Examensarbete i Kriminologi Malmö Universitet 61-90 hp Hälsa och samhälle Kriminologi Kandidatkurs 205 06 Malmö Januari 2020
“ETT EGET KONTRAKT, ETT
BOENDE, ETT HEM…ALLT DET
DÄR ÄR VÄLDIGT VIKTIGT FÖR
EN MÄNNISKA”
EN KVALITATIV
STUDIE OM BOENDESITUATIONEN EFTER
AVTJÄNAT FÄNGELSESTRAFF
BISAN ABDUL-RAZEK
SANDRA CARTY LINNÉR
ANNA JONASSON
“ETT EGET KONTRAKT, ETT
BOENDE, ETT HEM...ALLT DET
DÄR ÄR VÄLDIGT VIKTIGT FÖR
EN MÄNNISKA”
EN KVALITATIV
STUDIE OM BOENDESITUATIONEN EFTER
AVTJÄNAT FÄNGELSESTRAFF
BISAN ABDUL-RAZEK
SANDRA CARTY LINNÉR
ANNA JONASSON
Abdul-Razek B, Carty Linnér S, Jonasson A. Ett eget kontrakt, ett boende, ett hem...allt det där är väldigt viktigt för en människa. En kvalitativ studie om boendesituation efter avtjänat fängelsestraff. Examensarbete i kriminologi 15 högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för Kriminologi, 2020.
Abstract: Ett stabilt boende är en grundläggande nödvändighet och en viktig förutsättning för att stärka individers välmående. En bostad är inte bara en plats för förvaring av ägodelar, utan är även nära sammankopplat med ett antal grundläggande “förmågor” som ger individer möjlighet att sköta sin hälsa och hygien, tillgodose sitt sömnbehov och upprätthålla ett socialt nätverk. På detta sätt är en stabil bostad en av de avgörande faktorerna för att en individ skall nå
framgångsrik återanpassning i samhället efter avtjänat fängelsestraff. Den kriminologiska forskning som undersöker individers liv efter avtjänat
fängelsestraff behandlar nästan uteslutande generella samhällskonsekvenser efter frigivning utan vidare fokus på bostadssituationen specifikt. Detta leder till en kunskapslucka på området. Mot bakgrund av denna kunskapslucka syftar vår studie till att undersöka hur bostadssituationen ser ut för individer som tidigare avtjänat ett fängelsestraff. Detta genomfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer med individer som tidigare avtjänat ett fängelsestraff. Vidare syftade studien till att undersöka respondenternas upplevelser av den hjälp de fått av myndigheter och organisationer gällande bostad. Resultatet visar att dessa respondenter har haft stora svårigheter att finna ett stabilt boende efter avtjänat fängelsestraff, där hög grad av mobilitet varit förekommande. Bristfälliga
ekonomiska förutsättningar i form av betalningsanmärkningar och skulder var en avgörande faktor till detta. Upplevelserna kring myndigheter och organisationers hjälp har varierat bland respondenterna där både negativa och positiva
erfarenheter har skildrats.
Nyckelord: Bostadssituation, Kris, myndigheter, tidigare avtjänat fängelsestraff, återanpassning.
“YOUR OWN CONTRACT, A
RESIDENCE, A HOME…THAT IS
ALL VERY IMPORTANT FOR A
PERSON”
A QUALITATIVE STUDY ABOUT
THE HOUSING SITUATION AFTER
INCARCERATION
BISAN ABDUL-RAZEK
SANDRA CARTY LINNÉR
ANNA JONASSON
Abdul-Razek, B & Carty Linnér, S & Jonasson, A. Your own contract, a residence, a home...all that is very important for a person. A Qualitative Study about the housing situation after incarceration. Degree Project in Criminology 15 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of
criminology, 2020.
Abstract: Stable housing is a necessity and an essential prerequisite for
strengthening the well-being of individuals. A residence is not only a place for storing property but is also closely linked to several basic "capabilities" that allow individuals to manage their health and hygiene, meet their sleep needs and
maintain a social network. In this way, a stable home is one of the decisive factors for an individual to achieve successful re-adjustment in society after serving a prison sentence. The criminological research that examines the lives of individuals after serving prison sentences deals almost exclusively with general social
consequences after release without further focus on the housing situation specifically. This leads to a knowledge gap in the area. Considering this
knowledge gap, our study aims to investigate what the housing situation looks like for individuals who have previously served a prison sentence. This was done with the help of semi-structured interviews with individuals who previously served a prison sentence. Furthermore, the study aimed to investigate the respondents' experiences of the assistance they received from authorities and organizations regarding housing. The results show that these respondents have had great difficulties in finding stable housing after serving prison sentences, where a high degree of mobility has occurred. Poor financial conditions in the form of payment notes and debts were a decisive factor for this. The experiences of authorities and organizations have varied among the respondents, where both negative and positive experiences have been depicted.
FÖRORD
Vi vill börja med att tacka organisationen Kris och dess medlemmar för att ha varit mycket tillmötesgående då de ställt upp som respondenter i detta arbete.
Vi vill även framföra ett tack till vår handledare Sadia Khan som tagit sig tiden att både stötta och vägleda oss under hela arbetets gång. Hennes hjälp har varit mycket uppskattad.
Stort tack!
Malmö januari 2020
Bisan Abdul-Razek, Sandra Carty Linnér & Anna Jonasson
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING ... 7
Syfte & Frågeställningar ... 8
Definitioner & Avgränsningar ... 8
BAKGRUND ... 9
Bostadssituationen i Sverige idag ... 9
Myndigheter och organisationer ... 10
Fängelsedömda individers boendeförhållanden i Sverige ... 12
Skulder ... 13
Återanpassning i samhället ... 13
Sårbarhet ... 14
Upplevelser av organisationer och myndigheter ... 15
Stigmatisering ... 15
Självstigmatisering ... 15
Stigmatisering utifrån kontakt med myndigheter ... 16
METOD ... 16
Kvalitativ metod ... 16
Semistrukturerade intervjuer ... 16
Urval ... 17
Material och genomförande ... 18
Forskarens roll och förförståelse ... 18
Etiska överväganden ... 19
Analysmetod ... 20
RESULTAT ... 21
Förväntningar ... 21
Viljan att förändras ... 22
Ovärdighet ... 23
Återanpassning till samhället ... 23
Uppskattning ... 23
Besvikelse och misstro ... 24
Risk för återfall ... 25
Skulder ... 26
Självuppfyllelse ... 27
DISKUSSION ... 28
Resultatdiskussion ... 30 REFERENSER ... 34 BILAGOR ... 38 Bilaga 1. ... 38 Bilaga 2. ... 39 Bilaga 3. ... 40 Bilaga 4. ... 41 Bilaga 5. ... 43
INLEDNING
Det råder en generell uppfattning om att individer som avtjänar ett fängelsestraff har svårt att behålla sin bostad under den tid som de är frihetsberövade (Riksdagen 2003). Enligt Kommittén för hemlösa (2001) är var femte intagen bostadslös när denne friges från anstalt i Sverige. Dessutom innehar dessa individer har en särskilt svag ställning på bostadsmarknaden efter att ha avtjänat fängelsestraffet (a.a.). Ett tryggt, stabilt boende är både ett grundläggande behov och en mycket viktig förutsättning för att stärka individers välmående (Socialstyrelsen 2010). Att vara hemlös är således ett mer komplext bekymmer än att bara “stå utan bostad” (Sahlin & Löfstrand 2001). En bostad är inte bara en plats för förvaring av ägodelar, utan är även nära sammankopplat med ett antal grundläggande “förmågor”: genom en bostad ges individen möjlighet att sköta sin hälsa och hygien, tillaga mat, tillgodose sitt sömnbehov och upprätthålla ett socialt nätverk (Socialstyrelsen 2010). Därav är det viktigt att rätten till en bostad inte villkoras och att bostadslösa individer tidigt får den anpassade hjälp som de behöver (Sahlin & Löfstrand 2001). Detta då ett stabilt boende är en viktig förutsättning för att en individ med ett kriminellt förflutet ska kunna stärkas i att förändra en destruktiv livssituation till en mer konform tillvaro (Tarpey & Friend 2016; Sahlin; Löfstrand 2001; Riksdagen 2003).
Enligt Baldry m.fl. (2003) är en stabil bostad en avgörande faktor för att en individ skall kunna nå en framgångsrik återanpassning i samhället efter avtjänat fängelsestraff. Därav är det enligt Baldry m.fl. (2003) inte till någon hjälp att diskutera återanpassning till samhället om man inte specifikt inkluderar boendesituationen som riskfaktor. Att enbart diskutera återanpassning till samhället - utan att ta hänsyn till boendesituationen - riskerar att undergräva möjligheten till reell förändring (a.a.).
