• No results found

Feminism i socialt arbete En kvalitativ studie av femiismens plats inom den könsseparatistiska missbrukarvården

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Feminism i socialt arbete En kvalitativ studie av femiismens plats inom den könsseparatistiska missbrukarvården"

Copied!
42
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Kandidat uppsats i socialt arbete Malmö högskola 15 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet 205 06 Malmö Maj 2010

Hälsa och samhälle

Feminism i socialt arbete

EN KVALITATIV STUDIE AV FEMINISMENS

PLATS INOM DEN KÖNSSEPARATISTISKA

MISSBRUKSVÅRDEN.

(2)

2

Feminism i socialt arbete

EN KVALTATIV STUDIE AV FEMINISMENS

PLATS INOM DEN KÖNSSEPARATISTISKA

MISSBRUKSVÅRDEN

Feminism in social work – A qualitative study of feminism´s roll within the gender segregated substance abuse treatment

JOHANNA SANDELL

Sandell, J, Feminism i socialt arbete. En kvalitativ studie av feminismens plats inom den könsseparatistiska missbruksvården. Kandidat uppsats i socialt arbete

15 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2010.

Detta examensarbete lyfter fram feminism i relation till socialt arbete. Mitt syfte var att se huruvida feminism är en del av den könsseparatistiska missbruksvården. Om könsseparatismen är feministisk samt om det finns en förändrigsträvan i arbetet. För att besvara mina frågeställningar har jag samlat in material samt genomfört tre temastrukturerade intervjuer. Mina informanter arbetar eller har arbetat inom den könsseparatistiska missbruksvården. Jag har i min uppsatts använt mig av radikalfeministisk teori och utifrån den lyft fram begreppen medvetandehöjning och separatism. Min studie visar att trots att det sociala arbetet till stor del kan kategoriseras som en normaliserande praktik så har feminism och då med fokus på radikalfeminism en plats inom den könsseparata missbruksvården. Min slutsats är att feminism får ett påtagligt utrymme då man genom könsseparatismen betonar betydelsen av att vara kvinna.

Nyckelord: Feminism, förändring, kvinnor, könseparatistisk missbruksvård,

(3)

3

Förord

Jag vill rikta ett stort tack till mina informanter. Utan er skulle inte detta arbete varit möjligt. Jag vill rikta ett speciellt tack till Märta som med väldigt kort varsel ställde upp. I detta sammanhang vill jag även tacka min kamrat som förmedlade kontakten.

Jag vill tack min handledare Paula Mulinari som trots sin handstil aldrig slutat kommentera mitt arbete.

Jag vill tack syster Ida och tant Ida för genomläsning och ifrågasättande. Sist men inte minst vill jag tacka Birk och Björn för mat och bus.

Maj 2010-05-23 Johanna Sandell

(4)

4

Innehållsförteckning

1. Inledning………5

1.1 Syfte och frågeställningar………...6

1.2 Uppsatsens disposition………...6

2. Vilken vård?...6

2.1 Historia………...6

2.2 Idag………...7

3. Tidigare forskning………...8

3.1 Missbruk – missbrukande kvinnor………..9

3.2 Könsseparatism………..11

3.3 Makt, feminism och socialt arbete ………11

4. Teori………...13

4.1 Radikalfeminism – det personliga är politiskt………....13

4.2 Förändring – medvetandehöjning och separatism………..15

4.3 Kritik – kvinnor som kvinnor……….16

5. Metod………..17

5.1 Kvalitativ metod – teamstrukturerade djupintervjuer……….17

5.2 Avgränsning – ämne och informanter……….18

5.3 Tillträde till fältet – genomförande……….19

5.4 Svårigheter respektive fördelar med metodvalet………20

5.5 Analysmodell………..20

5.6 Förförståelse – förväntningar………..21

5.7 Etiska överväganden………...22

6. Analys………..23

6.1 Den egna positionen……….23

6.2 Kvinnor med kvinnor………...26

6.3 Kvinnoförakt………28

6.4 Kvinnoroller/bilder………...31

6.5 Kvinnors erfarenheter – kvinnor som grupp………33

7. Sammanfattande resultat – avslutande diskussion………35

(5)

5

1. Inledning

Socialt arbete och förändring kan vara svåra att förena. I vårt land där bland annat kvinnor har andra möjligheter än män så är strävan efter förändring ytterst viktig (Holmberg, 1996). Då vi inte lever i ett jämställt eller jämlikt samhälle anser jag att en förändringssträvan alltid bör vara en del av det sociala arbetet. Men förändring och socialt arbete går inte alltid hand i hand vilket bland annat Tina Mattson fångat i sin avhandling I viljan att göra det normala (2005) där hon bland annat studerat hur kön konstrueras i missbruksbehandling. Mattson menar att:

När genusperspektivet integreras i socialt arbete integreras det alltså i en praktik som egentligen inte syftar till förändring, utan snarare har en ambition att återpassa människor enligt samhällets normer och ideal. Det uppstår därmed en spänning mellan å ena sidan det jag uppfattar som genusperspektivets mål att förändra inte bara individen utan också det omgivande samhället, och å andra sidan det sociala arbetets normaliserande syften (Mattsson, 2005; 12).

Jag anser att Mattssons avhandling belyser behovet av förändring inom

missbruksvården1. Missbruksvården/världen är en arena som det sociala arbetet ofta kommer i kontakt med. Inom missbrukarvärlden är män i majoritet. Det är ofta män som har drogerna vilket kan leda till att kvinnor hamnar i

beroendeställning till dessa män (Svensson, 2007). När man talar om

missbrukande2 kvinnor brukar man tala om en dubbel utsatthet i form av att det är kvinnor samt missbrukare. Den dubbla utsattheten är ett resultat av det normer och värderingar som finns i samhället kring hur kvinnor ska vara och bete sig, det vill säga ett resultat av den patriarkala strukturen (Scheffel-Birath, DeMarinis och Hansagi, 2005). En av mina informanter utryckte det på följande sätt:

En kvinna ska liksom upprätthålla någon fasad lite så att kvinnor är lite sämre. En missbrukande kvinna är lite sämre än en

missbrukande man. Är man sen då både kvinna, mamma och missbrukar så är man ju verkligen sämre, man blir stämplad (Kerstin).

Att kvinnliga missbrukare stämplas som sämre än manliga missbrukare är ett stort problem, ett problem som följer med in i behandlingen. Jag anser följaktligen att det behövs förändring inom missbrukarvården, i förändringsarbetet kan ett feministiskt perspektiv vara ett viktigt bidrag.

Att ha en förändringssträvan, att arbeta utifrån ett socialkonstruktivistiskt feministiskt perspektiv ser jag som viktigt då det kan vara ett sätt att ge kvinnor inom utsatta grupper makten tillbaka. Inom delar av feminismen, främst inom den radikalfeministiska tanketraditionen, är könsseparatism ett verktyg för att försöka

1När jag talar om missbruksvård i uppsatsen syftar jag på den vård som arbetar med alkohol och

drogberoende

2

(6)

6

skapa ett annat samhälle. Inom missbrukarvården använder man sig av detta verktyg då man vårdar kvinnor utan män. En (radikal)feministisk utgångspunkt skulle kunna skapa en missbruksvård som utgår från kvinnornas behov.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med min uppsats är att undersöka hur personalen som arbetar inom könsseparatistisk missbruksvård ser på sitt arbete samt hur personalen förhåller sig till feminism. Jag frågar mig om personalen anser att deras arbete har en feministisk innebörd eller om feminismen (kan) kopplas bort. Jag kommer att belysa vad som i personalens förhållningsätt kan sägas bidra eller motverka praktiserandet av ett feministiskt socialt arbete. Genom att lyfta fram feminism vill jag se om personalen reflekterar över, om arbetet kan vara ett sätt att jobba för förändring.

Jag hoppas kunna svar på följande frågeställningar i min uppsats; - Vilken betydelse har feminism i arbetet?

- Är könsseparatismen i missbruksbehandlingen feministisk? - Hur ser personalen på kvinnorna som vårdas?

- Ser personalen sitt arbete som ett verktyg för att förändra den patriarkala kulturen?

1.2 Uppsatsens disposition

Uppsatsen är upplagd enligt följande, i nästa kapitel redogör jag för den

könsseparatistiska missbruksvårdens historia. Historian har jag valt att belysa för att ge läsare en förståelse över hur argumenten för könsseparatistisk- respektive blandad behandling sett ut. Jag kommer även att lyfta fram hur utbredd denna vårdtyp kan sägas vara i dag. I kapitlet Tidigare forskning presenterar jag relevant forskning utifrån tre rubriker. I kapitel fyra kommer jag att tydliggöra varför jag valt att använda mig av radikalfeministisk teori. Utifrån teorin lyfter jag fram begrepp som medvetandehöjning och separatism. I kapitel fem redovisar jag hur jag använt mig av kvalitativ metod. I kapitel sex under fem rubriker belyser jag mitt material och kopplar samman de med teori, historia och tidigare forskning. Jag avslutar uppsatsen med ett förtydligande av resultatet, diskussion, nya tankar och frågor.

2. Vilken vård?

I detta avsnitt börjar jag med att kort ta upp hur man historiskt resonerat kring könsseparat och blandad missbrukarvård. Under rubriken Nutid kommer jag att belysa hur utbredd den könsseparata missbrukarvården kan sägas vara i Sverige i dag.

