Perifer nervpåverkan av måttlig fysisk aktivitet
En studie om huruvida fysisk aktivitet har någon påverkan på de perifera nervernas funktion, mätt med elektroneurografi.Peripheral nerve impact from moderate physical
acitivity
A study about whether physical activity has any effect on the function of the peripheral nerves, measured with
electroneurography.
Författare: Julia Lernman
Vårterminen 2021
Examensarbete: Grundnivå (G2E), 15 högskolepoäng Huvudområde: Biomedicinsk laboratorievetenskap Biomedicinska analytikerprogrammet, inriktning fysiologi BMLV, Examensarbete, 15 högskolepoäng
Institutionen för hälsovetenskaper, Örebro universitet.
Handledare: Eva Oskarsson, Medicine doktor, universitetslektor, Örebro universitet.
Examinator: Gabriella Lillsunde-Larsson, Docent, universitetslektor, Örebro universitet
ABSTRAKT
Introduktion: Elektroneurografi används för att bedöma nervfunktion och påvisa patologiska
förändringar i det perifera nervsystemet. Det är en metod känslig för störningar och
registreringarna kan påverkas av temperaturen i huden och underliggande vävnad, då värme ökar de perifera nervernas nervledningshastighet.
Fysisk aktivitet har bevisats ha positiva effekter på hälsan och involverar många av kroppens organsystem. En sådan effekt är en ökad metabolism i skelettmusklerna, vilket genererar värme.
Syfte och frågeställning:Syftet är att undersöka de perifera nerverna i en nedre extremitet hos en grupp neurologiskt friska individer utan diagnosticerad diabetes med elektroneurografi, för att se om fysisk aktivitet har någon effekt på den perifera nervfunktionen.
Metod och material: Tre perifera nerver i individernas (n=18) dominanta ben; nervus (n)
suralis, n. peroneus och n. tibialis undersöktes med elektroneurografi före och efter måttlig fysisk aktivitet. N. suralis undersöktes sensoriskt och n. peroneus och n. tibialis undersöktes motoriskt och F-respons registrerades. Hudtemperatur och kroppstemperatur mättes inför samtliga registreringar och ansträngningsgrad vid den fysiska aktiviteten uppskattades.
Resultat: Signifikant skillnad mellan registreringarna från n. suralis kunde ses vad gäller
latenstid och ledningshastighet, och den distala amplituden, proximala latenstiden samt ledningshastigheten för n. peroneus. Dessutom kunde signifikant skillnad ses i den proximala latenstiden för n. tibialis, och i F-M-latenstiden för n. peroneus och n. tibialis.
Slutsats: En positiv effekt kan ses i en del variabler, troligtvis beroende på
temperaturskillnaderna mellan registreringarna. Dock skulle en större undersökningsgrupp potentiellt ge tydligare resultat.
ABSTRACT
Introduction: Electroneurography is used to assess nerve function and detect pathological
changes in the peripheral nerve system. The method is sensitive to interference and
measurements can be affected by temperature of the skin and underlying tissue, because heat increases nerve conduction velocity of the peripheral nerves.
It has been concluded that physical activity have a positive effect on health and involves many of the body´s organsystems. One of these effects is an increase in metabolism in skeletal muscles, which generates heat.
Purpose: The purpose is to examine the peripheral nerves in a lower extremity in a group of
neurologically healthy individuals without diagnosed diabetes with electroneurography, to determine if physical activity has any effect on the peripheral nerve function.
Method and material: Three peripheral nerves in the individuals (n=18) dominant leg;
nervus (n) suralis, n. peroneus and n. tibialis, were examined with electroneurography before and after moderate physical activity. N. suralis were examined for sensory function and n. peroneus and n. tibialis were examined for motor function and F-response. Skin temperature and body temperature were measured before every registration and the individuals assessed their degree of physical effort.
Results: Significant diffrence between the registrations could be seen in the latency and
conduction velocity for n. suralis, in the distal amplitude, proximal latency and conduction velocity for n. peroneus, in the proximal latency for n. tibialis and the F-M-latency for n. peroneus and n. tibialis.
Conclusion: A positive effect can be seen on some variables, probably because of
temperature diffrences between the registrations. However a larger test group could potentially yield more distinct results.
Keywords: electroneurography, latency, amplitude, nerve conduction velocity, physical activity
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1.
INTRODUKTION
………..………..……….. 1 1.1 Neurofysiologi ………...………. 1 1.1.1 Nervsystemet ……… 1 1.1.2 Perifera nerver ……….. 1 1.1.3 Neuronen ……….. 2 1.1.4 Aktionspotentialen ……….…………... 2 1.2 Elektroneurografi ……….. 3 1.2.1 Motorisk elektroneurografi ………... 3 1.2.2 F-respons ……….. 4 1.2.3 Sensorisk elektroneurografi ………...………... 4 1.2.4 Temperaturens påverkan ………...………...…… 5 1.3 Arbetsfysiologi ……….……...….. 5 1.3.1 Positiva hälsoeffekter ……….….. 51.3.2 Olika system ställer om vid fysisk aktivitet ……….…… 5
1.3.3 Metabolism och temperaturreglering ……….…….. 6
1.3.4 Cirkulation ………..…….. 6
2.
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
………..…….. 73.
MATERIAL OCH METOD
……… 83.1 Elektroneurografi innan fysisk aktivitet ………...…….. 8
3.2 Fysisk aktivitet ……….………...…. 10
3.3 Elektroneurografi efter fysisk aktivitet ……….….... 11
3.4 Etik ……… 11 3.5 Statistik ……….……… 11
4.
RESULTAT
………. 124.1 N. suralis ……….……….. 12
4.2
N. peroneus ……….. 13 4.3
N. tibialis ……….. 13
5.
DISKUSSION
………. 18 5.1 Resultatdiskussion ……….………….. 185.1.1 N. suralis ……….……… 18
5.1.2 N. peroneus ……….……… 18
5.1.3 N. tibialis ……… 19
5.2 Excitabilitet och muskelinnervering ……….. 19
5.3 Metodutvärdering ……….…………... 20
5.4 Slutsats ……….. 21
1
1. INTRODUKTION
Elektroneurografi är en neurofysiologisk undersökningsmetod som används för att bedöma funktion och patofysiologi i nervsystemets perifera nerver vid misstanke om neurologisk- eller neuromuskulär skada eller sjukdom (1).
1.1 Neurofysiologi
1.1.1 Nervsystemet
Ryggradsdjur har ett avancerat nervsystem som kan delas in i två strukturella och funktionella delar: det centrala nervsystemet, som inbegriper hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet. Det perifera nervsystemet utgörs av utskott från det centrala nervsystemet som kallas perifera nerver. Det perifera nervsystemet kan även delas in i det somatomotoriska nervsystemet som styr skelettmuskler och är därmed till största del viljestyrt och det
autonoma nervsystemet som styr icke-viljestyrda funktioner, exempelvis glatt muskulatur och hjärtmuskulatur. Kroppens sensoriska nervsystem utgörs av perifera nerver som leder
aktionspotentialer till det centrala nervsystemet från sinnesorgan och receptorer lokaliserade i olika vävnader (2).
Nervsystemets olika delar fyller tillsammans ett flertal funktioner, bland annat att ta emot och tolka information från kroppens inre miljö och dess omgivning, skicka signaler till muskler för att upprätthålla kroppsställningar och utföra rörelser, samt styra över livsuppehållande funktioner och vara centrum för medvetande, personlighet, vilja och minne (2, 3).
1.1.2 Perifera nerver
De perifera nerverna som utgår från centrala nervsystemet delas in i kranialnerver och spinalnerver, beroende på om de har sitt ursprung från hjärnan eller ryggmärgen. De spinala nerverna utgår från eller går in i olika ryggmärgssegment. De motoriska neuronen utgår från spinal nivå via framhornen och ut till sina målceller, skelettmusklerna. De sensoriska nerverna kommer in till spinal nivå via bakroten med information från hela kroppen, med undantag av huvudet vars muskulatur och sensorik hanteras av kranialnerver (3, 4).
2 1.1.3 Neuronen
Neuronens utseende varierar beroende på var i kroppen de befinner sig och vilken funktion de fyller i nervsystemet. Däremot finns funktionella drag som är gemensamma för alla. Varje neuron har en cellkropp, en eller flera dendriter och ett axon. Cellkroppen innehåller cellkärnan och organeller ansvariga för bland annat proteinsyntes och hela neuronets energiomsättning. De sensoriska nerverna har sina cellkroppar samlade i små grupper strax utanför ryggmärgen i ganglier. Dendriterna är förgrenade utskott som har synaptisk kontakt med andra neuron och mottar aktionspotentialer från dessa. Samtliga neuron har ett utskott, ett axon, vars uppgift är att fortleda aktionspotentialer. Längden på axonet varierar beroende på var neuronet är beläget och diametern är en faktor som avgör hur fort en aktionspotential kan fortledas. Axon med en mindre diameter fortleder långsammare än axon med större diameter. Längre axon som fortleder aktionspotentialer längre sträckor är oftast myeliniserade. Det innebär att runt axonet sitter isolerande myelinskidor av gliaceller som svept sitt cellmembran av lameller runtom axonet. Detta gör att aktionspotentialerna fortleds korta sträckor via utrymmen mellan myelinskidorna längs axonet, och detta gör också att de fortleds betydligt snabbare (2, 4, 5).
Varje perifer nerv består av en mängd axon, som ligger buntade i fasciklar, omgivna av en bindvävshinna, perineurium. Vissa av dessa nerver fortleder elektriska signaler från centrala nervsystemet till muskulatur och körtlar, och kallas efferenta eller motoriska nerver. Andra fortleder signaler från kroppens vävnader till centrala nervsystemet och kallas afferenta eller sensoriska nerver (2, 4).
1.1.4 Aktionspotentialen
Neuronens uppgift är att förmedla information från en del av kroppen till en annan. Detta görs genom elektriska signaler mellan nervcellerna, så kallade aktionspotentialer.
Aktionspotentialerna utgörs av stora och snabba förändringar i cellernas
vilomembranpotential, -70 mV, som fortplantas vidare via neuronens axon till intilliggande neuron eller målceller. När ett neuron stimuleras sker en depolarisation i cellens membran. Det innebär att spänningskänsliga natriumkanaler i membranet öppnas. Om depolarisationen är tillräckligt stor kommer så pass många natriumkanaler att öppnas att ett tröskelvärde, ungefär -60 mV, uppnås och positiva natriumjoner kommer då att obehindrat flöda in i cellen vilket depolariserar membranet ytterligare. Detta förändrar cellmembranets vilopotential från
3
negativ till positiv, inom delar av en millisekund, tills potentialen nått 30 mV. Då börjar membranet att repolarisera genom att natriumkanalerna stängs så inflödet av natriumjoner förhindras och spänningskänsliga kaliumkanaler öppnas och positiva kaliumjoner strömmar ut ur cellen vilket återställer vilomembranpotentialen till -70 mV (2).
1.2 Elektroneurografi
1.2.1 Motorisk elektroneurografi
Vid motorisk elektroneurografi mäts bland annat nervledningshastigheten i efferenta nerver. Detta görs genom att nerven stimuleras elektriskt via en stimuleringselektrod som placeras på huden ovanpå nerven i olika nivåer. Två ytelektroder placeras på huden; en aktiv
registreringselektrod på muskelbuken, eller motorändplattan, av den muskel som innerveras av den nerv som undersöks, samt en referenselektrod på en elektriskt neutral position utanför den innerverade muskeln, exempelvis över en led (6, 7).
Tekniken imiterar den naturliga processen som sker från nerv till muskelsvar. Elektrisk
stimulans initierar depolarisering av den undersökta nerven. Depolariseringen fortleds därefter genom nervens axon och överförs till muskelfibrerna som därav utför en kontraktion. När stimuleringen genererar aktionspotentialer som fortleds i nervens fysiologiska riktning kallas det ortodrom stimulering, och när de fortleds mot nervens fysiologiska riktning kallas det för antidrom stimulering (1, 8).
