkel social bakgrund) tenderar att klara sig sämre redan tidigt i skolgången. Enligt Bourdieu finns det en nästan perfekt överensstämmelse mellan den individuella elevens socialklass och lärarens b e d ö m n i n g av elevens intellektuella förutsättningar. O m dessa elever betraktas som svaga elever, kom-mer de att bli svaga, likaväl som de som betraktas som framstående blir framstående.
När det gäller att mäta social framgång senare i livet demonstrerar Bourdieu på ett kusligt sätt hur en viss brist på utbildningska-pital kan kompenseras med innehav av andra typer av kapital. Pengar och politisk makt (dvs ekonomiskt och politiskt kapital i Bourdieus termer) är uppenbarligen viktigt här. Men i La Noblesse d'état lägger han också stor vikt vid ett nytt begrepp, nämligen socialt kapital. Socialt kapital definieras som "relatio-neli makt", dvs det antal kulturella, ekono-miska eller politiskt användbara relationer som en given person liar förvärvat. I Frank-rike förefaller det som om de "stora" famil-jerna i övre medelklassen underhåller eller reproducerar sin sociala position med stöd av omfattande nätverk av släktingar som har stora m ä n g d e r kapital i olika fält. En släkt kan bland sina m e d l e m m a r ha framstående läkare, mäktiga bankmän, inflytelserika poli-tiker och kanske någon b e r ö m d konstnär, författare eller professor. På detta sätt kan släkten sägas ha stora symboliska investering-ar säkert utplacerade över hela det sociala fältet. Detta var också fallet med de stora adelsfamiljerna u n d e r den gamla goda tiden, och Bourdieu k o m m e n t e r a r torrt att detta är orsaken till att även en revolution har liten effekt på sådana släktnätverks tillgångar. Man kan visa att personer med detta slags bakgrund regelmässigt u p p n å r högre makt-ställningar i relation till sitt utbildningskapi-tal än de som k o m m e r från mindre gynnade socialgrupper. Eller med andra ord: en stjärn-elev vid en elitskola som Ecole Polytechnique som dessutom är son till en framstående poli-tiker har mycket större chans att bli chef för en inflytelserik bank än en lika duktig stu-dent vid samma skola vars far råkar vara en
vanlig enkel arbetare, lärare eller ingenjör. Och om sonen eller dottern till den framstå-ende bankdirektören av någon anledning inte k o m m e r in på elitskolan ifråga, finns del andra, mindre prestigebetonade men "fina" skolor, som t ex de nya privata skolor som koncentrerar sig på företagsekonomi och ledarskapsutbildning, och som väger u p p sin brist på intellektuell prestige g e n o m att ha en marknadsmedveten och "modern" prägel. För de privilegierades avkomma ger sådana "mindre" skolor (i motsats till de "stora", intellektuellt mycket prestigebetonade statli-ga skolorna som Ecole Normale, Ecole Polytechnique etc) en utbildningsstatus som trots allt gör det möjligt för eleverna att tävla 0111 en viss ekonomisk eller politisk maktställ-ning. Men för pojkarna och flickorna från de mindre gynnade sociala klasserna ger sådana skolor inte mycket för framtiden. Här funge-rar återigen den sociala logiken: om kapital är vad som krävs för att producera mer kapi-tal, då k o m m e r en agent som inte har så mycket socialt kapital vid starten inte att få så stor nytta av en utbildning m e d relativt låg prestige ("låg-kapital"-utbildning).
Utbildningssystemetes ideologiska roll är därför att få det att verka som om ledande befattningar som ger makt fördelas m e d avse-e n d avse-e på mavse-eritavse-er. Att davse-et i varjavse-e utbildningsin-stitution finns ett litet fåtal av vad Bourdieu brukar kalla "mirakulösa undantag" (des mira-culés — personer m e d underprivilegierad soci-al bakgrund som haft mycket stor framgång i sin utbildning) är precis det som får oss att tro alt systemet faktiskt är jämlikt och merito-kratiskt.2' För Bourdieu är sålunda den vitt
spridda demokratiska tron på att utbildning är inträdesbiljetten till frihet och framgång ingenting annat än en myt: myten om den frigörande skolan är ett nytt "opium för fol-ket".
Doxa, ortodoxi
heterodoxi och förändring
Smak eller omdöme är det symboliska våldets grova artilleri. I Distinction pekar Bourdieu på "terrorn i de kategoriska domsslut som i sma-kens n a m n d ö m e r m ä n och kvinnor till att
"Män beskyddar dig inte längre" har den amerikanska konstnären Jenny Holzer skrivit på skylten till en nedlagd biograf på 42:a gatan i New York. Hennes budskap får en alldeles särskild dimension i de nedgångna potrkvarteren med peep-shows och porrvideo-butiker.
bli förlöjligade, nedvärderade, utskämda, tys-tade, för att d e i d o m a r n a s ögon inte uppfyl-ler kraven på h u r m a n skall vara och uppträ-da". 26
Det symboliska våldet blir en terror genom vilken den dominerande gruppen försöker påtvinga dem sin egen livsstil, så som den så tjusigt framställs i eleganta och glänsande periodiska tidskrifter: "Conforama är möbelkonstens Guy Lnx", skriver Le Nouvel Observateur, som dock aldrig skulle säga att Nouvel Obs är kulturens Club Mediterra-née.J' Terror gömmer sig i alla sådana yttranden,
hastiga blixtar av egoistisk klarsyn, utlösta av klass-hat eller förakt.28
Dessa k o m m e n t a r e r kan inte h a gjorts av en person som tror på det oundvikliga i ett sta-tus quo: Distinction är i själva verket ett kritiskt arbete, ett teoretiskt ingripande som förutsät-ter att själva det förhållandet att m a n visar u p p grundvalarna för d e n borgerliga esteti-ken k o m m e r att bidra till dess förvandling."' För att ta reda på h u r Bourdieu argumente-rar i d e n n a sak måste m a n gå till ett tidigare arbete, Outline of a Theory of Practice. För Bourdieu "tenderar varje etablerad o r d n i n g att framställa sin egen godtyckligt u p p k o m n a praxis som något av n a t u r e n givet". '" I ett mycket traditionellt, relativt stabilt och odif-ferentierat samhälle är d e n n a process så framgångsrik att "natur och samhälle förefal-ler självklara".11 D e n n a självklarhet är det
som Bourdieu kallar doxa. Doxa skall skiljas från ortodoxi (strävan att försvara doxa) i d e n m å n dessa två positioner mer eller m i n d r e uttalat ser möjligheten till en a n n o r l u n d a o r d n i n g . För att försvara det "naturliga" måste m a n ju först e r k ä n n a att det inte läng-re är självklart.