2.1 Historia

Att separera män och kvinnor inom institutionsvården har historiskt sett varit vanligt. Den könsseparata vården var och är ett resultat av det rådande klimatet i samhället.

(7)

7

Tiden innan och under 1970-talet var främst argumenten för att vårda kvinnor och män separat av sexuell karaktär. Den separata vården var ett sätt att kontrollera den sexuella driften. Det är alltså tydligt att man utgick från en heterosexuell norm. Man separerade män och kvinnor utifrån en tanke om en sexuell dragning mellan dem, en heteronormativ tanke (Mattsson, 2005, Hilte, 2002).

Under 1970-talet började man uppmärksamma vad man såg som negativa följder av att vårda män och kvinnor separat. Det problem man såg med könsseparat vård var att den skapade sexuell spänning vilket man bland annat menade ledde till homosexualitet3. I liten skala började man att vårda män och kvinnor tillsammans. Utifrån detta såg man att det problem den könsseparata vården bidrog till kunde blandad vård motverka. Könsblandad vård sågs utifrån denna kontext som väldigt positivt och man började i större utsträckning att tillämpa det. Man menade att det självklart fanns problem med att vårda män och kvinnor tillsammans. Men det problem man såg, som exempelvis bråk och skilsmässor, ansåg man var en del av samhället i stort och därmed inget man kunde skylla vården för (Mattsson, 2005). Under 1980-talet lyfts missbrukarvårdsfrågan för första gången upp från ett kvinnoperspektiv. I slutet av 1970-talet börjar kvinnliga forskare att formulera en feministisk vetenskapskritik. Att missbruksfrågan nu lyfts fram från ett

kvinnoperspektiv är följaktligen ingen slump. Man menar att kvinnor

osynliggjorts inom vården. Forskningen har utgått från att män och kvinnor delar erfarenheter av missbruk. Vården och forskningen har varit könsneutral vilket betyder att den utgått från män och att kvinnor därmed bortsetts. Under 1980-talet lyfter man fram kvinnliga missbrukare och visar på deras utsatthet och deras behov. Den diskussionen som förs under 1980-talet bidrar till att könsseparat vård ännu en gång blir ett alternativ (Mattson, 2005, Trulsson, 2002, Nordborg, 1997).

Idag finns det många olika typer av behandlingar för missbrukande kvinnor. De kan vårdas med sina barn, med sin familj eller partner, i en könsblandad kontext eller en könsseparat. Mattson lyfter fram att det inte finns en klar diskurs4 över hur missbrukande kvinnor ska vårdas vilket tydliggörs genom de olika

behandlingsalternativen (Mattsson, 2005).

Historien visar att kön varit en central faktor när man organiserat

missbruksvården. Att exempelvis dela in missbrukare efter religion eller klass har aldrig varit en diskussion som förts. En heteronormativ utgångspunk har varit närvarande när man lyft fram förklaringar till varför män och kvinnor ska vårdas åtskilda eller tillsammans. Att den könsseparata vården är ett resultat av den manliga normen kan inverka på personalens förklaringar till varför kvinnliga missbrukare ska kunna vårdas separat. I vilket sammanhang vården konstruerats kan även påverka hur personalen ser på manliga och kvinnliga missbrukare.

2.2 I dag

I dag finns det som jag nämnde ovan en mängd behandlingsalternativ för

missbrukande kvinnor. De kan vårdas med eller utan män, med sina barn, med sin familj eller partner (Mattson, 2005).

3 Det är intressant att se hur homosexualitet uppfattades 4

(8)

8

Det är svårt att klarlägga hur utbredd den könsseparatistiska missbrukarvården är. Det finns ingen statistik på hur många kvinnor som placeras i könsseparatistisk vård. Att missbrukarvården har flera olika huvudmän bidrar till svårigheterna med att kartlägga hur många könsseparata vårdmöjligheter som finns i landet. Det finns alltså inte ett register.

Daniel Svensson skriver i Socialstyrelsens rapport Kvalitetsutveckling i

missbruks- och beroendevård - En lägesbeskrivning av arbetet med kvalitet och vårdöverenskommelser mellan stat och kommun (2008) att de flesta kommuner

kan ta hänsyn till speciella behov som missbrukaren kan ha. De speciella behoven som bland annat undersökts är kön. Större kommuner har fler möjligheter att ta hänsyn till behov som är kopplade till kön medan mindre kommunerna inte har samma möjligheter. Kommuner med mer än 70000 invånare menade att de till 79 % tar könshänsyn medan kommuner med mindre än 15000 invånare endast kunde tillgodose könsbehovet till 20 %. Det bör tilläggas att könsbehovet inte är

synonymt med könsseparatistisk vård men siffrorna visar att kommunerna till viss del reflekterat över att kvinnliga och manliga missbrukare kan ha skilda behov (Svensson, 2008).

Om man söker på socialstyrelsens nationella HVB-register så får man ca 20 träffar om man söker på missbruk endast vuxna kvinnor. När man söker på missbruk, vuxna kvinnor och män får man 129 träffar och 34 träffar för vuxna män (http://hvb.socialstyrelsen.se/ 2010-05-21). Detta resultat ska ses med bakgrund av att män är i majoritet när det gäller missbruk och missbruksvård. En

uppskattning är att var tredje till fjärde missbrukare är kvinna (Trulsson, 2003). Resultat utifrån HVB-registret visar att blandad vård är det vanligaste. Resultatet visar även, med bakgrund av att män är i majoritet inom missbruket, att kvinnor i högre grad än män vårdas separat.

Det är svårt att säga hur man placerar en missbrukande kvinna då det inte finns statistik kring könsplacering. Vilken storlek kommunen har och därmed vilka vårdmöjligheter som finns spelar in. Det kostar pengar för kommunen att placera utanför deras territorium vilket gör att det inte är så vanligt (Abrahamson och Tryggvessons, 2009).

För att praktisera ett socialt arbete med en förändringssträvan så är det viktigt att reflektera över vad kön betyder. Jag anser att man inte kan ta en så kallad

könshänsyn om man inte har kunskap om könsmaktsordningen. Vidare är det viktigt att vara medveten om att kvinnliga missbrukares särskilda behov inte behöver vara relaterat till deras kön. Att oreflekterat se könet som kvinnans särskilda behov är ett sätt att reproducera kvinnor som det andra könet. Det behöver dock inte vara detta som sker men det är problematiskt att inte definiera könsbehov. Att ständigt reflektera över vad kön innebär och varför det har den betydelsen är något som är viktigt att ha med sig i fortsatt läsning.

3. Tidigare forskning

Jag börjar med att redogöra för tidigare forskning rörande kvinnor med missbruk under rubriken Missbruk – missbrukande kvinnor. Under rubriken

(9)

9

Tidigare forskning avslutas med Makt och feminism i socialt arbete. I avsnittet synliggör jag vad som är viktigt att bära med sig för att kunna praktisera ett feministiskt socialt arbete och även varför det inte alltid är så lätt att praktisera det.

3.1 Missbruk – missbrukande kvinnor

Det har bedrivits en mängd forskning med fokus på missbruk. Forskarna har frågat sig varför människor missbrukar, hur missbrukare lever, hur

missbruksbehandling fungerar, hur ett missbruk påverkar människan psykiskt och fysiskt (Svensson, 2007, Heilig, 2002, Taylor, 1993, Abrahamson och

Tryggvessons, 2009) . Missbruksforskningen är och har länge varit ett stort fält inom det sociala arbetet. Först under 1980-talet inkluderade man kvinnor i detta fält. Innan 1980-talet var missbruksforskningen könsneutral vilket betyder att missbrukande kvinnor osynliggjordes. Mats Hilte skriver i Den missbrukande

kvinnan (2002) att idag kan missbrukande kvinnor betraktas som ett kunskapsfält,

ett kunskapsobjekt. Att den missbrukande kvinnan kan ses som ett kunskapsfält, ett kunskapsobjekt, visar att hon inte längre osynliggörs. Det bör dock tilläggas att det fortfarande finns forskning inom detta fält som är könsneutral. Tom Leissner och Ulla-Carin Hedin lyfter utifrån denna kontext fram att studier av missbruk med ett könsperspektiv främst bedrivs på kvinnor, alltså inte på män (Leissner och Hedin, 2002, Hilte, 2002, Mattsson, 2005).

Idag har de missbrukande kvinnorna som sagt en plats inom forskningen. När man lyfter fram kvinnorna finns det två dikotomier som jag ser som centrala, det vill säga passiv – aktiv och vi - dem. I den tidigare forskningen som jag har tagit del av framställs inte kvinnorna som passiva och aktiva utan passiva eller aktiva. Jag menar vidare att missbrukande kvinnor i delar av den tidigare forskningen

framställs som annorlunda än icke-missbrukande kvinnor. Jag upplever att i den tidigare forskningen finns det två dominerande bilder, de missbrukande kvinnorna som aktiva som vi samt som passiva och dem. Bilderna har jag under denna rubrik valt att tydliggöra då jag uppfattar dessa som centrala (se Mattson, 2005).

