• No results found

Att skapa allianser och förståelse. En studie om olika professioners arbete med tonåringar som har ADHD

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Att skapa allianser och förståelse. En studie om olika professioners arbete med tonåringar som har ADHD"

Copied!
42
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola

ATT SKAPA ALLIANSER OCH

FÖRSTÅELSE

EN STUDIE OM OLIKA PROFESSIONERS

ARBETE MED TONÅRINGAR SOM HAR ADHD.

JULIA BÖRJESSON

CAROLINE THÖRN

(2)

CREATING ALLIANCES AND

UNDERSTANDING

A STUDY OF DIFFERENT PROFESSIONS

WORK WITH TEENS WHO HAVE ADHD.

JULIA BÖRJESSON

CAROLINE THÖRN

Börjesson, J & Thörn, C. Creating alliances and understanding. A study of different professions work with teens who have ADHD. Degree project in social

work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society,

Department of social work, 2015.

The aim of this study was to investigate how various professions within the treatment of ADHD is working with the diagnosis and the importance of the diagnosis has been at work. We also want to investigate what the different professions think of the diagnosis, what it has for opportunities or limitations in treatment. The chosen professions are two nurses, two treatment assistants, a psychologist and a psychotherapist. When we interviewed our chosen professions, we have used a qualitative approach with semistructured interviews. Through our interviews we got the opportunity to take part in the various professions'

knowledge and experience of working with teenagers who have ADHD. The results show that there are different ways to look at the diagnosis and its implications, and that the professionals believe that the diagnosis brings both opportunities and limitations of the treatment. The most important thing is not to have a predetermined idea of how teenagers with ADHD behave as this can mean major limitations in the treatment. Meanwhile, the diagnosis of opportunities helps the professionals to understand the teenager's difficulties in everyday life. For a successful treatment requires that there is a good cooperation with the help of a good alliance between the professional and the individual. To achieve this, understanding of the diagnosis and its symptoms decisive treatment.

(3)

TACK!

Vi vill börja med att rikta ett stort tack till deltagarna i vår studie. Utan er och era betydelsefulla berättelser om ert arbete hade denna studie inte varit möjlig att genomföra. Genom er kunskap och erfarenhet har vi fått möjlighet att ta del av intressanta reflektioner och iakttagelser som lagt grunden för resultatet i denna studie. Vi skulle även vilja tacka vår handledare Catrine Andersson. Hon har varit ett stort stöd för oss under uppsatsskrivandet och väglett oss under hela processen.

Malmö, Januari 2015 Julia Börjesson & Caroline Thörn

(4)

1. Inledning ... 5   1.1 Problemformulering ... 5   1.2 Syfte ... 6   1.2.1 Frågeställningar ... 6   2. Bakgrund ... 6   2.1 Socialstyrelsens kunskapsstöd ... 7   3. Metod ... 8   3.1 Kvalitativ ansats ... 8  

3.2 Reliabilitet och validitet ... 9  

3.3 Urval ... 9   3.4 Intervjuerna ... 11   3.5 Analysmetod ... 11   3.6 Forskarrollen ... 12   3.6.1 Arbetsfördelning ... 12   3.7 Forskningsetik ... 13   4. Tidigare forskning ... 13  

4.1 ADHD som diagnos ... 13  

4.2 Ungdomar med ADHD ... 14  

4.3 Interventioner ... 15  

4.3.1 Socialt arbete ... 16  

4.3.2 Skola, psykiatri och primärvård ... 17  

4.4 ADHD och stigma ... 17  

4.5 ADHD och KASAM ... 18  

5. Teori ... 18  

5.1 Stigma ... 18  

5.1.1 Olika typer av stigma ... 19  

5.1.2 Stigmatiseringens konsekvenser ... 20  

5.2 KASAM ... 20  

5.2.1 Hur KASAM fungerar i praktiken ... 21  

5.2.2 Hur känslan av sammanhang utvecklas under människans livslopp .... 21  

6. Resultat och analys ... 22  

6.1 Presentation av informanter ... 23  

6.2 Diagnosens betydelse ... 23  

6.2.1 Analys av diagnosens betydelse ... 25  

6.3 Hur diagnosen påverkar samarbetet ... 27  

6.3.1 Analys av hur diagnosen påverkar samarbetet ... 29  

6.4 Förståelse för diagnosen ... 30  

6.4.1 Analys av förståelse för diagnosen ... 31  

6.5 Insatser och stöd ... 32  

6.5.1 Analys av insatser och stöd ... 33  

7. Slutdiskussion ... 35  

7.1 Slutsatser ... 37  

8. Referenser ... 39  

8.1 Litteratur ... 39  

(5)

1. INLEDNING

ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som innebär att individer kan ha stora svårigheter med uppmärksamhet, koncentration, impulsivitet och att anpassa sin aktivitetsnivå till en specifik situation. Barn och ungdomar som är diagnostiserade med ADHD har svårigheter med att upprätthålla uppmärksamheten ivissa situationer vilket i förlängningen innebär att det är svårt att förstå sammanhang samt om hur situationer uppstår. Dessa individer hamnar ofta i konflikter med andra barn och ungdomar där de inte kan se sin roll och kan ha svårt att förstå varför andra blir så arga på dem. Koncentrationssvårigheter innebär att de har svårt för reflektion vilket medför en risk för att barn och ungdomar inte tenderar att bry sig om viktiga händelser. De har också en bristande förmåga att förutse följder av sitt agerande vilket innebär att de ofta dras med i de som erbjuds för stunden som många gånger leder till negativa konsekvenser (Socialstyrelsen, 2002).

När det erbjuds stöd och behandling till individer med ADHD bör insatserna ha multimodal inriktning. Detta betyder att insatserna består av en kombination av både psykosociala och pedagogiska stödinsatser, kognitiva hjälpmedel och även läkemedelsbehandling om behov finns. Mål för stödinsatser hos ungdomar är att ungdomen själv och personer i dennes vardagsmiljö lättare ska förstå och hantera funktionsnedsättningen. Syftet med stödinsatserna är också att stärka

skyddsfaktorerna och att minimera riskfaktorerna om det är möjligt. Här är det viktigt att hjälpa individen att hitta sina starka sidor och utifrån sina

förutsättningar utveckla intressen, förmågor och färdigheter. Det är viktigt att stödet ges på alla områden i den unges liv och att de ska kunna ges under lång tid samt att de anpassas efter den enskilda familjens behov. Vanliga stödinsatser för ungdomar ges via barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), skolan eller socialtjänsten. Stöd kan också erbjudas i form av psykopedagogisk inriktad verksamhet som kan bidra till ökad förståelse för individens egen funktionsnedsättning samtidigt som individen träffar andra som den kan utbyta erfarenheter om olika sätt att handskas med vardagliga utmaningar (a.a.).

Det som är avgörande för i vilken utsträckning en individ behöver insatser från samhället är hur ADHD-diagnosen påverkar ungdomens vardag, det vill säga hur stor funktionsnedsättning det innebär för individen. Med hänsyn till detta är det viktigt att beakta diagnosens utbredning, orsaker och förlopp (Gillberg et al., 2004).

1.1 Problemformulering

ADHD-diagnosen har uppmärksammats allt mer de senaste åren. Det är ett ämne som väcker många tankar och en intensiv diskussion har förts i vårt samhälle om det snabbt ökande antal individer som diagnostiseras med ADHD (Ginsberg & Haglund, 2013). En av de långvariga myter om ADHD som är svår att avlägsna handlar om att det är en diagnos som individer får i barndomen och som vanligtvis växer bort och försvinner under tonåren. Så är dock inte fallet utan många

individer får diagnosen i tonåren och vuxen ålder (Litner, 2003). Det finns forskning som efterfrågar en större möjlighet till bättre och mer samordnade behandlingsmetoder gällande ADHD. Genom en ökad kunskap om kognitiva svårigheter kan det bidra till att hjälpa professionella att hitta sätt för att använda läkemedelsbehandling och psykosociala insatser vid ADHD. Eftersom ADHD är känd för att vara en diagnos med omfattande psykisk och kognitiv samsjuklighet

(6)

är det viktigt att hjälpa professionella att utveckla ett bra ramverk för att förstå sina patienter (Seidman, 2006).

Det finns forskning som visar att en kombination av olika behandlingsstrategier är det som tros ha störst effekt i behandling och stöd till individer med ADHD. Detta gör att ungdomar med en ADHD-diagnos ofta träffar flera olika professioner i sin behandling. Resultatet från samma studie visar att det finns skillnader i olika professioners åsikter om vilken behandling som är mest lämplig och att detta ofta grundar sig i vilken uppfattning de professionella har till vad som orsakar ADHD (Dryer et al., 2012). Vi vill därför undersöka hur några olika professioner arbetar med diagnosen ADHD, de professioner vi har valt att fokusera på i studien är två sjuksköterskor, två behandlingsassistenter, en psykolog och en psykoterapeut. Vi hoppas på detta sätt få olika perspektiv på vilken betydelse diagnosen kan ha i arbetet med behandling av ungdomar med ADHD. Med tanke på att en stor del av den forskningen kring ungdomar med ADHD fokuserar på hur dessa och deras anhöriga upplever diagnosen, vill vi med vår studie komplettera den existerande forskningen.