Stimulering utförs supramaximalt, vilket innebär att stimuleringsstyrkan succesivt ökas tills högsta amplituden (mV), dvs det största muskelsvaret erhålls. Detta innebär att så många axon som möjligt i den undersökta nerven har innerverats av stimuleringselektroden, och genom att placera registreringselektroden över muskelbuken av den innerverade muskeln kan
aktiveringen av så många muskelfibrer som möjligt registreras. Det ger alltså optimala stimulerings- och registreringsmöjligheter (2, 6, 8).
En indikator på nervens uppbyggnad, funktionalitet och förmåga att fortleda elektriska signaler fås genom att registrera tiden från stimulering till muskelsvar, den så kallade latenstiden. Om stimulering även sker på flera nivåer längs med nerven, med känt avstånd mellan stimuleringspunkterna, kan skillnaderna i latenstider (ms) användas för att räkna ut
4
med vilken hastighet aktionspotentialerna fortleds. Kort latenstid innebär en hög
nervledningshastighet (m/s) som tyder på en god fortledningsförmåga. Den undersökta nerven kan då antas vara myeliniserad och ha en god funktion. Normala nervledningshastigheter, hos vuxna, i övre extremiteter är >50m/s och >40m/s i nedre extremiteter (6, 8).
1.2.2 F-respons
Vid stimulering av efferenta nerver kan så kallade sena svar registreras. Den fysiologiska fortledningen av aktionspotentialer i sådana neuron sker från spinal nivå till mer distalt placerade muskelgrupper. Det innebär att vid motorisk elektroneurografi ges elektrisk stimulering som initierar depolarisering av neuron och bildning av aktionspotentialer, vilka fortleds distalt om stimuleringspunkten i ortodrom riktning. Dessutom fortleds även
aktionspotentialer i antidrom riktning, mot spinal nivå, då neuronet i intilliggande segment inte är refraktärt (7). Dessa antidroma aktionspotentialer fortleds av neuronen motsatt dess fysiologiska riktning, och in till deras cellkroppar i ryggmärgens framhorn via framroten. Detta orsakar potentialförändringar i nervcellskroppen som, om den är tillräckligt stor, når över tröskelvärdet. Då kommer en ny aktionspotential att bildas och fortledas tillbaka, i ortodrom riktning, till den innerverade muskeln. Detta innebär återexcitering i framhornens neuron men i ett mindre antal än vid en naturlig excitering, när en signal skickas från det centrala nervsystemet. Eftersom det är färre axon som depolariseras vid registrering av F-svar blir amplituden betydligt lägre än vid ordinarie motorisk elektroneurografins muskelsvar (1, 9).
Det som är av störst intresse vid registrering av respons är svarens utseenden, antalet F-svar och latenstiden. Tiden från stimulering till det snabbaste F-F-svaret och det registrerade muskelsvaret kallas F-M-latenstiden. Olika utseenden på F-svaren tyder på att olika neuron har aktiverats. Antalet F-svar är ett mått på excitabiliteten i framhornens cellkroppar. Tiden från stimulering till att F-svar registreras, latenstiden, är tiden det tar för impulsen att fortledas till framhornen, återexciteras och fortledas tillbaka för urladdning i muskeln. Den latenstiden är bland annat beroende av individens kroppslängd (1, 7, 10).
1.2.3 Sensorisk elektroneurografi
Vid sensorisk elektroneurografi mäts nervledningshastighet, amplitud (µV) och latenstid. Nerven eller hudområdet där nerven har sina sinnesreceptorer stimuleras elektriskt och registrering sker med en registreringselektrod på huden över en annan del av nerven. Om
5
avståndet mellan stimulering och registrering är känt kan dess nervledningshastighet
bestämmas. Registreringar av afferenta nerver med elektroneurografi störs oftare av artefakter än vid registreringar av efferenta nerver, eftersom det är mycket små amplituder som
registreras. Detta gör att vid sensorisk neurografi ges flera supramaximala stimuleringar där registreringarna omvandlas till ett medelvärde (1, 6–8).
