EXAMENSARBETE -KANDIDATNIVÅ
VÅRDVETENSKAP MED INRIKTNING MOT OMVÅRDNAD VID AKADEMIN FÖR VÅRD, ARBETSLIV OCH VÄLFÄRD
2020:12
Transpersoners upplevelse av bemötandet från hälso- och
sjukvård
En litteraturöversikt
Frida Andersson
Ronja Fossengen Hult
Examensarbetets titel:
Transpersoners upplevelse av bemötandet från hälso- och sjukvård En litteraturöversikt
Författare: Frida Andersson, Ronja Fossengen Hult
Huvudområde: Vårdvetenskap med inriktning mot omvårdnad
Nivå och poäng: Kandidatnivå, 15 högskolepoäng
Utbildning: Sjuksköterskeutbildning, GSJUK17h
Handledare: Anne-Louise Bergh
Examinator: Karin Högberg
Sammanfattning
I alla år har det funnits personer som överskrider det heteronormativa förhållningssätt som råder i dagens samhälle. Litteraturöversikten riktar sig in på transpersoner då de aldrig fått lika mycket plats i samhället som resterande befolkning. Transpersoner har blivit påhoppade, trakasserade och förolämpade av såväl familj som hälso- och sjukvård, på grund av hur de väljer att uttrycka sin könsidentitet. Vi valde att göra en litteraturstudie med syftet att ur ett patientperspektiv få kännedom kring hur transpersoner upplever mötet med hälso- och sjukvård. Resultatet av litteraturöversikten delades in i tre huvudteman: Bemötande, Utbildning och Utsatthet. Dessa huvudteman har totalt åtta underteman. Resultatet belyser att transpersoner upplever att de inte blir rättvist bemötta och att de många gånger själva får undervisa vårdgivare, vilket många beskriver som påfrestande. Resultatet visar även hur transpersoner blir placerade i fack, för att de förväntas vara någon de inte är av hälso- och sjukvården. Slutsatsen är att hälso- och sjukvård har stora brister när det kommer till kunskap om transpersoner och hur de bör bemötas i en vårdande kontext samt att det behövs mer utbildning och forskning inom området.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING _________________________________________________________ 1 BAKGRUND _________________________________________________________ 1 Begreppsdefinitioner _______________________________________________________ 1 Transperson ____________________________________________________________________ 1 Transsexuell ____________________________________________________________________ 1 HBTQI ________________________________________________________________________ 2 Normer __________________________________________________________________ 2 Könsdysfori och könsutredning ______________________________________________ 2Val av behandlingsmetoder ________________________________________________________ 3
Transpersoners historia ____________________________________________________ 3
Statistik _______________________________________________________________________ 4
Transpersoner i relation till hälsa ____________________________________________ 4 Vårdvetenskaplig anknytning ________________________________________________ 4
Livsvärld ______________________________________________________________________ 4 Lidande _______________________________________________________________________ 5 Bemötande och vårdande relation ___________________________________________________ 5 Personcentrerad vård _____________________________________________________________ 5
Lagar ____________________________________________________________________ 5 Sjuksköterskans kompetensområde ___________________________________________ 6 Tidigare forskning i relation till transpersoners hälsa ____________________________ 6
PROBLEMFORMULERING ____________________________________________ 7 SYFTE ______________________________________________________________ 7 METOD _____________________________________________________________ 7 Datainsamling _____________________________________________________________ 7 Dataanalys _______________________________________________________________ 8 RESULTAT __________________________________________________________ 9 Bemötande ______________________________________________________________ 10
Upplevelsen av att bemötas med respekt _____________________________________________ 10 Att bli exkluderad eller bemött med respektlöshet ______________________________________ 10 Upplevelsen av att bli bemött med bristfälligt stöd från vårdgivare ________________________ 11
Utbildning _______________________________________________________________ 11
Upplevelsen av att utbilda vårdgivare _______________________________________________ 12 Bristfällig kunskap ______________________________________________________________ 12
Utsatthet ________________________________________________________________ 12
Könsidentitet som hinder för ett vårdande möte _______________________________________ 13 Att inte passa in i en mall _________________________________________________________ 13 Brist på tillit och att skjuta upp besök _______________________________________________ 14
DISKUSSION _______________________________________________________ 14
Metoddiskussion __________________________________________________________ 14 Resultatdiskussion ________________________________________________________ 16
Bristande kunskap och otillräcklig utbildning _________________________________________ 16 Vårdgivares ansvar för att ge trygghet och stöd ________________________________________ 18 Att vårdas eller inte vårdas utifrån ett heteronormativt förhållningssätt _____________________ 20
Hållbar samhällsutveckling_________________________________________________ 21
SLUTSATS __________________________________________________________ 22 REFERENSER ______________________________________________________ 23 BILAGA 1 __________________________________________________________ 28 BILAGA 2 __________________________________________________________ 29
INLEDNING
Under sjuksköterskeutbildningen har vi studerat och fått kunskap kring svensk lagstiftning som gäller för hälso- och sjukvården. Det vi fått med oss från utbildningen är att vården ska bedrivas på lika villkor för alla, oavsett kön, etnicitet, religion, ålder etcetera. Under verksamhetsförlagda utbildningar har vi lagt märke till att vissa patientgrupper behandlas med mindre respekt. Transpersoner är ett exempel på en utsatt grupp i samhället och genom att belysa och sprida information om hur denna patientgrupp upplever hälso- och sjukvård, kan vården för transpersoner förbättras.
BAKGRUND
I bakgrunden beskrivs begreppet transperson och relaterade begrepp. Det krävs att dessa begrepp förklaras för att skapa en större förståelse för transpersoner. Historiska tillbakablickar, sjuksköterskans ansvarsområde och olika styrdokument samt vårdvetenskapliga begrepp har inkluderats för att förstå transpersoners situation bättre.
Begreppsdefinitioner
Transperson
Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) beskriver att ordet trans kommer från latin och kan översättas till “överskrida”. Just ordet transperson är ett övergripande begrepp som innefattar flertalet olika identiteter, personer och grupper där de alla har gemensamt att de bryter mot samhällets normer för könsidentitet och kön. Detta innebär att könsidentiteten inte stämmer överens med det juridiska kön som gavs vid födseln. Begreppet transperson hör inte ihop med sexuell läggning utan det har enbart med könsidentitet att göra (RFSL 2019a).
Könsidentitet förklaras som det kön personen upplever sig att vara. Detta stämmer inte alltid överens med hur kroppen ser ut. Könsidentiteten kan variera under livet och alla personer har en könsidentitet att förhålla sig till, oavsett vad man definierar sig som. Att inte definiera sig som något visst kön har också med könsidentitet att göra. Det är vanligt att inte reflektera över sin könsidentitet (RFSL Ungdom 2019a).
Med det juridiska könet menas det kön som står inskrivet i folkbokföringen och personnumret där den näst sista siffran indikerar vilket kön personen i fråga har. Det juridiska könet kan ändras om personen i fråga är över 18 år, har en intersexvariation eller en diagnostiserad könsdysfori och är folkbokförd i Sverige (RFSL Ungdom 2019a).
Transsexuell
Transsexuell är ett begrepp som används för att beskriva de personer som vill ändra sitt kön både juridiskt och kroppsligt. Känslan av att vilja byta kön kan komma redan i ung ålder, oftast i samband med puberteten. Inom detta begrepp beskrivs även FtM-transsexuella och MtF-FtM-transsexuella. FtM-transexuella står för en kvinna som vill vara man och MtF-transexuella står för en man som vill vara kvinna (RFSL Ungdom
2019a). Begreppet transsexuell syftar inte på sexuella preferenser, utan en transsexuell person kan anta vilken sexuell läggning som helst (RFSL 2019a).
HBTQI
RFSL (2019b) beskriver HBTQI som ett paraplybegrepp och står för Homosexuella, Bisexuella, Transpersoner, Queerpersoner och Intersexpersoner. Homosexuella är personer som attraheras av personer med samma kön. Bisexuella personer attraheras av både män och kvinnor. Transpersoner är en person som överskrider gränsen för könsnormer, könsidentitet och könsuttryck. Queerpersoner är personer som ifrågasätter hur personer ska leva i relation med andra, uttrycka kön, bilda familj och leva i sexuella relationer. Att identifiera sig som queer innebär att inte alltid vilja identifieras med sitt kön eller sexualitet. Intersexpersoner är personer vars könsutveckling, könskörtlar och könskromosomer utvecklas på ett avvikande sätt.