Moore m.fl. (2018) framhåller stigmatisering som en av orsakerna till varför dessa individer möts av svårigheter i processen av att finna en bostad. Författarna menar på att de negativa, stereotypa övertygelser som allmänheten tillskriver kriminella individer, där de karaktäriseras som oberäkneliga eller direkt farliga, ligger till grund för denna stigmatisering. Som ett resultat av detta selekterar hyresvärdar bort dessa individer i urvalsprocessen. Trots detta tenderar intagna att vara överoptimistiska i sin framtidstro gällande möjligheten att återanpassas i
samhället efter avtjänat fängelsestraff. Istället ställs dessa individer många gånger inför utmaningar gällande bostad efter frigivning (Dhami m.fl. 2006). Individerna har i regel svårt att finna bostad på grund av mycket dåliga ekonomiska
förutsättningar, kvarstående missbruksproblematik och bristfälliga sociala band till närstående (Dhami m.fl. 2006). Mot bakgrund av detta är det i allra högst grad angeläget att etablera insatser som syftar till att förbättra frigivningssituationen för fängelsedömda i termer av trygga boenden (Sahlin & Löfstrand 2001).
Det är dock inte alltid självklart vilken myndighet som bär huvudansvaret för tidigare fängelsedömda individers boendesituation i Sverige, då den hjälp som erbjuds är avhängig individers olika behov (Sahlin & Löfstrand 2001). Enligt Brottsförebyggande rådet (2012) ligger huvudansvaret gällande att erbjuda stödinsatser för boenden hos socialtjänsten, arbetsförmedlingen och
kan göra en mycket viktig insats för frigivna individer (a.a.). Enligt Sahlin & Löfstrand (2001) existerar en diskrepans mellan socialtjänstens faktiska uppdrag och en gängse uppfattning om vad socialtjänsten som socialt bärande myndighet bör göra. Socialtjänsten har en betydelsefull roll gällande att förebygga
hemlöshet, men bär inte ansvaret för att tillhandahålla bostäder till bostadslösa individer i allmänhet (Socialstyrelsen 2018). Detta medför risken att hemlösa individer förlitar sig på att socialtjänsten skall tillhandahålla all hjälp, trots att myndigheten inte har tillräckliga mandat att göra detta. Många gånger krävs istället att individen själv initierar kontakt med olika samverkande myndigheter för att ha en eventuell chans till en bostad (a.a.). Sahlin & Löfstrand (2001) skriver att “[...] den bristande samordningens problem ur de bostadslösas synvinkel är alltså knappast i sig att institutioner och organisationer har olika regler, utan att de utformar dessa så att ingen tar kostnadsansvar, eller att de ställer upp villkor som förutsätter insatser av en tredje part (eller av marknaden) vilken står utanför klientens kontroll” (Sahlin & Löfstrand 2001:52–53). Detta skapar en förvirring kring vilken myndighet som bär ansvaret.
Den kriminologiska forskning som undersöker individers liv efter avtjänat fängelsestraff behandlar nästan uteslutande generella samhällskonsekvenser efter frigivning utan vidare fokus på bostadssituationen specifikt (Dhami m.fl. 2006; Tarpey & Friend 2016; Visher 2015; Travis m.fl. 2001). Enligt Sarnecki & Sivertsson (2009) finns det många internationella och svenska studier som behandlar erfarenheter av fängelsestraffets konsekvenser. Viss internationell forskning behandlar bostadssituationen efter avtjänat fängelsestraff specifikt (Baldry m.fl. 2003; Baldry m.fl. 2006). Vad gäller svensk forskning på området är detta dock inte förekommande i lika hög utsträckning. Detta leder till en
kunskapslucka gällande boendesituationen för de tidigare fängelsedömda i Sverige. Utgår vi från tidigare forskning blir det tydligt att bostadssituationen i regel är mycket problematisk för tidigare fängelsedömda individer. Då det inte är självklart vilken myndighet som har huvudansvar över att förbättra
boendesituationen för denna målgrupp försvårar detta dessa individers
återanpassning i samhället. Mot bakgrund av detta har ett intresse uppstått vilket har lagt grunden till studiens syfte och frågeställningar.
Syfte & Frågeställningar
Denna studies syfte är att undersöka hur bostadssituationen ser ut för individer som tidigare avtjänat fängelsestraff. Vidare vill vi undersöka myndigheters och
organisationers roll i processen av deras bostadssökande. På detta sätt ämnar vi nå en djupare förståelse inom ämnet. Syftet specificeras i följande frågeställningar:
o Hur ser bostadssituationen ut för individer som tidigare avtjänat ett fängelsestraff bland studiens deltagare?
o Hur upplever studiens deltagare den hjälp de fått av myndigheter och organisationer gällande bostad?
Definitioner & Avgränsningar
Formuleringen “Individer som tidigare avtjänat ett fängelsestraff” innefattar samtliga individer som blivit dömda till inkapacitering på anstalt. I denna uppsats
kommer respondenterna bestå av individer från föreningen Kris. Dessa individers avtjänade fängelsetid kan teoretiskt sett variera mellan två veckor till livstids fängelse. Benämningen innebär inte individer som av domstol tilldelats ett annat straff än fängelse, exempelvis övervakning i form av elektronisk fotboja eller sluten ungdomsvård. Benämningen innebär inte heller individer som är villkorligt frigivna eller dömda till rättspsykiatrisk vård.
Stabilt boende innebär i denna uppsats ett långsiktigt boende där individen inte behöver oroa sig för att bli hemlös inom en snar framtid.
Återanpassning avser i denna uppsats processen för återinträde i samhället av individer som tidigare suttit frihetsberövade.
Begreppen hemlös och bostadslös kommer i denna uppsats att betraktas som synonymer.
Myndigheter kommer i denna uppsats att innefatta samtliga statliga och kommunala organ, med främst fokus på socialtjänsten.
Organisationer kommer i denna uppsats att innefatta både statliga och icke statliga organisationer och föreningar.
BAKGRUND
Följande avsnitt presenterar inledningsvis den generella bostadssituationen i Sverige idag. Därefter redogörs för myndigheters och organisationers roll i processen av ett bostadssökande.
Bostadssituationen i Sverige idag
Enligt Boverket (2019) råder det ett underskott på bostäder i 83 procent av landets kommuner och läget på bostadsmarknaden är således mycket ansträngt. Det är främst i storstadsregionerna som det råder obalans mellan utbud och efterfrågan av bostäder, vilket resulterar i hög grad av trångboddhet i storstäder (a.a.). Inom grupper med låga inkomster, eller de som av andra anledningar har svag ställning på bostadsmarknaden, är bostadsbristen särskilt påtaglig trots att antalet nybyggda bostäder kraftigt har ökat i Sverige. Nyproduktion riktar sig främst till hushåll med bättre ekonomiska
förutsättningar, vilket leder till att lågt betalda yrkesgrupper och individer med
begränsad ekonomi inte har möjlighet att ta del av den nyproducerade marknaden (a.a.). Vidare menar Boverket (2007) att även fängelsedömda som grupp har stora
etableringssvårigheter på bostadsmarknaden efter avtjänat fängelsestraff. Myndigheten uppger att bostadssökandet tenderar att vara synnerligen svårt för dessa individer då de anses vara våldsbenägna (a.a.). Samtidigt har de allmännyttiga bostadsbolagen utvecklat allt strängare krav som måste uppfyllas för nya hyresgäster (Sahlin & Löfstrand 2001). På grund av detta är uppskattningsvis mellan en halv till en miljon individer chanslösa på bostadsmarknaden som ett resultat av att de har betalningsanmärkningar eller är arbetslösa (a.a.).
Inom 265 av Sveriges 290 kommuner finns möjligheten att hyra lägenheter med särskilda villkor till individer som av olika anledningar inte blir godkända på den
ordinarie bostadsmarknaden (Boverket 2019, Sahlin & Löfstrand 2001). Detta benämns emellanåt ‘den sekundära bostadsmarknaden’ och hyreskontrakten kallas då för ‘sociala kontrakt’ (Socialstyrelsen 2010). De sociala kontrakten är förenade med särskilda förpliktelser och krav som hyresgästen måste uppfylla, och hyresgästerna saknar i regel besittningsrätt i dessa lägenheter (Boverket 2019). Efterfrågan på den sekundära
bostadsmarknaden har ökat kraftigt de senaste åren då allt fler individer behöver samhällets hjälp för att få en bostad (a.a.).