Vera Segraeus belyser i Terapeutiskt samhälle –kvinnobehandling på männens

villkor (2005) att kvinnor som missbrukar ofta lider av psykiska problem, att de

har utsatts för sexuella och fysiska övergrepp. Segraeus lyfter fram att de missbrukande kvinnorna ofta har dåliga relationer till sina mödrar. Vidare hänvisar författarinnan till en studie som Jainchill med flera har gjort. Studien utgick ifrån 487 klienter vid tre TS5-program. I denna studie framkommer det bland annat att kvinnorna i större utsträckning skämdes för sitt missbruk vilket ledde till att kvinnorna hade sämre självkänsla och ofta depressiva tendenser (Segraeus, 2005).

En liknande syn på de missbrukande kvinnorna har även personalen vid Leili Laanemets avhandling Skapandet av femininitet: om kvinnor i

missbruksbehandling (2002) utryckt. Laanemets har i sin avhandling intervjuat

personal vid behandlingshem samt dess klienter. I avhandlingen lyfter Laanemets fram att personalen till stor del hade liknande bilder av klienterna. Personalen menade att kvinnorna mådde sämre än män samt att kvinnorna saknade väninnor.

5 TS-program förklaras som drogfri institutionsbehandling där man medvetet använder sig av

(10)

10

Även här framkommer det att kvinnorna i större grad utsatts för olika typer av övergrepp samt att de har dåligt självförtroende. En annan för mig central aspekt som personalen lyfter fram är att kvinnorna lätt blir beroende av män (Laanemets, 2002).

Den studie som Karin Trulsson hänvisar till i Manligt och kvinnligt missbruk (2002) samt i Konturer av ett kvinnligt fält om missbrukande kvinnors möten i

familjeliv och behandling (2003) kan även sägas dela den bild som framställts

ovan. Trulsson hänvisar till Bjerrum-Nielsen och Rudbergs studier om

könssocialisationen. Bjerrum-Nielsen och Rudberg har med utgångspunkt från uppfostran försökt att förklara flickors väg in i missbruk. Det menar att flickor skapar sin identitet i samspel med sin moder eller/och väninnor. Då flickorna börjar använda sig av alkohol och andra droger i tidig ålder ses de som udda och har på grund av det svårt att skapa relationer med andra flickor. Detta leder till att flickorna söker sig till män för närhet och på detta sätt formar flickorna även sin identitet genom män. Utifrån detta påpekar Trulsson att kvinnorna tar över männens drogmönster, kvinnorna har inte ett direkt eget val utan blir styrda av männen (Trulsson, 2002, Trulsson, 2003).

Mattsons är kritiskt till den bild som ofta framställs av den missbrukande kvinnan. Hon menar, likt det jag diskuterade ovan, att man kan se två rådande diskurser inom missbruksforskningen. Den ena diskursen framställer kvinnan som extra utsatt, som något annat. Den andra diskursen, vilken Mattssons avhandling skulle kunna sägas vara en del av, problematiserar bilden av den missbrukande kvinnan som något annat (Mattsson, 2005).

Ett annat exempel på denna forskningstradition är Avril Taylors fältstudie Women

drug users: an ethnography of a female injecting community (1993). Taylor menar

att kvinnor började med droger för att de var nyfikna och sökte spänning. Hon anser att det är fel att förklara kvinnors första kontakt med droger som ett resultat av att män tvingade eller direkt påverkade dem (Taylor, 1993).

Vidare så har Christina Scheffel-Birath, Valerie DeMarinis och Helen Hansagi belyst i Grundläggande vårdfilosofi vid uppbyggnaden av behandling för kvinnor

med missbruksproblem (2005) vikten av att se situationer i relation till normer.

Författarinnorna menar att normer kring missbruk överlag är av negativ karaktär. De anser att det finns en ledande tanke i samhället att missbruk är självförvållat, vilket resulterar i skuld- och skamkänslor hos missbrukare. Skuld- och

skamkänslor menar författarinnorna är starkare hos kvinnliga missbrukare. Att det är starkare hos kvinnor menar de är ett direkt svar på de normer som finns i samhället över hur män och kvinnor ska bete sig (Scheffel-Birath, DeMarinis och Hansagi, 2005).

Diana Mulinari har i Kvinnoprojekt och feminism (1996) en hänvisning till Viveka Alsbjers studie. Alsbjer kan även sägas belyst betydelsen av att se situationer i relation till normer. Mulinari menar att Alsbjer påpekar likheten mellan kvinnor som missbrukar och kvinnor som inte gör det. Kvinnor har utifrån sitt liv som kvinnor lärt sig att sätta andras behov framför sina egna vilket missbrukande kvinnor gör likt icke-missbrukande kvinnor. Hos kvinnor som använder sig av droger är detta beteende endast stärkt. Missbrukande och icke-missbrukande kvinnor är således inte artskilda (Mulinari, 1996).

(11)

11

Den tidigare forskningen som jag redovisat ovan är en begränsad del av

missbruksforskningen. Denna forskning menar jag är relevant då den empiriskt belyser missbrukande kvinnors liv och förutsättningar. I min uppsats vill jag problematisera bilden av missbrukande kvinnor som passiva, som skilda från icke-missbrukande kvinnor. Jag har främst inspirerats av den tidigare forskning som lyfter fram missbrukande kvinnor som aktiva, som icke skilda från ej missbrukande kvinnor.

3.2 Könsseparatism

Den tidigare forskningen rörande könseparatism visar att det inte är ett

okomplicerat tillvägagångssätt. Scheffel-Birath, DeMarinis och Hansagi lyfter exempelvis fram att när man endast vill att kvinnor ska arbeta med kvinnor utgår man till viss del från att det finns en könsspecifik kompetens (Scheffel-Birath, DeMarinis och Hansagi, 2005). I denna anda belyser Agnes Börjeson i sin bok

Flickorna och frigörelsen forskning om flickor och arbete med tjejprojekt (1998)

hur man genom att ha separata program för flickor och pojkar säger att flickor och pojkar är olika. Risken med separat program för flickor och pojkar är således att det kan reproducera och skapa nya könsspecifika roller. Börjeson menar att könsseparata program på många sätt belyser flickor och pojkar som skilda väsen och att det därmed har en biologisk utgångspunkt, en särartsyn (Börjesson, 1998). Mulinari lyfter vad som ska ses i relation till det ovan nämnda att olika former av kategoriseringar avgörs av grupper med makt. Att kategorisera skapar ett

antagande om en skillnad, vi och dem (Mulinari, 1996). Som jag visat i avsnittet

Missbruk – missbrukande kvinnor framställs ofta de missbrukande kvinnorna som

skilda från de icke missbrukande kvinnorna. Laanemets lyfter likt Mulinari fram att det finns en risk att könsseparata behandlingar förstärker könsmaktsordningen. Detta då man använder sig av en yttre kategori, som är en del av en ojämlik struktur. Utifrån detta tvingas kvinnorna in i ett beteendemönster som sägs stå för den yttre kategorin (Laanemets, 2002, se även Mattsson, 2005).

En mer positiv syn på könsseparatism har Segraeus. Hon betonar att kvinnor mår bra av att behandlas i en miljö utan män. Separatistiska verksamheter tar sin utgångspunkt i kvinnors särskilda villkor. Hon menar att kvinnors

hjälp/behandling kompromissas om man inte ser att kvinnor kan ha svårare att hävda sig i grupper med män samt att det kan ha en annan problematik (Segraeus, 2005).

Laanemets hänvisar i sin avhandling till psykologen Mona Duckert som likt Segraeus framhåller vikten av könsseparatistisk behandling. Duckert ser könsseparatistisk behandling som positivt då hon utgår från att kvinnor internaliserar det kvinnoförakt som finns i samhället. I detta sammanhang kan könsseparatistisk behandling förändra den negativa synen som många kvinnor har av sig själv och andra kvinnor (Laanemets, 2002).

3.3 Makt, feminism och socialt arbete

Den tidigare forskningen visar att det finns flera svårigheter med att kombinera feminism och socialt arbete. Mattsson påpekar att feminism bär med sig en förändringspotential medan socialt arbete på många sätt är en normaliserande praktik (Mattson, 2005). Utifrån detta sammanhang är det viktigt att ha med sig

(12)

12

det Joan Orme tar upp i Feminist social work (2009). Orme påpekar att det inte finns en feministisk teori samt att olika feministiska teorier leder till olika typer av handlande (Omar, 2009). Utifrån det sociala arbetets normaliserande intentioner har Robert Adams, Lena Dominelli och Malcolm Payne i On being critical in

social work (2009) lyft fram att det sociala arbetet bör ha förändrande intentioner.

Att se individens situation utifrån olika kritiska teorier är ett sätt att försöka förändra. De framhåller att socialt arbete ska minska social ojämlikhet. Det är följaktligen det man som socialarbetare ska stäva efter (Adams, Dominelli och Payne, 2009).

I Feministiskt socialt arbete (1997) lyfter Kolfjord fram att det är ytterst viktigt att ha en maktanalys i det praktiska sociala arbetet. Utifrån maktanalysen menar hon att vi kan medvetandegöra oss själva från det kvinnoförtryck som genomsyrar samhället. Kolfjord lyfter fram att oavsett hur frigjorda vi anser oss vara så har vi spår av de normer och värderingar som präglar samhället. Avsaknaden av en maktanalys anser Kolfjord leder till att vi reproducerar det kvinnoförtryck, den könsmaktsordning som finns i samhället (Kolfjord, 1997). Detta är dock inte oproblematiskt vilket Kolfjord visar i Kvinnors drogbruk och lagbrott positionella

och kontextuella strategier i en våldsrelaterad vardag (2003). Respektabla

kvinnor och män ska agera så att under respektive överordningen döljs. Att utrycka sin underordning betyder att man inte längre är en respektabel kvinna. Genom att en kvinna utrycker sin underordning förlorar hon delar av den begränsade makt hon har (Kolfjord, 2003). Vikten av att synliggöra

könsmaktsordningen tar även Gudrun Nordborg upp i Vårt feministiska projekt (1997).

I denna anda lyfter Mulinari fram att strukturella förhållanden tenderar att ses som individuella. Detta tydliggörs då man inte talar om en strukturell manlig dominans utan snarare om de kvinnliga missbrukarnas dåliga män. Mulinari påpekar även att olika typer av övergrepp ska ses som klassöverskridande företeelse. Men trots att det är klassöverskridande talar man om en speciell typ av kvinna och, som jag nämnde ovan, är förövaren en speciell typ av man. Mulinari anser vidare att klienterna ses som mer underordande än vanliga kvinnor (Mulinari, 1996). Vilket ska ses i sammanhang av det Kolfjord belyst av just respektabla kvinnors

osynliggörande av den egna underordningen. I Tydliga men inte synliggjorda om

könspositioner i socialt behandlingsarbete (1997) menar Gunbritt Sandström likt

det ovan nämnda resonemanget att socialarbetaren måste jobba med att se sin egen position. (Sandström, 1997).

Vikten av att se sin egen position synliggörs i Segraeus studie av svensk institutions vård Var står vi? : ackumulerad kunskap och erfarenhet inom

institutionell missbrukarvård, utifrån en dialog forskare -praktiker genom fördes en dialog i skriftlig form mellan forskare och praktiker (1993) En av frågorna i

studien utgår från hur praktikerna ser på terapeutens kön. På den frågan svarade en kvinnoinstitution att:

Jag menar inte att enbart det faktum att vi är en kvinnlig personal grupp förhindrar kvinnoförtryck. Det gäller att personalgruppen hela tiden arbetar och gör sig medveten om eget kvinno- och självförakt…” (Segraeus, 1993; 137).

(13)

13

Sammanfattningsvis visar den tidigare forskningen hur den missbrukande kvinnan framställs som antingen aktiv eller passiv. Delar av den tidigare forskningen lyfter även fram missbrukande kvinnor som skilda från icke-missbrukande kvinnor. Vidare så lyfter forskningen fram att med hjälp av könsseparatism konstrueras män och kvinnor som skilda. Men å andra sidan lyfter Segraeus och Duckert fram att utan könsseparatistisk behandling får inte kvinnor den vård de förtjänar. Den tidigare forskningen visar att det är av stor vikt att den kvinnliga socialarbetaren är medveten om sin egen position i den rådande könsmaktsordningen. Att vara medveten är dock inte oproblematiskt vilket Kolfjord visat. Den tidigare forskningen lyfter fram vad som kan vara svårigheterna i att bedriva ett

feministiskt arbete. Vilket synliggörs i framställandet av missbrukande kvinnor som den andra, att kvinnor i synliggörandet av maktordningen kan förlora makt, hur könsseparatism kan återskapa män och kvinnor som skilda. Svårigheterna i att arbeta feministiskt ska läsaren ha med sig i det fortsatt arbetet.

4. Teori

I detta avsnitt kommer jag att argumentera för vikten av ett radikalfeministiskt perspektiv6. Jag kommer att tydliggöra teorins syn på kön och maktfördelning. Utifrån teorin lyfter jag fram begreppen medvetandehöjning och separatism då jag anser att begreppen är intressanta i relation till mina frågeställningar. Sex och våld är centrala teman inom radikalfeminismen. Sex och våld har ingen direkt

anknytning till mina frågeställningar och faller därmed utanför ramarna för denna uppsats 7. Vidare så tar jag upp en del av den kritik som riktats mot

radikalfeminismen. Att belysa kritiken är ett sätt att fördjupa förståelsen för den del av radikalfeminismen som jag valt att använda.

4.1 Radikalfeminism – det personliga är politiskt

Det radikalfeministiska perspektivet är centralt för en genusvetenskaplig analys även om det idag inte är den dominerande teoribildningen. Att stora delar av kvinno- och tjejjourers verksamheter utgår ifrån ett radikalfeministiskt perspektiv visar dock på skolans aktualitet och vad det kan betyda i ett socialt arbete med kvinnor. Radikalfeminister satte frågor om kön och makt i centrum och kom därmed att både utmana dominerande teorier och politiska rörelser.

Radikalfeminister i 1970-talets kvinnorörelse lyfte fram kvinnors rätt till sin egen kropp, abortfrågan, daghemsfrågan, deltidsarbete, rätten till en smärtfri

förlossning och så vidare. Att kvinnorörelsen i många avseenden förändrat kvinnors villkor anser jag visar på radikalfeminismens betydelse (Schmitz, 2009- 2010-05-23, Gemzöe, 2005, Bender, 1999).

Radikalfeminismen utgår ifrån kvinnors erfarenheter. Lena Gemzöe skriver i sin bok Feminism (2005) att ”radikalfeministisk teori är en teori om kvinnors position i världen, utformad av och för kvinnor” (Gemzöe, 2005; 45). Inom teorin betonar man att kvinnor som grupp har mindre makt än män som grupp. Förklaringen till

6 I min teoridel och senare i min analys talar jag till stor del om radikalfeminism som en enhetlig

teori. Det finns dock inte ett radikalfeministiskt perspektiv. Det finns en mängd sätt att vara radikalfeminist på. Jag har valt att tala om radikalfeminism på ett tillsynes enhetligt sätt då jag anser att det underlättar läsningen samt då det är min tolkning av radikalfeminism. Se Rich (1986) för exempel på ett annat perspektiv.

7

(14)

14

att kvinnor har mindre makt än män beror just på att de är kvinnor. Inom teorin ser man kvinnoförtrycket som det mest utbredda av alla förtryck. Man menar att mannen fortfarande är norm vilket betyder att mannen beskrivs som den allmänna personen och kvinnan som den avvikande. Att mannen är norm synliggörs

exempelvis i språket, missbrukare – kvinnliga missbrukare, politiska partier – politiska kvinnoförbund, fotboll – damfotboll och så vidare. Radikalfeminismen lyfter fram att kvinnoförtrycket är oberoende av andra företeelser. Vem gör majoriteten av hushållsarbetet, vem tar ut den största delen av föräldraledigheten, vem tjänar mest. Dessa situationer kategoriseras inte som slump utan som ett resultat av politik – det personliga är politiskt (Wendt Höjer och Åse, 2003, Gemzöe, 2005).

Radikalfeminismen utgår som sagt ifrån att kvinnor har mindre makt än män. Maktfördelningen kan benämnas på olika sätt, inom radikalfeminismen använder man sig av begreppet patriarkat. Gemzöe förklara att Kate Millets som myntat begreppet patriarkat menar att i alla för oss kända samhällen har förhållandena mellan könen varit grundade på makt. Mäns överordning och kvinnors

underordning är en central del av hela samhället. Att maktordningen har en central plats i vår kontext leder till att könens över- respektive underordning ses som naturlig. Millets lyfter fram att vi i skolan, genom litteratur och religion lär och tar till oss av patriarkatets ideologi. Detta kan leda till att kvinnor lär sig att

underordna sig män. Att underordna sig betyder att kvinnor accepterar att de har ett annat - ett lägre värde än män. Gemzöe skriver att ” dessa idéer internaliseras /…/ av både män och kvinnor och blir en del av en osynlig maktordning”

(Gemzöe, 2005; 47). Den patriarkala kulturen påverkar hur kvinnor och män behandlas. Detta påverkar exempelvis hur man bedömer vårdbehov. Det påverkar vem som söker hjälp samt vad man ser som individens huvudsakliga problem. Utan en analys av patriarkatet riskerar det sociala arbetet att skuld- och

skambelägga kvinnor som missbrukar. Att bära med sig radikalfeminismens tanke om patriarkatet är av stor vikt, för att förstå vilka svårigheter som finns och hur dessa gestaltar sig i praktiserandet av ett feministiskt socialt arbete. (Kolfjord, 2003, Wendt Höjer och Åse, 2003, Gunnarsson och Schlytter, 1999, Schlytter, 1999).

Patriarkatets inflytande bygger dock inte endast på ideologisk makt. Gemzöe lyfter i sin tolkning av radikalfeminismen fram att med hjälp av våld - och hot om våld - ser man till att kvinnor behåller sin plats som underordnade. Våldet kan ta olika skepnader såsom obetalt hushållsarbete, lågstatusjobb och lågavlönade arbeten, moderskapsideal och monogami. Vidare så betraktar radikalfeminismen kontrollen över kvinnor som sexuella varelser som den yttersta konsekvensen av patriarkatet. Konsekvenser av denna kontroll är våldtäkt, sexuella mord, kvinnlig omskärelse och så vidare (Gemzöe, 2005, Wendt Höjer och Åse, 2003). Att kvinnor har svårt att bryta banden med den patriarkala kulturen ses således som förståeligt (Holmberg, 1996). Radikalfeminismen strävar efter att förändra kvinnors band till den patriarkala kulturen. Att kvinnor blir medvetna om sin situation och att lyfta fram systerskap är radikalfeministiska strategier för att åstadkomma förändring.