1.2 Syfte

Syftet är att undersöka hur olika professioner inom behandling med ADHD arbetar med diagnosen och vilken betydelse diagnosen har i arbetet. Vi vill också undersöka hur de olika professionerna ser på diagnosen, vad den innebär för möjligheter alternativt begränsningar i behandlingen.

1.2.1 Frågeställningar

• Vad har diagnosen för betydelse i de olika professionernas arbete? • Hur hjälper de olika professionerna tonåringar med ADHD att förstå och

hantera diagnosen?

• Upplever de olika professionerna att tonåringar med ADHD får det stöd

som de behöver?

2. BAKGRUND

Diagnosen ADHD används för att beskriva specifika symtom och hur de yttrar sig samt hur dessa påverkar funktionen i vardagen. Kriterierna för att ställa en

ADHD-diagnos finns i en handbok som heter Diagnostic Manual of Mental Disorders (DSM). Denna handbok används internationellt för att diagnostisera psykiatriska sjukdomstillstånd. DSM ändras regelbundet och den senaste versionen som gäller för diagnostisering av ADHD kallas för DSM-V och har varit aktuell sedan maj 2013. I Sverige kom översättningen av DSM-V hösten 2014. De kriterier för DSM som används idag kommer från American Psyciatric Association (APA). De nya diagnoskriterierna innebär att symtom som svårighet med uppmärksamhet, impulsivitet och överaktivitet ska vara av en sådan karaktär och grad att det medför en funktionsnedsättning. Symtomen måste dessutom ha uppkommit innan 12 års ålder och ska kunna gå att identifiera i minst två miljöer, till exempel hemma och i skolan. Nytt för DSM-V är också att kriterierna måste ha funnits i mer än sex månader och ses som avvikande från den förväntade utvecklingsnivån. Ytterligare ett krav är att det ska finnas tydliga tecken på att symtomen försämrar eller påverkar kvaliteten i barnets eller ungdomens sociala fungerande och prestationer i skolan. Något som även möjliggörs genom de nya

(7)

kriterierna i DSM-V är att nu går att diagnostisera autismspektrumtillstånd och ADHD samtidigt (Socialstyrelsen, 2014).

Diagnosen ADHD synliggörs allt mer i dagens samhälle, vilket kan ses som att individer med en diagnos inte stigmatiseras i lika stor utsträckning som tidigare. Detta kan också innebära att individer med svåra funktionsnedsättningar

osynliggörs, i synnerhet om det i media framställs som att de individer med ADHD-diagnos är framgångsrika och kreativa utan hänsyn till de svårigheter som också finns. Många individer som inte får sin diagnos förrän i vuxen ålder

beskriver ofta en besvärlig barndom där de har exkluderats från den sociala gemenskapen och har haft svårigheter i skolan utan att få det stöd som de varit i behov av. Detta leder till att dessa individer upplever att de har varit

stigmatiserade i barndomen då de har setts som annorlunda utan någon förklaring (Ginsberg & Haglund, 2013).

Dessa individer menar vidare att om de hade fått en diagnos tidigare hade det besparat mycket lidande då de hade haft möjlighet till andra stödinsatser och kanske undgått utanförskap. De som har fått diagnosen som vuxen menar att de inte kan förstå varför det skulle vara stigmatiserande att få ADHD-diagnosen som barn eftersom de själva har haft en svår uppväxt på grund av att de inte har haft någon diagnos som kunnat förklara deras beteende. Genom utredning och

diagnostik kan individen få en förståelse för sina styrkor och svårigheter samt hur samspelet mellan individ och miljö resulterar i en funktionsnedsättning. Det är först när individen möter en miljö som inte är anpassad efter individens specifika svårigheter som det uppstår en funktionsnedsättning. Utan kartläggning finns det en fara i att barnet inte får någon förståelse för sitt sätt att fungera och får på så sätt inte heller möjlighet att kunna nå sin fulla potential (a.a.).

År 2013 uppskattades det att barn i skolåldern som har ADHD är 3-10 %, detta beror dock på hur diagnostiken tillämpas. Det är vanligare att pojkar får diagnosen än flickor, cirka 3-5 gånger så ofta. Däremot har det de senaste åren funnits en tendens att fler flickor också får diagnosen. Av den vuxna befolkningen beräknas cirka 3-4 % ha diagnosen ADHD (SBU, 2013). Mycket av det som är typiskt för ADHD kan tendera att beskrivas som negativt. Det finns dock även positiva beskrivningar på barn och ungdomar med en ADHD-diagnos. Positiva egenskaper kan vara kreativitet, uppfinningsrikedom, entusiasm med ambitioner och

initiativrikedom utöver det vanliga vilket medför att barn och ungdomar blir gränsöverskridande, nyskapande och självständiga. På grund av att dessa individer ofta missförstås löper de stor risk att stigmatiseras och att dessa positiva

egenskaper hämmas då de inte klarar av samma saker som andra (Socialstyrelsen, 2002).

2.1 Socialstyrelsens kunskapsstöd

Socialstyrelsen har på uppdrag från regeringen tagit fram ett kunskapsstöd för att bidra med ökad kunskap och förståelse om ADHD hos barn, ungdomar och vuxna. Denna kunskapsbas riktar sig främst till instanser som skola, socialtjänst och primärvård samt psykiatrin och habilitering som kommer i kontakt med ADHD som ett problem. Med kunskapsbasen är förhoppningen att professionella ska kunna känna igen ADHD, erbjuda stödinsatser, informera och om behov finns påbörja en utredning. I detta kunskapsstöd framgår det att struktur i individens vardag är viktigt för att denne ska klara av sin tillvaro. Individer med ADHD behöver hjälp med att komma ihåg vad de ska göra vid rätt tidpunkt. För att kompensera dessa svårigheter kan kognitivt stöd och hjälpmedel användas för att

(8)

individen ska bli mer självgående. Exempel på hjälpmedel är en tydlig kalender, scheman som delar upp aktiviteter i flera steg och påminnelsehjälpmedel som till exempel memostick. Idag är mobiltelefoner ett bra hjälpmedel då det finns appar som kan tillgodose dessa behov (Socialstyrelsen, 2014).

Socialstyrelsen ser också ett ökat intresse för instanser för individuell behandling och psykologiskt stöd istället för att mestadels inrikta sig på föräldrastöd. Ett barn som får en ADHD-diagnos kan ibland uppleva sig som annorlunda och då är inte psykopedagogiska insatser tillräckligt utan det krävs även individuell

vårdplanering. Ett vanligt tillvägagångssätt är att kombinera träning av sociala färdigheter med kognitiv beteendeterapi (KBT), detta för att den unge ska få hjälp att hantera sin funktionsnedsättning och underlätta hantering av eventuella

problem. Individer med stor problematik eller bristande föräldraansvar kan vara i behov av insatser som innebär att individen inte bor kvar hemma. Exempel på dessa insatser är familjehem, hem för vård- och boende (HVB) och vid tillfälliga placeringar finns det också jourhem att tillgå (a.a.).

3. METOD

I detta avsnitt kommer vi att redogöra för vår metodologiska ansats, vårt urval och tillvägagångssätt. I avsnittet beskrivs även vår roll som forskare och etiska

överväganden.

3.1 Kvalitativ ansats

Syftet med kvalitativ forskningsintervju är möjligheten att fånga människors kontextuella vardagsliv. Denna ansats ger möjlighet att se och förstå olika samband om varför fenomen existerar eller hur människor hanterar sin yrkesroll och de problem som eventuellt uppstår. Detta innebär att den kvalitativa intervjun ger möjlighet till en mer grundlig och genomgripande forskning. Den kvalitativa intervjun ger en inblick i människors uppfattning och inställning till

forskningsområdet vilket i förlängningen leder till en bred förståelse av

forskningsområdet. Den kvalitativa ansatsen ämnar återge informanternas åsikter och synsätt (Yin, 2013). Kvalitativ forskning ger ett inifrånperspektiv på grund av en öppen dialog mellan informant och forskare, vilket innebär att språket är en central del av forskningen (Olsson & Sörensen, 2011).

Fördelen med kvalitativa intervjuer är deras öppenhet. Öppna frågor är flexibla och de tillåter intervjuaren att går mer in på djupet samt ger möjlighet att reda ut eventuella missförstånd. Kvalitativa intervjuer tillåter oss att ta del av

informanternas kunskap och erfarenhet. Svårigheterna med en kvalitativ intervju ligger i risken att intervjuaren tappar kontrollen över samtalet och de är i regel mycket svåra att analysera (Robson, 2011).

För att kunna besvara vårt syfte och få en större förståelse för problemet ansåg vi att det var lämpligast att intervjua människor med stor kunskap och erfarenhet av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Genom den kvalitativa ansatsen är vår förhoppning att få en djupgående beskrivning av informanternas kunskaper och erfarenheter inom området.