Normer
Med normer menas oskrivna lagar, idéer eller ideal angående hur samhället förväntas att vara. Normerna påverkar samhället på olika nivåer, bland annat relationsnivå, lagstiftning, synlighet och måendet. Vissa normer anses vara negativa då de påverkar personer i hur de beter sig gentemot hur de vill bete sig (RFSL Ungdom, 2020). Enligt Full Personality Expression Sweden (FPES, u.å) kan normer ibland begränsa möjligheten för personer att vara sig själva då de anser att den som ej följer heteronormen kan få problem. Heteronormen syftar till de oskrivna lagar, föreställningar och förväntningar som är relaterat till kön och sexualitet. Denna norm bidrar till en tydlig förförståelse om att personer ska vara antingen man eller kvinna. Personen ska enligt heteronormen identifiera sig med samma kön hela livet. Samhället har förväntningar på att män ska vara maskulina, att kvinnor ska vara feminina och att dessa två kön ska bli kära i varandra. Alla som inte stämmer överens med det bryter mot normen (RFSL Ungdom, 2020). Cisnormen inkluderar de personer där deras juridiska kön, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop med kroppen. Alltså att en person som är född med ett manligt könsorgan, är registrerad som man i folkbokföringen och känner sig som en kille är ett exempel på en cisman. Samma sak gäller för kvinnor (ibid). Transpersoner avviker från de normer som råder i samhället vad gäller könsidentitet. De blir många gånger bemötta med okunskap, diskriminering och blir inte heller förstådda, varken av familj, vänner eller från hälso- och sjukvård. Vid flera tillfällen behöver transpersoner ofrivilligt försvara sin könsidentitet (Folkhälsomyndigheten 2016).
Könsdysfori och könsutredning
Könsdysfori är ett begrepp som beskriver ett psykiskt lidande som uppstår till följd av känslan att inte tillhöra det kön som blivit tilldelat vid födseln (Socialstyrelsen 2020a). Känslan av att inte identifiera sig som sitt biologiska kön kan reduceras genom vård och behandling. Detta kan ske på flera sätt, som hormonbehandling eller att genomgå operationer. Det beskrivs med ordet könsbekräftande behandling. Könsdysfori är mångdimensionellt och upplevs därmed olika hos olika personer. Kroppslig dysfori handlar mer om behåring, ansikts- och kroppsform, men det finns också dysfori som rör
sig om hur sociala situationer upplevs. Vissa känner sig obekväma med sitt kön när de är med andra, men inte i sin egen tillvaro (ibid).
De flesta transpersoner upplever könsdysfori och då kan en så kallad könsutredning göras. För att få genomgå en behandling krävs diagnosen könsdysfori, en sådan diagnos ställs endast av ett könsutredningsteam. Könsutredning finns som stöd för att kunna reda ut de känslor och tankar som uppstår kring könet, därför krävs inget beslut gällande att vilja ändra sin kropp för att starta en könsutredning (RFSL Ungdom 2019b). Det är viktigt att könsutredningen inte påskyndas utan det får ta den tid som behövs. Generellt så tar det minst ett år inom specialistvården. De professioner som deltar i en könsutredning är psykologer, kuratorer och psykiatriker (Socialstyrelsen 2020a).
Val av behandlingsmetoder
För de som väljer att behandlas finns det olika typer av behandling. Behandlingen fokuserar på att förenkla vardagen för att kunna leva ett liv som stämmer överens med könsidentiteten. Hormonbehandling avser testosteronbehandling, som ger resultat som mer kroppsbehåring, mindre bröst, mörkare röst samt utebliven menstruation. Medan en hormonbehandling med östrogen bland annat ger resultat som minskad testikelstorlek, minskad spermieproduktion och ökad bröstkörtelvävnad. En hormonbehandling är en behandling som pågår hela livet, dock sker de flesta förändringarna under de två första åren. Stopphormoner är hormoner som är vanligt att få innan puberteten börjar, för att stoppa puberteten helt. Därefter ersätts stopphormoner med könshormoner. Kirurgiska ingrepp för att bli förkvinnligad är dels att minska storleken på struphuvudet, göra bröstimplantat samt ansiktskirurgi. Ingrepp mot det maskulina könet innebär att ta bort fett på höfterna samt att operera bort bröstkörtelvävnad för att främja en maskulin bröstkorg (Socialstyrelsen 2020a).
Transpersoners historia
Ramnehill (2016) beskriver att personer är ett resultat av den indelning som kallas kön. Det har alltid funnits personer som överskrivit gränserna vad gäller könsidentitet, på ett sätt som kulturen inte har accepterat, exempelvis transpersoner. I en dokumentär från utbildningsradion (UR) Nationen hävdas att ansökan för att genomgå en könskorrigering ökade markant mellan åren 2011–2016. Enligt UR beskrivning tror många att det är en tillfällig trend att definiera sig som trans, men så är inte fallet. Det har alltid funnits personer som inte passat in i samhällsnormen (Nationen 2016).
1972 blir Sverige först i världen med att erbjuda personer att byta juridiskt kön, med villkoret att personen steriliserar sig (Nationen 2016). Under samma år börjar Sverige även erbjuda behandling med antingen hormoner eller kirurgi (RFSL Ungdom 2020b). 2001 beslutar RFSL att inkludera transpersoner i sin målgrupp (ibid). År 2009 avskaffas diagnosen “transvestism”. Fram tills dess ansågs diagnosen vara en psykisk störning (Nationen 2016). Transpersoner inkluderas nu i diskrimineringslagen (RFSL Ungdom 2020b). År 2010 gör Socialstyrelsen en utredning av hur väl den könsbekräftande vården fungerar och kommer där fram till att det finns flera brister, bland annat så är vården olik för personer som söker könsbekräftande vård, beroende på vart i landet vården bedrivs (ibid). År 2012 slår kammarrätten fast att det är fel att kräva sterilisering. Då det strider
mot både svensk grundlag och Europakonventionen (Nationen 2016). 2013 beslutas att ingen mer tvångssterilisering av transpersoner får ske (RFSL Ungdom 2020b). År 2017 ser Socialstyrelsen över klassificeringen av transsexualism och har som mål att det inte ska ses som en sjukdom (Nationen 2016).
Statistik
Det sker en ökning av personer som blir diagnostiserade med könsdysfori. Under 2018 var det totalt 5841 personer, vilket motsvarar 0,06% av befolkningen som hade någon form av könsdysforidiagnos (Socialstyrelsen 2020b). Socialstyrelsen (2010) tog emot cirka 540 ansökningar i Sverige mellan åren 1992–2009 gällande förändringar av könet samt tillstånd av kirurgiska ingrepp. Mellan åren 1992–1997 var det ett årligt genomsnitt på 17 ansökningar. Detta ökade mellan åren 2004-2009 då det var ett genomsnitt på 37 ansökningar varje år. Statistiken påvisar att det ständigt sker en ökning av personer som vill ändra sitt juridiska kön. Enligt ny statistik från Socialstyrelsen (2020) var det 453 personer som ansökte om juridiskt könsbyte år 2018 och utav dessa var det 446 personer som blev beviljade. År 2019 var det 431 personer som ansökte varav 403 blev beviljade ändring av juridiskt kön.
Transpersoner i relation till hälsa
International Classification of Diseases (ICD) är en internationell klassificering av sjukdomar och andra hälsorelaterade problem och är ett redskap för att kunna hjälpa till att diagnostisera och observera hälsoproblem i världen. 2017 reviderades ICD-10 och blev ICD-11. För transpersoner innebar revideringen att diagnosen “transsexualism” flyttades från kapitlet om mental- och beteendestörningar och ersattes med “könsinkongruens i tonåren och vuxen ålder” i kapitlet om förhållanden relaterade till sexuell hälsa (WHO, u.å).