I ett "doxiskt" samhälle ses d e n "etablera-de kosmiska och politiska o r d n i n g e n inte som arbiträr i d e n m e n i n g e n att del är en möjlig o r d n i n g bland a n d r a möjliga, utan som odiskutabelt självklar och naturenlig, varför d e n följaktligen inte ifrågasätts."52
Eller m e d a n d r a ord, detta är ett samhälle där var och e n har en perfekt känsla för var gränserna går:'''' I e n sådant samhälle finns det ingen opinion i d e n liberala betydelsen av detta ord, eller som Bourdieu säger: "det
som är livsviktigt behöver inte diskuteras eftersom det tillkommer utan diskussion: traditionen är tyst, inte minst 0111 sig själv som tradition." " I ett sådant samhälle finns följaktligen inget utrymme för f ö r ä n d r i n g eller förvandling. Eftersom samhället är helt doxiskt, regerar d e n sociala makten utan opposition: detta ål-en värld där inte ål-ens själva frågan 0111 legiti-mitet u p p k o m m e r .
Vad krävs då för att kritik - och d ä r m e d f ö r ä n d r i n g - skall k u n n a vinna inträde i det sociala r u m m e t ? På d e n n a p u n k t är Bour-dieu m ä r k b a r t marxistiskt influerad: villkoret för möjlig kritisk diskurs som skulle "ta u p p det odiskuterade till diskussion", skriver han, är en "objektiv kris som g e n o m att bryta u p p d e n direkta tillpassningen mellan d e subjek-tiva och de objeksubjek-tiva strukturerna, också bry-ter ned s j ä l v k l a r h e t e n " D e n kritik som avser att vara mest radikal stöter alltid på d e gränser som bestäms av d e objektiva villko-ren", fortsätter han: "E11 kris är ett nödvän-digt villkor för att doxa skall ifrågasättas, m e n den är inte i och för sig ett tillräckligt villkor för att f r a m b r i n g a en kritisk diskurs".3 6
En kris är sålunda nödvändig för att kritik skall utvecklas, och kris är alltid en fråga 0111 praxis. Klasskampen är det u p p e n b a r a exem-plet på en sådan kris, m e n det är inte det enda: a n d r a sociala g r u p p e r , som t ex kvin-n o r och etkvin-niska miokvin-noriteter, eller gamla och unga, kan också bilda g r u p p e r eller so-ciala agenter och u t m a n a specifika makt-strukturer. Skälet till att en kris i och för sig inte är tillräcklig för att framkalla en kritisk diskurs är u p p e n b a r t : endast de d o m i n e r a d e klasserna eller g r u p p e r n a h a r ett objektivt intresse av att "tränga tillbaka gränserna för doxa och visa u p p det godtyckliga i det som tas för givet". " De d o m i n e r a n d e klasserna å a n d r a sidan k o m m e r att ila till sina positio-ner som o r t o d o x a försvarare av doxas okränkbarhet. Att en kritisk diskurs uppstår blir en del av samma sociala spel som på en gång gör d e n möjlig och begränsar den.
Enligt Bourdieu framtvingar kriser också att e r f a r e n h e t e n omdefinieras, vilket ger u p p h o v till nya f o r m e r av språk. När den van-liga o r d n i n g e n ifrågasätts av en upprorisk g r u p p , kan hittills outtalade eller privata
e r f a r e n h e t e r plötsligt finna ö p p n a uttryck, m e d dramatiska konsekvenser:
"Privata" erfarenheter genomgår ingenting min-dre än en statusjorändring när det visar sig att de placerats i den offentliga objektiviteten i en redan befintlig diskurs, det objektiva tecknet på rätten att verbalt uttryckas, också offentligt: "Ord kan slå hårt", säger Sartre, "när de sätter namn på sådant som dittills existerat utan namn." Eftersom varje språk som har förmågan att kräva och få upp-märksamhet är ett "auktoriserat språk", som också är kopplat till talarnas auktoritet, är dess benäm-ningar inte bara språkliga utan även auktoriserade och legitima. Detta gäller inte bara om etablisse-mangets språk utan även om de upproriska dis-kurser som hämtar sin legitimitet och sin auktori-tet från samma grupper som de har makt över, och som de bokstavligen skapar genom att ge dem ett ut i ryck: de hämtar sin makt från sin förmåga att objektifiera dittills outsagda erfarenheter, att göra dem allmänt kända - ett steg på vägen till att göra dem officiella och legitima - och, när tillfäl-let kommer, att manifestera och förstärka konkor-dansen.™
D e n n a framställning av h u r tidigare ned-tryckt e r f a r e n h e t legitimiseras och konstitute-ras som e r f a r e n h e t g e n o m själva d e n hand-ling som innebär att d e n får ett offentligt uttryck, slår mig som en särskilt användbar teoretisering av feministisk m e t o d m e d dess b e t o n a n d e av att m a n måste skapa ett språk för att uttrycka kvinnors erfarenhet. Med d e n n a teori, blir studiet av feministisk dis-kurs en fråga o m att placera d e n i relation till strukturerna i det fält där den uppstår. En verkligt kritisk (dvs anti-doxisk) framställning av feminismen b o r d e dä också betänka d e sociala villkoren för en feministisk diskurs. Eller med a n d r a ord: feminism som kritik måste också vara en kritik av feminism.
