• No results found

DET OSYNLIGA BARNET : Barnets bästa när LVU-vård upphör

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "DET OSYNLIGA BARNET : Barnets bästa när LVU-vård upphör"

Copied!
56
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

J U R I D I C U M

DET OSYNLIGA BARNET

Barnets bästa när LVU-vård upphör

Lovisa Lundqvist

VT 2020

JU101A – Examensarbete inom juristprogrammet, 30 högskolepoäng Examinator: Erika Lunell

(2)

SAMMANFATTNING

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) är sedan 1 januari 2020

inkorporerad i den svenska lagstiftningen med syftet att stärka barn som rättighetsbärare och att ge barnets bästa större genomslag. En naturlig följd blir att ställa sig frågan: kommer det önskade målet uppnås med det angivna medlet?

Barn är en utsatt grupp i samhället där tvångsomhändertagna barn placerade i familjehem är särskilt utsatta. Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är en skyddslagstiftning som kompletterar och detaljreglerar de ramar som socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) ställt upp kring vilka insatser socialtjänsten får vidta gällande insatser för barn och unga. I 1 § 5 st. SoL framgår att det som är bäst för den unge ska vara avgörande vid beslut enligt SoL, likt artikel 3.1 om barnets bästa i barnkonventionen. För att veta hur barnets bästa spelar in när LVU-vård för ett barn placerat i familjehem ska upphöra och barnet ska flytta hem till de biologiska föräldrarna behöver det stå klart vad begreppet barnet bästa innebär samt hur tolkning av begreppet sker vid intressekonflikter mellan berörda parter. Socialtjänsten har här ett tungt ansvar med små felmarginaler, där rättsläget måste vara klart och vägledningen tydlig.

Vid familjehemsplacering ska familjeåterförening vara utgångspunkten och artikel 8 i

europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är till för att skydda medborgare från statens ingripande i privat- och familjeliv. Barnets bästa kan dock innebära en inskränkning i artikel 8 EKMR.

Barn har rätt att få göra sin röst hörd och har viss tillgång till den nationella rättsprocessen i LVU-mål. Motsvarande tillgång när barnet anser att staten brutit sina förpliktelser enligt barnkonventionen finns dock inte, eftersom Sverige inte ratificerat barnkonventionens tilläggsprotokoll om individuell klagorätt.

Om det ska ske någon förbättring kring familjeåterföreningar efter ett barn bott i familjehem är det av största vikt att alla rättsliga aktörer har samma bild av vad barnets bästa innebär i praktiken, vilken problematik som föreligger där barnets bästa inte uppfylls och vilka åtgärder som krävs för att barnkonventionen som lag ska göra någon faktisk skillnad. Annars blir löftena om att stärka barn som rättssubjekt bara tomma ord.

(3)

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ... 1

1.1 Syfte och frågeställning ... 2

1.2 Metod och material ... 2

1.3 Avgränsningar och disposition ... 4

2. BARNETS BÄSTA ... 4

2.1 FN:s konvention om barnets rättigheter ... 4

2.1.1 Barnkonventionen som svensk lag ... 6

2.1.2 Barnkonventionens grundläggande principer ... 7

2.1.3 Barnets bästa - princip eller tillvägagångssätt? ... 8

2.2 Barnrättskommitténs allmänna kommentar om barnets bästa ... 8

2.2.1 Rättslig analys och koppling till konventionens grundläggande principer ... 10

2.3 Från teoretisk princip till applicerbart tillvägagångssätt ... 11

2.4 Tolkning utifrån barnkonventionens preambel... 12

2.5 Harmonisering mellan barns rätt till skydd och rätt till sina föräldrar ... 12

3. GÄLLANDE RÄTT ... 13

3.1 Reglering av tvångsomhändertagande och upphörande av LVU-vård ... 13

3.2 Socialtjänstens ansvar ... 15

3.3 LVU-vårdens initiering, utförande och upphörande ... 16

3.3.1 Barns tillgång till rättsprocessen vid upphörande av LVU ... 19

3.3.2 Barnets möjlighet att själv överklaga beslut ... 20

3.3.3 Rätten till offentligt biträde ... 21

3.3.4 Det offentliga biträdets roll som ställföreträdare ... 22

4. BARNRÄTTSKOMMITTÉNS UTLÅTANDEN ... 22

4.1 Barnrättskommittén om Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen ... 22

4.2 Effektiva rättsmedel för tillförsäkrande av barnets bästa ... 23

4.3 Tolkning och vägledning som hjälpmedel för effektivare rättsmedel ... 24

4.4 Individuellt klagomålsförfarande ... 25

5. EUROPAKONVENTIONEN ... 27

5.1 Inkorporering av Europakonvention ... 27

5.2 Barns och deras föräldrars rätt till respekt för privat- och familjeliv ... 28

5.3 Barnkonventionens samspel med Europakonventionen ... 29

5.4 Barnets bästa i en konventionskonform tolkning av EKMR ... 31

6. SKYDDSLAGSTIFTNING ... 33

6.1 Fungerar barnkonventionen som skyddslagstiftning i Sverige? ... 33

(4)

6.3 Barnets bästa som utgångspunkt vid beslut som rör barnet ... 34

6.4 Barns klagorätt ... 35

6.5 Behovet av stärkt lagstiftning - Lex lilla hjärtat ... 36

6.5.1 Bakgrund ... 36

6.5.2 Utredning för att stärka barnets bästa vid upphörande av LVU-vård ... 37

ANALYS OCH DISKUSSION ... 39

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 46

(5)

FÖRKORTNINGAR

SoL Socialtjänstlag (2001:453)

SoU Socialutskottet

LVU Lag (1990:52) om särskilda bestämmelser om vård

av unga

EKMR/Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Barnkonventionen FN:s konvention om barnets rättigheter

Barnrättskommittén FN:s barnrättskommitté

FB Föräldrabalken (1949:381)

RF Regeringsformen (1974:152)

SOU Statens offentliga utredningar

Nämnden Socialnämnden

(6)

1

1. INLEDNING

Det finns många barn i världen som far illa. Det finns många barn i Sverige som far illa. Det finns många berättelser och sagor där barn far illa, där det hela beskrivs på ett mer spännande sätt men slutar med en allvarlig sensmoral.

Författaren Tove Jansson är känd över hela världen för sina berättelser om Mumintrollen. En karaktär, som kanske inte är känd över hela världen, är det osynliga barnet.1 Barnet är

egentligen en flicka, som heter Ninni. Ninni har av någon anledning blivit omhändertagen av en tant, som skrämt flickan till osynlighet. Enligt berättelsen har Ninni i vart fall blivit skrämd på fel sätt, av en tant som enbart visat iskyla och ironi mot flickan. Ninni blir placerad att bo hos muminfamiljen, där de finner hennes osynlighet både skrämmande och fascinerande. När Muminmamman talar vänligt till Ninni, ger henne äpple, saft och karameller före läggdags som sedvänjan i familjen följer, börjar flickan sakta synas. När Ninni fått nya kläder sydda till sig av Muminmamman blir hon nästan helt synlig. Mumintrollet och lilla My försöker leka med henne, men hon tycks inte veta hur man gör eller hur man har roligt. Inte förrän muminfamiljen går ner till sandstranden för att dra upp sin båt verkar Ninni kunna visa sitt rätta jag. Där tänker Muminpappan skoja med Muminmamman och låtsas som att han ska putta i Muminmamman i vattnet. Plötsligt biter Ninni tag i Muminpappans svans och fräser åt honom att han inte får tänka tanken att kasta i Muminmamman i det stora hemska havet. Plötsligt syns hela Ninni! Lilla My hejar på, mumintrollet likaså. Muminpappan försöker fiska upp sin hatt som han tappat i tumultet men halkar på huvudet ned i vattnet och får öronen fulla av gyttja. Ninni skrattar så hela bryggan skakar, skrattar som hon aldrig skrattat förut. Sensmoralen kan ses i perspektivet från de faktiska händelser där barn av olika anledningar far illa i sin biologiska familj eller i sitt familjehem. Ett barn som inte får trygghet, omvårdnad och tillhörighet till en familj försvinner sakta. Inte som Ninni, som blev osynlig, men

inombords. I de fall det går riktigt illa försvinner barnet helt och hållet, hittas avliden och får aldrig chansen till ett liv med trygghet omvårdnad och en kärleksfull familj.

Barn i Sverige har erkänts som rättighetsbärare med såväl rättigheter som friheter i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).2 Som ytterligare skydd har barn rättigheter i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) som sedan 2020 dessutom inkorporerats som svensk lag för att bland annat få en större genomslagskraft för principen om barnets bästa.3 Artikel 8 i EKMR stadgar rätten till privat- och familjeliv, vilken gäller såväl vuxna som barn, medan artikel 3.1 i barnkonventionen framhåller att barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barnet. Barn som tvångsomhändertagits enligt Lag (1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) på grund av omsorgsbrister i hemmet är en extra utsatt grupp i samhället. De har dels haft en problematisk hemmiljö med en eller två biologiska föräldrar, dels upplevt separation med den enda trygghet de känner till även om den inneburit en instabil hemmiljö

1 T. Janson, Berättelsen om det osynliga barnet, Schildts, Finland, 1962 [cit. T. Jansson].

2 Artikel 1, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[cit. EKMR].

(7)

2 och dels placerats hos en i många fall helt främmande familj där det dessutom råder osäkerhet kring hur länge de ska bo.