Socialstyrelsen (2020b) påpekar att psykisk ohälsa är något som är vanligare hos personer med könsdysfori än hos den allmänna befolkningen. En vanlig psykiatrisk diagnos bland transpersoner är autism. Men även andra psykiatriska diagnoser som bland annat personlighetssyndrom, bipolärt syndrom och självskadebeteende inklusive suicidförsök förekommer hos personer med könsdysfori. Hos transpersoner är suicidförsök vanligast hos unga vuxna, i åldrarna 18–24 år, som var registrerade kvinnor vid födseln. Vidare beskrivs att personer som fått en konstaterad könsdysforidiagnos löpte mindre risk för självskadebeteende eller suicid.
Vårdvetenskaplig anknytning
Livsvärld
Alla individer har till viss del samma livsvärld då den delas av flera individer som delar vissa upplevelser och erfarenheter, samtidigt som den är unik för varje individ. Livsvärlden är en inställning till världen och hur den erfars av varje individ. Livsvärlden ses som något relativt välkänt, något som tas för givet och som sällan reflekteras över (Ekebergh, 2015, s. 19). Vidare skriver Ekebergh (2015, s. 70) att det behövs en öppenhet och ett intresse hos personen för att kunna möta andra personers livsvärld och att det i vårdande situationer bör fokuseras på personen som vårdas, personen som är här och nu. Ekebergh (2015, s 75) påpekar vikten av att sjuksköterskan har ett livsvärldsperspektiv
och låter patienten vara specialisten i sin egen livsvärld och dess innebörd för en god och följsam vård.
Lidande
Fenomenet lidande är ett begrepp majoriteten är bekanta med. Begreppet lidande kan liknas och jämföras med att genomgå och ta sig igenom smärta. Lidandet kan dock ses som något som för individen framåt och utvecklas (Arman 2015, s. 39). Begreppet livslidande innebär ett lidande som upplevs i relation till livet och individens existens. Det hör ihop med begreppen värdighet och självuppfattning. Ett livslidande kan skapa oro kring framtiden och hur den kommer att te sig. För individen är det av stor vikt att känna mening med sitt liv för att främja hälsa. Upplevs ingen hälsa eller mening med livet bidrar detta till ett lidande. Lidandet kan många gånger kopplas till förändringar i livet (ibid, ss. 42-43).
Bemötande och vårdande relation
Bemötande handlar om att vårdandet alltid sker i en relation där det är ett möte mellan vården och patienten. Detta möte kallas för vårdrelation och bygger på ett samspel och en god kommunikation under vårdsituationen (ibid, s. 180). En vårdrelation kan vara både kortsiktig och långsiktig och vara mellan flera olika professioner och en patient (Dahlberg & Segesten 2011, s. 192). En förutsättning för ett vårdande som syftar på att stötta och stärka patientens hälsa är vårdande möten. Dessa möten börjar genom att vårdaren bjuder in till möte där respekt och öppenhet för patientens livsvärld är något som är konstant närvarande i ett vårdande möte (Ekebergh 2015, s. 122).
Personcentrerad vård
Idag är begreppet personcentrerad vård vanligt förekommande i svensk hälso- och sjukvård. Personcentrerad omvårdnad består av fyra centrala begrepp: vara i relation, vara i en social värld, vara med sig själv och vara på plats (Merleau-Ponty 1989 se McCance & McCormack 2019, s. 79). Vidare beskrivs att en välfungerande personcentrerad omvårdnad handlar om en delaktighet mellan patient och vårdgivare, där beslut fattas gemensamt. Upplevelse av välbefinnande utgörs av att få patienten att känna sig sedd och uppskattad (McCance 2003 se McCance & McCormack 2019, s. 84). I en personcentrerad vård ska fokus från sjukdom förflyttas till patientens egna upplevelser och perspektiv om sig själv och sin sjukdomssituation. Syftet med en personcentrerad vård är att patienten ska uppleva välbefinnande och hälsa (McCance & McCormack 2010, Mead & Bower 2000 se Bergbom 2019, s. 120). Detta överensstämmer med svensk sjuksköterskeförenings beskrivning av vad personcentrerad vård är då de beskriver att den personcentrerade vården sker genom en tolkning av patientens subjektiva tankar kring hälsa och ohälsa, med att hela tiden ha ett accepterande bemötande gentemot patienten. Det handlar om att ge patienten plats för egna åsikter och tankar, för att minska den maktposition som normalt råder mellan vårdgivare och vårdtagare (Svensk sjuksköterskeförening 2016).
Lagar
I 4 kap. 1 § av Diskrimineringslagen i Svensk Författningssamling (SFS 2008:567) står det att diskriminering kan delas upp i direkt diskriminering och indirekt diskriminering.
Direkt diskriminering syftar till att en person behandlas sämre än någon annan i motsvarande situation och därmed missgynnas. Indirekt diskriminering avser personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet, uttryck, funktionsnedsättning, sexuell läggning, etnicitet, religion eller ålder som missgynnas, på grund av något som neutraliserats, exempelvis ett kriterium eller en bestämmelse. I 1 kap. 1§ (SFS 2008:567) står det att diskriminering ej får ske oavsett definition av kön, könsuttryck, etnicitet och sexuell läggning. Lagen finns till för att understödja de rättigheter och möjligheter som finns till för alla individer. I 2 kap. 13 § beskrivs att diskriminering är förbjuden inom Hälso- och sjukvården.
I Hälso och- sjukvårdslagen SFS (2017:30) 3 kap. 1 § står det skrivet att “Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen” samt att vården ska byggas på en respekt för den enskilda individens värde. I 2 § står det att vården ska vara upplagd för att förebygga att ohälsa uppstår.
Sjuksköterskans kompetensområde
I kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska beskrivs krav och ansvar som en sjuksköterska har. Sjuksköterskan ska möta patienten med en öppenhet och utan en förförståelse så långt det är möjligt. Hänsyn ska tas till patientens egna värderingar och erfarenheter. Vården ska ske med en given respekt för att integritet och värdighet ska bibehållas. En sjuksköterskas förhållningssätt ska med andra ord ske utifrån ett etiskt perspektiv. Sjuksköterskan ska arbeta utifrån det som står skrivet i svensk lagstiftning (Svensk sjuksköterskeförening 2017).
Sjuksköterskans roll bygger på fyra olika ansvarsprinciper: Främja hälsa, förebygga sjukdom, återställa hälsa och lindra lidande. Enligt International Council of Nurses (ICN) etiska kod ska sjuksköterskan kunna ta hänsyn till mänskliga rättigheter och att patienten i fråga får tillräcklig och anpassad information utifrån patientens förutsättningar. Sjuksköterskan har ett ansvar för sårbara grupper i samhället, när det kommer till hälsa och behov (Svensk sjuksköterskeförening 2017).
Tidigare forskning i relation till transpersoners hälsa
Enligt statens offentliga utredningar (SOU) blir transpersoner mer utsatta för olika typer av diskrimineringsformer jämfört med den resterande befolkningen. Diskrimineringen som förekommer kan vara av olika slag, men det rör sig om diverse trakasserier, hot, utanförskap i samhället, men också känsla av otrygghet ute i det offentliga. Risken för att drabbas av psykisk ohälsa är vanligare bland HBTQ personer, då de i större utsträckning utsätts för trakasserier och avvisande bemötanden. Statens utredning redogör för den höga andel som upplever att de inte kan leva i överensstämmelse med sin könsidentitet, vilket kan generera en försvagad hälsa. Transpersoner upplever sin hälsa som dålig i större utsträckning än resterande populationen (SOU, 2017). Folkhälsomyndigheten gjorde år 2015 en enkätstudie angående transpersoners hälsa, där 800 personer deltog. Studien visar att 28% av deltagarna upplevde att de blivit dåligt bemötta av vårdgivare i relation till sin könsidentitet. En liten andel beskriver även att de blivit nekade vård (Folkhälsomyndigheten 2015). Hurrem Balik Ayhan et al. (2019) beskriver i sin litteraturöversikt att transpersoner möts av diskriminering från vårdgivare i form av både
fysiskt och verbalt våld. Det är vanligare att mötas av diskriminering från vården vid hormonbehandling och efter att ha genomgått könskirurgi, jämfört med de som inte hade gått igenom någon av dessa processer. Att behöva bli diskriminerad av vårdgivare skapar en rädsla för stigmatisering och en rädsla för fortsatt kontakt med vården. Studien visar att transpersoner känner en rädsla för att öppna upp sig gällande sin könsidentitet, för att vårdgivare kan sprida det vidare till vänner och familj.