(15)

15

4.2 Förändring – medvetandehöjning och separatism

Kvinnorörelsen i Sverige började använda sig av medvetandehöjning8 under 1960-talet. Att använda sig av medvetandehöjning var ett resultat av det

kvinnoförakt som präglade vänsterrörelsen. Gemzöe skriver, att kvinnor i 1960-talets vänsterrörelse blev tilldelade roller som sekreterare och sexobjekt. Det Gemzöe uppmärksammat kan ses i relation till följande text som fanns att läsa på den kvinnoutställning som bland annat Grupp 8 anordnade på Moderna Museet i Stockholm i april 1972:

Tala med andra kvinnor om din situation. Då kommer du att upptäcka att dina problem inte är privata utan delas av många. Att de skapas av det samhälle vi lever i. Skaffa dig kunskaper om hur kvinnan diskrimineras, om förhållandena på ditt arbete, i din stad, din kommun. Hur ser daghemssituationen ut, hur många sjukhus ger smärtfri förlossning. Gå samman med andra kvinnor och ta gemensamt upp kampen. Vi är många och behövs alla i kampen (Schmitz, 2009- 2010-05-21).

Texten kan ses som ett resultat av att kvinnor tilldelats roller, begränsats av roller som de nu är trötta på. Den retorik texten använder menar jag även kan ses som en del av medvetandehöjning. I texten uppmanar man kvinnor att tala med andra kvinnor om sin situation och sina erfarenheter.

Medvetandehöjning går just ut på att lyfta fram sina erfarenheter av att vara kvinna. Kvinnor sitter i grupper och talar utifrån exempelvis olika teman för att på så sätt synliggöra strukturer. Kvinnor ser med hjälp av metoden att deras

erfarenheter delas av andra, erfarenheterna är inte privat utan politiska. Det finns ingen strikt ram för hur medvetandehöjning ska äga rum utan detta kan ske i olika sammanhang. En central aspekt är följaktligen att medvetandehöjning kan äga rum i grupper utan det syftet. Grunden är att kvinnor problematiserar sina erfarenheter av att vara kvinnor. När erfarenheterna möts blir de gemensamma villkor som kvinnor lever under tydliga. Metoden syftar till att lyfta fram kvinnors situation samt att denna situation kan förändras. Man ser att könens innebörd och patriarkatet är socialt konstruerade fenomen vilket betyder att det finns möjlighet till förändring (Chambers, 2005, MacKinnon, 1989, Gemzöe, 2005).

För att förändra den rådande samhällsstrukturen där män är överordande och kvinnor underordande måste kvinnor stärkas. I detta avseende lyfter

radikalfeministen Catharina A. MacKinnon fram att separatism är viktigt. Att inte män är närvarande när kvinnor försöker synliggöra strukturer och lyfter fram sina erfarenheter ses som betydelsefullt. Utan mäns närvaro blir klimatet öppnare. Mackinnon skriver I Toward a Feminist Theory of the State (1989):

When one gets to know women close up and without men present, it is remarkable the extent to which their so-called biology, not to mention their socialization, has

failed“(MacKinnon, 1989; 91).

8 Medvetandehöjning har sin grund i maoismen. Maoism är en form av kommunism som

(16)

16

Detta citat visar följaktligen hur klimat med eller utan män påverkar kvinnor. Att mäns närvaro påverkar ses emellertid inte som särskilt häpnadsväckande utifrån det konstruerade patriarkatet (MacKinnon, 1989, Gemzöe, 2005).

Radikalfeminismen utgår ifrån att patriarkatet internaliserat ett kvinnoförakt hos kvinnor och män. Att använda sig av medvetandehöjning menar man är en strategi för att uppvärdera känslan av att vara kvinna. Genom metoden vill man förändra medvetandet, man vill att kvinnor ska förstå sitt värde och sin styrka just som kvinnor. Inom radikalfeminismen talar man om systerskap, vilket förstås som den styrka som kommer ur kvinnlig gemenskap. Genom medvetandehöjning

möjliggörs en större och starkare kvinnogemenskap med bakgrund av

synliggörandet av de delade erfarenheterna (Holmberg, 1996, Gemzöe, 2005).

4.3 Kritik – Kvinnor som kvinnor

För att få en så tydlig bild av teorin som är möjlig är det viktigt att lyfta fram den kritik som riktats mot radikalfeminismen. Som rubriken visar kommer jag att synliggöra denna kritik, alltså det problematiska med att se kvinnor som grupp. Utifrån detta sammanhang lyfter jag även fram hur radikalfeminismen bemött kritiken.

Att lyfta fram kvinnor som grupp eller kvinnor som kvinnor är inte

oproblematiskt. Att se kvinnor som en förtryckt grupp har som sagt varit mål för mycket kritik. Kritiken har främst kommit från feminister i den postkoloniala världen, från svarta samt lesbiska feminister och riktats mot de vita västerländska heterosexuella feministerna. Maria Wendt Höjer och Cecilia Åse tydliggör kritiken i sin bok Politikens paradoxer (2003). Det menar att när vita

västerländska heterosexuella feminister betonar att kvinnor är förtryckta just som kvinnor så utgår de ifrån sig själva och på detta sätt gör de sina egna erfarenheter till norm (Wendt Höjer och Åse, 2003).

Svarta feminister har påpekat att kvinnors erfarenheter av att leva i ett rasistiskt och sexistiskt samhälle skiljer sig åt beroende på hudfärg. Utifrån denna kontext har man framhållit att man måste lyfta fram kvinnor med en annan hudfärg än vit. Man måste lyfta fram deras erfarenheter för att se hur rasistiska och sexistiska strukturer hänger samman. Kvinnors intressen är även olika beroende på vart i världen man befinner sig. En kvinna i den postkoloniala världen kan ha andra prioriteringar än en kvinna här i Sverige. Kum Kum Bhavnani menar exempelvis att medvetandehöjning utgår ifrån empiriska studier som görs på en liten grupp kvinnor i väst som sedan appliceras på resten av världen. Kvinnors möjligheter är inte bara könsbestämda utan påverkas av deras etnicitet, sexualitet, klass, ålder och så vidare (Bhavnani, 1997, Wendt Höjer och Åse, 2003).

Kritik har även riktats från postmoderna feminister som menar att när man talar om kvinnor som grupp placerar man kvinnorna i en kategori som i sig är

förtryckande. Man menar att när man talar om kvinnor som grupp så ger man sken av att kvinnor har en annan natur än män. Detta leder enligt postmoderna

feminister till en förstärkning av rådande maktstrukturer (Wendt Höjer och Åse, 2003).

Wendt Höjer och Åse lyfter fram radikalfeministen MacKinnon som betonar att när man talar om kvinnor som kvinnor så har det inget med deras natur att göra.

(17)

17

Att tala om kvinnor som kvinnor är ett sätt att lyfta fram deras verklighet. MacKinnon menar att denna verklighet är ett samhälle där kvinnor utsätts för övergrepp för att de är kvinnor och inte främst för att de är fattiga, rika, svarta eller vita. Att inte tala om kvinnor som kvinnor kan även leda till att

maktförhållandena mellan könen osynliggörs (Wendt Höjer och Åse, 2003). Bhavnani lyfte fram att det inte bara är könet som är avgörande för en kvinnas ställning (Bhavnani, 1997). Utifrån detta resonemang så är det viktigt att vara medveten om att det är andra saker som spelar in. Men radikalfeminismen ser som sagt könsförtrycket som ett ytterst starkt förtryck. Men ser att andra saker har inverkan på individen men att man inte kan bortse från att det finns ett könsförtryck och att kvinnor utifrån det förtrycket delar erfarenheter.

Kvinnorörelsen har som jag visat ovan slagits för kvinnors rättigheter. Om inte kvinnor delar erfarenheter vad finns det då att slåss för? Att kvinnorörelsen lyft fram frågor rörande abort, smärtfri förlossning, arbete och barnomsorg måste sägas ha berört den stora massan av kvinnor i Sverige vilket jag anser visar att kvinnor kan dela erfarenheter (Schmitz, 2009- 2010-05-21, Gemzöe, 2005). Vidare så lyfter Wendt Höjer och Åse fram vad jag ser som en central tanke:

Det är givetvis omöjligt att tala om kvinnors underordning utan att ha någon föreställning om kvinnor som grupp (Wendt Höjer och Åse, 2003; 34).

Om man inte har någon föreställning om kvinnor som grupp menar jag att könsseparatistisk vård ses som obegriplig. Att se kvinnor som grupp betyder att man ser kvinnoförtrycket som ett ytterst starkt förtryck. För varför skulle man annars använda sig av könsseparatism?