När tvångsvård enligt LVU inte längre behövs ska den upphöra, vilket förutsätter klar och tydlig reglering kring upphörandet i form av vilka rättigheter som föreligger för såväl barnet, de biologiska föräldrarna och familjehemsföräldrarna. Även om vården inte längre behövs är återflytt till de biologiska föräldrarna inte nödvändigtvis alltid barnets bästa. Ofta uppstår intressekonflikter mellan barnets behov och rättigheter i förhållande till vårdnadshavarnas ansvar och intressen, såväl mellan barn och vårdnadshavare som mellan vårdnadshavare och myndigheter. Det borde ligga i intresset för införlivandet av barnkonventionen att

rättigheterna för barn i dessa situationer stärks, med tillförsäkran att alla beslut rörande barn i dessa frågor utgår från barnets bästa.

1.1 Syfte och frågeställning

Såväl SoL och LVU är lagstiftning som innebär en betydande inskränkning i rätten till privat- och familjeliv i artikel 8 EKMR, men finns som skydd för barn och unga och som markör för barns självständiga fri- och rättigheter som inte kommer enbart via de biologiska föräldrarna, såsom medborgarskap, arvsrätt etc. Uppsatsen ämnar redogöra för den juridiska relationen mellan målet att barn omhändertaget med stöd av LVU ska återförenas med sina biologiska föräldrar, barnets bästa enligt barnkonventionen och EKMR. Syftet är att genom flera delfrågeställningar analysera om barn som individuella rättighetsbärare stärks genom

barnkonventionen, när vård enligt LVU med placering i familjehem upphör och återflytt hem till de biologiska föräldrarna ska ske.

Uppsatsen behandlar följande frågeställningar:

- Vad innebär principen om barnets bästa enligt barnkonventionen för barn i familjehem som ska flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar?

- Vilka rättsmedel finns det för att uppfylla barnets bästa enligt barnkonventionen och stärka barn som rättighetsbärare?

- Fungerar barnkonventionen som en skyddslagstiftning?

1.2 Metod och material

Uppsatsen utgår från en rättsdogmatisk metod där rättskällelära används för att fastställa gällande rätt och besvara rättsliga frågor med hjälp av lagtext, praxis, förarbeten och doktrin.4 Rättsdogmatiken syftar till att övergripande beskriva, systematisera och tolka gällande rätt och rättsliga problem kan lösas med hjälp av denna metod genom tillämpning av gällande rätt med tolkning utifrån allmänt accepterade rättskällor.5 En rättsdogmatisk argumentation kan gynnas av att gå utanför gällande rätt för att söka ideala lösningar och bidra till

förutsägbarhet, rättssäkerhet och rättstrygghet.6

Ett kritiskt perspektiv appliceras utifrån att barn satts som särskilda skyddsobjekt i samhället med behov av skydd från olika omständigheter och aktörer som utgör fara för barnets liv,

4 M. Nääv & M. Zamboni, Juridisk metodlära, uppl .2, Studentlitteratur, Lund, 2018, s, 21 och s. 28 [cit. Nääv & Zamboni].

5 L. Olsen, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004, s. 111 samt Nääv & Zamboni s. 21. 6 N. Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004, s. 4 f.

(8)

3 hälsa och utveckling. Tolkning av aktuell lagstiftning som använts görs utifrån innehållet i såväl förarbeten och statens offentliga utredningar som kommittédirektivoch doktrin. Praxis från såväl svenska domstolar som Europadomstolen har även använts för att visa den

dömande maktens tolkning av rättskällorna.

Allmänna råd, kommentarer och andra icke juridiska källor har använts för att se vilka

förbättringsförslag som kan finnas för eventuella brister i såväl lag som tillämpning. För att få en inblick i perspektivet hos barn som direkt påverkas av beslut om upphörande av vård enligt LVU och återflytt till de biologiska föräldrarna har icke-juridiska källor använts, såsom rapporter och uttalanden från bland annat Barnombudsmannen, Unicef, BRIS och Rädda Barnen. Utöver praxis har utredningar och kartläggningar använts för att få en inblick i den praktiska tillämpningen av lagstiftningen.

En utgångspunkt för metodmässigt tillvägagångssätt vid tolkning och tillämpning av

barnkonventionen i uppsatsen har varit Ds 2019:23, Vägledning vid tolkning och tillämpning av FN:s konvention om barnets rättigheter. Vägledningen är inte ett regelrätt förarbete men fungerar som en handbok med sammanställning av utgångspunkter utifrån såväl

tolkningsmetoder och källor som stöd och vägledning från exempelvis Barnrättskommittén. Såväl rätten till privat- och familjeliv7 som barnets bästa8 är begrepp som inte har närmare vägledning i lagstiftningen än den specifika artikeln som anger att rättigheten existerar. Ett hjälpmedel till tolkning av internationella överenskommelsers ingående, tolkning och

tillämpning, ändring, ogiltighet och upphörande är Wienkonventionen9.10 Utgångspunkten för tolkning och tillämpning är enligt artikel 31.1 Wienkonventionen ”in good faith”, alltså ärligt i enlighet med gängse mening av konventionens uttryck utifrån sammanhanget och mot den bakgrund konventionens ändamål och syfte har.11

Till vägledning finns praxis från nationella domstolar och Europadomstolen samt, till viss del, allmänna kommentarer från FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén). Barnrättskommitténs allmänna kommentarer är inte juridiskt bindande men förarbetena till inkorporeringen av barnkonventionen framhåller deras roll som vägledning.12

Barnrättskommittén är en internationell kommitté som övervakar de länder som ratificerat barnkonventionen, bland annat genom de rapporter länderna förbundit sig att regelbundet lämna till kommittén. Kommittén består av 18 oberoende experter med ”högt moraliskt anseende och erkänd sakkunskap” och nomineras och väljs av staterna som ratificerat konventionen.13 Utöver arbetet med kritisk granskning av rapporterna och det land som lämnat in den lämnar kommittén förslag och rekommendationer. Ett exempel på detta är kommitténs allmänna kommentarer om hur olika artiklar och teman i barnkonventionen ska tolkas. Såväl kommentarer som rekommendationer från kommittén kan tjäna som stöd och ge viss vägledning för tolkning och tillämpning av barnkonventionen och regeringen har

7 Artikel 8 EKMR.

8 Artikel 3.1 barnkonventionen.

9 Wienkonventionen om traktaträtten, Wien den 23 maj 1969. 10 Ds 2019:23, s. 19.

11 Ibid, s. 20.

12 Prop. 2017/18:186, s. 79, s. 84, s. 91, s. 95 f, s. 117, s. 119. 13 Unicef, FN:s kommitté för barnets rättigheter.

(9)

4 understrukit kommentarernas betydelse som vägledning även för Sveriges arbete med

genomförandet av konventionen på nationell nivå.14 Uttalanden från olika konventionskommittéer har med tiden fått en betydande roll när de använts som tolkningsmedel av såväl nationella som internationella domstolar.15 Europadomstolen

använder regelbundet barnrättskommitténs kommentarer för tolkning av barnets bästa vid mål om brott mot Europakonventionens artikel 8, rätten till privat- och familjeliv, vilket ytterligare talar för kommentarernas rättsliga värde när vägledning behövs i frågor gällande barn och deras fri- och rättigheter.16 Rekommendationer och allmänna kommentarer från

Barnrättskommittén får därför anses utgöra ett viktigt stöd för viss vägledning vid tolkning och tillämpning av konventionen, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.17

1.3 Avgränsningar och disposition

Uppsatsen avser barn och unga personer under 18 år eftersom återflytt till de biologiska föräldrarna endast rör personer under 18 år och barn enligt artikel 1 barnkonventionen avser personer under 18 år. Endast tvångsomhändertaganden av barn med stöd av 2 § LVU berörs, där fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller annat förhållande i hemmet inneburit att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Detta på grund av uppsatsens begränsade omfång. Ingen närmare granskning görs av artikel 9 och artikel 19 barnkonventionen eftersom uppsatsens frågeställningar inte direkt berör dessa artiklars primära syfte.

Uppsatsen är indelad i 6 kapitel. Kapitel 2 introducerar barnkonventionens väg från ratificerad konvention till svensk lag och fortsätter med barnkonventionens grundläggande principer med inriktning på barnets bästa. Fokus ligger på att klarlägga vad barnets bästa innebär i teori och praktik. Kapitel 3 behandlar gällande rätt kring tvångsomhändertagande och upphörande av LVU-vård där socialtjänstens ansvar och problematiska aspekter lyfts. Kapitel 4 lyfter barnrättskommitténs inblandning och påverkan för barnets bästa med synpunkter på hur Sverige uppfyller barnkonventionens krav. Kapitel 5 lägger fokus på barns rättigheter i form av mänskliga rättigheter enligt europakonventionen och samspelet mellan barnkonventionen och europakonventionen. I kapitel 6 återknyter uppsatsen till dess början genom att analysera skyddslagstiftning för barn och barnkonventionens del i det. En kortare granskning av

eventuell kommande lagändring görs också.