PROBLEMFORMULERING
Det är allt vanligare att människor upplever att inte tillhöra det kön som tilldelats vid födseln. Transpersoner förekommer inom alla vårdinrättningar och därav krävs det att sjuksköterskan och övriga vårdgivare har kunskap i hur dessa personer på bästa sätt ska bemötas. Normer har alltid varit en stor del av samhället, där personer förväntas att passa in i olika mönster. Transpersoner är en minoritet i samhället som ofta avviker från samhällsnormer, vilket bidrar till en stigmatisering av dessa människor. I litteraturen beskrivs att diskriminering av transpersoner har förekommit i många år, både i samhället och inom hälso- och sjukvården. Diskriminering och upplevelsen av att inte passa in i de normer som råder kan leda till ett oönskat lidande. Genom sammanställning av tidigare forskning vill vi belysa transpersoners subjektiva upplevelser i mötet med hälso- och sjukvård, för att sprida information till vårdgivare, som kan skapa en större förståelse för hur transpersoner erfar bemötandet inom hälso- och sjukvård.
SYFTE
Syftet är att beskriva hur personer som identifierar sig som transperson upplever bemötandet inom hälso- och sjukvård
METOD
Författarna har valt att använda sig av en litteraturöversikt för att få svar på syftet med studien. Metoden som valts är riktlinjer enligt Friberg (2017, ss. 141–142). En litteraturöversikt innebär att en översikt av ett valt område skapas. Det är en metod där redan förekommande forskning samlas, för att på så vis skapa en förståelse för det som studerats. Både kvalitativ och kvantitativ forskning kan användas. I denna studie används enbart kvalitativa artiklar.
Datainsamling
För att få fram relevanta vårdvetenskapliga artiklar till studien användes databaserna PUBMED, CINAHL och MEDLINE. Det gjordes vissa avgränsningar vid alla sökningar av artiklar. Dessa var att artiklarna skulle vara publicerade mellan 2010-2020 och att de skulle vara peer-rewied. De olika sökord som användes sattes ihop i olika kombinationer, Se Bilaga 1. För att underlätta sökningarna och få fram så bra avgränsade, men tydliga sökord som möjligt användes svenska Mesh som hjälp. Kriterier som togs hänsyn till var att deltagarna i studierna skulle vara över 18 år och att de empiriska studierna skulle vara skrivna ur ett patientperspektiv. Alla titlar på antalet träffar lästes och urval gjordes i relation till syftet. Sammanlagt lästes 58 abstracts varav 26 av dem valdes ut för en mer noggrann granskning. Det resulterade i att det slutligen återstod åtta artiklar, som var
relevanta för att besvara studiens syfte. Artiklar som valdes bort var artiklar som inte gick att få full tillgång till kostnadsfritt, de som saknade rubriker så som metod och resultat som behövdes för att artikeln skulle kunna granskas och de som inte stämde överens med syftet. Databasen PUBMED föll bort när artiklarna valts ut. Av de åtta artiklarna som valdes var samtliga kvalitativa. För mer tydlig beskrivning av artikelsökning, se Bilaga 1.
Dataanalys
Författarna valde Fribergs metod för analys av litteraturstudie (2017, ss.148-150) där steg för steg följdes för att få en strukturerad process. Första steget innebar att författarna läste samtliga åtta artiklar flera gånger för att skapa en helhet över innehållet. Vid analys av artiklarna användes en granskningsmall för kvalitativa studier (Friberg 2017, s.187) för att underlätta att få fram de viktiga aspekterna i varje artikel. I steg två av processen så skapades en översiktstabell av alla åtta artiklarna där bland annat studiens syfte, metod och resultat skrevs in för att få en tydlig struktur av materialet och en sammanfattning, framförallt av resultatet, se Bilaga 2. Steg tre i processen bestod av att identifiera likheter och skillnader mellan artiklarna. Författarna valde att använda sig av färgpennor vid analys av artiklarnas resultat, för att på så sätt kunna markera relevant data. Varje färg representerar ett visst område/meningsbärande begrepp. Detta för att förenkla sammanställningen av artiklarnas resultat. Vid jämförandet av resultatdelarna utgick författarna från en färgmarkering i taget för att tydligt kunna se de likheter eller skillnader som fanns. Denna process resulterade i att flera underteman identifierades och delades in i olika huvudteman. I samtliga artiklar som använts möter transpersoner flera olika yrkesprofessioner inom vården. Det är bland annat sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, barnmorskor och transportörer. I resultatdelen kommer alla yrkesprofessioner inom vården benämnas som vårdgivare, detta för att få all hälso- och sjukvårdspersonal som transpersoner mött i vårdsammanhang inkluderade i ett och samma begrepp.
RESULTAT
Granskning av artiklarna resulterade i totalt tre huvudteman: Bemötande, Utbildning och Utsatthet. Totalt identifierades åtta underteman. Dessa redovisas i Figur 1. nedan.
Figur 1. Beskrivning av huvudteman och underteman Bemötande
Utbildning
Utsatthet
Upplevelsen av att bemötas med respekt
Att bli exkluderad eller bemött med respektlöshet
Upplevelsen av att utbilda vårdgivare
Bristfällig kunskap
Könsidentitet som hinder för ett vårdande möte
Att inte passa in i en mall
Brist på tillit och att skjuta upp besök
Upplevelsen av att bli bemött med bristfälligt stöd från vårdgivare
Bemötande
Resultatet kopplat till detta huvudtema har delats upp i tre underteman: Upplevelsen av att bemötas med respekt beskriver de situationer där transpersoner upplever att mötet inom hälso-och sjukvården fungerar bra. Att bli exkluderad eller bemött med respektlöshet belyser de tillfällen där transpersoner upplever att de blir felaktigt bemötta. Upplevelsen av att bli bemött med bristfälligt stöd från vårdgivare beskriver transpersoners upplevelse av ett otillräckligt stöd i olika sammanhang från vårdgivaren.
Upplevelsen av att bemötas med respekt
Transpersoner berättar att mötet med hälso- och sjukvården upplevs bra när vårdgivare är tillmötesgående och respektfulla (Samuels, Tape, Garber, Bowman & Choo, 2018). Mötet upplevs även bra när vårdgivare visar en förståelse för att alla individer är olika (Rounds, McGrath & Walsh, 2013). De beskriver att mötet blir bra när vårdgivare erkänner sina bristfälliga kunskaper gällande transpersoner (Baldwin et al. 2018; Samuels et al. 2018). Det ger ett intryck av att vårdgivaren är intresserad av att lära sig mer (Von Vogelsang, Milton, Ericsson & Strömberg, 2016). Deltagarna i studien beskriver att det upplevs bra att inte bli kritiserad för sin könsidentitet, utan att vårdgivare fokuserar på varför personen sökt vård. Vidare beskrivs att transpersoner upplever trygghet och att bli sedd när vårdgivaren visar medkänsla gentemot dem i form av att de lyssnar, visar förståelse och visar att de har respekt samt tar hänsyn till personens välmående. Transpersoner upplever det betryggande när vårdgivare förmedlar en känsla av att allt ska ordna sig till slut och att de är i goda händer. Ett sådant bemötande beskrivs som en bra start till att skapa ett förtroende till vårdgivaren (ibid).
Det goda mötet innebär, enligt transpersoner, att vårdgivare har en öppenhet när det kommer till namn och pronomen. De beskriver att det upplevs bekräftande när vårdgivare dokumenterar det önskade namnet i journalen och att det leder till ett minskat lidande inför kommande vårdbesök. Vidare beskrivs att det upplevs positivt då vårdgivare visste vilket namn som skulle ropas upp i exempelvis offentliga väntrum (Westerbotn et al. 2017). I en annan studie berättar deltagarna att det blir ett bra möte när vårdgivare använder sig av ett neutralt språk, särskilt i samtal som berör sexuell hälsa och anatomi (Baldwin et al. 2018).