En förekommande åtgärd för att minska hemlöshet är att förebygga vräkningar genom uppsökande verksamhet, rådgivning och riktade insatser mot enskilda individer (Sahlin & Löfstrand 2001). I 88 av Sveriges kommuner existerar dessutom en särskild överenskommelse med de allmänna bostadsbolagen om att sänka kraven för uthyrning – exempelvis genom att tillåta försörjningsstöd som godtagbar inkomst (Boverket 2019). Utöver att tillhandahålla bostäder arbetar flera kommuner strategiskt i syfte att motverka hemlöshet genom att även erbjuda boskola samt bostads - och skuldrådgivning. Dessa insatser syftar till att skapa en stabilitet och ökad kunskap för utsatta personer som saknar erfarenhet av att förfoga över egen bostad. Boskola innebär att den bostadssökande får träna på att bo i hyreshus med grannar, att ta hänsyn och att sköta sina åtaganden som
hyresgäst (a.a.).
Myndigheter och organisationer
Genom olika program eftersträvar samhället att förebygga återfall i brott samt stärka återanpassningen till samhället efter avtjänat fängelsestraff (Brottsförebyggande rådet 2012). För att bostad skall tillhandahållas av socialtjänsten krävs två uppfyllda kriterier: individen skall dels vara helt bostadslös och dels ha stora svårigheter att själv ordna bostad på grund av psykisk och/eller fysisk problematik. Här är barnfamiljer dock ett undantag (a.a.). Att ha betalningsanmärkningar och skulder, eller att det råder en särskilt svår bostadsmarknad i staden, är inte nödvändigtvis tillräckliga skäl för att
socialtjänsten skall bevilja bistånd till bostad enligt 4 kap. 1 § i socialtjänstlagen (SoL 2001:453). I vissa faller bidrar Socialtjänsten med en tillsynsavgift till bland annat föreningar som erbjuder bostäder till sina medlemmar (Riksdagen 2004).
Enligt kriminalvården (2019) ingår det ej i deras uppdrag att ordna boenden till individer efter avtjänat fängelsestraff. Kriminalvården skall istället hjälpa dessa individer med rätt vägledning i form av myndighetskontakter. Kriminalvården arbetar efter visionen “Bättre ut”, vilket innebär att klienternas tid inom
Kriminalvården skall innebära en positiv skillnad i livskvalité och ge dem en god möjlighet till att kunna leva ett lagenligt liv efter avtjänat fängelsestraff
(Kriminalvården 2007; Sarnecki & Sivertsson 2009).Detta innefattar dock inte bostad.
Kris (Kriminellas revansch i samhället) är en ideell förening som grundades av tidigare lagförbrytare som erbjuder hjälp och stöd till individer som nyligen avtjänat ett fängelsestraff. Föreningen fungerar som ett komplement till de stödinsatser som erbjuds i olika kommuner (Brottsförebyggande rådet 2003). Föreningens grundtanke är att hjälpa individer att leva ett icke-kriminellt,
hederligt och drogfritt liv genom att hjälpa dem att etablera ett socialt nätverk med antikriminella värderingar. Stödet kan exempelvis ta sig uttryck genom att
myndighetskontakter samt kamratligt stöd (a.a.). De individer som avtjänar ett fängelsestraff måste själva ha ett intresse att delta i verksamheten, och de introduceras in i organisationen genom en “muckhämtning” där de blir upphämtade på anstalten (Kris 2019).
En av de mest förekommande sociala bostadslösningar i Sverige är
Boendetrappan (Brottsförebyggande rådet 2012). Boendetrappan syftar dels till att ordna bostad till individer som är dömda för brott men även till att förebygga återfall i brott. Boendetrappan riktar sig till individer som saknar en ordnad bostad och som i regel har missbruksproblem och ett brottsregister. Verksamheten ger denna målgrupp möjlighet att avancera genom olika former av boende, vilket har för avsikt att resultera i ett förstahandskontrakt (a.a.). Inledningsvis bor individen i en resurslägenhet där urinprovstagning och alkoholtester genomförs på
regelbunden basis. När livssituationen för individen stabiliserats avancerar denne till ett satellitboende och tilldelas då ett andrahandskontrakt. Inom detta boende erbjuds fortfarande stödinsatser om individen är i behov av detta, men högre krav ställs på individens förmåga att axla ansvar över sitt egna liv. Boendetrappans avslutande steg är ett erbjudande om förstahandskontrakt. I detta skede måste individen ha ordnade livsförhållanden i form av anställning och stabil inkomst (a.a.).
Projektet Bostad först syftar till att varaktigt minska antalet hemlösa personer i Sverige genom att erbjuda hjälp och stöd (Kristiansen & Espmarker 2012). Hemlösa personer får dels hjälp med att få ett lägenhetskontrakt och dels stöd för att kunna behålla lägenheten. Verksamhetens grundvalar vilar på uppfattningen att den problematik som drabbar hemlösa individer i synnerhet beror på avsaknaden av ett eget, stabilt boende (a.a.). Bostad först-modellen betonar att ett eget boende är en förutsättning för att behandling och stöd skall ge positiva resultat
(Kristiansen 2013). Till skillnad från Boendetrappans verksamhet, där bostaden snarare ses som en resurs för att förbereda individer i ’att bo’, är det inom Bostad först själva bostaden som är huvudmålet (a.a.). Projektet ingår i
socialförvaltningens vuxenverksamhet och dess målgrupp är kvinnor och män som samtliga saknar bostad, har en psykosocialt problematisk bakgrund och i regel även ett narkotikamissbruk. För att ingå i projektet krävs att individen själv har en vilja att förändra sitt destruktiva beteende (Kristiansen & Espmarker 2012). I regel erbjuds de hemlösa personerna ett förstahandskontrakt och därefter ett individuellt anpassat socialt stöd. Stödet är frivilligt och går att tacka nej till. Återfall i missbruk eller liknande problematik leder inte omedelbart till vräkning så länge hyran betalas och övriga regler följs. Inom vissa kommuner erbjuder verksamheten “[...] ett modifierat förstahandskontrakt med inbyggt korttidsavtal, som innebär att under de två första åren förlängs kontraktet med en månad i taget” (Kristiansen & Espmarker 2012:4). För dessa kontrakt saknar hyresgästerna besittningsrätt under de två inledande åren. Kontrakten innebär även att det tillkommer ytterligare krav för hyresgästerna att förhålla sig till, då de måste förbinda sig att ha kontakt med en verksamhetsansvarig varje vecka (Kristiansen 2013).
Krami är ett projekt med samverkan mellan Arbetsförmedlingen, Sveriges kommuner och kriminalvården (Brottsförebyggande rådet 2012). Projektet syftar till att hjälpa de individer som befinner sig i riskzonen för kriminellt beteende att
bli självförsörjande och kunna behålla ett arbete. Målet för verksamheten är att samtliga individer som skrivs in skall få ett arbete och detta görs främst genom att Krami förmedlar praktikplatser till projektets deltagare (a.a.). För att medverka i projektet krävs att individen är över 18 år, saknar arbete, har en vilja att förändra sin livssituation och är aktuell inom Arbetsförmedlingen och Kriminalvården (Klockmo 2015). Detta kan i praktiken innebära att individen avtjänar ett straff inom Frivården eller är i ett utslussnings-stadie från anstalt (Brottsförebyggande rådet 2012). För att delta i Kramis verksamhet krävs att individen har ett ordnat boende och är drogfri (Klockmo 2015).
Lågtröskelboenden uppkom som en förlängning av härbärgen och samtidigt som en reaktion mot de krav som andra boenden har gällande drogfrihet
(Socialstyrelsen 2010). På lågtröskelboenden tillåts individerna vara påverkade av berusningsmedel, men de får varken bruka narkotika eller alkohol i boendets lokaler (Socialstyrelsen 2010). Lågtröskelboenden är en tillfällig boendelösning som fungerar som ett övergångsskede till ett eget boende (a.a.), och olika
lågtröskelboenden arbetar efter olika modeller och metoder (Brottsförebyggande rådet 2010). Gemensamt syftar lågtröskelboenden till att erbjuda stöd och hjälp till utsatta individer, vilket exempelvis kan ges i uttryck genom motiverande samtal (Brottsförebyggande rådet 2012). Utöver detta strävar lågtröskelboenden även efter målet att dessa individer skall kunna få ett eget boende (Socialstyrelsen 2010).
Behandlingshems tillvägagångssätt kan skilja sig mellan olika hem, men deras gemensamma uppdrag och syfte är att hjälpa individer att bli av med missbruk (Socialstyrelsen 2010). Hur länge en individ bor på ett behandlingshem är individuellt och avgörs i regel utifrån individens behov. Vissa behandlingshem kan erbjuda kriminalitetsprogram där de hjälper individen att utmana gamla tankesätt och vanor (Provita 2019). Behandlingshem kopplas oftast ihop med vårdhem för att de erbjuder vård hjälp på så vis att det möter klientens behov att bli av med dess missbruk för att vidare kunna få sin egen bostad (Socialstyrelsen 2010).