Avslutningsvis analyseras och diskuteras uppsatsens frågeställningar tillsammans med förslag på förbättringsåtgärder utifrån uppsatsens material.

2. BARNETS BÄSTA

2.1 FN:s konvention om barnets rättigheter

Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och ratificerades av Sverige år 1990. I dagsläget har 196 stater ratificerat konventionen, endast USA står utanför. I förarbetena till barnkonventionen anges att ”...genom konventionen klargörs på ett

14 Prop. 2017/18:186 s. 84–85, och SOU 2016:19 s. 97. 15 Ds 2019:23, s. 29.

16 Exempelvis N.TS and Others v Georgia, App no 71776/12 (ECtHR, 2 February 2016) [cit. N.TS and Others v Georgia], domstolen angav kommentar nr. 14 (med flera) som en relevant rättskälla.

(10)

5 tydligare sätt än tidigare att barn har egna rättigheter som det är staternas skyldighet att

respektera och förverkliga”.18 Sverige har varit förpliktigat att följa barnkonventionen i närmare 30 år men har genom åren fått återkommande skarp kritik från såväl FN:s barnrättskommitté som olika människorättsorganisationer.19

Barnkonventionens status i Sverige har ifrågasatts med anledning av det svenska dualistiska rättssystemet som innebär att konventionen inte automatiskt får samma status som de nationella lagarna i samband med ratificeringen, utan konventionen måste införlivas via ändringar i den nationella rätten genom de nationella lagarna. Domstolar och

förvaltningsmyndigheter i Sverige har ingen skyldighet att tillämpa annat än nationell rätt och stater har enligt det dualistiska systemet konstitutionell frihet att reglera förhållandet mellan folkrätten och den nationella rätten.20

År 1996 tillsattes en parlamentarisk kommitté, den s.k. Barnkommittén, vilken skulle göra en bred översyn av hur den svenska lagstiftningen förhöll sig till barnkonventionen.21

Barnkommittén överlämnade delrapporten Barnkonventionen och utlänningslagen22 i juni 1996 och slutbetänkandet Barnets bästa i främsta rummet23 i augusti 1997. Kommittén framhöll att då gällande svensk lagstiftning i huvudsak redan var förenlig med

barnkonventionen och att det inte skulle innebära någon vinst för Sverige att inkorporera barnkonventionen. Istället ansåg kommittén att en ordentlig översyn av de nationella lagarnas överensstämmelse med barnkonventionen och dess anda och innebörd skulle göras. En anledning till detta var att de ansåg att många av barnkonventionens artiklar innehöll relativt vaga formuleringar och ett betydande inslag av målsättningsartiklar som skulle vara

svårtolkade för domstolar eller myndigheter. Som kommentar hur barnkonventionen ska tolkas för att dess rättigheter ska slå igenom på det sätt som skyddar barn mest angav kommittén att riksdagen bör göra tolkningen.24

Slutsatsen att svensk lagstiftning redan var förenlig med barnkonventionen, och att en inkorporering inte skulle innebära någon vinst, erhöll stark kritik från inte minst Barnombudsmannen som kommenterade att principen om barnets bästa inte erhållit en tillräcklig analys. Barnombudsmannen ansåg att det var särskilt viktigt att identifiera de situationer där motstridiga intressen ställs mot varandra och i dessa fall ge riktlinjer för hur en avvägning ska ske, exempelvis när barnkonventionen ställs mot utlänningslagen och barnets bästa ställs mot rikets säkerhet, föräldrars kriminalitet eller samhällsekonomiska

begränsningar. Problematiken vid avsaknad av dessa riktlinjer ansåg Barnombudsmannen skulle bli att tolkningen av barnets bästa även fortsättningsvis skulle anförtros till de tillämpande myndigheterna, vilkas bedömningar och avvägningar av barnets bästa ofta

kritiserats de tidigare åren.25 Efter Barnkommitténs granskning 1996–1997 har flera översyner

18 Prop. 1989/90:107.

19 Unicef, Sverige är inte alltid bäst i klassen på barns rättigheter. 20 SOU 2016:19, s. 350 f.

21 Dir. 1996:15. 22 SOU 1996:115. 23 SOU 1997:116. 24 Ibid, s. 19.

(11)

6 gjorts om huruvida svensk rätt överensstämmer med barnkonventionen. Huruvida

tillämpningen av lagar och andra föreskrifter överensstämmer med barnkonventionen har dock inga ytterligare granskningar gjorts sedan kommitténs arbete. Regeringen har dock försökt tillsynen inom de områden som rör barn genom bland annat prop. 2008/09:160 för samordning och tydlig tillsyn av socialtjänsten samt Barnombudsmannens instruktion SFS 2007:1021 där uppföljnings- och utvärderingsansvaret i berörda verksamheter hos

förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting framgår. 2.1.1 Barnkonventionen som svensk lag

Barnrättskommittén har kritiserat Sverige för att konventionen inte varit lag och

rekommenderat att i de fall där svenska nationella bestämmelser står i konflikt till barn-konventionen skulle den senare väga tyngre.26 2008 hade den så kallade

Grundlags-utredningen i betänkandet27 behandlat frågan om inkorporering av barnkonventionen, men i slutändan togs inte ställning till om konventionen skulle inkorporeras eller inte; i efterföljande proposition28 behandlades inte frågan alls. Regeringen lämnade 2009 en proposition om att stärka barnets rättigheter i Sverige29 och sedan dess har flertalet motioner om inkorporering av barnkonventionen inkommit till riksdagen.30 Den 1 januari 2011 infördes en bestämmelse i 1 kap. 2 § RF där det anges att det allmänna ska verka för att barns rätt tas till vara. Istället för inkorporering av barnkonventionen användes transformering vilket gjorde den svenska rättsregeln bindande istället för den direkta traktatstexten.

I en departementspromemoria 2011 konstaterades att överlag stod svensk lagstiftning i överensstämmelse med rättigheterna i barnkonventionen.31 År 2013 gav regeringen i uppdrag att kartlägga hur svensk lagstiftning stämmer överens med barnets rättigheter enligt

barnkonventionen.32 År 2014 bad Barnrättskommittén om information från Sverige gällande den pågående diskussionen om barnkonventionens ställning av lag, varpå regeringen

hänvisade till den pågående Barnrättighetsutredningen samt att arbetet med inkorporering var påbörjat.33 År 2015 tillades i utredningen direktiv att lämna förslag om lag om inkorporering av barnkonventionen.34 Utredningen kom att kallas Barnrättighetsutredningen och utmynnade 2016 i betänkandet ”Barnkonventionen blir svensk lag”35, i vilken bland annat förslag till lag om inkorporering av barnkonventionen innefattades.

I juni 2018 röstade riksdagen ja till förslaget att inkorporera barnkonventionen vilket resulterade i lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Lagen består av en enda paragraf:

1§ Artiklarna 1–42 i Förenta nationernas konvention den 20 november 1989 om barnets rättigheter ska i originaltexternas

26 CRC/C/SWE/CO/4, p. 10. 27 SOU 2008:125. 28 Prop. 2009/10:80. 29 Prop. 2009/10:232. 30 SOU 2016:19, s. 363. 31 Ds 2011:37. 32 Dir. 2013:35. 33 SOU 2016:19, s. 363. 34 Dir. 2015:17. 35 SOU 2016:19.

(12)

7 lydelse gälla som svensk lag. Konventionens engelska och franska

originaltexter finns tillsammans med en svensk översättning intagna som en bilaga till denna lag.

Den 1 januari 2020 trädde barnkonventionen ikraft som svensk lag med syfte att bland annat stärka barn som rättssubjekt.Kritiken har å ena sidan funnits att konventionen bör stiftas som lag för att få full genomslagskraft, å andra sidan att konventionens artiklar är för allmänt hållna för att få eventuellt företräde inom den svenska nationella rätten vilket skulle innebära ett svagare skydd för barn eller i vart fall ingen skillnad från tidigare. Konventionen som lag hamnar enligt rättskällehierarkin under grundlag och vid normkonflikt med annan lag torde utfallet bli att speciallag har företräde framför en mer allmänt hållen lag som

barnkonventionen. Regeringen ansåg att en inkorporering var den enda vägen framåt för att i rättstillämpningen stärka barn som rättssubjekt med egna specifika rättigheter, utan påverkan av deras föräldrars rättigheter.36 I regeringens proposition uppdrog regeringen åt en särskild utredare att kartlägga och belysa hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med barnkonventionen.37 Målet med utredningen är enligt regeringen att ”..ge stöd i det fortsatta arbetet med att överföra barnkonventionens bestämmelser inom olika rättsområden”.38 Kommittédirektivet skulle till en början redovisas senast den 15 november 2019 men har förlängts till att redovisas senast 15 november 2020.