Att bli exkluderad eller bemött med respektlöshet
Transpersoner upplever att det är avsaknaden av respekt från vårdgivarens sida som bidrar till ett dåligt möte. Denna brist på respekt upplevs finnas hos majoriteten av alla vårdgivare, inklusive de som arbetar inom transspecifik vård (Ross, Law & Bell, 2016). Transpersoner erfar transfoba kommentarer (Samuels et al. 2018) och upplever att vårdgivare är obekväma samt respektlösa efter att de fått reda på att patienten definierar sig som transperson (Baldwin et al. 2018). Fysiska övergrepp, verbala och sexuella trakasserier av vårdgivare hade flertalet varit med om (Samuels et al. 2018). Transpersoner upplever att vårdgivare har en tendens att använda sig av envägskommunikation eller ett akademiskt språk som är svårt att förstå och relatera till. De upplever att vårdgivare utnyttjar sin maktposition, speciellt när de vill få fram sin åsikt (Von Vogelsang et al. 2016).
I en studie av Baldwin et al. (2018) framkommer det att transpersoner upplever att de blivit nekade vård på grund av att de definierar sig som transperson. De erfar att nekandet kan ske på tre sätt: avslag på vård relaterat till könsbekräftande vård, på grund av könsidentitet eller genom hänvisning vidare till en annan kollega. Att bli nekad vård upplevs som förnedrande. Vidare beskriver en deltagare att det kändes som att vårdgivaren inte ville röra henne för att hon var trans. Detta i samband med att vårdgivaren vägrade att utföra en undersökning på patienten.
Upplevelsen av att bli bemött med bristfälligt stöd från vårdgivare
I en studie av Ross, Law och Bell (2016) beskriver transpersoner att de upplever det bristfälliga stödet hos vårdgivare som en fördel då de på ett snabbt och smidigt sätt skapar självkontroll och på egen hand kan söka pålitlig information. Även om det upplevs som en fördel så beskrivs att det krävs mycket självständighet, tålamod och uthållighet. Vidare beskrivs att deltagarna upplever att de är ensamma i sjukvårdssystemet då de får skapa sin egna väg genom hälso- och sjukvården.
Samtidigt visar en studie att transpersoner även upplever frustration av att sakna stöd när det kommer till information från vårdgivare om vart de ska söka vård i framtiden, gällde hälsobesök. De beskriver det som problematiskt att genomgå en könsspecifik behandling, exempelvis en gynekologisk undersökning eller en prostatascreening. Upplevelsen av att sakna stöd för hur vård ska sökas i framtiden ger en känsla av att bli lämnad ensam (Lindroth, 2017).
I en studie beskriver transpersoner upplevelsen av att plötsligt stå på egna ben, med en helt ny kropp att förhålla sig till. De berättar att frågor angående vad som sker efter avslutad behandling inte hade diskuterats inom den transspecifika vården och att vårdgivare inte bemöter dem med adekvat information eller stöd gällande hur eftervården ser ut och vart de kan vända sig för att diskutera tankar som kan uppstå efter avslutad process (Lindroth, 2017). Upplevelsen av att vara ensam och utelämnad av både samhälle och vården var en vanligt förekommande känsla (Ross, Law & Bell, 2016).
Von Vogelsang et al. (2016) beskriver att transpersoner upplever att de blir bemötta med ett bristfälligt stöd från vårdgivaren när det gäller frågan om att kunna få biologiska barn i framtiden och hur den könsbekräftande behandlingen kan begränsa fertiliteten. De upplever att de inte fått information om att spermier och ägg kan frysas ned för att användas längre fram. Vidare beskriver transpersoner att de upplever att vårdgivaren inte anser att det är viktigt att diskutera frågor som rör sexuell hälsa, hur sexlivet fungerar (Lindroth, 2017) eller frågor som har med våld i nära relationer att göra (Baldwin et al. 2018), varken inom primärvården eller den transspecifika vården (Lindroth, 2017). Transpersoner upplever att vårdgivare utgår från att sexlivet fungerar som det ska (ibid).
Utbildning
Resultatet kopplat till detta huvudtema presenterats i två underteman: Upplevelsen av att utbilda vårdgivare handlar om fördelar och nackdelar som transpersoner upplever i relation till att behöva undervisa vårdgivare. Bristfällig kunskap belyser den okunskap som transpersoner möts med från olika vårdgivare.
Upplevelsen av att utbilda vårdgivare
Transpersoner upplever vid flera tillfällen att det är givande när de behöver utbilda vårdgivaren. De beskriver att de ser det som ett tillfälle att lära vårdgivaren något om transpersoner, detta för att kunna använda den kunskapen vid nästa möte med en transperson som söker vård på samma vårdinrättning (Samuels et al. 2018; Von Vogelsang et al. 2016). Vidare beskriver de att det upplevs som att vårdgivaren har ett genuint intresse när de ställer frågor (Von Vogelsang et al. 2016).
I en studie beskriver dock deltagarna frustrationen av att behöva framstå som en ordbok och hur tröttsamt det är att behöva utbilda vårdgivaren som ställer irrelevanta frågor. Transpersoner i studien beskriver det som att tvingas öppna upp sig och komma ut, vid varje nytt möte med hälso- och sjukvården (Lindroth, 2017). Majoriteten av deltagarna i flertalet studier beskriver att de upplever det som ansträngande att behöva vara den som undervisar och att det känns ledsamt att vårdgivaren inte på egen hand har skaffat sig kunskap inför det planerade vårdbesöket (Rounds, McGrath & Walsh, 2013; Samuels et al. 2018; Von Vogelsang et al. 2016). Transpersoner upplever att kunskap bör ingå i utbildningen för vårdgivare (Samuels et al. 2018).
Bristfällig kunskap
Transpersoner upplever att den bristfälliga kunskap som vårdgivaren besitter bidrar till en obekväm relation (Lindroth, 2017) där transpersoner ständigt blir ifrågasatta för sin könsidentitet (Lindroth, 2017; Ross, Law & Bell, 2016). Vidare beskrivs att transpersoner upplever brist på kunskap hos vårdgivaren inom den transspecifika vården (Lindroth, 2017). Den bristfälliga kunskapen kunde enligt transpersoners upplevelser yttra sig genom att vårdgivaren upprätthöll ett ignorant beteende (Von Vogelsang et al. 2016). I en av studierna beskriver deltagarna att de förväntade sig att möta vårdgivare som hade brist på kunskap, var diskriminerande och vissa fall våldsamma. Det som är gemensamt för många vårdmöten, är att det framkommer tydligt att vårdgivaren saknar kunskap om transpersoner, vilket kunde uppmärksammas genom att vårdgivaren var osäker i sitt agerande, särskilt när transpersonen hade påbörjat hormonell eller kirurgisk behandling (Westerbotn et al. 2017). Deltagare beskriver att de upplever hur märkbart det är att vårdgivare saknar kunskap och utbildning i hur transpersoner som patientgrupp ska vårdas, då de får utstå oväsentliga frågor (Baldwin et al. 2018; Westerbotn et al. 2017). Deltagarna i studien upplever att vårdgivaren har bristfällig kunskap när det kommer till de olika stadierna i en behandlingsprocess och hur det påverkar välmåendet. Vidare beskrivs att transpersoner upplever frustration angående hur väl sjukhusorganisationer kan ta emot och behandla dem, då de berättar att det kan krävas kunskap kring transspecifik vård (Westerbotn et al. 2017).
Utsatthet
Detta huvudtema delades upp i tre underteman: Könsidentitet som hinder för ett vårdande möte som belyser transpersoners upplevelse av att inte bli vårdad utifrån sin könsdefinition. Att inte passa in i en mall beskriver transpersoners upplevelser om en vård som blir för generaliserande med heteronormativa antaganden. Brist på tillit och att skjuta
upp besök belyser transpersoners upplevelse av att skjuta upp vård som följd av att inte kunna lita på vårdgivaren.