TIDIGARE FORSKNING
Följande rader redogör för den tidigare forskning som ligger till grund för vårt arbete. I kapitlet lyfts forskning gällande fängelsedömda individers
boendeförhållande i Sverige, återanpassning i samhället, sårbarhet samt stigmatisering fram.
Fängelsedömda individers boendeförhållanden i Sverige
På uppdrag av Regeringen sammanställde Kommittén för hemlösa (2001) en rapport vilken presenterade statistik kring bostadssituationen för frigivna individer från kriminalvårdsanstalt. Resultatet visade att var femte intagen individ är
bostadslös när denne friges från anstalt i Sverige (a.a.). Närmare hälften av Sveriges intagna har en egen bostad och ytterligare 15 procent har ett stadigvarande boende i olika former (exempelvis som inneboende eller i
enligt Kommittén för hemlösa skall betraktas som att de lever som hemlösa (a.a.). I en avhandling på samma ämne, utförd av kriminologen Anders Nilsson (2002), framgår att cirka 15 procent av de intagna var bostadslösa innan deras
frihetsberövande. Nilsson (2002) menar dessutom på att en del kan bli av med sin bostad under tiden de avtjänar fängelsestraffet, som en direkt konsekvens av att vara inkapaciterad. Det förekommer även att intagna indirekt mister sina boenden genom att relationen till deras närstående bryts. Den vanligaste orsaken till att mista bostaden är dock ekonomiska skäl, att individen inte har haft råd att behålla boendet. Detta har främst gett sig i uttryck genom att individen blivit vräkt, men i vissa fall även genom uppsägning eller försäljning av boendet på eget initiativ (a.a.). I enskilda fall förlorar de intagna sin bostad i onödan, på grund av myndigheters ineffektiva rättsliga rutiner (Kommittén för hemlösa, 2001). Skulder
Skulder och betalningsanmärkningar förvärrar en redan svår återanpassning i samhället (Rouzbehi m.fl. 2016), vilket medför en risk att hemlöshet cementeras efter individens frigivning (Sahlin & Löfstrand 2001). Skulder och
betalningsanmärkningar har således mycket stor betydelse för möjligheten till bostad och är ofta orsaken till varför dessa individer nekas boende (a.a.). I Nilssons rapport (2002) framkom att nästan samtliga fängelsedömda individer haft skulder. Dessa skulder utgjordes främst av skadestånd som uppkommit till följd av en dom. Medianbeloppet för de intagnas skulder var 125 000 kronor och ungefär var tionde intagen hade skulder på över en miljon kronor. I ett mer nutida samverkansprojekt konstateras att skuldutveckling under anstaltsvistelsen är mycket vanligt förekommande (Rouzbehi m.fl. 2016). Enligt rapporten tenderar drygt 80 procent av de intagna som avtjänat mer än ett år av sitt fängelsestraff ha åsamkat sig nya skulder under tiden på anstalt. Rouzbehi m.fl. (2016) bekräftar i linje med Nilsson (2002) att de nya skulderna kan röra sig om skadestånd, men inkluderar härtill även skulder till Brottsoffermyndigheten. Detta harmonierar även väl med Mills m.fl. (2013) uppfattning om att individer som avtjänat ett fängelsestraff ofta möter stora utmaningar gällande att finna en bostad: de bortprioriteras i urvalsprocessen på grund av att de, till följd av fängelsestraffet, blivit vräkta från tidigare boenden och därefter skuldsatta.
Återanpassning i samhället
Baldry m.fl. (2003) menar på att en stabil bostad är en av de avgörande faktorerna för att en individ skall nå framgångsrik återanpassning i samhället efter avtjänat fängelsestraff. Avsaknad av en stabil bostad leder till hög grad av mobilitet då individen tvingas flytta mellan tillfälliga boenden som nödlösning. Forskning visar på att en hög grad av mobilitet är sammankopplat med hög grad av återfall i brott - och därmed även återinkapacitering (Baldry m.fl. 2006; van Dooren m.fl. 2011). Enligt Baldry m.fl. (2003) är boendesituationen den mest
brottspredicerande variabeln vad gäller återinkapacitering: ju fler gånger en före detta intagen bytt bostad efter avtjänat straff, desto större är risken för återfall i brottsligt beteende. Baldry m.fl. (2003:11) introducerar begreppet ‘state of homelessness’, vilket beskriver hur en tidigare kriminell flyttar in och ut ur
hemlöshet: “[...] from a parent’s house to the street to a friend’s sofa to a homeless shelter”.
Givet att ett instabilt boende är sammankopplat med återfall i brott och
återinkapacitering är det av stor vikt att förbättra boendesituationen för tidigare fängelsedömda, främst genom socialt stöd och riktade insatser (Shinkfield & Graffam 2007). Tarpey & Friend (2016) identifierar ett antal faktorer som gör att de individer som tidigare avtjänat ett fängelsestraff lättare kan återanpassas i samhället och på så sätt minska återfallsrisken. Den första och viktigaste faktorn är beslutet att vilja förändra sin situation. Här menar författarna på att om
individen har en vilja att förändra sin situation, exempelvis att avsluta en kriminell karriär eller ett drogmissbruk, finns det större möjlighet för hjälp och stödinsatser (a.a.). Vidare argumenterar Tarpey & Friend (2016) för att känslan av ett boende som man kan kalla och känna som sitt hem kan vara en tillräcklig övertygelse för att inte återgå till det kriminella livet. Ett boende kan således resultera i att återfall i brottsligt beteende upphör som möjligt handlingsalternativ, eftersom individen nu har något att förlora (a.a.). Utöver detta perspektiv är individens deltagande i ett bostadsprogram en mycket viktig del i den återintegrerande processen (Tarpey & Friend 2016).
Enligt Larsen, Hean & Ødegård (2019) krävs en kombination av olika åtgärder för att minska återfall. Det är nödvändigt att både förändra de intagnas
levnadsförhållanden och samtidigt erbjuda hjälp i form av inriktade insatser som förändrar de intagnas personliga värderingar. Författarna betonar att dessa
åtgärder inte skall ske antingen i fängelset eller efter avtjänat straff – istället krävs kontinuitet och koordinerad ansträngning över lång tid från flera inblandade parter. Det är först då fängelsedömda har möjlighet att nå framgångsrik återanpassning i samhället (a.a.). I en studie utförd av Dhami m.fl. (2006)
undersöktes intagnas förväntningar på livet efter frigivning. Studiens resultat visar att individer som avtjänar ett fängelsestraff tenderar att vara överoptimistiska i sin vision om hur livet kommer att se ut efter frigivning. Studien bygger på en
kvantitativ metod och visar att de respondenter som var nära frigivning hade förväntat sig att det skulle vara “ganska lätt” eller “väldigt lätt” att finna bostad. Sammantaget visade resultat att 82 procent av respondenterna trodde sig kunna finna en plats att bo på efter frigivning. Enligt författarna var denna siffra orealistiskt hög i jämförelse med hur verkligheten faktiskt såg ut (a.a.). Sårbarhet
Individer som avtjänat ett fängelsestraff förflyttar sig i regel mellan boenden som utgörs av omfattande problematik, vilket kan innebära mycket påfrestande förhållanden att leva under. Som ett resultat av detta blir individerna mer sårbara utifrån multipla
faktorer (Shinkfield & Graffam 2007). Hemlösheten och avsaknaden av en stabil bostad kan försätta individen i desperata situationer, vilka kan leda till ytterligare utsatthet och bekymmer: “[...] and when Betty found herself with no place to stay immediately following her release, she called the only person she could think of—her ex-boyfriend. Though he provided her with a place to stay, she explained how he took advantage of her” (Cobbina 2010:223). Många tidigare fängelsedömda individer har svårt att hitta ett stabilt boende som ett resultat av att hyresvärdar undviker att hyra ut lägenheter till individer med ett brottsregister (Leasure & Martin 2017). På grund av det stigma som ett brottsregister medför selekteras tidigare fängelsedömda individer bort i
urvalsprocessen. Individer som begått allvarlig brottslighet, eller nyligen avtjänat sitt fängelsestraff, löper störst risk att nekas ett boende. Hyresvärdar är mer benägna att hyra ut bostäder till individer som blivit dömda för mindre förseelser och för brott som
ligger längre bak i tiden. Detta medför att nyligen frigivna individer löper absolut störst risk att stigmatiseras och som ett resultat av detta har mycket svårt att teckna
hyreskontrakt - just när de är i allra störst behov utav detta (a.a.). Upplevelser av organisationer och myndigheter
I Mills m.fl. (2013) studie konstateras att utsatta individer upplever negativa erfarenheter av myndigheter i termer av att myndigheterna inte förstått den djupa sårbarhet som hemlöshet faktiskt innebär. Studiens resultat visar dock på att en övervägande majoritet av intervjupersonerna haft mycket positiva upplevelser av myndigheters hjälp gällande att finna bostad. Denna hjälp har haft en god påverkan på individernas välmående såtillvida att de känt sig trygga, sedda och bekräftade. Detta skiljer sig från Sahlin & Löfstrand (2001) resultat som påvisar att utsatta individer ofta uppfattar socialtjänstens hjälp som ‘motstånd snarare än medgång’. Individerna saknar tilltro till myndighetens kompetens och framhåller att de beslut som fattas sällan
överensstämmer med vad som är rimligt och nödvändigt för individen. Enligt författarna är det inte ovanligt att utsatta individer således anser att socialtjänstens bristfälliga bedömningar stjälper mer än de hjälper. Författarna vittnar om att vissa individer tackar nej till lågtröskelboenden då de befarar att boendet kommer att resultera i återfall i missbruk - trots detta har socialtjänsten gjort bedömningen att boendet är passande. Således upplevs myndighetens åtgärder som motsägelsefulla och godtyckliga, vilket skapar stor frustration. Sahlin & Löfstrand (2001) beskriver detta som en annalkande “legitimitetskris”.