Med de förutsättningar som vi hade med denna studie, som till exempel tidsramen och att vi endast är två författare, anser vi att vår valda metod är mest lämplig för

(9)

att kunna besvara syftet. Om vi istället hade genomfört enkätundersökningar hade vi kunnat nå ut till fler professioner men vi hade inte kunnat gå på djupet med dessa professioners erfarenheter och tankar om arbetet med tonåringar som har diagnosen ADHD. Vi anser därför att semistrukturerade intervjuer har bidragit till ett större djup i resultatet

3.2 Reliabilitet och validitet

Reliabilitet avser resultatets pålitlighet och för att styrka denna har vi använt oss av teknisk utrustning i form av inspelningsbar mobiltelefon och våra informanter som instrument i studien. Genom att göra inspelningar och ha en viss struktur genom intervjuerna samt genom att ha likartade teman i samtliga intervjuer kan vi höja reliabiliteten genom en viss reproducerbarhet. Inspelningen gör att vi kan kontrollera att vi har förstått svaren från intervjupersonerna. Reliabilitet handlar inte bara om att vara noggrann och ärlig i sin forskning, utan även att kunna visa för andra att forskare att vi harvarit det. För att stärka reliabiliteten ytterligare har vi båda deltagit under intervjuerna. Detta gör att vi är två som lyssnar under samtalet och kan tolka saker på olika sätt, vilket leder till att vi blir mer objektiva i analysen. En annan fördel med att vara två intervjuare är att det är lättare att täcka in fler följdfrågor och vi får på så sätt ett större djup i våra intervjuer (Robson, 2011).

Validitet är en kvalitetsprövning som innebär att det insamlade materialet och tolkningen av materialet har utförts på ett korrekt vetenskapligt sätt så att slutsatserna i forskningen återspeglar den verklighet som studerats. Konvergens kan ses som ett led i att stärka validiteten vilket innebär att forskaren avgör om data från två källor konvergerar och leder till samma resultat. Ett exempel på detta är att två forskarkollegor hör eller uppfattar samma sak vid en observerande händelse och således drar samma slutsats. Att det är möjligt att påvisa konvergens tyder på att bevisen är starkare (Yin, 2013).

Validitet ger oss också möjligheten att kontrollera så att vårt material är giltigt. Ett giltigt argument ska vara hållbart, välgrundat, försvarbart, vägande och

övertygande. Validiteten säkras genom intervjuerna då dessa hjälper till att hålla oss till studiens syfte. För att stärka validiteten i studien har vi noggrant funderat kring urvalet av informanter i vår studie. Målet är att komma i kontakt med personer som har så stor kunskap och erfarenhetsom möjligt inom området. Vi ansåg att på det här sättet skulle vi komma så nära verkligheten som möjligt och göra en så korrekt tolkning som möjligt av den (Rosengren & Arvidson, 2002).

3.3 Urval

För att komma i kontakt med våra informanter valde vi att använda oss av rollselektion, vilket innebär att de utvalda informanterna valdes på grund av sin profession. Vid rollselektion främjas valet av informanter genom att rollen är lätt att identifiera, till exempel via ett specifikt yrke. En viktig aspekt vid rollselektion är att utgå från professioner som kan bidra med information som kan vara svår att få tag i på något annat sätt. Ett sätt att välja ut informanter vid rollselektion är att författarna tror att en specifik person har rätt kunskap och erfarenhet. För att få en maximal variation kan författarna välja att använda sig av vissa strategier (Aspers, 2011). I vårt fall valde vi flera olika professioner att intervjua för att få en stor variation i svaren eftersom våra utvalda informanter arbetar på olika sätt med ungdomar som har ADHD. De professioner som vi har valt ut tror vi besitter olika erfarenheter av arbete med ungdomarna eftersom deras roll i arbetet samt

(10)

När vi gjorde vårt urval hade vi som mål att komma i kontakt med professionella som arbetar med tonåringar som har ADHD. Med professionella menar vi individer som har ett yrke som även kan kallas för profession. Med profession menas ett yrke med en auktoritet och status som bygger på en hög formell

utbildning som ofta är universitetsbaserad (Internetkälla 3). Med tonåringar menar vi individer som befinner sig i tonåren, det vill säga i åldern 13 till 19 år

(Internetkälla 1 & 2). I vår studie använder vi oss också av begreppet ungdomar och då hänvisar vi till samma förklaring som tonåringar.

För att kunna besvara vårt syfte ville vi ha en så bred grupp av professioner som möjligt. Vi valde professionerna efter hur nära de arbetar med ungdomarna. De professioner som vi valt att intervjua är en psykolog, psykoterapeut, två

sjuksköterskor, och två behandlingsassistenter. De två behandlingsassistenterna och en av sjuksköterskorna arbetar inom ett företag som är specialiserade på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, de arbetar dock i olika enheter samt i olika städer inom företaget. Behandlingsassistenterna har olika utbildningar, den ena är socionom och den andra är beteendevetare med inriktning klinisk psykologi och har även specialpedagogik som inriktning. Den andra sjuksköterskan vi intervjuade arbetar inom BUP och är utbildad allmänsköterska, distriktssköterska, pskykiatrisköterska samt KBT steg 1. Sjuksköterskan är också högt uppsatt inom en lokal Attentionorganisation i södra Sverige. Psykologen har ett privat företag där konsultering till företag inom neuropsykiatri varit en del av arbetsrollen. Psykologen har också erfarenhet av behandlingsarbete inom neuropsykiatri. Psykoterapeuten är även utbildad psykolog, KBT-terapeut och terapeut i

interpersonell psykoterapi (IPT). Vi valde att intervjua professionella eftersom vi fick uppfattningen om att det inte fanns så mycket forskning om

ADHD-diagnosen ur ett professionellt perspektiv. Detta tycker vi kan komplettera redan existerande forskning på ett bra sätt.

När vi tog kontakt med våra informanter valde vi att skicka ut ett mail där vi kortfattat beskrev vilka vi var och att vi skrev vårt examensarbete på

socionomprogrammet vid Malmö högskola. I mailet bifogade vi även vårt informationsbrev (bilaga 1) där informanterna kunde ta del av ytterligare information innan de tog ställning till om de ville delta i studien eller inte. Sjuksköterskan som vi intervjuade fick vi kontakt med efter att ha skickat ut ett mail till en BUP-mottagning i södra Sverige som sedan vidarebefordrade mailet till sina kollegor. Behandlingsassistenterna fick vi kontakt med genom att maila till företaget som är specialiserade på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Detsamma gällde för sjuksköterskan som är anställd inom samma företag. Psykoterapeutens kontaktuppgifter fick vi från en bekant till en av författarna. Psykologen har en av författarna varit i kontakt med genom sitt arbete då psykologen tidigare var en extern kontakt till företaget som en av författarna arbetar på.

Vi anser att vi borde ha skickat ut förfrågningar till ännu fler mottagningar

eftersom de olika professionerna som arbetar inom BUP besitter den kunskap som efterfrågas. På grund av vårt tillvägagångssätt har vi endast en representant från en BUP-mottagning vilken inte motsvarade de förhoppningar vi hade när arbetet med studien startade. I vår studie finns det även ett bortfall på två personer som arbetar med utredning av ADHD. Detta bortfall kom väldigt sent i studien vilket gjorde att det inte fanns möjlighet till att ta kontakt med annan personal på samma

(11)

arbetsplats. Trots detta anser vi att de informanter som har deltagit i studien har bidragit med de kunskaper och erfarenheter som har efterfrågats.

3.4 Intervjuerna

För att samla in data till vår studie valde vi att genomföra semistrukturerade intervjuer. Detta innebär att vi hade en intervjuguide (bilaga 2) som täckte in de ämnen vi ville ta upp med en standardformulering och ordning på frågorna. Semistrukturerade intervjuer ger utrymme för att formuleringen och ordningen på frågorna ändras beroende på hur flödet under intervjun ser ut. Denna typ av intervju gav oss också möjligheten att ställa följdfrågor till det som våra

informanter berättade (Robson, 2011). I alla intervjuer har vi utgått från samma centrala teman där följdfrågorna har anpassats efter informanternas profession. De teman vi har utgått från är diagnosens betydelse, påverkan samt insatser och stöd. Vi valde att använda samma centrala teman i intervjuerna eftersom vi ansåg att detta var viktig information för vår studie och för att detta skulle underlätta analysen. De centrala teman vi valde skulle också kunna hjälpa oss att se

skillnader i hur de olika professionerna upplever arbetet med ADHD. Genom att ha använt oss av semistrukturerade intervjuer som öppnar upp för följdfrågor ansåg vi att det gav ett större djup i intervjuerna.

Vi valde att genomföra intervjuer då vi ansåg att det var det enda sättet för oss att besvara våra frågeställningar. För att besvara vårt syfte och våra frågeställningar har vi gjort sex intervjuer. Intervjuguiden med förutbestämda frågor kan ha lett till en viss begränsning då det kan ha gjort att vi har missat viktig information. Vår förhoppning är dock att genom att ha ställt följdfrågor på informanternas svar har vi fångat upp information utöver de redan givna teman som var formulerade innan intervjuerna.

