EXAMENSARBETE - MAGISTERNIVÅ I VÅRDVETENSKAP
VID INSTITUTIONEN FÖR VÅRDVETENSKAP 2009:15
Stöd till ambulanspersonal efter en traumatisk händelse
Kartläggning av handlingsplaner i Västra Götalandsregionen
Fredrik Bengtsson
Jessica Boström
Uppsatsens titel: En empirisk studie av handlingsplaner för debriefing inom ambulansverksamheten i Västra Götalandsregionen. Författare: Fredrik Bengtsson / Jessica Boström
Ämne: Vårdvetenskap
Nivå och poäng: Magisternivå, 15 högskolepoäng.
Kurs: Ambulanssjuksköterskeutbildningen.
Handledare: Anders Jonsson Examinator: Helen Elden
Sammanfattning
Miljön inom ambulanssjukvården blir allt tuffare med risk för psykisk ohälsa i form av utbrändhet, depressioner och post traumatisk stressyndrom. Det ärviktigt att
organisationen ger tid för återhämtning och eventuell debriefing. Författarna har granskat handlingsplaner för debriefing inom ambulansverksamheten i Västra Götalandsregionen.
Innehållsanalys användes för att analysera handlingsplanerna. Resultatet visar att det skiljer sig mycket i de olika verksamheterna vad det gäller att få hjälp och stöd efter en traumatisk händelse. Enligt arbetsmiljölagen så är verksamheterna skyldiga att upprätta en handlingsplan, men det visade sig att några verksamheter inom regionen helt saknar detta. Om det inte ges tillräckligt med utrymme och tid till återhämtning och stöd finns det risk att personalen drabbas av ohälsa som i förlängningen kan leda till att patienten får ett sämre omhändertagande.
Resultatet visar att flertalet av handlingsplanerna har en bra beredskap vid en allvarlig händelse som stora olyckor och där barn är inblandade. Vid mindre och vardagligare situationer som självmord, hot och våld finns det ingen beredskap för omhändertagande av personalen
Nyckelord: Debriefing, handlingsplan, ambulanspersonal, avlastningssamtal,
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING ... 1 BAKGRUND ... 1 Debriefing ... 4 PROBLEMFORMULERING ... 7 SYFTE ... 7 METOD ... 7 RESULTAT ... 9Syfte med handlingsplanerna ... 9
Särskild händelse ... 10
Anpassad arbetsplats ... 11
Målsättning med handlingsplanerna ... 11
Att uppmärksamma behov ... 11
Att påskynda återhämtningsprocessen ... 11
Kamratstöd ... 12
Utbildning av kamratstödjare ... 12
Stödja och förebygga ... 13
Stöd för ambulanspersonal ... 13
Avlastningssamtal efter särskild händelse ... 13
Defusing efter särskild händelse ... 14
Debriefing efter särskild händelse ... 14
Uppföljning efter debriefing... 15
Personal/medåkare ... 15
Ambulanschef i beredskap ... 15
DISKUSSION ... 16
Metoddiskussion ... 16
Resultatdiskussion ... 16
FÖRSLAG PÅ VIDARE FORSKNING ... 18
INLEDNING
Flera studier visar på att arbetet inom ambulanssjukvård är förenat med risk för psykisk ohälsa i form av post traumatiska stressreaktioner. Obehandlade stressreaktioner kan leda till depression, sjukskrivingar och ångest. Känslor som skam och skuld kan leda till dåligt bemötande och brist på empati i mötet med patient och dennes anhöriga.
Detta examensarbete fokuserar på en jämförelse av handlingsplaner för debriefing inom ambulansverksamheten i Västra Götalandsregionen.. Det saknas tidigare jämförlser av handlingsplaner. Studier visar vikten av att ha en väl fungerande plan för omhändertagande av personal vid traumatisk händelse. De viktigt att personalen mår bra för i slutändan är det patienten som drabbas. Enligt arbetsmiljölagen (1999:7) är verksamheterna skyldiga att ha en beredskap då det inträffar traumatiska händelser. Vi anser att de är viktigt att det finns en fungerande handlingsplan, därför har vi gjort denna studie och jämfört de olika verksamheterna i VG-regionen.
BAKGRUND
Att arbeta inom ambulanssjukvård är förenat med ökad risk för psykisk ohälsa i form av posttraumatisk stressreaktioner, utbrändhet och långtidssjukskrivning (Persson, 1999).
Jonsson (2001) beskriver en ambulanssjukvårdares vardag där ingen situation får vara främmande eller omöjlig. Att komma till ett hem där en familjemedlem drabbats av akut sjukdomeller hjärtstopp är en påfrestande situation i arbetet. Att kliva in i ett missbrukarhem, där barnen lider och hustrumisshandel förekommer, ger starka upplevelser.
Arbetsklimatet har blivit hårdare och ambulanspersonal utsätts också för hot och våld. Trafikolyckor och andra händelser där barn är drabbade blir alla berörda, även ambulanspersonal, svårare att stå ut med. Under ett par år har uppdragen för ambulanspersonalen blivit fler och mindre tid finns för att ladda batterierna (Jonsson, 2001).
Under de senaste decennierna har ambulanssjukvården genomgått en avsevärd utveckling. Den har förändrats från att huvudsakligen varit en transportorganisation inriktad på att hämta och transportera patienter till att bli en kombination av sjuktransport och specialiserad hälso- och sjukvård det vill säga ambulanssjukvård (Persson & Öhrstedt, 2008)
Ambulanspersonalens arbete kan vara givande men personalen måste även kunna handskas med traumatiska händelser. De situationer som upplevs som de jobbigaste inkluderar: olyckor med barn, spädbarnsdöd, skadeplats med många skadade, patienter med svåra brännskador, trafikolyckor, patienter som är avlidna då ambulansen kommer
till platsen,, patienter med våldsamma skador och mördade människor (Smith & Roberts, 2003).
Buijssen (1996) definierar en traumatisk händelse som ”varje händelse som förorsakar
en ovanligt stark reaktion hos en individ”. Det går inte alltid att säga vad som är en
traumatisk händelse då varje individ som drabbas har ett subjektivt element i den effekt en specifik händelse kommer att få på en enskild individ. En serie mindre händelser kan ha en kumulativ effekt på en person, vilket kan leda till att en obetydlig händelse eller incident kan få en erfaren sjuksköterska att förlora jämvikten. De som är nya i yrket löper största risken att råka ut för känslomässigt kaos (Buijssen, 1996).
I American Psychiatric Association (2003) står det att personal inom ambulanssjukvård kommer till patienter som är svårt skadade och eventuellt med livshotande skador. Detta kan leda till intensiv rädsla, hjälplöshet och skräck hos ambulanspersonalen. Dessa upplevelser kan sätta igång kognitiva och känslomässiga reaktioner. Breslaus, Chilcoat, Kessler och Davis (1999) skriver att om dessa upplevelser sker regelbundet har personalen en ökad sårbarhet att utveckla posttraumatisk stress
Enligt socialstyrelsen (1991:2) ställs det stora krav på personalen som medverkar i räddningsarbete vid olyckor. ”De utsätts för enorma påfrestningar i form av
påfrestande upplevelser, psykisk press och ett överhängande hot.” Det är därför av stor
vikt att personalen får stöd med att bearbeta dessa upplevelser. Vid mindre olyckor kan stödet utgöras av arbetskamrater och arbetsledarinsatser. Vid stora olyckor bör en särskild psykologisk debriefing erbjudas (Hochwälder, Ivarsson, Widell 2002:5). Enligt Larsson och Österdahl (1995) har det blivit allt vanligare med debriefing efter stora olyckor och de anser att debriefing bör vara en obligatoriskt på varje arbetsplats eftersom det reducerar risken för posttraumatiska stressreaktioner och underlättar återgången till det ordinarie arbetet. Även Hammarlund (2001) har visat att ambulanspersonal lider av stress, oro och ångest. Efter en traumatisk händelse kan de behöva stöd och professionell hjälp för att hantera sina känslor. Debriefing är ett hjälpmedel för att bearbeta och hantera starka känslor och negativa upplevelser.
I en amerikansk studie gjord av Hammer, Mathews, Lyons och Johnson, (1986) undersöktes arbetsrelaterad stress bland sjukvårdspersonal. I undersökningen framkom att ambulanspersonal visade symptom på yrkesrelaterad stressdetta gjorde att de fick en försämrad arbetsprestation genom felaktigt ställda diagnoser. Patienternas besvär togs inte på allvar och de tenderade även att överföra sina negativa attityder till patienterna. Detta styrks av Jonsson (2004) som skriver att även om endast ett fåtal händelser upplevs som svåra och traumatiska kommer merparten av vårdarna någon gång under sin yrkesutövning att konfronteras med händelser som är svåra att hantera. För några kommer händelserna att innebära att de utvecklar en mer eller mindre allvarlig traumatisk stress som i vissa fall kan leda till ett posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Sådan stress hos ambulanspersonal har självfallet också konsekvenser för patientens möjligheter till optimal vård och möjligheter till god interaktion mellan vårdare och patient.
Hälso- och sjukvårdslagen(1982:763) nger målet för all hälso- och sjukvård, i såväl offentlig som privat sjukvård. Målet är en god hälsa och en vård på lika villkor för alla.
Kraven på en god vård innebär bland annat att den ska vara av god kvalitet och tillgodose patienternas behov av trygghet och vård i behandling (Persson, 1999). Den mentala hälsan hos personalen har stor betydelse för vården de ger till patienten och förekomst av posttraumatiskt stressyndrom, blev ett hinder att gör snabba bedömningar i yrket (Grevin, 1996). I (Hochwälder, et al. 2002:5) rapport poängteras att hälsotillståndet hos ambulanspersonalen kan påverka deras förmåga att utföra arbetsuppgifter på ett tillfredställande sätt om traumatiska händelser inte bearbetas. Wiklund (2003) skriver att när vårdaren skall etablera en förbindelse med patienten, är det viktigt att vårdaren verkligen är närvarande och vågar visa att denne blir berörd. I en vårdrelation med patienter är det omöjligt att inte i någon mån själv bli berörd. När en patient delger sitt innersta, kommer detta automatiskt att framkalla reaktioner hos vårdaren Lidandet beskrivs ofta som en form av hot eller kränkning men även som en känsla att förlora kontrollen och är förenat med skuldkänslor. Detta leder ofta till att människan tystnar och sluter sig inom sig själv, vilket gör att den har svårigheter att tala om sitt lidande med andra. Livslidande påverkar hela människans liv och dess hållning till sig själv och dess verklighet. Vidare kan livslidandet kopplas till upplevelse av att inte kunna leva upp till sin roll (Wiklund, 2003). Eriksson (1994) uttrycker livslidande som lidande som är relaterat till allt vad det kan innebära att leva, att vara människa bland andra människor.
Psykiskt påfrestande situationer i arbetet är oundvikliga för personal inom ambulanssjukvården. Sjukvård och räddningstjänstpersonal kan när någon händelse utöver det normala eller förväntade inträffar, komma att utveckla post traumatiska stressreaktioner. Det finns en rad sådana händelser som kan medföra en stressbelastning. Det kan vara att en nära arbetskamrat omkommer eller blir svårt skadad, att barn omkommer, att de blir kallade till plats där självmord begåtts eller att allvarligt fysiskt hot riktas mot ambulans och annan räddningstjänstpersonal (Hochwälder et al. 2002:5).Jonsson (2004) skriver att kännetecken för traumatisk upplevelse är att vårdaren identifierar sig starkt med den drabbade. Detta förklarar varför upplevelsen av traumatiska händelser kan variera mellan olika individer trots att de ”objektivt” varit med om samma händelse. En traumatisk, särskild händelse kan utlösa känslor som i extrema fall kan försätta de drabbade i ett långvarigt traumatisk tillstånd (Jonsson, 2004)
Symptom som ofta uppträder efter traumatisk händelse har fått den diagnosiska beteckningen posttraumatisk stressyndrom, PTSD (Dyregrov, 1992). I en studie av Smith & Roberts (2003) visade det sig att symtomen varierar mellan depression, oro, sömnsvårigheter, ångest och dessa symtom kan nå en sådan grad att de behövs behandling. Även Cullberg (1993) anser att när kroppen utsätts för fysiologisk påfrestning där krav och förväntningar överstiger individens resurser uppstår negativ (eller psykisk) stress som hotar den mentala hälsan. Dessa symptom kan visa sig som påträngande återupplevelser av den traumatiska händelsen som kan ge den drabbade en känsla av att den oerhörda faran ännu består, undvikande beteenden för situationer som påminner om den traumatiska händelsen och en överspändhet som inte existerat innan denna händelse inträffade. Posttraumatiskt stressyndrom diagnostiseras om individen uppfyller minst tre av de fyra följande punkterna:
Minst en ständigt återkommande påträngande upplevelse förkommer hos individen t.ex. plågsamma drömmar om händelsen.
Undviker att utsätta sig för sådant som påminner om händelsen t.ex. individen undviker tankar och känslor som rör traumat eller glömmer viktig del av traumat.
Minst två av följande återkommande symptom finns hos individen på ökad aktivering, t.ex. irritabilitet, koncentrationssvårigheter eller
insomningssvårigheter (Andersson, Tedfelt & Larsson. 2000, s.28).
Inre och yttre påfrestningar hos ambulanspersonalen vid tillfället för den traumatiska händelsen kan vara en utlösande faktor för att utveckla posttraumatisk stress. Dissociation påverkar personalens förmåga att själv hantera de känslomässiga och kognitiva processerna negativt, då det blir svårare att hantera händelsen som mindre traumatisk (Horowitz, 1979; Brewin & Holmes, 2003).
Ambulanspersonal som jobbar i områden med hög belastning och en dåligt fungerande organisation har större risk att utveckla posttraumatiskt stress än de som jobbar i en bättre fungerande omgivning. Bristfällig social support såsom debriefing eller socialt nätverk kan också öka risken för posttraumatisk stress (Blanchard et al., 1995).