TEORI
I detta stycke presenteras teoretiska utgångspunkter gällande stigmatisering och självstigmatisering. Därefter behandlas stigmatisering utifrån kontakt med myndigheter.
Stigmatisering
Enligt Goffman (2011) definieras begreppet stigmatisering som ett djupt
misskrediterande, avvikande attribut hos en människa. Stigmat har en benägenhet att reducera individen till att vara det som själva stigmat symboliserar, vilket resulterar i att individen framställs som bristfällig hos allmänheten (Goffman 2011). Stigmatiserade individer är utsatta för stereotypa föreställningar av deras grupptillhörighet och
diskriminerande behandling, vilket riskerar influera deras självbild i negativ bemärkelse (Moore m.fl. 2018). Lagförbrytare anses vara en av de mer stigmatiserade av
marginaliserade grupper som upplever omfattande diskriminering och negativa
konsekvenser till följd av deras identitet. Allmänheten tenderar ha en negativ, stereotyp bild av gruppen ‘kriminella’ där de kategoriseras som opålitliga, ointelligenta eller direkt farliga (Moore m.fl. 2018).Enligt Moore m.fl. 2018 kan även lagstiftning vara utformad på sådant sätt att den begränsar dessa individer från att ta del av
bostadsmarknaden, vilket betyder att stigmatiseringen också sker på strukturell nivå.
Självstigmatisering
Att kriminella individer upplever diskriminering på grund av deras brottsregister tenderar resultera i självstigmatisering - den process där kriminella stereotyper internaliseras. Detta kan ha en signifikant negativ påverkan gällande
återanpassning i samhället för individer efter avtjänat fängelsestraff: diskrimineringen kan bland annat främja ett “tillbakadragande” och hindra individen från att söka behandling, jobb och bostad (Moore m.fl. 2018), vilka samtliga är riskfaktorer som ökar återfallsrisken (Baldry m.fl. 2003, se även Baldry m.fl. 2006; Leasure & Martin 2017). Det är således av vikt att identifiera de faktorer som kan öka denna sårbarhet för självstigmatisering i syfte att underlätta återanpassningen till samhället (Moore m.fl. 2018).
Stigmatisering utifrån kontakt med myndigheter
I linje med Moore m.fl. (2018) bekräftar även Sahlin & Löfstrand (2001) att stigmatisering kan hindra en individ från att söka den hjälp de behöver. Enligt
författarna kan ett möte med en socialarbetare orsaka känslor av skam och obehag hos individer, oavsett hur de blir bemötta (a.a.). Detta kan dels ha sin grund i en gängse uppfattning om att kontakt med en socialarbetare är ett ‘misslyckande’, men kan även bero på att mötet upplevs som ett personligt intrång där bostadssökanden tvingas dela med sig av privata detaljer (a.a.). Kontakten med myndigheter kan även ha en
stigmatiserande effekt utifrån en hyresvärds perspektiv - vissa hyresvärdar kan tolka individers kontakt med myndigheter som ett “tecken på problem” och sedan använda detta som argument för exkludering (a.a.).
METOD
I följande avsnitt presenteras inledningsvis vår kvalitativa metod, våra
semistrukturerade intervjuer och vårt urval. Därefter redogörs för material och
genomförande och för forskarens roll och förförståelse. Avslutningsvis presenteras våra etiska överväganden och valda analysmetod.
Kvalitativ metod
Kvalitativ forskning utgör en forskningsstrategi som syftar till att beskriva och förstå egenskaper i de fenomen som ska studeras (Malterud 2011). Tonvikten i kvalitativ forskning ligger på ord snarare än siffror och metoden kännetecknas av att vara induktiv och tolkande till sin art (Bryman 2018). Inom kvalitativ forskning försöker forskaren inte enbart fånga respondenternas handlingar, utan även tolka dessa handlingars
innebörder. Genom ett kvalitativt tillvägagångssätt ges möjlighet att utforska dynamiska processer såsom interaktion och utveckling, och målet är snarare att förstå fenomenet än att förklara det (Malterud 2011).
Semistrukturerade intervjuer
Semistrukturerade intervjuer innebär att forskaren utgår från en intervjuguide med en uppsättning formulerade frågor som även öppnar upp för eventuella följdfrågor
(Bryman 2018). Frågorna är ofta mer allmänt formulerade än i exempelvis strukturerade intervjuer, och ordningsföljden på frågorna kan variera. Semistrukturerade intervjuer ger respondenterna möjlighet att berätta mer självständigt och tenderar att lämna utrymme för oförutsedda och ovanliga svar (Bryman 2018). Intervjuguiden kan med fördel ses som en slags minneslista, som dessutom kan revideras under arbetets gång (Malterud 2011). I denna studie valdes den semistrukturerade intervjun främst utifrån
dess flexibilitet - respondenterna har stor frihet att själva utforma svaren efter eget tycke utan att ämnet som intervjun kretsar kring förbigås. Den semistrukturerade intervjun ger i regel även fylliga och detaljerade svar (a.a.), vilket lämpar sig väl för vår uppsats då syftet är att få en djupare förståelse för ett specifikt fenomen. Kvalitativa intervjuer kritiseras ständigt för att vara för subjektiva (Bryman 2018). Här menar kritiker på att forskningsresultatet alltför ofta bygger på forskarens personliga uppfattning om vad som är viktigt och betydelsefullt att ta med i studien (a.a.). Enligt Malterud (2011) bör
forskaren genomgående arbeta med sig själv under forskningsprocessens gång för att på bästa sätt kunna ta till sig informationen med ett öppet sinne. I vår studie har vi, i den mån det går, försökt att hålla oss objektiva och neutrala för att på bästa sätt låta respondenterna berätta om deras upplevelser. Genom att vara tre författare till denna studie ökar vi möjligheten att integrera olika synsätt, tolkningar och infallsvinklar när vi tolkar materialet.
Urval
Urvalet är målinriktat, vilket innebär att respondenterna och platsen är strategiskt valda för att vara relevanta för studiens forskningsfrågor (Bryman 2018). Det kan uppstå begränsningar med denna typ av urval, då resultatet inte går att generalisera till hela populationen (a.a.). Inom kvalitativ forskning är målet med urvalet inte
hypotesprövning eller överförbarhet på populationsnivå - urvalet syftar istället till att ge ett innehåll som tillgodoser ett rikt och varierat material om det vi vill uttala oss om efter att studien är klar (Malterud 2011). Informationsrikedom är således ett mer adekvat kriterium för ett bra urval inom kvalitativ forskning (a.a.). Således uppfattar vi inte studiens överförbarhet som ett problem, då studien ämnar undersöka fenomenet på djupet och få en förståelse för bostadssituationen bland tidigare fängelsedömda, utan avsikt att generalisera.
I denna studie har vi intervjuat fyra stycken respondenter som vi kommer att benämna som Respondent1, Respondent2, Respondent3 och Respondent4 under arbetets gång. Vårt urval består av både kvinnor och män över 18 år och samtliga respondenter har avtjänat ett fängelsestraff. Vi kom i kontakt med respondenterna genom organisationen Kris i Malmö, vilka vi initialt kontaktade via mejl. För att få tillträde till organisationens medlemmar agerade en verksamhetsansvarig som en länk mellan oss och
respondenterna. Denna person benämns inom forskning som grindvakt (Bryman 2018). I detta arbete har vi valt att begränsa oss till fyra respondenter för att besvara syftet och frågeställningarna kring bostadssituationen och deras förhållande till organisationer och myndigheter efter avtjänat fängelsestraff. Valet att använda oss att av fyra respondenter baserades på den tid och det utrymme som fanns. Bryman (2018) menar på att urvalets storlek inte är det viktiga i valet av respondenter inom kvalitativa studier, istället är det innehållet som är av betydelse. I linje med detta påpekar Sarnecki & Sivertsson
(2009:30) att “[...] när det gäller intervjustudier sker vinsten i djup och fyllighet på bekostnad av bredd, vilket medför att generella slutsatser på basis av enbart intervjuer blir svåra att dra”. Syftet med vår studie var inte att generalisera resultatet på en större population, således ansåg vi att det inte var nödvändigt med ett större urval av
respondenter. Vidare är vi medvetna om att de respondenter vi intervjuat från organisationen Kris inte är representativa för alla individer som tidigare avtjänat ett fängelsestraff, då medlemmarna på Kris själva haft viljan att avsluta sin kriminella karriär efter avtjänat fängelsestraff, till skillnad från andra kriminella som lever ett antisocialt liv.