De flesta av våra intervjuer har tagit plats på informanternas arbetsplatser. De intervjuer som tagit plats på arbetsplatserna har varit de med psykologen, en av behandlingsassistenterna och sjuksköterskan på BUP. Intervjun med

psykoterapeuten genomfördes via mail eftersom denne person är väldigt

eftertraktad i södra Sverige och är därför väldigt uppbokad en längre tid framöver. På grund av vår tidsbrist fanns det inte någon möjlighet att få till en personlig intervju. Vi ansåg att psykoterapeutens kunskap och erfarenhet var av betydelse för vår studie så trots detta valde vi ändå att genomföra en mailintervju. Intervjun med den andra behandlingsassistenten genomfördes på ett bibliotek i den stad där denne arbetar. Sjuksköterskan som är anställd på ett företag som är specialiserade inom neuropsykiatri intervjuades på ett café i en stad som passade informanten bäst.

Vi tror att studien hade kunnat få en större bredd om vi haft möjlighet att intervjua fler professioner som arbetar med behandling av ADHD, som till exempel läkare, kuratorer, personal från habilitering och socialtjänsten. Utifrån de förutsättningar som vi hade inför denna studie anser vi att intervjupersonerna som deltagit i studien har en hög kompetens och stor erfarenhet inom området och kan på så sätt ge en bra bild av hur olika professioner arbetar med diagnosen och vilken

betydelse den har i arbetet med tonåringar som har ADHD.

3.5 Analysmetod

Innan vi kunde börja analysera vårt material krävdes det att intervjuerna

transkriberades. Detta innebär att vi skriver ner texten ordagrant då det underlättar att ha en skriftlig text framför sig vid analysen (Aspers, 2011). För att underlätta

(12)

transkriberingen använde vi oss av programmet oTranscribe. Programmet är utformat på så sätt att ingen data, varken ljudfilen eller det skriftliga, lagras på servern utan det sparas endast på den lokala webbläsaren och datorn. Detta gör att vi kan transkribera materialet på ett säkert sätt utan att röja våra informanters identiteter och raderar sedan ljudfilen och det skriftliga materialet när

transkriberingen är färdig. Vi valde att använda programmet eftersom tiden för transkriberingen blev betydligt kortare eftersom oTranscribe ger möjligheten att på ett enkelt sätt kunna pausa och spola tillbaka. Med denna möjlighet kunde vi också kontrollera på ett snabbt och smidigt sätt att det skriftliga materialet överensstämmer med ljudinspelningen.

Den analysmetod som vi har använt är tematisering. Då vi valde att utgå från semistrukturerade intervjuer hade vi redan tre givna teman. När vi analyserade våra intervjuer utgick vi ifrån dessa teman och lyfte fram olika citat som informanterna sagt om dessa teman. Detta resulterade i att alla våra

intervjupersoners svar samlades under samma teman vilket gör det lättare att få en överblick av svaren när vi analyserar texterna (Robson, 2011). De teman som vi har använt i analysen är diagnosens betydelse, påverkan samt insatser och stöd. När vi arbetade med analysen så insåg vi att mycket av det som kom upp i intervjuerna gällande diagnosens påverkan av samarbetet handlade om förståelse för diagnosen, både ur ett professionellt perspektiv och ungdomarnas perspektiv. Därför valde vi att förtydliga detta genom att lägga till ett tema under påverkan då vi ansåg att det var en viktig del i vår analys. Detta nya tema valde vi att kalla förståelse för diagnosen.

3.6 Forskarrollen

Att forska syftar till att aktivt samla in information antingen genom kvantitativ eller kvalitativ ansats. I kvalitativ ansats kan forskarrollen ha en viss inverkan på forskningen beroende på om forskaren har ett objektivt förhållningssätt till ämnet eller inte. Det krävs en öppenhet om forskarens personliga roll och egenskaper som kan påverka studien samt resultatet (Yin, 2013).Vi utgör en relativt homogen grupp då åldern mellan oss inte skiljer sig markant och vi är även av samma kön. Vi båda är dessutom studenter på samma socionomutbildning. Redan innan vi började skriva denna uppsats hade vi genom arbetslivserfarenhet kommit i kontakt med ADHD. Vi hade en liten förförståelse om vad diagnostisering av ADHD innebär men vi var nyfikna på att veta mer. Trots att vi båda kommit i kontakt med ämnet kände ingen av oss att vi hade några kunskaper om de professionellas syn på diagnosen.

Då vi är två relativt homogena forskare kan vi ha begränsats av vårt synsätt och tidigare erfarenheter. På grund av att vi båda har liknande tankesätt och

värderingar har det blivit begränsade diskussioner vilket kan ha gjort att vi haft svårt att få två skilda synsätt på det som framkommit i våra intervjuer. Att vi dessutom är två ovana forskare kan ha gjort att vi i våra intervjuer missat att ställa väsentliga frågor vilket också kan bero på vår okunskap inom området.

3.6.1 Arbetsfördelning

Under arbetets gång har arbetet mellan författarna varit likvärdigt. I största möjliga mån har vi skrivit tillsammans. Däremot valde vi att påbörja varsin teori men hela teoriavsnittet har slutförts gemensamt. Vi har sökt artiklar till tidigare forskning enskilt men sammanställt avsnittet tillsammans. Vid transkriberingen har vi delat upp intervjuerna så att båda har tagit en lika stor del. Materialet från

(13)

transkriberingen gick vi sedan genom tillsammans innan det användes i resultatet. Vi anser att arbetsfördelningen mellan författarna har varit jämnt fördelad och den har även underlättat arbetet med vår studie.

3.7 Forskningsetik

Forskningsetik är en viktig del i studien eftersom det finns en risk att

informanterna skadas eller drabbas av andra negativa konsekvenser. För att främja informanternas rättigheter och integritet samt skydda dem från eventuell skada finns det en del principer som ska följas. Dessa principer grundas i informanternas samtycke till att delta i studien, en redogörelse för studiens syfte och hur

materialet ska användas samt sekretess och anonymitet (Robson 2011). När vi utformade vårt informationsbrev utgick vi från de forskningsetiska

principer som Vetenskapsrådet har formulerat. För att uppfylla informationskravet så tog vi, som tidigare nämnt, den första kontakten med våra informanter via mail där vi berättade vilka vi var och att vi skriver ett examensarbete som handlar om ADHD. I mailen bifogade vi vårt informationsbrev där vi redogjorde för syftet med vår studie och hur de kunde komma i kontakt med oss om de var intresserade av att delta i undersökningen. I informationsbrevet redogjorde vi för

konfidentialitetskravet där vi informerade våra informanter om att de kommer vara anonyma i undersökningen. Samtyckeskravet uppfylldes genom att det framgår i vårt informationsbrev att vi utgår från att våra informanter ger sitt samtycke till att delta i undersökningen genom att de tar kontakt med oss. För att styrka samtycket ytterligare nämns detta i början av inspelningen under intervjun (Vetenskapsrådet, 2002).

I informationsbrevet berättar vi också om hur vi kommer hantera det insamlade materialet, det vill säga nyttjandekravet, vilket innebär att de inspelade och transkriberade materialet förvaras på ett säkert ställe och att det kommer att förstöras när analysen är färdig. I informationsbrevet framgår det även att informanten har rätt att när som helst avbryta sin medverkan. Vi beskriver också hur vi kommer att behandla de uppgifter och information som vi får av våra informanter, det vill säga att vi inte kommer lämna ut materialet samt att de vi intervjuar kommer att avidentifieras i den färdiga uppsatsen. När vi träffade våra informanter för intervju började vi med att tillsammans gå genom

informationsbrevet och vi frågade om det var något som informanten undrade över innan intervjun började. I samband med detta frågade vi också om det gick bra att samtalet spelades in (a.a.).

4. TIDIGARE FORSKNING

I detta avsnitt kommer vi att redogöra för tidigare forskning för att beskriva hur forskningsområdet inom vårt valda ämne ser ut. Studierna av tidigare forskning har bidragit till att vi har fått en bredare kunskapsbas och ökad förståelse för ämnet som tillåter oss att kritiskt analysera vårt resultat.

4.1 ADHD som diagnos

ADHD är en erkänd och väletablerad diagnos inom psykiatrin. Diagnosen karakteriserar en mängd beteenden som kan orsaka problem i vardagen. En diagnos som är välgrundad möjliggör diskussioner kring anpassade

(14)

mildras. Diskussioner har också förts gällande undvikande av allvarliga risker med obehandlad ADHD och framförallt stötta barn och vuxnas positiva utveckling samt upplevelse av livskvalitet (Edebol & Norlander, 2013).