Lagrådet gav yttrande och angav att de ansåg det bekymmersamt att rättstillämpningen skulle ansvara för bedömningen av vilka konventionsbestämmelser som var direkt tillämpliga eftersom fler rättsliga instanser handlägger ärenden rörande barn. Dessutom såg Lagrådet det som ytterligare problematiskt att en inkorporering skedde före en kartläggning om hur barnkonventionen behandlats i svensk lagstiftning och praxis. 39 Regeringen å sin sida ansåg det varken möjligt eller lämpligt att ange vilka bestämmelser som skulle vara direkt

tillämpliga, det berodde på varje enskild situation. För att inte hämma rättsutvecklingen utan främja en dynamisk rättsutveckling av barnkonventionen skulle ansvaret lämnas till de högsta domstolarna som kan främja utveckling genom prejudikat.40

2.1.2 Barnkonventionens grundläggande principer

I barnkonventionen anges fyra artiklar vara grundläggande principer:

- Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde, barnkonventionen gäller för alla barn i de stater som ratificerat konventionen.

- Artikel 3: Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.

- Artikel 6: Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Detta avser såväl barnets fysiska hälsa som den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen. - Artikel 12: Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad i alla

frågor som rör hen.

36 Prop. 2017/18:186 s. 74–77. 37 Prop. 2017/18:186, s. 79. 38 Dir. 2018:20.

39 Lagrådets yttrande, 2017, s. 4–5. 40 Prop. 2017/18:186, s. 89.

(13)

8 Principerna ska vara inbördes jämlika, ingen av artiklarna står hierarkiskt över den andra, och de ska även vara styrande för tolkningen av övriga artiklar i barnkonventionen när så krävs. Artikel 3 anger att barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn, och att det i varje enskilt fall måste avgöras vad barnets bästa är. Barnrättskommittén har kommenterat artikeln och förtydligat att barnets bästa ska beaktas vid såväl aktivt handlande där beslut rör barn som i de fall där inga åtgärder vidtagits, exempelvis när myndigheter underlåtit att agera för att skydda barn från vanvård eller övergrepp.41 Kommittén poängterar att staters rättsliga skyldighet gäller alla beslut som direkt eller indirekt påverkar barn, med tyngdpunkt i att det är det är en situation där barn påverkas/berörs. Begreppet påverkas/berörs ska i denna kontext ha en vid tolkning, där barn påverkas/berörs om beslutet eller handlingen har en effekt på dem. Effekten behöver inte vara direkt, det räcker med en indirekt effekt för att det ska räknas som att beslutet eller handlingen påverkar barnet vilket därmed kräver beaktande av barnets bästa.42 Barnets bästa gäller inte enbart ett barn i en enskild situation, utan även för barn i grupp och barn generellt.43 En stat behöver därmed undersöka hur beslutet i ett enskilt fall kan påverka barn i grupp eller generellt, även om beslutet ifråga bara gäller ett barn.44

2.1.3 Barnets bästa - princip eller tillvägagångssätt?

I barnkonventionen framkommer principen om barnets bästa i artikel 3.1. Principen innebär att det i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. En närmare förklaring eller definition av principen återfinns inte i barnkonventionen vilket leder till frågan om principen kan tolkas på ett eller flera sätt, beroende på vilken situation och vilket rättsområde principen ska tillämpas inom. Barnets bästa är en central del i beslut om tvångsomhändertagande av barn. Eftersom tvångsomhändertagande i sig är ett ytterst ingripande från den offentliga makten torde lagstiftningen som reglerar åtgärderna vara tydliga och förutsägbara, för att upprätthålla rättssäkerheten för såväl barnet som de biologiska föräldrarna.45

2.2 Barnrättskommitténs allmänna kommentar om barnets bästa

I Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 gör kommittén en analys av artikel 3.1 barnkonventionen. Syftet med kommentaren är att konventionsstaterna ska fullgöra sitt ansvar att respektera och tillämpa begreppet barnets bästa.46 Begreppet ska ses som dynamiskt och kommentar nr 14 sätter upp de generella ramarna för hur begreppet ska bedömas och

fastställas.47 Kommittén förväntar sig att denna allmänna kommentar används som vägledning i beslutsfattande för alla som har hand om barn.

För att kunna förutse effekterna av ett beslut rörande barn kan en barnkonsekvensanalys användas utifrån olika metodologier och praxis, med barnkonventionen och dess fakultativa

41 CRC/C/GC/14 p. 17–18. 42 Ibid, p. 19.

43 Ibid, p. 23. 44 Ibid.

45 P. Leviner & T. Lundström (red), Tvångsvård av barn och unga, upplaga 1:1, Wolters Kluwer, Visby, 2017, s. 200 [cit. Leviner & Lundström].

46 CRC/C/GC/14, p. 10. 47 Ibid, p. 11.

(14)

9 protokoll som ram. Kommittén rekommenderar att den allmänna kommentaren nr 14 sprids till alla aktörer i beslut som rör barn, samt barn. Kommentaren bör även införlivas i formella utbildningar för alla berörda yrkespersoner.48

Syfte med begreppet barnets bästa är att säkerställa både fullt och faktiskt åtnjutande av alla de rättigheter som erkänns i konventionen och barnets helhetsutveckling. En vuxen persons bedömning av barnets bästa får inte ha företräde framför skyldigheten att respektera barnets alla rättigheter enligt konventionen. Artiklarna i konventionen har ingen rangordning, alla rättigheter som föreskrivs i konventionen är för barnets bästa, och ingen rättighet ska kunna inskränkas av en negativ tolkning av barnets bästa.49

För att tillämpa begreppet barnets bästa fullt ut krävs ett rättighetsbaserat synsätt. Alla aktörer måste engageras för att säkra barnets fysiska, psykologiska, moraliska och andliga integritet som en helhet, samt befästa barnets mänskliga värdighet.50

Begreppet barnets bästa består av tre delar: en materiell rättighet; en grundläggande tolkningsprincip; ett tillvägagångssätt. Barn har den materiella rättigheten att få sitt bästa bedömt och beaktat i första hand, när olika intressen vägs mot varandra i beslut som gäller barnet. Denna rättighet ska alltid tillämpas när beslut ska fattas som rör enskilt barn, en grupp identifierade/oidentifierade barn, eller barn i allmänhet. När en rättsregel är öppen för flera tolkningar ska företräde ges till den tolkning som mest verkningsfullt tillgodoser barnets bästa. Tolkning ska ske utifrån konventionens rättigheter samt dess fakultativa protokoll. När ett beslut kommer påverka ett enskilt barn, en identifierad/oidentifierad grupp barn eller barn i allmänhet ska beslutsprocessen innehålla en utvärdering av eventuella positiva eller negativa konsekvenser för barnet eller barnen ifråga. För detta krävs ett rättssäkert förfarande där en beslutsmotivering visar att uttrycklig hänsyn tagits till barnets bästa. I beslutsmotiveringen ska framgå hur hänsyn tagits, alltså vad i beslutet som anses vara för barnets bästa, kriterierna detta grundar sig på samt hur barnets intresse vägts mot andra hänsynstaganden.51

För att säkerställa att skyldigheterna enligt konventionen efterlevs bör staterna vidta ett antal åtgärder. Bland annat bör staterna granska och vid behov ändra lagstiftning och andra

rättskällor så att art. 3.1 införlivas. Barnets bästa ska speglas och genomföras i alla nationella lagar och bestämmelser, materiell och processuell rättighet. Staterna bör införa mekanismer och rutiner för klagomål, kompensation eller upprättelse för att barn fullt ut kan få sitt bästa integrerat på passande vid och tillämpat konsekvent i alla relevanta sammanhang. Alla som fattar beslut som direkt eller indirekt rör barn bör få information och utbildning om art. 3.1 och dess praktiska tillämpning. Barn och deras familjer ska få information på ett språk de förstår så de förstår omfattningen av det skydd barnkonventionen fastställer. Barn ska kunna uttrycka sina åsikter och staten ska kunna säkerställa att åsikterna beaktas.52

48 CRC/C/GC/14, p. 99–100. 49 Ibid, p. 4.

50 Ibid, p. 5. 51 Ibid, p. 6. 52 Ibid, p. 15.

(15)

10 2.2.1 Rättslig analys och koppling till konventionens grundläggande principer

I en rättslig analys av artikel 3.1 anges att ”Vid alla åtgärder” avses att varje åtgärd som har att göra med barn i första hand måste beakta vad som bedöms vara barnets bästa. ”Åtgärd” avser alla typer av beslut, handlingar, uppföranden, förslag, tjänster, förfaranden etc. Overksamhet och underlåtenhet att agera är också åtgärder, t.ex. när sociala myndigheter underlåter att agera för att skydda barn från vanvård eller övergrepp.53

Ordalydelsen ”Som rör” avser alla åtgärder och beslut som direkt rör barn, i andra hand andra åtgärder som har konsekvenser för barn även om de inte är det direkta föremålet för barn.54 Vad som är ”Barnets bästa” ska avgöras från fall till fall genom tolkning och tillämpning av konventionens övriga bestämmelser. Hänsyn måste tas till det enskilda barnets situation och de omständigheter som råder. Vid eventuella rättighetskonflikter ska fokus ligga på att hitta lösningar som ser till barnets bästa. Stater har därför en skyldighet att klarlägga vad det bästa är för barnet.55 Barn har en speciell ställning med sämre möjlighet att hävda sin rätt än vuxna, varför barnets bästa måste få hög prioritet och inte bara vara ett bland flera överväganden.56 Barnets bästa är starkt kopplat till barnets rätt att bli hörd enligt artikel 12 i barnkonventionen. Uppfylls inte barnets rätt att bli hörd kan heller inte barnets bästa uppfyllas.57 När

bedömningen av ett barns bästa ska göras ska den göras unikt för varje enskilt fall utifrån de specifika omständigheterna och när fastställande av barnets bästa görs bör inledningsvis en bedömning av de specifika omständigheterna göras. Kommittén rekommenderar att en icke-uttömmande lista över faktorer upprättas som gemensam utgångspunkt för beslutsfattare inom områden som rör barn. En sådan förteckning skulle ge vägledning i hur barns rättigheter till fullo kan tillgodoses.58

När ett barn skiljts från sina föräldrar måste bedömning och fastställande av barnets bästa ske med beaktande av att familjen är den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för barns utveckling och välfärd. Begreppet familj ska i tolkning innefatta såväl biologiska föräldrar som fosterföräldrar och åtskiljande får enbart motiveras utifrån att det är nödvändigt för barnets bästa. Åtskiljande ska alltid ses som en sista utväg, mindre ingripande åtgärder ska vidtas när så går och statens bör utgå från stöd till föräldrarna i deras

föräldraansvar och stärka familjens kapacitet att ta hand om barnet i första hand. Relationen mellan barnet och den familj som den åtskilts från ska upprätthållas så länge det inte strider mot barnets bästa.59

I bedömning och fastställande av ett barns bästa ska barnet tillförsäkras skydd och omvårdnad med målet att säkerställa barnets välfärd och utveckling. Välfärden avser generellt barns grundläggande materiella, fysiska, utbildningsmässiga och emotionella behov och vid beslut

53 CRC/C/GC/14, p. 17-18. 54 Ibid, p. 19. 55 Ibid, p. 32–33. 56 Ibid, p. 37 och 39. 57 Ibid, p. 43. 58 Ibid, p. 48–51. 59 Ibid, p. 58–61 och 65.

(16)

11 rörande barn ska bedömning göras utifrån den aktuella tidpunkten men även utifrån eventuell framtida risk enligt försiktighetsprincipen.60

2.3 Från teoretisk princip till applicerbart tillvägagångssätt

I förarbetena till införandet av barnkonventionen som lag framhålls att ”barnets bästa” ska ses som ett tillvägagångssätt.61 I praktiken kan detta omsättas genom att göra så kallade

barnkonsekvensanalyser inför planering och beslut som rör barn, vilket rekommenderas även av Barnrättskommittén.62 Innan ett beslut fattas kan då en förhandsprövning göras av de konsekvenser beslutet kan få för barnet. För att kunna göra en sådan bedömning, utifrån barnets bästa, måste ett barnperspektiv anläggas. Begreppet barnperspektiv är mångfacetterat och kan säga innefatta dels vuxnas syn på barn, dels samhället och det allmännas syn på barn och dels barns egna syn på deras tillvaro.63 För en myndighet som ska fatta beslut rörande barn ska barnet sättas i fokus och en analys av vilka följder beslutet kan få för barnet måste göras. Genom att systematiskt arbeta utifrån barnkonsekvensanalyser kan erfarenheter och kunskap byggas upp, vilket kan minska effekten av att det i förväg aldrig går att veta exakt vilka effekter ett beslut får.64 Till hjälp vid en konsekvensanalys kan en så kallad effektkedja användas för att strukturera analysen. Effektkedjan beskriver förväntad effekt av ett beslut som grundas på kunskap och beprövad erfarenhet. Barnombudsmannen har tagit fram en modell för barnkonsekvensanalys. De frågor som bör analyseras vid aktuellt beslut är: - Hur påverkar eller kan beslutet påverka barnet?

- Vilka särskilda problem eller intressekonflikter kan finnas? - Påverkar eller påverkas beslutet av andra faktorer?

- Vilken hänsyn har tagits till barnets synpunkter på beslutet, och hur har de inhämtats? - Vilka kompenserande åtgärder kan behöva vidtas?

- Vilka kostnader respektive vinster kan förslaget medföra för samhället, enskilda eller särskilda grupper?

- Övriga frågor av relevans?

Vägledning i frågorna ges genom barnkonventionens artiklar. Förutsättningar ges genom relevant lagtext, förarbeten, föreskrifter etc.. Kunskapsgrunden ges genom relevant forskning, expertmedverkan, studier och kartläggning. Beroende på beslut får konsekvensanalysen olika karaktär men arbetsprocessen kan utgå från samma delar:

1. Kartlägga. 2. Beskriva. 3. Analysera.

60 CRC/C/GC/14, p. 71–74. 61 Prop. 2017/18:186 s. 63.

62 Barnombudsmannen, Barnets bästa – från vision till verklighet, upplaga 1, Fritzes, Stockholm, 2001, s. 27 [cit. Barnets bästa – från vision till verklighet].

63 Ibid, s. 34. 64 Ibid, s. 51.

(17)

12 4. Pröva.

5. Utvärdera.

När en barnkonsekvensanalys genomförs är barnets bästa styrande, vilket utgår från det enskilda barnets behov och förutsättningar. Barns behov kan delas in i dels de mest grundläggande behoven, dels andra viktiga behov där de grundläggande behoven är existentiellt nödvändiga för barns normala utveckling och andra viktiga behov är av tyngd men inte på samma djupa och avgörande sätt som de grundläggande. Om ett barn inte får uppfyllt de grundläggande behoven kan djup och oreparerbar skada uppstå. De mest grundläggande behoven för barn är omvårdnad och skydd, stabil och varaktig relation till familjen, givande och mottagande av kärlek och inflytande med möjlighet att påverka sin situation.65

2.4 Tolkning utifrån barnkonventionens preambel

Begreppet barnets bästa har en ingen direkt definition i den lagtext som behandlar begreppet, vilket ger ett stort utrymme för tolkning. Tolkning av begreppet kan göras utifrån

barnkonventionens preambel, de grundläggande principerna om rätten att inte diskrimineras, rätten till liv och utveckling, rätt till respekt för barns egna åsikter och de olika sakartiklarna. Dessutom finns vägledning att tillgå i lagstiftning, forskning, kartläggning och studier kring barns behov och intressen.66 Genom de tolkningar som kan göras, även utifrån samma instrument för vägledning, uppstår ofta intressekonflikter som behöver lösas genom avvägningar. Ofta uppstår intressekonflikterna mellan barnets behov och rättigheter i

förhållande till vårdnadshavarnas ansvar och intressen, såväl mellan barn och vårdnadshavare som mellan vårdnadshavare och myndigheter. Barnombudsmannen har uttryckt behovet av ökad vägledning i hur avvägningar ska göras för exempelvis ett barns ålder och mognad i förhållande till barnets rätt att uttrycka sin egen åsikt när föräldrarna motsätter sig det.67 Dessutom poängterades att såväl lagstiftning och förarbeten som förordningar, föreskrifter, verksamhets- och handlingsplaner måste bli tydligare i sina tolkningar av olika

intressekonflikter.

2.5 Harmonisering mellan barns rätt till skydd och rätt till sina föräldrar

En problematik som lyfts fram i Rättsliga ingripanden vid föräldrars våld och övergrepp mot barn68 är att den rättsliga reglering som finns inte fullt ut tillgodoser barnets bästa i praktiken när rätten till skydd och rätten till föräldrar inte harmoniserats. Lagstiftningen som styr socialtjänstens uppdrag borde utformas så barnets tillgång till skydd stärks men samtidigt tillgången till en trygg uppväxt möjliggörs. Utifrån barnets rättigheter och intressen borde alltid vårdnadshavare erbjudas och motiveras till adekvata behandlingsinsatser utifrån den problembild som föranlett utredningen och ett tvångsomhändertagande. Socialstyrelsens allmänna råd anger att den vårdplan som upprättas för barnet bör innehålla de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att vården ska upphöra, men socialnämnden har ingen laglig rätt att följa upp om och hur vårdnadshavarnas situation förbättrats mer än via samtal med dem.

65 Barnets bästa – från vision till verklighet, s. 64 66 Ibid, s. 66 f.

67 Ibid, s. 68.

68 M. Forsman, Rättsliga ingripanden vid föräldrars våld och övergrepp mot barn, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2013 [cit. M. Forsman].

(18)

13 Uppföljning av de fall där hemmiljön och vårdnadshavarnas situation föranlett

omhändertagandet är inte så väl reglerat i lag som det behöver vara, varför en lagreglering av innehållet i vårdplanen skulle kunna kompensera för de bristerna. 69 När vården inte längre behövs ska den upphöra, men regleringen kring upphörandet är bristfällig i form av vilka rättigheter som föreligger för såväl barnet, de biologiska föräldrarna och

familjehemsföräldrarna. I och med att tvångsomhändertagande är ett tvång förutsätts att upphörande av omhändertagandet är av samtycke. Detta leder till en uppenbar motsägelse om ett barn inte vill att omhändertagandet ska upphöra. Dessutom leder ofta bristen på stöd till de biologiska föräldrarna vid omhändertagande och därefter familjehemmets svaga ställning till konflikter som kan ligga till grund för upphörande av omhändertagandet och vården, trots att situationen hos vårdnadshavarna inte förbättrats.70

3. GÄLLANDE RÄTT

3.1 Reglering av tvångsomhändertagande och upphörande av LVU-vård

Barn är en särskilt utsatt grupp i samhället med särskilt skyddsbehov; de är från födsel helt juridiskt beroende av sina biologiska föräldrar. De flesta barn får den omvårdnad de behöver och rent juridiskt har rätt till från sina biologiska föräldrar redan från start, men i vissa fall kan eller vill de biologiska föräldrarna inte tillgodose barnets behov vilket kan leda till

omhändertagande av barnet enligt LVU. Beredande av vård enligt LVU är en tvångsåtgärd vidtagen av staten mot den enskilde, lagen fungerar som ett komplement till SoL. Beslut om vård med stöd av LVU meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden enligt 4 § LVU; när tillräcklig omvårdnad av barn inte kan tillförsäkras på annat sätt än att barnet omedelbart förflyttas från de biologiska föräldrarna kan dock ingripande utan föregående ansökan göras enligt 6 § LVU. Syftet med omhändertagande enligt LVU är att skydda barnet och tillgodose barnets grundläggande behov av omvårdnad. När ett barn omhändertas är dock grundtanken i både SoL och LVU att barnet ska kunna återförenas med sina biologiska föräldrar.71 Även Europadomstolen har i sin praxis understrukit vikten av att staters nationella myndigheter i första hand ska jobba för och stötta de biologiska föräldrarnas i att själva ta hand om sina barn och att återförening kan ske så snart det är möjligt när barnet placerats utanför hemmet.72

De lagar som detaljreglerar omhändertagande av barn, placering i familjehem samt återföring med de biologiska föräldrarna är Socialtjänstlagen (SoL) och Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). SoL är en ramlag som utgör grunden för socialtjänstens verksamhet och anger de övergripande målen för socialtjänstens verksamhet. Socialtjänsten har ett långtgående ansvar för människorna i kommunen och ett särskilt ansvar för barn och unga genom att socialnämnden har ansvar för att det finns rutiner som förebygger, upptäcker och

69 M. Forsman, s. 286 ff. 70 Ibid, s. 292.

71 Leviner & Lundström, s. 35.

72 W v. mot Storbritannien, dom 1987-07-08, nr 9749/82; Olsson mot Sverige, dom 1988-03-24, nr 10465/83; Andersson mot Sverige, dom 1992-02-25, nr 12963/87; K & T mot Finland, dom 2000-04-27, nr 25702/94; Soares de Melo mot Portugal, dom 2016-02-16, nr 72850/14.

(19)

14 åtgärdar risker och missförhållanden som finns inom socialtjänstens verksamhet som rör barn och unga.73

LVU är avsedd som ett komplement till Socialtjänstlagen och reglerar insatser inom socialtjänsten för unga personer upp till 20 år i särskilda situationer, när huvudregeln att insatser ska göras i samförstånd med den unge och hens vårdnadshavare enligt SoL måste frångås. Personer under 18 år ska enligt 1 § 2 st. LVU beredas vård enligt LVU om någon av situationerna i 2 § eller 3 § LVU föreligger och samtycke av den unge eller hens

vårdnadshavare för behövlig vård inte kan antas ges. Detta innebär tvångsvård, alltså ett undantag från den frivillighetsprincip som annars ska följas enligt 3 kap. 5 § SoL och 1 § LVU. De situationer som anges i 2 § LVU är när det finns påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller annat förhållande i hemmet. Vid beslut om vård med stöd av LVU ska prövning ske om vården och vårdplaneringen är förenlig med barnets bästa enligt 1 § 5 st. LVU. I bedömningen utifrån barnets bästa ska hänsyn tas till barnets egen vilja och åsikt.74 För yngre barn där beslut om vård med stöd av LVU fattats är familjehemsplacering den vanligaste formen. Socialtjänsten har ett uppföljningsansvar för barn som placerats i

familjehem och ska bland annat sörja för en bibehållen, eller upprättandet av, en god kontakt med de biologiska föräldrarna.75 Det läggs stor vikt vid att socialtjänsten följer upp

placeringen och principen om barnets bästa ska vara en fortsatt avgörande faktor för beslut som tas under tvångsvårdens genomförande.

De flesta familjehemsplaceringar som pågår under en längre tid är på grund av att de

biologiska föräldrarna har problem och därför inte kan tillgodose sitt barns behov av omsorg vilket påtagligt riskerar barnets hälsa och utveckling.76 När barn i dessa situationer varit placerade i samma familjehem under tre år finns möjlighet till överflyttande av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § 2 st. SoL, socialnämnden ska särskilt överväga om tillräckliga skäl finns. Föräldrabalken 6 kap. 8 § stadgar rekvisiten för överflyttning av vårdnad och anger att

beslutet måste vara uppenbart för barnets bästa. Ofta krävs det, utöver att barnet bott i samma familjehem en längre period, att de biologiska föräldrarna brustit i att upprätthålla en god kontakt med barnet under dess vistelse i familjehemmet för att vårdnaden ska överflyttas.77 Utöver denna möjlighet efter 3 år har socialtjänsten enligt 6 kap. 7 § FB möjlighet att väcka talan om överflyttning av vårdnad från de biologiska föräldrarna när det föreligger så allvarliga brister att de medför bestående fara för barnet. Trots dessa bestämmelser har

överflyttning av vårdnad efter tre års placering i samma familjehem varit relativt ovanliga. De biologiska föräldrarnas inställning har stor betydelse i socialnämndens bedömningar.

Föräldrarnas inställning tillsammans med presumtionen om att det bästa för barn är att växa upp med sina biologiska föräldrar stävjar möjligheten till överflyttning av vårdnad och fortsatt

73 SoL, 3 kap. 3 a § 1 st. 74 Leviner & Lundström, s. 31f. 75 6 kap. 7 b § SoL och 13 a § LVU.

76 T. Mattsson & B. Vinnerljung, Barn i familjehem, SNS Förlag, Stockholm, 2016, s. 46 [cit Mattsson och Vinnerljung].

(20)

15 boende i familjehemmet trots att detta i vissa fall kan vara det uppenbart bästa för barnet. I de flesta fall sker vårdnadsöverflyttningar endast i de fall där det framstår som uteslutet att återförening med de biologiska föräldrarna kan ske.78

3.2 Socialtjänstens ansvar

Socialnämnden har ett särskilt ansvar att verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden utan risk för att fara illa. Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn under 18 år ska barnets bästa särskilt beaktas vid åtgärder som rör barn och barnets bästa vara avgörande.79 Nämnden ska sörja för att barn och unga med risk för ogynnsam utveckling får det skydd och stöd som behövs, samt vård och fostran utanför hemmet när så krävs.80

Placeras ett barn i familjehem har nämnden fortsatt ansvar att sörja för det barnet och se till att barnet får god vård efter placeringen. Bland annat ska barnets samhörighet med anhöriga och andra närstående samt hemmiljön främjas.81 Under vårdtiden har socialnämnden ett särskilt ansvar att noga följa upp vården av barnet som placerats i familjehem.82

Förarbetena83 om ändring av SoL och LVU framhåller att bestämmelser om råd, stöd och annan hjälp till vårdnadshavare riktar sig till socialnämnden. Föräldrar har ingen självständig rätt till insatser utan barnets behov är det som ska stå i centrum.84 Även om återförening och upprätthållande av kontakt mellan barnet och vårdnadshavarna är utgångspunkten måste detta utgå från barnets behov och intressen. Frågan är om detta hjälper eller stjälper barnet i

slutändan, om barnets vårdnadshavare inte har någon självständig rätt till hjälp för att på så sätt kunna förbättra hemmet så att barnet kan flytta tillbaka och där få en stabil tillvaro. Säkerligen borde det underlätta för möjligheten till en säker hemflytt till vårdnadshavarna om det i samband med upprättande av vårdplan för barnet även upprättades en typ av vårdplan för vårdnadshavarna, med tydliga krav på åtgärder och insatser där kopplingen mellan dessa och anledningen till omhändertagandet framgår. Där det finns tydliga krav på vilka resultat som måste uppnås och vilka åtgärder och insatser som kan leda till resultaten borde processen underlättas för såväl barn, vårdnadshavare och myndigheter. I Socialstyrelsens allmänna råd framgår att en särskild plan över insatser för vårdnadshavarna kan upprättas.85 Socialtjänstens arbete ska utgå från den enskildes behov och ett barn kan inte ses som isolerat från sina föräldrar ifråga om vilka insatser som bör vidtagas.86 Det ligger i barnets intresse att även föräldrarna får bästa möjliga stöd men LVU är utformad utifrån barnets behov av skydd, vilket skapar ett motsatsförhållande. En problematik som uppstår är att när barnet väl placerats i familjehem så upphör behandling med stöd och insatser till föräldrarna. Om föräldrarnas situation inte förändras under tiden barnet är i familjehemmet tjänar hemflytt vid vårdens upphörande inget till, barnet återvänder enbart till situationen som föranlett

78 Leviner & Lundström, s. 35. 79 1 kap. 2 § SoL. 80 5 kap. 1 § SoL. 81 6 kap. 1 § SoL. 82 6 kap. 7 b § SoL. 83 Prop. 2012/13:10. 84 Ibid, s. 85. 85 SOSFS 1997:15 s. 38. 86 M. Forsman, s. 283.

(21)

16 placeringen. Ett sätt att motverka detta vore krav på att behandling av föräldrarna ska ske parallellt med placeringen av barnet.87 Det borde inte vara oförenligt att utifrån barnets rättigheter se kopplingen till en förändring hos föräldrarna och av den situation som varit problemet från första början, varför rättigheter till stöd och hjälp för föräldrar till barn placerade i familjehem borde vara en självklarhet.88

Socialnämnden får besluta om uppföljning av ett barns situation efter placering i familjehem avslutats på grund av beslut om att vården ska upphöra.89 Uppföljning får beslutas om när barnet bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd men samtycke till detta saknas, men förhållanden som avses i LVU inte föreligger. Vid uppföljningen får socialnämnden ta de kontakter som behövs och även samtala med barnet.90

3.3 LVU-vårdens initiering, utförande och upphörande

När förvaltningsrätten beslutat att den unge ska beredas vård enligt LVU finns det olika alternativ för hur vården ska ordnas, vilket bestäms av socialnämnden.91 Ett alternativ för hur vården ordnas för den unge är genom ett så kallat familjehem. Under vårdtiden har

socialnämnden samma ansvar som vårdnadshavaren för att den unges grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken tillgodoses. Vården ska så långt det är möjligt utformas i samförstånd med vårdnadshavare och barnet, i takt med barnets mognad och utveckling.92 När ett barn placeras utanför hemmet ska närhetsprincipen vara styrande och barnet ska placeras nära det egna hemmet när så är möjligt. Finns det saker som talar mot detta, exempelvis risker för barnet välmående och hälsa, får närhetsprincipen utifrån barnets bästa brytas.93

När den unge beretts vård med stöd av 2 § LVU ska socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt LVU fortfarande behövs samt hur vården bör inriktas och utformas.94 Efter 3 års placering i familjehem ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden av den unge enligt 6 kap. 8 §

föräldrabalken.95 Socialnämnden har en långtgående plikt att följa den unges utveckling och vårdens påverkan för denna och särskilt uppmärksamma den unges hälsa, utveckling, sociala beteende, skolgång samt relationer till anhöriga och andra närstående. Detta ska göras främst genom regelbundna personliga besök i hemmet den unge vistas i, enskilda samtal med den unge, samtal med den/de ansvariga vuxna i familjehemmet, och samtal med

vårdnadshavarna.96 Utöver tillsynen av den unge har socialnämnden ansvaret för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt som möjligt tillgodoses.

Nämnden får besluta om hur umgänget ska utövas eller besluta att den unges vistelseort inte

87 M. Forsman, s. 284. 88 Ibid, s. 285. 89 11 kap. 4 b § SoL. 90 11 kap 4 c § SoL. 91 11 § 1 st. LVU. 92 1 § 1 st. LVU. 93 M. Forsman, s. 269. 94 13 § 1 st. LVU. 95 13 § 3 st. LVU.

(22)

17 ska röjas för föräldrar eller vårdnadshavare, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården.97

När vård med stöd av LVU inte längre behövs ska den upphöra genom beslut av

socialnämnden och den unge ska återförenas med den/de som har vårdnaden om hen.98 Har vård beslutats med stöd av 2 § LVU ska vården upphöra senast när den unge fyller 18 år.99 Förvaltningsrätten ska hålla muntlig förhandling i mål om upphörande av vård om det inte är uppenbart obehövligt, begär någon av parterna muntlig förhandling ska det dock alltid hållas, 35 § LVU. Den unge ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor gällande hen, framför den unge inte själv sina åsikter ska hens inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Den unges ålder och mognad ska ligga till grund för vilken betydelse hens åsikter och inställning tillmäts. Har den unge fyllt 15 år har hen rätt att själv föra talan i domstol, yngre personer får höras i domstol endast om de inte kan antas ta skada av det. 100Socialnämnden har en skyldighet att noga förbereda ett barns återförening med sina vårdnadshavare och en förutsättning för en god återförening är att kontakten mellan barnet och vårdnadshavarna varit god under placeringen i familjehemmet. Återföreningsprincipen är grundläggande i LVU och socialnämnden ansvarar för att barnets behov av umgänge med vårdnadshavarna tillgodoses.101

JO har i flera fall de senaste åren riktat kritik mot socialnämndens hantering av LVU-mål.102 Återkommande har varit brister vid utredning av omhändertagande,

umgängesrätt/-begränsningar, upphörande av vård och återförening med föräldrar. I JO:s ämbetsberättelse 2019/20 framkommer kompetensbrister hos tjänstemän som handlagt tvångsvårdsärenden och tillämpningsproblematik.103 En socialnämnd verkställde exempelvis en dom om vård enligt 2 § LVU innan den vunnit laga kraft. JO konstaterade i det fallet betydande kunskapsbrister gällande reglerna inom rättsområdet och betonade vikten av kännedom om fastställda rutiner och deras innehåll och innebörd samt rättsreglerna som styr rutinernas utformning. I JO:s ämbetsberättelse 2018/19 framkom ett fall där JO riktat kritik mot socialnämnden när de placerat en flicka i ett familjehem trots uppgifter om att flickan var under 15 år och gift med en vuxen son till familjehemsföräldrarna.104 Dessutom hade inte nämnden följt vården av flickan på ett nödvändigt sätt. Återigen fanns stora brister i handläggningen av ärendet. I ett annat fall resulterade bristfällig hantering i en alltför lång utredningstid, där JO konstaterade att en kommunstyrelse som bedrivit två barnutredningar i direkt följd under 10-månaders tid bara skulle ha gjort en utredning gällande ärendena.105 Hade den första utredningen, om frivilliga hjälpinsatser för barnet enligt SoL, utförts korrekt hade socialtjänsten i samma utredning kunnat tagit ställning till om barnet istället skulle beredas vård enligt LVU. I JO:s ämbetsberättelse 2017/18 uttalade sig JO skarpt och ifrågasatte socialförvaltningarnas

97 14 § LVU. 98 21 § LVU. 99 21 § 2 st. LVU. 100 36 § LVU. 101 M. Forsman, s. 280 f. 102 JO 2019/20, JO 2018/19, JO 2017/18. 103 JO 2019/20, s. 31. 104 Ibid, s. 472 ff. 105 Ibid, s. 502.

(23)

18 kunskaper om handläggningen av ärenden som rör tvångsvård, efter noteringar om att

handläggare inte förstått innebörden av förvaltningsrättens beslut och det även funnits betydande oklarheter om vem som haft ansvar för att ärenden handläggs korrekt. JO pekade på att även tidigare ärenden visat på brister i socialnämndens verksamhet som inneburit att de strängt formella kraven på handläggning inte alltid uppfylls. JO ansåg sammantaget att det fanns skäl att överväga behovet av åtgärder för att förbättra kunskapen hos

socialförvaltningarna om handläggning ärenden rörande tvångsvård.106

Barnrättskommittén har i sina sammanfattade slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport107 ställt sig positiva till de förändringar som över åren skett i olika lagar för att tillförsäkra barnets rätt att få sitt bästa beaktat. Dock pekar även

kommittén, likt JO, på att relevanta yrkesgrupper inte har tillräcklig utbildning inom barnets bästa och hur en sådan bedömning ska ske.108 De rekommendationer som tidigare givits vidhålls av kommittén, där det anges att Sverige bör stärka åtgärderna för att höja kunskapen om den praktiska tillämpningen av barnets bästa. För att säkerställa att barnets bästa

återspeglas i såväl lagstiftning som administrativa åtgärder anger kommittén att Sverige rekommenderas införa obligatoriska konsekvensanalyser. Konsekvensanalyserna ska ha utgångspunkt i barnets rättigheter för att bedöma konsekvenserna av föreslagna politiska beslut, lagstiftning, regler, budget internationellt samarbete och andra administrativa beslut där barn och deras åtnjutande av rättigheter påverkas. Dessutom har Sverige rekommenderats att säkerställa att barnets bästa verkligen är vägledande och ligger till grund för alla

beslutsprocesser rörande barn. Praktiska åtgärder anges vara regelbunden utbildning till personal inom sociala myndigheter samt mer utbildning i hur en bedömning av barnets bästa ska gå till.109 Gällande barns rätt till effektiva rättsmedel håller sig kommittén kort; Sverige rekommenderas ratificera det fakultativa protokollet om ett klagomålsförfarande för att främja uppfyllandet av barnkonventionen.110

När vården upphört är det viktigt att kontakten mellan barnet och familjehemmet bibehålls.111 I första hand har vårdnadshavarna ansvaret för att tillgodose kontakten men Socialstyrelsens råd pekar också på socialnämndens ansvar att bistå med hjälp.112 Socialnämnden kan

dessutom väcka talan om att umgänge mellan barnet och tidigare familjehem ska bestå eller upprättas.113 Socialnämnden ska tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas efter placering i familjehem upphört för att minska risken att barnet efter ett tag hos vårdnadshavarna måste återplaceras.114 Oavsett samtycke eller inte från vårdnadshavarna kan socialnämnden besluta om uppföljning av ett barn som varit placerat i familjehem och sedan flytta tillbaka till vårdnadshavarna.115 Samtycke från vårdnadshavarna är grundprincipen men om barnet anses vara i särskilt behov av stöd och skydd kan uppföljning beslutas om trots

106 JO 2017/18, s. 28 f. 107 CRC/C/SWE/CO/5. 108 Ibid, p. 17. 109 Ibid, p. 18. 110 Ibid, p. 61. 111 SOSFS 1997:15 s. 77.

112 6 kap. 15 § 3 st. FB. och SOSFS 1997:15 s. 82. 113 6 kap. 15 a § 2 st. FB.

114 5 kap. 1 § SoL och M. Forsman s. 281. 115 M. Forsman s. 281.

(24)

19 vårdnadshavarnas nekande.116 Nämnden får ta de kontakter som behövs, exempelvis med barnet, utan vårdnadshavarnas samtycke.117 Finns det en berättigad oro för barnets situation i hemmet eller förhållanden i övrigt finns det skäl att följa upp och eventuellt ta beslut om insatser och åtgärder för att tillgodose barnets behov.118

3.3.1 Barns tillgång till rättsprocessen vid upphörande av LVU

Det finns inte angivet i LVU om hur lång en vårdtid ska vara, istället framgår av 21 § LVU att så snart vården inte längre behövs ska socialnämnden besluta att vården ska upphöra. I

förarbetena framgår att vården ska avslutas så snart det inte finns anledning för nämnden att utöva de särskilda befogenheter som LVU ger, bedömningen av detta ska ske utifrån

vårdbehovet som föranledde omhändertagandet.119 När vård beslutats med stöd av 2 § LVU, på grund av barnets hemförhållanden, ska vården upphöra senast när barnet fyllt 18 år.120 Nämnden har då ansvar för att noga förbereda återföreningen mellan den unge och den som har vårdnaden om hen.121

När vården ska avslutas på grund av att vårdbehov inte längre föreligger vägleder praxis att där brister i omsorgen legat till grund för omhändertagandet ska en bedömning göras av risken för att barnet åter utsätts för missförhållandena som föranledde omhändertagandet och vården.122 Olika avgöranden från kammarrätter har visat att såväl missförhållandena i hemmet som barnets vårdbehov ska ha upphört för att vården ska kunna upphöra. Dessutom får inte andra missförhållanden som kan utgöra skäl för fortsatt vård ha tillkommit.123

Kammarrätternas avgörande har till stor del utgått från föräldrarnas aktuella omsorgsförmåga där en positiv utveckling visserligen kan ha skett men upphörande av vård ändå inte kan ske på grund av förälderns otillräckliga insikt i sin omsorgsförmåga.124 Exempelvis kan

föräldrarna fortsatt vara bristfälliga i sin föräldraroll och att kunna sätta barnets behov föra sina egna, och behöva ta emot mer stöd och behandling.125 I fall där barnet fått en stark anknytning till familjehemmet har HFD slagit fast att detta inte är tillräckliga skäl för att vården ska bestå, i dessa fall får problematiken med att bryta anknytningen möjligen beaktas genom tillämpning av vårdnadsöverflyttning och flyttningsförbud.126 Det flyttningsförbud som i dagsläget finns syftar enligt HFD till att säkerställa att barnets bästa tillvaratas när barnet vistats länge i ett familjehem och fått en stark relation till hemmet, så pass att det bör ifrågasättas om inte barnet bör bo kvar i familjehemmet.127

116 11 kap. 4 b § SoL. 117 11 kap. 4 c § SoL. 118 M. Forsman, s. 281 f. 119 Prop. 1979/80 s. 687-699. 120 21 § 2 st. LVU. 121 21 § 1 st. LVU. 122 RÅ 2001 not. 107.

123 Kammarrätten i Stockholms dom i mål nr 3241-19, Kammarrätten i Jönköpings dom i mål nr 984-19 samt Kammarrätten i Sundsvalls domar i mål nr 703-19, mål nr 1460-19 och mål nr 1534-19.

124 Kammarrätten i Jönköpings dom i mål nr 984-19, Kammarrätten i Sundsvalls dom i mål nr 703-19 samt Kammarrätten i Göteborgs domar i mål nr 3487-1 och mål nr 2560-19.

125 Kammarrätten i Jönköpings domar i mål nr 3886-18 och mål nr 788-19. 126 HFD 2012 ref. 35, se också RÅ 1987 ref. 123.

(25)

20 När återföring till hemmet ska ske har nämnden ansvar för att noga förbereda återföreningen utifrån barnets bästa.128 Redan i den ursprungliga vårdplanen bör återföringen till hemmet behandlas och i de fall barnet vårdats under en längre tid kan det vara lämpligt att en plan för hur återföringen ska ske göras av nämnden.129 Barn som har varit placerade i familjehem kan behöva bearbeta separationen från familjehemmet och en abrupt hemtagning får inte ske. Finns risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas vid åtskiljande från familjehemmet finns möjligheten att besluta om flyttningsförbud.130 Flyttningsförbudet ansöks om av socialnämnden och syftet är att förhindra att skada uppkommer hos barnet på grund av separationen eller flytten.131

Vård enligt LVU kan upphöra genom begäran frånvårdnadshavarna och barnet, varvid nämnden ska fatta beslut om så kan ske utifrån utredning enligt 11 kap. 1 § SoL. Nämndens beslut kan därefter överklagas till allmän förvaltningsdomstol.132 Den utredning som nämnden ska göra vid eventuellt upphörande av vård är inte särreglerad, istället finns en allmän

bestämmelse i 11 kap. 1 § SoL. Socialnämnden har ett långtgående ansvar för utredningen där tyngdpunkten ligger i huruvida omständigheterna som föranledde vården består eller inte utifrån de nu aktuella förhållandena. I fall där omsorgsbrist i hemmet legat till grund för vården krävs exempelvis att en utförlig utredning görs av föräldrarnas omsorgsförmåga samt boendeförhållanden, exempelvis genom hembesök i samband med umgänge mellan barnet och föräldrarna.133

När beslut fattats av nämnd att vården ska upphöra gäller beslutet omedelbart, om inte nämnden förordnat om annat. När rätten beslutat att vården ska upphöra får beslutet endast verkställas omedelbart om rätten förordnat så.134 I de fall där barnet självmant inte vill återföras till vårdnadshavarna och hemmet kan inte socialnämnden anlita polishandräckning, däremot kan vårdnadshavarna ansöka om verkställighet av beslut om boende med stöd i 21 kap. FB. I de fall nämnden fattat beslut om att vården ska upphöra men barnet, eller

vårdnadshavarna, motsätter sig detta kan beslutet överklagas.135 3.3.2 Barnets möjlighet att själv överklaga beslut

Barn under 15 år

Barn under 15 år är endast partsbehöriga och inte processbehöriga; de har ingen egen talerätt utan deras talan måste föra av en ställföreträdare. Barnets ställföreträdare kan utses vara ett offentligt biträde, istället för vårdnadshavarna, när omständigheter föreligger med motstridiga intressen mellan barnet och vårdnadshavarna.136 När det offentliga biträdet fungerar som ställföreträdare för barnet kan hen därmed överklaga beslut åt barnet i LVU-mål där barnet själv inte har processbehörighet.137 Det kan uppstå situationer där barnet och det offentliga

128 21 § 1 st. LVU och 1 § 5 st. LVU. 129 Prop. 1989/90:28 s. 88 och 118. 130 Prop. 1989/90:28 s. 88 och 24 § LVU. 131 SoU 1979/80:44 s. 78. och 24 § LVU. 132 41 § 1 st. p. 2.

133 HFD 2014 ref. 50. 134 40 § 2 st. LVU.

135 Prop. 1979/80:1 s. 605, jfr också prop. 2018/19:102 s. 43. 136 Prop. 1994/95:224 s. 57.

References

Related documents

Det gäller särskilt för barnets rätt till privatliv och integritet i förhållande till sina föräldrar och föräldrars möjligheter att relativt fritt exponera barnet på

Av denna anledning har de biologiska föräldrarna en stark position i förhållande till frågor rörande barnet, även i de fall där det offentliga tagit del i ansvaret om

Denna studie är långt ifrån heltäckande. Principen om barnets bästa innefattar mycket mer än jag har haft möjlighet att uppmärksamma i detta sammanhang. Barnets bästa skulle

210 Även i de mål där vårdnadsutredaren tagit upp bekräftad psykisk ohälsa hos föräldern nämns inte dessa uppgifter av tingsrätten i merparten av fallen utan istället

I förskolans läroplan (Skolverket, 2018) står det hur verksamheten ska genomsyras av barnrättskonventionens värden och rättigheter. Därför ska utbildningen

Rektorn i Hässleholms kommun berättade att det finns riktlinjer från socialtjänsten om hur förskolan ska arbeta när personalen misstänker att ett barn far illa, men

Haight et al (2002) samt Trulsson (1997) visar i sina studier på ilska och frustration från föräldrarna gentemot familjehemmen medan Hanvik & Moldestad (2002) fann att

Det författaren vill poängtera är att även om barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut och barnet har rätt att komma till tals så finns det en mängd faktorer som