Det är viktigt att chefer samt arbetskamrater inom ambulansverksamheten är uppmärksamma på reaktioner efter en traumatisk händelse och sätter in återgärder vid behov för att undvika att personalen utvecklar posttraumatisk stress. Det är viktigt att det finns tid och möjlighet till återhämtning samt tillgång till psykologiskt stöd. Finns inga möjligheter för återhämtning och psykologisk stöttning kan en osäkerhetskänsla i arbetet uppkomma samt en känsla att arbetsgivaren inte förstår innebörden av arbetet (Hochwälder, et al. 2002:5)
Debriefing
Enligt Socialstyrelsen (1991:2) skall det finnas en god psykologisk/psykiatrisk beredskap för personer som drabbas av en katastrof/stor olycka, både för de direkt drabbade och de indirekt drabbade (ambulanspersonalen). Viktigt att vid varje stor olycka identifiera vilka som drabbats så dessa grupper får anpassade hjälpinsatser Debriefing betyder ordagrant utfråga, rapportera och avlägga rapport. Debriefing är en metod för att bearbeta och reducera stress hos människor som utsatts för psykologiskt påfrestande situationer (Sivertsson, 2003). Bearbetningen sker genom att gruppen samtalar om den aktuella situationen och de känslor den väckt. Efter avslutat insatsarbete vid en alvarlig händelse är det viktigt att all personal ges möjlighet att känslomässigt bearbeta känslor och intryck (Isaksson & Ljungqvist, 1997).
Debriefing kan genomföras på olika nivåer beroende på hur allvarlig situationen varit. Det finns tre olika nivåer. Den första nivån är kamratstöd och liknar mer ett avlastningssamtal, detta sker främst i den egna gruppen och ledaren som håller i samtalet är ofta någon ur det egna teamet. Nästa nivå kallas formell debriefing, detta är
ett organiserat gruppsamtal lett utav en utbildad debriefing ledare som inte själv berörts av händelsen, denna nivå skall genomföras enligt metodens riktlinjer. I den tredje nivån är omständigheterna av sådan karaktär att man räknar med att uppföljning kommer att krävas. Då leds verksamheten av en debriefingledare med skärskild kompetens och vana (Persson & Öhrstedt, 2008). Isaksson och Ljungqvist (1997) skriver att det är viktigt att total sekretess gäller under debriefingen, d.v.s. inga journalister får närvara och ingen dokumentation av samtalet får göras. För att kunna vara neutral och fungera som bra stöd bör den som leder debriefingen inte själv deltagit aktivt i den aktuella traumatiska händelsen.
Hammarlund (2001) anser att man för att kunna se nyttan och effekten med debriefing krävs det att hela processen följs enligt en speciell struktur. Om inte denna struktur används är det svårt att kunna utvärdera effekten. Ett debriefingmöte skall ha följande struktur: Inledningsfas, faktafas, tankefas, intrycksfas, reaktionsfas, normaliseringsfas samt framtidsplanering och avslut. I inledningsfasen är det debriefing ledaren som ska presentera regler och syftet med mötet. I faktafasen skall deltagarnas konkreta upplevelser diskuteras och här är det viktigt att var och en av deltagarna får prata i tur och ordning. Tankefasen skall bestå av deltagarnas tankar innan händelsen inträffade, vid händelsen och efter händelsen. I intrycksfasen är det viktigt att deltagarna sätter ord på sina känslor. Deltagarna får berätta om vad de ansåg vara värst. Reaktionsfasen och tankefasen är ofta svåra att hålla isär. I reaktionsfasen skall det som är av central betydelse i de inblandades upplevelse tas upp. Till exempel om några känslomässiga reaktioner såsom ilska, rädsla, skuld och hjälplöshet har upplevts? Samt om individen upplevt några kroppsliga reaktioner som sömnsvårigheter, ökad rädsla eller kropplig oro? Normaliseringsfasen syftar till att kommentera likheter i erfarenheter och reaktioner (Hammarlund, 2001).
Bennet, Williams, Page, Hood,Woollard och Vetter (2005) föreslår att organisationen ska ha klara riktlinjer för att identifiera stress bland ambulanspersonalen.
Smith och Roberts (2003) anser att för att debriefing skall ha god effekt så krävs det en kombination mellan flera olika strategier och stöttning, de menar också atttvångsmässig debriefing kan leda till passiv medverkan och förbittring
Direkt efter en jobbig händelse brukar ett avlastningssamtal, ”defusing” genomföras. Många människor känner ett behov av att tala ut om vad som hänt efter en stor olycka. En defusing sker på ett semistrukturerat sätt. För en del blir defusing det enda samtal i grupp som behövs. Skillnaden mellan defusing och debriefing är strukturen. Eftersom människor på ett tidigt stadium fortfarande kan vara omtumlade och chockade ska de inte tvingas genomgå ett strukturerat debriefingsamtal. Förmågan att ta in information är också begränsad i det tidiga skedet varav dosen av information gällande händelsen hålls nere under defusingen(Sivertsson, 2003).
Enligt SU:s handlingsplan skall kamratstödet vara ett stöd till de egna medarbetarna som drabbats psykiskt eller fysiskt i arbetet. En medarbetare som har varit utsatt för en särskild händelse utöver det vanliga .
Vad gäller socialt stöd så visar en studie av Grynner och Magnusson (2005) att det varierar mellan ambulanspersonalen hur man vill dela med sig av sina upplevelser, en
del pratar med sina kollegor, dels om praktiska omständigheter i räddningsarbetet och om hela upplevelsen både vad det gäller känslor och hur de utförde arbetet. Ibland kan det vara lättare att dela med sig av sina känslor i en annan miljö då ambulanspersonalen lämnat sin yrkesroll och kan vara mer privat. Det är av stor vikt att ha en säker och trygg relation till sina arbetskollegor, en tyst kommunikation kan då uppstå genom kroppsspråk som förmedlar en viss sinnesstämning, att bara finnas för varandra och dela en känsla kan betyda mycket mer än att tala om den. Kan vara en nackdel om ambulanspersonalen måste byta kollega då de lärt känna varandra, risk för ökad stress och missförstånd ökar om arbetet utförs alltför vanemässigt utan god kommunikation. Familjen har även en funktion för ambulanspersonalen, familjen kan vara en social trygghet som motverkar känslan av att vara ensam. Att känna sig omtyckt och uppskattad för saker som sker utanför arbetet upplevs som ett stöd. Det har visat sig att ett gott stöd av familjen minskar sjukfrånvaron efter en traumatisk händelse
(Grynner & Magnusson, 2005).
I Arbetsmiljölagen (AFS 1999:7) står det att det grundläggande i arbetsmiljöarbetet är att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa och olycksfall. I arbetsgivares uppgifter ligger att identifiera samt vidta åtgärder för att få bort eller minska dem. Arbetsmiljöarbetet omfattar framförallt förebyggande åtgärder, men även åtgärder för att minska följdverkningarna efter en olycka, akut sjukdom eller i övrigt allvarlig händelse. Även om åtgärder vidtas för att hindra att olycksfall eller andra allvarliga händelser inträffar kan det inte alltid undvikas att människor drabbas på olika sätt. Det är därför viktigt att ha en handlingsberedskap för ett omedelbart omhändertagande och den drabbade får komma under lämplig behandling. Det är betydelsefullt att det på arbetsplatsen finns beredskap för att tillgodose de behov av psyksikt och socialt omhändertagande som uppstår hos arbetstagare som på olika sätt drabbats av akuta kriser, olyckor eller andra allvarliga händelser. Detta kan minska personliga lidanden och förebygga sjukfrånvaro och därmed produktionsbortfall.
En kris definieras oftast som en händelse där ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt hantera den aktuella situationen. Krisreaktioner utlöses av händelse som är så ovanliga och oväntade att de inte kan bemästras med hjälp av de resurser som individen vanligtvis besitter för att klara av svåra situationer. Arbetsskyddsstyrelsen (AFS 1999:7) föreskrifter skriver följande:
I 5 § Står det att det är angeläget att de anställda känner till hur första hjälpen och krisstöd är organiserat och anordnat samt att det är viktigt att kunskaperna hålls aktuella.
I 7 § står det att chefer och arbetsledare personal skall ha tillräckliga kunskaper om krisstöd/debriefing för att kunna planera och ordna detta på lämpligt sätt.
Det är viktigt att ha löpande personalutbildning för chefer och ledare för att ge insikt om behovet av krisstöd till personalen.
Psykiskt och socialt omhändertagande innebär i det akuta skedet att skapa trygghet och ge omsorg. När trygghet är säkrad ges den drabbade möjlighet att tala om sina
händelse kan så kallat avlastningssamtal vara av avgörande betydelse för återhämtning och för att normalisera situationen. Ett gott omhändertagande i den akuta situationen är av stor betydelse för att mildra stressreaktioner och förebygga framtida
sjukdomstillstånd.
Ambulansverksamhetens är organisera på följande sätt i Västra Götalandsregionen:. Södra Älvsborgs Sjukhus (SÄS) har ambulansstationer i Alingsås, Lerum, Herrljunga och Vårgårda (Västra Götalandregionen). Ambulansverksamheten vid Kungälvs Sjukhus består av Ambulansstationerna i Kungälv, Ale, Stenungsund och Tjörn samt Ambulanshelikoptern som är stationerad i Säve. Näl och Uddevalla sjukhus (NU) har ambulansstationer i Strömstad, Dals-Ed, Bengtsfors, Åmål, Tanum, Munkedal, Färgelanda, Mellerud, Sotenäs, Uddevalla, Vänersborg, Orust, Trollhättan och Lilla Edet (Västra Götalandsregionen). Skaraborgs Sjukhus (SkaS) har ambulansstationer i Falköping/Tidaholm, Skövde, Lidköping/Vara, Skara/Mölltorp och Krontorp/Hova . SU och Falck bedriver ambulanssjukvård inom Göteborg..
PROBLEMFORMULERING
Tidigare forskning visar att det är viktigt att det finns en strukturerad plan för debriefing och omhändertagande av personal inom ambulansverksamheten för att undvika posttraumatisk stress. Enligt arbetsmiljölagen 1999:7 är verksamheter skyldiga att ha en beredskap då det inträffar traumatiska händelser. Kunskap om det finns handlingsplaner inom ambulansverksamheten i Västra Götalandsregionen och vad de isåfall innehåller saknas.
SYFTE
Att granska och kartlägga de handlingsplaner för debriefing som finns inom ambulansverksamheten i Västra Götalandsregionen.
METOD
Författarna har först varit i kontakt med verksamhetscheferna inom
ambulansverksamheten i Västa Götalandregionen per telefon, författarna har då frågat om handlingsplaner för debriefing finns och om de isåfall kunde få ta del av dessa.. Urvalet bestod av ambulansverksamheter i: Västra Götalandsregionen D.v.s..
Sahlgrenska Universitetssjukhus SU, Södra Älvsborgs sjukhus (SÄS), Skaraborgs sjukhus (SkaS ), Näl och Uddevalla sjukhus (NU) och Kungälv.
Datainsamling: Insamlingen började med att kontakta respektive verksamhetschef
inom ambulanssjukvården, för Västra Götalandsregionen. Först per telefon, då det var trögt att få in materialet har författarna även fått ringa ett flertal gånger och även kontaktat verksamhetscheferna via e-post, och tillslut fått fyra stycken handlingsplaner av fem möjliga. Ambulansverksamheternas handlingsplaner kommer att redovisas som en översikt. Se bilaga 1.
Dataanalys: Dataanalysen genomfördes med en kvalitativ ansats. Textmaterialet
analyserades med hjälp av innehållsanalys enligt Granheim och Lundman (2004), som beskriver en analysmetod i fem steg:
I första steget läste författarna genom samtliga handlingsplaner flera gånger för att få
en förståelse och försäkran om att textmaterialet skulle motsvara syftet. Detta gjordes för att kontrollera att författarna tolkade texten på samma sätt. Detta steg gjordes individuellt för att öka giltligheten..
I steg två markerades de textsekvenser som motsvarade syftet med färgpenna. Detta
gjordes också enskilt av oss båda.. Författarna använde sig av varsin förutbestämd färg. Författarna delade även upp handlingsplanera jämt mellan sig, för att senare skifta och läsa de andra delarna av handlingsplanerna. Därefter diskuterades det markerade textmaterialet för att få en uppfattning om att textsekvenserna sammanstämde mellan författarna. De textsekvenser som inte bedömdes lika sattes i parantes.
I steg tre jämfördes textsekvenserna. Detta gjordes gemensamt för att få fram
kategorier och underkategorier..
I det fjärde steget användes textsekvenserna för skapandet av underkategorier. Detta
steg gjordes tillsammans för att vi skulle få en bra överblick över materialet.
I det femte steget användes de olika underkategorier från föregående steg för att bilda
en kategori.. Detta gjordes genom att de olika textsekvenserna sorterades efter de olika underkategorierna som bildats. Olika kombinationer provades tills fyra kategorier kvarstod. Även detta steg utfördes tillsammans och föregicks av diskussioner tills samstämmighet nåddes.
RESULTAT
Resultatet har indelats i fyra kategorier: Bakgrund och syfte med handlingsplanern;,
Målsättning med handlingsplanerna; kamratstöd; stödja och förebygga. Varje kategori
är i sin tur indelade i flera underkategorier.
Kategorier Underkategorier
Syfte med handlingsplanerna Bibehålla psykisk/fysisk hälsa hos ambulanspersonal
Särskild händelse
Förebygga krisreaktioner hos ambulanspersonal
Anpassad arbetsplats Målsättning med handlingsplanerna Att uppmärksamma behov
Att påskynda återhämtningsprocessen
Kamratstöd Utbildning av kamratstödjare
Ledarskap inom kamratstödet Stödja och förebygga Stöd för ambulanspersonal
Avlastningssamtal efter särskild händelse Defusing efter särskild händelse
Debriefing efter särskild händelse Uppföljning efter debriefing Personal/medåkare
Ambulanschef i beredskap
Syfte med handlingsplanerna
Det gemensamma syftet för regionens handlingsplaner, var att hantera arbetsrelaterade händelser på arbetsplatsen med hjälp av kamratstödjare för att den enskilde inte skall behöva lämnas ensam eller drabbas av ohälsa.
Bibehålla psykisk/fysisk hälsa hos ambulanspersonal
Att personalen i ambulansverksamheten mår bra är en förutsättning för en god omvårdnad av patienten. SkaS ambulansens handlingsplan skriver ”Arbetet inom
ambulanssjukvård innebär risk för stora fysiska och psykiska påfrestningar. Om individen lämnas utan omhändertagande så ökar risken för drabbas av posttraumatiskt stressyndrom. Personal som är belastad av obearbetade händelser riskerar att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa. Exempel är plågsamma bilder av händelsen, koncentrations och sömnsvårigheter, huvudvärk, hjärtklappning och depressioner”
NU, SU har inget skrivet om psykisk och fysisk ohälsa hos ambulanspersonal men SÄS handlingsplan skriver ”Vi alla kan utsättas för stora påfrestningar som gör att vi
hamnar i en krissituation. Det kan vara relaterat till arbetsmiljön eller privatliv och krisen är högst personlig upplevelse som påverkas av hur vi uppfattar den”
Särskild händelse
Enligt handlingsplanerna innebär en särskild händelse att en medarbetare varit utsatt för en händelse utöver det vanliga. Det kan vara arbetsolyckor och allvarliga tillbud, hot och våldsituationer, arbetskamrats död eller svåra sjukdomar, svåra privata händelser och när ambulanspersonal akut tvingas vårda närstående. När det sker allvarliga händelser är det viktigt att vara uppmärksam och hjälpa de drabbade snarast möjligt samt att kunna känna till de vanligaste tecken på en krisreaktion. När en särskild händelse inträffar så har varje handlingsplan en beredskap för detta, gemensamt för handlingsplanerna vid en skärskild händelse var att:
1. Ambulanschef i beredskap (ACB )skall meddelas av SOS-operatören att händelsen inträffat
2. ACB bedömer och tar beslut om att ställa av eller alternativt ersätta berörd personal. Om personal tas ur tjänst är det av största vikt att kontrollera att det finns någon person till hands, så de inte lämnas ensamma.
3. Kamratstöd aktiveras genom att ACB ringer någon av kamratstödjarna 4. ACB tar kontakt med närmsta chef för återkoppling och uppföljning –
avlastningssamtal. Avlastningssamtalet genomförs på närmsta ambulansstation och första avlastningssamtalet ska ske inom 24 timmar.
5. Närmaste chef bedömer behov av att koppla in extern hjälp – debriefing
Förebygga krisreaktioner hos ambulanspersonal
Enligt AFS 1999:7 skall det på alla arbetsplatser finnas en beredskap och rutiner för första hjälpen och krisstöd för att personalen skall må bra och inte drabbas av ohälsa. I handlingsplanen för SÄS skriver de också att det är viktigt att alla i organisationen känner till vem som gör vad och vad som förväntas av var och en. Vi kan alla utsättas för stora påfrestningar som gör att vi hamnar i en krissituation. SÄS anser att tecken på krisreaktion kan vara:
Ilska Ångest/oro Rastlöshet Skuldkänslor Humörväxlingar Sömnproblem
Svårigheter att släppa tankar på händelsen Tillbakadragenhet och tystlåtenhet
”En drabbad person kan utåt sett se mycket samlad och behärskad ut. Denna känslokyla är inte bevis på att personen klarar situationen utan är ett slags försvar för den smärtsamma upplevelsen. När känslokylan släpper kommer oftast en flod av känslor fram” (SÄS)
SkaS, NU och SU skriver inget om krisreaktioner hos ambulanspersonalen.
Anpassad arbetsplats
SÄS skriver i sin handlingsplan att det är av stor vikt att regler och rutiner är anpassade till arbetsplatsen för att minska ohälsa hos personalen vid en allvarlig händelse. SÄS tar upp regler som styr verksamheten vid en allvarlig händelse. Dessa är:
AFS 1999:7 Fösta hjälpen och krisstöd; AFS 1993: Hot och våld; AFS 1993:17 Kränkande särbehandling och AFS 1980:14 Psykiska och sociala aspekter på arbetsmiljön.
SkaS, NU och SU har inga direktiv nedskrivna angående regler och rutiner vid en allvarlig händelse.
Målsättning med handlingsplanerna
Inom denna kategori beskrivs att SkaS har som målsättning att ha en kamratstödjargrupp för att hålla i avlastningssamtal och för att hantera arbetsrelaterade händelser på arbetsplatsen detta för att undvika ohälsa hos ambulanspersonalen. Su har som mål att avlastningssamtalet ska ske inom 24 timmar. NU och SÄS har ingen tydlig målsättning med sina handlingsplaner.
Att uppmärksamma behov
SkaS skriver i sin handlingsplan att det är viktigt att uppmärksamma behovet av debriefing hos de drabbade för att lämna över till utbildad handledare. Viktigt anses det också vara att kunna se behovet hos personalen för att de ska kunna få rätt hjälp då något inträffar. SU, NU och SÄS tar inte upp något om detta i sina handlingsplaner.
Att påskynda återhämtningsprocessen
Enligt SkaS är det viktigt att minska konsekvenserna och påskynda återhämtningsprocessen samt reducera stressreaktioner, detta för att minska risken för ohälsa och sjukskrivningar hos personalen. Risken finns att personalen kan utveckla PTSD om de inte får hjälp i tid. NU, SU och SÄS skriver inget om vikten av en snabb återhämtningsprocess.
Kamratstöd
Temat kamratstöd visar att flera organisationer använder sig av termen kamratstöd. Kamratstöd finns som en beredskap och kan sättas in vid behov för att hjälpa medarbetarna då de är i behov av krisstöd. Kamratstöd kan ha flera olika funktioner, viktigt att kunna få stöd även vid mindre händelser och inte bara vid stora katastrofer. Det är individuellt hur man upplever en situation eller händelse. En handlingsplan beskriver det enligt följande:
”Kamratstöd ges av arbetskamraterna till den som behöver och ber om det, oavsett orsak. Särskild kamratstödjare kan utses och utbildas”(SÄS)
En annan handlingsplan beskriver att då en medarbetare varit utsatt för en särskild händelse utöver det vanliga då sätts kamratstödet in:
”Kamratstödet ska vara ett stöd till de egna medarbetarna som drabbats psykiskt eller fysiskt i arbetet. En medarbetare som har varit utsatt för en särskild händelse utöver det vanliga. Kris är en händelse utöver det vanliga”(SU)
Grundinställningen för kamratstödet skall vara:
”När det hänt något på jobbet, som är av den digniteten att kamratstödet aktiveras, skall ingen gå hem utan att först ha erbjudits kamratstöd, första avlastningssamtalet ska ske inom 24 timmar. Syftet med kamratstöd är att den enskilde inte skall behöva lämnas ensam eller drabbas av ohälsa” ”(SU)
SkaS skriver att kamratstödjare skall finnas till hands då det inträffar händelser på arbetsplatsen:
”Kamratstödjare skall hantera arbetsrelaterade händelser på arbetsplatsen, mildra efterverkningar och påskynda återhämtningsprocessen samt reducera stressreaktioner, undersöka/uppmärksamma behovet av debriefing hos den drabbade för att lämna över till utbildad handledare som är knuten till ambulansverksamheten”(SkaS)
NU:s handlingsplan har ingen beskrivning om kamratstödjarfunktionen.
Utbildning av kamratstödjare
Tre av handlingsplanerna har klara direktiv som visar att kamratstödjare skall ha adekvat utbildning. Grundutbildning och kontinuerlig fortbildning för kamratstödjarna tas upp i två av dessa handlingsplaner. En handlingsplan beskriver sina krav på utbildning enligt följande:
Inom Skas träffas kamratstödjarna träffas några gånger per år för att diskutera riktlinjer och delge varandra erfarenheter då man även går igenom samtalsteknik och regler för avlastningssamtal.
Ledarskap inom kamratstödet
Det framkommer att det ofta är chef i beredskap samt kamratstödjare som ger rapport om händelse till enhetschef, när denna rapport är gjord sätts kedjan igång så kamratstödjarfunktionen blir tillgänglig. Uppföljningsarbete efter den inträffade händelsen ligger på enhetschefen, se citat:
”Enhetschefen går bland annat i genom praktiska göromål vid uppföljningssamtalet efter ca 1 vecka” (SkaS)
Stödja och förebygga
Inom huvudkategorin stödja och förebygga har det framkommit att flertalet av handlingsplanerna använder sig av liknande begrepp med skiftande betydelse.
Stödför ambulanspersonal
Stödresurs det innebär att det alltid skall finnas någon tillhands när en medarbetare behöver stöd efter en svår händelse. Kontaktperson ska finnas inom organisationen för kamratstöd, som hjälper sin medarbetare att med praktiskt omhändertagande så som att kontakta familjen, ordna med mat och andra praktiska saker. I en av handlingsplanen finns exempel beskrivna på personer eller organisationer som kan vara ett stöd vid krissituationer/krisreaktioner: Dessa kan vara: Företagshälsosjukvård, Präst/diakon, Psykolog/psykoterapeut och skyddsombud/huvudombud. ”Det är viktigt att
stödpersonerna har adekvat utbildning och den erfarenhet som efterfrågas”(SÄS). SU
skriver att ”kamratstödjare är att vara en stödresurs, för OLA-verksamheten och ska
vara till de egna medarbetarna som utsatts för en skärskild händelse”
Avlastningssamtal efter särskild händelse
SkaS använder sig av avlastningssamtal, detta sker direkt efter den inträffade händelsen. SU använder sig inte av termen avlastningssamtal utan nämner krisstöd, SU har tre nivåer för krisstöd, desssa är:
Nivå 1: Händelsen är av mindre omfattning. Medarbetaren fattar själv beslut, i samråd med ambulanschef i beredskap, om att den behöver tid för återhämtning.
Nivå 2: Händelse av allvarligare art, där den enskilde medarbetaren eller medarbetarna själva upplever att den/de behöver hjälp av kamratstödjare.
Nivå 3: Om händelsen är så stor att den inte kan hanteras av kamratstödsgruppen skall SU:s rutiner och handlingsplan för krisstöd användas.
SkaS använder sig av avlastningssamtal i nära anslutning till det inträffade. De skriver så här: ”Avlastningssamtal skall hållas i nära anslutning, helst direkt efter den aktuella
händelsen. Ett tidigt omhändertagande minskar risken för låsningar och feltolkningar”
NU-sjukvården kallar sin handlingsplan för ett avlastningssamtal, när en onormal händelse inträffar kontaktas förmannen som har rätt att besluta om avlastningssamtal, ansvaret ligger på individen att påkalla behov. Avlastningssamtal sker då i grupp eller enskilt i direkt anslutning till händelsen. En psykologisk genomgång skall ske inom 48 timmar (NU). SkaS och nämner att avlastningssamtalet skall handla om känslor och tankar hos de drabbade, detta för att bättre kunna hantera den inträffade händelsen.
”Samtalet skall handla om känslor och tankar hos de drabbade. Samtalet skall även räta ut eventuella oklarheter kring händelsen, ge utrymme för känslomässig avreagering och avsluta händelsen. Om avlastningssamtal inte är tillräckligt skall kamratstödjare uppmärksamma detta och lämna över till handledare för debriefing”(SkaS)
Defusing efter särskild händelse
SÄS använder sig av defusing, detta skall ske i nära anslutning till den inträffade händelsen. Det är ett samtal där tankar och känslor bearbetas hos den drabbade.
”Defusing arbetar med känslor och upplevelser direkt efter en händelse” (SÄS)
Debriefing efter särskild händelse
Handlingsplanen från SU talar inte något om debriefing utan där använder de sig av avlastningssamtal som kamratstödjarna håller i. SkaS och SÄS beskriver vad de menar med debriefing och när det ska användas. Båda dessa handlingsplaner har också på ett klart och tydligt sätt redogjort mer i detalj vilka som ska hålla i debriefingen och varför den genomförs.
”Debriefing/psykologisk genomgång skall hållas 24-72 timmar efter den aktuella händelsen, när chockfasen lagt sig. Debriefing har fler faser och går djupare i samtalet. I debriefingen går man även mer in på tekniska fakta. Om behov av debriefing finns skall detta lämnas över till beteendevetare på Hälsan och arbetslivet eller sjukhuspräster på Skaraborgs sjukhus”(SkaS)
”Debriefing är en metod som syftar till att eliminera och lindra chockupplevelser och psykiska stressreaktioner efter omskakande upplevelser. Debriefing är ett organiserat samtal som oftast sker i grupp. Debriefing genomförs av särskilt utbildad person och bör inledas någon av de närmaste dagarna efter händelsen. Debriefing arbetar med konsekvensen av upplevelsen”(SÄS)
Både SkaS och SÄS handlingsplaner har riktlinjer för uppföljningssamtal efter det att debriefingen ägt rum.
När en händelse inträffar där personal är i behov av hjälp så visar studien att en kedja av olika kontakter skall tas. Det skiljer sig något mellan de olika handlingsplanerna hur organisationen är uppbyggd.
Uppföljning efter debriefing
SkaS och SäS har en plan för uppföljning av sin personal efter avlastningssamtal och debriefing. SäS skriver att uppföljning efter särskild händelse initieras vid behov av närmaste chef. SkaS har sin uppföljning enligt följande:
”Tid för uppföljning av samtalet bestäms till en vecka efter händelsen. Enhetschef, de drabbade samt kamratstödjaren träffas i detta uppföljningssamtal”(SkaS)
Personal/medåkare
SkaS handlingsplan skriver att det är viktigt att personalen stannar kvar på sin arbetsplats efter det inträffade, även om de inte skall återgå i tjänst, detta för att återhämtningen skall ske i den egna miljön.
Studenter och medåkare nämns bara i en handlingsplan:
”Studerande/elever eller medåkare som drabbas av särskild händelse: -skall vara med vid avlastningssamtal
-skall få samma omhändertagande och omsorg som övrig inblandad personal -enskilda avlastningssamtal skall generöst tillhandahållas
-studerandes/elvers utbildningsenhet/skola eller medåkares ordinarie chef, skall kontaktas av kamratstödjaren”(SkaS)
Ambulanschef i beredskap
Ambulanschef i beredskap har som ansvar att kontakta ansvarig person för avlastningssamtal/debriefing då en allvarlig händelse inträffat
(SkaS, SäS, SU och NU). Inom SkaS är det chef i beredskap eller enhetschef som kontaktas av de drabbade eller SOS-operatör, chefen kontaktar då närmaste kamratstödjare. Enhetschefen eller chef i beredskap kontaktar SOS för att ställa av aktuellt fordon och ringa in personal som ska ersätta de drabbade.
”Tid ges för praktiskt omhändertagande och omsorg som inblandad personal såsom mat, dryck, ombyte. Hjälpa de drabbade att kontakta sina anhöriga”(SkaS)
Inom SÄS är det ambulanschef i beredskap som det tas kontakt med, chefen bedömer och tar beslut om att ställa av alternativt ersätta berörd personal.
Även inom SU och NU är det ambulanschef i beredskap som det tas kontakt med. NU har ingen tydlig beskrivning om tillvägagångssättet.
”Kamratstödet aktiveras genom att ambulanschef i beredskap ringer någon av kamratstödjarna”(SU)
”När det hänt något på jobbet, som är av den digniteten att kamratstödet aktiveras, skall ingen behöva gå hem utan att först ha erbjudits kamratstöd”(SU)
DISKUSSION
Metoddiskussion
Innehållsanalys användes för att granska och kartlägga handlingsplanerna. Innehållsanalys gav oss en stor möjlighet att jämföra innehållet i handlingsplanerna. Detta var en bra metod för att få fram likheter och olikheter i vårt resultat. Graneheim och Lundman (2008) skriver att vid en kvalitativ innehållsanalys ligger fokus på att beskriva variationer i den text som analyseras, skillnader och likheter tas ut och utrycks i kategorier och underkategorier. Risken finns att helheten kan gå förlorad men tolkning av resultatet behövs för att få resultatet begripligt och för att öka förutsättningarna för att se sammanhang och mönster (Granheim & Lundman, 2008).
På grund av att tiden var knapp, begränsades urvalet av handlingsplaner inom ambulansverksamheterna i Västra Götalandsregionen och det blev totalt fem stycken handlingsplaner att granska. Handlingsplanerna använde olika begrepp som betydde samma sak vilket gjorde dem röriga och svåra att jämföra. Västra Götalandsregion valdes därför att båda författarna är verksamma här. Urvalet gjorde att vi fick med både ambulansverksamheter från storstad, glesbygd, privata aktörer och verksamheter inom landstinget. Hade varit dock varit intressant att granska fler verksamheter för att få kunskaper om hur handlingsplanerna ser ut i övriga landet och därmed fått ett mer betydande resultat. Kungälv hade ingen nedskriven handlingsplan för debriefing.
Resultatdiskussion
Resultatet visar att flertalet av handlingsplanerna har en bra beredskap vid en allvarlig händelse som stora olyckor och där barn är inblandade. Vid mindre och vardagligare situationer som självmord, hot och våld finns det ingen beredskap för omhändertagande av personalen. Detta stöd skulle kunna utgöras av arbetskamrater och arbetsledarinsatser enligt (Hochwälder, Ivarsson & Widell, 2002). Buijssen (1996) menar att en serie mindre händelser kan ha en kumulativ effekt på en person, vilket kan leda till att en obetydlig händelse eller incident kan få en erfaren sjuksköterska att förlora jämvikten. Wiklund (2003) beskriver lidandet som en form av hot och kräkning men även som en känsla att förlora kontrollen som är förenat med skuldkänslor hos vårdaren. Det är
därför viktigt att personalen får bearbeta sina upplevelser för att kunna ge patienten bästa möjliga omvårdnad.
Att som ambulanspersonal råka ut för händelser som trafikolyckor och andra allvarliga händelser ställer höga krav på personalen och kan leda till ökad risk för psykisk ohälsa i form av posttraumatiska stressreaktioner, utbrändhet och långtidssjukskrivning (Jonsson, 2001). SkaS beskriver i sin handlingsplan vikten av att personalen blir omhändertagen och får möjlighet att bearbeta händelsen för att inte riskera att drabbas av ohälsa. Grevin (1996) menar att den mentala hälsan hos personalen har stor betydelse för vården de ger till patienten, förekomst av posttraumatiskt stressyndrom hos ambulanspersonalen är ett hinder för att göra snabba bedömningar i yrket vilket kan påverka patientens omvårdnad negativt. SÄS skriver att alla kan utsättas för stora påfrestningar som gör att vi kan hamna i en krissituation, krisen är en högst personlig upplevelse. Vad som är anmärkningsvärt är att varken NU eller SU inte nämner något om konsekvenserna av att drabbas av en jobbig händelse. Socialstyrelsen 1991:2 skriver att vårdpersonal utsätts för enorma påfrestningar i form av påfrestande upplevelser och psykisk press.
Enligt AFS 1999:7 skall det på alla arbetsplatser finnas en beredskap och rutiner för första hjälpen och krisstöd för att personalen skall må bra och inte drabbas av ohälsa. Resultatet visar att SkaS, SU och SÄS har väldokumenterade handlingsplaner vid en större händelse men hur detta fungerar rent praktiskt framgår inte i deras handlingsplaner.
Grynner & Magnusson (2005) skriver att familjen är en viktig resurs för att få stöd då det inträffat en särskild händelse. Det är viktigt att organisationerna har klara direktiv för att ta hand om sin personal då det inträffar en särskild händelse, all personal har inte en familj att vända sig till och få stöd och hjälp. I vissa fall tar arbetsgivaren för givet att personalen bearbetar sina händelser sinsemellan, detta drabbar personalen och i förlängningen även patienten. För några kommer händelserna att innebära att utvecklar en mer eller mindre allvarlig traumatisk stress som i vissa fall kan leda till ett posttraumatiskt stressyndrom. Sådan stress hos ambulanspersonal har självfallet konsekvenser för patientens möjligheter till optimal vård och möjligheter till god interaktion mellan vårdare och patient (Jonsson, 2004). Anmärkningsvärt är att NU:s handlingsplan saknar beskrivning av omhändertagande av personalen. Kungälv har inte någon framtagen handlingsplan vilket kan tyckas märkligt då lagen funnits sedan 1999. Inom regionen finns det olika sätt att arbeta, några jobbar i lag med samma personer och på andra ställen roterar personalen mellan lagen för om personalen känner varandra väl så är det lättare för dem att identifiera stressreaktioner och kunna stödja varandra. Grynner & Magnusson (2005) menar att det är av stor vikt att ha en säker och trygg relation till sina arbetskollegor, en tyst kommunikation kan då uppstå genom kroppsspråk som förmedlar en viss sinnesstämning, att bara finnas för varandra och dela en känsla kan betyda mycket mer än att tala om den. Kan vara en nackdel om ambulanspersonalen måste byta kollega då de lärt känna varandra, risk för ökad stress och missförstånd ökar om arbetet utförs alltför vanemässigt utan god kommunikation. SkaS tar upp detta i sin handlingsplan att det är viktigt att uppmärksamma behovet av stöd hos de drabbade. SkaS handlingsplan tar även upp vikten av att påskynda återhämtningsprocessen för att reducera stressreaktioner.
Resultatet visar på flera olika sätt att utöva kamratstöd, krisstöd, defusing, avlastningssamtal och debriefing. Till exempel så står det i SÄS handlingsplan att de använder sig både av krisstöd, defusing och avlastningssamtal. SkaS använder sig av kamratstöd, avlastningssamtal och debriefing. SU använder avlastningssamtal och debriefing och i NU- handlingsplan framkommer endast debriefing och förklaring saknas vad det innebär.
Det är märkligt att det skiljer sig så mycket i begrepp och innehåll i en och samma region. För att få tydliga och klara riktlinjer vore det önskvärt att alla ambulansverksamheter i regionen använde sig av samma handlingsplan och begrepp. Detta styrks av Bennet et al, (2005) som föreslår att organisationen ska ha klara riktlinjer för att identifiera stress bland ambulanspersonalen.
NU och SU beskriver att det är upp till den drabbade individen att själv ta kontakt med ansvarig chef. Som oerfaren eller ny inom ambulansyrket kan det vara extra svårt att påkalla behov av hjälp. Det vore kanske lämpligare om kedjan för omhändertagande sattes igång av en gemensam instans till exempel SOS-alarm.
Vikten av att ha en fungerande handlingsplan och organisation är att ha en välmående personal, hur personalen mår speglar sig i omvårdnaden av patienten. I (Hochwälder, et al. 2002:5) rapport poängteras att hälsotillståndet hos ambulanspersonalen även kan påverka deras förmåga att utföra arbetsuppgifter på ett tillfredställande sätt om traumatiska händelser inte bearbetas. Jonsson, (2004) skriver att stress hos ambulanspersonal har självfallet konsekvenser för patientens möjligheter till optimal vård och möjligheter god interaktion mellan vårdare och patient.
En amerikansk studie skriver att ambulanspersonal visade symtom på yrkesrelaterad stress och hade försämrad arbetsprestation, vilket medförde att patienternas besvär togs inte på allvar och det tenderade även att överföra sina negativa attityder till patienterna (Hammer et al, 1986).
FÖRSLAG PÅ VIDARE FORSKNING
Det finns mycket intressant att forska vidare inom området:
Det hade varit intressant att undersöka större delar av ambulansverksamheten i Sverige, eventuellt göra en jämförelse mellan länderna i Norden.
Intervjustudie där upplevelser undersöks hos ambulanspersonal efter debriefing. Undersöka om det är någon skillnad mellan privata aktörer och
ambulansverksamheter inom landstinget.
REFERENSER
AFS 1999:7 Arbetsskyddsstyrelsens föreskrifter om första hjälpen och krisstöd samt
allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna. Solna: Arbetarskyddsstyrelsen
American psychiatric association (2003). Diagnostic and statistical manual of mental
disorders- text revision. Washington, DC: Author.
Andersson, B., Tedfelt, E-L., Larsson, G. (2000). Avlastningssamtal och debriefing. Lund: Studentlitteratur
Bennet, P., Williams, Y., Page, N., Hood, K., Woollard M., & Vetter N. (2005). Associtations between organizational and incident factors and emotional distress in emergency ambulance personnel. British Journal of Clinical Psycology, 44, 215-226. Blanchard, E., Hickling, E., Mitnick, N., Taylor, A., Loos, W., & Buckley, T. (1995). The impact of severity of psysical injury and perception of life threat in the
development of posttraumatic-stress-disorder in motor-vehicle victims. Behaviour
Research and Therapy, 33. 529-534.
Breslau, N., Chilcoat, H., Kessler, R., & Davis, G. (1999). Previous exposure to trauma and PTSD effects of subsequent trauma: Results from the Detroit area survey of trauma. Brewin, C.R & Holmes, E. (2003). Psychological theories of posttraumatic stress disorder. Clinical Psychology review, 23, 339-376.
Buijssen, H (1996) Sjuksköterskans utsatthet – att hantera traumatiska upplevelser i
arbetet. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur.
Cullberg, J (1993) Dynamisk psykiatri i teori och praktik. 4 rev. Uppl. Stockholm: Natur och Kultur
Dyregrov, A. (1992) Katastrof psykologi. Lund: Studentlitteratur
Eriksson, K. (1994) Den lidande människan. Stockholm: Liber Utbildning.
Granheim, U.H & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trutworthines. Nurse Education Today, 24, 105-112.
Granheim, U.H & Lundman, B. (2008). Kvalitativ innehållsanalys. I M Granskär, B. Höglund-Nielsen. Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård.
Studentlitteratur, Lund, 2008.
Grevin F. (1996). Posttraumatic Sress Disorder, Ego defence mechanisms, and empathy among urban paramedicis. Psychological Reports; 79 (2): 483-495
Grynner, P. & Magnussson, V. (2005). Traumatiska händelser hos ambulanspersonal,
stressorer, reaktioner och copingstrategier. Karolinska Institutet, Examensarbete
C-nivå.
Hammer JS, Mathews JJ, Lyons JS, Johns NJ. Occupational stress within the
paramedics profession; an initial report of stress levels compered to hospital employees.
Annals of Emergency Medicine 1986; 15 535-539
Hammarlund, C-O. (2001). Bearbetande samtal, kristöd*debriefing*stress och
konflikthanterig. Natur och kultur, Stockholm
Hochwälder, J., Ivarsson, A- K., & Widell, J. (2002: 5). Posttraumatiska
stressreaktioner hos ambulanspersonalen inom Jämtlands läns landsting.
Samhällsmedicin, enheten för psykisk hälsa
Horowitz, M. (1979). Impact of event scale: A measure of subjective stress.
Psychosomatic Medicine, 4, 209-218.
Isaksson, L,. Ljungqvist, Å. (1997). Ambulanssjukvård. Stockholm: Liber
Jonsson, A,. (2001) Posttraumatisk stress – förekommer det inom ambulanssjukvården?
TM räddningsmedicin, 2 22.
Jonsson, A,. (2004) Stress efter traumatiska händelser-Ambulans personalens vardag.
Göteborgs Universitet
Kamratstöd Ambulansverksamheten SkaS. (2008).
Kamratstöd och debriefing vid OLA/verksamheten inom Verksamhetsområde Ambulans och Prehospital Akutsjukvård/Område 6. (2007).
Krisstöd SäS. (2008).
Larsson, G., & Österdahl, L. (1995). Krishantering. Karlstad: Statens Räddningsverk. Persson., J. (1999) Psykiska påfrestningar inom ambulanssjukvården. Högskolan i Kristandsstad Inst. för hälsovetenskaper
Persson, M., Öhrstedt, J. (2008) Effekter av psykologisk debriefing – Prehospital
inriktning. Lunds universitet Medicinska fakulteten institutionen för hälsa, vård och
samhälle.
Processbeskrivning defusing NU. (2009).
Sivertsson, T. (2003) Debriefing – krisstöd- en väg till bättre arbetsmiljö. Tredje uppl. Trio tryck AB: Örebro
Socialstyrelsens allmänna råd (1991:2). Psykiskt och socialt omhändertagande vid
olyckor och katastrofer. Stockholm: Socialstyrelsen
Smith, A., & Roberts, K. (2003). Interventions for post-traumatic stress disorder and psychological distress in emergency ambulance personnel: a review of the literature.
Emerg Med J (20), 75-78.