Forskning visar att det är många som remitteras och söker hjälp för misstanke om ADHD men trots detta är det alltför få barn och vuxna som ges möjligheten att genomgå en utredning. Än idag förknippas ADHD med okunskap, stigma och andra ovetenskapliga synsätt. Trots att ADHD är en erkänd och väletablerad diagnos finns det yrkesverksamma inom området som ifrågasätter nyttan, signifikansen och validiteten med diagnos och behandling (a.a.).

En ADHD-utredning är en intensiv process som kräver information från flera olika källor i individens nätverk. När det gäller tonåringar utgör de en stor diagnostisk utmaning då symtomen inte alltid framträder i alla miljöer. Det är vanligt att symtomen kan vara synliga genom problem med prestation eller misslyckad skolgång. När det gäller dessa individer bör omfattande information hämtas in från den enskilde individen, föräldrar/vårdnadshavare och skolpersonal som till exempel lärare, studie- och yrkesvägledare och psykologer. Utöver kontakt med nätverket, är en central del i utredningen att intervjua den enskilde individen självständigt. Genom att göra detta ges det en möjlighet att ta del av ungdomens egen uppfattning om förväntningarna från föräldrar och skola samt att undersöka ungdomens oro. Frågor som behandlas under intervjuer kan handla om vänskapsrelationer, depression, riskfyllda beteenden, missbruk och

inlärningssvårigheter. Allt detta utforskas tillsammans med ungdomens mål och framtidsplaner. Denna information är avgörande för att kunna utveckla en adekvat bedömning och betydelsefulla insatser (Ryan-Krause, 2010a).

4.2 Ungdomar med ADHD

Det är slående och en aning förvånande att trots den mängd studier av barn i ålder 6 till 12 år med ADHD, finns det märkligt nog lite uppgifter om tonåringar med diagnosen. Forskning visar att hos individer i åldern 6 till 20 år finns

dysfunktionella drag vilka kännetecknar diagnosen i barndomen och som också finns hos tonåringar. Forskning visar vidare att det är vanligt förekommande med samsjuklighet hos ungdomar med ADHD. Det är vanligt att dessa ungdomar lider av ångest och depression och det är även vanligt att de har en problematisk skolgång då inlärningssvårigheter ofta är en del av problematiken. På grund av följderna av ADHD, så som ångest, depression och inlärningssvårigheter, kan det ibland vara svårt att identifiera det verkliga problemet eftersom symtomen

överlappar varandra (Seidman, 2006).

Ungdomar med ADHD tenderar att visa upp emotionella, beteende och sociala problem hemma och i skolan. Från samhällets sida är det en socialt låg tolerans och acceptans av individer med ADHD på grund av deras svårigheter med socialt samspel och relationer. Detta leder till att ungdomar med ADHD ofta upplever ensamhet, blir avvisade från sina vänner och utvecklar ett negativt rykte vilket bidrar till att främja deras sociala isolering. Dessa faktorer, i kombination med inlärningssvårigheter, kan leda till beteendeproblem och emotionella störningar. Forskning visar atttonåringar med ADHD ofta har en dålig självbild, självkänsla och självtillit. Denna bristande självkänsla har blivit en del av deras identitet och deras emotionella omognad samt försenad utveckling i sociala situationer och förhållanden. Detta leder till en ökning av beteendesvårigheter vilket utsätter dem för större problem i att anpassa sig i de förändringar som en normal tonåring klarar av. Den sociala utsattheten förstärks genom att tonåringar med ADHD ofta

(15)

har en svag motorik jämfört med de som inte har diagnosen. I kombination med deras ouppmärksamhet eller impulsivitet leder detta till att de blir utstötta i sociala sammanhang i till exempel skolan (Litner, 2003).

Myten om att diagnosen existerar i barndomen och sedan växer bort när individen kommer in i tonåren, kan ha uppstått eftersom symtomen på ADHD i tonåren, i synnerhet de hyperaktiva och impulsiva delarna, kan minska i intensitet. Det finns forskning som har föreslagit att förekomsten och intensiteten av symtomen hos ungdomar kan minska, exempel på detta är när barn med ADHD når tonåren. Då kan individens hyperaktivitet och impulsivitet minska och det kan även ske en förbättring av uppmärksamheten jämfört med hur individens beteende var i grundskolan. Resultat från longitudinella studier visar på att de flesta tonåringar fortsätter att ha stora problem gällande ouppmärksamhet och impulsivitet samt svårigheter i att kontrollera sitt beteende (a.a.).

4.3 Interventioner

Ett flertal studier har föreslagit att tidigare interventioner för barn och stöd till familjen samt skolan effektiviserar och reducerar både symtom och risk för framtida beteendeproblem. Tidiga insatser har visat sig motverka långsiktiga kostnader både för individen och för samhället. Insatser i ett tidigt stadie kräver en identifikation av rätt diagnos då alla individer med symtom som hyperaktivitet och impulsivitet inte alltid har ADHD. Socialarbetare kommer ofta i kontakt med barn och unga som visar flera beteende- och känslosvårigheter och studier har visat att det är oklart om socialarbetare tar med ADHD i sin bedömning av individer med liknande svårigheter (Pentecost & Wood, 2002).

Det har gjorts en studie där socialarbetares kunskaper om ADHD och deras roll i att stödja denna grupp av klienter undersökts. Studien visar att socialarbetare ansåg att det starkaste stödet för barn och unga med ADHD är utbildning och vägledning till föräldrar. Däremot går det i studien att se en skillnad i betydelsen av ekonomiskt stöd till familjen, psykoterapi till barnet eller den unge och medicinsk behandling. Enligt studien så är många av socialarbetarna osäkra på effekten av dessa insatser. Studien behandlar även frågan om insatser till barn och unga som visar tecken på ADHD men inte har fått en diagnos. Viktiga insatser till dessa individer och deras familjer är att etablera en kontakt med barn- och

ungdomspsykiatrin samt att erbjuda familjestöd(a.a.).

Det finns forskning som visar att ett varierat utbud av behandlingsstrategier tros ha störst effekt i interventioner med en ADHD diagnos. Därefter framkommer det att behandlingsinterventioner för föräldrar i kombination med medicinsk

behandling ses som effektiv. Exempel på föräldrainterventioner är;

föräldrautbildning, som till exempel strängare föräldraskap, öka föräldrarnas uppmärksamhet, kärlek och vägledning, samt beteendekontrollförfaranden. De strategier som ansågs ha minst belägg för en fungerande intervention var de otraditionella, exempelvis kostförändringar, ljudterapi, biofeedback, och kiropraktiska manipulationer. Både professionella och föräldrar var eniga om vilka interventioner som var mest effektiva. Det är också tydligt att olika professioner har likartade uppfattningar om vilka behandlingar som anses vara mest effektiva (Dryer et al., 2012).

Det finns också forskning om huruvida en ADHD-diagnos ses om en etikett där professionella inom området fick svara på frågor om föreställningar om

(16)

gav de tillfrågade deltagarna två fallbeskrivningar. De två fallbeskrivningarna skildes åt på så sätt att den ena hade en ADHD-diagnos och den andra inte, bortsett från detta var fallen nästintill identiska. Med hjälp av denna studie gick det att urskilja skillnader i hur de professionella upplevde fallen beroende på om de hade en ADHD-diagnos eller inte. Införandet av en ADHD-etikett visar att uppfattningar om orsakerna till ADHD har ändrats men inte andra uppfattningar om hur ADHD behandlas mest effektivt eller hur karaktäristiska beteenden för ADHD ska behandlas. Studien visar även att införandet av en ADHD-etikett inte gjorde att acceptansen av medicinska interventioner ökade. Enligt de

professionella var skolbaserade interventioner föredragna i behandlingen av ADHD. Resultatet från studien belyser att skillnader mellan olika professioner gällande behandlingsmetoder har sin grund i andra faktorer än

behandlingseffektivitet, så som uppfattningarna till orsakerna av ADHD (a.a.). Vid insatser till individer med ADHD har forskning visat att det är viktigt att ta hänsyn till diagnosens utbredning, orsaker och förlopp. ADHD är en vanlig diagnos i dagens samhälle och därför kommer de drabbade individerna behöva insatser i olika utsträckning. Med tanke på de begränsningar som finns i expertis och tillgänglig personal är det orealistiskt att ta för givet att alla individer med en ADHD-diagnos kommer att få tillgång till insatser i form av omfattande

behandlingsprogram. Individer som har milda varianter av ADHD som medför måttliga problem nöjer sig i de flesta fall med diagnos, information och relativt enkla psykoedukativa åtgärder. Psyokoedukativa åtgärder innebär en psykologisk behandling med ett inlärningsperspektiv med fokus på att stödja funktioner och förståelse för diagnosen. De individer med svårare ADHD kommer behöva mer omfattande stöd från samhället. Dessa individer behöver omfattande och

djupgående interventionsprogram som innehåller diagnos, information,

psykoedukation, specialundervisning, medicinering och långsiktig uppföljning (Gillberg et al., 2004).

