Ja, ja, jag kan, en gul knapp sa att du slapp!

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Kultur, språk, medier

Examensarbete

15 högskolepoäng

Ja, ja, jag kan, en gul knapp sa att du

slapp!

– En undersökning om hur barns koncentration, engagemang och uppmärksamhet visar sig vid framförandet av sagobok respektive dockteater

Yes, yes, I know, a yellow button said you don’t have to

A study on how children’s concentration, engagement and attention appear during performance of fairy tale respective puppet theatre

Marina Carlsson

Elsa Ekberg

Lärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare

Kultur, medier och estetik 2009-01-19

Examinator: Els-Mari Törnquist Handledare: Astrid Boström

Sammandrag

Sagouppläsning och dockteaterföreställning kan öppna en förtrollande värld och väcka barns fantasi, det kan också fånga deras uppmärksamhet på olika sätt där man kan få dem att börja fråga och reflektera över sin omvärld.

Vårt syfte är att undersöka hur sagouppläsning respektive dockteaterföreställning kan fånga barns uppmärksamhet. Vi undersöker även eventuella likheter och skillnader, och vill också observera fördelar och nackdelar med de olika metoderna relaterat till barnen.

I vår underökning har vi varit ute i två omgångar på en förskola med 15 barn i åldern 3 till fem år. Vid sagouppläsning framförde vi Den fula ankungen och vid dockteaterföreställningen framfördes Rödluvan och vargen. I samband med detta har vi använt oss av kvalitativa metoder i form av observationer och gruppintervjuer där vi själva har varit delaktiga.

Resultatet av vår undersökning visade tydligt hur barns uppmärksamhet och koncentration fångades, detta visade barnen genom sitt kroppsspråk och via deras verbala kommentarer. Vi kunde också konstatera att barnen blev engagerade av innehållet men rent känslomässigt blev de inte påverkade. När det gäller skillnader har vi kunnat observera att barnen var mer verbalt aktiva under sagouppläsningens gång där frågor ställdes, medan i dockteaterföreställningen var barnen mer aktiva kroppsligen genom handlingens gång. Fördelarna som vi har sett i samband med sagouppläsning är att man lättare kan stanna upp och ställa frågor. Nackdelarna är att det kan vara svårt för barnen att bearbeta sagan efteråt. Fördelarna som vi kan se i dockteaterföreställningen är att barnen kan lättare bearbeta handlingen genom att själva använda handdockorna, och nackdelarna är att det är svårare att stanna upp och ställa frågor till barnen.

Nyckelord: uppmärksamhet, koncentration, engagemang, dockteaterföreställning, sagouppläsning

Summary (Abstract)

Fairy tales and puppet theatre can open up an enchanting world and arouse children’s imagination, but also attract attention in different ways, to make them question and reflect upon the world around them.

Our object is to investigate how fairy tale and puppet theatre can attract children’s attention. We will investigate possible similarities and differences, and also try to observe advantages and disadvantages with the different methods.

In our study, we have been out in two rounds at a preschool with fifteen children aged three to five years. We performed two fairy tales, The ugly duckling and The little red riding hood. In this context, we have made use of qualitative method of observations where we were participating in. The result of our study showed clearly how children’s attention and concentration were caught, this, the children showed, trough their body language and by their verbal comments. We could also see that the children were engaged by the content but emotionally they were not affected. In terms of differences we note that the children were more active during the verbal fairy tale time in which questions were asked, while in the theatre, however, the children were more active physically, through the document. The advantages that we have whit the fairy tale telling is that it is easier to stop and ask questions. The drawbacks are that it may be difficult for children to process the fairy tale afterwards. The advantages which we can see in the puppet theatre, however, is that children can easily process the documents by themselves using hand-held dolls, and the disadvantage is that it is difficult to stop and ask questions to the children.

Förord

Vi vill här tacka personalen och alla barnen på förskolan för att vi fick möjligheten att genomföra vår undersökning. Vill även tacka vår handledare Astrid. Ett stort tack till Göran, Pontus och Bodil, som har varit ett mycket stort stöd under arbetets gång.

Till slut vill vi också tacka varandra för gott samarbete och roliga stunder där vi har sporrat varandra när det har behövts.

Tack!

Innehållsförteckning

1. Inledning

1

1.2Syfte och frågeställningar 2

1.2.1 Syfte 2 1.2.2 Frågeställningar 2

2. Litteraturgenomgång

3

2.1 Uppmärksamhet 3 2.2 Koncentration 4 2.3 Lpfö98 4 2.4 Kroppsspråk 5 2.4.1 Barns kroppsspråk utifrån observation från filmupptagning 5

2.4.2 Vad betyder det som barn uttrycker genom sin kropp? 5

2.5 Saga 7

2.5.1 Sagans historia 7 2.5.2 Möjligheter med sagor 8 2.5.3 Att tänka på vid framförandet av saga 8 2.5.4 På vilka olika sätt kan man framföra en saga? 9 2.6 Dockteater 9 2.6.1 Dockan och dockteaterns historia 9

2.6.2 Möjligheter med handdockor 10 2.6.3 Att tänka på vid framförandet av dockteater 11

2.6.4 På vilka olika sätt kan man framföra en dockteater? 11

2.6.5 Dockor 12

3. Metod

13

3.1 Val av metod 13 3.2 Urvalsgruppen 13 3.3 Forskningsetiska principer 14

3.5 Intervjuer 15

3.6 Genomförandet 15

4. Resultat, analys och teoretisk tolkning

17

4.1 Saga – Den fula ankungen 17

4.1.1 Gruppintervju 20

4.2 Dockteater – Rödluvan och vargen 21

4.2.1 Dockteatern 21

4.2.2 Gruppintervju 24

5. Diskussion och slutsats

27

5.1 Fortsatt forskning 31

Referenser

32

Bilagor 33

Handdockor från dockteatern 33

Brev till föräldrarna 34

Intervjufrågor till barnen 35

Sagobok - Den fula ankungen 36

1

1. Inledning

När vi började fundera på vad vi ville skriva om i vårt examensarbete visade det sig att vi båda var fascinerade av handdockor och teater. Varför vi är fascinerade av handdockor är för att man kan ge dem olika personligheter och att man kan skapa dockor i olika material utifrån till exempel teater och sagor. Det som intresserar oss med teater är att man inte behöver vara sig själv utan man går in och spela en roll där allt är möjligt.

Under vår lärarutbildning fick vi förmånen att få närvara vid en föreläsning som handlade om hur man kan arbeta med dockor. Med detta i våra tankar började vi fundera på att skapa en dockteater som ett pedagogiskt material. Vi började med att söka efter olika böcker och det visade sig att dockteater som uttrycksform kan fånga barns uppmärksamhet på olika sätt. Sanne Vils (2008) nämner att man kan fånga de barn som är blyga och oroliga. Vi blev intresserade av att veta om det verkligen är på detta sätt som många böcker berör. Bellita Torén (1999) tar också upp att handdockor kan sätta barns fantasi och nyfikenhet i centrum. Vi började även fundera på om det var likadant när man framför sagor genom att läsa text och visa bilder. Ann Granberg (1996) poängterar att en saga kan roa, locka och engagera barn samt vara empatigrundande. Detta ledde till att vi blev mycket mer intresserade av att göra en undersökning ute på en förskola för att på plats se hur barn mottar sagouppläsning respektive dockteater.

Vi har under denna tid blivit inspirerade och fått uppleva, samt fått erfarenhet av vad det innebär när man framför en dockteaterföreställning och en sagouppläsning med inlevelse. I vårt kommande yrke vill vi mycket gärna arbeta med dessa uttrycksformer men även inspirera andra pedagoger att använda sig av dockteater som uttrycksform.

2

1.2 Syfte och frågeställningar

1.2.1 Syfte

Syftet med vår undersökning är att studera hur sagouppläsning respektive dockteaterföreställning kan fånga barns uppmärksamhet. Vi undersöker även eventuella likheter och skillnader mellan sagoberättande och dockteaterföreställning och vill även försöka observera fördelar respektive nackdelar med de olika metoderna, relaterat till barnen. Genom detta arbete vill vi inspirera andra pedagogers nyfikenhet och intresse för både sagouppläsning och dockteaterföreställning.

1.2.2 Frågeställningar

Vid sagouppläsning respektive uppspelning av dockteaterföreställning vill vi undersöka: Hur barns uppmärksamhet och koncentration visar sig?

3

2. Litteraturgenomgång

I det här avsnittet kommer vi att gå igenom den tidigare forskning som finns när det gäller uppmärksamhet, koncentration, Lpfö98 och kroppsspråk. Orsaken till att vi har valt att fokusera på dessa nyckelord, är att många författare som behandlar just sagouppläsning och dockteaterföreställning, upprepade gånger nämner just dessa begrepp. Vidare kommer vi att redogöra för saga och dockteater, vilka möjligheter som finns i samband med detta. Vi har också tagit med en intervju med Sanne Vils som är universitetsadjunkt på Malmö Högskola.

2.1 Uppmärksamhet

I Lpfö98 står det att barnen i förskoleverksamheten ska erbjudas en trygg miljö som utmanar och lockar till lek och aktivitet. Vidare står det att barnen ska få möjlighet till att stärka sin förmåga att reflektera och iaktta. Detta anser vi hör ihop med barns förmåga till koncentration, uppmärksamhet och engagemang.

När ett barn observerar exempelvis ett djur i skogen kan man säga att barnet är engagerat men också uppmärksamt. Men vad menas med uppmärksamhet? Ulla Fischer och Bent Leicht Madsen (1987) berättar att när ett barn observerar någonting eller kanske petar i en lövhög har barnet inte bara upptäckt något utan har även uppmärksammat något. Barnet har passivt tagit emot impulser från sin omgivning och konstaterat att dessa impulser eller sinnesintryck är mer värda att syssla med. Författarna menar också att ”barn är mest uppmärksamma och engagerade när de aktivt hanterar något konkret material” (Fischer & Leicht Madsen 1987 s.81). Vi ser och som författarna nämner, är det det gripbara som tilltalar barnen, där deras uppmärksamhet riktas mot den konkreta verkligheten som finns närvarande. Fischer och Madsen (1987) nämner även Vygotskij som var en pedagogisk teoretiker, som i sin tur tar upp två olika former av uppmärksamhet. Den ena är en viljestyrd uppmärksamhet, där uppmärksamheten är beroende av barnets egen aktivitet och vilja. Den andra är en viljefri uppmärksamhet eller en naturlig uppmärksamhet där barnets sinnesintryck och omgivning styr och uppmärksamheten för det mesta bestäms av omedelbar reaktion på impulser utifrån.

Oddbjørn Evenshaug och Dag Hallen (2001) menar att sinnesintrycken som barnen tar in från sin omvärld är kopplade till generella och specifika erfarenheter, intressen och

4 attityder som barnet har.

2.2 Koncentration

Att vara koncentrerad innebär att man öppnar sig för och tar in omvärlden och där man med sina sinnen registrerar intrycken från allt som finns omkring. Björn Kadesjö (2001) berättar i sin bok Barn med koncentrationssvårigheter, att för att kunna koncentrera sig på en viss uppgift måste man kunna rikta sina tankar, känslor och perception mot uppgiften. Att koncentrera sig är också en mental process där vi bedömer värdet av och sorterar vilka intryck som får tränga in respektive stängas ut. För att ett barn ska kunna koncentrera sig bör mötet ske mellan den yttre verkligheten och barnets inre liv. Då vi har tagit del av det Kadesjö tar upp förstår vi att barns intryck bestäms av olika faktorer. Kadesjö menar att det är barns tidigare erfarenhet, känsloliv och motivation som har betydelse för om ett barn är koncentrerat eller inte. Med sina tidigare erfarenheter menas att barnet bearbetat sin verklighet i den aktivitet som barnet utsätts för. Tittar man på barnets känsloliv kan en uppgift eller en aktivitet väcka känslor och minnen, som både kan vara lockande och intressant och som då kan göra att barnet koncentrerar sig. Men det kan även påminna barnet om tidigare misslyckande eller obehagliga upplevelser där barnet associerar till något speciellt som då gör att det inte koncentrerar sig. När det kommer till motivation kan barnet vara koncentrerat på andra aspekter i en uppgift och detta kan i vissa fall upplevas som om barnet är okoncentrerat (Ibid s.16-18).

I samband med uppmärksamhet och koncentration ligger begreppet engagemang väldigt nära det vill säga när barn är uppmärksamma och koncentrerade är de även engagerade.

2.3 Lpfö98

När vi studerade Lpfö98 märkte vi att det var svårt att finna något där det klart och tydligt framgick en koppling till orden koncentration, uppmärksamhet och engagemang. Om vi ska läsa mellan raderna i Lpfö98 ser det ut som att dessa tre viktiga begreppen tas för givet i samband med barns övriga utveckling och lärande. Det framgår i Läroplanen för förskolan att ”Barnens nyfikenhet, företagsamhet och intressen skall uppmuntras och deras vilja och lust att lära skall stimuleras” samt att ”Barnen skall få möjligheter att utveckla sin förmåga

5

att iaktta och reflektera” (Lpfö98 s.5). Det vi menar är, för att detta ska kunna ske/inträffa måste man först ha lyckats med att fånga barnens koncentration, uppmärksamhet och engagemang.

2.4 Kroppsspråk

Vi har valt att ta upp barns kroppsspråk för att vi ska kunna tyda de olika signaler som barn visar vid vår videofilmupptagning. Detta är ett av de sätt som vi använder oss av för att observera barnens uppmärksamhet, koncentration och engagemang.

2.4.1 Barns kroppsspråk utifrån observation från filmupptagning

I sin bok Barnets hemliga språk skriver David Lewis (1980) utifrån sina egna studier, om barns kroppsspråk vid olika situationer och händelser. Han fokuserar på barns samspel med varandra och med vuxna. Det han tar upp är vad man ska uppmärksamma när man observerar barn på film. Man ska börja med att observera omgivningen och övergripande förändringar i själva situationen. Det kan vara saker som påverkar och kan förändra samspelet t.ex. att nya barn kommer in. Efter detta går man in på att studera barnens

positioner det vill säga om de står eller sitter, är spända eller avspända, var i rummet de

befinner sig, och hur de förhåller sig till varandra – om de rör sig nära varandra eller från varandra. Därefter går man in på barnens kroppshållning, och här uppmärksammar man hur barnen lutar sig; framåt, bakåt eller åt sidan. Händernas och armarnas positioner är de avslappnade eller spända, knutna eller öppna är händerna nära kroppen eller långt ifrån, håller händerna tag i klädesplagg eller någon annan kroppsdel. Till sist lägger man fokus på att observera huvudets hållning och ansiktsuttryck. Här ska man se åt vilket håll huvudet lutas och studera munnen samt observera barnets ögon – hur länge ett barns blick är riktad mot det som händer i en situation (Ibid s.37-38).

2.4.2 Vad betyder det som barn uttrycker genom sin kropp?

Med utgångspunkt utifrån David Lewis (1980) studier tar vi här upp vad han menar att vissa kroppsliga rörelser eller positioner betyder. När ett barn pekar, menar han att det är för att påvisa något eller att uppmärksamma något. Vidare nämner Lewis leendets betydelse i ett sammanhang:

6

/…/ leendet måste ses som ingående i ett kontinuerligt flöde av

kroppsspråkssignaler. Ingen signal i det tysta språket uppträder isolerad. Oavsett hur spontant eller egenartat ett särskilt budskap än må förefalla är det lika starkt sammankopplat med vad som föregått det, som en vagn i ett långt järnvägståg. Det är bara genom att lägga märke till vilka rörelser som föregått leendet och vilka som följer efter det som man kan bilda sig en riktig uppfattning av budskapet som helhet.(Ibid s.74)

Ett enkelt leende som är svalt visar sig när barnet ler en kortare stund och när läpparna inte rör sig uppåt så mycket. Tänderna visar sig endast flyktigt. Detta kan betyda att barnet är vänligt inställd men något osäker. Det finns även, som Lewis nämner i sin bok, så kallade breda leenden. Dessa leenden kännetecknas av att ”läpparna är helt särade så att båda tandraderna syns /…/ när det breda leendet uttrycker den högsta glädjen är de väl åtskilda” (Lewis 1980 s.91). Detta leende används, enligt Lewis, i situationer där roliga upplevelser är förenade med avspänd vänskap och när barn känner mycket glädje, upphetsning och njutning av en situation. Leendet utmynnar ofta i ett skratt efter ett tag.

När ett barn använder sina händer till att smeka, känna på, hålla i och beröra olika delar av sin kropp betyder det ofta att de känner en spänning och oro i samband med den situation som de befinner sig i. Det kan även vara att barnet gör handgripliga rörelser med de kläder som han eller hon har på sig. Barnet använder sig av dessa kroppsliga uttryckssätt för att minska sin egen oro för stunden . Ett annat känt tecken på oro, osäkerhet och även rädsla, är när barnet stoppar in något finger tillfälligt i munnen eller smeker sig hastigt över huvudet. Dessa olika uttryck är bra att kunna se när det gäller barns kroppsspråk och det är vikigt att man framförallt observerar och lägger märke till de plötsliga förändringar som barn visar, enligt Lewis (Ibid).

Susan Quilliam (1994) socialpsykolog och specialist på hur man tolkar kroppsspråk, är en annan författare. I sin bok, Barnets kroppsspråk – hur du tolkar signaler och

budskap, utgår hon från fotografier, där hon beskriver och tolkar barns olika kroppsliga

uttryck. Hon ger först en kortfattad definition av vad kroppsspråk är, ”det omfattar allting vi uttrycker utom orden /…/ kroppsspråket innefattar de icke- verbala delarna av den mänskliga kommunikationen” (Quilliam 1994 s.6). Precis som Lewis, betonar Quilliam

7

vikten av att man måste tyda olika signaler i det sammanhang som pågår och med de övriga kroppssignaler som följer efter. Varje gest som görs har med andra ord inte alltid en definitiv betydelse. Bland det hon tar upp, är det framförallt kroppsställning, gester och minspel som är intressant för vår undersökning. Kroppsställningen är den som avslöjar barnets känslor, personlighet och inställning till en situation eller händelse. Gesterna omtalar vilka känslor och värderingar ett barn försöker uttrycka, medan minspelet visar själva personligheten i form av vilken stämning och vilket gensvar barnet ger av det, det upplever (Ibid).

Vad betyder då olika kroppssignaler, i samband med att barn visar uppmärksamhet, enligt Quilliam? När det gäller de tre ovanstående kroppsuttrycken är det en kombination av dessa som visar på hur uppmärksamt och intresserat ett barn är. Quilliam nämner även i detta sammanhang positiv uppmärksamhet och negativ uppmärksamhet, dvs. det första motsvarar något barnet visar att det tycker om, medan det andra är när barnet visar att det är något det ogillar. Signaler på utmärkande positiv uppmärksamhet är när barnet visar ett stort leende, lutar kroppen och huvudet framåt mot det som händer i en situation. Huvudet kan även lutas åt sidan, det visar att barnet försöker uppfatta ljud dvs. lyssna. Ögonen vidgas även för att kunna se och upptäcka mer av det som händer. Vid negativ uppmärksamhet är barnets kroppsställning tillbakadragen och ihopsjunken, huvudet dras neråt och ansiktet är uttryckslöst (Ibid s.18-19).

2.5 Saga

I det här avsnittet tar vi upp sagans historik, vad man bör tänka på vid sagouppläsning och på vilka sätt man kan framföra den. Detta för att vi har framfört en saga i ett av våra arbetspass.

2.5.1 Sagans historia

Sagor, myter och sägner har i alla tider skapats och berättats av människor och dessa har förts vidare från generation till generation. De mest kända berättelserna är från antiken som Illiaden och Odyssén men också sagosamlingen Tusen och en natt från Persien och Indien. De folksagor som vi har använt oss av i vår undersökning, berättades muntligt och ursprungligen vet man inte var de kom ifrån. Sagorna fungerade som underhållning och en

8

kunskapskälla för folket, där man berättade om samhällets struktur och på vilket sätt man kunde rucka på den statiska ordningen. Många av sagorna slutade lyckligt och ingav hopp att de svaga skulle få upprättelser trots att verkligheten såg helt annorlunda ut. Under 1800-talet började två bröder, Jacob och Wilhelm Grimm, samla in folksagor som Hans och Greta och Törnrosa. När dessa sagor tecknades ner förändrades de till mer förenklade och oberoende av berättarens minnesförmåga. Sagan skulle nu förmedlas skriftligt från författare till läsare, där sagorna så småningom blev konstsagor (Granberg 1996).

2.5.2 Möjligheter med sagor

Ann Granberg (1996) nämner i sin bok Småbarns sagostund, att de inledande orden i en saga Det var en gång har en sagolik och förtrollande inverkan på var och en av oss. Hon menar att orden skapar en stämning och fångar vår uppmärksamhet som skapar förväntningar inom oss. Granberg tar också upp flera olika syften och fördelar med att använda sig av en saga. Hon poängterar att det kan vara koncentrationstränande, där sagostunden lockar barnen till att aktivt lyssna till berättarens ord och att ta till sig bildspråket. Det kan vara underhållande där sagan ska roa, locka och engagera barnen. Men att sagostunden också kan vara empatigrundande som gör att barnen kan identifiera sig med och känna sympati med de olika figurerna i sagan (Ibid).

Bruno Bettelheim (1979) berättar att sagor är begripliga för barn på ett helt annat sätt eftersom sagor har olika innebörd för varje barn. Barnen tar till sig olika saker från samma saga beroende på de erfarenheter, intressen och behov som de har just då.

Vid sagouppläsning är det viktigt att tänka på vilken ålder den är riktad emot. Barn i åldern 1 till 3 år bör till exempel inte stöta på komplicerade och detaljrika beskrivningar. Då kan uppmärksamheten dala. När man läser en saga bör man även tänka på att texten i sagan inte tar överhand och stör bilden eller tvärtom att bilden inte tar över så att texten försvinner. I en bra sagobok kompletterar text och bild varandra (Granberg 1996).

2.5.3 Att tänka på vid användning av saga

När vi bestämde oss för att framföra en saga funderade vi hur man framför den på bästa sätt. Vi utgick ifrån Ann Granbergs (1996) bok Småbarns sagostund och hon tar upp vad man bör tänka på. Tidpunkt och placering för sagostunden är viktigt där man bör välja en

9

lugn och avskild plats där barnen inte störs av andra intryck. Bästa sättet att placera barnen i rummet är i en halvcirkel, där de bör sitta bekvämt. Sedan är det viktigt hur sagan introduceras för barnen. Ett av sätten som Granberg nämner är sagoknyte där man har en tygpåse som man lägger sagan i och för att öppna tygpåsen kan man tillexempel säga en ramsa. Man kan också skapa stämning i rummet genom exempelvis ljus, ljud (sång eller ramsa) och även via dofter. När det kommer till berättartekniken, kan man berätta en saga där man använder sig av sin röst genom att ha tempo, paus, minspel och gester för att ge berättelsen liv (Granberg 1996).

2.5.4 På vilka olika sätt kan man framföra en saga?

I vår undersökning har vi valt att framföra en saga genom att läsa den och visa bilder. Men en saga kan berättas på många olika sätt. Den kan berättas genom att man läser ur en bilderbok där man visar bilderna i boken. Den kan även berättas muntligt utan bilder. Andra sätt att framföra en saga kan vara med hjälp av diabilder, flanobilder eller som dockteater med tredimensionella figurer som handdockor och fingerdockor. Ytterligare ett sätt är att ha skådespelare att framföra sagan (Granberg 1996).

2.6 Dockteater

I ett av våra arbetspass har vi använt oss av en dockteaterföreställning. Här nedan kommer vi därför att redogöra kortfattat för dockteaterns historik, hur och vad man ska tänka på vid framförandet av en dockteater. Vi nämner även vad för slags dockor det finns.

2.6.1 Dockans och dockteaterns historia

Det finns mycket historik som går att finna om dockteater. Vi har valt att göra en övergripande historisk sammanfattning om dockteater. Dockteater har funnits i alla tider i många länder och lockat många till både skratt, allvar och ibland också tilltalat med en skräckblandad förtjusning. Innehållet i dockteatern handlade ofta om en kamp mellan det goda och det onda, där dockorna hade sina bestämda roller och karaktärstyper (Forsberg-Ahlcrona 1991). Till Sverige kom dockteatern första gången 1856 och då i form av en kasperdocka. Kasperdockan var en figur som hade de slugaste och enfaldigaste

10

kommentarerna om allt och alla. Publiken var ofta delaktig när kasperdockan behövde goda råd (Belitta 1999).