Material och genomförande
Innan intervjuerna utformades en intervjuguide som introducerades med enklare, inledande frågor. Frågorna berörde främst respondenternas boende och livssituation efter avtjänat fängelsestraff. Frågorna övergick sedan till att undersöka
bostadssituationens påverkan på respondenternas liv (se bilaga 4). Avslutningsvis fick respondenten besvara frågor som handlade om deras upplevelser av den hjälp de tillhandahållit av myndigheter och organisationer. För att underlätta arbetet
formulerades ett antal följdfrågor som var tänkta att ställas under intervjun om tillfälle gavs. För att undvika en skev maktbalans mellan respondent och intervjuare,
intervjuades samtliga respondenter individuellt vid ett tillfälle var. Eftersom att det är av vikt att respondenterna känner sig trygga på platsen där de intervjuas, och att
intervjurummet är beläget i en lugn miljö för att undvika eventuella störningar (Bryman 2018), genomfördes intervjuerna i ett avskilt rum i KRIS egna lokaler. För att underlätta arbetet och säkerställa att all empiri som insamlats under intervjuerna skulle återges korrekt valde vi att spela in intervjuerna på våra mobiltelefoner. Detta efter
godkännande från respektive respondent. Generellt sett medför inspelningar av intervjuer en högre kvalitet på datainsamlingen eftersom att forskaren kan vara fokuserad på vad och hur respondenterna uttrycker sig utan att distraheras av att föra anteckningar (Bryman 2018). Samtliga mobiler har ett lösenordsskydd och innehållet har endast varit tillgängligt för oss forskare. De inspelade intervjuerna raderades från mobiltelefonerna omedelbart efter att transkribering genomförts.
Forskarens roll och förförståelse
En forskarens utgångspunkt baseras på forskarens personliga erfarenheter, upplevelser och yrkesmässiga intressen - frågan är därmed inte om forskaren påverkar processen, utan hur (Malterud 2011). Oavsett problemställning eller forskningsmetod kommer forskarens förförståelse att påverka undersökningens resultat (a.a.). På grund av förförståelsen riskerar forskaren att påbörja sin forskning med skygglappar på och är således inte öppen för nya fynd. Risken blir att resultatet inte härrör från det insamlade empiriska materialet utan från förförståelsen, och forskaren försummar då den kunskap som empirin ger (Malterud 2011). Mot bakgrund av detta är det viktigt att forskaren genomgående under undersökningen förhåller sig reflexiv till sin forskning, och “[...] reflekterar över konsekvenserna av sina metoder, värderingar, skevheter och beslut när det gäller den kunskap om den sociala verkligheten som de genererar.” (Bryman 2018:471). Forskaren kan dock även dra fördel av sin förförståelse: exempelvis kan förförståelsen ses som en grundsten till forskarens motivation till att börja forska om ett specifikt ämne (Bryman 2018).
Att vår studie färgas av vår förförståelse är svårt att undkomma. Exempelvis kan vår förförståelse ha påverkat de frågor som formulerats i vår intervjuguide, de följdfrågor vi ställde under intervjuerna, de reaktioner vi uttryckte under intervjun och vår tolkning av det empiriska materialet. Vidare närmade vi oss våra
respondenter i egenskap av ‘kriminologstudenter’, vilket kan ha påverkat respondenternas uppfattning av oss. Detta kan eventuellt ha resulterat i att respondenterna formulerat sig på ett visst sätt, eller undvikit att delge oss viss information. Å andra sidan kan vi i egenskap av just ‘kriminologstudenter’
eventuellt ha bidragit till en förtroendeingivande miljö där respondenterna känt sig trygga, eftersom vi inte representerar någon form av makthavare, polis eller myndighet.
Klargjort är, att vår förförståelse påverkar studiens utfall. I syfte att minska studiens skevhet (bias) har vi forskare försökt förhålla oss kritiska till vårt angreppssätt, genomförande och resultat under forskningsprocessen. Vi har genom noggrant arbete försökt att enbart tolka det som framkom under
intervjuerna, utan att låta våra egna värderingar ta överhanden. Samtliga forskare har haft mycket liten kunskap om boendesituationen för individer efter avtjänat fängelsestraff innan vi påbörjade vår forskningsprocess, vilket minskar risken för att våra personliga värderingar kring ämnet avspeglar studiens resultat. Det faktum att vi är tre stycken forskare som skriver studien har gynnat oss, då vi gemensamt kunnat flagga för, och utröna, när personliga värderingar tagit över i forskningsprocessen. Vår förförståelse har dock motiverat oss till att undersöka just boendesituationen för individer som avtjänat ett fängelsestraff, således har vår förförståelse lett till vår problemformulering.
Etiska överväganden
Inom svensk forskning gäller följande etiska grundprinciper: Informationskravet, Samtyckeskravet, Konfidentialitetskravet samt Nyttjandekravet (Bryman 2018). Enligt Informationskravet är forskaren skyldig till att informera berörda parter om studiens syfte samt informera deltagarna om att deras deltagande är frivilligt: de kan när som helst under studiens gång avsluta sitt deltagande utan krav på motivering.
Samtyckeskravet berör respondenternas fria vilja till att delta i studien. Detta innebär att forskaren måste få ett samtycke från deltagarna innan datainsamlingen påbörjas. Är respondenten minderårig är det dennes vårdnadshavare som skall lämna sitt samtycke. Konfidentialitetskravet berör behandlingen av det insamlade materialet: personuppgifter skall förvaras och behandlas på ett sätt som hindrar obehöriga att ta del av
informationen. Slutligen innebär Nyttjandekravet att de uppgifter som samlas in endast får användas för forskningsändamål (a.a.).
Genomgående under vår arbetsgång har en etisk medvetenhet präglat vår
forskningsprocess och vår studie förhöll sig till Vetenskapsrådet forskningsetiska principer. Inledningsvis gav Etikrådet vid Malmö Universitet ett utlåtande kring vår studie. Detta utlåtande är bifogat i denna uppsats (Se bilaga 3). Innan
intervjuerna fick vi ett skriftligt medgivande från verksamhetsansvarige på Kris, där denne gav sitt medgivande till att låta oss genomföra intervjuer inom
organisationen (Se bilaga 1). Därefter lämnade vi ut informationsblad till respondenterna (Se bilaga 2), vilket innehöll väsentlig information kring vår studie samt en samtyckesblankett för respondenten att signera. I
informationsbladet framkom information om studiens syfte, att respondenternas medverkan var frivillig och att respondenterna hade rätt att avsluta sin medverkan om så önskades. Vidare gavs information gällande hur det insamlade materialet skulle behandlas. Genom att signera samtyckesblanketten gav respondenterna sitt medgivande till att delta i vår studie. Vi ställde ej identitetsfrågor som eventuellt kunde anses vara kränkande, såsom frågor som rör sexualitet, hälsa, etnicitet eller religion. Insamlade data förvarades på ett betryggande sätt genom hela
uppsatsarbetet och makulerades omedelbart efter att uppsatsen var färdig. Det var enbart vi tre författare som hade tillgång till intervjuerna i sin helhet, vilket innebar att ingen obehörig kunde ta del av materialet. Dessutom avidentifierades materialet omgående efter transkribering genom att vi upprättade kodnamn för
respondenterna (Respondent1, Respondent2, Respondent3 och Respondent4), för att sedan genomgående i arbetsprocessen använda oss av dessa namn. Materialet förvarades på våra lösenordskyddade datorer som enbart vi tre författare haft tillgång till. Ingen obehörig har haft tillgång till lösenord, kodnycklar eller dylikt på de enheter där informationen förvarades. Den färdiga uppsatsen innehåller inga personuppgifter som kan knytas till enskilda individer.