Fenomenet komorbiditet, det vill säga samsjuklighet, är vanligt förekommande vid ADHD. Forskning poängterar därför vikten av att individer som utreds för ADHD också måste utredas för samexisterande sjukdomar. I de fall, där det finns en samsjuklighet, ansvarar läkaren för att individen får rätt diagnos, till exempel ADHD och depression. Här är det viktigt att individen får rätt behandling för sin depression, utöver den behandling som ges för ADHD. Avslutningsvis poängterar studien vikten av alla som arbetar med barn, ungdomar och vuxna med ADHD skulle behöva utbildning i både allmänmedicin och neuropsykiatri. Detta, menar forskarna, skulle underlätta arbetet med ADHD och samsjuklighet (a.a.).

4.3.1 Socialt arbete

Pentecost & Wood (2002) beskriver hur socialarbetares kunskaper om

interventioner visar att stöd och vägledning för föräldrarna var framträdande i deras arbete. Åsikterna är dock delade när det gäller ekonomiskt stöd till familjer, psykoterapi för barn och unga samt medicinering. Studier visar också att

socialarbetarna upplever att de viktigaste interventionerna är att uppmuntra lokala grupper för individer med ADHD, erbjuda längre familjestöd och att knyta

samman barn- och ungdomspsykiatrin. För barn och unga som inte har fått diagnosen men har visat tecken på ADHD behöver knyta ihop kontakterna med barn- och ungdomspsykiatrin och att bli erbjudna långsiktigt familjestöd och vägledning har visats vara extremt viktigt. Forskning visar också på att det viktigaste i behandling av en ungdom med ADHD är att familjen får stöd och hjälp i att hantera sitt barns svårigheter. Enligt forskning är detta betydligt

(17)

viktigare än medicinsk behandling. Nyexaminerade socialarbetare har enligt studier mindre kunskap om ADHD och de är mindre övertygade om vikten av psykiatrisk bedömning. Mer erfarna socialarbetare har däremot mer kunskap om ADHD och föredrar att involvera kollegor inom psykiatrin vid misstänkta fall av ADHD. De upplever själva att konsultation och kontakt med andra professioner inom ämnet är deras ansvar istället för att skicka vidare individen till olika instanser (Pentecost & Wood, 2002).

4.3.2 Skola, psykiatri och primärvård

Det finns forskning som visar på att effektiv hantering av ADHD kräver, utöver stöd till familjen, stöd från skolpersonal, psykiatrin och primärvården. Symtom som ouppmärksamhet, impulsivitet och hyperaktivitet har en betydande påverkan för den unges förmåga att lära och koncentrera sig i klassrummet. För att

underlätta för den unge i skolan är det viktigt att den enskilde individen får hjälp med att anpassa skolmiljön utefter individuella behov. Exempel på hjälp kan vara att vissa är i behov av att sitta i ett enskilt rum för att öka koncentrationsförmågan och minska störningar från andra elever. Andra hjälpmedel kan vara teknisk utrustning som datorer och hörlurar. Det är också viktigt med samverkan mellan skolpersonal, primärvård, psykiatrin och föräldrarna för att anpassa individens skolgång (Ryan-Krause, 2010b).

På grund av att det är vanligt med bristande självkänsla hos individer med ADHD bidrar det till att det är svårare att genomföra interventioner. Forskning visar på att olika instanser kan hjälpa familjer att förstå att ADHD inte definierar deras barn och att diagnosen heller inte betyder en misslyckande livstid. De instanser som arbetar med unga som har ADHD kan hjälpa dem att identifiera individens unika styrkor och intressen. De arbetar också för att förstärka tanken om att ADHD är en diagnos som kan användas på ett framgångsrikt sätt genom gemensamma insatser från familj, skola och vårdgivare. Utöver utbildning, beteende och

psykiatriska insatser så spelar medicinering en viktig roll i en effektiv behandling av ADHD. Medicinering verkar genom att hjälpa individen att behålla

koncentrationsförmågan och minska hyperaktiviteten (a.a.).

4.4 ADHD och stigma

Det har gjorts forskning som visar att ADHD är starkt kopplat till stigmatisering på grund av samhällets normer där ADHD ses som något avvikande. Denna forskning visar att barn och unga med ADHD uppger att de upplever sina mest problematiska beteende som stigmatiserande samt att de upplever att deras föräldrar är generade på grund av deras beteende. Forskning har också berört frågan om varför barn och unga kan känna sig stigmatiserade. För det första, om deras annorlunda beteende är mer okontrollerbara än hos barn som inte har ADHD så kan dessa beteenden vid vissa tidpunkter leda till osäkerhet och negativa reaktioner från omgivningen. Detta gör att barn och unga med ADHD tolkar att de behandlas olika. För det andra så utvecklar barn och unga sin identitet delvis på grund av bedömningar från andra. Dessa bedömningar införlivas som en del av individens personlighet. Forskning tyder också på att barn och unga med ADHD upplever stigma och denna uppfattning förknippas med dålig självbild och självkänsla (Wiener et al., 2012). Omgivningens bedömningar kan övervinnas av många individer medan många andra kommer att kämpa med låg självkänsla, dålig självbild och oförmåga att själv styra över sitt liv. I förlängningen kan detta leda till att individer internaliserar omgivningens synsätt vilket leder till att vuxna med ADHD ser sig själv som lata och underpresterande (Mather, 2012).

(18)

Forskning visar också att läraren bidrar till att den unges känslor av stigmatisering på grund av att denne inte lever upp till förväntningarna i klassrummet.

Forskningen visar också att lärarna tror att elevernas ADHD-symtom är avsiktliga och att eleverna ska ändra sitt beteende för att leva upp till förväntningarna i klassrummet. Vidare framgår det att lärarna skulle känna sig arga och frustrerade när elever visar upp negativa beteende och att lärarna skulle reagera på ett

bestraffande sätt (Wiener et al., 2012).

4.5 ADHD och KASAM

Det finns studier som visar att KASAM, känsla av sammanhang, kan ses som en aktiv skyddsfaktor för hälsa. Det finns forskning som föreslår att socialt stöd kan leda till att ungdomar med en positiv miljö och konsekventa resurser uppnår en högre grad av KASAM. Sambandet mellan KASAM och ADHD kan ses som ett bra mått på det psykiska hälsotillståndet (Edbom et al., 2010). För att barn med ADHD-symtom ska uppleva en bra hälsa ses hög självkänsla och coping-strategier som viktiga faktorer. Detta gör att ungdomar i förlängningen kan hantera stress på ett mer konstruktivt sätt istället för att skuldbelägga sig själva och bli deprimerade. Låg självkänsla kan ses som ett led i utvecklingen av depression. De barn och unga som har ADHD och som kan hantera diagnosen på ett bra sätt har en hög självkänsla och besitter en social kompetens och god hälsa vilket kan ses som en hög grad av KASAM. Kunskap om relationen mellan KASAM och ADHD kan hjälpa professionella att bättre förstå hur interventioner kan utformas för att skydda individer från ohälsa. Forskning visar att en låg grad av KASAM hos en individ ger starkare ADHD-symtom, till skillnad från om individen hade haft en hög grad av KASAM och då hade ADHD-symtomen inte varit lika framträdande. Relationen mellan KASAM och ADHD-symtom skulle kunna tolkas som att KASAM är ett bra mätinstrument av psykisk hälsa. Individer med hög KASAM har bättre förutsättningar för att hantera sin diagnos (Edbom, 2009).

5. TEORI

I detta kapitel kommer vi att redogöra för teorier om stigma och KASAM. Med hjälp av dessa teorier kommer vi sedan att analysera vårt empiriska material som vi fått fram genom kvalitativa intervjuer.

5.1 Stigma

Termen stigma skapades av grekerna som användes för att påvisa någonting annorlunda eller nedsättande hos en individs status. För att påvisa denna

stigmatisering brännmärktes olika tecken in i huden på dessa individer vilket var ett tydligt tecken för omgivningen att en människa till exempel var slav

eller brottsling. Detta gav omgivningen en varning om att dessa människor borde undvikas, särskilt på offentliga platser. Goffman beskriver begreppet stigma som ett personlighetsdrag som inte är önskvärt hos en människa i specifika situationer. Varje samhälle avgör vad som är normen och vad som är avvikande, människor delas in i kategorier mer eller mindre medvetet. Stigmatiseringen är alltså beroende av kontexten som samhället befinner sig i. De som Goffman benämner som normala människor är de som passar in i samhällets förväntningar, dess norm, medan de avvikande är de som står utanför denna kategori. Detta innebär att de människor som stämplas som avvikande är de stigmatiserade människorna

(19)

och ses som annorlunda vilket i förlängningen leder till ett utanförskap.

Människor som stigmatiseras och ses som utanför i ett samhälle blir det genom social interaktion och i samspel med de som ses som normala i samhället. Att en grupp människor stämplas enligt dessa kategorier leder till att tillgången till sociala rättigheter och materiella resurser minskas för den stigmatiserade kategorin. I teorin används begreppet stigma som en negativ egenskap men det bör också understrykas att dessa egenskaper kan ses som en självklarhet i andra kontexter där det kan ses som avvikande att inte inneha dessa egenskaper (Goffman, 2011).