5. Metod

I detta kapitel kommer jag att redovisa varför jag valt och på vilket sätt jag använt mig av kvalitativ metod. Jag lyfter fram hur min avgränsning påverkat ämnet och valet av informanter. Jag kommer rent konkret gå igenom hur jag fick tillträde till fältet samt hur intervjuerna genomförts. Jag belyser vilka svårigheter och fördelar jag ser med mitt metodval. Vidare så redogör jag för hur jag valt att analysera mitt material och utifrån det min förförståelse och mina förväntningar. Kapitlet

avslutas med etiska överväganden.

5.1 Kvalitativ metod - temastrukturerade djupintervjuer

I min uppsats har jag valt att använda mig av kvalitativ metod. Utifrån mina frågeställningar har valet av metod känts självklart. Att metodvalet är starkt sammankopplat med frågeställningarna tar exempelvis Karin Widerberg upp i

Kvalitativ forskning i praktiken (2002). Widerberg menar att olika frågor kräver

olika typer av metoder. Detta då den metod man väljer påverkar vilka svar man kan komma att få. Då jag är intresserad av informanternas upplevelser och förståelse i bred bemärkelse ser jag kvalitativ metod som det fördelaktigaste tillvägagångssättet (Widerberg, 2002). Förutom intervjuer så har jag samlat in information med anknytning till mina frågeställningar vilket redovisas i kapitel två och tre.

(18)

18

När jag närmade mig den kvalitativa metoden var min första tanke att använda mig av tematiskt strukturerade djupintervjuer. Men på grund av tidsaspekten samt att jag endast möter informanten en gång kan man inte kalla intervjuerna

djupintervjuer (Johansson Lindfors, 1993). Jag har dock tagit till mig av det Karen Daves och Johanna Esseveld i Kvalitativ kvinnoforskning (1989) lyfter fram som centralt vid djupintervjuer. Daves och Esseveld betonar att djupintervjun liknar ett vardagssamtal där informanten står i centrum (Daves och Esseveld, 1989). Att intervjun ska var avslappnad, att informanten kan känna sig trygg och få utrymme är min tolkning av vardagssamtalet. I detta sammanhang lyfter Maj–Britt

Johansson Lindfors i Att utveckla kunskap : om metodologiska och andra vägval

vid samhällsvetenskaplig kunskapsbildning (1993) fram att styrningen ifrån

forskare ska vara så liten som möjligt (Jonsson Lindfors, 1993). Att intervjun ska likna ett vardagssamtal samt att jag inte direkt ska styra intervjun har jag strävat efter vid mötet.

Vidare så använder jag mig av en temastrukturerad intervjuguide vilket innebär att jag har skrivit upp olika teman som jag ska beröra under intervjun. Jag har

konstruerat teman i samspel med mitt syfte och frågeställningar. De teman som jag valt att lyfta fram är; arbete, den egna positionen, separatism, feminism samt makt/förändring. Men när jag utformat mina intervjuer så har jag garderat mig, jag har utformat mallen med få följdfrågor under de olika temana. Detta på grund av att jag är ovan vid intervjusituationen. Trots mina avvikelser från metoden är det för mig ett aktivt val att inte utgå från en halvstrukturerad intervjuguide. Jag tror att vid ett annat tillvägagångssätt hade jag gått miste om den grundläggande tanken bakom temastrukturerade intervjuer (Daves och Esseveld, 1989). De övergripande temana och frågorna fungerar som ett stöd om vi mister fokus eller kommer bort från det som är relevant. Vad som är relevant är dock svårt att avgöra. Jag har i mina intervjuer försökt att ta hänsyn till det Esseveld och Davies lyfter fram, "De som under intervjun framstår som irrelevant kan (dessutom) ge nyckel till analysen"9. (Esseveld och Davids, 1989; 26) Detta känns tillviss del

väldigt paradoxalt då jag är tvungen att ta hänsyn till mitt och informanternas tidsschema. Informanternas tidsschema är även en central del då jag genomför två av intervjuerna under arbetstid vilket innebär att informanterna har en tid att passa. Men utifrån tanken om att irrelevanta element kan vara nyckel till analysen kommer jag inte att stressa intervjun, jag har även försöka begränsa mina teman så att det finns tid att mista fokus.

5.2 Avgränsning - ämne och informanter

I min uppsats tar jag inte upp könseparatistisk vård för män. Jag tar inte upp forskning som har gjorts utifrån manliga missbrukare eller den utsatthet som män upplever. För att åstadkomma förändring är det självklart viktigt att belysa mäns situation, men i denna uppsats, på grund av plats och intresse, sker inte detta. Vidare så har jag endast valt att fokusera på den frivilliga10 könsseparatistiska vården för vuxna kvinnor. Jag lyfter endast fram vård för kvinnor i egenskap av kvinnor det vill säga inte mammor.

9 Min parantes

10 Vården är inte alltid helt frivillig för kvinnorna. Det kan finnas ett hot om LVM vilket gör att

(19)

19

Jag har valt att intervjua kvinnor som arbetar inom frivillig könsseparatistisk missbrukarvård. I min avgränsning har jag endast valt att kontakta dem som arbetar på helt könsseparata platser. Vilket betyder att män inte deltar i

behandlingsarbete med kvinnorna vilket annars är ganska vanligt11. Vidare så har jag valt att intervjua dem som arbetar i en direkt anslutning till behandlingen, alltså inte enhetschefer. Detta har sin grund i att jag är intresserad av feminism i det direkta arbetet. Detta betyder inte att alla som jag intervjuat är

behandlingspersonal utan informanterna har i vissa fall ett mer övergripande ansvar. Men trots det övergripande ansvaret är de ständigt närvarande i behandlingen.

5.3 Tillträde till fältet - genomförandet

Jag började detta arbete med att ta reda på vilka könsseparata behandlingshem som föll under mina kriterier. Jag valde att ha stora delar av Sverige som mitt uppsökningsområde, då jag bedömde chansen att få kontakt med informanter i närområdet som liten. Jag ville även utföra intervjuer på mer än en arbetsplats då svaren från dem på samma arbetsplats riskerade att vara likartade. Detta då svaren skulle kunna påverkas av exempelvis olika policydokument.

Då jag fått kontakt med två enhetschefer skickade jag in min etiska prövning. Då prövningen blivit godkänd frågade jag den personal som jag hade varit i kontakt med om de visste någon som var intresserad. Informanterna förmedlades genom min kontakt på arbetsplatsen. I vissa fall blev kontakten informanten. En av mina informanter har förmedlats via andra kontakter eftersom jag behövde genomföra en till intervju och arbetarna på arbetsplatserna inte hade möjlighet att tillgodose det behovet. Informanten som förmedlats genom andra kontakter arbetar inte längre med könsseparatistisk missbruksbehandling men detta såg jag inte som problematiskt då mina frågor är av mer generell karaktär. Jag utgick från att hon skulle kunna svara på frågorna vilket hon kunde.

Widerberg tar upp att i hennes och Lilleaas projekt ville de inte att intervjuerna skulle belasta informanten. Att intervjuerna inte skulle belasta informanterna ledde till att Widerberg och Lilleaas såg det som ytters viktigt att genomföra intervjun på betald arbetstid (Widerberg, 2002). Att intervjun inte skulle vara en belastning för informanten har även varit viktigt för mig. Två av mina intervjuer har utförts på arbetstid vilket har inneburit att det utförts på arbetsplatsen. Att intervjuerna utförts på informantens arbetsplats ifrågasattes aldrig. När jag avtalade tid med informanterna var det en självklarhet att jag skulle komma till deras arbetsplats. Under intervjuerna har vi haft möjlighet att sitta ostört och jag har inte sett några problem med platsen för utförandet. Jag tror inte att mina svar hade sett annorlunda ut om vi varit på en annan plats. Den tredje och sista av mina intervjuer har utförts i informantens hem eftersom hon inte längre arbetar på könsseparat missbruksbehandling.

Vidare så har jag som sagt använt mig av en temastrukturerad intervjuguide. När jag utformat min guide har jag utgått från det Pål Repstad tar upp i sin bok Närhet

och Distans kvalitativa metoder i samhällsvetenskap (1999). I boken lyfter han

fram att man ska undvika att börja samt avsluta intervjun med något som

11 Män är dock inte helt frånvarande. Män arbetar på det ena stället som exempelvis kökspersonal.

(20)

20

informanten kan uppleva som känsligt. Det är självklart svårt att veta vad

informanten upplever som känsligt. Men att jag börjar intervjun med temat arbete och avslutar med makt/förändring är ett försök att undvika känsliga ämnen i början och slutet (Repstad, 1999). Jag inledde intervjun med att berätta för informanten vilka teman som vi skulle beröra under intervjuns gång. Detta för att informanten skulle veta vad som skulle hända och med den kunskapen kanske känna sig trygg.

I informationsbrevet som jag skickade ut skrev jag att deltagarna skulle avidentifieras. Detta tog jag även upp innan vi började intervjun. Jag frågande följaktligen inte om informanterna vill avidentifieras utan endast att det skulle ske. Jag har valt att avidentifiera informanterna då jag inte är intresserad av vad Malin 25 tycker, utan av vad hon tycker i egenskap av arbetare på en könsseparatistisk plats. Vem hon är framstår i det sammanhanget som ointressant. För att underlätta för läsaren har jag valt att namnge mina informanter. Informanterna kallas Tove, Kerstin och Märta.