Trots att etisk medvetenhet varit central genom vår forskningsprocess finns vissa problematiska aspekter att resonera kring. Vår initiala dialog med Kris har utgjorts av oss tre forskare samt en verksamhetsansvarig på Kris. I mötet med den
verksamhetsansvarige eftersträvade vi att vara så informationsrika som möjligt och lämnade därför detaljerade uppgifter om bland annat studiens syfte,
tillvägagångssätt och etiska aspekter. I det andra urvalet, snöbollsurvalet, valde den verksamhetsansvarige ut lämpliga respondenter för oss att intervjua. I detta urval kan vi inte garantera att verksamhetsansvarige lämnade lika detaljerad information då vi forskare, av naturliga skäl, inte har haft samma inflytande över informationen vid det andra urvalstillfället. Vi har försökt minska de
konsekvenser som ett snöbollsurval kan medföra genom att tillgodose
verksamhetsansvarig med tillräcklig information och sedan bett denne föra vidare detta till medlemmarna.
Det faktum att vi valde att spela in intervjuerna kan också vara problematiskt ur ett etiskt perspektiv. Trots att samtliga respondenter godkänt inspelningen kan den skapa obehag under intervjusituationen, vilket eventuellt resulterar i att
respondenterna undviker att delge oss viss information (Bryman 2018). Vi valde trots detta att spela in intervjuerna utifrån resonemanget att inspelningen ger oss möjlighet att vara mer närvarande i situationen utan att distraheras av
anteckningar, samtidigt som vi kvalitetssäkrar datainsamlingen eftersom att den då kan transkriberas ordagrant. Vidare är det rimligt att anta att intervjusituationen kan ha uppfattats som känslig - trots att inga identitetsfrågor ställdes - på grund av att våra respondenter per definition förknippas med ett oönskat beteende. Detta gav oss ytterligare anledning till att hantera det insamlade materialet på ett diskret och betryggande sätt genom bland annat avidentifikation.
Det faktum att vi författare inte har någon tidigare koppling till organisationen Kris och dess verksamhet bedömer vi vara en styrka i vår studie. Eftersom vi aldrig hade träffat respondenterna innan intervjuerna har vi som författare haft större möjligheter att tolka resultatet av intervjuerna på ett objektivt sätt, utan att tidigare föreställningar och uppfattningar kring individerna vävs in.
Analysmetod
Inledningsvis transkriberades samtliga intervjuer. Dessa analyserades sedan utifrån en systematisk textkondensering enligt Malteruds modell som bygger på fyra steg
(Malterud 2011). Stegen är följande: helhetsintryck, identifiera meningsbärande enheter, kondensering av materialet samt sammanfattning av materialet (a.a.).
I det första steget menar Malterud (2011) på att författarna får bekanta sig med det insamlade materialet i helhet. Vidare lyfter Malterud fram vikten av att forskaren är objektiv i sin analys av materialet och i största möjliga mån försöker lägga sin
förförståelse åt sidan (Malterud 2011) Detta görs i syfte för forskaren att tydligt kunna höra informanternas röster och inhämta de intryck som materialet
förmedlar. Vidare lästes samtliga intervjuutskrifter igenom ett antal gånger, med en avsikt att skapa en förståelse av den insamlade empirin.
Vidare låg fokus i andra steget på att sortera de meningsbärande enheterna enligt modellen (Malterud 2011). Här började vi som författare att sammanfatta våra intryck av de intervjuer vi läst med bakgrund till vissa teman som stötts på under läsningen. I detta steg identifierades meningsbärande enheter, i form av centrala begrepp och meningar. Textstyckena identifierades sedan med en siffra för
vardera respondent. I det tredje steget skall innehållet av intervjuerna kondenseras (Malterud 2011). Detta gjorde vi genom att koda föregående meningsbärande enheter till subteman och huvudteman (se bilaga 5). Dessa teman bearbetades sedan till att utforma en text. Här plockade vi även ut relaterade citat vilka alla representerar de olika teman som valts. I steg fyra utfördes en rekontextualisering, vilket innebär att de funna bitarna skall sättas ihop igen (Malterud 2011). Här sammanfattades informationen från vardera kodgrupp genom en återberättelse av det utvalda materialet. Således utformas en innehållsbeskrivning för vardera kodgrupp för att kunna delge läsarna det slutliga resultatet.
RESULTAT
I följande avsnitt presenteras de sex teman som identifierades under analysfasen. Det empiriska materialet presenteras i form av textstycken kombinerat med citat från respondenterna. De kategorier vi identifierade under analysfasen berör respondenternas bostadssituationen kopplat till förväntningar, återanpassning i samhället, skulder, självuppfyllelse, viljan att förändras och stigmatisering.
Förväntningar
I intervjuerna framkom att samtliga respondenter haft en förväntan på hur deras bostadssituation skulle se ut efter frigivning. Gemensamt för några av
respondenterna var känslan av optimism och en föreställning av att myndigheter skulle tillhandahålla tillräckligt stöd för dessa individer att komma på fötter igen. En av respondenterna uttryckte att denne känt stor hoppfullhet gällande att levnadssituationen skulle ordna sig efter hens frigivning, eftersom socialtjänsten utlovat i ett möte att myndigheten skulle förse hen med en lägenhet:
“Och då hade jag ett möte med dem och då sa de att eftersom att jag har en dotter som det fortfarande är delad vårdnad över, att de kommer hjälpa mig med något boende iallafall. Som då i sin tur ska leda till eget boende. Men en vecka innan jag blir frigiven så får jag veta att så är inte fallet…” - Respondent 1
När respondenten blev tillfrågad om vad som utlovats, och vad
överenskommelsen gått ut på, förklarade hen för oss att denne inte ansåg sig ha ställt särskilt höga krav. Det som respondenten efterfrågat av myndigheten var tak över huvudet på en plats där hens dotter skulle tillåtas att komma på besök. Respondenten beskrev att besvikelsen var stor när denne, efter otaliga försök, insåg att socialtjänsten inte skulle tillhandahålla efterfrågad hjälp:
“Alltså jag hade förväntat mig att det skulle bli svårt. Jag hade förväntat mig att det kommer absolut inte blir lätt. Men jag hade ändå förväntat mig att jag skulle få hjälp där jag kunde ha ett umgänge med min dotter. Och då tänkte jag på barnens perspektiv. [...] jag hade räknat med att soc (socialtjänsten, författarnas anmärkning) skulle hjälpa mig med något, typ jag trodde typ att jag skulle få hamna på ett gemensamt boende eller på ett vandrarhem, någonstans åtminstone där jag kunde ha umgänge med min dotter. Men jag förväntar inte mig att ´Här har vi en lägenhet till dig, här är allting klart´, jag förväntade mig att det skulle bli svårt, men jag förväntade mig ändå lite hjälp” - Respondent 1
Viljan att förändras
Samtliga respondenter menade på att anledningen till att de avslutat sin kriminella livsstil, eller upphört med sitt missbruk, har varit för att de själva eftersträvat en livsförändring. Den egna viljan, i kombination med den hjälp som samhället erbjuder, blev avgörande faktorer i upprätthållandet av en prosocial livsstil:
“Ja ja det är de som själva måste vilja förändra sitt liv” - Respondent 2 En av respondenterna menade även på att denna vilja till förändring spelar en avgörande roll beträffande den hjälp som kommer att erbjudas. Visar individen att den är öppen för en livsförändring är chansen större att denne får hjälp av
myndigheter och organisationer angående att ordna ett boende:
“Ja det beror ju helt och hållet på, bjuder du inte till själv och visar att du vill, då är chanserna inte stora. Och bjuder du till och visar, visar att du kan ordna ett jobb till exempel och du är drogfri ja då blir chanserna mycket större” - Respondent 3
I linje med detta berättade en av respondenterna att denne länge varit aktiv på program där hen sökt kunskap om självhjälp för en kunna upprätthålla sin nya livsstil:
“…man jobbar med sig själv man tittar på sig själv och sina brister, hur man har sårat andra och hur man har sårat sig själv, man måste själv vilja förändras” - Respondent 4
Under intervjuerna framkom att den egna viljan till livsförändring kan ta sig uttryck på olika sätt, och i olika utsträckning. Respondent 1 var en av de respondenter som tog sig an utmaningen att kontakta privata hyresvärdar. Hos samtliga hyresvärdar förelåg ett krav om att blivande hyresgäster skulle ha ett arbete med en stabil inkomst för att uthyrning skulle bli aktuellt. Respondent 1 valde därför att söka arbete på olika arbetsplatser och har varit mycket aktiv i sitt arbetssökande. Trots att Respondent 1 endast hade varit frigiven i ett fåtal
månader hade hen redan varit på flertalet arbetsintervjuer:
“...jag har varit på fyra arbetsintervjuer redan. Eh... tre av dem har jag tyckt själv har gått fruktansvärt bra...” - Respondent 1
Ovärdighet
I termer av ett bostadssökande framkom främst självstigmatisering hos
respondenterna. Respondenterna har påvisat olika nivåer av självstigmatisering, vilket har begränsat deras bostadssökande i olika grad. För att undvika känslor av skam och förnedring har de begränsat sina handlingsalternativ och valt bort alternativ som varit aktuella tidigare. En av respondenterna svarade på följande sätt gällande alternativet att bo hos gamla vänner:
“...när man lever det livet så hör man inte av sig. Det är för mycket skam och asså så…” - Respondent 4
Vissa respondenter var själva så pass säkra på att exkluderas från
bostadsmarknaden att det uppfattades som lönlöst att söka bostad på egen hand. De ansåg sig själva vara oattraktiva på bostadsmarknaden och som ett resultat av detta främjas ett tillbakadragande. När två respondenter fick frågan om de själva har sökt bostad på eget initiativ framkom följande:
“Nej, för att jag visste att jag inte skulle få, jag var ju, jag hade blivit vräkt och fått skulder” - Respondent 4
“Nej. Sen är det ju det…Hur pass socialt handikappad man är. Vilken hyresvärd vill ha en? Det är ju det” - Respondent 2
Återanpassning till samhället
I detta temat har följande tre subteman identifierats; uppskattning, besvikelse och misstro samt risk för återfall.