5.1.1 Olika typer av stigma

Det finns tre olika indelningsgrupper som kan urskiljas inom begreppet stigma. Den fösta gruppen innebär kroppsliga missbildningar. Den andra gruppen är fläckar på den personliga karaktären vilket innebär att individen sluter sig till egenskaper som är kopplat till individens förflutna som till exempel ett brottsligt förflutet, psykiska funktionsnedsättningar och sexualitet. Den tredje gruppen innefattar tribala stigman, det vill säga ras, nation och religion, dessa egenskaper ses ofta som ärftliga. Inom dessa tre grupper samt hur grekerna definierade stigma påträffas samma sociologiska antydan, det vill säga att en individ har ett

personlighetsdrag som inte går att undvika i socialt samspel och avviker från normen. Detta får andra kategorier av människor att vända sig bort från denna individ på grund av det stigma individen besitter som gör att denne avviker från det normala (Goffman, 2011).

Goffman skiljer också på om individen har ett synligt eller dolt stigma. Är stigmat uppenbart för omgivningen, det vill säga synligt, sägs denna individ vara

misskrediterad och om det är dolt sägs det att individen är misskreditabel. Hur uppenbart stigmat är påverkar hur en individs förutsättningar ges från

omgivningen och hur individen kan kommunicera samt integreras med

omgivningen. En person med misskreditabelt stigma har i vissa fall möjlighet att påverka omfattningen av stigmatiseringen beroende på hur mycket individen väljer att delge av stigmat till sin omgivning (a.a.).

Individer som har ett specifikt stigma har en viss tendens att ha liknande

erfarenheter när de lär sig att hantera sin situation. Dessa individer genomgår även liknande faser i sin självbedömning som är både orsak till och verkan av att de ställs inför liknande personliga anpassningsproblem. En fas i denna

socialisationsprocess är den där en stigmatiserad individ lär sig och tar till sig de normalas inställning och därmed tillägnar sig de identitetsföreställningar som finns inom samhället. En senare fas i denna process är då individen lär sig att denne har ett visst stigma och i detalj lär sig vilka konsekvenser detta medför. Tidsföljden och samspelet mellan faserna skapar betydelsefulla mönster som kommer att bilda grunden för individens följande utveckling. Utifrån detta kan olika mönster urskiljas (a.a.).

Ett mönster påverkar de individer som har ett medfött stigma som anpassar sig utifrån sitt stigma till omgivningens förväntningar, vilket innebär att den enskilde individen i tidig ålder försöker anpassa sig till krav som de inte klarar av. Ett annat mönster hör ihop med familjens och, i liten utsträckning, med den närmsta omgivningens förmåga att bilda ett skyddande hölje runt sina barn och ungdomar. Innanför detta hölje kan ett barn som är stigmatiserat sedan födseln omsorgsfullt skyddas med hjälp av informationskontroll. Detta hindrar barnet från att utstå nedsättande uttalanden och låter det skyddade barnet att se sig själv som en fullt

(20)

normalt utrustad människa. När den skyddade individens familjekrets inte längre kan skydda denne ger detta upphov till en moralisk omställning. Denna

omställning sker vid olika tidpunkter beroende på social klass, bostadsort, vilken typ av stigma det handlar om och så vidare (a.a.).

Ett tredje mönster förklaras genom att en individ blir stigmatiserad längre fram i livet eller att individen senare i livet inser att denna alltid har varit misskreditabel. Att bli stigmatiserad längre fram i livet innebär inte någon större omstrukturering av individens syn på sitt eget förflutna, men det gör det däremot om individen inser att den varit misskreditabel tidigare i livet. Det betyder att individen

noggrant har fått lära sig hur relationen mellan normala och stigmatiserade ser ut, långt tidigare än individen själv tvingas att se sig som en som faller utanför (a.a.).

5.1.2 Stigmatiseringens konsekvenser

Stigmatisering medför konsekvenser för den enskilde individen,

självuppfattningen ändras och i förlängningen kan detta leda till att den enskilde individen intar en roll som avvikare och att denne börjar se på sig själv som annorlunda då det speglas från omgivningen. Den enskilde individen internaliserar omgivningens uppfattningar och ser sedan sig själv som avvikare vilket också leder till förändrat beteende som ofta ökar stigmatiseringen. Individen kan också försöka dölja sitt stigma men detta leder oftast till stark oro och ångest för att omgivningen snart ska upptäcka vad individen döljer. Detta belyser den

problematik som kan finnas hos den stigmatiserade individen, huruvida individen ska visa sitt stigma för omgivningen om det är dolt. Detta kan medföra vissa svårigheter för individer som är stigmatiserade att veta var och när de ska vara öppna med sin stigmatisering. Det är vanligt förekommande att individer med samma stigma drar sig till varandra då de känner en viss tillhörighet i sin egen kategori, men stigmat kan ändå upplevas som ett utanförskap från omgivningen i de miljöer där de olika kategorierna blir synliga (Goffman, 2011).

5.2 KASAM

Aaron Antonovsky var en professor i medicinsk sociologi och är grundaren till KASAM, känsla av sammanhang. Teorin växte fram i Israel där Antonovsky var verksam större delen av sitt liv. Där studerade han bland annat hälsotillståndet hos kvinnor som överlevt Förintelsen. Många av kvinnorna var vid god hälsa vilket ledde till att han utvecklade en teori som försökte förklara hur det kunde vara på detta sätt. KASAM fokuserar på begreppet salutogenes, vilket ungefär betyder “hälsans ursprung”. Antonovsky beskriver det salutogenetiska synsättet som något som inte bara öppnar vägen för en formulering och vidareutveckling av en teori om problemhantering, utan den tvingar oss också att lägga vår energi på detta (Antonovsky, 2005).

Antonovsky menar att det som avgör känslan av sammanhang är hur en individ klarar av stressituationer, vilket i sin tur är avgörande för hälsotillståndet. Enligt Antonovsky är ingen individ någonsin hundra procent sjuk eller frisk, utan alla människor befinner sig hela tiden någonstans mellan sjuk och frisk. KASAM bestämmer graden av friskhet och är uppbyggt i tre delar. Den första delen är begriplighet, det vill säga känslan av att det som händer i världen, både inom och utanför individen, är begripligt, strukturerat och går att förutse. Den andra delen handlar om hanterbarhet vilket innebär att resurserna, som de händelser som sker i omgivningen kräver, finns tillgängliga. Det som menas med att resurserna finns tillgängliga är att resurserna är under ens egen kontroll eller att de kan

(21)

historien. Om en individ har en hög känsla av hanterbarhet kommer denne inte att känna sig som ett offer för vissa omständigheter eller tycka att livet behandlar en orättvist. Den tredje och sista delen belyser meningsfullhet som betonar vikten av att vara delaktig i de händelser som skapar den enskilde individens öde eller dagliga erfarenheter. Meningsfullhet kan också ses som teorins

motivationskomponent. Individer med stark KASAM upplever att viktiga områden i livet är värda att engagera sig i när det uppstår utmaningar, eftersom dessa områden är av betydelse för dem (a.a.).

Graden av KASAM går att mäta. Höga värden antyder att en individ har en förmåga att hantera olika typer av utmaningar, vilket också bidrar till en bättre hälsa. De tre delarna, begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, ska inte ses som separata faktorer utan det är i samspelet mellan dem som KASAM skapas. Antonovsky menar dock att det är meningsfullheten som är viktigast. Om en individ upplever att livet är meningsfullt kommer denne att kämpa i tuffa situationer. En individ kan ha olika värden på de olika delarna, till exempel ett lågt värde på begriplighet och ett högt värde på hanterbarhet och trots detta ha stark KASAM. Antonovsky menar också att KASAM kan ses i samband med social klass och sociala och historiska förhållanden. Dessa skapar tillsammans ett mönster av erfarenheter, som är avgörande för graden av KASAM, genom att definiera vilka allmänna resurser som människor kan använda för att hantera motstånd (a.a.).

5.2.1 Hur KASAM fungerar i praktiken

En faktor som påverkar individen negativt genom att orsaka stress kallas för en stressor. Med utgångspunkt i hur lång tid en stressor påverkar individen kunde Antonovsky urskilja tre typer av stressorer. Den första gruppen kallas för kroniska stressorer. Dessa, precis som kroniska sjukdomar, påverkar individen under en mycket lång tid. Exempel på faktorer som tillhör kroniska stressorer är fattigdom och posttraumatisk stress. Den andra gruppen av stressorer är de som är kopplade till en livshändelse. Denna typ av stressorer går inte att undvika och hit hör saker som skilsmässor och dödsfall. Den här gruppen av händelser kan utlösa stress hos vissa medan det hos andra kan skapa en känsla av lättnad. Oftast går det att förutse de händelser som tillhöra denna grupp, men inte alltid. Ibland kan döden komma plötsligt. Här är dock KASAM avgörande för hur en individ reagerar på händelsen. En person med stark KASAM kommer troligtvis att ta tag i de problem som uppstår mer än att en person med svag KASAM gör det. Slutligen är den tredje gruppen stressorer de som drabbar oss dagligen. Det handlar oftast om småsaker, som till exempel att missa bussen eller ha en krånglande skrivare på jobbet. Enskilt har dessa mindre händelser ingen inverkan på människors välbefinnande. I kombination med låg KASAM hos en individ kan dock den totala inverkan som de har vara större än summan av delarna (Antonovsky, 2005).