Vidare så spelade jag in alla intervjuer. Jag frågade först om det gick bra vilket det i alla fall gjorde. Jag bestämde vid ett tidigt skede att jag ville spela in intervjuerna då jag var rädd för att annars förlora fokus (se Repstad, 1999). Att jag spelat in intervjuerna betyder att jag haft all uppmärksamhet på vad informanten berättat.

5.4 Svårigheter respektive fördelar med metodvalet

Jag har haft blandande känslor inför att gå ut på fältet och möta mina informanter. Diana Mulinari tar i Vi tar väl kvalitativ metod – det är så lätt (1999) upp att möjligheten att få gå ut och genomföra intervju är ett privilegium men att detta privilegium för med sig ett stort ansvar. Mulinari lyfter i sin text fram frågor såsom: är jag rättvis mot informanten, tolkar jag henne rätt, belyser jag det centrala samt den för mig största frågan, kan det jag säger vändas mot

informanten? (Mulinari, 1999). Jag tror inte att jag på samma sätt hade brottats med dessa tankar om jag valt att använda mig av en kvantitativ metod. Då jag utifrån min förförståelse utgår från att man med en kvantitativ metod inte kommer informanten lika nära. Att den kvalitativa metoden ger forskaren ett stort utrymme har även bidragit till att jag stundtals känt att det varit jobbigt att använda mig av kvalitativ metod. Det är forskaren som tolkar det som har sagts. I en

enkätundersökning tolkas materialet också men jag tror att jag skulle få en annan trygghet av att belägga tolkningarna med siffror.

Men den kvalitativa metoden har inte enbart givit mig huvudvärk. Att metoden fått mig att se saker som jag inte hade haft möjlighet att göra om jag valt en annan metod har varit en källa till glädje.

5.5 Analysmodell

Hermeneutik är en tolkningslära inom det kvalitativa fältet. Att använda sig av hermeneutik som analysmodell betyder kort sagt att man ska redogöra för sin förförståelse samt vilka förväntningar man hade när man närmade sig sitt område. Genom att göra en klar redogörelse blir tolkningsresultatet tydligare än om man avstår från att göra detta. Att jag valt att transkribera intervjuerna förstås också som en del av analysmodellen. Inom hermeneutiken ska man tolka det

(21)

21

tolkande då man kan gå tillbaka och exempelvis se i vilken kontext utsagan skapades (Thurén, 1991, Trost, 2005).

Vidare så lyfter Mulinari utifrån hermeneutiken fram en för mig ytterst viktiga aspekt. Mulinari menar att hermeneutiken likt positivismen har en

objektivitetssträvan. Det som skiljer hermeneutiken från positivismen är endast tillvägagångssättet. Jag utgår, likt Mulinari från att forskaren är en del av det den studerar och att det därmed inte existerar någon objektivitet. Jag ser

informanternas ord i relation till teori. Teori är en konstruktion som sätter gränser för vad jag ser och därmed inte ser. Vi är placerade i ett sammanhang som

påverkar vad vi ställer för frågor och vilka svar vi kan få samt vilka svar vi kan se. Utifrån denna kontext är en förutsättningslös forskare omöjlig (Mulinari, 1999 se även Widerberg, 2002).

Trots att jag delar kritiken som redovisats ovan har jag valt att använda mig av hermeneutik som analysmodell. Detta betyder att jag redovisar min förförståelse och förväntningar. Denna redovisning har också bidragit till att jag reflekterat kring min roll i detta arbete. Vad har blivit uttalat respektive outtalat. Jag har således skrivit in mig själv i arbetet och genom det anser jag att jag tydligt tar avstånd från en objektivitetssträvan (Mulinari, 1999).

Innan jag påbörjade analysen har jag som sagt transkriberat intervjuerna. Jag har försökt se vilka olika delar som kan passa in under respektive fråga. Denna del av arbetet har underlättats av att mina teman konstruerats utifrån mina

frågeställningar. Jag har utifrån den nedskrivna intervjun försökt sätta in alla delarna under den fråga som jag ser som relevant. Att arbeta på detta sätt kan bidra till att jag inte endast tagit ut det som passar mina förväntningar. Utifrån delarna har jag konstruerat olika teman för att på så sätt få en så tydlig analys som möjligt (Thurén, 1991, Trots, 2005).

5.6 Förförståelse - Förväntningar

Jag närmade mig område med en bild av att socialt arbete och förändring kan vara svårt att förena. Socialt arbete kan som jag nämnde i inledningen till stora delar ses som en normaliserande praktik vilket jag anser är väldigt negativt.

Efter att ha läst litteratur rörande könsseparata behandlingshem växte även en tanke om att man i behandlingen kan reproducera en föråldrad kvinnoroll. Jag har dock positiva erfarenheter av könsseparatism vilket jag ser som en motvikt till den bild den tidigare forskningen givit mig. Att behandlingen var väldigt

heteronormativ är även en tanke som är närvarande.

Avslutningsvis så anser jag att det är relevant att ta upp att när jag är

utexaminerad socionom så skulle jag gärna arbeta inom en kvinnoseparatistisk organisation. Detta skulle kunna leda till att jag är mindre kritisk än vad jag hade varit om jag undersökt ett annat fält. Att jag är medveten om denna risk samt att jag är en väldigt kritisk person kan dock sägas motverka detta. Detta är emellertid något som man ska ha med sig när man läser detta arbete.

(22)

22

5.7 Etiska överväganden

Inför det informationsbrev som jag skickade ut till enhetscheferna funderade jag över hur ärlig jag skulle vara med mitt syfte. Min tanke vara att om man har ett syfte som kan uppfattas som en kritik eller granskning av verksamheten kan intresset att delta minska. Att vara tydlig med sitt syfte kan även leda till att man får mer politiskt korrekta svar än vad som hade givits om inte syftet hade

preciserats. Trots detta valde jag att i informationsbrevet vara ärlig med mitt syfte och inte skriva om det. Detta valde jag då jag anser att en omskrivning av syftet inte passar med den metod som jag valt. Att inte vara tydlig med syftet skulle även kunna leda till att jag får betydligt mer makt än informanten då jag kan uppfattas ha en dold agenda. Ingen verksamhetschef reagerade dock med skepsis över min utgångspunkt utan tyckte att det verkade intressant.

Vidare så var mitt arbete även tvunget att godkännas av en etiskprövnings nämnd12. Vilket dels betyder att jag varit tvungen att få ett undertecknat tillstånd från enhetscheferna samt informanterna.

I min uppsats så har jag valt att avidentifiera informanterna. Detta har jag valt då jag har en tanke att det kan vara lättare att säga det man egentligen tänker om det inte står vad man heter och var man arbetar. Det är, som jag nämnde ovan, inte individerna i sig själva som är intressanta utan personalen utifrån deras arbete. Att det inte direkt är informanterna som är av intresse kan även göra intervjuerna lättare vilket bland annat Widerberg belyst (Widerberg, 2002).

Vidare så har jag uppmärksammat att delar av intervjuerna kan upplevas som jobbiga för informanterna. Det är viktigt att ha en grundläggande förståelse av könsmaktsordningen för att bedriva feministiskt socialt arbete. Detta betyder att intervjuerna varit tvungna att gå utanför arbetssfären och tillviss del in i den privata vilket skulle kunna upplevas som jobbigt. Att granska sitt arbete kan även i vissa fall leda till att man får en känsla av otillräcklighet. Dessa saker har jag varit uppmärksam på och informerat informanterna att det endast ska svara på det de vill. Jag har även informerat dem att de när som helst kan lämna intervjun under eller efter dess genomförande. Det finns alltid en risk att informanten lämnar ut mer information än vad hon egentligen vill (Kvale, 1997). Utifrån detta har jag som sagt informerat att hon kan ta bort delar av intervjun om hon inte vill att det ska användas. Detta är dock problematiskt då informationen trots att det inte är med i själva arbetet påverkar mig när jag analyserar materialet (Mulinari, 1999).

12

(23)

23

6. Analys

I detta avsnitt, under följande fem rubriker: den egna positionen, kvinnor med kvinnor, kvinnoförakt, kvinnobilder/roller samt kvinnors erfarenheter – kvinnor som grupp redovisar jag mitt material. I redogörelsen vävs materialet samman med teori, delar av tidigare forskning och historia.

6.1 Den egna positionen

Kolfjord betonar vikten av att ha kunskap om könsmaktsordningen, den patriarkala kulturen. Hon menar att kunskap om könsmaktsordningen är en förutsättning för att bedriva ett feministiskt socialt arbete. Utan kunskap om patriarkatet anser Kolfjord att socialarbetaren riskerar att reproducera

maktförhållandena mellan könen (Kolfjord, 1997). Jag har låtit mig inspireras av Kolfjords resonemang och frågar därför informanterna genomgående under intervjun om deras egna åsikter och tankar. Under rubriken den egna positionen och delvis under temat feminism stod informanten uttalat i fokus.