Uppskattning
De organisationer som omnämnts i intervjuerna är främst Kris och Krami. Samtliga respondenter är medlemmar i föreningen Kris och har haft en god erfarenhet av föreningens stödverksamhet. Respondenterna upplevde att föreningens arbete varit givande på flertalet sätt, men framförallt i stödet att kunna återanpassa sig till samhället genom att ingå i gemensamma aktiviteter. Respondenterna underströk även att känslan av gemenskap var central:
“Kris har hjälpt mig fruktansvärt mycket. De har stöttat mig i min utsluss, jag har haft min sysselsättning här, jag fick fortsätta min praktik här, så jag praktiserar här varje dag heltid och får aktivitetsstöd. Eh... Kris erbjöd mig lägenhet” - Respondent 1
Förutom den praktiska hjälp som Kris erbjuder kunde vi även urskilja en mer subtil hjälp som föreningen tillhandahåller. En av respondenterna beskrev de aktiviteter som finns inom föreningen i positiv ordalag, och förklarade att Kris även kan tillhandahålla ett stöd genom att vara förebilder som föregår med gott exempel. Enligt denna respondent erbjöd Kris ett slags mentorskap, där denne kunde vägledas kring svåra frågor:
“Ja, ja. Man kan äta frukost här, eller äta middag. Det är en bra förening, Malmö Kris. Så är det” “[...] vi säger om jag har barn som är i riskzonen, så kan jag gå
ned till Kris och få lite information, för det är många här som kan ge goda råd till dem som har barn” - Respondent 2
Respondenterna visade även att känslan av ensamhet och utanförskap var särskilt påfrestande efter ett avtjänat fängelsestraff. De betonade vikten av att kunna umgås och få stöd av individer som har en förståelse för deras situation. En av dem förklarar:
“Man blir väldigt ensam. Och ensamheten är en fiende till en. Då är det bra att kunna komma till KRIS och lära känna andra människor som vill någonting, komma någonstans i livet”- Respondent 2
“Många vill förändra sin situation men finns inte såna här verksamheter blir de svårt för dem” - Respondent 3
En av respondenterna är i dagsläget aktiv i Krami. Via dessa har hen fått en sysselsättning och får då ett aktivitetsstöd från arbetsförmedlingen som ingår i detta organ. I syfte att behålla sin praktikplats kände sig respondenten nödgad att flytta in hos sin partner som hen enbart känt i drygt en månad, då Krami har ett krav på bostad för att få en arbetsplats via dem. Detta upplevde respondenten som en påtvingad kompromiss som respondenten själv inte hade valt om hen haft större handlingsutrymme. Enligt respondenten blev detta det enda rimliga alternativet för att behålla praktikplats och kunna upprätthålla relationen till sin dotter:
“Jo, så att jag har ju flyttat in tillfälligt hos min partner. Så jag har en bostad och kan vara kvar på Krami” - Respondent 1
Samtliga respondenter som har genomgått en behandling för sitt missbruk har blivit erbjudna en lägenhet som de omgående har kunnat flytta in i efter att deras behandlingsperiod avslutats. Gemensamt upplevde de att bostaden var en viktig faktor som måste erbjudas omedelbart efter behandlingstiden för att individen skall behålla sin motivation till att fortsätta ett icke kriminellt och drogfritt liv. Respondent 4 berättade om sin upplevelse på behandlingshemmet Provita:
“[...] de ringde mig hela tiden så de märkte ju när jag sa det att nu är jag igång igen. Då låg de på mig hela tiden, kallade in mig, och kom och hämtade mig så. [...] de såg ju till så att hyra och allting var betalt, jag behövde inte göra någonting” - Respondent 4
Besvikelse och misstro
Samtliga respondenter nämnde i första hand socialtjänsten som den myndighet som de haft mest kontakt med. I intervjuerna framkom att vissa respondenter haft sämre upplevelser med myndigheter och organisationer. De upplevde att socialtjänsten inte varit tillräckligt behjälpliga gällande att uppfylla respondenternas framtidsvisioner om en stabil livssituation där de kan ha tillgång till en bostad. Utöver dålig erfarenhet av socialtjänsten framgick även att två av respondenterna känt stor besvikelse och misstro till myndigheter på grund av upprepade avvisningar. Respondenterna beskrev även upplevelsen av att deras socialsekreterare visat passivitet och ett ointresse inför deras ärenden, vilket försvårat situationen ytterligare. Respondent 3 berättar:
“Ja men de, det är många som vill till Kris men det är, de kan vilja komma hit hur mycket de vill men om de inte får bistånd av socialen så får de aldrig komma till. Man kan inte komma hit utan bistånd för då kostar det sjuttontusen åttahundra kronor och det är det billigaste i hela stan. [...] sen beror det ju också på vem man får som socialsekreterare och ekonomihandläggare. Har du otur så får någon som inte alls är motiverad och skiter egentligen i vilket” - Respondent 3 Tillsynsavgiften nämndes av tre av våra respondenter. I samtliga av dessa intervjuer har denna avgift varit avgörande för bostaden vid något tillfälle. Respondenterna har i de flesta fall sett denna avgift som en barriär, och på grund av denna barriär gått miste om bostäder. Respondent 4 är en av de respondenter som tidigare blivit nekad denna avgift då hen inte ansågs vara i behov av ett ekonomiskt stöd, men som vid ett senare tillfälle fått tillsynsavgiften beviljad. Respondent 1 är en av de som fortfarande nekas tillsynsavgiften:
“Men Kris erbjöd mig en lägenhet. Kris-lägenhet som jag då berättade till socialen, jag kan få flytta in direkt. Eh… men de sa nej för där tillkommer en tillsynskostnad som de ansåg att jag inte behövde. Fast att jag har en kriminell bakgrund och drogproblem, så anser de att jag inte behöver den tillsyns utgiften, så jag fick tacka nej till den lägenheten” - Respondent 1
Denna respondent kände sig orättvist behandlad och diskriminerad då hen inte blivit erbjuden samma hjälp som sina andra vänner från anstalten fått efter
frigivning. Respondenten var osäker på varför de inte blivit erbjudna samma hjälp och spekulerar kring vad detta kan bero på:
“...sedan vet jag inte om det är vad det handlar om eller inte men vi kommer från olika kulturer och olika länder. De har dåligt nätverk och de är inte svenskar. Jag har ett bra nätverk och är svensk” - Respondent 1
Risk för återfall
Genom intervjuerna framkom att boendesituationen efter avtjänat fängelsestraff
inledningsvis har sett relativt liknande ut för respondenterna. Samtliga respondenter har blivit erbjudna en plats på ett lågtröskelboende. Där har de upplevt boendenas regler som problematiska utifrån flera aspekter. Samtliga respondenter upplevde vistelsen på lågtröskelboenden som riskfylld på grund av att narkotika var frekvent förekommande. Nedan presenteras respondenternas upplevelser av lågtröskelboenden och
behandlingshemmen Provita och Rebo:
“man får vara positiv, och eftersom att jag haft drogproblem så anser jag att det är en risk.” “... det var ett lågtröskelboende”[...] Man får inte ta droger på boendet, men de har ingen stadga på att man inte får vara positiv. Och för det första så såg jag det som en stor risk, för det andra så får jag inte ha besök av min dotter där. Så tänkte jag okej... det får jag på anstalten.” - Respondent 1
Respondent 1 kände sig även begränsad när det gällde kontakten till sin enda dotter och menar på att hen skulle valt att stanna på boendet i några månader om det inte vore för att hen inte fick ha sin dotter på besök där: