Akademin för hälsa, vård och välfärd
MÖTET MED ANHÖRIGA
Kvalitativ litteraturstudie av intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter
NINA FRITJOFSSON
Huvudområde: vårdvetenskap Nivå: avancerad Högskolepoäng: 15 Program: Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot intensivvårdKursnamn: Examensarbete i vårdvetenskap
Handledare: Annica Lövenmark Examinator: Annelie Gusdal Seminariedatum: 2020-06-15 Betygsdatum: 2020-06-24
SAMMANFATTNING
Bakgrund: Forskning visar att anhöriga är en viktig del i den svårt sjuka patientens vård.
Anhöriga beskriver att kommunikation med vårdpersonal och förtroende för vårdpersonalen är två viktiga komponenter under vårdtiden. Brist på information och osäkerhet om vården kring patienten kan skapa oro hos anhöriga. Syfte: Syftet var att beskriva
IVA-sjuksköterskors erfarenheter av att möta anhöriga till patienter som vårdas på IVA. Metod: En kvalitativ litteraturstudie baserad på analys av 21 vårdvetenskapliga artiklar. Resultat: Två teman framkom, att ta tillvara på möjligheter och att hantera utmaningar. Två subteman identifierades till varje tema, erfarenhet av att använda den inre förmågan av medmänsklighet och erfarenhet av att anhöriga bjuder in till en delaktighet samt
erfarenhet av att vara otillräcklig och erfarenhet av anhörigas orimliga krav och förväntningar. Slutsats: Resultatet har visat på möjligheter och utmaningar som sjuksköterskor erfar i mötet med anhöriga. En betydelsefull del av resultatet är att IVA-sjuksköterskor kan erfara en mental distans. Anhöriga riskerar att drabbas av ökad oro, depression och post-traumatisk stress när de upplever brister i essentiella delar i ett möte. Denna upptäckt tillför värdefull kunskap för förståelsen av att vårdpersonal är mentalt närvarande i mötet med hjälpsökande.
ABSTRACT
Background: Research shows that relatives are an important part of the seriously ill
patient's care. Relatives describe that communication with health care professionals and trust in health care personnel are two important components during the health care period. Lack of information and uncertainty about care for the patient can create frustration for relatives.
Method: A qualitative literature study based on 21 caring science articles. Result: Two
themes emerged, to seize opportunities and to deal with challenges. Two subthemes were identified for each theme, the experience of using the inner ability of humanity and the experience of relatives inviting participation and the experience of being insufficient and the experience of unreasonable demands and expectations of relatives. Conclusion: The result has developed the understanding of the opportunities and challenges experienced by IVA nurses in meeting with relatives. An important part of the result is that IVA nurses can experience a mental distance. Relatives are at risk of increased anxiety, depression and post-traumatic stress when they experience deficiencies in essential parts of a meeting. This discovery adds valuable knowledge of understanding the importance of being present in the encounter with a person seeking care.
INNEHÅLL
1 INLEDNING ... 1
2 BAKGRUND ... 1
2.1 Beskrivning av centrala begrepp ... 1
2.1.1 Bemötande ... 1
2.1.2 Kommunikation ... 2
2.2 Intensivvårdssjuksköterskans uppdrag ... 2
2.3 Patientens upplevelse av att vara svårt sjuk på IVA ... 3
2.4 Anhörigas delaktighet ... 4
2.5 Anhörigas upplevelse av information och bemötande ... 4
2.6 Anhörigas upplevelse av intensivvårdssjuksköterskor ... 5
2.7 Vårdvetenskapligt perspektiv ... 5 2.7.1 Lidande ... 6 2.7.2 Vårdande ... 6 2.8 Problemformulering ... 7 3 SYFTE ... 8 4 METOD ... 8 4.1 Design ... 8
4.2 Urval och datainsamling ... 9
4.3 Analys... 10
4.4 Etiska överväganden ... 12
5 RESULTAT ... 12
5.1 Att ta tillvara på möjligheter ... 12
5.1.1 Erfarenhet av att använda den inre förmågan av medmänsklighet ... 13
5.1.2 Erfarenhet av att anhöriga bjuder in till en delaktighet ... 14
5.2 Att hantera utmaningar ... 16
5.2.1 Erfarenhet av att vara otillräcklig ... 16
6 DISKUSSION ... 19
6.1 Resultatdiskussion ... 19
6.1.1 Att ta tillvara på möjligheter ... 19
6.1.2 Att hantera utmaningar ... 22
6.2 Metoddiskussion ... 23
6.2.1 Design ... 23
6.2.2 Urval och datainsamling ... 24
6.2.3 Analysprocessen ... 24
6.3 Etikdiskussion ... 25
7 SLUTSATSER ... 26
7.1 Förslag på vidare forskning ... 27
REFERENSLISTA ... 28
BILAGA A SÖKMATRIS
BILAGA B KVALITETSGRANSKNING BILAGA C ARTIKELMATRIS
1
INLEDNING
Till intensivvårdsavdelningen (IVA) kommer kritiskt svårt sjuka patienter. Anhöriga till dessa patienter upplevs vara i kris och tiden på IVA kan i värsta fall innebära en förlust av en
närstående. Under min verksamhetsförlagda utbildning upplevde jag att det är en utmaning för intensivvårdssjuksköterskor (IVA-sjuksköterskor) att möta anhöriga till en patient. Det upplevdes som en utmaning genom att anhöriga och IVA-sjuksköterskor ibland krockade när de kommunicerade. När det blev en krock i kommunikation observerades en frustration och osäkerhet hos anhöriga. Det verkar inte räcka med att förmedla information, kroppsspråket observeras ha betydelse, och hur samtalet förs. Under min verksamhetsförlagda utbildning hade jag inte många möten med anhöriga, dock observerade jag möten och hann reflektera. Jag tänker att det kan kännas svårt att som nyexaminerad IVA-sjuksköterska möta anhöriga i kris. Jag reflekterade även att det kunde bli bra i mötet med personal och anhörig, även att det kunde bli rent ut sagt dåligt. I detta examensarbete vill jag undersöka tidigare
erfarenheter av hur IVA-sjuksköterskor erfar mötet med anhöriga med hopp om att skapa en samlad bild av kunskap, vilken kan vara ett redskap till utveckling för IVA-sjuksköterskor i mötet med anhöriga.
2
BAKGRUND
I bakgrunden presenteras IVA-sjuksköterskors uppdrag, det vårdvetenskapliga perspektivet för examensarbetet samt tidigare forskning om patienters och anhörigas upplevelser av kommunikation och bemötande under vårdtiden på IVA. Problemformuleringen följs av syftet för examensarbetet.
2.1 Beskrivning av centrala begrepp
Kommunikation och bemötande är återkommande i examensarbetet, nedan följer en
beskrivning. Genom att beskriva begreppen kommunikation och bemötande kan det bidra till en ökad förståelse av begreppen och därmed bredda och fördjupa diskussionen i resultatet.
2.1.1 Bemötande
Bemötande innefattar hur vårdare kroppsligt och verbalt förhåller sig till patient och anhörig genom kroppsspråk, ögonkontakt, placering i rummet och hur vårdaren pratar. Hur vårdaren pratar handlar om kommunikation och är en del av bemötandet. Kommunikationshinder kan
vara röst och tonfall samt hur vårdaren uttrycker sig. Ett kommunikationshinder kan även vara det asymmetriska förhållandet i vårdkommunikationen. Asymmetrin innebär att relationen är i obalans genom att den ena parten har mer makt medan den andra kan uppleva maktlöshet. Asymmetrin i bemötandet kan innebära att patient eller anhörig inte känner sig delaktig eller inte förstår information (Fossum, 2019). Enqvist (2019), förklarar att i det första i mötet sker en omedveten bedömning hos patienten utav vårdaren. Denna bedömning bottnar i impulserna fly, fäkta eller vara passiv, instinkter som människan historiskt behövt för överlevnad. Impulsen gör snabbt en bedömning av bland annat
kroppsspråk, röst och ögon. Om vårdaren inte möter blicken på en ny person utan gör något annat kan mötet bli kontaktlöst. För att skapa delaktighet är denna första kontakt viktig. Vid rädsla påverkas förmågan att logiskt ta in och förstå information. Den logiska delen av hjärnan rår inte på känslorna, det som når fram är empati och omsorg. Bemötande omfattar även vårdarens människosyn vilket påverkar hur vården utförs (Fossum, 2019).
2.1.2 Kommunikation
Genom att ha en personcentrerad kommunikation där vårdpersonal har en helhetsbild på människan kan en god grund för kommunikation och bemötande skapas (Fossum, 2019). Vinthagen (2019), menar att patienten är i underläge redan i första mötet med vården genom att vara i behov av hjälp för sin sjukdom. Vårdaren börjar mötet med patienten i ett överläge utifrån ett maktperspektiv, vårdaren har kunskap och resurser till sitt förfogande även om syftet är att hjälpa. Ansvaret för en fungerande kommunikation vilar hos vården som organisation och vårdaren, ej hos individen. Individen som är i behov av hjälp ska inte behöva lägga energi på att hantera hinder och maktinslag som påverkar kommunikationen. Att som vårdare vara närvarande är betydelsefullt för kommunikationen (Andersson, 2019). Andersson (2019), menar att den mentala närvaron hos vårdaren är en förutsättning, vårdaren ska därmed ha intresset riktat mot den hjälpsökande utan störningar från obehöriga tankar. Att lyssna är en aktiv process som kräver ständiga val. Genom att sluta lyssna, ställa nya frågor eller kommentera kan leda till att nödvändig information ej kommer fram. Öhlen & Friberg (2019) menar att det är viktigt att vårdaren tar sig tid att reflektera över kommunikation, vilka verbala och icke verbala uttryck det har, annars finns risken att vårdaren talar till patienten istället för med patienten. Vilket medför risk att patienten inte delar med sig av information som är viktig för att förstå problematik och situation. Genom att utgå från en personcentrerad kommunikation kan relationen bli mer jämlik.
2.2 Intensivvårdssjuksköterskans uppdrag
För att som legitimerad sjuksköterska kunna titulera sig specialistsjuksköterska behöver personen ha avlagt specialistsjuksköterskeexamen vid ett universitet eller en högskola som har tillstånd att utfärda examina (SFS 2010:1369). Svensk förening för anestesi och
intensivvård (2015), har tagit fram riktlinjer för svensk intensivvård vars syfte är att skapa en enhetlig struktur utifrån organisation, arbetssätt och kompetensbehov. I dessa riktlinjer framgår att vården behöver utföras med en grund i medicinsk kunskap och verksamheten behöver präglas av etiska principer. Det framgår även att personalen behöver ha kompetens
att kunna bemöta frågor och åsikter som kan uppkomma vid kritisk sjukdom och i livets slutskede.
Riksföreningen för Anestesi och Intensivvård & Svensk Sjuksköterskeförening (2012), har gemensamt arbetat fram en kompetensbeskrivning för IVA-sjuksköterskor.
Kompetensbeskrivningen beskriver IVA-sjuksköterskors professionella yrkesroll samt vilken kompetens som förväntas. IVA-sjuksköterskor förväntas kunna vårda patienter, med svikt i ett eller flera organ utifrån specifik omvårdnad samt med ett medicinskt perspektiv.
IVA-sjuksköterskor förväntas ha ett professionellt och etiskt förhållningssätt gentemot anhöriga. IVA-sjuksköterskor förväntas kunna bemöta människor från olika kulturer, utifrån deras individuella behov vilket kan innefatta psykosocialt stöd. Det ingår i
IVA-sjuksköterskors uppdrag att skapa en vårdmiljö som främjar både patienters och anhörigas välbefinnande. IVA-sjuksköterskor förväntas ha kunskap i att bemöta och stödja anhöriga i kris. IVA-sjuksköterskor förväntas även ha förmågan att integrera anhöriga i vården genom att informera och undervisa om åtgärder samt medicinsk utrustning. Lagen säger:
Den som ger informationen ska så långt som möjligt försäkra sig om att mottagaren har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen. Informationen ska lämnas skriftligen om det behövs med hänsyn till mottagarens individuella förutsättningar eller om han eller hon ber om det. (SFS 2014:821, 3 kap. 7 §)
2.3 Patientens upplevelse av att vara svårt sjuk på IVA
Att vara en svårt sjuk patient på IVA kan medföra en existentiellt tudelad upplevelse där patienten pendlar mellan liv och död, mening och meningslöshet, trygghet och känsla av övergivenhet (Egerod et al., 2015). En patient kan uppleva att den förlorar sin röst genom att inte kunna kommunicera och därmed upplevs en känsla av att förlora kontroll. Att förlora kontroll medför att patienten upplever rädsla, stress och osäkerhet. Flera faktorer bidrar till upplevelsen av en förlorad röst, att vara intuberad, otillräcklig information, kulturella barriärer samt språkliga hinder. Att som patient uppleva hallucinationer och mardrömmar i samband med en fluktuerande nivå av medvetande kan medföra en känsla av hjälplöshet och rädsla. Patienten upplever att den kan få förståelse, bekräftelse och information av anhöriga vilket kan skapa en känsla av hjälplöshet och ensamhet när anhöriga ej är närvarande (Wassenaar, Schouten, & Schoonhooven, 2014). En svårt sjuk patient på IVA är i ett
svårtolkat sjukdomstillstånd och patientens inre känsloliv är präglat av osäkerhet. En viktig del i kampen för överlevnad är styrkan patienten erhåller av anhöriga och personal genom vårdande relationer. Vårdande relationer kan förse patienten en känsla av trygghet, inre styrka och en länk till verkligheten. Anhörigas stöd har stor betydelse för patientens återhämtning (Egerod et al., 2015; Haugdahl et al., 2018).
2.4 Anhörigas delaktighet
Forskning visar att anhöriga kan vara en brygga för kommunikation mellan sjuksköterskor och patient genom att de intar en roll som patientens språkrör och ställföreträdare (Kalocsai et al., 2018; Wassenaar et al., 2014). Anhöriga kan stimulera patientens inre styrka i och med att de besitter kunskap om patientens personlighet och egenheter (Haugdahl et al., 2018). Behovet att vara delaktig i patientens vård uttrycks ofta av anhöriga. Delaktighet beskrivs som att vara närvarande på avdelningen vilket kan skapa en möjlighet att delta i vården och utvecklingen i patientens tillstånd (Van Keer et al., 2015; Weitzig & Mitchell, 2016).
Anhörigas delaktighet kan yttra sig genom att massage och på så sätt förhindra trycksår (Engström & Söderberg, 2004). Att som anhörig få delge information om patienten beskrivs som värdefullt (Engström & Söderberg, 2004; Schandl et al., 2017). Att som anhörig vara närvarande och delaktig kan även bidra till en förståelse för det komplexa
sjukdomstillståndet hos patienten. När anhöriga ej ges möjlighet till att vara delaktiga beskrivs en känsla av otillräcklighet och frustration (Weitzig & Mitchell, 2016).
2.5 Anhörigas upplevelse av information och bemötande
Anhöriga kan uppleva IVA-sjuksköterskor som en viktig källa till information om patientens tillstånd och vård (Adams et al., 2019; Hwang et al., 2014; Kalocsai et al., 2018). Genom att tillhandahålla information samt när IVA-sjuksköterskor samtalar med anhöriga kan det leda till att anhöriga upplever styrka att hantera situationen samt möjlighet förbereda sig för vad som kan hända (Adams et al., 2019; Engström & Söderberg, 2004). Anhöriga uttrycker behov av att informationen de får till sig behöver ha konsensus hos personalen. Om informationen inte upplevs konsekvent kan det leda till stress och en känsla av att bli vilseledd. Anhöriga kan ha svårt att förstå informationen om terminologin inte är anpassad till deras
kunskapsnivå (Weitzig & Mitchell, 2016). När anhöriga får till sig information de inte förstår frågar de IVA-sjuksköterskor om förklaring. Anhöriga blir frustrerade när de upplever att informationen är tvetydig (Engström & Söderberg, 2004). Förutom kommunikationens innehåll är det viktigt för anhöriga på vilket sätt IVA-sjuksköterskor kommunicerar. Sättet IVA-sjuksköterskor kommunicerar på bidrar till ett förtroende hos anhöriga (DeKeyser Ganz, 2019; Kalocsai et al., 2018). När IVA-sjuksköterskor sitter vid datorn utan att söka
ögonkontakt när anhöriga kommer, vänder ryggen till anhöriga och inte presenterar sig minskar förtroendet för IVA-sjuksköterskor samt för vården av den anhörige (Adams et al., 2019). Anhöriga beskriver att när IVA-sjuksköterskor upplevs tillgängliga för anhöriga, är lätta att prata med skapas förtroende och en kontakt med IVA-sjuksköterskor. Anhöriga upplever att IVA-sjuksköterskor är tillgängliga när de skapar ögonkontakt, sitter nära, fysisk kontakt samt samtalar om allmänna ting (Adams et al., 2019). Anhöriga upplever att
situationen av att deras anhöriga vårdas på IVA underlättas om de har ett förtroende för personalen (Reeves et al., 2015). Anhöriga erfar att det är IVA-sjuksköterskor som överlag kommunicerar med anhöriga i och med att de närvarar mycket kring patienten (Joa et al., 2019; DeKeyser Ganz, 2019; Reeves et al., 2015). Att personalen har kunskap om vem patienten är i sitt liv utanför sjukhuset, att de erhåller kontinuerlig information om
upplever att sättet för kommunikation är personbunden och att upplevelsen av kontinuitet kan förloras på grund av det (Reeves et al., 2015). Brist på information och osäkerhet kring planering för vården kan utveckla frustration hos anhöriga till patienter som vårdas på IVA (Turner-Cobb, Smith, Ramchandani, Begen & Padkin, 2016). Det beskrivs av anhöriga att kommunikationen från personal kan förbättras (Clark, Milner, Beck & Mason., 2016). Vid upplevd kontinuitet gällande information samt tillräckligt med information är detta faktorer som kan minska ångest och förbättra sömnen (Day, Haj-bakri,Lubchansky & Metha., 2013).
2.6 Anhörigas upplevelse av intensivvårdssjuksköterskor
Anhöriga kan uppleva ett stöd från IVA-sjuksköterskor (Kumiko et al., 2017; Reeves et al., 2015). Stöd från andra som tillhör deras sociala nätverk upplevs viktigt, dock kan anhöriga uppleva stödet från IVA-sjuksköterskor som primärt. När stödet uteblir i relationen mellan IVA-vårdsjuksköterskor och anhöriga kan anhöriga uppleva känslor av oro, även en känsla av att bli sviken kan uppstå (Weitzig & Mitchell, 2016). Anhöriga som upplever brister i stöd, kommunikation och information riskerar att utveckla depression och post-traumatisk stress (Carlson et al., 2015; Joa et al., 2019). IVA-sjuksköterskors relation med anhöriga kan
förhindra stress, oro och post-traumatisk stress hos anhöriga (Joa et al., 2019; Kumiko et al., 2017; Noome et al., 2016). Forskning visar på vad IVA-sjuksköterskor kan göra i form av aktiviteter i relationen med anhöriga. Dessa aktiviteter handlar till största delen om hur anhöriga kan stötta och hjälpa patienten. Stor del av forskningen har fokus på vad IVA-sjuksköterskor borde göra i form av aktiviteter i relationen med anhöriga snarare än vilka attityder som är viktiga i relationen. Det saknas kunskap gällande vilken attityd IVA-sjuksköterskor behöver ha för att skapa meningsfulla relationer med anhöriga (Noome et al., 2016). Observationer har visat att när IVA-sjuksköterskor utför vårdaktiviteter utan att informera närvarande anhöriga kan det medföra missförstånd och oro hos anhöriga.
Exempelvis vid bortkopplande av pipande infusion, pipandet skapade oro hos anhöriga som inte hade kunskap om att aggregatet piper när infusionen är slut. Anhöriga förknippade pipandet med att patientens tillstånd försämrats (Manias et al., 2014). Minskat förtroende för IVA-sjuksköterskor kan medföra att anhöriga tvekar att ställa frågor vilket kan skapa missförstånd och frustration (Adams et al., 2019).
2.7 Vårdvetenskapligt perspektiv
Författaren till examensarbetet avser att använda Katie Eriksson (1994; 2000) som vårdvetenskapligt perspektiv, vilken kan bidra till att examensarbetet får ett fördjupat perspektiv på hälsa och lidande. Med hälsa och lidande (Eriksson 1994; 2000) som
vårdvetenskapligt perspektiv i examensarbetet ges IVA-sjuksköterskor möjlighet att på ett adekvat sätt reflektera över mötets betydelse. Det vårdvetenskapliga perspektivet kan därmed vara en vägledning för IVA-sjuksköterskor i deras profession, vilket även kan gagna utsatta människor i vårt samhälle. Eriksson (1994) menar att lidandet är en del av livet, av att vara människa. Eriksson ser livet och lidandet som en möjlighet att möta sig själv och andra. Där
lidande finns, finns även möjligheten att uppleva hälsa, vilket kan leda till att livet får en mening och därmed kan även lidandet bli meningsfullt.
2.7.1 Lidande
Eriksson (1994), menar att ett lidande behöver bekräftas av en annan människa genom en blick, en beröring eller ord. Uteblir bekräftelsen kan det innebära att det skapas ett större lidande genom att människan tagits ifrån sin möjlighet att lida och därmed möjlighet till försoning. Lidandet kan ge människan ett nytt perspektiv på sin upplevda hälsa genom att det kan skapas en medvetenhet om sina förmågor i lidandet. Denna medvetenhet sker när människan lär känna sina inre resurser i samband med lidandet. Vägen ur ett lidande kräver en människas vilja och mod, att människan vågar tro på sina resurser, men även ett mod att inte lida ensam när det blir för tungt. Eriksson menar att medlidandet är grunden till
vårdandet, det förutsätter att människan är modig att möta den andras lidandet och har mod att offra en del av sig själv. Människans egna lidande kan hämma förmågan att vara
medlidande vilket ses när människan lider själv istället för att uppleva medlidandet med den andra människan. En lidande människa behöver tid och utrymme där människan pendlar mellan hopp och hopplöshet för att till slut försonas.
2.7.2 Vårdande
Eriksson (2000), menar att vårdandet är att vara delaktig vilket förutsätter en mognad i människans inre utveckling. Människan har en egen moralisk kod vilken fungerar som en referensram i interaktionen med andra människor. Varje människa behöver en annan människa som kravlöst vårdar. Relationen i vårdandet mellan två människor medför att parterna är varandras förutsättningar och möjligheter. Eriksson lyfter att vården kan vara riktad inåt eller utåt, vilket synliggör att det finns två ideologier i vården som utgör varandras motpol. Vårdaren som är riktad inåt har en utgångspunkt i det naturliga vårdandet, vilket påverkas lite av yttre begränsningar. Den utåtriktade vårdaren har sin utgångspunkt i
samhällets rådande normer, värderingar och strävar efter att utföra de formella kraven på ett korrekt sätt. Vårdaren som har en utgångspunkt i det inre är mer autonom gentemot
samhällets normer då fokus är att förverkliga den unika människans grundläggande behov. Som vårdare innefattas man av element från båda synsätten, dock i sitt vårdande så utgår vårdaren från någon av polerna. Eriksson (2000), menar att det är viktigt att vara lyhörd, att lyssna på en människa när den säger att den inte må bra. Eriksson (2000), fortsätter med att det finns en risk att snabbt tolka situationen utifrån egna erfarenheter, ångest eller oförmåga, vilket kan leda till en förnekelse av den andra människans nöd. Detta gäller speciellt själsliga frågor, där det är viktigt med grundläggande kunskap om själavård för att kunna uppfatta de subtila behoven hos medmänniskan.
Eriksson (2000), beskriver vårdandet utifrån begreppen ansa, leka och lära, vilka utgör vårdandets kärna. Vårdandet börjar med ansning, vilket Eriksson (2000) menar börjar i kontakten med den andre människan och uttrycks i konkreta handlingar för att stödja hälsa. I ansningen bekräftas människans genom att bli accepterad utan krav på motprestation. Människan bekräftas även genom att bli accepterad för den unika individen hon är.
Ansningen innebär även att ha modet att gå utanför ramen för den traditionella yrkesmässiga vården genom att visa mer spontanitet, värme och kärlek. Vilket kan medföra att man
verkligen visar att man brys sig om den andra.
Eriksson (2000) beskriver lekandet som ett uttryck för att öva, pröva och skapa med önskan och längtan. Vilket i en vårdsituation kan innebära att hjälpa patienten att anpassa
information och krav till patientens unika förutsättningar. Detta kan visas genom att vårdaren skapar tid och ett utrymme för patienten att se och utveckla sina resurser genom lärande. Eriksson menar att lärandet innebär en ständig förändring i människans i erfarenhet och utveckling. Lärandet bygger på att vårdaren kan inta en edukativ hållning i vårdandet. En människas edukativa hållning tar sin utgångspunkt i den enskildas växt, vilket påverkar dennes potential att utveckla vårdandet. Denna personliga växt av människan kan resultera i en klok människa med en utvecklad instinkt att vårda sin medmänniska. På så sätt kan vårdaren på ett konstruktivt sätt hjälpa patienten att uttrycka sina förhoppningar, sin rädsla och vrede, vilket kan hjälpa patienten att bli autonom och på så vis utveckla sin hälsa.
2.8 Problemformulering
Tidigare forskning visar att anhöriga är en viktig del i den svårt sjuka patientens vård, dels för att minska lidande hos patienten, dels för patientens återhämtning. Anhöriga beskriver att kommunikation med vårdpersonal och förtroende för vårdpersonalen är två viktiga komponenter under vårdtiden. Det behövs mer kunskap hur IVA-sjuksköterskor kan skapa förtroende genom sättet att kommunicera i mötet med anhöriga. Brist på information och osäkerhet om vården kring patienten kan skapa frustration hos anhöriga. Sättet för hur kommunikationen framförs har betydelse för att anhöriga ska få förtroende för
IVA-sjuksköterskor. Forskning visar att anhöriga kan uppleva att kommunikationen är personbunden genom att den är kopplad till den enskilda vårdpersonalen som förmedlar informationen, vilket även kan innebära att kommunikationen skiljer sig mellan
vårdpersonal. Anhöriga kan uppleva att känslan av kontinuitet kan gå förlorad på grund av att kommunikationen upplevs personbunden. Det är viktigt att IVA-sjuksköterskor kan få ta del av kunskap som visar vilka element som kan påverka interaktionen med anhöriga, vilket kan vara essentiellt för att kunna utvecklas i detta område. Genom att ta del av
IVA-sjuksköterskors tidigare erfarenheter av att träffa anhöriga kan IVA-sjuksköterskor medvetandegöra hinder och möjligheter hos sig själva och omgivningen samt i interaktionen med andra, vilket kan bidra till att IVA-sjuksköterskor utvecklas i sin yrkesroll. Genom att få möjlighet att fördjupa sina kunskaper om bemötande av anhöriga kan det leda till att
IVA-sjuksköterskor kan utvecklas i sin yrkesroll. Förhoppningen är att denna litteraturstudie kan ge IVA-sjuksköterskor inspiration att vilja utveckla sin förmåga att bemöta anhöriga, vilket kan bidra till att anhöriga får delta i ett värdigt möte och få en positiv upplevelse av vården.
3
SYFTE
Syftet är att beskriva IVA-sjuksköterskors erfarenheter av att möta anhöriga till patienter som vårdas på IVA.
4
METOD
Under metodavsnittet redovisas vald design, urval och datainsamling samt analysmetod.
4.1 Design
Examensarbetet är en litteraturstudie med en induktiv ansats och arbetsprocessen följde Polit & Beck (2016). Examensarbetet hade även en kvalitativ ansats vilken kan skapa en djupare förståelse för personers erfarenheter. Vetenskapliga artiklar analyserades för att kunna skapa ett nytt resultat utifrån arbetets syfte (Friberg, 2017). Artiklarna analyseras utifrån en beskrivande syntes (Evans, 2002).
Friberg (2017), menar att en kvalitativ litteraturstudie kan skapa en översikt av befintlig kunskap angående ett fenomen. Studien följde Polit & Becks (2016) modell i syfte att minska risken för godtycklighet samt för att öka studiens tillförlitlighet. Denna modell har en grund i trovärdighet genom att redovisa processen för litteratursökning på tydligt sätt för läsaren. Det innebär en transparens i processen för inkluderings- och exkluderingskriterier, vilka sökvägar som användes samt att vald litteratur redovisades i tabeller vilket medför att läsaren kan följa processen på ett hanterbart sätt för vald litteratur. En arbetsprocess med nio steg arbetades fram utifrån kapitel fem i Nursing Research (Polit & Beck, 2016). Se figur 1 för tolkning av arbetsprocessen.
Figur 1. Arbetsprocessen med nio steg
4.2 Urval och datainsamling
I första steget formulerades syftet för litteraturstudien. Det andra steget innebar att en strategi för databaser och sökord utformades. Sökorden ska vara relevanta för syftet (Polit & Beck, 2016). Databaserna som valdes var CINAHL PLUS och Pubmed. Dessa databaser är enligt Polit & Beck (2016) relevanta för omvårdnadsforskning. I CINAHL PLUS och Pubmed användes följande sökord ”nurses experience”, ”relationships”, ”next of kin or family or relative” samt ”interaction or communication”. I Pubmed användes följande sökord, ”nurses experience AND interaction” AND ”icu” samt ”nurses experience” AND ”icu” AND ”next of kin”. Artiklarna skulle ha publicerats mellan 2005–2019 och vara vetenskapligt granskade, peer reviewed. Avgränsning i litteratursökningen var även att artiklarna skulle vara skrivna på engelska. Inkluderingskriterier för sökandet av artiklar var att artiklarna skulle ha ett sjuksköterskeperspektiv vilket medförde att studier med andra perspektiv valdes bort. Inkluderingskriterier i litteratursökningen var att de skulle vara kvalitativa studier.
Exkluderingskriterier innefattade att studier som utförts på andra avdelningar än IVA valdes bort. Studierna skulle även vara intervjuer med sjuksköterskor som jobbar på IVA, annars valdes studien bort. Exkluderingskriterier för litteratursökningen innebar artiklar som ej svarade på syftet, var kvantitativa studier eller litteraturöversikter. I det tredje steget enligt Polit & Beck (2016) sker datainsamling och redovisning av litteratursökningen, se sökmatris, bilaga A.
Litteratursökningen gav ett resultat på 266 träffar i databaserna. Av totalt 266 träffar lästes titel och abstract. Om artiklarna innehöll inkluderingskriterier som uppförts, lästes även artiklarnas resultat. Datainsamlingen ledde till att 29 artiklar valdes för vidare granskning. Polit & Beck (2016), menar att det första urvalet för vidare granskning kan utföras när
1. Formulera syfte.
2. Strategi för sökningen utformas,
val av databaser, sökord utifrån syftet.
3. Sökning i valda databaser och
redovisas i sökmatrisen, bilaga
A.
4. Val av artiklar som svarar till syftet. 5. Resultatet granskas
i de valda artiklarna. 6. Artiklarna läses i
full text och sammanfattas i artikelmatris, bilaga B. 7. Kritiskt granskning av artiklarna, redovisas i kvalitetsgranskning, bilaga C. 8. Artikelanalys 9. Resultatet sammanställs
inkluderings- och exkluderingskriterier samt syftet kan besvaras utifrån artiklarnas titlar och abstract. Denna del i arbetsprocessen var det fjärde steget. I det femte steget lästes artiklarna i fulltext enligt Polit & beck (2016), först lästes resultatet i 29 artiklar, för att sedan läsas i sin helhet. Av de 29 valda artiklarna exkluderades åtta artiklar, två var litteraturöversikter då det missats att de var litteraturöversikter, i de övriga sex kunde inte
IVA-sjuksköterskeperspektivet tydligt följas i resultatet. Artiklarna lästes även i fulltext i det sjätte steget, där artiklarna sedan sammanställdes i en matris där bland annat artiklarnas syfte, metod och resultat redovisades, se bilaga B. Genom att kvalitetsgranska de valda artiklarna bearbetades artiklarna enligt steg sju i arbetsprocessen. För att artiklarna skulle kunna redovisas på ett vedertaget och tydligt sätt uppfördes en matris, se bilaga C. De kvarvarande 21 artiklarna granskades enligt Fribergs granskningsfrågor (2017) och matrisen uppfördes utifrån granskningsfrågor som bedömdes vara relevanta för kvalitativa studier då granskningsfrågorna inkluderade kvantitativa och kvalitativa studier. Dessa
granskningsfrågor innefattade en bedömning av artiklarnas trovärdighet utifrån studiernas redovisning av problemformulering, syfte, metod, etiska överväganden, resultat och
diskussioner. En artikel hade en otydlig beskrivning av teoretisk referensram, vilket vägdes upp av en trovärdighet i de andra delarna. I sex artiklar var de etiska övervägandena invävda i metoden, ej i eget avsnitt, i och med att det fanns etiska överväganden inkluderades
artiklarna i examensarbetet. De resterande artiklarna i examensarbetet bedömdes hålla en hög kvalitet i och med att de fick ”ja” på ovanstående kriterier.
4.3 Analys
Det åttonde steget i Polit & Becks (2016) modell innebär att artiklarna ska analyseras. Evans (2002) beskrivande syntes i fyra steg användes i analysen för examensarbetet, en
beskrivande syntes innebär en analys av artiklar med minsta möjliga omtolkning av artiklarnas innehåll. Analysen av de vetenskapliga artiklarna utfördes med minsta möjliga omtolkning och beskrevs utifrån teman och subteman till en ny helhet, examensarbetets resultat.
Steg ett utifrån Evans (2002), beskrivande syntes innebär att analysmetod bestäms utifrån problemområde. IVA-sjuksköterskors erfarenheter av att möta anhöriga beskrevs i
examensarbetet. Enligt Evans (2002) analysmetod ska endast kvalitativa artiklar användas i syfte att få en djupare förståelse av personers erfarenheter, vilket hör ihop med
examensarbetets syfte. Utifrån syftet söktes artiklarna fram i databaser med hjälp av inkluderingskriterier och exkluderingskriterier.
I steg två av Evans (2002) analysmodell identifieras nyckelfynd genom en ingående läsnings process. Genom att artiklarna lästes flera gånger skapades en helhetskänsla för artikeln och författaren kunde utröna stycken i resultaten som svarade till examensarbetets syfte. Artiklarna lästes igenom med en medvetenhet om den egna förförståelsen, artiklarna lästes även om efter någon dags mellanrum med syftet att få en djupare förståelse samt för att minska egna tolkningar. De stycken som svarade på syftet ströks under med en
och reducerades genom att den togs bort ur artikelns kontext till ett nyckelfynd. Se exempel på nyckelfynd i Tabell 1. Artiklarna numrerades i syfte att åter kunna identifieras vid
syntetiseringen av resultatet. Därefter klipptes nyckelfynden ut för att med enkelhet kunna förflyttas mellan högar när teman identifieras. Sammanlagt plockades 138 nyckelfynd ut som svarade på examensarbetets syfte, IVA-sjuksköterskors erfarenheter av att möta anhöriga till patienter som vårdas på IVA.
I steg tre i Evans (2002) analysmetod identifierades examensarbetets teman och subteman genom att likheter och skillnader jämfördes hos nyckelfynden. Nyckelfynden som klipptes ut kan jämföras med pusselbitar, vilka med enkelhet kunde sorteras, läggas i högar samt flyttas på vid behov under processen. Nyckelfyndens likheter skapade tillsammans en relation av likheter, fenomen, ett tema som utifrån subtemat kunde syntetiseras och utgöra
examensarbetes resultat.
Denna process är det fjärde steget i analysen och syftar till att bekräfta att nyckelfynden utan motsägelser stämmer överens med de teman och subteman de placerats i. Tabellen nedan visar hur denna process gått till. I det nionde och sista steget i modellen ska resultatet från data-analysen sammanställas till ett resultat (Polit & Beck, 2016).
Tabell 1. Exempel på analysprocessen
Nyckelfynd Tema Subteman
”I do not want to take hope away, but if you do not have contact you cannot talk openly … Hope becomes bigger than reality … ” (Söderström, Benzein & Saveman, 2003, s.189).
Att ta tillvara på möjligheter
Erfarenhet av att använda den inre förmågan av medmänsklighet
” … I have to prepare them … I start building that relationship and talking about things … I talk about them … ” (Lisaschenko., O’Conner -von & Peden-McAlpine, 2009, s.228).
”They kind of embraced me as a part of the family … It was very nice that they trusted me …” (Stayt, 2006, s.625).
Erfarenhet av att anhöriga bjuder in till en delaktighet
”… I feel … a close bond … with the wife …and I felt that she was able … to grieve more easily” (Monks & Flynn, 2014, s.356).
4.4 Etiska överväganden
En forskares egna etiska ansvar är grunden för forskningsetik trots att arbetet styrs av regler och föreskrifter. Transparens genom hela processen är en viktig del för att läsaren ska ha möjlighet att kunna återskapa och följa processen igen vid granskning. Att ha en god vetenskaplig grund i arbetet är en etisk aspekt genom att författaren kritiskt granskar litteraturen som används i arbetet (Codex, 2019).
Språkbarriär var en svårighet då författaren var svensktalande, det finns risk för feltolkning vid översättningen då artiklarna i arbetet var på engelska. Arbetet har inte medvetet
feltolkats. En ordlista användes för att minska risken för feltolkning (SOU, 1999:4). I och med att detta arbete endast hade en författare har det betydelse för trovärdigheten av arbetet att andra studenter och handledaren låtits ta del av processen för att kunna ge ytterligare perspektiv till arbetet.
Det är en utmaning att inte påverkas av sin egen förförståelse som författare till en studie (Polit & Beck, 2016). Det reflekteras som en etisk aspekt relaterat till att förförståelsen kan leda till en personlig prägling av examensarbetet. Det behöver prioriteras av författaren då en beskrivande syntes innebär en analys med minsta möjliga omtolkning. Författaren till
examensarbetet reflekterade över förförståelsen som levd erfarenhet, kunskap och därmed förutfattade meningar. Reflektionen medförde att författaren medvetandegjorde sin förförståelse för att kunna ha distans till tidigare erfarenhet och förutfattade meningar.
5
RESULTAT
Under analysarbetet framkom två teman som presenteras i resultatet, att ta tillvara på möjligheter och att hantera utmaningar. För att beskriva temat, att ta tillvara på
möjligheter, identifierades två subteman, erfarenhet av att använda den inre förmågan av medmänsklighet och erfarenhet av att anhöriga bjuder in till en delaktighet. Till temat, att hantera utmaningar, identifierades erfarenhet av att vara otillräcklig och erfarenhet av anhörigas orimliga krav och förväntningar.
5.1 Att ta tillvara på möjligheter
Detta tema beskrivs med två subteman, erfarenhet av att använda den inre förmågan av medmänsklighet och erfarenhet av att anhöriga bjuder in till en delaktighet. Erfarenhet av att använda den inre förmågan av medmänsklighet visar hur IVA-sjuksköterskors inre
egenskaper och känslor kommer till uttryck och hur detta kan påverka mötet med anhöriga. Erfarenhet av att anhöriga bjuder in till en delaktighet visar hur anhöriga i mötet kan ge IVA-sjuksköterskor tillfälle att utveckla relationen med dem och patienten, men även en chans till personlig och professionell utveckling.
5.1.1 Erfarenhet av att använda den inre förmågan av medmänsklighet
IVA-sjuksköterskor beskrev att det är viktigt att vara engagerad och medmänsklig i mötet med anhöriga (Abour & Wiegand, 2014; Engström & Söderberg, 2005; Monks & Flynn, 2014; Rivera-Romero, Garzón & Henao-Castaño, 2019; Söderström, Benzein & Saveman, 2003). Detta beskrevs av några IVA-sjuksköterskor som att försöka sätta sig in i anhörigas situation (Abour & Wiegand, 2014; Rivera-Romero et al., 2019), och kunde visas genom att vara nära och att bry sig om anhöriga (Engström & Söderberg, 2005), vilket kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor kände medlidande med anhöriga (Abour & Wiegand, 2014). Det kunde även beskrivas som att se sjukdomsprocessen utifrån anhörigas perspektiv (Monks & Flynn, 2014; Söderström et al., 2003), vilket kunde skapa en känsla av solidaritet med anhöriga (Rivera-Romero et al., 2019).
IVA-sjuksköterskor beskrev mötet med anhöriga som ett tillfälle att skapa en relation med dem (Lisaschenko, O’Conner -von & Peden-McAlpine, 2009). Det skildrades av
IVA-sjuksköterskor som att på olika sätt integrera med anhöriga (Lisaschenko et al., 2009; Peden-McAlpine, Lisaschenko, Traudt & Gilmore-Szott, 2015; Rodriguez-Almagro et al., 2019; Schubart, Wojnar, Dillard, Meczkowski, Blackall, Sperry & Lloyd, 2015; Söderström et al., 2003). Det kunde visas genom att presentera sig och ställa nyfikna frågor om patienten (Peden-McAlpine et al., 2015; Schurbart et al., 2015) och om anhöriga (Lisaschenko et al., 2009). Det kunde även visas genom att bjuda in till kontakt genom att använda ord, blickar och leenden (Rodriguez-Almagro et al., 2019).
IVA-sjuksköterskor beskrev att en essentiell del i mötet med anhöriga är att försöka tillmötesgå anhörigas behov av stöd (Abour & Wiegand, 2014; Cypress, 2011; Engström & Söderberg, 2005; Engström, Uusitalo & Engström, 2010; Fridh, Forsberg & Bergbom, 2009; Høye & Severinsson, 2008; Monks & Flynn, 2014; Peden-McAlpine et al., 2015; Popejoy, Brandt, Beck & Antal, 2009; Söderström et al., 2003; Walker & Deacon, 2016; Zaforteza, Gastaldo, de Pedro, Sànchez-Cuenca & Lastra, 2005). Detta beskrevs av några
Iva-sjuksköterskor som att anpassa sig efter anhörigas önskemål (Høye & Severinsson, 2008; Popejoy et al., 2009; Söderström et al., 2003; Walker & Deacon, 2016; Zaforteza et al., 2005), genom att vara lyhörd och kreativ (Høye & Severinsson, 2008), ibland med hjälp av deras intuition och erfarenhet (Söderström et al., 2003). Det kunde visas genom att
IVA-sjuksköterskor gav anhöriga tid genom att lyssna (Popejoy et al., 2009; Söderström et al., 2003; Walker & Deacon, 2016), genom tyst närvaro (Walker & Deacon, 2016). Det kunde även visas genom att skapa individuella lösningar för anhöriga att kunna bearbeta sina känslor (Popejoy et al., 2009). Detta kunde bidra till att anhöriga kunde få möjligheten att komma i kapp känslomässigt (Popejoy et al., 2009; Walker & Deacon, 2016).
My patient’s daughter was a doctor. She had seen a lot. This was her mother and it took her a few days to be willing to stop (ventilatorsupport). I remember talking to her that night and she said, ”I know it is not right what I am doing. But I am just not ready to let her go yet” We allowed her to work up to it (Popejoy, Brandt, Beck & Antal, 2009, s. 182).
Ett sätt att uppfylla anhörigas behov kunde även beskrivas som att vara följsam i mötet (Abour & Wiegand, 2014; Engström et al., 2010; Høye & Severinsson, 2008; Lindahl &
Sandman, 1998; Peden-McAlpine et al., 2015), utifrån anhörigas vilja och förmåga att vara nära patienten (Abour & Wiegand, 2014; Engström et al., 2010; Lindahl & Sandman, 1998), vilket kunde visas genom att ge anhöriga mandat att påverka om de ville vara involverade i patientens omvårdnad (Lindahl & Sandman, 1998). Det kunde även visas som att vägleda anhöriga i hur de kunde närma sig patienten (Engström & Söderberg, 2005; Fridh et al., 2009; Monks & Flynn, 2014; Walker & Deacon, 2016), genom att visa hur de kunde prata och röra vid patienten (Engström & Söderberg, 2005; Fridh et al., 2009; Monks & Flynn, 2014). Detta kunde bidra till att anhöriga fick utrymme att skapa egna gränser för delaktighet (Peden-McAlpine et al., 2015).
IVA-sjuksköterskor beskrev att de har ett ansvar i kommunikationen i mötet med anhöriga (Abour & Wiegand, 2014; Fernandes & Moreira, 2012; Fridh et al., 2009; Peden-McAlpine et al., 2015; Popejoy et al., 2009; Söderström et al., 2003; Zaforteza et al., 2005). De beskrev det som att ge adekvat information och vara ärlig mot anhöriga (Engström & Söderberg, 2005; Popejoy et al., 2009; Stayt, 2008; Zaforteza et al., 2005). Detta kunde visas genom att vara transparent med kunskapen gällande patientens status (Lindahl & Sandman, 1998; Stayt, 2008), vilket kunde bidra till att anhöriga ges ett tillfälle att förstå sjukdomens påverkan på patienten (Popejoy et al., 2009).
Det beskrevs även som att ha förmågan att anpassa informationen som ska förmedlas (Engström & Söderberg, 2005; Peden-McAlpine et al., 2015; Popejoy et al., 2009; Zaforteza et al., 2005), genom att utifrån anhörigas förutsättningar vara tydlig och förklara
(Lisaschenko et al., 2009; Peden-McAlpine et al., 2015; Popejoy et al., 2009), samt att kunna förmedla essensen av patientens tillstånd (Abour & Wiegand, 2014; Rivera-Romero et al., 2019), vilket kunde bidra till att anhöriga får möjlighet förbereda sig (Zaforteza et al., 2005) utan att fråntas hopp (Engström & Söderberg, 2005; Stayt, 2008; Söderström et al., 2003).
If the patient improves a little we say, ‘‘He/she hasn’t got a temperature today’’ or maybe we make a little comment, but not to make them understand he/she is all right. But if we take into account the day-by-day evolution, and we see that the situation has improved a little bit, maybe we give the family a little touch of happiness ... (Zaforteza, Gastaldo, de Pedro, Sànchez-Cuenca & Lastra, 2005, s 140).
5.1.2 Erfarenhet av att anhöriga bjuder in till en delaktighet
IVA-sjuksköterskor beskrev att anhöriga i mötet kunde bjuda in till att ta del av deras
upplevelse (Fridh et al., 2009). Detta beskrevs av IVA-sjuksköterskor som att bli inbjuden till att dela en resa tillsammans med anhöriga (Popejoy et al., 2009; Stayt, 2006; Stayt, 2008), som blir personlig och känslosam (Fridh et al., 2009; Popejoy et al., 2009; Stayt, 2009). Det kunde visas genom att anhöriga sökte fysisk närhet och ville att IVA-sjuksköterskan skulle stanna kvar hos dem (Abour & Wiegand, 2014; Walker & Deacon, 2016). Det kunde även visas genom att anhöriga anförtrodde sig till IVA-sjuksköterskor genom att dela sina tankar och känslor (Stayt, 2008). Genom att bli inkluderad av anhöriga kunde det bidra till att IVA-sjuksköterskor erfor en hängivelse till anhörigas situation (Fridh et al., 2009).
IVA-sjuksköterskor beskrev att det kunde växa fram ett band till anhöriga genom att få vara delaktiga (Cypress, 2011; Monks & Flynn, 2014; Popejoy et al., 2009; Rivera-Romero et al.,
2019; Stayt, 2008; Walker & Deacon, 2016). IVA-sjuksköterskor beskrev att bandet till anhöriga kan vara starkare än relationen med patienten (Monks & Flynn, 2014).
I suppose you give a lot more of yourself into it as well and somehow feel connected to the family. I’d been there through it all and I really felt as I was going through it with them (Stayt, 2008, s.1270).
Andra IVA-sjuksköterskor beskrev att ett personligt engagemang kunde växa fram när de erfor en samhörighet med anhöriga (Cypress, 2011; Popejoy et al., 2009; Stayt, 2008; Walker & Deacon, 2016), vilket kunde bidra till en tillfredställande känsla hos IVA-sjuksköterskor (Cypress, 2011). Andra beskrev det som att anhörigas upplevelse blev IVA-sjuksköterskors upplevelse och att anhörigas förlust blev deras förlust (Rivera-Romero et al., 2019; Stayt, 2008), vilket kunde visas genom att IVA-sjuksköterskor delade anhörigas känslor och grät med familjen (Popejoy et al., 2009; Walker & Deacon, 2016).
IVA-sjuksköterskor beskrev att inviten till att vara delaktig kunde ses som ett uttryck för att anhöriga har förtroende för IVA-sjuksköterskor (Lisaschenko et al., 2009; Stayt, 2008; Söderström et al., 2003). Erfarenheten av att erhålla anhörigas tillit kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor vågade integrera på ett djupare plan med anhöriga (Stayt, 2008;
Söderström et al., 2003) samt få styrka och mod att ställa känsliga frågor (Söderström et al., 2003). Erfarenheten av att erhålla en förtrolighet från anhöriga bidrog även till att
IVA-sjuksköterskor fick möjlighet att be anhöriga berätta minnen de haft tillsammans (Engström et al., 2010; Peden-McAlpine et al., 2015). IVA-sjuksköterskor beskrev att mötet med anhöriga kunde vara ett tillfälle att få värdefull information om patienten (Akroute & Bondas, 2015; Cypress, 2011; Engström & Söderberg, 2005; Engström et al., 2010;
Lisaschenko et al., 2009; Peden-McAlpine et al., 2015; Söderström et al., 2003), genom att anhöriga kunde vara en brygga till patienten när patienten själv inte kan kommunicera (Akroute & Bondas, 2015). Det beskrevs av IVA-sjuksköterskor som att anhöriga i mötet kunde förmedla personliga egenskaper om patienten (Akroute & Bondas, 2015; Cypress, 2011; Engström & Söderberg, 2005; Peden-McAlpine et al., 2015). Detta kunde visas genom att anhöriga berättade vad patienten hade för vanor, vad patienten gillade och inte tyckte om (Engström & Söderberg, 2005; Stayt, 2008), vilket kunde ge IVA-sjuksköterskor
förutsättningar att skapa en helhetsbild av patienten (Engström et al., 2010; Peden-McAlpine et al., 2015).
Yeah, they can tell you things about their relative … Sort of what they have done before and well, I receive a sort of bigger general picture of the patient when I talk with the relatives. It isn’t just this illness it becomes more like a whole human person I see then (Engström, Uusitalo & Engström, 2010, s.4).
Anhöriga beskrevs av IVA-sjuksköterskor som insatta i patientens sjukdomshistoria vilket kunde tillföra unik kunskap och kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor fick möjlighet att skapa sig en bild av vem patienten var innan aktuell sjukdom (Akroute & Bondas, 2015). Det kunde bidra till att IVA-sjuksköterskan kunde ta väl grundade beslut för patienten
IVA-sjuksköterskor möjlighet att kunna hantera känslor som uppkom i samband med att förlora sin patient (Söderström et al., 2003).
5.2 Att hantera utmaningar
Intensivvårdssjuksköterskor erfor att det är en utmaning att möta anhöriga vilket beskrivs utifrån följande subteman, erfarenhet av att vara otillräcklig och erfarenhet av anhörigas orimliga krav och förväntningar.
5.2.1 Erfarenhet av att vara otillräcklig
IVA-sjuksköterskor beskrev att en känsla av att vara otillräcklig kunde uppstå i mötet med anhöriga (Lisaschenko et al., 2009; Monks & Flynn, 2014; Rivera-Romero et al., 2019; Stayt, 2006; Stayt, 2008; Zaforteza et al., 2005). Detta beskrevs av IVA-sjuksköterskor som att inte räcka till i mötet med anhöriga genom att inte veta hur de ska uttrycka sig när de ska svara på frågor från anhöriga (Stayt, 2006; Stayt, 2008; Zaforteza et al., 2005). Det beskrevs även när IVA-sjuksköterskor ville trösta anhöriga utan att hitta de rätta orden som kunde vara till hjälp för anhöriga i stunden (Stayt, 2006; Zaforteza et al., 2005). IVA-sjuksköterskor beskrev att erfarenheten av att de inte kunde tillhandahålla ett stöd i mötet kunde bidra till minskat självförtroende (Stayt, 2008; Zaforteza et al., 2005), för andra kunde erfarenheten bidra till en osäkerhet i yrkesrollen (Stayt, 2006).
IVA-sjuksköterskor beskrev det som ett tillkortakommande att inte ha förmågan att vara känslomässigt närvarande i möten med anhöriga (Lindahl & Sandman, 1998; Monks & Flynn, 2014; Rivera-Romero et al., 2019; Schurbart et al., 2015; Stayt, 2006; Stayt, 2008). Det beskrevs av IVA-sjuksköterskor som att inte vara tillgängliga i mötet med anhöriga på grund av ett behov av att skydda sina egna känslor (Engström & Söderberg, 2005; Stayt, 2006; Stayt, 2008), vilket av IVA-sjuksköterskor beskrevs bottna i en erfarenhet av att det kunde medföra ett känslomässigt obehag att komma anhöriga nära (Engström & Söderberg, 2005; Rivera-Romero et al., 2019; Stayt, 2008). Andra IVA-sjuksköterskor beskrev frånvaron som ett försök att undvika en konfrontation av egna rädslor (Rivera-Romero et al., 2019; Stayt, 2008), vilket kunde vara rädslan av att någon i IVA-sjuksköterskans familj ska drabbas av sjukdom (Rivera-Romero et al., 2019) samt oron att själv drabbas av sjukdom (Stayt, 2008).
Ängslan över känslorna som kunde uppkomma i mötet med anhöriga, kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor undvek att möta anhöriga (Stayt, 2006; Söderström et al., 2003), vilket kunde visa sig genom att IVA-sjuksköterskor gömde sig i anonymiteten som uniformen kan tillhandahålla samt genom att gömma sig bakom teknisk utrustning (Stayt, 2006). Försök till att kringgå ett möte beskrevs även som att undvika att gå in till anhöriga (Söderström et al., 2003). Behov av att hålla sig på avstånd erfors när IVA-sjuksköterskor behövde tid för återhämtning i och med att mötet med anhöriga blivit känslomässigt intensivt (Stayt, 2008).
You can withdraw and go in there (into the patient’s room) as little as possible. Then you don’t feel so much. But the closer you come to people, the more you get involved and feel for them (Söderström, Benzein & Saveman, 2003, s.189).
Känslomässig påfrestning kunde även bidra till att IVA-sjuksköterskor skapade en mental distans till anhöriga (Monks & Flynn, 2014; Schurbart et al., 2015; Stayt, 2009).
I just felt that I couldn’t deal with it. I’ve got my own stuff going on so I just didn’t feel that I could handle it … so I did listen but I was like ”Oh never mind … I’m sure it will be OK” I felt really bad because she clearly needed help and I felt I was glossing over her problems (Stayt, 2009, s.1273).
Frånvaron mentalt kunde visas genom att IVA-sjuksköterskor förminskade anhörigas situation (Stayt, 2009), genom att inte ta till sig av vad anhöriga sade till dem (Schurbart et al., 2015), samt genom att inte ta anhörigas situation på allvar (Monks & Flynn, 2014).
5.2.2 Erfarenhet av anhörigas orimliga krav och förväntningar
IVA-sjuksköterskor beskrev att mötet med anhöriga kan vara utmanande (Akroute & Bondas, 2015; Engström & Söderberg, 2005; Fridh et al., 2009; Høye & Severinsson, 2008; Schurbart et al., 2015; Stayt, 2006; Stayt, 2009). Det beskrevs som att anhöriga hade förväntningar som kunde vara svåra att leva upp till (Akroute & Bondas, 2015; Stayt, 2006; Stayt, 2009), vilket kunde visas genom att anhöriga ville att IVA-sjuksköterskor skulle lova ting som ej stod i hennes makt (Akroute & Bondas, 2015; Fridh et al.,2009), samt genom att anhöriga ville att IVA-sjuksköterskor skulle ta beslut åt anhöriga (Engström & Söderberg, 2005). Det beskrevs även som att anhöriga hade orealistiska förhoppningar (Akroute & Bondas, 2015). Anhörigas förhoppningar kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor kände sig maktlösa (Stayt, 2006) när de inte kunde leva upp till anhörigas önskningar (Akroute & Bondas, 2015; Stayt, 2009). Det beskrivs som svårt att förhålla sig till anhöriga som ifrågasätter (Akroute & Bondas, 2015; Høye & Severinsson, 2008) när anhöriga inte accepterar given information (Akroute &
Bondas, 2015), samt när anhöriga anklagar att IVA-sjuksköterskor ej tillhandahåller
information (Engström & Söderberg, 2005). När anhöriga hade en negativ attityd kunde det bidra till att IVA-sjuksköterskor kände en misstro från anhöriga (Akroute & Bondas, 2015; Engström & Söderberg, 2005; Schurbart et al., 2015). Det kunde även bidra till en rädsla att informera anhöriga (Engström & Söderberg, 2005).
IVA-sjuksköterskor beskrev att anhöriga i mötet kunde bete sig gränsöverskridande
(Engström & Söderberg, 2005; Stayt, 2006; Stayt, 2009; Zaforteza et al., 2005). Det beskrevs när anhöriga gick över gränsen med vad som kändes bekvämt (Engström & Söderberg, 2005; Stayt, 2006; Stayt, 2009; Zaforteza et al., 2005) exempelvis när de berättade om saker som IVA-sjuksköterskor ansåg vara intima eller när anhöriga ville veta personliga saker om IVA-sjuksköterskor (Stayt, 2009). Detta kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor gått över en gräns för vad som kändes bekvämt utifrån sin professionalitet när hon svarade på personliga frågor (Zaforteza et al., 2005). IVA-sjuksköterskor beskrev även att det kunde bidra till en känsla av att bli manipulerad (Stayt, 2006).
IVA-sjuksköterskor beskrev att anhörigas beteende i mötet med kunde påverka
IVA-sjuksköterskors förhållningsätt gentemot anhöriga. (Akroute & Bondas, 2015; Engström & Söderberg, 2005; Engström et al., 2010; Schurbart et al., 2015; Stayt, 2006; Stayt, 2008; Söderström et al., 2003). Det beskrevs i möten där anhöriga var utåtagerande gentemot IVA-sjuksköterskor (Engström & Söderberg, 2005; Engström et al., 2010; Schurbart et al., 2015), vilket kunde visas genom att de var arga på IVA-sjuksköterskor samt att de verbalt gick till attack (Akroute & Bondas, 2015). Det kunde även visas genom att anhöriga hade ett kroppsspråk som kunde uppfattas som hotfullt (Engström & Söderberg, 2005; Schurbart et al., 2015). Anhörigas aggressiva sätt kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor inte vågade gå in till anhöriga på grund av en rädsla att anhöriga skulle gå till fysisk attack. IVA-sjuksköterskor beskrev att anhörigas sinnestillstånd bidrog till att de höll låg ton och ett undergivet
förhållningsätt (Schurbart et al., 2015).
… her son came and he was speaking with me and was very aggressive. It didn’t seem to matter what the communication was … I was very afraid, but kept a very submissive and quiet
approach to him … (Schubart, Wojnar, Dillard, Meczkowski, Blackall, Sperry & Lloyd, 2015, s.318).
Andra beskrev ett behov att prioritera IVA-sjuksköterskors säkerhet genom att sätta gränser gentemot anhöriga (Engström et al., 2010; Høye & Severinsson, 2008; Stayt, 2008;
Söderström et al., 2003), vilket kunde visas genom att anhöriga hänvisades till väntrummet (Engström et al., 2010; Stayt, 2008). Det kunde även visas genom att ringa polisen (Høye & Severinsson, 2008).
IVA-sjuksköterskor beskrev att mötet kan kännas obehagligt när anhöriga vill att de ska svara på frågor de ej har mandat att svara på (Stayt, 2006; Popejoy et al., 2009; Zaforteza et al., 2005), vilket beskrevs av några IVA-sjuksköterskor när anhöriga erhållit information från läkare men ej förstått informationen och ville därmed att IVA-sjuksköterskan skulle förtydliga (Stayt, 2008; Zaforteza et al., 2005). Det beskrevs svårt att förhålla sig till anhörigas begäran om svar i och med att IVA-sjuksköterskan inte visste vad läkaren hade sagt (Engström & Söderberg, 2005; Zaforteza et al., 2005), det kunde bidra till
IVA-sjuksköterskan kände stress över att inte kunna informera anhöriga då de var oroliga att det skulle kunna öka deras oro (Zaforteza et al., 2005).
It was awful, the Doctors’ had spoken to the family about withdrawing treatment and the family had agreed to it but when they came out it quickly beacame obvious that they hadn’t really understood … what the Doctor had said. So they kind of asking all these questions over and over and it was up to me to explain exactly what withdrawing treatment entailed … (Stayt, 2008, s. 1271).
Det kunde skapa ett dilemma hos IVA-sjuksköterskor när läkaren ändrat behandling utan att anhöriga har fått information, då blev det svårt att tala öppet med anhöriga (Engström & Söderberg, 2005; Popejoy et al., 2009), vilket kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor kände sig oärliga i mötet med anhöriga (Popejoy et al., 2009).
IVA-sjuksköterskor beskrev att mötet med anhöriga kunde bli påfrestande utifrån att de kände sig granskade i sitt arbete (Akroute & Bondas, 2015; Engström & Söderberg, 2005; Monks & Flynn, 2014; Stayt, 2006; Söderström et al., 2003) på grund av risken att bli bedömda när anhöriga såg på (Engström & Söderberg, 2005; Monks & Flynn, 2014). Detta kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor blev osäkra på sig själva i sitt utförande av
omvårdnadsåtgärder (Monks & Flynn, 2014; Söderström et al., 2003). Det beskrevs även som en dubbel stress för att IVA-sjuksköterskor ville ta hänsyn till att anhöriga ser vad de gör, vilket kunde påverka anhörigas känslor, dock ville IVA-sjuksköterskor kunna utföra sitt arbete obehindrat (Engström & Söderberg, 2005). Anspänningen att vara övervakad kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor blev förstelnade i omvårdnadsarbetet på grund av att de behövde tänka på att allt de säger och gör blir observerat av anhöriga (Söderström et al., 2003).
6
DISKUSSION
Examensarbetets diskussionsdelar redovisas nedan med följande rubriker Resultatdiskussion, Metoddiskussion och Etisk diskussion.
6.1 Resultatdiskussion
Examensarbetets syfte var att beskriva IVA-sjuksköterskors erfarenheter av att möta anhöriga till patienter som vårdas på IVA. Resultatdiskussionen kommer att utifrån resultatets teman att ta tillvara på möjligheter samt att hantera utmaningar, diskuteras samt problematiseras gentemot tidigare forskning, valt teoretiskt perspektiv och egna reflektioner.
6.1.1 Att ta tillvara på möjligheter
I resultatet framgick att IVA-sjuksköterskors inre förmågor av medmänsklighet uttrycktes när de mötte anhöriga. Medmänsklighet och engagemang visades i mötet med anhöriga genom att de var nära och att de brydde sig om anhöriga. Eriksson (2000) beskriver att människor har en egen moralisk kod vilket fungerar som en referensram i interaktionen med andra människor. Denna beskrivning förstärks av Fossum (2019) som menar att bemötandet omfattar vårdarens människosyn, vilket påverkar hur vården utförs. En egen reflektion avseende detta är att IVA-sjuksköterskors individuella moraliska kompass kan påverka deras förhållningssätt i mötet med anhöriga. Resultatet visade att IVA-sjuksköterskor antog
anhörigas perspektiv genom att de försökte se sjukdomsprocessen utifrån anhörigas
synvinkel. Öhlén & Friberg (2019) beskriver att personcentrerad kommunikation innebär att försöka ha en helhetsbild på människan, vilket kan bidra till att relationen blir mer jämlik. En egen reflektion är att IVA-sjuksköterskor kan få möjlighet till personcentrentrerad
kommunikation genom att de försöker se situationen ur anhörigas perspektiv. I resultatet framgick att när IVA-sjuksköterskor antog anhörigas perspektiv kunde det skapa en känsla av solidaritet med anhöriga.
Det framgick i resultatet att anhöriga i mötet kunde bjuda in IVA-sjuksköterskor att ta del av deras upplevelse genom att de anförtrodde dem sina tankar och känslor. Att dela anhörigas upplevelse bidrog till att IVA-sjuksköterskor kunde erfara en hängivelse till anhörigas
situation. IVA-sjuksköterskor beskrev att inviten till att de fick bli delaktiga kunde ses som ett uttryck för att anhöriga har förtroende för IVA-sjuksköterskor, vilket kunde bidra till att IVA-sjuksköterskor vågade integrera på ett djupare plan med anhöriga samt att de fick styrka och mod att ställa känsliga frågor. Anhöriga beskriver i tidigare studier att sättet
IVA-sjuksköterskor kommunicerar på kan bidra till ett förtroende (DeKeyser Ganz, 2019; Kalocsai et al., 2018). Resultatet i examensarbetet överensstämmer med Fossums (2019), beskrivning av bemötande, vilket innefattar hur vårdaren förhåller sig till anhörig genom ögonkontakt, kroppsspråk samt hur vårdaren pratar. Fossum (2019), förstärker Eriksson (1994) som menar att ett lidande behöver bekräftas av en annan människa genom en blick, en beröring eller ord, det krävs mod att våga se och möta den andras lidande. Genom bekräftelsen kan människan få möjlighet att se ett nytt perspektiv på lidandet och därmed möjlighet till hälsa. En egen reflektion är att bemötande har betydelse genom att
IVA-sjuksköterskor utifrån sitt bemötande kan skapa förutsättningar för en vårdande relation. Reflektionen stärks av Enqvist (2019), som menar att vårdaren behöver möta den andres blick, annars riskerar mötet att bli kontaktlöst. Tidigare forskning visar ett ökat förtroende hos anhöriga för IVA-sjuksköterskor när IVA-sjuksköterskor genom ögonkontakt, fysisk närvaro och samtal om allmänna ting är tillgänglig för anhöriga (Adams et al., 2019). Eriksson (2000), speglar bemötande som en del av vårdandet i sin beskrivning av ansning, vilket startar i första kontakten och uttrycks i konkreta handlingar. Vårdande genom ansning tolkades att det var tillfällen när IVA-sjuksköterskor bjöd in till kontakt genom frågor.
Resultatet reflekteras vara uppmuntrande då tidigare studier visar att IVA-sjuksköterskors relation med anhöriga kan förhindra stress, oro och post-traumatisk stress hos anhöriga (Joa et al., 2019; Kumiko et al., 2017; Noome et al., 2016;). Eriksson (2000), menar att relationen i vårdandet mellan två människor medför att man är varandras förutsättningar och
möjligheter, vilket i resultatet kunde ses när IVA-sjuksköterskor erfor ett förtroende från anhöriga vilket gav dem mod att ge av sig själva, vilket i sin tur ledde till ökade möjligheter för båda parter att utvecklas. IVA-sjuksköterskor behöver ha förmågan att bemöta och stödja anhöriga i kris (Riksföreningen för Anestesi och Intensivvård & Svensk
Sjuksköterskeförening, 2012). En egen reflektion är att IVA-sjuksköterskor skapar möjligheter att leva upp till sitt yrkesmässiga uppdrag när de blir inbjudna till att vara delaktiga i mötet med anhöriga.
Anhöriga ser IVA-sjuksköterskor som en viktig källa till information om patientens tillstånd och vård (Adams et al., 2019; Hwang et al., 2014; Kalocsai et al., 2018). I resultatet framgick att IVA-sjuksköterskor ansåg sig ha ett ansvar i kommunikationen där ärlighet sågs som viktig resurs. Resultatet visade att IVA-sjuksköterskor kunde anpassa information om
patientens tillstånd utifrån anhörigas förutsättningar. När anhöriga får information samt när IVA-sjuksköterskor samtalar med anhöriga, upplever anhöriga styrka att hantera situationen
(Adams et al, 2019; Engström & Söderberg, 2004). Det bidrar till ett förtroende för
personalen när anhöriga erhåller kontinuerlig information om patientens tillstånd (Reeves et al., 2015). Resultatet i examensarbetet bekräftade tidigare forskning om anhörigas behov av att vara delaktig genom att få delta i utvecklingen om patientens tillstånd (Van Keer et al., 2015; Weitzig & Mitchell, 2016). Fossum (2019), lyfter att ett hinder i kommunikationen kan vara den grundläggande asymmetrin i vårdkommunikationen, vilket kan medföra att
anhöriga vare sig förstår informationen eller upplever sig delaktiga. En egen reflektion är att IVA-sjuksköterskor i resultatet balanserar asymmetrin till anhörigas fördel genom att de anpassar informationen utifrån anhörigas förutsättningar. Eriksson (2000), beskriver lekandet som en del i vårdandet där vårdaren med övning och prövning anpassar och skapar plats för utveckling utifrån människans unika förutsättningar. I resultatet kunde lekandet och skapandet ses utifrån en egen reflektion, där IVA-sjuksköterskor utifrån anhörigas förutsättningar anpassade sitt sätt att kommunicera samt att de anpassade informationen. I resultatet framgick det att IVA-sjuksköterskor ansåg att anhöriga kunde vara en brygga till patienten när patienten själv inte kunde kommunicera. Anhöriga kunde bidra med värdefull information om patienten. Resultatet överensstämmer med tidigare forskning som visar att anhöriga kan vara en brygga för kommunikation till patienten, att de intar en roll som patientens språkrör och ställföreträdare (Kalocsai et al., 2018; Wassenaar et al., 2014). Det beskrivs som värdefullt för anhöriga att få delge information om patienten till personalen (Engström & Söderberg, 2004; Schandl et al., 2017), vilket bidrar till ett förtroende för personalen när de får kunskap om vem patienten är i sitt liv utanför sjukhuset (Reeves et al., 2015).
I resultatet framgick att IVA-sjuksköterskor i mötet kunde identifiera och möta anhörigas behov av stöd genom att de var lyhörda och kreativa. En egen reflektion om detta fenomen är att den visar hur IVA-sjuksköterskor uppfyller kompetenskraven genom att bemöta anhöriga utifrån deras individuella behov. IVA-sjuksköterskor förväntas även skapa en vårdmiljö som främjar anhörigas välbefinnande (Svensk förening för anestesi och intensivvård, 2015). Det kan ses utifrån Erikssons (2000) teori om lärandets betydelse i vårdandet för att uppnå hälsa, vilket innebär att vårdaren skapar utrymme för människan att utveckla sina resursen genom lärande. Eriksson ser lärandet som en ständig process, vilken kan utvecklas om vårdaren har en hållning som främjar utveckling, som i sin tur kan bidra till att människan kan få hjälp att uttrycka sina förhoppningar, sin rädsla och vrede och på så vis utveckla sin hälsa. En egen reflektion är att IVA-sjuksköterskor har möjlighet att i mötet med anhöriga kunna bidra till en utveckling som sträcker sig utanför vårdens kontext, där
IVA-sjuksköterskor även kan påverka människans hälsa i samhället. Genom att kritisk förhålla sig till normer i sin samtid och vara öppen i mötet kan IVA-sjuksköterskor bidra till en jämlik vård, utifrån en möjlighet att påverka utvecklandet av samhällets normer till att innefatta en bredare mångfald. Denna möjlighet förutsätter att IVA-sjuksköterskor utgår från en medvetenhet om att lärandet som kan ske i ett möte med anhöriga behöver vara
ömsesidig. Reflektionen får styrka genom Eriksson (2000), som menar att relationen mellan två människor medför att parterna är varandras förutsättningar och möjligheter. Vårdaren kan ha ett förhållningsätt i vårdandet som är riktat inåt eller utåt. Vårdaren som är riktad inåt har en utgångspunkt i ett naturligt vårdande, vilket påverkas lite av yttre begränsningar. Den utåtriktade vårdaren har sin utgångspunkt i samhällets rådande normer och
