Håkan Larsson, Suzanne Lundvall, Jane Meckbach, Tomas Peterson & Mikael Quennerstedt (red)
Hur är det i praktiken? Lärare utforskar ämnet idrott och hälsa
140 sidor, hft.
Stockholm: Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH 2016 ISBN 978-91-980862-8-7
Idrottslärare skriver om sin undervisning
idrottsforum.org/eriing_larssonetal170214/Ingegerd Ericsson
Malmö högskola
Elva idrottslärare, som deltagit i Forskarskolan Idrott och hälsas didaktik (FIHD), har skrivit var sin licentiatuppsats om sin praktik, vilka sammanfattas i boken Hur är
det i praktiken? I den statliga
satsningen Lärarlyftet avsattes särskilda medel för forskarskolor för lärare och förskollärare, vilka möjliggjorde genomförandet av FIHD år 2011.
I denna antologi utforskar lärarna skolämnet ämnet idrott och hälsa genom att ställa exempelvis följande forskningsfrågor: Hur planerar man undervisning som stödjer alla elevers lärande? Hur kan lärare göra likvärdiga och rättvisa bedömningar av elevers kunskaper? Kapitlen behandlar aktuella teman som hälsa,
etnicitet och genus samt lärande, betyg och bedömning i idrott och hälsa. Frågorna behandlar undervisningspraxis och är angelägna för verksamma idrottslärare.
Inledningsvis ger redaktörerna en översiktlig tillbakablick av kroppsövningsämnets snart 200-åriga historia som obligatoriskt skolämne. Ämnet har bytt namn och inriktning fem gånger i samband med flera olika skolreformer. Utvecklingen har gått från disciplinering och förutbestämda gymnastikövningar till en mångfald av komplexa rörelser med fokus på allsidig rörelseförmåga och kunskap om hälsa och livsstil. Idag kännetecknas ämnet av motorisk och social utveckling, kroppskännedom och välbefinnande. I avsnittet om ämnets inbyggda konflikter behandlas problem som uppstår på grund av olika
förväntningar, olika rörelsekulturer och utgångspunkter. Här hade det varit intressant att också få ta del av de konflikter som uppstått på grund av de nedskärningar av ämnet
som genomförts i skolans timplaner. Hur har lärare hanterat de ökade problemen med att arbeta enligt kurs- och ämnesplaner, som nedskärningarna för med sig? I texten skrivs att ämnet är obligatoriskt, även på gymnasieskolan, vilket inte är helt sant. I vissa
program blir det upp till eleverna själva att ansvara för såväl innehåll som genomförande. Kapitlet är skrivet av olika författare, vilket tyvärr framgår, bland annat genom att olika referenssystem används i texten och i referenslistan. Något förvånande i detta
sammanhang är även att vardagsuttryck förekommer, såsom killar och tjejer. Andreas Jacobsson skriver om elevers lärande i idrott och hälsa utifrån fem grundskolelärares diskussioner. Enligt Skolinspektionen verkar lärares samtal om
metoder överskugga talet om elevers lärande, vilket i och för sig inte behöver utesluta att när metoder diskuteras, så görs det med elevers lärande i fokus. Ett resultat som
redovisas är att innehållets relevans och elevers uppfattning av nytta är viktig för vad elever lär sig.
Annika Ahlberg och Magnus Brolin har undersökt elevers uppfattningar om hälsa, Annika genom såväl intervjuer och enkäter som skriftliga dialoger, Magnus genom ”fyra linser” (lärare, elev, kollega, teori). I elevers utsagor framkommer olika aspekter på hälsa: fysiska, psykiska och sociala samt olika förhållningssätt till hälsa, vilka Annika benämner som tryggt, pressat respektive spontant. Hon konstaterar att hälsoundervisning inte i första hand handlar om pedagogiska upplägg utan om att förstå elever och deras självbild. Magnus diskuterar samhällets fysiologiska hälsosyn i relation till den
salutogena, som möjliggjort att även samtal, möten, upplevelser och gemenskap tolkas som aspekter av hälsa. Magnus ställer den synnerligen relevanta frågan: Var det
verkligen endast 12 av 300 noteringar som hade kopplingar till hälsa i Skolinspektionens flygande besiktning av skolämnet idrott och hälsa? Kanske handlade alla lektioner i själva verket om hälsa (genom rörelse)? Precis samma reflektion hade bland andra
Folkhälsomyndighetens representant efter Skolverkets redovisning under utfrågningen i Riksdagen våren 2015. Det är märkligt hur ämnet idrott och hälsa kommit att betraktas som en dikotomi, där hälsa verkar förstås som något fristående helt utan inslag av fysisk aktivitet!
Orienteringsundervisning får för lite tid i undervisning konstaterar Kerstin Nilsson, något som möjligen kan bero på att ämnesrelaterad fortbildning är en bristvara för lärare i idrott och hälsa. I studien framkommer att det finns mycket stor spridning i elevers
orienteringskunskap i årskurs 4. Enligt Kerstin går var sjätte elev ut grundskolan utan att kunna orientera med hjälp av en karta. Betydelsen av att säkerställa att alla elever har tillräckliga grundkunskaper i att orientera sig betonas, innan eleverna utmanas att springa olika banor på tid.