På detta sätt finner d e n tilltänkta kritikern av doxa att h o n är tvungen att också reflekte-ra över de villkor som gjort h e n n e till talare. Som intellektuell blir h e n n e s ställning sär-skilt oklar eftersom h e n n e s sociala eller poli-tiska kritik inte kan u n d g å att vara intrasslad i de mekanismer och strategier - d e n habitus - som gäller på det intellektuella fält där h o n b e f i n n e r sig. Bourdieus egen roll som en intellektuell som börjar beskriva och utveckla
de oskrivna reglerna i det intellektuella spe-let är naturligtvis inget u n d a n t a g . Vatje för-sök att göra en specifik analys offentlig - att objektifiera den, som Bourdieu säger - måste inkludera talaren.3 9
Men en sådan "objektifiering" av ens egen ställning kan aldrig bli fullständig. O m det intellektuella fältet självt utgör "platsen för objektifikationen, d e n osedda s t å n d p u n k t e n , d e n blinda fläcken hos alla teorier" följer därav, tillägger Bourdieu, att "vetenskapligt arbete m e d ett sådant objekt inte kan skiljas från det a r b e t a n d e subjektet".4 0 På detta sätt
finner kultursociologen att h o n har h a m n a t i ett läge som liknar psykoanalytikerns, det vill säga inte så att h o n har lyckats befria sig från sitt u n d e r m e d v e t n a eller frän sina blinda fläckar, utan snarare på det sättet att h o n kan förväntas k ä n n a igen och hantera det under-medvetnas strategier när de dyker upp. "So-ciologi ligger sällan så nära social psykoana-lys som n ä r d e n b e h a n d l a r ett sådant ä m n e som smak".41 O c h för Bourdieu såväl som för
Freud går vägen till f ö r ä n d r i n g g e n o m verba-lisering och analys av de outtalade och tillba-katrängda regler som styr vårt b e t e e n d e . Men m a n b ö r k o m m a ihåg, att en sådan diskurs i sig själv är en produkt av d e n kris d e n försö-ker lösa.
F ö r ä n d r i n g är således inte omöjlig i Bour-dieus framställning av tingens ordning: sym-boliskt våld är inte d e n e n d a f o r m e n av våld i samhället. 1 d e n utsträckning som symboliskt våld är djupt doxiskt, kan det u t m a n a s på precis samma g r u n d e r och på samma sätt som doxa. Men social f ö r ä n d r i n g går tillbaka på praxis, på d e objektiva villkoren för var-dagslivet. I detta s a m m a n h a n g är de intellek-tuellas revolutionära roll med n ö d v ä n d i g h e t ganska begränsad. I d e n m å n intellektuella kan bidraga till f ö r ä n d r i n g g e n o m att produ-cera en diskurs, kan de endast göra detta när d e n sociala struktur där de b e f i n n e r sig är i konflikt, ö p p e t eller fördolt. Själva det förhål-landet att en kritisk diskurs produceras hjäl-per emellertid till att legitimera d e n erfaren-het som direkt eller indirekt h a r bidragit till att p r o d u c e r a kritiken överhuvudtaget.4" På
detta sätt, som jag förstår saken, förblir kritis-ka diskurser inte bara h ä r l e d d a eller
margi-Jen ny Holzers 42nd Street Art Project: "Mord har sin sexuella sida". (Foto: ClemensPoellinger.) nella i relation till de materiella och praktis-ka förhållanden som spraktis-kapat dem, utan de k o m m e r i sig själva att skapa materiella och praktiska effekter. Därför kan sådana diskur-ser, inom sina begränsningar, åstadkomma o m d a n i n g i praktiken.
Kön som social konstruktion
Vad kan då Bourdieus kultursociologi bidra m e d när det gäller feministisk analys av socia-la maktstrukturer? Ganska nyligen har Bourdieu, för att visa att hans synsätt kan utvidgas till att omfatta andra o m r å d e n än social klass, börjat orientera sig mot frågan om den sociala konstruktionen av kön. I princip borde en sådan kursändring inte för-våna oss. Som Rogers Brubaker har visat, är Bourdieus klassbegrepp tillräckligt vagt för att k u n n a tillämpas på vilken social g r u p p som helst, vars m e d l e m m a r delar vissa mate-riella och sociala villkor och därför också utvecklar en gemensam habitus. I en opubli-cerad uppsats från 1989 m e d titeln "La Con-struction sociale du sexe" utgår Bourdieu från antagandet att män och kvinnor de facto utgör två sådana sociala grupper, och går sedan vidare med analysen av de sociala relationerna mellan män och kvinnor m e d exakt samma terminologi som för andra rela-tioner mellan en d o m i n e r a n d e och en domi-nerad klass. Denna analys utvidgas och
utvecklas i "La Domination masculine", pub-licerad i september 1990.4 5 Samma år ägnade
Bourdieus tidskrift Actes de la recherche en scien-ces sociales två t e m a n u m m e r åt frågor rörande
könsskillnader.44 Frågor rörande
patriarka-lisk makt och den sociala konstruktionen av kön får därför betraktas som centrala i Bour-dieus sociologi.
För Bourdieu är uppdelningen av männis-kosläktet i två fundamentala kategorier en alltigenom godtycklig kulturell konstruktion. För h o n o m är sexism - liksom rasism - en essentialism: "Sexismen vill lägga historiskt u p p k o m n a sociala skillnader till den biologis-ka naturen och få detta att verbiologis-ka som den grundessens från vilken varje handling i livet
obevekligen måste härledas".45 En sådan
essentialism är ett politiskt skamgrepp, för att den åberopas för att förutsäga och där-med styra beteendet hos var och en som till-hör en given social grupp. I detta avseende ansluter sig Bourdieus analys följaktligen till många socialisters eller materialistiska femi-nisters bidrag u n d e r de senaste decennierna.