Könsidentitet som hinder för ett vårdande möte
Rounds, McGrath och Walsh (2013) och Westerbotn et al. (2017) beskriver att transpersoner upplever att de vid flera tillfällen blir kritiserade för sin könsidentitet i mötet med hälso- och sjukvården. Vidare beskriver deltagarna upplevelsen av att vårdgivare väljer att fokusera på patientens könsidentitet istället för att fokusera på symtomen som transpersonen uppsökt vård för. I en annan studie beskrivs att de upplever att frågorna som ställs är irrelevanta för symtomen de söker för, då de mer riktar sig in på frågor om kön och könsbekräftande behandling (Samuels et al. 2018). I en studie tydliggörs det att transpersoner upplever att könsidentiteten sätts i fokus och att de måste försvara sin könsidentitet istället för att få hjälp angående sin kontaktorsak. Ytterligare ett exempel är en transperson som berättar om när hen behövde försvara att en förkylning bara är en förkylning då vårdgivaren fokuserade på att kritisera könsidentiteten. De känslor som uppstod hos transpersonen i samband med detta var att det upplevdes generande och frustrerande (Rounds, McGrath & Walsh, 2013).
Deltagare i en av studierna berättar om att det förekommer situationer där de upplever att de måste försvara sig själva som följd av att de blivit kritiserade för sin könsidentitet, genom att förklara för vårdgivaren att de inte själva har valt att definiera sig som transperson och att de inte valt att genomgå den svåra processen om det inte handlat om att få känna sig hel som människa (Von Vogelsang et al. 2016). Vidare beskrivs i samma studie att de upplever det som väldigt påfrestande att deras könsidentitet avslöjas inför andra människor som de själva inte valt att berätta för. De berättar att avslöjandet kan ske exempelvis i väntrum, i receptionen på sjukhuset eller under samtal som inte är avskilda eller anpassade utifrån integritet (Westerbotn et al. 2017). Upplevelsen av att ständigt bli ifrågasatt när personnummer och namn inte stämde överens med könsidentiteten är också vanligt förekommande (Rounds, McGrath & Walsh, 2013).
Rounds, McGrath och Walsh (2013) beskriver att transpersoner upplever att vårdgivarna försökte förminska patienten under vårdmötet samtidigt som de gav stereotypiska kommentarer till transpersoner. Detta skedde även om transpersonen sagt till och försökt tillrättavisa vårdgivaren. Vidare beskrivs att transpersoner upplever att de är tvungna att reducera och anpassa sina svar vid tillfällen när frågor kring kön och könsidentitet ställs. De beskriver att vårdgivare erfar det som besvärligt vid de tillfällen där transpersoner är ärliga och öppna angående sin könsidentitet (Rounds, McGrath & Walsh, 2013; Samuels et al. 2018).
Att inte passa in i en mall
Det framkommer i flertalet studier att transpersoner upplever att de blir utsatta för stereotypa kommentarer och antaganden relaterat till de normer som råder i dagens samhälle. Dessa normer riktar in sig på hur mannen respektive kvinnan förväntas att vara (Linander, Alm, Goicolea & Harryson, 2019; Rounds, McGrath & Walsh, 2013; Von Vogelsang et al. 2016).
I en studie beskriver transpersoner att de upplever att vårdgivare har förväntningar på hur de ska klä sig och bete sig utifrån heteronormativa antaganden. Exempelvis genom att vårdgivaren tillrättavisar transpersoner angående klädval eller att vårdgivaren har förutfattade meningar kring exempelvis en kvinna som vill bli man men som fortsätter att klä sig i kjol (Von Vogelsang et al. 2016). Transpersoner upplever att stereotypa kommentarer förekommer inom den transspecifika vården. Anledningen till detta är att vårdgivare som arbetar med könsutredningar har en stereotypisk bild av vad som är kvinnligt respektive manligt (Linander, Alm, Goicolea & Harryson, 2019; Westerbotn et al. 2017).
Upplevelsen av stereotypa kommentarer kan associeras med en känsla av att behöva passa in i en mall då vårdgivare försöker forma personen till att vara någon annan än sig själv. Transpersoner upplever att vårdgivare uttrycker sig skeptiskt angående varför en person som föds till att vara man skulle vilja ha ett kvinnligt kön (Lindroth, 2017). Under könsutredningsprocesen upplever transpersoner att användandet av fel namn och pronomen är vanligt förekommande. Transpersoner upplever att vårdgivaren inte tar hänsyn till transpersonens preferens gällande val av tilltalsnamn och pronomen (Von Vogelsang et al. 2016).
Brist på tillit och att skjuta upp besök
Enligt Rounds, McGrath och Walsh (2013) och Samuels et al. (2018) upplever transpersoner en tveksamhet inför vårdgivare då de vid flertalet tillfällen hamnar i situationer där obehöriga vårdgivare kommer in i rummet under en undersökning utan patientens medgivande, även brist på tillit när det saknas integritet och avskildhet. Detta bidrar till känslan av att inte kunna lita på vårdgivaren samt att transpersoner känner sig otrygga (Rounds, McGrath & Walsh, 2013). Vidare beskrivs att de upplever att det är svårt att hitta andra kliniker som går att lita på och att de önskar att vårdgivare ska bete sig på ett bekräftande sätt. I en studie berättar transpersoner att de upplever oro redan innan besök på sjukhus. Ångest, magont och trötthet är känslor som uppstår inför mötet med utredningsteamet (Linander, Alm, Goicolea & Harryson, 2019). Att vara i en beroendeställning till vården upplevs som krävande och ansträngande samt att upplevelsen av att de är i fel händer bidrar till en känsla av otrygghet (Von Vogelsang et al. 2016). Detta innebär att de har en tendens att skjuta upp eller avstå helt från vårdbesök, på grund av oro att bli illa bemött (Lindroth, 2017; Samuels et al. 2018). Anledningar att skjuta upp eller avstå vårdbesök var att vårdgivare har dålig information kring vart de kan hänvisa patienter med problem i sin könsutredningsprocess eller könsbekräftande behandling (Westerbotn et al. 2017). Fler anledningar kunde vara att transpersoner upplever en oro för att bli diskriminerad, att vårdgivare har bristfällig erfarenhet gällande transpersoner eller långa väntetider (Samuels et al. 2018).
DISKUSSION
Metoddiskussion
Metoden som använts är en litteraturöversikt enligt Fribergs modell (2017, ss. 141-142). Anledningen till att denna metod valdes var att det är en lämpligmetod för att skapa en sammanställning av forskning som redan existerar inom området, för att därefter skapa
ett nytt resultat av utvalda artiklar. Syftet i alla åtta artiklar som använts överensstämmer med syftet i vår studie. Många av artiklarna beskriver upplevelser från homosexuella och bisexuella men gemensamt för samtliga artiklar är att transpersoner är i fokus.
Alla artiklar som används i studien är kvalitativa där intervjuer har gjorts, vilket är en styrka då vårt syfte med studien var att beskriva transpersoners upplevelser. Genom att använda kvalitativ data framhävs transpersoners subjektiva upplevelser av vården på ett tydligt och konkret sätt. Här kan frågan om inre validitet ställas, om det resultat som framkommer i de olika artiklarna verkligen besvarar syftet. Inre validitet kan översättas med begreppet trovärdighet (infovoice 2002). Hälften av artiklarna är studier som gjorts i Sverige vilket kan ses som en fördel då en stor del av resultatet visar hur bemötandet erfars inom svensk sjukvård. Det är även positivt då vår utbildning och våra framtida arbetsplatser är förlagda i Sverige och att det är den sjukvård vi har erfarenhet av. Det är därför av intresse att få en beskrivning av hur vården för transpersoner i Sverige är och upplevs. Det hade varit intressant att ta reda på om ändring av sökmetod hade kunnat resultera i att vårt resultat hade kunnat bestå av endast svenska studier. Detta för att få ett resultat som endast kan kopplas till den svenska sjukvården. Här kan det dock vara bra att ha generaliserbarheten i åtanke, då uppsatsens resultat möjligtvis blir mest giltig för personer i Sverige. Yttre validitet kan översättas med begreppet överförbarhet (infovoice 2020). Å andra sidan är det bra med en variation av artiklar, från flera länder, då det genererar en bredare kunskap och bild över hur det är globalt. Genom att studera artiklar från olika länder kan slutsatser och jämförelser dras till hur vården för transpersoner är i respektive länder. En annan fördel med att använda artiklar från olika länder med olika kulturer är att det kan konstateras att transpersoners upplevelser av vården är ett problem som finns i flera världsdelar. Alla artiklar som använts i studien är skrivna på engelska och vi har översatt artiklarna till svenska. Detta kan resultera i att översättningen blir fel och tolkningen kan bli missvisande vilket kan genera att reliabiliteten hotas. Olsson och Sörensen (2011, s. 123) beskriver att reliabiliteten mäter hur väl överensstämmelsen blir mellan olika granskningar, för att på så vis se om resultatet blir identiskt vid en ny granskning.