Liksom orientering brukar dansundervisning förkomma ganska sparsamt, Béatrice Gibbs undersökning om dansspel som läromedel är därför intressant. Mer än 30 elever kan delta samtidigt i ett Nintendo Wii-spel om inga handkontroller används. Béatrice tar upp problematiken med att bedöma goda rörelsekvaliteter och har utvecklat ett ramverk för att analysera kroppsrörelser, rumsanvändning, rörelsekaraktär samt relation till
andra/annat. Ramverket blir ett redskap som underlättar i kommunikationen mellan lärare och elev, men kan också användas i kamratbedömning för att tydliggöra vilka
rörelsekvaliteter som används.
Men tyvärr är, med något undantag, metodavbeskrivningarna alltför kortfattade och torftiga. Vad är det för fel på rubriker som Syfte, Metod, Urval, Validitet och Reliabilitet? Föga förvånande handlar ytterligare fyra kapitel om dokumentation, bedömning och betygsättning. Rickard Håkanssons resultat visar att 87 procent av 144 idrottslärare upplever dokumentation av elevers kunskapsutveckling som svårt. Flera lärare använder självvärdering och kamratbedömning som en del av formativ bedömning. Björn Tolgfors skriver om bedömning för lärande (BFL), dvs formativ bedömning som ett styrmedel i förhållandet mellan frihet och kontroll, där tre olika didaktiska konsekvenser
identifierades.
Behovet av ett gemensamt yrkesspråk för idrottslärare behandlas av Jenny Kroon. En enda mening i kunskapskraven ger upphov till en mängd frågor, såsom hur
progressionsordet med säkerhet ska tolkas, vad goda rörelsekvaliteter och en bredd av
aktiveter innebär samt vad som avses med att utveckla den kroppsliga förmågan. I Gy
2011 har bedömning av kvalitet förstärkts jämfört med tidigare betygskriterier och gymnasielärare ställs inför att tolka olika kunskapsuttryck (progressionsord) i
progressionstabeller. En samlad begreppsanvändning är tänkt att säkerställa en likvärdig och rättvis betygsättning och kunskapskraven ska inte tolkas eller omarbetas lokalt. Att lärarna ändå använder andra ord än de fastställda progressionsorden ser Jenny som ett tecken på bristande vidareutbildning i att sätta sig in i läroplanstexten och dess
kunskapssyn.
Izabela Seger ställer frågan om betygsättning rent av är ett omöjligt uppdrag på
högstadiet. Hon har intervjuat sex idrottslärare och använt den hermeneutiska spiralen tillsammans med Lindes arenor som analytiskt verktyg. Även här framkommer lärares osäkerhet kring de nya värdeorden, exempelvis att behärska något till viss del, relativt väl eller väl. Lärarna känner sig nu mer styrda och lägger mycket tid på att utveckla
bedömningsmatriser, samtidigt som de ser en risk i att den strikta bedömningen med hjälp av matriser kan förta elevers rörelseglädje och spontanitet.
Åke Huitfeldt skriver om unga nyanlända och deras möte med idrott och hälsa-ämnet. Nästan 70 procent av nyanlända ungdomar var ej behöriga att söka till gymnasieskolan 2013 jämfört med 11 procent av övriga elever. Sex ungdomar har djupintervjuats och i svaren framkommer att nyanlända är en heterogen grupp samt att pojkar har lättare än flickor att delta i idrott både i och utanför skolan. Idrottsundervisingen upplevs oftast som positiv då den ger nya kontakter, språkträning och möjlighet att lära nya saker. Åke betonar flexibilitet i lektionsinnehåll samt vikten av att samtala och lyssna på eleverna för att kunna anpassa undervisningen och ge dem relevant stöd.
Ett kapitel handlar om att motverka traditionella könsmönster i årskurs 1. Inga Oliynyk har observerat tre kollegors lektioner och konstaterar att trots vissa medvetna försök att
könsmönster. Även bland eleverna märks inpräglade könsmönster. Inga drar slutsatsen att lärare behöver ökad kunskap om hur genusskapande går till för att kunna utveckla strategier för en jämställd undervisning
Till boken förtjänster hör en enhetlig struktur med likartat upplägg i varje kapitel. De diskussionsfrågor som kapitlen avslutas med kan säkert inspirera till reflektion, diskussion och eventuellt till fortsatt forskning. Men tyvärr är, med något undantag, metodavbeskrivningarna alltför kortfattade och torftiga. Vad är det för fel på rubriker som
Syfte, Metod, Urval, Validitet och Reliabilitet? De brukar vanligvis förekomma i
akademiska texter för att de tydliggör och ökar läsbarheten. Här har de ersatts med så kallade ”Faktarutor”, som inte ens är några rutor. Mer detaljerade metodbeskrivningar hade kunnat öka förståelsen för de tolkningar och resultat som presenteras; här och var finns en otydlighet i vad som är resultat och övergången till Diskussion är ibland onödigt flytande. Jag saknar dessutom reflektioner kring representativitet och generaliserbarhet. Vidare hade en mer tilltalande layout kunnat locka till läsning än mer; exempelvis texter med rak högermarginal, ej kursiverade citat, mer noggrann korrekturläsning samt konsekvent användning av skiljetecken och referenshantering.
Sammanfattningsvis behandlar boken relevanta och aktuella frågeställningar inom skolämnet idrott och hälsas didaktik. Det är upplyftande att läsa texter med innehåll som författarna verkligen är insatta i. Boken kan nog, trots de ovan nämnda bristerna, läsas med behållning av verksamma idrottslärare och inspirera till fortsatta diskussioner.
