C-uppsats, 10 poäng
Statlig eller privat vattenförsörjning?
- en debattanalys -
av Kristoffer Skarström
Abstract
Public or private water distribution? A debate analysis
Kristoffer Skarström Department of political science
Örebro University Tutor Jan Olsson
The purpose of this essay is to illustrate the debate of water politics and privatisation of water distribution. My method is debate analysis and qualitative idea analysis and for my essay I used three books that try to persuade the reader that his or her idea is the best for this water crisis. My main question is to illustrate the debate concerning water privatisations. I will also look at the arguments for or against privatisations and finally determine how the authors think the state should act towards this subject. The first book I used was Vandana Shivas “Water Wars” that when published started an international discussion about the water privatisations. The next book was Ann-Christin Sjölander Hollands book “Vatten rättighet eller handelsvara?” who just like Shiva is negative against market solutions. The third book was “Vatten till salu” by Fredrik Segerfeldt. He is positive to both privatisations and deregulations in the public sector. Shiva considers trans national companies one of the biggest enemies for the development countries and a source for this problem. Her opinion is that agreements like GATS only benefit the already rich. The solution for the water crisis in her opinion is to legislate against foreign companies right to operate in poor countries. Her wish is to keep the water distribution in the state or towns own hands. Sjölander Holland dislike big companies as well but her opinion are that a privatisation can work if the contract with the state is well designed without corruption. However the state should handle water delivery, not companies thirsting for economical gain. Segerfeldt disagrees totally with these opinions and his firm believe is something has to be done. This is to let companies in to the water market and take over with their special knowledge and technology. My conclusion is that something has to be done, but it is not to let the companies set the agenda. Instead the United Nations and its sub-organisations should change the terms for their loans and make sure they sponsor water investments instead of arms. The solution for this problem is not purely market or state distribution, rather a good combination of both.
Keywords: Water, privatisation, deregulations, GATS, IMF, Worldbank, development-countries, Shiva, Sjölander, Segerfeldt
Innehållsförteckning
1.INLEDNING... 4
1.1SYFTE... 5 1.2FRÅGESTÄLLNINGAR... 5 1.3METOD... 5 1.4MATERIAL... 6 1.5AVGRÄNSNING... 6 1.6FORSKNINGSÖVERSIKT... 72. TEORIANKNYTNING... 8
2.1ALLMÄNNINGEN... 8 2.2STATEN... 9 2.3MARKNADEN... 103. BEGREPPSDEFINITIONER... 11
4. VATTNET PÅ JORDEN ... 15
4.1HUR MYCKET VATTEN FINNS PÅ JORDEN? ... 15
4.2VATTEN I STÄDER... 16
4.3JORDBRUK... 16
5. SAMMANFATTNINGAR AV DEBATTBÖCKERNA... 17
5.1KRIG OM VATTNET –PLUNDRING OCH PROFIT AV VANDANA SHIVA. ... 17
5.2VATTEN TILL SALU AV FREDRIK SEGERFELDT... 20
5.3VATTEN –RÄTTIGHET ELLER HANDELSVARA? AV ANN-CHRISTIN SJÖLANDER HOLLAND... 23
6. DEBATTANALYS... 27
6.1MARKNADSPRIS PÅ VATTEN... 27 6.2GATS... 28 6.3VATTENPOLITIK... 30 6.4EXEMPEL PÅ PRIVATISERING... 32 6.5SYNEN PÅ PRIVATISERINGAR... 337. SUMMERANDE ANALYS ... 34
REFERENSER... 38
1. Inledning
Människans kropp är uppbyggd av ungefär 65 procent vatten och en människa behöver cirka 3-4 liter vatten per dag. Människan blir törstig när 1 procent av kroppens vatten försvunnit
och är nära dö när mer än 10 procent saknas.1 Överlevnad utan vatten är bara möjligt några
dagar. Totalt dödar bristen på rent vatten 12 miljoner människor per år.2 Vatten är dock inte
bara absolut nödvändigt för den direkta överlevnaden. Orent vatten skapar en mängd problem. Varje år dör 3 miljoner av diarré orsakat av dåligt vatten och varje år orsakar orent vatten 900 miljoner sjukdomsfall.3 En miljard människor världen över saknar pålitlig tillgång till rent vatten. De flesta av dessa bor i fattiga länder där vattendistributionen fungerar mycket dåligt. Beräkningar visar att så mycket som en tredjedel av världens befolkning kommer att lida av svår vattenbrist år 2025.4
Att vattenbrist dödar är uppenbart, men bristen på vatten kan också hindra den ekonomiska tillväxten i ett land. I Pakistans största stad Karachi lägger de som bor i de fattiga områdena, där tillgång till avlopp och rent vatten saknas, sex gånger mer pengar på sjukvård än de som bor i områden med tillgång till avlopp och sanitet.5 En annan ekonomisk broms, som vattenbristen orsakar, är att en stor del av allt arbete som utförs i ett land, där vattenbrist råder, går ut på att förse befolkningen med vatten. Kvinnor och småflickor utför över tio miljoner person-år i arbete och tid årligen bara för att bära vatten från avlägsna, ofta nersmutsade, källor för att försörja familjens vattenbehov. Denna tid och kraft hindrar annat arbete som kunde ha varit till nytta för ett lands ekonomiska utveckling.6
Allt oftare kräver Världsbanken att fattiga länder privatiserar vattnet i landet för den ska bevilja lån. Precis som Världsbanken anser vissa att nytänkande runt hela vattenhanteringen är ett måste och att de länder som privatiserat vattenmarknaden är de som lyckats bäst att ge sina medborgare tillgång till det livsnödvändiga vattnet. Å andra sidan menar andra att vattenbristen inte kan åtgärdas med privatiseringar då de snarare förvärrar problemen som en konsekvens av företagens jakt på ekonomisk vinst. Både staten och marknaden har möjlighet att förse människor med vatten men förutsättningarna ser olika ut. Staten har stora
1 Hinrichsen s.5 2 Ibid.
3 Cowen & Cowen s.2 4 The World Bank. 2003. 5 Cowen & Cowen s.17
ekonomiska resurser att satsa på vattendistribution men då krävs att politikerna prioriterar vattnet framför militära utgifter eller andra såkallade prestigeområden. Marknaden har å andra sidan ofta bättre tekniska kunskaper inom vattenområdet än statliga aktörer men privata företag måste tillskillnad från staten gå med vinst för att kunna bedriva sin verksamhet. Vinstintressen ser många som oförenligt med distribution av det livsnödvändiga vattnet.
1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är att beskriva och analysera debatten kring privatisering av vattendistribution, särskilt argumenten kring statens roll, både som problem och som lösning.
1.2 Frågeställningar
Uppsatsen skall besvara följande frågor: Hur ser debatten kring privatisering av vatten ut? Vilka argument använder en förespråkare respektive motståndare till vattenprivatisering? Vilken roll anser debattörerna att staten har i dagens vattendistribution samt hur bör och kan staten agera för att lösa problemet med vattenbrist?
1.3 Metod
Vandana Shivas bok Krig om vattnet – Plundring och profit startade den svenska debatten kring privatisering av vattenmarknaden. Fler debattböcker i ämnet följde bland annat Vatten –
rättighet eller handelsvara där Ann-Christin Sjölander Holland framför sin kritik mot en
privatiserad vattenmarknad. Som ett svar kom Fredrik Segerfeldts Vatten till salu. I kontrast till de två första är han positivt inställd till avregleringar. Dessa tre böcker väckte mitt intresse av ämnet och utifrån dessa verk kommer jag att beskriva debatten som förs.
Jag kommer att göra en debattanalys och en kvalitativ idéanalys utifrån dessa tre verk. Politiska texter har ofta som mål att övertyga om en ståndpunkts förträfflighet. Debattanalysen beskriver systematiskt de argument som förekommer i en debatt kring ett speciellt ämne.7 Debattanalys är en sorts forskningsöversikt då varje debattbok ger ett
koncentrat av den forskningen som stödjer just författarens åsikt. Förhoppningsvis kan min uppsats kasta mer ljus över vad författarna till tre kända debattböcker anser i denna fråga. Jag
använder debattanalysen för att hitta och tolka det budskap författaren vill få fram genom sitt verk. Dessutom skall jag jämföra de tre författarnas argument med varandra. Jag kommer både beskriva debatten och göra en analys av de argument som förs. Jag har valt dessa tre böcker eftersom dom är de mest kända och uppmärksammade debattböckerna inom vattenpolitik och vattenprivatisering i Sverige.