Författarna har valt att lyfta både positiva och negativa erfarenheter inom sjukvården. Trots att vi från början enbart hade tänkt fokusera på negativa aspekter, då det är det mest centrala i artiklarna. Men att lyfta det positiva erfors till slut som en självklarhet, då vi ansåg det som fel att förbise när vården fungerar som den ska, det vill säga att vårdgivaren har ett bra bemötande gentemot alla, inklusive transpersoner. Urvalet i artiklarna var att deltagarna i samtliga artiklar skulle vara över 18 år. Detta anser vi är en rimlig och bra åldersgräns då personer över 18 anses som vuxna.
En styrka i artiklarna som valts i studien är att majoriteten av artiklarna är max fyra år gamla, och endast en som är från 2013. Det visar på att vårt resultat kommer från relativt ny forskning och som är aktuell idag. Vi valde att avgränsa artiklarnas publiceringsår till tidigast 2010. Vid en pilotsökning utan avgränsning vad gäller publiceringsår, framkom det att det inte var någon större skillnad på antal skrivna artiklar, med eller utan avgränsning. Detta antyder att det inte finns så mycket tidigare forskning i ämnet, då de flesta artiklar som finns är från senare 2000-tal. Detta indikerar på att transpersoners negativa upplevelser av vården är ett växande problem då fler är öppna med att de identifierar sig som transperson jämfört med förr. Däremot kan det också bero på att det
bedrivs mer forskning kring ämnet idag. Detta är ännu en anledning till att detta område valdes till vår litteraturöversikt.
Resultatdiskussion
Syftet med denna litteraturöversikt var att beskriva hur personer som identifierar sig som transperson upplever bemötandet från hälso- och sjukvård. Under datainsamling och dataanalys framkom tre huvudteman som alla besvarar studiens syfte. Resultatet tyder på att det råder en markant kunskapsbrist gällande området transpersoner hos vårdgivare. Resultatet visar att transpersoner i stor grad blir bemötta med respektlöshet och utifrån heteronormativa förhållningssätt.
De huvudfynd som resultatet belyser är en bristande kunskap hos vårdgivare, att stöd från vårdgivare är bristfälligt och knappt existerande och att vårdgivare inte tar tillräcklig hänsyn till de personer som avviker från samhällets normer. Dessa fynd diskuteras i resultatdiskussionen under följande rubriker: Bristande kunskap och otillräcklig utbildning som fokuserar mest på sjuksköterskans perspektiv i mötet med transpersoner i en vårdande kontext, Vårdgivarens ansvar för att ge trygghet och stöd belyser de kunskapsstöd som finns tillgängliga för vårdgivare att förhålla sig till i mötet med transpersoner och Att vårdas eller inte vårdas utifrån ett heteronormativt förhållningssätt som beskriver hälso- och sjukvårdens heteronormativa antaganden. Författarna väljer i alla tre huvudfynd att belysa och diskutera ur hälso- och sjukvårdens synvinkel för att få ett annat perspektiv jämfört med resultatet. För att på så vis skapa en uppfattning dels från transpersoners, men också från vårdens upplevelser och ansvar. Detta för att tydliggöra transpersoners upplevelser av hälso- och sjukvård som framkommer i vårt resultat och diskutera det i relation till hälso- och sjukvården.
Bristande kunskap och otillräcklig utbildning
I resultatet beskrivs att transpersoner upplever att vårdgivare har otillräcklig kunskap om transpersoner som patientgrupp. Tidigare forskning tyder på att sjuksköterskor och övriga vårdgivare många gånger är medvetna om sin bristfälliga kunskap. Carabez et al. (2016) beskriver att sjuksköterskan är bekymrad över att möta transpersoner i en vårdande kontext. Många sjuksköterskor upplevde en stor frustration av att inte veta vilket namn som föredrogs, eller vilket rum patienten skulle bli tilldelad, relaterat till sin könsidentitet. Sjuksköterskor beskriver att de upplever obehag på grund av att de sällan vårdar transpersoner som är öppna med sin könsidentitet. Sjuksköterskor upplever att de har för lite kännedom angående begreppet transperson och dess betydelse, vissa känner inte till begreppet överhuvudtaget. Den bristfälliga kunskap som finns hos vårdgivare, tydliggörs genom en nyfikenhet för transpersoner. Det uppmärksammades av kollegor att nyfikenhet flera gånger gick över gränsen och resulterade i att de inte tog hänsyn till patientens integritet. Resultatet i litteraturstudien visar att transpersoner upplever att de möts med ignorans av vårdgivare, till följd av bristande kunskap, då vårdgivare har otillräcklig utbildning i hur de bemöter patienter med transspecifika symtom, tankar eller problem. Resultatet beskriver att när vårdgivare erkänner sina bristfälliga kunskaper inom området, upplevs detta positivt för transpersoner, däremot finns det vårdgivare som inte erkänner sin kunskapsbrist. Ett förslag på kliniska implikationer som sjuksköterskan och övriga
vårdgivare kan applicera på arbetsplatsen är att skapa tid för att reflektera och diskutera med kollegor om situationer, där exempelvis sjuksköterskan inte vet hur en situation ska hanteras. Detta kan leda till att kunskap och erfarenhet delas i personalgruppen och kollegor kan då ta hjälp av varandra i hur bemötandet i situationen kan ske vid nästa tillfälle.
Transpersoner som patientgrupp skulle kunna diskuteras ytterligare i sjuksköterskeutbildningen, vilket styrks med vad Echezona - Johnson (2017) beskriver om att sjuksköterskeutbildningen bidrar till stigmatisering av HBT-personer, då det talas relativt lite om de minoriteter som finns i samhället. Det tas inte upp på föreläsningar och står minimalt skrivet om HBT-personer i läroböcker och kursplanen. Sjuksköterskor måste lära sig att vårda alla och då är inte exkludering av minoriteter, exempelvis transpersoner, accepterat. Ett förslag till fortsatt forskning i framtiden skulle kunna vara, om möjligt att jämföra vårdgivares bemötande gentemot transpersoner som har fått ytterligare utbildning i transpersoner som patientgrupp i förhållande till de som inte har, för att på så sätt skapa en förståelse för vikten av fortsatt ökad utbildning om transpersoner.
Resultatet belyser att transpersoner anser att det saknas utbildning om begreppet transperson för vårdgivare. Denna kunskap tycker transpersoner ska ingå i utbildningen. Detta överensstämmer med Rider et al. (2019) vars studie fokuserar på att det är utbildning som saknas. Kunskap kring sexuell läggning och sexuell hälsa ingår i utbildningen, men inget angående könsidentitet. Både sjuksköterskor som nyligen startat sin karriär och de som arbetat i flera år påpekar att de saknar kunskap inom området. Deltagarna i studien har fått viss akademisk och teoretisk kunskap som de på egen hand sökt sig till. Kunskapen de hittat har varit relevant men de erkänner att de saknar den praktiska erfarenheten som krävs för att utöva vård gentemot transpersoner på ett hänsynsfullt sätt. Vidare beskrivs att sjuksköterskor saknar stöd för hur de ska hantera transspecifika frågor då de är osäkra angående vilka frågor som är relevanta och hur samtalet ska inledas. Det framkommer i resultatet av föreliggande litteraturstudie att transpersoner upplever att vårdgivare ställer irrelevanta frågor till följd av sin bristfälliga kunskap angående transpersoner. En klinisk implikation kan vara att sjuksköterskan läser på inför vårdmötet i mån av tid, för att på så sätt bli bättre förberedd inför mötet med patienten.Vidare beskriver Rider et al. (2019) att sjuksköterskor beskriver en oro över hur de ska interagera med transpersoner i relation till sin kunskapsbrist. De poängterar att en utökad utbildning om transpersoner behövs för alla vårdgivare. Vidare önskas mer information kring vart de kan hänvisa patienter som behöver transspecifik vård. I litteraturstudiens resultat beskrivs att transpersoner upplever att hälso- och sjukvården har för lite kunskap om vart de kan hänvisa transpersoner för mer specifika symtom och funderingar.