I början riktade sig dockteater till den vuxna publiken i syfte att underhålla. Men många år senare, under 1900-talet, började man även visa dockteater för barn. Man började då upptäcka värdet av dockteaterns pedagogiska betydelse för barn (Forsberg – Ahlcrona 1991).

2.6.2 Möjligheter med handdockor

Handdockor och dockteater är redskap som fångar barns uppmärksamhet. Bellita Torén (1999) förklarar i sin bok Handdockans möjligheter i förskola och skolan, vilka möjligheter som en handdocka har i ett pedagogiskt syfte. Det framgår framför allt två saker som hon poängterar. Den ena är att man får med sig alla barns uppmärksamhet, den andra är att handdockan väcker barns intresse och sätter deras fantasi och nyfikenhet i centrum. Som Fischer och Madsen (1987) nämner blir barn uppmärksamma och engagerade när det finns konkreta material i rummet som de själva kan hantera. Sedan handlar det om som Evenshaug och Hallen (2001) tar upp i sin bok Barn- och ungdomspsykologi, att det ska ligga i barnens intressen men också i deras tidigare erfarenheter.

I en intervju som vi har gjort med Sanne Vils (2008) berättar hon att hon använder sig av handdockan för att väcka barnens nyfikenhet. Vils nämner även att arbetssättet med handdockan är språkutvecklande när det gäller att förstå saker. Man fångar också de barn som är blyga eller oroliga och har svårt att sitta stilla.

Mirella Forsberg – Ahlcrona (1991) tar upp att handdockan ger barn en stark glädje, förtjusning och engagemang. Handdockan bjuder in barnen i fantasins värld där allt är möjligt. Hon beskriver att när barnen upptäcker att handdockorna kan göra saker som till exempel sova, snarka, promenera och sitta, känner de en inbjudan att själva vilja leka med handdockorna. Genom detta identifierar sig barnen också med handdockorna.

Vad som är viktigt att tänka på vid användning av handdockor är att man inte får använda handdockorna i fel syfte, där man t.ex. låter handdockorna vara dumma eller elaka mot varandra. Både Forsberg – Ahlcrona och Vils påpekar detta. Det går bra att ge dockorna dessa egenskaper men det är viktigt att det alltid blir en positiv lösning i slutet, t.ex. att alla dockorna blir vänner. Forsberg – Ahlcrona (1991) nämner även vikten av att

11

inte missbruka dockan i moraliskt syfte då det kan uppfattas negativt hos barnen och framkalla dåligt samvete.

2.6.3 Att tänka på vid framförandet av dockteater

Vid dockteaterföreställning är det mycket man behöver tänka på. Här nedan kommer vi att redogöra för några av författarna som vi har haft som utgångspunkt. Karin Neuschütz (1984) tar upp i sin bok Ge dockan liv, att när man ska framföra en dockteater bör man tänka på vilken ålder den är riktad till. För förskolebarn bör en föreställning vara rätt kort cirka 15-30 minuter och äldre skolbarn, cirka 30-45 minuter (Neuschütz 1984).

Vid användning av handdockor i en dockteater nämner Mirella Forsberg – Ahlcrona (1991) olika speltekniker. Där hon tar upp att dockan bör komma från någonstans och gå någonstans, detta för att inte förvirra åskådarna. Om man skulle synas bakom scenen försvinner man efter ett tag om man håller fokus helt och hållet på dockorna. Bellita Torén (1999) anser att man inte ska göra snabba och ryckiga rörelser med dockan. Då är det svårt att hinna se dockan tydligt. Hon påpekar även att dockföraren bör vara engagerad och ha inlevelseförmåga, då barn kan bli förnärmade om den vuxne inte tar handdockan på allvar.

När det gäller personligheten hos dockorna beskriver Karin Wergel & Marianne Ståhl (1979) att man inte behöver känna ett stort krav på att rösten ska förställas eller att de ska röra sig på ett visst sätt. De nämner även att när man agerar med två dockor får man inte glömma bort den som är den tysta dockan. Att lyssna är även att agera.

2.6.4 På vilka olika sätt kan man framföra en dockteater?

Idag kan man framföra en dockteater på många olika sätt. Det finns lådscen, där man använder sig av papplådor i olika storlekar. Vi som vuxna kan ha lådscenen i knäet eller på ett par stolar. Dessa lådor är lätta att göra då man kan anpassa dem till dockorna och spelare. Ytterligare sätt att visa dockteater är på bord där man kan föra dockorna över bordets yta. Här kan man också använda sig av rekvisita. Man kan även välta bordet på sidan där man då har skapat en scen och spelarna kan dölja sig bakom bordet. En annan lösning är att man kan spänna en filt framför en dörröppning, där man kan variera höjden efter behov (Wergel & Ståhl 1979).

12

2.6.5 Dockor

Vi har i vår undersökning valt att använda oss av färdiga handdockor (se bilaga 1). Idag kan man använda sig av flera olika typer av dockor. Det finns fingerdockor, handdockor, marionettdockor, strutdockor. Fingerdockor är precis som det låter dockor som man trär över sina fingrar. I handdockor trär man in hela handen och kan styra armar och huvud. Marionettdockor är dockor där man styr armar, ben och huvud med hjälp av trådar (Forsberg – Ahlcrona 1991). Strutdockor innebär att dockan finns inuti en strut och man kan föra dockan upp och ner med hjälp av en pinne (Wergel & Ståhl 1979).

13

3. Metod

I det här avsnittet kommer vi att beskriva vilka metoder som vi har använt oss av. Vidare går vi in på urvalsgruppen, vad vi har utgått ifrån när det gäller forskningsetiska principer. Vi redogör även för våra observationsmetoder och själva genomförandet.

3.1 Val av metod

I vår undersökning bestämde vi oss för sagouppläsning och dockteaterföreställning, där vi ville undersöka hur barns uppmärksamhet och koncentration visade sig. Det vi också ville fokusera på var hur barn påverkades och engagerades av innehållet. I vår undersökning valde vi att använda oss av en kvalitativ metod. En kvalitativ metod, som Repstad (2007) påpekar, är där man observerar en eller ett fåtal miljöer och att man studerar dessa i sin helhet. De metoder som vi har valt att använda oss av, och som ingår i en kvalitativ metod, är en öppen och aktiv observation. Med detta menas att man gör aktörerna medvetna om att de blir observerade och att vi själva är delaktiga (Repstad 2007). Vi valde också att använda oss av fyra datainsamlingsmetoder – videokamera, anteckningar, ljudupptagning samt intervjuer.

3.2 Urvalsgruppen

I vår undersökning valde vi att rikta in oss på en barngrupp i förskolan med 15 barn i åldern tre till fem år. Vi valde medvetet en förskola där vi inte varit tidigare. Detta för att vi inte ville ha en personlig anknytning mellan oss och barnen respektive pedagoger/handledare. Vi ville dessutom att förskolan inte tidigare skulle ha använt sig av handdockor och dockteaterföreställning i sin verksamhet, eftersom vi ville att resultatet i vår undersökning skulle bli så opåverkad som möjligt. De barn som medverkade i vår undersökning har vi valt att benämna med fingerade namn; Lisa, Oscar, Viktor, Karin, Adam, Benjamin, Kent, Sara, Annika, Jerry, Lars, Sebastian, Fredrik, Lovisa och Mats.

14

3.3 Forskningsetiska principer

När man ska göra en vetenskaplig undersökning är det viktigt att man tar fasta på forskningsetiska regler. Vi har utgått ifrån Staffan Stukáts (2005) bok Att skriva

examensarbete inom utbildningsvetenskap.

Vi skrev ett informationsblad till föräldrarna, där vi redogjorde för vad vårt examensarbete skulle handla om. Vi tog upp när vi skulle besöka förskolan, vad för dokumentationsmetoder vi skulle använda oss av och hur vi planerade att hantera materialet efteråt (se bilaga 2). Som Stukát nämner är det viktigt att poängtera att det material som man har samlats in endast används i forskningsändamål samt att det är viktigt att

informationen inte exploateras eller utlånas för kommersiellt bruk eller andra icke – vetenskapliga syften (Stukát 2005 s.132). Vidare informerade vi föräldrarna om informationskravet, där det framgår att barnen får närhälst de vill, avstå från att medverka.

För att barnen skulle få delta i vår undersökning fick föräldrarna skriva under och ge sitt medgivande till innehållet i vårt informationsblad. Detta är vad Stukát benämner som

samtyckeskravet. I informationsbladet tog vi även upp att förskolan och barnens namn

kommer att vara fingerade och helt anonyma.

3.4 Videokamera och anteckningar

Till vår undersökning har vi använt oss av videokamera för att få ett mer tillförlitligt dataunderlag och en säkrare grund för tolkning i hur barn upplever det ögonblick som sagouppläsning och dockteaterföreställningen framförs. På så vis får vi med deras verbala uttryck och deras kroppsspråk. Christina Wehner – Godée (2000) nämner att videoobservationer är en särdeles bra metod när det gäller att fånga barns upplevelser, där det blir möjligt att spela upp händelseförloppet flera gånger. Wehner – Godée påpekar dock att även när man använder sig av videokamera, behöver det inte betyda att det visar hela sanningen. Alla sorters observationer är subjektiva och påverkas alltid av personen som observerar. För att det ska bli mer objektivt bör det vara flera personer som studerar det insamlade materialet. I vårt fall blev det mindre subjektivt eftersom vi var två som kunde se olika saker.

15

Vid sagouppläsningen var det endast en, Marina, som kunde framföra sagan. Vi valde att den andra av oss, Elsa, skulle observera barngruppen och föra anteckningar om vad som hände under tiden.

3.5 Intervjuer

Vi valde att intervjua barnen i grupp och vid sagouppläsningen närvarade 14 barn och vid dockteaterföreställningen 12 barn. Anledningen till att vi valde att intervjua barnen i grupp var dels att barnen skulle känna sig tryggare då de inte var bekanta med oss, och dels att vi vet att det lätt blir bortfall bland barnen. Staffan Stukát (2005) tar upp att nackdelen med gruppintervju är att de intervjuade kan påverka varandra och svaret kan bli en majoritetsåsikt. Det som också kan inträffa är att det finns en risk att någon av de intervjuade håller inne med information som de inte vågar delge i grupp.

Vi utgick ifrån en intervjuguide (se bilaga 3) där man inte behöver följa den till punkt och pricka, utan möjlighet ges till att improvisera när man följer upp svaren, för att få större djup i sin undersökning (Repstad 2007).

Under våra intervjuer använde vi oss av diktafon och videokameror. Diktafonen använde vi som ett komplement till kamerornas ljudupptagningsförmåga då vi inte visste om kameran skulle plocka upp allt ljud. För att vi skulle kunna bearbeta materialet fullt ut utförde vi transkribering av all dokumentation. Det vill säga att vi valt att transkribera de delar av framförandet och intervjuerna som är av vikt för vår undersökning.

3.6 Genomförandet

Under tre dagar besökte vi en förskola med 15 barn. Den första dagen, som var veckan innan föreställningarna, presenterade vi oss för barnen och studerade de lokaler vi eventuellt skulle använda oss av. Andra veckan, andra dagen, framförde vi vår sagouppläsning Den fula ankungen av H.C. Andersen, där vi hade ställt upp två videokameror, en mot barngruppen och en mot berättaren. Sagouppläsning varade i nio minuter. Innan barnen fick komma in i det största rummet som vi hade valt, hade vi lagt ut filtar på golvet samt tänt ljus och släckt ner för att göra det mer stämningsfullt. När barnen

16

hade satt sig tog Marina som framförde sagan, fram en tygpåse där sagan låg i och gick runt i barngruppen och lät dem känna på den. Detta gjordes för att barnen skulle få möjligheten att gissa vad som fanns i den. Därefter fick barnen säga en ramsa för att den skulle öppna sig. Under sagouppläsningens gång visade vi bilder från sagoboken där bilderna var riktade mot barngruppen hela tiden. Samtidigt ställde vi situationsbundna frågor i samband med det som hände i sagan. När sagan var slut frågade vi barnen om de ville bli intervjuade och här stannade 14 barn kvar. När vi tittade på vårt inspelade material från föreställningen upptäckte vi att den ena videokamera mot barngruppen hade stängts av. Dock under sagouppläsningen framförande tog Elsa och observerade barnen och förde anteckningar under tiden.

Tredje dagen, andra veckan, genomförde vi dockteaterföreställningen Rödluvan och

vargen av Bröderna Grimm, och även här hade vi två videokameror på samma platser som

vid sagouppläsningen. Föreställningen varade i 12 minuter. Innan barnen fick komma in i rummet hade vi även här lagt filtar på golvet och släckt ner för stämningens skull. Vid dockteaterföreställningen använde vi oss av en färdig ridå som förskolan hade och dockorna ställde situationsbundna frågor till barnen. Efter dockteaterföreställningen frågade vi vilka barn som ville bli intervjuade och 12 barn valde att stanna kvar. Det inspelade materialet från de båda videokamerorna fick vi med här.

17

4. Resultat, analys och teoretisk tolkning

I detta avsnitt kommer vi att redogöra för vårt resultat och vår analys där vi väver in litteraturdelen. Vi börjar med att presentera observationerna från sagouppläsningen respektive dockteaterföreställningen med efterföljande gruppintervjuer. Vi har här nedan valt ut några händelser som vi kan tolka och som är intressanta för vår undersökning. Vi har valt att göra barnen i texten anonyma med fingerade namn.

4.1 Saga – Den fula ankungen

När barnen väl var i rummet var de tysta och lugna under tiden de placerade sig på filtarna. Vi hade tidigare förberett genom att placera ut filtar på golvet samt släckt belysningen och tänt ljuslykta för att skapa en mysig stämning. Enligt Granberg (1996) kan man göra på detta sätt för att det ska bli mer inbjudande för barnen. Vi upplevde och såg utifrån vår andra videofilm, som fungerade, att barnen var stillsamma och tysta.

Efter det tog Marina fram en tygpåse och frågade barnen om de visste vad som fanns i den. Barnen fick möjlighet att känna på tygpåsen. I videofilmen såg vi att barnen var delaktiga och uppmärksamma, de sträckte fram sina händer och ville känna. De sade vad de trodde att det fanns i påsen. Precis som Fischer och Madsen (1987) nämner är det, det gripbara som gör att barnen riktar sin uppmärksamhet mot den verklighet som de befinner sig i. När barnen sträckte fram sina händer såg vi det som att de gjorde det av egen fri vilja, men som Fischer och Madsen tar upp är det sinnesintrycken och omgivningen som styr deras omedelbara reaktion. Vi ser att det kan vara både och, det vill säga att barnen ville själva känna men att det också var vi (omgivningen) som styrde genom att vi gick runt och ställde frågor. Här nedan kommer en sekvens av det samtal som följde.

Marina: Vad tror ni kan finnas i påsen? Lisa: Böcker

Oscar: Nej, det känns som täcke Marina: Är det mjukt eller hårt?

Viktor: Jag tycker det är lite mjukt och lite hårt

Marina: Vet ni vad, jag kan faktiskt inte öppna denna påse, man måste säga en ramsa. Kan ni en ramsa?

18

Karin: Ja, ja, jag kan, en gul knapp sa att du slapp! Marina: Kan alla denna ramsa?

Adam: Nej… jag kan inte den, men jag kan en annan. Bussen kör så många mil den är större än en bil.

Marina frågade barnen om alla kunde denna ramsa och de svarade ja. Tillsammans räknade vi till tre och sade ramsan. I den här dialogsekvensen uppfattar vi det som att alla barnen var koncentrerade och uppmärksamma, speciellt flickan och pojken som sa sina ramsor. Att just dessa två barn var koncentrerade, kan handla om, som Kadesjö (2001) nämner, ett barns tidigare erfarenheter. En aktivitet kan väcka minnen hos barn som då blir lockande och intressant, d.v.s. barnen har eventuellt en tidigare erfarenhet där de har upplevt något positivt med ramsor. Detta i sin tur gör att barnen blir både koncentrerade och engagerade.

När Marina presenterade sagan kom det fram spontana åsikter från två barn, en av dem hade sagan där hemma och det andra barnet ville inte höra på den. Detta upplever vi som intressant för att genom Elsas observationer kunde hon se, att under sagans gång satt alla inklusive de två barnen och lyssnade samt tittade uppmärksamt mot Marina. Som Granberg (1996) nämner kan en saga locka barn till att aktivt lyssna. Detta upplever vi att sagan gjorde och därmed blev de två barnen koncentrerade. Det kan också vara som Bettelheim (1979) beskriver, att barn kan ta till sig olika saker ifrån en och samma saga, när de hör den flera gånger. Detta beror på vilka intressen, behov och erfarenheter som barnen har vid det tillfället. Vi uppfattar att de två barnen tog till sig andra saker från sagan som var intressant för dem och därför lyssnade de uppmärksamt trots sina tidigare kommentarer.

Vid olika tillfällen vid sagouppläsningen var det några barn som rörde på sig. Elsa kunde observera att en pojke ställde sig upp på sina knän och höll händerna ovanför ögonbrynen. Pojken stod stilla i den ställningen ett tag innan han satte sig ner igen. De flesta av barnen tittade koncentrerat med stora ögon och öppen mun, medan en flicka hade sina fingrar i munnen vid olika tillfällen i sagan. Både Lewis (1980) och Quilliam (1994) poängterar att när man ska förstå vad barns kroppsspråk betyder, är det vikigt att se det i sin helhet i sammanhanget. Man ska observera vad som föregår en kroppsrörelse och vad som kommer efteråt. Då den ena videofilmen som var riktad mot barngruppen var ur funktion, kommer vi här att utgå ifrån Elsas observation och tyda de kroppsrörelser som hon såg att

19

barnen gjorde, och inte helheten som Quilliam och Lewis nämner. Som vi nämnde ovan var det en pojke som ställde sig på knä och höll händerna ovanför ögonbrynen. Om vi utgår från vad Lewis säger, är detta ett tecken på att pojken upplevde en spänning i samband med situationen i sagans handling. Quilliam nämner också, att genom ett barns kroppsställning kan man se hur dess känslor, inställningar och personlighet till en viss situation visar sig. När pojken satte sig ner upplever vi att han inte längre kände någon spänning i situationen men det kan också vara att pojken var trött.

De barn som tittade med stora ögon och öppen mun, visar enligt Quilliam, att barnen vill kunna se och upptäcka mer av det som händer i sagan. Flickan som stoppade sina fingrar i munnen visar som vi ser det, tecken på osäkerhet men även rädsla som Lewis tar upp. När Marina kom till en sekvens i sagan där den fula ankungen såg fåglar som flög på himlen, kommenterade ett barn spontant detta och en diskussion uppstod:

Benjamin: Det är svanar

Marina: Är det svanar mmm det är det nog ja. Kent: Jag har hört den på film

Sara: Det har jag med Adam: Ja med

Marina: Ska vi se vad som händer nu då?

Sebastian: Det är när han går och ser sin egen spegelbild i vattnet, han är stor och är lite finare

Barnen började här prata mer i munnen på varandra och ett av barnen som ville veta vad som skulle hända härnäst sa vad händer nu? Detta visar att barnen är aktiva och inne i det som händer i sagan. Vi upplever att barnen var mer aktiva eftersom vissa av dem hade hört sagan tidigare. Samtidigt som där var andra barn som ville veta mer eftersom de inte hade hört den tidigare. Enligt Granberg (1996) har sagan olika syften och fördelar. Som vi kan se i ovanstående sekvens, och som hon tar upp, engagerar, lockar och underhåller sagan verkligen barnen.

Efter sagouppläsningens slut där den fula ankungen flög iväg tillsammans med de andra svanarna, kommenterade barnen spontant att de visste hur sagan slutade och de

20 påpekade återigen att de hade hört den tidigare.

4.1.1 Gruppintervju

För att få en uppfattning om hur barnen tog till sig och uppfattade innehållet, intervjuade vi barnen direkt efter sagouppläsningen. Under intervjun var barnen emellanåt ofokuserade och rörde på sig. Överlag kunde vi ändå se att barnen visade ett stort intresse utifrån de frågor vi ställde (se bilaga 3). Vi märkte att de själva började fundera och ställa egna frågor. En pojke ställde bl.a. en fråga som löd så här:

Kent: Jag undrar hur svanägget kom dit? Marina: Vad tror ni?

Sara: Kunde ha lagt fel ägg. Annika: Mamman bärde dit det.

Jerry: Någon kanske hade sparkat på det så det ramlade i boet

Kent: Eller så låg det på marken och så var det någon som la upp det.

Lars: Mamman sa, oj, så fint ägg och så tog hon det. Hon tyckte att det inte kunde ligga där så då tog hon och ruvade på det.

Utifrån vad Kadesjö (2001) tar upp måste barn för att koncentrera sig kunna rikta sina tankar, känslor och sin uppfattningsförmåga mot en uppgift. I det här fallet riktades barnens intresse och koncentration mot att kunna förklara hur svanägget kom till ankmammans bo. Pojken själv, som ställde frågan, hade sorterat olika intryck från sagan. Han valde att ta upp var svanägget kom ifrån. Detta upplevde vi som viktigt för honom. Här kan vi se att innehållet i sagan har betydelse för om barnen är intresserade och koncentrerade.

När vi intervjuade barnen ville vi även se om barnen blev påverkade av innehållet i sagan. Vi ställde en fråga om hur ankungen kände sig när alla retade honom för att han var ful. Barnen svarade att han kände sig ledsen. När vi sedan frågade barnen hur sagan slutade, svarade barnen att den slutade lyckligt men vi ville veta på vilket sätt och följande diskussion uppstod. Vi upprepade även frågan igen där ankungen blev retad, fast nu på ett annat sätt.

21 Sara: Han blev glad och flög iväg

Elsa: Hur kände ni er när han träffade de andra svanarna och flög iväg? Några av barnen svarade: det kändes bra.

Elsa: Blev ni ledsna när han blev retad för att han var ful? Några av barnen svarade: Nä det kändes som vanligt.

Granberg (1996) nämner att en saga kan vara empatigrundande och göra att barn kan identifiera sig med och känna sympati för olika figurer i en saga. Vid denna sekvens upplever vi att barnen förstår att ankungen blev ledsen, men när vi frågade hur de själva kände sig, upplevde vi det som att de inte kunde sätta sig in den situationen. Vi konstaterar att sättet vi ställde frågan på om barnen själva blev ledsna, var felställd. Istället skulle vi exempelvis ha ställt följande fråga: Om ni var den fula ankungen hur hade ni känt er då? Detta för att barnen lättare skulle kunna utgå ifrån figuren.

4.2 Dockteatern - Rödluvan och vargen

Vi kommer här att redogöra för vårt resultat från våra observationer och efterföljande gruppintervju. Vid dockteaterföreställningen och intervjun hade vi två videokameror till vårt förfogande och båda fungerade genom hela förställningen.

4.2.1 Dockteatern

Barnen fick återigen placera sig på filtarna, som vid sagouppläsning och vi presenterade att de skulle få se en dockteaterföreställning. När vi hade gått bakom scenen, kunde vi utifrån videofilmen se, att några barn tittade på varandra och smålog. När det gäller leende tar Lewis (1980) upp att, ett enkelt leende där tänderna visas en kort stund, kan betyda att barnen är osäkra men ändå vänligt inställda till den situation som de har hamnat i.

Under dockteaterföreställningen förställde vi våra röster med inlevelse utifrån de olika karaktärerna. När jägaren kom fram och presenterade sig och sa hallå, hallå med inlevelse, sa de försiktigt hej tillbaka lite blygsamt, samtidigt som de log. Bellita Torén (1999) menar att en handdocka kan fånga barns uppmärksamhet när den visar sig. Vi menar också att vi fångade barnens uppmärksamhet genom att vi som spelare uttryckte handdockornas röster på ett inlevelsefullt sätt. Det som också är av betydelse är hur dockornas utseende tilltalar

22 barnen.

Dockorna ställde under dockteaterföreställningens gång frågor till barnen. Vid en sekvens frågade Rödluvan dem; Här kan jag nog göra en riktigt fin bukett med blommor till

mormor, då skulle hon nog bli glad, tror ni inte det? Här svarade alla barnen ja utom en

pojke som svarade nej. Vi upplever att när pojken tog emot sinnesintrycket från dockan, blev han styrd genom sättet som frågan ställdes på och svarade omedelbart nej. När det gäller pojkens uppmärksamhet bemötte han frågan här med en viss inställning. Detta menar vi på att han var tvungen att säga emot. Vi kan fråga oss, om svaret var ärligt eller om han bara ville säga tvärtemot vad de andra barnen svarade. Evenshaug och Hallen (2001) menar att sinnesintrycken som barn tar emot är kopplat till tidigare erfarenheter men också till attityder som barn har.

Vidare ställde vargen en fråga till barnen om de trodde att han kunde lura Rödluvan och barnen svarade ja, men samma pojke som sa nej innan, viskade nu ett nej. Här upplever vi att denna pojke var ärlig i sitt svar, samtidigt som det kan ha varit så att han ville ha uppmärksamhet. De andra barnen verkade påverkas av varandra genom att säga ja. Stukát (2005) menar att när man ställer frågor i grupp till barn, är det lätt att svaren inte blir trovärdiga då de påverkar varandra och inte vågar säga sin åsikt.

Under dockteaterföreställningen kunde vi observera utifrån videofilmen att barnen var fokuserade och deras blickar kontinuerligt var riktade mot scenen. Precis som Sanne Vils (2008) sa i intervjun fångar man alla barns nyfikenhet när man använder sig av handdockor och detta är något som också Torén (1999) poängterar.

Många av barnen satt stilla medan dockteaterföreställningen pågick men det var en pojke som satt längst fram och tittade uppmärksamt med delvis öppen mun. Pojken log emellanåt vid olika tillfällen när dockorna dök upp, samtidigt som han lekte och stoppade in händerna under sin tröja. Vid en sekvens när jägaren stoppade stenar i vargens mage, kunde man se att pojken också skrynklade ihop sin tröja vid sin egen mage. Under hela dockteaterföreställningen hade han ändå fokus på scenen. Vi upplever att pojken verkligen levde sig in i det vargen råkade ut för genom att han själv lekte och tvinnade sin tröja. Vi ser det som att pojken visade sin uppmärksamhet, inlevelse och koncentration genom sin kropp. Fischer och Madsen (1987) tar upp när det gäller impulser utifrån och vad ett barn anser vara värt att bearbeta, har denna pojke tagit emot impulser från

23

dockteaterföreställningen och valt att uppmärksamma och fördjupa sig i just denna sekvens. Som Forsberg – Ahlcrona (1991) nämner har handdockorna som vi ser det bjudit in pojken i fantasins värld där allt är möjligt. När pojken leker och tvinnar sin tröja menar vi som Kadesjö (2001) att barn har tidigare erfarenheter och känsloliv som de utgår ifrån för att kunna bearbeta det som upplevs. Tittar man på pojkens kroppsspråk är det som Lewis (1980) säger, att när ett barn gör tydliga rörelser med klädesplagg innebär detta ett sätt att minska den oro och ängslan som barnet har.

En flicka, som satt längst fram, satt på ändan med benen rakt fram och överkroppen framåtlutad genom hela föreställningen. Emellanåt log hon och hennes blick var konstant riktad mot scenen. Det som Lewis (1980) tar upp när det gäller leende, är att det kan visa på en vänlig inställning från barnets sida. Tittar man på flickans kroppsställning kan man, som Quilliam (1994) nämner, se att när barn lutar sin kropp och sitt huvud framåt mot det som händer i en situation, innebär detta att barnet visar en positiv uppmärksamhet. Vi kan återigen här koppla till det som Torén (1999) och Vils (2008) påvisar, att handdockor fångar barns uppmärksamhet och nyfikenhet. Vi anser också att det kan handla om att hon verkligen tycker att dockteaterföreställningen är fängslande där av hennes kroppsuttryck.

En annan pojke satt bakåtlutad med stöd av sina händer, samtidig som han under längre tidsperioder växlade mellan att luta sitt huvud åt höger och vänster. Vi funderade på om det kunde vara för att han var ointresserad eller lutade huvudet för att det var hans sätt att ta till sig handlingen i dockteatern. Quilliam (1994) nämner, att när ett barn lutar huvudet åt sidan kan det visa på att det försöker lyssna. När vi spelade med dockorna gav vi dem olika röstkaraktärer, och som Torén (1999) menar, ska man hantera handdockor med inlevelseförmåga och engagemang. Som vi ser det nu fångades pojkens uppmärksamhet av handdockorna, genom vårt sätt att framföra deras repliker. Det kan även ha betydelse för hur dockornas utseende är och handlingen i dockteaterföreställningen.

När vi hade sagt att dockteaterföreställningen var slut och vargen hade sprungit iväg, tackade alla fyra dockorna, Rödluvan, vargen, mormor och jägaren. Då inträffade följande med denna pojke som lutade sitt huvud åt olika håll tidigare:

Benjamin: (pekar och drar med sin ena hand i byxgrenen): Men vargen kom ju nu till slut! Vargen kom ju!!!

24

Marina: Vargen kom… ja… men vargen vill ju vara med ändå till slut och tacka. Detta var vi inte förberedda på vilket gjorde att vi fick improvisera fram ett svar som kunde vara lämpligt i denna situation. Det vi däremot upplever tydligt utifrån videofilmen är, att pojken var helt inne i att vargen verkligen hade sprungit iväg ut i skogen för att aldrig komma tillbaka mer. Precis som Lewis (1980) säger, när barn drar i kläder eller i en kroppsdel, som pojken här ovan gjorde, betyder det att barnet känner en oro och spänning i den situationen han befinner sig. Vi upplevde det som att vi själva var inne i att sagan var slut och då kunde alla karaktärerna komma fram och tacka. Pojken var däremot fortfarande inne i sagans värld, han tog orden på allvar att vargen inte skulle komma tillbaka. Granberg (1996) menar att en saga lockar barnen till att aktivt lyssna till berättarens ord, vilket pojken gjorde här.

4.2.2 Gruppintervju

Efter dockteaterföreställningen hade vi en efterföljande intervju där vi också ville ta reda på hur barnen tog till sig och uppfattade innehållet (se bilaga 3). Vi bad barnen, de som ville bli intervjuade, att sitta kvar. Här började alla barnen istället att resa sig direkt och gå fram till scenen för att se på dockorna. Detta upplever vi som ett tecken på deras intresse och nyfikenhet på dockorna. Fischer och Madsen (1987), påpekar att när barn får aktivt hantera och se material (i detta fall dockorna) blir barnen som mest uppmärksamma och engagerade. Vi valde att förklara för barnen att dockorna behövde vila och att de kunde titta på dem senare, vilket nu i efterhand var synd, eftersom det hade varit intressant att se vad som hade hänt om de fått tillgång till att pröva dockorna direkt.

Inledningsvis ställde vi frågor om de hade hört sagan innan. Det framgick att det var en del barn som faktiskt hade hört sagan tidigare. Några barn hade till exempel hört sagan från en bok, medan andra barn inte hade hört den förut. Vi började med att ställa frågor och följande diskussion började.

Marina: Hur var det att titta på den som en dockteater? Alla: Bra!

Elsa: Kommer ni ihåg vad den handlade om? Viktor: Vargen lurades och han åt upp dem.

25

Sebastian: Sen kom jägaren och la stenar i hans mage. Elsa: Varför gjorde han det?

Fredrik: Jägaren lurade, så att vargen hade dem i magen. /…/

Elsa: Kan ni berätta vad som var spännande med denna dockteater? Lovisa: Det var vargen och när han åt upp dem, Rödluvan och mormor. Elsa: Vad gjorde jägaren sa ni innan?

Mats: Huggde vargen!

Det vi har lagt märke till hos några av barnen är att de bara har fokuserat mycket på en sekvens, när vargen var framme på scenen. Kadesjö (2001) menar att barn sorterar sina intryck och bestämmer vad som får trängas in respektive stängas ut när de ska koncentrera sig, alltså utifrån frågorna vi ställde. Vi ser det som att det var vargen som tillförde mest spänning i dockteaterföreställningen och detta kan ha gjort att barnen fastnade för vargen.

Härefter frågade vi om barnen tyckte att jägaren var modig och alla barnen sa ja instämmande. Vi frågade även om barnen trodde att jägaren var rädd för vargen. Här svarade barnen nej. Här fortsatte ytterligare en diskussion:

Elsa: Skulle ni ha blivit rädda om ni mött vargen? Pojkarna: Nej

Kent: Jag skulle bara slå han i huvudet. (Här visar han med handen och slår mot sitt eget huvud).

Viktor: Jag skulle bara boxa han.

Jerry: Jag skulle kasta en sten mot honom (samtidigt som han visar med handen).

Utifrån videofilmen kunde vi här se att det endast var pojkarna som visade stort och engagerat intresse för att svara på frågan. Flickorna som vi upplevde det, var tveksamma till att svara på frågan och denna tveksamhet har vi svårt att tyda och vad den kan innebära och bero på. Vi undrar om det är så att detta inte ligger i flickornas intresse och att de är mer försiktiga av sig. Det kan också vara att de inte vågade säga något, om de skulle ha blivit rädda för vargen. Ytterligare tankar som vi har är att flickorna inte fick något utrymme till

26

att svara då pojkarna var snabba på att svara på frågan. Däremot när det gäller pojkarna, blev de engagerade av innehållet och diskuterade och visade med sin kropp vad de skulle ha gjort när de mötte vargen. Bettelheim (1979) tar upp att barn tar till sig olika saker från en saga och att det har att göra med bland annat intressen och behov som barn har just då. Här ser vi att det framförallt är pojkarna som har behov av att beskriva och visa hur de skulle ha agerat om de hade mött vargen i verkligheten. Granberg (1999) menar att en saga lockar och engagerar barn medan handdockor väcker intressen och sätter fantasin i centrum, och detta anser vi att det har det gjort hos pojkarna när vi ställde frågan.

Härefter avslutade vi intervjun och pojkarna rusade ut från rummet. Några flickor stannade kvar och började leka med dockorna. De började med att spela upp sekvenser där vargen åt upp Rödluvan och mormor. Detta utförde de på flera olika sätt. Mirella Forsberg – Ahlcrona (1991) tar upp att handdockor ger barn en stark glädje, förtjusning och engagemang. Barngruppen fick under dockteaterföreställningen se att handdockorna kunde göra saker som att snarka, promenera och röra på sina armar och huvud, och detta menar Forsberg – Ahlcrona bjuder in barnen till att själva vilja leka med dockorna. Utifrån videofilmen kunde vi se att flickorna levde sig in i karaktärerna och identifierade sig samtidigt med dem, genom att de själva bestämde vilken figur de ville vara.

En flicka som satt med samma position under hela dockteaterföreställningen visade sig vara blyg. Hon var en av dem som genast sprang fram och tog en docka när gruppintervjun var över. När hon sedan spelade med de andra flickorna kunde man se att hon var blyg när hon skulle säga en replik med sin docka. Hon viskade tyst för sig själv när hon sa något. De andra barnen fick upprepa hennes replik men efter en stund började hon successivt träda fram och höja sin röst. Vi upplever att flickan trädde fram i sin lek med handdockan för att hon kände sig mer säker där hon fick vara tillsammans med sina kompisar, det kan också vara av betydelse att vi samtidigt trädde tillbaka och lät henne själv bestämma och använda dockan som hon ville.

27

5. Diskussion och slutsats

Med vår undersökning ville vi genomföra sagouppläsning respektive dockteaterföreställning för att ta reda på hur barns uppmärksamhet och koncentration visar sig, samt hur barn påverkas och engageras av innehållet, i samband med dessa metoder. Vi undersökte även vilka likheter och skillnader samt vilka fördelar och nackdelar mellan dessa metoder.

Precis som Granberg (1996) tar upp kunde vi se att en saga verkligen lockade och engagerade barnen oavsett om de hade hört sagan innan. Vi utgick ifrån Granbergs råd vad man bör tänka på vid sagouppläsning, och som vi upplevde det var det hennes råd men också vårt engagemang som gjorde att barnen blev nyfikna, koncentrerade och uppmärksamma. Ett exempel var när barnen fick känna på tygpåsen och gissa vad som kunde finnas i den, men också att barnen fick säga en ramsa. Vi gjorde det även stämningsfullt och bekvämt för barnen samt att vi läste sagan med inlevelse, hade pauseringar och ställde frågor under sagouppläsningens gång. När vi gjorde på detta sätt kunde vi se att barnen kände sig avslappnade och de visade sig vara koncentrerade och uppmärksamma när de lyssnade och tittade på berättaren en längre tid. Därmed kunde barnen ta in sagan.

En av frågeställningarna som vi ställde oss kan vi nu se att vi har fått svar på. Vi ville veta hur barns uppmärksamhet och koncentration visar sig i samband med sagouppläsning Vi kunde se att barnens uppmärksamhet, koncentration och engagemang visades genom deras kroppsspråk, men främst genom deras kommentarer. Barnen fick vara delaktiga och svara på frågor under sagouppläsningens gruppintervju. I vår andra frågeställning ville vi ta reda på hur barnen påverkades och engagerades av innehållet i sagan. Vi kan konstatera att barnen inte blev känslomässigt påverkade av innehållet, utan det var vi som felade genom att vi ställde en fråga på ett felaktigt sätt. Vi frågade om barnen själva blev ledsna när ankungen blev retad. Svaret blev, som vi upplevde det, konstigt och vi kan inte tolka det. Däremot, som vi anser har framkommit i vår undersökning, är att barnen blev engagerade av innehållet där de svarade entusiastiskt på de frågor som ställdes under sagans gång. Ett exempel på det är när vi frågade barnen om de blev rädda för vargen. Barnen spann också själva vidare med egna frågor. Detta berodde nog dels på att några barn hade hört sagan tidigare och därmed kunde det bli mer diskussioner. De andra barnen som inte hade hört

28

sagan tidigare ställde frågor, för de ville veta vad som skulle hända härnäst.

När vi intervjuade barnen glömde vi bort att fråga om de tittade på bilderna som visades under sagouppläsningens gång. Sagoboken som vi hade valt ut (se bilaga 4), var bra på det viset att texten var på vänstra sidan av boken och bilderna på högra sidan. Därmed kunde man vika den så att barnen kunde se bilderna under hela sagouppläsningen. Vi valde att visa bilderna i sagan då barnen skulle få se handdockor i dockteaterföreställningen, vi menar att, oavsett om vi inte frågade om bilderna, blev barnen mer stillsamma när de fick se dem. Vi fångade deras uppmärksamhet, och anser att bilderna i sammanhanget även gjorde en liten inverkan genom att vi valde att ha bilder med. När vi ställde frågor under intervjun valde vi att följa upp barnens svar utifrån vad de hade svarat tidigare. Vi utgick ifrån en kvalitativ intervjumetod där vi använde oss av en intervjuguide som man inte behöver följa exakt. Denna metod tyckte vi var bra, men nackdelen var att vi missade en viktig del som kunde ha varit bra för vår undersökning. Vi hade gärna velat få fram vem av figurerna i sagan barnen skulle vilja vara och varför. Detta för att vi eventuellt hade kunnat få fram mer av hur barnen påverkades och engagerades av innehållet i sagan.

Vid dockteaterföreställningen ser vi tydligt att handdockor verkligen har förmågan att fånga barns uppmärksamhet och få dem att koncentrera sig. Vi grundar detta på de observationer som vi sett utifrån videokamerorna. I huvudsak är det barnens kroppsspråk och spontana reaktioner i det sammanhang som det visar sig, samt vad som har framkommit vid våra intervjuer. När det gäller vår tolkning av barnens kroppsspråk behöver det inte vara så som vi har kommit fram till. Om vi till exempel hade gjort undersökningen i en annan förskolegrupp hade det kunnat komma fram andra kroppssignaler där.

Innehållet i dockteaterföreställningen upplevde vi som att det kom fram tydligt att barnen blev engagerade. T ex pojken som utropade att vargen kom tillbaka igen, trots att vargen i sagan hade sprungit iväg för gott. Här kan vi klart konstatera att pojken verkligen var engagerad och påverkad av innehållet. Tittar man på flickorna tog de också till sig innehållet av dockteaterföreställningen. Detta visade sig, anser vi, genom deras spontana lek med dockorna där de upprepade en sekvens på flera olika sätt.

Barnen var fokuserade genom hela dockteaterföreställningen eftersom vi höll oss inom ramarna när det gäller hur länge man kan framföra en dockteaterföreställning. Det vi