Jag frågade mina informanter om de anser att kvinnor i dag har andra

möjligheter/erfarenheter/svårigheter än män? På denna fråga lyfte Tove, Märta och Kerstin fram kvinnors ansvar för hem och barn samt att det inte är ovanligt att kvinnor har sämre möjligheter att hävda sig och uppmärksammas på

arbetsmarknaden. Kerstin anser att:

Vi har andra krav på kvinnor det är liksom medfött på något sätt. En man är en man och kan leva lite utanför. Men en kvinna ska liksom upprätthålla någon fasad lite så att kvinnor är lite sämre Tove påpekar att:

Det är kanske fortfarande så att om en man säger något så kanske det tas på lite större allvar än om en kvinna gör det. Jag tror att det fortfarande kan vara så i arbetslivet, att en kvinna, om man nu ska utrycka det lite slarvigt råkar ut för ”lillagummansituationer”.

Informanternas svar ställer oss inför en intressant frågeställning. Det Tove belyser om att män tas på större allvar och det Kerstin lyfter fram om kvinnors begränsade levnadsutrymme är informanterna i sitt arbete befriade ifrån. Möjliggör en

könsseparatistisk arbetsplats en mer kritisk hållning mot män? Min tolkning är, likt radikalfeminismens, att mäns frånvaro leder till att klimatet blir öppnare, på så sätt kan informanterna vara ärliga(re) med sina åsikter (MacKinnon, 1989,

Gemzöe, 2005). Utifrån detta har könsseparatism en dubbel betydelse som jag menar ofta glöms bort. Det är följaktligen inte endast de vårdade som är befriade från män utan detta berör i högsta grad de som arbetar där.

Jag följde upp frågan om män och kvinnors skilda möjligheter, jag frågade

informanterna vad de tror att denna ordning beror på. Märta förklarar att ”kvinnor ses och har setts som det andra könet det är svårt att byta sida”. Kerstin tror att yttre faktorer, familj, kultur och religion spelar in och tillägger: ”jag tror att det finns medärvt i oss sedan urminnes tider”. Tove lyfter inte direkt fram en

(24)

24

förklaring utan påpekar att förväntningarna ”kan vara svåra att komma ifrån”. Tanken om att män och kvinnors olika roller/möjligheter kan vara svåra att komma ifrån delar alla informanter. Märta förklarar:

Teoretiskt kan man göra vad som helst men rent praktiskt så kan man inte det /…/Om man vill gå ur banan så är det svårt. Man får verkligen vara säker på att man vill ta den banan för att orka stå emot.

Att informanterna betonar att kvinnor har andra möjligheter samt att dessa möjligheter är svåra att komma ifrån menar jag har en direkt inverkan på deras arbete. Jag utgår ifrån att informanternas uppfattning är av vikt för att förstå andra kvinnors livsval och situation. Kunskapen är även central för att förstå varför kvinnor stannar i situationer som för betraktaren kan te sig destruktiva.

Jag tolkar informanternas förståelse av kvinnors situation som inspirerade av ett radikalfeministiskt synsätt. Detta anser jag med bakgrund av informanternas förståelse av kvinnors andra möjligheter, men främst utifrån informanternas tankar kring maktens rådande ordning det vill säga att kvinnor och mäns olika möjligheter kan vara svåra att komma ifrån. Radikalfeminismen lyfter fram att med våld eller hot om våld försöker man få kvinnan att behålla sin plats som underordnad. Radikalfeminismen visar således att det inte är problemfritt för en kvinna att ta en annan bana, denna syn anser jag att informanterna delar (Gemzöe, 2005, Wendt Höjer och Åse, 2003).

Vidare, i relation till frågan om män och kvinnors skilda möjligheter närmade vi oss temat feminism. Jag frågade vad feminism är för informanterna samt vad feminism betyder/skulle kunna betyda i deras arbete. För Märta är:

Feminism /…/ att man som man och kvinna ska ha samma förutsättningar utan att man ska begränsas av sitt kön. På nått sätt en könsblind som idag är rätt omöjlig för det finns inte riktigt.

Tove ser att ”det har varit en rörelse som handlat om att hävda kvinnors rätt.” Kerstins förståelse av feminism är att det ”handlar om kvinnors rätt och

självständighet.” För informanterna handlar feminism om kamp, kvinnors kamp. Jag upplever att alla informanterna har en kunskap om feminism samt att de ser feminism som positivt.

Märta och Tove utgår ifrån att feminism har betydelse i deras arbete. Kerstin anser dock att:

Det har inte med feminism över huvudtaget att göra utan det är människor vi arbetar med. Det är inte feminismen som är det viktiga. Oavsett vilket kön man har måste man stå upp för den man är och ta ansvar. Fortfarande är kärnan att det är mitt val och då spelar inte könet någon roll. Utan det är bara så att här jobbar vi med kvinnor.

Tove menar att ”jag är ju kvinna och det här är ju en plats där vi jobbar för kvinnor och också kvinnor som är i en sårbar situation.” Utifrån denna kontext

(25)

25

anser Tove att feminism har betydelse. Märta ser att feminism i arbetet leder till att man tar upp kvinnors erfarenheter:

Att se till så att man inte hamnar bakom männen, att kvinnan inte hindras. Hon ska kunna utrycka sig på alla sätt och vis hon önskar.

Märta och Tove ser följaktligen att kvinnokampen forstätter in i behandlingen vilket Kerstin inte håller med om. Informanterna anser att män och kvinnor har skilda möjligheter. De skilda möjligheterna ser inte informanterna som positivt utan snarare som ett problem. Att använda sig av feminism menar jag är ett sätt för Tove och Märta att uppmärksamma orättvisor samt sätta kvinnorna i centrum. Att Kerstin inte ser att feminism har en plats i behandlingen ser jag som

problematiskt. Jag ser det som problematiskt med bakgrund av att Märta och Tove visat att feminism är ett verktyg för att lyfta fram könsmaktsordningen i arbetet. Att Märta och Tove reflekterar över vad en kvinna är och betydelsen av

gemenskap är åsikter som har mycket gemensamt med den radikalfeministiska teorins fokus på kvinnogemenskap och kamp (Wendt Höjer och Åse, 2003, Gemzöe, 2005). Kerstins mer könsneutrala syn på kvinnor kanske bäst placeras inom ramen för en jämställdhetsdiskurs (Schlytter, 1999).

Kolfjord menar att det är centralt i socialt arbete att lyfta frågor som rör

patriarkatet. Hon menar att oavsett hur frigjord man anser sig vara så har man spår av de värderingar och normer som präglar vårt samhälle (Kolfjord, 1997). I

Segraeus studie betonar även personal vid en kvinnoinstitution vikten av att lyfta sitt eget kvinnoförakt (Segraeus, 1993). Utifrån detta sammanhang frågade jag informanter om man i arbetsgruppen lyfter, eller försöker lyfta, maktordningens konsekvenser. Utifrån denna frågeställning påpekar Kerstin att personalgruppen har arbetat tillsammans under en tid . Detta betyder enligt Kerstin ”att man inte behöver lyfta det på samma sätt, det är inarbetat. Men det gör vi nog utan att vi tänker på det”. Tove menade att pågrund av att personalgruppen hade en medvetenhet kring genus bidrog det till att man ”inte hela tiden pratar om det”. Märta var den enda som bekymrades över att dessa frågor inte lyftes mer:

Det var så mycket på så många olika plan hela tiden så det hade jag verkligen önskat att vi hade gjort mer. Vi gjorde de inte alls ofta, allihopa. /…/ Mig veterligen så var alla där uttalade feminister men olika sorter. Alla hade en medvetenhet och det kanske var så att man antog lite för mycket att alla tyckte samma. Kerstin berättade att när hon började arbeta på behandlingen:

Hade en bild av att de skulle bli mycket konflikter, att mycket av tiden skulle gå åt till det. Så jag hade ju samma fördomar som alla andra.

Tove lyfte fram att man ”är ju inte fri från den prägling som man själv gått igenom”. Tove och Kerstin utrycker att de präglas av de normer och värderingar som finns i samhället. Informanterna har utryckt att de normer och värderingar som finns i samhället inte alltid är av positiv karaktär. Utifrån normer och värderingar menar informanterna att kvinnor har andra möjligheter. Jag anser att

References

Related documents

Samband mellan lerhalt (bestämd för försöksserie l,(blandn.l-l4) 18 Plasticitetsgräns <> ,H Naturgrus från Tystberga Bergkross från Skärlunde (procenttalet anger vikt-..

Efter detta kommer en genomgång av två teorier för bildanalys, dels för att beskriva hur mångfacetterad en bild kan vara när det kommer till vad den föreställer och handlar om,

Huvudskälet var att sänka produktionskostnaden genom att skapa förutsättningar för en god konkurrenssituation.. Genom delade entreprenader

2 Det bör också anges att Polismyndighetens skyldighet att lämna handräckning ska vara avgränsad till att skydda den begärande myndighetens personal mot våld eller. 1

Slumpvisa drogtester är en kontroll där vi misstänkliggörs både innan och medan vi gör testet, vilket skulle kunna skada tilliten till arbetsgivaren, men i denna undersökning

Detsamma gäller för modellen i tabell 15 i jämförelse med modellen i tabell 14 då modellerna för kursen i statistik och nationalekonomi utgår från samma

rigt kom väl kvinnohataren här inte alltför mycket till synes om också det manligas suveränitet under­ ströks: »Und gehorchen muss das Weib und eine Tiefe finden

Trots det stora intresset för anställdas beteende i organisationer vet vi förhållan- devis lite om vad som pågår, eller med andra ord: vad människor gör på arbetet och i