Att hänvisa till att biologiska skillnader är "grunden" eller "orsaken" till ett socialt för-hållningssätt är synnerligen suspekt enligt Bourdieu. Att tro att s k biologiska "fakta" som avser t ex reproduktionen är orsaken till arbetsdelning m e d avseende på kön, som ger "viktiga" arbetsuppgifter till m ä n n e n och "enkla" eller "simpla" till kvinnorna, är verkli-gen att vara fast i ett fallocentriskt tänkande. Reproduktionens biologi styr inte vårt sociala liv, skriver Bourdieu, m e n de idéer vi har om detta är effekten av den alltigenom godtyckliga sociala konstruktionen av könsskillnaderna, som därigenom skall legitimeras och förkla-ras.46
Åberopandet av biologiska fakta gör att den sociala konstruktionen av skillnaderna mellan könen förefaller motiverad eller "naturlig", men dess egentliga funktion är att dölja de verkliga och socialt frambringade maktrelationerna mellan könen, att presen-tera den sociala könsuppdelningen som dox-isk, dvs som något som inte kan ifrågasättas. För Bourdieu är således sexuell underord-ning framförallt en effekt av symboliskt våld. Det gör att de traditionella relationerna
mel-lan k ö n e n formas av en habitus som legitime-rar m ä n n e n s makt även för kvinnorna.4 7 1
d e n m å n symboliskt våld f u n g e r a r , produce-rar det kvinnor som delar samma habitus som förtrycker d e m . I ett fullständigt doxiskt samhälle k o m m e r kvinnor som sociala agen-ter att frivilligt välja det sociala ö d e som de i alla fall inte kan k o m m a u n d a n : amor fati, eller "självuppfyllande profetia" är t e r m e r som Bourdieu använder för att beskriva såda-na kvinnors situation.
För att skapa en könshabitus krävs en i detalj g e n o m f ö r d social uppfostrings- och utbildningsprocess. För Bourdieu är det en viktig aspekt på d e n n a process att de sociala maktrelationerna ristas in i själva k r o p p e n : vår habitus u p p k o m m e r och uttrycks på samma gång g e n o m våra rörelser, gester, ansiktsuttryck, sätt att vara, sätt att gå, och sätt att se på världen. Den socialt skapade k r o p p e n måste således också bli en politisk kropp, eller rättare sagt förkroppsligad poli-tik. På detta sätt blir även g r u n d l ä g g a n d e handlingar som att lära barn att gå, klä på sig och äta alltigenom politiska, därför att bar-nen påtvingas en outtalad u p p f a t t n i n g o m vad som är det legitima sättet att h a n t e r a sin
kropp för sig själva och andra. K r o p p e n -och dess utrustning som t ex kläder, gester, make-up osv - blir en ständig påminnelse (un pense-bité) o m de sociala maktrelationer-na m e d avseende på kön.
Av Bourdieus u p p f a t t n i n g o m de sociala effekterna av u p p d e l n i n g e n efter kön följer att d e n d o m i n e r a n d e g r u p p e n — i detta fall m ä n n e n - inte kan u n d a n d r a sig det ansvar som d o m i n a n s e n lägger på d e m . Bourdieu pekar på en episod i Virginia Woolfs Till fyren där f r u Ramsay råkar få h ö r a sin m a k e läsa u p p hjältedikten "Lätta brigadens anfall" för sig själv, och h o n ö m k a r h o n o m för hans barnsliga sysslande m e d intellektuell prestige och hans maskulina vanföreställningar om vad storhet är. Bourdieu m e n a r att
arbets-m a r k n a d e n s u p p d e l n i n g arbets-m e d avseende på kön tilldelar m ä n n e n de mest prestigeladda-de och därför allvarligaste uppgifterna. Detta är ju sant, m e n det är knappast nytt för en feminist. Bourdieus egen f o r m u l e r i n g är dock slående: m ä n n e n , säger han,
socialise-ras till att la allvarliga lekar allvarligt,48 Enligt
Bourdieu har detta en rad otrevliga bieffek-ter för m ä n n e n själva, effekbieffek-ter som skulle k u n n a beskrivas som ett noblesse-oblige-syn-d r o m .
Bara en utomstående, eller kanske någon som inte har legitimitet i den d o m i n e r a n d e g r u p p e n , kan förväntas g e n o m s k å d a det som Bourdieu kallar d e n "maskulina illusionen" -illusionen av att vara viktig och betydande. Men detta är inte en nödvändig effekt av utanförståendet - tvärtom, bara några få ut-valda som på något sätt har en o b e r o e n d e ställning kan lyckas se det hela m e d samma utsökta ironi som Virginia Woolf. Kvinnor som skrattar åt manlig viktighet på universi-tetsseminarier kan få uppleva att d e inte ses som klartänkta kritiker av manlig fåfänga utan som flamsiga flickor som är u r stånd till verkligt allvarlig tankeverksamhet. O c h att säga att en u p p f a t t n i n g råder är att säga att den kan bli ett socialt faktum med reella effekter för dessa agenters framtida karriär. U n d e r vissa omständigheter kan därför kvin-noskratt vara ett utmärkt instrument för kri-tik, m e n i a n d r a läll kan det motverka sitt syfte.
Exemplet Virginia Woolf tycks visa att kri-tik och f ö r ä n d r i n g kan inträffa även inom tämligen traditionella sociala könsstrukturer. Men vad krävs då för att f ö r ä n d r a d o m i n a n s i könens relationer, att bryta n e r "la d o m i n a n
-Jenny Holzers 42nd Street Art Project: "En man kan inte veta hur det är att vara mor". (Foto: Cle-mens Poellinger.)
ce masculiiie"? Förutsatt att den patriarkala makten uppfattas som universell, är det utom-ordentligt svårt, skriver Bourdieu, att "dena-turalisera" den, eftersom ett dylikt kritiskt avslöjande tenderar att ske som ett resultat av det historiska mötet med andra sätt att leva. 9
Det är slående - och rätt överraskande - att iaktta hur nära Bourdieus analys på d e n n a punkt k o m m e r Simone de Beauvoirs i Det andra könet. I likhet m e d Bourdieu ser Beau-voir manlig dominans som ett universellt existerande socialt f e n o m e n , och därigenom är det lätt att tro att den är naturgiven. Genom hela historien har kvinnor alltid varit underordnade männen, och därigenom är deras beroende inte resultatet av en historisk händelse eller en social förändring - det var inte någonting som inträffade. Anledningen till att olikheten i detta fall tycks vara absolut är delvis att den inte är slumpartad eller tillfällig som historiska fakta ofta är. Betingelser som börjar råda vid en viss tid kan avskaffas under en annan lid, vilket negrerna på Haiti och andra har visat; men det tycks som om naturliga betingelser inte vore möjliga all ändra. Men naturliga förhållanden är i sanning inte mera för evigl bestående än den historiska verklig-heten. Om kvinnan tycks vara den oviktiga som aldrig blir den viktiga är det därför att hon själv misslyckas med att åstadkomma denna förän-dring. '"
När Beauvoir här pekar på att kvinnorna är medskyldiga till sitt eget förtryck, ställer hon en fråga som senare tiders feministiska teori ofta har försökt undvika. För Beauvoir kan det inte bli någon frigörelse förrän kvinnor-na själva u p p h ö r m e d att reproducera de maktmekanismer som håller dem nere. Trots hennes modiga försök att konstruera en soci-al insikt om kvinnornas villkor, övervärderar Beauvoir dock den lätthet med vilken föränd-ringen kan uppnås. Ingenstans är h e n n e s existentialistiska voluntarism m e d dess typis-ka undervärdering av effekterna av sociala och psykologiska strukturer mera tydlig än i h e n n e s djupt kända övertygelse, år 1949, att h o n och andra yrkesutbildade kvinnor i hen-nes egen generation redan hade "tagit h e m spelet".51
Bourdieu å andra sidan undervärderar san-nerligen inte svårigheterna att göra sig fri
från patriarkatets bojor. En följd av hans teori är att effekterna av symboliskt våld inte nödvändigtvis försvinner även om de sociala villkoren förändras. Till den tesen är Simone de Beauvoirs eget liv en utomordentlig illus-tration. Fastän hon försörjer sig själv, lever ett liv som är o b e r o e n d e av sociala konven-tioner och tror på sin egen frihet, upplever Beauvoir ändå mycket smärtsamma konflik-ter och motsättningar när det gäller känslo-mässigt självbestämmande eller intellektuellt o b e r o e n d e i förhållande till Sattre. Sådana svårigheter kan ju analyseras ur ett psykoana-lytiskt perspektiv, men de borde också - sam-tidigt - identifieras som de politiska effekter-na av en socialt konstruerad habitus hos en medelklasskvinna uppvuxen i Paris på 1910-och 20-talen. Det kan heller inte råda något tvivel om att Bourdieu har rätt när han pekar på de starka och varaktiga effekterna av den sociala konstruktionen av vår kropp lika väl som av vår subjektivitet. Man kan inte "befria offren för symboliskt våld g e n o m en kungö-relse", skriver han.5 2
Genom sitt ständiga understrykande av att kvinnornas habitus skapas g e n o m det symbo-liska våld som undertrycker dem, framstår Bourdieus analys i "I-a Domination masculi-ne" som ganska modlös, för att inte säga dys-ter. Vad som krävs för att få en förändring till stånd är "kollektivt agerande som sätter igång och organiserar en symbolisk kamp som ifrågasätter praktiskt taget varje under-förstådd förutsättning i den fallosnarcissistis-ka visionen av världen".5' Detta är förvisso
sant, m e n enligt min åsikt är det precis vad den feministiska rörelsen har kämpat för att göra u n d e r de senaste decennierna. Lyck-ligtvis är vi inte idag i den situationen att vi måste starta den kampen igen. O m Bour-dieus analys av kön i "La Domination mascu-line" slutar så melankoliskt, är det inte minst därför att större delen av hans empiriska material har hämtats ur hans eget fältarbete i Kabylien i Algeriet vid slutet av 50-talet och början av 60-talet. Med utgångspunkt från hans material, förefaller det som om Kaby-lien på den tiden verkligen var ett nära nog doxiskt samhälle, i varje fall när det gäller könsrelationer. Bourdieu har troligen rätt
när han hävdar att ett sådant samhälle m e r än a n d r a klart kan uppvisa h u r socialt kön k o m m e r att upplevas och inte bara framhållas som naturgivet, m e n hans kabyliska material gör att h a n enligt min m e n i n g undervärde-rar o m f a t t n i n g e n av d e n kris vi upplever idag när det gäller könsrelationer. Enligt hans egen teori skapar en sådan social kris förut-sättningar för social f ö r ä n d r i n g i en utsträck-ning som är otänkbar i en m e r a doxisk situa-tion.
1 dagens samhälle är sålunda kvinnornas ställning - och även m ä n n e n s - i förhållande till social makt mycket mera komplicerad och motsägelsefull än Bourdieu tycks vara vil-lig att medge.'4 En sådan komplexitet tillåter
just att m a n ifrågasätter invanda begrepp: enligt mitt sätt att se är dagens könsrelatio-n e r ikönsrelatio-nte alls tyst accepterade utakönsrelatio-n frågor, eller m e d a n d r a ord, de är inte alls helt dox-iska. I n o m m å n g a o m r å d e n i dagens samhäl-le pågår en tyst m e n icke desto m i n d r e rasan-de strid mellan vad Bourdieu skulle kalla rasan-de ortodoxa och de heterodoxa. Detta betyder inte att social f ö r ä n d r i n g sker i samma takt på alla sociala o m r å d e n . O m en ö p p e n k a m p o m d e n traditionella o r d n i n g e n pågår på ett o m r å d e , betyder del inte att naturliga eller doxiska könsskillnader saknas på andra. Den-na komplicerade sociala situation är, anser jag, på samma gång ett p r o b l e m och en avse-värd kraftkälla för det feministiska projektet att omvandla samhället.
För aktuell feministisk teori ligger styrkan i Bourdieus analys kanske inte i så h ö g grad i hans specifika analys av de sociala relationer-na mellan k ö n e n - de effekter som h a n beskri-ver är dock tämligen välbekanta - utan i att han lyckas undvika d e n traditionella uppdel-ningen i essentialism-antiessentialism. Efter-som Bourdieus analys är g r u n d m u r a t anties-sentialistisk, förlorar h a n inte u r sikte att 0111 kvinnor är socialt konstruerade som kvinnor, så är d e kvinnor. Eller, på det språk som används i den aktuella teoretiska debatten inom feminismen: Könsskillnad är varken en fråga om ett innersta väsen eller en enkel
beteck-ning, varken en fråga om realism eller nomina-lism, utan en fråga om socialt vedertagen praxis. Könsskillnader eller könsidentiteter kan
så-lunda inte helt enkelt dekonstrueras och för-svinna: verklig social f ö r ä n d r i n g krävs för att t ö m m a dessa kategorier på gångbart inne-håll. Att dekonstruera metafysiken kring könsskillnaderna kan vara verkningsfullt i k a m p e n mot patriarkatet: m e n jag vill peka på att endast en social kris en m a k t k a m p -på könsnivå kan ge tillfälle till en sådan potentiellt kritisk verksamhet överhuvudta-get.
Bourdieu och feministisk teori
- kön, habitus och social magi
Bourdieus analys av kvinnoförtrycket som en fråga om habitus och symboliskt våld förefal-ler att ha tanken 0111 ett fält som logisk förut-sättning. O m könet har en habitus, måste det väl finnas ett fält (champ) där d e n n a habitus kan delta i spelet. Men h u r kan m a n förestäl-la sig ett könsfält? Beate Krais m e n a r att begreppet habitus är mycket viktigt för femi-nismen, m e d a n d ä r e m o t b e g r e p p e t fält är ganska oanvändbart, då det är omöjligt att frilägga ett "särskilt fält där kön är specifik! relevant".'" Men 0111 Krais har rätt, skulle två av Bourdieus mest centrala b e g r e p p - fält och habitus - vara i farozonen. Det k u n d e kanske vara tillfredsställande för en feminist att påstå att i n f ö r a n d e t av kön (och, misstän-ker jag, ras) som en f u n d a m e n t a l term i
Bordieus teori ger u p p h o v till ett bekymmer-samt b e g r e p p s p r o b l e m , m e n jag är inte över-tygad o m att detta är fallet. Snarare, skulle jag vilja påstå, tycks det som 0111 kön - liksom klass - är en del av ett fält, m e n detta fält är det allmänna sociala fältet, inte något särskilt fält för könsrelationer.
För att uttrycka sig sociologiskt, förefaller det som 0111 kön beter sig på ett ovanligt rela-terande sätt. Dess kameleontliknande förmåga att f ö r ä n d r a värde och betydelse m e d speci-fik social kontext tycks vara gränslös. En av f ö r d e l a r n a m e d Bourdieus teori är att d e n inte bara framhåller den sociala konstruktio-nen av kön, utan den ger oss också möjlighet att fatta d e n oändliga variationen hos den sociala faktorn kön. Men 0111 vi antar att kön är en särskilt kombinationsbenägen social kate-gori, som infiltrerar och influerar varje
a n n a n kategori, förefaller d e n faktiskt att h a mycket g e m e n s a m t med b e g r e p p e t social klass i Bordieus egen teori. Alla hans analyser av utbildning, konst och smak t e n d e r a r att visa d e n sociala klassens inflytande på d e individuella agenternas habitus. Ändå stude-rar h a n aldrig b e g r e p p e t socialklass i sig självt som ett "rent" o m r å d e . Han talar heller aldrig om "klasskapital". Det tycks snarare som o m klass är en del av vad h a n ibland kal-lar "hela det sociala fältet"; det som ligger u n d e r och strukturerar alla a n d r a fält. Detta "hela sociala fält" kan sedan tas in i ett a n n a t fält som en fältspecifik symbol för sig självt (se " C h a m p intellectuel et projet créa-teur") .:,<i
En sådan begreppsbildning ifråga o m kön är inte utan problem. Den löser i ex inte det generella p r o b l e m e t m e d förhållandet mel-lan kön och klass. Frågan 0111 ras kan teoreti-seras i sådana t e r m e r skulle också behöva undersökas n ä r m a r e . Bourdieus egna diskus-sioner av kön f ö r e k o m m e r ibland, m e n abso-lut inte alltid, i s a m m a n h a n g där det förut-sätts att klass är en "mer f u n d a m e n t a l " social kategori (detta tycks t ex vara fallet i Distinc-tion). I upsatsen "La Domination masculine" säger h a n emellertid uttryckligen att "manlig d o m i n a n s utgör paradigmet (och ofta även modellen och belöningen) för all domi-nans"." Dock betyder detta inte att manlig makt alltid är d e n mest centrala maktrelation som står på spel i varje social situation. Den syn jag tillsvidare har på detta är att vi kanske kan se både klass och kön som tillhörande "hela det sociala fältet" utan att ange en fix och färdig hierarki d e m emellan. Fördelen m e d detta är att vi kan undvika en menings-lös dogmatism enligt vilken klass skulle
för-klaras råda över kön eller kön över klass.'8
D ä r e m o t kan vi kanske få g r e p p på d e n kom-plexa variationen hos dessa sociala faktorer, liksom även h u r de influerar och modifierar varandra i olika sociala s a m m a n h a n g .
Ett fält är ett r u m som är strukturerat av k o n k u r r e n s och bytesaffärer, och det är såle-des ganska likt en m a r k n a d . O m "hela det sociala fältet" förutsätts u p p t r ä d a i enlighet m e d en utbyteslogik, vilket själva termen "symboliskt kapital" antyder, k u n d e en
marx-ist påstå att detta i sig självt är en ideologisk analys av sociala relationer, en analys som förutsätter ett synsätt i Hobbes a n d a där mänskligt egenintresse är den främsta driv-kraften i sociala relationer. Detta är inte nöd-vändigtvis en teori som överensstämmer m e d det aktuella feministiska idealet för social interaktion. A a n d r a sidan måste det fram-hållas att feminister aldrig tvekat att analyse-ra r å d a n d e f ö r h å l l a n d e n m e d avseende på kön i termer av intressen och fördelar."'
Jag lämnar n u dessa frågor och övergår till att diskutera de produktiva implikationerna av teorier o m kön i Bourdieus termer. I de västliga d e m o k r a t i e r n a t e n d e r a r könsbeting-at förtryck könsbeting-att ta f o r m e n av symboliskt våld. Som vi har sett, u p p h ö r symboliskt våld att f u n g e r a som sådant i tider av social kris, och ersätts med mera ö p p n a f o r m e r av våld. På detta sätt signalerar det ökade fysiska våldet m o t kvinnor efter d e n nya kvinnorörelsens framväxt att könsrelationerna 1111 är i kon-stant kris.
Att tvinga på kvinnorna kvinnligheten -eller m e d a n d r a ord, att ge d e m ett socialt bestämt kvinnligt kön - kan ses som ytterliga-re ett exempel pä social magi!' Det är därför som Simone de Beauvoir har helt rätt när h o n envist u p p r e p a r att m a n inte föds som kvinna, m a n blir kvinna. Som vi har sett, är social magi en socialt sanktionerad verksam-het som tillskriver individuella agenter en viss g r u n d e g e n s k a p , och dessa strävar sedan efter att bli vad de r e d a n förklarats vara. Med andra ord: Att f o r m a kvinnor som kvinnor är d e t s a m m a som att framställa d e m som kvin-nor. Ur ett socialt perspektiv kan m a n säga att utan d e n n a kategoriserande och definie-r a n d e handling av symboliskt våld skulle kvinnor helt enkelt inte bli kvinnor. Med detta teoretiska r e s o n e m a n g i n n e b ä r katego-rin kvinna varken förekomsten av en speciell g r u n d e g e n s k a p eller en obestämd serie väx-lande igenkänningstecken, utan en godtyck-ligt påtvingad definition m e d reella sociala effekter. Liksom alla a n d r a sociala kategori-er, är kategorin kvinna utklädd till kvinna samtidigt som h o n faktiskt är kvinna. Det är nödvändigt att d e k o n s t r u e r a kategorin kvin-na, m e n det får inte glömmas att en sådan
dekonstruktion förblir politiskt tandlös om den inte också visar u p p de samhällsintressen som står på spel vid konstruktionen av d e n n a eller varje a n n a n "social grundegenskap".
Skillnaden mellan feminism m e d tilläm-p a n d e av Bourdieus teorier och vissa a n d r a f o r m e r av materialistisk feminism är natur-ligtvis inte b e t o n i n g e n på kön som en socialt konstruerad kategori utan det faktum att Bourdieus perspektiv också förutsätter att kön alltid är en socialt variabel e n h e t , som bär m e d sig olika stort symboliskt kapital i olika kontexter. O m kön aldrig u p p t r ä d e r på ett "rent" eget fält, existerar inte något r e n t "könskapital". Insatskapitalet är alltid det symboliska kapital som är relevant inom det specifika fält som betraktas. Dock kan vi utgå från a n t a g a n d e t att u n d e r r å d a n d e samhälls-förhållanden och i de flesta kontexter funge-rar manlighet som positivt och kvinnlighet som negativt symboliskt kapital.
För att illustrera några av de konkreta kon-sekvenserna av dessa positioner, vill jag ta u p p fallet Simone d e Beauvoir. När m a n ana-lyserar en individuell kvinnas sociala position och habitus är det lätt att övervärdera effek-terna av en specifik social faktor som t ex kvinnlighet, eller att ge könstillhörigheten ensam skulden för vad som i själva verket är effekterna av en mycket mera komplex spin-delväv av faktorer som t ex kön, klass, ras och ålder.1'1 Detta i n n e b ä r att fastän sociala
agen-ter otvivelaktigt alltid är av det e n a eller det a n d r a könet, kan m a n inte alltid förutsätta att kön är d e n mest relevanta faktor som är verksam i en given social situation. Men i den m å n som kön finns m e d på alla a n d r a sociala fält, är det i princip alltid en relevant faktor i all social analys: m a n kan därför aldrig för-kasta d e n n a faktor utan vidare. O m feminis-ter ibland kan göra sig skyldiga till överbeto-ning av kön på bekostnad av a n d r a faktorer, torde detta vara ursäktligt jämfört m e d den massiva b o r t t r ä n g n i n g e n av kön som rutin-mässigt utförs av majoriteten av d e m som ver-kar på alla vetenskapliga o m r å d e n .
Simone de Beauvoirs fall ger intryck av att vara ett särskilt tacksamt ä m n e för en könsba-serad analys. Beauvoir f ö d d e s i en borgerlig Paris-familj och växte u p p u n d e r villkor som
var mycket lika h e n n e s manliga kamraters, kollegers och medtävlares u n d e r d e n n a tid. Det enda tydliga sociala stigma h o n lider av på utbildningens och det intellektuella livets o m r å d e är det faktum att h o n är kvinna. När man analyserar vissa spänningar och motsä-gelsefulla element i h e n n e s diskurs är det därför inte orimligt att h ä n f ö r a d e m till hen-nes egenskap av kvinna. I fråga o m a n d r a franska kvinnliga författare skulle en analys av könstillhörighetens effekter bli mycket m e r a komplicerad. Jag tänker då på Chris-tiane Rochefort, som föddes i en arbetarklass-familj i Paris, eller Marguerite Duras, som växte u p p som "fattig vit" i en fransk koloni, eller, i skalans a n d r a ände, Marguerite Your-cenar, som var en rik aristokrat.
En feministisk analys av könstillhörighe-tens effekter på en kvinnas diskurs och med-vetande måste också u p p m ä r k s a m m a detta att h o n tillhör en missgynnad minoritet inom en given institution eller ett lält på intet sätt garanterar att h o n k o m m e r att utveckla ett revolutionärt eller oppositionellt medvetan-de. Tvärtom - till synes jämlika institutioner har en b e n ä g e n h e t att skapa samförstånd snarare än opposition, särskilt bland "fes mira-culés", d e mirakulösa u n d a n t a g e n . Ty para-doxen är att de som tillhör minoritetsgrup-per och verkligen lyckas i ett sådant system är minst lika b e n ä g n a att identifiera sig m e d detta system som möjliggjort deras egen framgång, som att vända sig mot dess orättvi-sa f ö r d e l n i n g av symboliskt kapital. Därför b o r d e t ex själva det faktum att Simone de Beauvoir var en lysande student, k o m b i n e r a t med det faktum att h o n sällan mötte institu-tionell diskriminering u n d e r sin karriärväg, troligen gjort h e n n e b e n ä g e n att identifiera sig m e d det intellektuella systemets värde-ringar snarare än att revoltera m o t d e m . En sådan implicit intellektuell solidaritet m e d det samtida förhärskande franska utbildnings-systemet kan faktiskt märkas i själva g r u n d e n för h e n n e s stil och retorik.
I stort kan m a n säga att effekten av kvinn-ligt kön som negativt kapital minskar i direkt proportion till den m ä n g d av a n n a t symbo-liskt kapital som en kvinna samlar ihop. Eller för att uttrycka det på ett a n n a t sätt: fastän en
kvinna som är rik på symboliskt kapital kan förlora en viss del av sin legitimitet på g r u n d av sitt kön, har hon dock fortfarande mer än nog av kapital kvar för att spela en roll på fäl-tet. O m det är fråga om exceptionellt stora m ä n g d e r kapital, kan kvinnligt kön spela en mycket liten roll. I sociologiska termer kan man säga att sådana fall är så sällsynta att man kan bortse från dem. För litteraturkriti-ker är det dock inte en helt irrelevant proble-matik, eftersom det ända till helt nyligen var så ovanligt att vara en icke-undervärderad kvinnlig författare att hon blev en miraculée nästan per definition.6 2 Dessa kvinnliga
för-fattares arbeten kan inte läsas på samma sätt som man läser de författare som saknar sym-boliskt kapital. Deras relation till böcker av mer eller mindre legitimerade manliga kolle-ger k o m m e r alltså att vara en a n n a n än till deras m i n d r e välutrustade systrars.
När man vill förklara varför vissa exceptio-nella kvinnor lyckas samla mer symboliskt kapital än andra, blir Bourdieus begrepp soci-alt kapital särskilt intressant. Som vi har sett, definieras socialt kapital som relationskapi-tal, dvs den makt och de fördelar man vinner g e n o m att ha ett nätverk av "kontakter", m e n också en rad andra, mera personliga eller nära relationer. Socialt kapital hjälper sin ägare att utveckla och öka på andra typer av kapital och kan i hög grad förbättra hans eller hennes chanser att få legitimitet på ett givet fält.
I början av 1950-talet hade Simone de Beauvoir samlat ett betydande socialt kapital förutom det intellektuella kapital hon fått g e n o m sin utbildning och tidigare karriär. Vid d e n n a tid har inte h e n n e s
könstillhörig-het samma effekt som låt oss säga år 1943, när hon var en okänd filosofilärare och kom ut m e d sin första roman. En så rikt begåvad agent , både när det gäller intellektuellt och socialt kapital, som Beauvoir var på 1950-talet k o m m e r inte att utsättas för de vanligaste effekterna av könsdiskriminering på det intellektuella fältet: hon blir inte nedtystad, ignorerad eller anvisad u n d e r o r d n a d e posi-tioner i de s a m m a n h a n g där hon uppträder. Paradoxalt nog är det själva det faktum att sådana kvinnor blivit omöjliga att strunta i som
inspirerar en del av de mer ursinniga sexistis-ka attackerna mot dem. Vissa patriarsexistis-kalissexistis-ka själar, och särskilt de som känner sin egen position på fältet hotad på ett eller annat sätt, finner själva tanken på ett kvinnligt rnon-stre sacrée utomordentligt svår att uthärda. Själva intensiteten hos de sexistiska anfallen på Beauvoir u n d e r den senare delen av hen-nes liv kan således tolkas som effekterna av h e n n e s legitimitet snarare än som allvarliga hot mot d e n n a legitimitet.63 Det behöver väl
inte påpekas att detta sätt att tolka sexistisk respons skulle vara oriktigt om det tillämpa-des på Beauvoir när hon var yngre och hade mindre prestige, eller för den delen när det gäller andra unga okända kvinnliga författa-re utan så stora m ä n g d e r kultuförfatta-rellt eller soci-alt kapital.
Begreppet socialt kapital gör det oss också möjligt att förstå den sociala betydelsen av Beauvoirs förbindelse m e d Sartre. Beauvoir sade ofta att hon inte hade Sartre att tacka för sin framgång u n d e r perioden efter andra världskriget. Det är visserligen sant alt han aldrig använde sitt inflytande för att skaffa h e n n e fördelar, men själva det faktum att hon var hans följeslagerska gjorde det möj-ligt föt h e n n e att snabbt k o m m a in i viktiga institutionella s a m m a n h a n g (inklusive Galli-mard och Les T e m p s mödernes) och på det sättet få avsevärd symbolisk makt på det kul-turella fältet. Det kan inte vara helt fel att påpeka, att utan Sartre skulle hon inte lika lätt ha fått tillträde till dessa miljöer. Som j a g ser det kan det knappast råda något tvivel om att Beauvoirs relation m e d Sartre, åtminsto-ne från omkring 1943 och framåt, påtagligt ökade h e n n e s sociala kapital och därmed hjälpte h e n n e att miximera sitt intellektuella och litterära kapital.
Det bör framhållas att det inte ligger något könsspecifikt i Sartres roll här. Traditionellt har kvinnor gjort män exakt samma sorts tjän-ster. Det står helt klart om man t ex betraktar den roll som spelades av societetsvärdinnor och litterära salonger u n d e r slutet av 1800-och början av 1900-talet.64 I det fallet
bruka-de kvinnor som var rikligt försedda m e d soci-alt kapital ställa detta till förfogande för för-hoppningsfulla unga konstnärer och