Vårdgivare bör bli bättre på att fråga om vilket namn och pronomen som föredras, inte kritisera transpersoners val av könsidentitet och visa att förståelse finns för att alla personer är olika. Detta överensstämmer med vad transpersoner i studierna Baldwin et al. (2018) och Rounds, McGrath och Walsh (2013) önskar att vårdgivare blev bättre på, då de beskriver att transpersoner upplever att det är vårdgivarens ansvar att läsa på om rekommendationer för transspecifik vård. De upplever att det är viktigt att vårdgivaren
tar reda på patientens bakgrund innan mötet snarare än att patienten utbildar vårdgivaren inom området.
Sjuksköterskan ska använda ett korrekt bemötande oavsett om de har en bristande kunskap eller inte, vilket överensstämmer med vad svensk sjuksköterskeförening skriver om personcentrerad vård. Svensk sjuksköterskeförening (2017) beskriver att en sjuksköterskas ansvar för att främja den personcentrerade vården, är att acceptera patienten och dennes beslut i olika situationer. Sjuksköterskan ska sätta patienten i centrum och patienten ska ses som en jämlik del av vårdandet. Det krävs att sjuksköterskan har egenskaper som lyhördhet, vilja och intresse för att lyssna till patienten. Både de professionella kunskaperna och patientens individuella åsikter angående sin hälsa vävs ihop för att utgöra en så god personcentrerad vård som möjligt. Den personcentrerade vården bör vara en teori som används på flera sjukhus för att möjliggöra för sjuksköterskan att arbeta utifrån denna teori.
För att inkludera transpersoner på ett lämpligt sätt bör fler vårdinrättningar använda sig av HBTQI-certifiering. Enligt RFSL (2020) innebär denna certifiering att verksamheten ökar sin kännedom om frågor som gäller för HBTQI. Det inkluderar även ett metodiskt arbetssätt om normer relaterat till kön och sexualitet. För att verksamheten ska få en HBTQI-certifiering krävs en utbildning. Målet med utbildningen är att öka medvetenheten om HBTQI, normer och hur normer kan påverka välbefinnandet hos dessa personer. En reflektion kring detta är att transpersoner möjligtvis kan uppleva att de blir mer accepterade och välkomnade när de söker vård. Ett förslag till framtida forskning är att utvärdera om fler HBTQI-certifierade vårdinrättningar bidrar till att transpersoner upplever att bemötandet från hälso- och sjukvård förändras på ett positivt sätt.
Vårdgivares ansvar för att ge trygghet och stöd
Resultatet av studien beskriver att transpersoner upplever att de bemöts med ett otillräckligt stöd från vården. De beskriver det som att bli lämnade ensamma utan kunskap om vart de kan söka vård i framtiden. Socialstyrelsen publicerade 2015 ett kunskapsstöd. Denna publikation är tillägnad vårdgivare inom transspecifik vård, för att förbättra och förenkla vårdandet av vuxna patienter med könsdysfori. I Socialstyrelsens nationella kunskapsstöd beskrivs vikten av att vårdgivaren anpassar sitt språk på ett ödmjukt sätt. Det är även viktigt att vårdgivare har i åtanke att patienter med könsdysfori kan vara mer tidskrävande då de har en komplex relation till sin kropp. Det är av stor betydelse att ge tydlig information gällande framtida undersökningar (Socialstyrelsen 2015). Det framkommer i litteraturöversiktens resultat att transpersoner upplever att de inte får tillräckligt med stöd gällande framtida besök inom vården, vilket de beskriver som problematiskt. Transpersoners upplevelser i resultatet motsäger vad som står skrivet angående vårdgivarens ansvar för att ge information inför framtida möten med vården i kunskapsstödet. Vidare beskriver Socialstyrelsen (2015) att en påbörjad könsutredning och könsbekräftande behandling kan kännas ansträngande både socialt och psykiskt. Det är inte alltid en självklarhet att kunna prata med familj och vänner kring dessa tankar. Därav är ett professionellt stöd av stor vikt. Utredningsteamet har som ansvar att främja transpersoners bekvämlighet relaterat till sin könsidentitet, vidmakthålla sina sociala relationer och att få dem att känna sig trygga i samhället. Resultatet i föreliggande uppsats visar att transpersoner upplever att de är utlämnade av vården och samhället relaterat till bristfälligt stöd, då de får dåligt med information om vart de ska vända sig angående
transspecifika tankar och symtom som kan uppstå både under och efter utredning och behandling. Vidare rekommenderas enligt Socialstyrelsens kunskapsstöd (2015) att vårdgivare ska erbjuda samtalsstöd till de personer som har en diagnostiserad könsdysfori eller där misstanke finns. Samtalsstöd ska erbjudas för att stödja personen kring sin förändrade könsidentitet för att reducera lidande. Rådgivning från exempelvis gynekolog ska finnas till hands för att få hjälp angående svårigheter i sexlivet och gällande den förändrade kroppen. Det är viktigt att upprätthålla stödet, även efter att ha genomgått behandling och könskorrigering.
Vidare framkommer det i litteraturöversiktens resultat att transpersoner upplever att frågan angående framtida barn inte uppmärksammas och huruvida olika möjligheter till att bilda familj inte diskuteras i den grad transpersoner vill att det ska göras. Socialstyrelsens kunskapsstöd (2015) lyfter vikten av att vårdgivaren ska ge information kring de problem som kan uppstå i samband med viljan att skaffa biologiska barn då fertiliteten kan komma att påverkas vid diverse könsbekräftande behandlingar (ibid). Det är därför av stor vikt att vårdgivare stöttar transpersoner i hur de ska gå tillväga för att eventuellt bilda familj. Vidare står det skrivet att vårdgivare ska erbjuda stöd gällande sexuell hälsa. Stödet bör vara personcentrerat och ges utefter ett patientperspektiv. Resultatet i litteraturstudien visar att transpersoner upplever att frågor angående sexlivet och sexuell hälsa är bortprioriterade samtalsämnen då vårdgivaren inte vill diskutera sexuell hälsa eller anser att det inte är av betydelse. Med tanke på transpersoners situation och den process de går igenom med sin kropp i form av olika könsbekräftande behandlingar är det viktigt att vårdgivare lyfter frågan om sexuell hälsa. Socialstyrelsens nationella kunskapsstöd (2015) beskriver tydligt att vårdgivare ska finnas som stöd gällande dessa frågor, trots dessa är det märkbart att det förekommer brister kring stödet för transpersoner. Samtliga svenska artiklar som använts i litteraturöversikten är publicerade efter 2015, två av dem är inriktade på den transspecifika vården och en fokuserar på transpersoners upplevelse inom sexuell hälso- och sjukvård. I och med deras resultat kan det antas att socialstyrelsens kunskapsstöd inte alltid används. Transpersoner behöver stöttning för att minska både det fysiska och psykiska lidande som eventuellt kan uppstå i samband med den process de genomgår.
Transpersoner är redan en utsatt grupp och ett förslag till vårdgivare är att använda sig av de kunskapsstöd som finns, vid minsta osäkerhet i hur en transperson som patient ska bemötas. Socialstyrelsens kunskapsstöd bör dock kunna användas oavsett om arbetsplatsen föreligger inom den transspecifika vården eller inte då transpersoner förekommer inom alla vårdinstitutioner. Det är viktigt för att transpersoner ska få en god vård och våga uppsöka vård i framtiden. Ekebergh (2015) beskriver den vårdande relationen som något som finns till för att ge patienten stöd, där vårdgivaren bjuder in patienten till möte för att främja hälsa. Vad Ekebergh beskriver stärks med vad Dahlberg och Segesten (2011) hävdar om att den vårdande relationen sker genom en interaktion mellan vårdgivaren och patienten. Vården ska ske i samtycke mellan patienten och sjuksköterskan där sjuksköterskans kunskap möter patientens tankar och funderingar. En klinisk implikation är att sjuksköterskan ska ta sig tid att skapa en god relation med patienten. Dagens arbetsförhållande innebär dock att detta är svårt att åstadkomma med tanke på den tidsbrist som råder. Däremot kan det vara lämpligt att på arbetsplatsen tydliggöra vikten av att skapa en vårdande relation till patienten.