5.2.2 Hur känslan av sammanhang utvecklas under människans livslopp

Enligt Antonovsky lägger upplevelser av förutsägbarhet grunden för begriplighet, en bra belastningbalans är grunden för hanterbarhet och delaktighet i resultatet lägger grunden för meningsfullhet. Många av de erfarenheter som en individ möter under sitt liv kan vara förutsägbara och balanserade utan att de på något sätt är individens egna eller valda av denne själv. För varje livserfarenhet kan

individen ställa sig frågan om denne har varit delaktig i valet att genomgå en specifik erfarenhet. Om den enskilde individen inte får vara med att bestämma, om andra bestämmer allting åt individen, så reduceras denne till ett objekt. Detta

(22)

leder till att världen upplevs som likgiltigt för vad individen gör och denne kommer känna att världen har fråntagits sin mening. Antonovsky understryker att det han beskriver inte handlar om kontroll utan om medbestämmande. Det

avgörande är att individen accepterar den uppgift som denne ställs inför och har ett stort ansvar för sitt eget handlande samt att vad denne gör eller inte gör påverkar utfallet (Antonovsky, 2005).

Antonovsky beskriver ungdomsåren som en period bestående av ständig turbulens, förvirring, utanförskap och tvivel på sig själv. Denna beskrivning av ungdomsåren skulle kunna leda till att den grund till en stark KASAM som byggts upp under barndomen rivs upp. Ett centralt problem som ungdomar ställs inför är att de ska bli någon och utveckla en bestämd personlighet i en social verklighet som alla förstår. Ungdomar ska också skaffa sig en inspirerande verklighetskänsla som grundar sig i medvetenheten om att ens individuella sätt att hantera tillvaron är en framgångsrik modell av hur människor runt omkring klarar av sin tillvaro och värdesätter denna förmåga. Under ungdomsåren kan individer, i bästa fall, uppnå en tillfällig stark KASAM som på kort sikt kan ligga till grund för

förutsägelser av förmågan att hantera stressorer och hälsotillstånd. Det är först när en individ träder in i vuxenlivet med dess långsiktiga engagemang i personer, sociala roller och arbete som barndomen och ungdomsårens erfarenheter förstärks eller försvagas (a.a.).

6. RESULTAT OCH ANALYS

I det här avsnittet kommer vi att redogöra för resultatet av våra kvalitativa intervjuer som vi genomfört med våra sex informanter. Detta redovisas utifrån tidigare forskning samt teorierna om stigma och KASAM som vi har skrivit om i tidigare kapitel. Det här kapitlet har som mål att besvara studiens syfte. I våra intervjuer har vi utgått från tre teman och det är dessa som har legat till grund för analysen av intervjuerna och utgör strukturen i detta kapitel. Utöver de tre teman som användes under intervjuerna tillkom ytterligare ett tema, förståelse för diagnosen, under analysen eftersom många av våra informanter lyfte detta område. De fyra teman som utgör strukturen i detta avsnitt är diagnosens betydelse, hur diagnosen påverkar samarbetet, förståelse för diagnosen samt insatser och stöd.

I vår analys har vi också plockat ut delar från teorierna som vi anser är relevanta i denna del av arbetet. I teorin stigma har vi valt ut de delar som handlar om stigma och personlighetsdrag, stigma och kontext samt stigmatiseringens konsekvenser. Dessa delar har vi valt eftersom de stämmer bäst överens med den bild vi har fått av ADHD och stigmatiseringen av diagnosen genom våra intervjuer. Ur KASAM-teorin har vi valt att använda oss av två av tre delar som bestämmer graden av KASAM, det vill säga begriplighet och hanterbarhet. Vi kommer även använda oss av begreppet stressor och använda oss av det som Antonovsky benämner som kroniska stressorer samt stressorer som är kopplade till en livshändelse. Slutligen kommer vi använda oss av Antonovskys beskrivning av ungdomsåren. Vi har valt ut dessa delar eftersom vi kan se hur våra informanter upplever att hur individen hanterar sin diagnos har en stor betydelse för hur de professionella kan arbeta med individerna. Antonovskys beskrivning av ungdomsåren har vi valt att använda eftersom vi anser att det är relevant för vår studie då vi skriver om ungdomar och

(23)

att hans beskrivning kan hjälpa oss att analysera de svar som vi har fått av våra informanter.

6.1 Presentation av informanter

Vi kommer här att göra en kort presentation av våra informanter samt att ge dem fiktiva namn. De namn vi har valt är alla könsneutrala så att våra informanters identiteter ska förbli anonyma.

Alex - legitimerad psykolog med grundutbildning i KBT. Arbetar till viss del som

konsult åt ett företag som är specialiserade på neuropsykiatriska

funktionsnedsättningar. Alex har också arbetat med behandlingsarbete inom neuropsykiatrin och har idag en privat mottagning där Alex tar emot patienter av olika slag.

Charlie - beteendevetare med inriktning på klinisk psykologi och

specialpedagogik. Har tidigare arbetat på ett individanpassat HVB-hem med barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Charlie arbetar idag som behandlingsassistent på ett företag som är specialiserade inom neuropsykiatri.

Ellis - socionom. Har tidigare varit kontaktperson inom socialtjänsten, arbetat på

en SiS-institution (statens institutionsstyrelse) och är numera anställd på ett företag som är specialiserade på neuropsykiatri där Ellis arbetar som behandlingsassistent och teamledare.

Kim - psykoterapeut och legitimerad psykolog. Kim har även handledarutbildning

och är IPT-terapeut samt KBT-terapeut. Kim arbetar inte direkt med

neuropsykiatri utan det är något som dyker upp som en problemställning vid vanligt patientarbete. Kim är privatpraktiserande och har varit det i närmare tre decennier.

Lee - allmänsköterska, distriktssköterska och psykiatrisköterska samt utbildad i

KBT steg 1. Lee har varit aktiv i en lokal Attentionorganisation en längre tid. Lee har arbetat inom BUPs olika enheter i drygt 10 år.

Robin - utbildad sjuksköterska. Har arbetat som behandlingspedagog i 3 år och

som sjuksköterska i ett halvår. Under dessa 3,5 år har Robin arbetat inom samma företag som är inriktat på neuropsykiatri.

6.2 Diagnosens betydelse

Våra informanter är eniga om att diagnosen har en viss betydelse i arbetet. Vi kan dock se en skillnad i hur de anser att ADHD-diagnosen påverkar arbetet med ungdomar. Charlie menar att utifrån sin yrkesroll är det svårt att svara på frågan om diagnosen har betydelse för arbetet, på grund av att alla som Charlie arbetar med har en diagnos. På Charlies arbetsplats ses diagnosen inte som det mest betydelsefulla, utan där är individens beteende avgörande och de brister samt resurser som individen har är det som Charlie arbetar med oavsett diagnos. De mål som finns på Charlies arbetsplats är att ungdomarna ska kunna bo själva och därför är det mycket utöver diagnosen som ungdomarna måste lära sig för att kunna bli självständiga och på så sätt präglar detta också en del av arbetet. Alex upplever att diagnosen har en mycket stor betydelse i arbetet. Alex förklarar diagnosens betydelse på följande sätt:

References

Related documents

Syftet med uppdraget var att utforma en socialtjänst som bidrar till social hållbarhet med individen i fokus och som med ett förebyggande perspektiv ger människor lika möjligheter

ståelse för psykoanalysen, är han också särskilt sysselsatt med striden mellan ande och natur i människans väsen, dessa krafter, som med hans egna ord alltid

A stable and consistent interface implementation was derived for the scalar test equation, even though energy stability in the natural norm proved not to be possible for a

Myndigheternas individuella analyser ska senast den 31 oktober 2019 redovi- sas till Regeringskansliet (Socialdepartementet för Forte, Utbildningsdeparte- mentet för Rymdstyrelsen

ökade medel för att utöka satsningarna på pilot och systemdemonstrationer för energiomställningen. Många lösningar som krävs för ett hållbart energisystem finns i dag

Vatten är en förutsättning för ett hållbart jordbruk inom mål 2 Ingen hunger, för en hållbar energiproduktion inom mål 7 Hållbar energi för alla, och för att uppnå

Avslutningsvis presenterar vi i avsnitt 6 förslag på satsningar som Forte bedömer vara särskilt angelägna för att svensk forskning effektivt ska kunna bidra till omställningen till

största vikt för både innovation och tillväxt, samt nationell och global hållbar utveckling, där riktade forskningsanslag skulle kunna leda till etablerandet av