I denna uppsats kommer jag först att undersöka hur vattendistributionen ser ut i världen. Sedan skall jag referera de tre debattböcker jag använder för studien. Därefter kommer debattanalysen, då jag renodlar de argument debattörerna har för sin ståndpunkt och jämför dem mot varandra. Slutligen kommer jag att göra en avslutande analys av de slutsatser jag nått fram till och komma med egna reflektioner.
1.4 Material
Förutom de tre debattböckerna som min studie bygger på använder jag ett antal studier från olika organisationer och myndigheter för fakta kring vatten och vattenpolitik. Boken
”Nittonhundratalets miljöhistoria” använder jag för att ge en bild av vattnets historia och
vattnets användning i dagens samhälle. Antologin ”The Globalization of World Politics” ger mig både hjälp med ett par definitioner samt annan fakta hämtas där. Slutligen använder jag mig av ett antal studier där “Deregulated private water supply: a policy option for developing
countries” från institutet Cato och “Solutions for a Water-Short World” från Johns Hopkins
School of Public Health är de två viktigaste rapporterna för min faktadel.
1.5 Avgränsning
Jag kommer inte att utnyttja de intervjuer som Ann-Christin Sjölander Holland har utfört inom ramen för sin bok ”Vatten – Rättighet eller handelsvara?”. De andra två debattörerna använder sig inte av intervjuer och därför finns inget syfte att ta med dom i min framställning. Vidare kommer jag endast att inkludera de delar av Vandana Shivas bok ”Kriget om vatten” som tar upp vattenprivatisering. Jag kommer huvudsakligen att fokusera på fattiga länder då debatten främst förs kring denna del av världen. Slutligen berör jag bara debatten som förs i de tre debattböckerna och undersöker inte debatten som förs i tidningar och Internet eller andra media.
1.6 Forskningsöversikt
Det saknas forskning kring just denna debatt men det finns ett antal studier inom vattendistribution i fattiga länder och deras resultat använder jag till viss del i min uppsats. En av de viktigare är “Deregulated private water supply: a policy option for developing
countries” från Cato institute. Här har författarna tittat på alternativen till statlig
vattendistribution. Deras slutsats är att en privatisering av vatten, trots de risker som finns, är ett tänkbart alternativ för vattenbranschen. Detta då ett så stort antal människor saknar rent vatten och det är brådskande att få fram alternativ till dagens bristfälliga vattenförsörjning. En annan intressant rapport är “Solutions for a Water-Short World” från Johns Hopkins School of Public Health. Slutsatserna från denna rapport är att det krävs koordinerade aktioner från politiker och andra policyskapare, såväl på lokal som på internationell nivå. Rapportens slutsats är att det krävs förändringar i både jordbruk och dricksvattensdistributionen i länder med vattenbrist. Att problemet med vattenbrist är uppmärksammat råder det inget tvivel kring. Problemet är att slutsatsen i de flesta studier är att ”något måste göras”. Frågan är vad och hur detta något ska genomföras samt vilka risker som finns.
2. Teorianknytning
Centralt i debatten runt vattenpolitik är diskussionen om det är staten eller marknaden som är mest lämpad att sköta vattenhanteringen. Innan både stat och marknad fanns utnyttjade människor och djur miljön efter behov. Man bodde inte så tätt och det fanns mycket naturresurser för varje individ. Men i takt med att människorna blev allt fler och bodde tätare fungerar det allt sämre för varje person att själv tillgodogöra sig vatten och andra livsnödvändigheter. Idéen att låta medborgarna tillsammans betala för dessa allmänna nyttigheter kan verka självklar men så är också, framförallt på senare tid, idéen att låta företag konkurrera med varandra om att sälja tjänster av denna typ. Motsatsförhållandet mellan dessa två uppfattningar är ofta komplicerat och djupt rotat i politiska ideologier.
Staten sköter i de flesta fallen vattendistributionen till invånarna. Staten har i många fall, i alla fall i i-länder, så stor budget som behövs för att klara av att distribuera rent vatten. Staten förfogar över en stor fördel över marknaden som distributör, statliga vattenbolag kan inte gå i konkurs och behöver inte gå med vinst. Privata företag, eller som jag ofta skriver i min uppsats, marknaden, har å andra sidan ibland andra fördelar. Det tekniska kunnandet är ofta högt och därför kan distributionen bli effektiv och kan dessutom därför bli billig. Här nedan följer en kort förklaring av skillnaderna mellan dessa som principiella system. Först kommer jag dock att berätta kort om det första systemet för resursfördelning, nämligen allmänningen.
2.1 Allmänningen
När antalet människor är lågt och resurserna stora fungerar allmänningen utmärkt för att fördela naturresurser. Då det finns ett överflöd av resurser finns det mer än nog åt alla, vilket innebär att det inte är någon som kommer att tjäna på att försöka muta in eller sälja dessa resurser. Allmänningen är dock inte något oproblematiskt system. Den så kallade allmänningens tragedi uppstår när en allmän resurs delas utan något individuellt ansvar eller ägande. Med detta exempel ska jag illustrera allmänningens tragedi.
En stor sjö används som källa för mat och inkomst för en mängd lokala fiskare. Varje fiskare tjänar på att göra så stor fångst som möjligt eftersom han/hon då får mer mat och mer fisk att sälja vidare. Under flera hundra år fungerade detta, antalet människor var tillräckligt få och fiskemetoderna var inte så särskilt effektiva vilket höll fiskbeståndet intakt. Steg för steg
ökade levnadsförhållandena för invånarna och antalet människor ökade. Detta ökade efterfrågan på fisk och därför också antalet fiskare. Samtidigt förbättrades fiskmetoderna vilket gav större fångster. Den senaste tiden har därför fångsterna blivit för stora och antalet fiskar sjunker dramatiskt. Trots detta tjänar varje fiskare på att maximera sin fångst, dom får mer mat och pengar men samtidigt är varje fiskare bara till en liten del ansvarig för att totala fiskantalet sjunker varje dag och tillslut utrotar arten. Även om den enskilde fiskaren är ack så miljömedveten eller förstår konsekvenserna förstår dom att om dom själva inte kommer att göra den där stora fångsten kommer någon annan göra det i deras ställe. Allmänningens tragedi är att detta fortsätter till fisken är helt slut och samtidigt kommer då hela fiskesamhället gå under.8
Detta exempel belyser vikten av äganderätt till naturresurser, antingen gemensamt som när staten är ansvarig eller genom privat ägande och marknaden sköter prissättningen.
2.2 Staten
Den självständiga staten utgör den främsta typen av politisk organisation. Världen är indelad i separata stater och deras ömsesidiga erkännande utgör det internationella systemet.9 Staten
står högre än alla andra organisationer i samhället och alla medborgare är tvingade att godta en stats auktoritet så länge dom lever inom en stats gränser.10 Staten kan med beskattning få
tillgång till en stor summa ekonomiska medel och med hjälp av den bedriva en mängd verksamheter. Vanligtvis är det verksamheter som anses absolut nödvändiga för ett samhälle och som av olika anledningar inte kan drivas i privat regi, exempelvis domstolsväsendet, polis och brandkår. Eftersom staten inte representerar andra särintressen än invånarnas samlade vilja är staten mest lämpad för att bedriva dessa verksamheter. Vattendistribution är en av de verksamheter som vanligen är prioriterad av medborgarna och av sådan vikt att staten med sina resurser bedömts mest lämplig att sköta. Så har det varit och är fortfarande på de flesta platser i världen. Detta förhållande har förändrats på senare tid då privata företag börjat ta över statens roll.
8 Green. s. 459 9 Hauge. et al. s.32 10 Ibid.
2.3 Marknaden
För att den fria marknaden ska fungera som resursfördelare krävs att vissa förutsättningar uppfylls. Marknadsmekanismerna är tänkta att utgöra en neutral väv som binder samman samhället.11 Staten skall kliva tillbaka, inte styra ekonomin, och låta marknaden agera helt
fritt. Detta gäller såväl producerade varor, tjänster som naturresurser. Ett exempel på hur marknaden skulle kunna kombinera försäljning av naturresurser samt minska miljöförstörning kommer statsvetaren Henri Lepage 12 med. Istället för en stat som lagstiftar om minskade
utsläpp kan staten utfärda ett antal ”kvot av personlig luftförorening”13 som sedan kan säljas
och köpas fritt på en öppen marknad. Luftkvalitén på en plats avgörs därefter hur många kvoter som invånarna köpt.14 Skulle marknaden få råda skulle inte allmänningens tragedi
kanske kunna inträffa eftersom ägaren av sjön eller havet inte låter andra än han själv eller ägarens anhöriga eller anställda fiska på platsen. Resurserna skulle inte utarmas på samma sätt eftersom det direkt skulle drabba ägaren och vara ekonomiskt olönsamt. Även vatten ska följa mönster på en fri marknad. Vatten kommer att tilldelas ett pris på marknaden. Priset på vatten kommer efterhand att hamna på en nivå som där utbud och efterfrågan möter varandra. Däremot kan en helt öppen marknad utan reglerande lagstiftning ge upphov till andra ogynnsamma effekter. Börjar en vattenintensiv industri tillverkning av t.ex. läskedryck kan grundvattnet sjunka och försvinna på en plats långt bort från den yta som företaget eller personen som utvinner vattnet äger och skapar svår vattenbrist för invånarna i regionen.
11 Larsson, s.130 12 Ibid
13 Ibid 14 Ibid
3. Begreppsdefinitioner
GATT (General Agreement on Tariffs and Trade)
GATT är det allmänna tull- och handelsavtalet som är ursprunget till det stora internationella regelverket inom världshandeln. GATT trädde i kraft 1948 och från början deltog 23 länder. Det övergripande målet med GATT är att bidra till ekonomisk tillväxt och att stimulera välfärden genom underlättad världshandel. Det viktigaste elementet i GATT är den s.k. ”mest gynnad nationsprincipen”. Principen innebär att alla handelsförmåner som ges till ett land automatiskt ges till alla andra länder som ingår i avtalet. En annan viktig del av GATT är de så kallade tullbindningarna. Dessa innebär att länder binder tullar vid en nivå som inte får överstigas vid senare tillfällen för att skapa en stabil grund för handel. 15
GATS (General Agreement on Trade in Services)
GATS är en del av GATT och är ett världsomspännande regelverk för handel med tjänster. Det består av tre olika delar:
1. Ett ramavtal med generella förpliktelser som gäller alla avtalsparter och i princip all tjänstehandel,
2. Nationella bindningslistor med åtaganden om marknadstillträde och nationell behandling för varje tjänstehandelssektor, inklusive listor över undantag från mest gynnad nationsprincipen,
3. annex och ministerbeslut som rör speciella förhållanden, inklusive förlängda förhandlingar, inom vissa tjänstehandelssektorer .16
I praktiken innebär GATS inte några förbindelser om nya avregleringar, däremot får länderna inte på något vis hindra tillträde till sina marknader.
WTO (World Trade Organisation)
WTO är en global organisation som hanterar lagar för handel mellan länder. Hörnstenen i WTO är dess avtal som, exempelvis GATS, som är undertecknade av världens handelsnationer och godkända av deras parlament. Syftet med WTO är att underlätta för
exportörer, importörer och producenter att genomföra sina affärer.17 WTO har det
15 Regeringskansliet 16 Ibid
övergripande ansvaret för de regler som ingår i det multilaterala handelssystemet. WTO
grundades 1995 och i dagsläget är 147 medlemmar.18
IMF (International Monetary Fund)
IMF är världens centralorganisation för internationellt valutasamarbete. IMF har som mål att försäkra stabiliteten i världens ekonomiska system. Deras främsta fokus är att växelkurser och internationella betalningar mellan länder fungerar.19 För att förebygga kriser och instabilitet
gör IMF regelbundet utvärderingar av de 184 medlemsländernas ekonomier. Utvärderingarna följs upp med förslag och rådgivning till förändringar om det är nödvändigt. IMF ger även lån om länder får ekonomiska problem. Dessa lån är oftast kopplade till så kallade policyprogram som är avsedda rätta till balansen i ländernas ekonomi. 20
Världsbanken
Världsbanken är inte en bank i traditionell mening. Dom är uppbyggda av två institutioner som är ägda av de 184 medlemsländerna. Den ena institutionen fokuserar på medelrika och kreditvärdiga men ändå fattiga länder medan den andra helt inriktar sig på de allra fattigaste länderna.21 Världsbanken är en viktig del av det finansiella och tekniska stöd som u-länder
kan söka. Världsbanken grundades samtidigt som IMF med syftet att hjälpa sönderslagna länder att återhämta sig från andra världskriget. De första mottagarna av stöd var Europa och Japan. Under tidigt 60-tal var Afrika, Asien och Latinamerika i fokus istället. Under den senaste tiden har även flera länder i Östeuropa blivit låntagare. Världsbankens fokus i dagsläget ligger på långsiktig utveckling och fattighetsbekämpning. Lånen som Världsbanken ger finansierar bl.a. strukturella reformer, projekt inom infrastruktur eller stöd för att omforma ekonomin i landet.22
Dublin konferensen
En internationell konferens hölls 1992 i Dublin om miljö i allmänhet och sötvatten i synnerhet. I Dublin fastställdes ett antal principer som ofta nämns i diskussioner om vatten.
18 Utrikesdepartementet 19 International Monetary Fund 20 Ibid.
21 The World Bank
o ”Sötvatten är en ändlig och värdefull resurs, som är av avgörande betydelse för liv, utveckling och
miljö.”
o ”Förvaltningen av vatten skall bygga på principen om deltagande av användare, planerare och
beslutsfattare.”
o Sötvatten har ett ekonomiskt värde i alla de situationer där man vill använda det och skall betraktas
som en ekonomisk faktor.23
Dessa punkter har blivit omdiskuterade och den sista punkten om ekonomiskt värde är central i debatten om vattenprivatiseringen.
Rio Konferensen
År 1992 hölls FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio De Janeiro. Här utarbetades handlingsprogrammet Agenda 21 som har ett kapitel om användning och skydd av vattenresurser. 24
World Water Forum
År 1997 hölls det första World Water Forum. World Water Forum var ett möte för folk som jobbade med vatten från hela världen. Vid mötet diskuterades frågor om hur gemensamma vattenresurser ska delas, hur ekosystem ska skyddas och hur en effektiv vattenanvändning kan utformas. Det mötet var bara det första i raden, ett flertal World Water Forum följde och dessa
har tillsammans med FN alstrat en mängd rapporter om vattenläget världen.25
Milleniummålen
Inför år 2000 antog FN Milleniedeklarationen. Deklarationen ställer upp ett antal mål med syfte att halvera antalet människor som lever i total fattigdom och som lever utan vatten och avlopp fram till år 2015.26
Globalisering
Globalisering är en historisk process som ändrat den mänskliga sociala organisationen genom att sammanlänka avlägsna kulturer och samhällen. Globaliseringen har gjort att räckvidden
23 Vattenportalen 2006a 24 Ibid.
25 Ibid.
har ökat för mäktiga aktörer över regioner och världsdelar. Begreppet används även för att beskriva den globala ekonomin efter kommunismens fall och för att förklara integrationen inom det internationella kapitalistiska systemet efter Sovjets fall.27
4. Vattnet på jorden
Människans behov av vatten är lika stort som syret i luften och mat. Under den största delen av mänsklighetens historia har vatten endast betraktats som en dryck, men under de senaste årtusendena har vattnet fått ett allt större användningsområde. Åkermarker och avfallshantering har börjat kräva vatten, så har även fabriker och maskiner. Alla samhällen har varit och är fortfarande beroende av vatten. Många gånger har ambitionen att skapa välstånd lett till att det vatten som är så nödvändigt för överlevnad har förorenats.28
4.1 Hur mycket vatten finns på jorden?
Av de 1.4 miljarder kubikkilometer vatten som finns på jorden är 97 procent saltvatten. Från detta vattenförråd tar solen upp 0.5 miljon kubikkilometer årligen som regnar eller snöar tillbaka på jorden som sötvatten. Så försörjs jorden med sötvatten. Av detta sötvatten är 69 procent infryst i inlandsis och glaciärer, främst på Antarktis.29 Av det sötvatten som återstår är
98 procent samlat i underjordens grundvattensreserver. Kvar finns 0.25 procent av världens sötvatten i floder och sjöar där det går lätt att nå det. 30
Det tillgängliga vattnet skulle kunna ge varje invånare på jorden ungefär 2000 m3 vatten per år att använda. Problemet är att vattnet inte är jämt spritt och att tillgången till vatten varierar över året då perioder av överskott eller brist avlöser varandra. 31
Ett land anses ha vattenkris när var och en av landets invånare inte har tillgång till mer än 1 000 m3 per år. När vattentillgången når under 500 m3 per capita och år, är den ett direkt hot
för individens överlevnad. 32 Invånarna i de ungefär 25 länder i Afrika och Asien med störst
vattenbrist åternjuter 1000 m3 per invånare och lider därför brist på vatten. I Sydamerika råder inte samma vattenbrist, då kontinenten har fem gånger mer vatten än Afrika, och tio gånger mer än Asien. 28 McNeill, s.142-143 29 Ibid. 30 Ibid. 31 Ibid. 32 Ibid.
4.2 Vatten i städer
Städer har ett ofrånkomligt problem i det faktum att dom både behöver distribuera vatten och göra sig av med avfall och smutsigt vatten på en liten yta bebodd av många människor. Tidigt försökte man göra sig av med avfall genom att tippa det i närmaste vattendrag. Problemet var dock att man samtidigt hämtade vatten från samma plats. När läkare och forskare, under mitten av 1850-talet, började förstå hur kolera och tyfoidfeber spreds blev vattenkvalité mer intressant.33 Före 1850 var i princip alla tätorter utsatta för smittor och andra farsoter orsakade
av dåligt vatten. Som en följd av detta började de rikare städerna i Västeuropa och USA under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet att först filtrera och senare klorera vattnet.34
Fattiga städer hade inte samma ekonomiska möjligheter att rena vattnet. Detta ledde till att skillnaderna mellan fattiga och rika städer ökade, då invånare som hade tillgång till avlopp och bra vatten höll sig friska och kunde arbeta. De större städerna i världens rika delar försåg sina invånare med rent vatten, nästan utan undantag, vid år 1920. I Manilla hade år 1995 fortfarande 89 procent av invånarna inget avlopp, i Karachi var motsvarande siffra 80 procent.35
4.3 Jordbruk
Stora delar av det tillgängliga dricksvattnet går till jordbruk, vilket är ett stort problem i länder med låg tillgång till vatten. Totalt i världen går ungefär 70 procent av sötvattnet till bevattning i jordbruken. I de torrare delarna närmare ekvatorn är samma siffra 90 procent. Många bevattningssystem är dessutom väldigt ineffektiva och så mycket som 60 procent rinner rätt igenom jorden ner grundvattnet igen. 36
33 McNeill, s.146 34 McNeill, s. 151 35 McNeill, s.152 36 Vattenportalen 2006b
5. Sammanfattningar av debattböckerna
5.1 Krig om vattnet – Plundring och profit av Vandana Shiva.
Vandana Shiva, är kärnfysiker, människorättsaktivist och miljökämpe. Shiva blev känd för sin kamp mot Coca-Cola och mot företaget Monsantos försök att patentera basmatiris. Hon är bosatt i New Delhi, där hon driver ett fristående institut som forskar kring säkrandet av biologisk mångfald och att ta fram alternativ till de stora industrijordbruken. Shiva har skrivit ett tjugotal böcker inom feminism, globalisering och biologisk mångfald. Boken ”Krig om vattnet – Plundring och profit utkom år 2002.
Krig om vatten
I förordet till Krig om vattnet finns ett citat från Världsbankens vicepresident ”Om krigen
under innevarande sekel har utkämpats om oljan, kommer de under det kommande århundradet att gälla vatten”. Shiva anser att det här är krig som redan finns och utkämpas.
Hon påstår att den egentliga orsaken till många konflikter av politisk karaktär är dold, dvs. att konflikten många gånger handlar om naturtillgångar. För makthavarna är det en fördel om krigen verkar vara relaterade till religion eller etnicitet. Shiva menar det här är lögner som vänder bort den politiska kraft som kunnat användas för att hitta bra och rättvisa lösningar på de gemensamma vattenproblemen.
Vattenbrist
Enligt Shiva är dagens vattenkris ”den mest genomgripande, allvarligaste och samtidigt den
mest osynliga dimensionen av den ekologiska förödelse som jorden varit utsatt för”. År 1998
hade 28 länder problem med vattenförsörjningen. Enligt Shiva visar beräkningar att antalet länder har stigit till 56 år 2025. Ett land anses stå inför en sträng vattenkris när
vattentillgången är under 1 000 m3 per person och år. När ett land har ännu mindre vatten än
så påverkar vattenbristen tydligt folkhälsan och den ekonomiska utvecklingen i landet menar Shiva. När vattentillgången når under 500 m3 per person och år hotas befolkningens överlevnad. I Indien, som Shiva kommer ifrån, var vattentillgången 3 450 m3 år 1951. Vid slutet av 1990 var den nere på 1 250 m3. Enligt Shiva beror detta framförallt på en ökad förbrukning, i många fall orsakad av slöseri. Vattenförbrukningen har under 1900-talet ökat 2.5 gånger snabbare än befolkningstillväxten.
Hjälp som skapar problem
Shiva berättar hur Världsbanken under 1970- och 1980-talen fokuserade på att lösa vattenförsörjningsproblemen i Indien. Dock skedde det på ett sätt som gav katastrofala resultat. Shiva hävdar att tusentals brunnar borrades och försågs med pumpanläggningar för att öka tillgången på vatten. Resultatet blev att brunnarna torrlades eftersom de överutnyttjades och antalet byar som led brist på vatten ökade. Allt sedan 1990-talets början har Världsbanken enligt Shiva aggressivt tryckt på för att skapa privatisering och öka konkurrensen om den tidigare offentliga VA-distributionen. Dessa privatiseringar ska avhjälpa problem som skapats pga. övertro till teknologiska lösningar enligt Shiva. Hon menar att det här är ett exempel på hur det kan bli när privata aktörer blandar sig i den vattenbransch som tidigare skötts av bysamfälligheten.
Marknaden tar inte hänsyn till att vattnets kretslopp är begränsat för hur mycket man kan utnyttja hävdar Shiva och överutnyttjande av vatten kan ingen annan handelsvara på jorden ersätta. Vatten är tveklöst oersättligt och bör inte få ett pris enligt Shiva eftersom hon anser att det är dessa marknadslösningar som leder till att naturtillgångarna utarmas och att ojämlikheterna ökar.
Rättigheten till vatten
Definitionen för vatten är under förändring. Vattnet har gått från att ha varit en allmän rättighet till att alltmer övergå till en enskild egendom som ägaren själv kan förfoga över eller sälja enligt Shiva. Enligt henne är vattnet den naturtillgång som är allra viktigast att behålla som en allmän tillgång. Shiva tror att privatisering och globalisering av vattentillgångar kommer leda till ständiga försök att ersätta folkligt ägande med företagsägande.
Shiva menar att marknaden tror att det finns vatten i en oändlig mängd och det är det som marknadens lösning på problemet med förorenat vatten bygger på. Företagen ser effektivare teknik som lösningen på lågt grundvatten och andra vattenproblem. Shiva tror att vad marknaden inte förstår är att det vatten de med teknik framställer på en plats kommer att försvinna på något annat ställe. Summan av det totala vattnet är alltid konstant och enligt Shiva kan inte de marknadslösningar som grundas på antagandet att vattnet är oändligt lösa problemet. Istället ligger lösningen hos gräsrotsorganisationer med politiska och ekologiska alternativ.
Finansieringsprojekt via Världsbanken
När Världsbanken finansierar privatiseringsprojekt kallas det av Shiva vanligen för
”offentlig-privata samverkansprojekt”. Detta hävdar Shiva är ett missvisande namn eftersom det är de
privata som tjänar på samarbetet. Det Världsbanken gör är att tvinga länderna att använda delar av det lånade kapitalet för att finansiera en privatisering av statligt vatten. Många av dessa projekt har handlat om att teckna kontrakt åt privata företag så att de ska få möjlighet att sköta vattendistribution i ett land. Dessa kontrakt kan sträcka sig ända upp till 30 år. Projekt av den här typen har enligt Shiva blivit särskilt populära då de anses öka de privata investeringarna samtidigt som den offentliga sektorn hålls nere. Shiva berättar att det i dagsläget går miljontals dollar till dessa projekt, vilket i praktiken innebär direkt till de privata företagen. I Indien finns nu 30 projekt av denna typ, och detta bara inom vattensektorn. Shiva hävdar att avsikten med projekten är att ersätta det offentliga som vattenleverantör i framtiden.
Sedan 1990-talet har denna sorts privatiseringsprojekt, enligt Shiva, bland annat genomförts i Argentina, Nigeria och Mexico. Shiva tar upp ett exempel från Chile där den franska vattenjätten Suez Lyonnaise des Eaux garanteras 33 procent vinst genom ett liknande projekt. Det finns flera argument till varför Världsbanken driver dessa projekt. Shiva nämner bland annat att företag som drivs offentligt anses ha en ”dålig prestanda”.37 Låg produktivitet skall
rådas bot på med privata företag där de anställda är mer effektiva. Som svar säger Shiva att ”I
själva verket är det motsatsen som gäller”. Avslutningsvis diskuterar Shiva varför
privatiseringen fortsätter trots ”sin impopularitet bland vanliga medborgare världen runt”. Shiva förklarar att de länder som ansöker om lån inte har något val, eftersom lånevillkoren stipulerar att vattnet ska säljas ut.
5.2 Vatten till salu av Fredrik Segerfeldt
Fredrik Segerfeldt arbetar som programansvarig på Timbro, vilket enligt dom själva är en ”marknadsekonomisk tankesmedja”. Fredrik Segerfeldt är statsvetare och har tidigare arbetat hos Svenska Arbetsgivareföreningen och Svenskt Näringsliv. Förutom att producera idéer åt
Timbro ansvarar han också för bloggen Enpartistaten38, som är starkt kritisk mot den svenska
modellen. Debattboken ”Vatten till salu” utkom 2003 och är ett svar på den kritik som framförts mot vattenprivatisering.
Vattenbrist – konsekvens och orsak
Fredrik Segerfeldt inleder med en presentation av problematiken kring vattenbristen. Segerfeldt berättar att över 1.1 miljarder människor saknar tillgång till rent vatten, och hur dessa människor som bor i världens fattigaste länder påverkas av vattenbristen. Framförallt ser han konsekvenser som sjukdomar, fattigdom och för tidig död som kommer i dess spår. Segerfeldt berättar vidare att vattendistributionen i dessa länder sköts, till 97 procent, av offentliga leverantörer. Enligt författaren är det dessa offentliga leverantörer som bär ansvaret för att en miljard människor saknar vatten.Segerfeldt påstår att allt fler regeringar vänder sig till näringslivet för att få bukt med detta problem. I de fattiga länder som har privatiserat hela eller delar av sin vattenmarknad har fler människor tillgång till vatten än i de utan privata aktörer. Segerfeldt berättar vidare att det finns mängder av exempel på hur näringslivet förbättrat vattendistributionen.
Privatiseringsmotståndare
Segerfeldt berättar hur FN har diskuterat vattenprivatisering och att många av organen i FN arbetar hårt för att lösa vattenförsörjningen i tredje världen. Enligt författaren har dessa FN möten mötts av hårda protester och demonstrationer av privatiseringsmotståndare som inte gillar tanken på att någon ska kunna tjäna pengar andra människors behov av vatten. Motståndarna fruktar att fattiga kommer att bli utan vatten eftersom de inte kan betala för sig hävdar Segerfeldt. Enligt Segerfeldt var många av dessa privatiseringsmotståndare tidigare aktiva i frihandelsdebatten och efter att ha förlorat den frågan letar de nu efter andra fiender. En annan fraktion av dessa motståndare är fackföreningar för offentliganställda som har mycket att förlora på privatiseringar. En tredje grupp målas av Segerfeldt ut som massmedia
som ger en snedvinklad bild av frågan. Den fjärde och minsta gruppen är organisationer av aktivister i u-länder.
Segerfeldt har svårt att förstå varför dessa gruppers agerar som dom gör med tanke på hur den offentliga sektorn misslyckats ge fattiga invånare vatten. Han anser att motståndarnas åsikter verkar bygga på en ideologisk motvilja gentemot företagare och företagande, kombinerat med vissa särintressen t.ex. de som är rädda att förlora förmåner. Privatiseringsmotståndarna delar, enligt Segerfeldt, någon typ av tro på det offentligas överlägsenhet att leverera det medborgarna vill ha, samtidigt som de hyser en stark motvilja mot marknadsekonomi. Segerfeldt menar att kritikerna till vattenprivatisering presenterar väldigt sällan förslag till hur man ska lösa vattenkrisen om man nu inte vill släppa in privata aktörer. De väljer att nöja sig med ett oförändrat tillstånd. Segerfeldt anser inte detta vara en godtagbar åsikt då en miljard människor saknar vatten och någonting måste göras.
Äganderätten till vatten
Segerfeldt anser att ett av de största problemen med vatten är bristen på äganderätt eller brukarrättigheter för vatten. Bristen på sådana rättigheter skapar överanvändning och ekonomiska förluster. Chile är enligt Segerfeldt ett föregångsland inom detta område. Under början av 1980-talet fick chilenska bönder, företag och kommuner tillstånd att äga vatten. Eftersom de då kunde sälja vattnet på en öppen marknad blev effekterna väldigt positiva. Tillgången till vatten har ökat snabbare i Chile än i andra länder hävdar Segerfeldt. Segerfeldt anser att anledningarna till att tillgången till vatten ökade i Chile bland annat är att mängden tillgängligt vatten ökade eftersom vattenägarna först nu hade skäl att reparera ledningar så de kunde leverera maximalt samtidigt som slöseriet minskade. Ju mer vatten som tillhandahölls invånarna, desto större blev vinsten för vattenägarna.
En annan anledning till att vattentillgången ökade var att äganderätterna ledde till att vattenhanteringen decentraliserades. Fler fick rätt att äga vatten och för att göra en större vinst ansträngde sig företag och privatpersoner att effektivisera vattendistributionen. Detta anser Segerfeldt ha förhindrat spill och slöseri och lett till ökad vattentillgång. Detta i sin tur skall ha pressat ner priserna då utbudet ökat.
Prissättning av vatten
Segerfeldt anser att de som tjänar mest på en privatisering är de allra fattigaste som inte kan köpa vatten via kranen. Han säger att om vatten får ett pris kommer en distribution via
vattennätet att påbörjas, vilket gör att de allra fattigaste slipper köpa dyrt vatten från tankbilar. Idag gör politiska motiv att priset på vatten är lågt för att alla ska ha råd att köpa så mycket som dom behöver. Just detta anser Segerfeldt är orsaken till otillräcklig vattentillgång i tredjevärlden.
Segerfeldt menar att en effekt av för billigt vatten blir slöseri. ”I hushållsarbetet exempelvis
tänker inte människor på om de ska använda samma vatten till två omgångar tvätt eller om fler än ett barn kan bada i samma vatten.” I hushållen slösas det mer vid tvätt och bad om
man inte behöver tänka på kostnaderna. De stora slöserierna sker dock enligt Segerfeldt i jordbruket där den stora vattenförbrukningen orsakar både ”miljöförstöring” och brist på vatten. Industrierna och jordbruken står för 92 procent av världens vattenkonsumtion och det är därför de som framförallt ska dra in på vattenförbrukningen hävdar Segerfeldt. Om jordbrukarna minskar sin vattenförbrukning med 10 procent fördubblas världens tillgång på drickbart vatten påstår Segerfeldt. För att exemplifiera jordbrukens vattenslöseri tar Segerfeldt upp Kalifornien, där vattnet subventionernas till jordbrukarna. En jordbrukare betalar bara en tusendel så mycket för vattnet som de som bor i städerna. Detta gör att man odlar ris i öknen fast det är oerhört vattenkrävande. Exempel på felaktig vattenpolitik finns både i västvärlden och i u-länder menar Segerfeldt.
Segerfeldt hävdar att priset på vatten inte automatiskt behöver sättas av marknaden, utan staten kan fortfarande reglera priset. Enligt Segerfeldt är det väldigt sällsynt med helt avreglerade vattenmarknader. Priset på vatten i ett land bestäms oftast i en överenskommelse mellan landets myndigheter och den privata aktören.
Segerfeldt hävdar att de fattigaste skulle tjäna på att vattnet skulle få ett marknadspris, eftersom det först då skulle vara lönsamt att bygga ut eller reparera vattennätet så att även de fattigaste områdena förses med vatten. Faktum är att fattiga stadsbor betalar ett högt pris för det vatten de köper direkt från lastbilar. Det innebär att även om priset på kranvatten höjs är det betydligt billigare än vatten köpt i plastdunkar. Enligt Segerfeldt pekar undersökningar på att fattiga i u-länder skulle kunna tänka sig att betala mer för vatten om de fick vattnet levererat i kranen.
5.3 Vatten – Rättighet eller handelsvara? av Ann-Christin Sjölander Holland
Ann-Christin Sjölander Holland är journalist på tidningen Kommunalarbetaren. Hon har under en lång tid undersökt privatiseringen av offentlig sektor. Sjölander ingår i tankesmedjan Agora, som enligt dom själva vill vrida opinionen i en mer ”radikal riktning”. Boken ”Vatten – rättighet eller handelsvara” utkom 2003.
Privatisering i England
Sjölander inleder med en berättelse från England där det privata företaget Yorkshire Water misslyckats rejält med att leverera vatten pga. bristfälligt underhåll av nätet. Detta ledde till att Yorkshire Water tvingades köpa vatten av en annan privat aktör, nämligen det franska multionationella företaget Lyonnaise des Eaux. Sjölander berättar att över 30 procent av vattnet försvann ur rören pga. läckor. Innan Yorkshire Water tog över efter kommunen hade det funnits en ”Mr.Water” i bostadsområdena som åtgärdade läckor. I och med rationaliseringar i det privata företaget försvann denna reparatör. Samtidigt såg vattenbolagets chefer till att få stora lönepåslag och omdiskuterade bonuslöner påstår Sjölander.
Sjölander berättar hur det kunde gå så här och går tillbaka till Marget Thatchers regering som 1989 sålde ut vattenförvaltningen till privata aktörer eftersom den ”offentliga sektorn skulle
inte längre lägga ner pengar på att förse folk med vatten”. Syftet var att göra
vattendistributionen mer effektiv och öka konkurrensen. De tio myndigheter som skötte vattenleveranserna såldes billigt, ungefär 22 procent under marknadsvärdet enligt Sjölander. I utförsäljningen ingick även stora markegendomar med högt värde, och regeringen såg till avskriva företagens alla skulder berättar Sjölander. För att sköta vattendistributionen fick företagen ett startkapital på 1.6 miljarder pund hävdar Sjölander. Företagen gjorde snabbt stora vinster. Däremot blev allt fler hushåll avstängda från vattennätet när dom inte betalade sina räkningar i tid. Detta upprörde befolkningen och därför stiftades 1998 en lag som gjorde det förbjudet att stänga av vattnet.
Privatiseringar i världen
Sjölander berättar vidare hur VA-service allt oftare läggs ut på privata företag runt om i världen och hur det oftast sker genom entreprenad. År 1992 ägde den internationella vattenkonferensen rum i Dublin där det bestämdes att vatten ska betraktas som en ekonomisk vara. Dessutom började Internationella valutafonden och Världsbanken att kräva vattenprivatiseringar för att bevilja lån. Detta var genombrottet för marknadslösningarna inom vattenbranschen. Dublindeklarationen utgår ifrån att om vatten är gratis kommer det att slösas
med vilket leder till vattenbrist. Vattendistribution är inget staten ska sköta enligt Dublindeklarationen.
Vattens pris
Vatten är ingen självklar tillgång och enligt författaren kan vatten i framtiden bli lika dyrt som olja. Befolkningen ökare snabbare än vattennätet byggs ut, framförallt i storstäderna. Vattenbrist är ett av de största hoten mot mänskligheten hävdar Sjölander då 1.2 miljarder människor idag saknar tillgång till rent vatten.
Fem procent av vatten och avlopp i världen sköts av en handfull privata företag. Övriga 95 procent sköts nästan uteslutande av den offentliga sektorn. Sjölander menar att dessa 5 procent är snabbt företag som förser över 300 miljoner människor med vatten. Sju av de största företagen omsatte år 2001 kring 200 miljarder euro. Sjölander påpekar att även om dessa företag konkurrerar om vissa anbud samarbetar dom också i en del länder t.ex. Buenos Aires. Enligt författaren finns det egentligen bara 3-4 företag som kan konkurrera med varandra, resten är för små. Det innebär att det offentliga monopolet har, i länder med privatiserad vattendistribution, ersatts med ett privat oligopol.
Följden av Dublindeklarationen är, enligt Sjölander, att människor skall betala marknadspris för vattnet. Konsekvensen av detta är att priset på vattnet kommer att sättas oavsett om människor har råd att köpa vattnet eller inte.
Företagen och deras strategier
Enligt Sjölander är det ett löst sammansatt nätverk av organisationer, företag och banker som bär åsikten att vatten bäst sköts av privata aktörer. Det är detta nätverk som styr debatten om hur fattiga människor ska få tillgång till rent vatten, menar Sjölander. En av de inflytelserika organisationerna är tankesmedjan WWC, World Water Concil, som vill förbättra vattensituationen i världen genom att skapa ”medvetenhet hos medborgarna”. En annan inflytelserik organisation är tankesmedjan GWP, Global Water Partnership, bildad 1996 av Världsbanken, UNDP och SIDA. WWC och GWP publicerade 2001 en rapport som uppmuntrar stöd till privata investeringar inom VA-sektorn i storstäder. Sjölander berättar att rapporten framställer ett behov av investeringar på 180 miljarder dollar de närmaste 25 åren. Rapporten hävdar att den offentliga sektorn inte har råd med de kostnaderna och att det bistånd som ges behöver riktas om för att stödja de privata vattenaktörerna och större vattenrelaterade projekt.
Sjölander påvisar hur den som är huvudansvarig för denna gemensamma panel är Michel Camdessus som tidigare var vd för IMF, alltså internationella valutafonden och att mycket kritik kommit mot denna panel. Dels för att den består av nitton män och bara en kvinna och dels för att panelen har en mängd representanter som tidigare jobbat som chefer för multinationella vattenföretag.
Vattenpolitik
Sjölander fortsätter att berätta hur WWC år 1998 skapade en s.k. världskommission tillsammans med FN, Världsbanken och ett antal länders regeringar. Denna världskommission förklarade vatten som en ekonomisk och social tillgång, vilken ska precis som olja och andra naturresurser, underordnas marknadsekonomins lagar och utsättas för konkurrens. Eftersom rent vatten kräver stora och långvariga investeringar för att ge avkastning, bör det överlåtas till privata företag som även bör få tillgång till ett investeringskapital. Enligt Sjölander har även stora politiker starka skäl till att jobba för att privata aktörer ska få rätt till vattenmarknaden. Bland annat berättar hon att den franska presidenten Jacques Chirac är för vattenprivatisering då detta både ger franska vattenföretag och franska biltillverkare arbete. Ett exempel är det franska företaget Renault som levererar fordon till VA-verk över hela världen.
Sjölander berättar vidare att det i Frankrike finns täta kopplingar mellan företagen och den politiska ledningen. Den tidigare VD´n för det multinationella VA-företaget Suez lämnade sitt uppdrag år 2000 för att bli Chiracs rådgivare. Han blev senare också rådgivare åt Världsbankens chef James Wolfensohn. Enligt Sjölander använder företagen deras hemlands ambassader ute i världen för att knyta kontakter och få inflytande. Sjölander exemplifierar detta genom en anekdot då den franska handelsministern i början av 1990-talet lobbade för ett anbud lagt av Suez i Argentina. Skulle Argentina godta avtalet lovade han att Frankrike skulle investera i Argentina berättar Sjölander.
Privata sektorn – inte lösningen
Sjölander menar att uppstår ett antal negativa effekter när VA-sektorn överförs till privata aktörer. En sådan effekt kan vara att när ett privat företag tar över så prioriteras reparationer av befintliga nät istället för att bygga ut till dem som ännu inte är bundna till nätet. En annan negativ effekt är, enligt Sjölander, att prissättningen av vattnet enbart följer ekonomiska kalkyler och lämnar annat utan hänseende. Invånarna i ett land kan bli tvingade att välja mellan att köpa vatten eller betala barnens skola. Sjölander anser att den privata sektorn
behöver utredas grundligt för att tydliggöra resultaten av deras verksamhet. Ett annat stort problem som Sjölander framför är att de som är i stort behov av vatten ofta är bosatta långt utanför stadsplanering. Hur de ska få tillgång till vatten är någonting som de privata företagen inte planerar för. I Världsbankens utredningar har det dessutom visat sig att privata aktörer framförallt agerar i länder som är något mer utvecklade än u-länderna. De undviker länder söder om Sahara eftersom dessa saknar tillräckliga medel. Privata aktörer spelar, enligt Sjölander, inte någon större roll i tredje världen. För att komma till bukt med problemet med vattenförsörjningen i dessa länder behövs andra lösningar, menar Sjölander.
GATS
Slutligen talar Sjölander om GATS och vad hon anser det innebär. Sjölander berättar att kommissionen anser att GATS kan skapa gynnsamma affärsmöjligheter. Hon hävdar att EU-kommissionen har bjudit in VA-företag att berätta om sig själva och upplysa om hinder för nyetablering på de olika marknaderna. EU-kommissionen vill enligt Sjölander att VA-service ska inkluderas i GATS och att inledningsvis 72 länder öppnar sin vattenförsörjning för utländska aktörer. Enligt WTO är det upp till var och en av länderna om dom vill öppna sig för privata aktörer, men i praktiken är dessa länder ofta utsatta för påtryckningar från regeringar, banker och andra finansiella intressen med stor makt hävdar Sjölander. Slutligen berättar hon vad tanken med att VA-branschen öppnas upp för privata aktörer är. Det sägs att det skall frammanas en sund konkurrens mellan de privata företagen. Men inom vattenbranschen finns det idag bara ett tyskt och ett par franska företag som kontrollerar nästan hela marknaden. Sjölander anser sig inte se någon konkurrens inom denna bransch.
6. Debattanalys
6.1 Marknadspris på vatten
Synen på vattnets pris är det som diametralt skiljer Segerfeldt från Shiva och Sjölander. Segerfeldt har en stor tro på marknaden och anser att de som tjänar mest på en privatisering är de fattigaste som inte kan köpa vatten via kranen i dagsläget. Segerfeldt tror att det är först när vatten får ett marknadspris som distribution kommer att påbörjas. Då kommer de allra fattigaste slippa köpa dyrt vatten från tankbilar och istället kan de då köpa via vattennätet. Han anser att det finns goda anledningar att tro att ett ”ökat utrymme för företag och marknad
snarare är avgörande för att förse den dryga miljarden vattenlösa människor med rent vatten och säkert vatten”. Vatten är alltså för billigt hävdar Segerfeldt och de fattigas bästa chans är
att vatten får ett ”realistiskt pris” 39 Högre priser anses enligt Segerfeldt ge företagen de
pengar som är nödvändiga för att bygga ut ledningsnät och koppla på de som saknar vatten.40
Han tror att höjda priser inte är något som privatpersoner i tredjevärlden motsätter sig utan att det snarare är jordbruk och andra vattenslösande verksamheter som är starkt emot detta.41
Shiva anser tvärtemot att vatten måste fortsätta vara en ”allmän nyttighet” och att det bör levereras och administreras av en lokal förvaltning. Shiva berättar hur det ”i de flesta
samhällen” inte varit tillåtet att äga vatten och använder en bysantinsk kejsares lagstiftning
från år 527 e.Kr. som exempel för detta.42 Även USA används som argument och att ”många
där talat sig varma för vatten som en allmän nyttighet”. Shiva menar dessutom att det i
privatiseringsivern är lätt att glömma att det handlar om verkligen människor med verkliga behov.43 Rätten för människor till vatten är inget som ens staten ska behöva garantera, det är
en naturgiven rättighet till människan som inte kan ägas anser Shiva.44
Där Segerfeldt förlitar sig på marknaden som den som kan råda bot på världens vattenproblem anser Shiva att det är moraliskt fel att ens påstå att någon ska få äga vatten. Shivas argumentation distanserar sig långt från diskussionerna om vad vatten ska få kosta genom att snarast säga att det inte får kosta något alls. Sjölander däremot tar en medelväg när hon vid 39 Segerfeldt, s.54 40 Ibid, s.53 41 Ibid, s.60 42 Shiva, s.36 43 Ibid, s.37 44 Ibid, s.38
flera tillfällen menar att privat verksamhet kan fungera när det sker i nära samarbete med staten och fackföreningsrörelsen. Däremot är Sjölander mycket skeptisk, eller kanske snarare kritisk mot renodlade marknadslösningar och kommer med flera exempel på hur det kan gå som jag dock inte går in på här. Mutor och avancerade strategier för att få monopol över länders vattenförsörjning nämns vid flera fall av privatiseringar.45
6.2 GATS
GATS är ett väldigt omdiskuterat ämne och författarna uttrycker sig väldigt olika angående de förtjänster eller negativa effekter det för med sig. Sjölander talar om hur det enligt reglerna inom WTO, är upp till var och en av länderna om de vill öppna sig för privata aktörer. Dock påstår Sjölander att länderna utsätts för odemokratiska påtryckningar. Hon anser att det i vattenbranschen finns en svag konkurrens. Detta innebär att effekterna av GATS förmodligen bara gynnar de stora multinationella företagen. Sjölander är mycket kritisk mot GATS när det gäller vattenbranschens försök att ta över offentlig verksamhet. Kritiken som framförs här är något diffus eftersom det är svårt bevisa om länder utsätts för påtryckningar och hennes brist på tydliga argument skiner igenom.
Vandana Shiva talar också om GATS men går längre i sin kritik och menar att ”I realiteten är
GATS ett avtal utan minsta respekt eller ansvarstagande för nationella demokratiska processer”.46 Stora vattenprojekt tror hon gynnar de starka och mäktiga och missgynnar de
svaga och fattiga i samhället. Även när stora projekt finansieras med offentliga medel är det, enligt Shiva företag, industrier och storjordbruk som gynnas. Enligt Shiva missgynnas inte bara de fattiga utan världsbankens politik omvandlar världen till en kultur bestående av företagsstater.47 Shiva verkar anse att WTO enbart syftar till att gynna rika länder och företag
då man läser hur länder saknar frihet att hänvisa till nationella resursskäl och kulturella omständigheter.
Shiva påstår att WTO nonchalerar och även negligerar grundlagar som kan ha tagit lång tid få lagstiftade. GATS regler är utformade av företag och för företag. Denna utformning har skett
45 Sjölander - Holland, s. 97 46 Shiva, s.114
utan inflytande av aktörer som t.ex. NGO:s eller nationella politiska aktörer.48 Världsbanken
jobbar för vattenprivatisering genom sina strukturanpassningsprogram och också genom lånevillkor som kräver avreglering av vattenmarknaden enligt Shiva och samtidigt inför WTO vattenprivatisering genom GATS. Shiva berättar en mängd skäl till varför GATS är så orättvist. Först hur det enligt reglerna är förbjudet för nationella myndigheter att göra skillnad mellan utländska och lokala leverantörer av vatten även om den lokala är offentligt ägd utan vinstkrav. Som ett ytterligare argument talar hon om hur det är förbjudet att begära av företag att dom ska anställa lokal personal eller låta invånare ingå i företagsledningen. Detta gör det svårt att få kontroll över vattenleveranserna. Som avslutande argument hävdar Shiva att företag tackvare GATS kan stämma länder om länderna lagstiftar på ett sätt som hindrar framtida vinster 49
När Fredrik Segerfeldt går in på samma ämne nämner han först Shiva och Sjölander och deras böcker. Han går till skarp och uttrycklig kritik mot deras åsikter. Han berättar hur både Shiva och Sjölander driver en antiprivatiseringslinje, den första ur ett ”utvecklingsfientligt och
andligt antiglobaliseringsperspektiv” och Sjölander ur ett ”fackligt”. Segerfeldt hävdar att
båda omedelbart om det är privata aktörer på en plats kopplas negativa effekter till just att dom är privata omedelbart, samma sak med offentliga som anses orsaka positiva effekter och
gör dom inte det är ”någon annans fel”. 50 Segerfeldt berättar om det som han anser vara en
myt; hur rika länder som konspirerar med storföretag tvingar fattiga länder att avreglera sin vattenmarknad.
Detta påstår Segerfeldt vara ”helt felaktigt”. Detta eftersom ”GATS är ett avtal om handel med tjänster mellan länder och handlar om liberalisering”. Detta betyder enligt Segerfeldt att om ett land tillåter verksamhet i en viss bransch i privat regi får den inte hindra utländska företag att konkurrera på lika villkor. Segerfeldt menar att det inte finns något i GATS som tvingar länder att övergå från offentlig till privat vattendistribution. Inte ett enda land har enligt Segerfeldt övergått till privatisering pga. GATS så argumentet att länder blir tvingade är helt urvattnat anser han. Debatten om tvången till övergång mot privatisering av vattenleverans är svår att helt få rätsida på då diskussionen som föregår denna typen av
48 Shiva, s.116 49 Shiva, s.118 50 Segerfeldt, s.126
politiska beslut oftast inte är öppen och ingen av författarna lyckas framställa övertygande bevis för sin åsikt.
Dock svarar han inte på Sjölanders påstående att detta ofta sker odemokratiskt och kan tyckas vara ett eget val.51 Segerfeldt tycker det är orättvist att privatiseringsförespråkarna måste
bevisa nyttan med privatiseringar då man ser ”tydligt” att det offentliga misslyckats. Detta menar Segerfeldt bevisas genom ett påstående att 97 procent av dem som saknar vatten bor i länder med offentlig vattendistribution.52 Följaktligen borde enligt Segerfeldt motståndarna
berätta hur vatten ska kunna levereras. Därefter berättar han om ”..en allmän motvilja mot
företag och marknadsekonomi”53 som förklaring till privatiseringsmotståndarnas skäl till
kritiken. Sjölander används av Segerfeldt som urtypen för denna sorts motståndare. Segerfeldt beskriver Shiva därefter:
”Vandana Shiva är i sin flummiga nyandlighet (eller om det nu är traditionell andlighet), däremot allmänt utvecklingsfientlig och menar att det är industrialiserings fel att det finns människor som inte har tillgång till rent vatten.” 54
6.3 Vattenpolitik
Vattenkrisen är enligt Segerfeldt en politisk kris, det finns alltså vatten men att dålig politik slösar och missbrukar resurserna är ett genomgående argument i hans bok. Om det är mängden tillgängligt vatten som är problemet talar man om fysisk vattenbrist menar
Segerfeldt. Detta gäller främst i Arabvärlden och Australien.55 Om det finns vatten men det
inte levereras i tillräcklig takt eller mängd kallas det ekonomisk vattenbrist. Denna typ av resonemang är Shiva tydligt negativ emot och hon kommenterar det senare. Segerfeldt menar genom ett exempel att både Indien och Kenya har vatten men att vattenresurserna är underutnyttjade. Segerfeldt hävdar att vattenbrist kan avhjälpas med god politik:
”Det finns nämligen starka argument som talar för att det stora felet med dagens
vattenpolitik är att distributionen i fattiga länder ligger just i offentliga händer”.56
51 Segerfeldt, s.127-128 52 Ibid, s.128 53 Ibid, s.128 54 Segerfeldt, s.129 55 Segerfeldt, s.24 56 Segerfeldt, s.26
Felaktiga politiska prioriteringar har medfört att infrastruktur för vatten saknas, folk har inte tillgång till vatten, rör läcker och vattnet som kommer ur ledningarna är smutsigt. Segerfeldt påstår att många fattiga länder bara investerar 1 procent av vad i-länder med likartade klimatförhållande investerar i vattendistribution.
Där Segerfeldt ser det offentliga som problemet ser Sjölander privatiseringen som ingalunda en räddare. Enligt Sjölander sköter bara de stora företagen VA-service om någon annan tar riskerna. Hon menar att de redan börjar dra sig ur u-länderna för att det helt enkelt inte är lönsamt nog.57 Detta samtidigt som Världsbanken anser att vattendistributionen behöver
förändras, alltså privatiseras. Många av de lån Världsbanken ger går till VA-utbyggnad, 16 procent berättar Sjölander. Av dessa lån krävdes i 30 procent av fallen att man skulle privatisera sin vattenmarknad och många av dessa villkorliga lån som krävde privatisering gällde de 5 senaste åren enligt Sjölander.58 När företagen är oroliga för förluster och länderna
måste avreglera pga. lånevillkor kan företagen sätta upp mycket fördelaktiga villkor för att acceptera avtal. Just detta trycker Sjölander hårt på som problem med privatiserad vattenmarknad.
Shiva kommenterar precis det Segerfeldt pratar om, nämligen hur tekniken skall kunna effektivisera vattenbristen. ”Marknadsförklaringen blundar för att vattnets kretslopp innebär
ekologiska begränsningar och för att fattigdom sätter gräns för vad som kan åstadkommas ekonomiskt.” Vattenkrisen är enligt Shiva endast en ekologisk kris och marknadslösningar är
inte svaret utan själva problemet. Lösningen är jämlikhet och demokrati menar Shiva. Det hon
närmast syftar på är ”Cowboyekonomin”59. Det som åsyftas är hur man som nybyggare i vilda
västern mutade in ett område som man sedan fritt kunde exploatera. T.ex. starta en vattenkrävande fabrik på området man köpt som sedan gör slut på brunnsvattnet i byarna runt omkring.60 Motsatsen till detta hämtar Shiva från södra Indien där alla odlare betalade en
tredjedel av vad deras skörd inbringade vid försäljning tillbaka till en fond som skötte om allmänningarna.61 57 Sjölander Holland, s.128 58 Ibid, s.102 59 Shiva, s.40 60 Ibid, s.40 61 Shiva, s.43
6.4 Exempel på privatisering
Ett av de mest kända exemplen på privatisering är från Cochabamba i Bolivia. Shiva berättar om denna i sin bok. Här var vatten en dyr och knapphändig resurs. Världsbanken rekommenderade 1999 en privatisering som genomfördes samma år enligt Shiva. Vattenpriserna ökade snabbt efter privatiseringen till så mycket som en femtedel av minimilönen, d.v.s. 20 dollar. Svaret på detta blev enligt Shiva massprotester, strejker och miljoner protestanter i Cochabamba. Shiva hävdar att regeringen lovade sänka priserna men inget hände.62 Tillslut blev strejkerna så omfattande att undantagstillstånd infördes och
demonstranter blev dödade. Avslutningsvis berättar Shiva hur utfallet blev: ”Men den 10
april segrade folket till slut.” 63 De två företagen som skött privatiseringen, Aquas del Tunari och Bechtel lämnade landet för att kort därefter stämma Bolivia men folket visade att privatisering går att stoppa menar Shiva.
Samma händelse talar Segerfeldt också om fast han ser något annorlunda på händelsen. Han berättar hur vattnet när det var i offentlig regi var rejält subventionerat och priset låg lägre än kostnaderna för distributionen. Aquas del Tunari (AdT) tog dock ut ett pris som motsvarade kostnaderna vilket förklarar prisökningen hävdar Segerfeldt 64 De fattiga fick en prisökning på
43 procent och de rikare invånarna samt företag fick en ökning på ungefär 60 procent. Kravaller uppstod, folk dog och tillslut drog sig företagen ut. Segerfeldt hävdar nu att massmedias bild var snedvriden och inte visade de rätta skälen till företagens misslyckande. Det första felet Segerfeldt tar upp gäller priset. En prishöjning på 43 procent betyder att vattenkostnaden för ett genomsnittshushåll blev 1.6 procent av hushållets inkomster.65 För de
allra fattigaste blev motsvarande siffra 5.4 procent berättar Segerfeldt.
Även om vattenpriset fördubblades skulle ingen behöva betala en fjärdedel av sin inkomst påstår Segerfeldt. Skälet till att folk upplevde det som en stor prishöjning berodde på att vattnet tidigare var ransonerat och först nu kunde invånarna konsumera mera vatten vilket gav dyrare räkningar menar Segerfeldt. Inte bara detta faktum har enligt Segerfeldt presenterats på ett missvisande sätt. Han menar att myndigheterna gjorde ett dåligt jobb när de bestämde sig
62 Ibid, s.126 63 Ibid.
64 Segerfeldt, s.99 65 Segerfeldt, s.100