1.2.4 Temperaturens påverkan
Elektroneurografi är en metod känslig för temperaturskillnader i hud och underliggande vävnad. Högre temperatur ger en högre nervledningshastighet och kortare latenstid. Det är därför viktigt vid kliniska undersökningar att förhålla sig till standardiserade hudtemperaturer och temperaturkorrigera, tex genom uppvärmning av kalla extremiteter, för att kunna få pålitliga resultat (7, 11).
1.3 Arbetsfysiologi
1.3.1 Positiva hälsoeffekter
Människans kropp är byggd för att vara fysiskt aktiv. Nu har väldigt många arbeten som tvingar dem till stillasittande. En del försöker kompensera för detta med träning och motion. Träning har exempelvis en preventiv effekt mot uppkomsten av ett antal sjukdomar, bland annat genom att sänka blodtrycket och blodfetter vilka kan orsaka ateroskleros, som i sin tur kan orsaka myokard eller cerebral infarkt. Det bidrar även till läkning av skador, och kan verka likt analgetika då fysisk aktivitet frigör både kroppsegna opioider och cannabinoider, samt kan förbättra kognitiva funktioner och lindra depression. Detta gör att legitimerad sjukvårdspersonal kan skriva recept på fysisk aktivitet till patienter i Sverige (5, 12–14).
1.3.2 Olika system ställer om vid fysisk aktivitet
Det sker många förändringar i flera organsystem när en person utövar fysisk aktivitet. Cirkulationen, metabolismen och respirationen är tre viktiga system som snabbt omvärderar och omvandlar sin produktivitet för att kompensera för det ökade arbetet. Arbetande muskler behöver syre och energiresurser, hjärtats pumpeffektivitet ökas, blod omdirigeras till
behövande muskelgrupper och mer syre behöver extraheras från arteriellt blod, samt
minutventilation ökas. Vid fysisk aktivitet som varar längre än några få minuter ökar behovet av syre till kroppens arbetande muskler då majoriteten av adenosintrifosfat
(ATP)-6
produktionen övergår till att vara aerob. Detta kompenseras bland annat med att
minutventilationen ökas. Nervsystemet, framförallt det autonoma nervsystemet, och det endokrina systemet har också viktiga roller i anpassningen till den nya belastningen på kroppen, bland annat i form av att upprätthålla en stabil homeostatisk nivå (2, 5).
1.3.3 Metabolism och temperaturreglering
Vid fysisk aktivitet ökar metabolismen i musklerna, vilket innebär att en större mängd energi förbränns i musklerna för att bibehålla eller öka deras kontraktionsförmåga. En ökad mängd ATP används i korsbryggecykeln för att tillgodose de arbetande musklerna och produktionen av ATP övergår från anerob till aerob när intensiteten eller tiden arbetet pågår ökar. Träning ökar muskelmassa men även antalet mitokondrier i muskelfibrerna. Mitokondrierna står för ATP-produktionen och med regelbunden fysisk aktivitet ökar då energiförrådet och tillgången vid ökad efterfrågan under mer intensiv eller långvarig fysisk aktivitet. Då förbränningen av ATP i musklerna ökar, gör även värmeproduktionen i musklerna det. Skelettmuskler har en verkningsgrad på 20% vilket innebär att 80% av energin som alstras i musklerna ”förloras” i form av värme. Detta gör att omsättningen av energi proportionellt speglar produktionen av värme. Då kroppstemperaturen stiger vid arbete stimuleras termoreceptorer och
temperaturregleringscentra i hjärnan via det autonoma nervsystemet, som aktiverar öppning av arterio-venösa shuntar belägna i huden, samt att hudens blodflöde ökas. Detta avger värme från kroppen till dess omgivning och, tillsammans med en ökad svettning som kräver värme för att avdunsta från huden, sänker kroppstemperaturen (2, 5).
1.3.4 Cirkulation
När kroppen utsätts för en ökad belastning, ökar kraven på kroppens cirkulation. Detta sker framförallt genom en aktivitetsökning i det sympatiska nervsystemet. Vid ett sådant
sympatikuspåslag ökar både kontraktiliteten i myokardiet och hjärtfrekvensen. En ökad metabol aktivitet i skelettmusklerna vid arbete leder även till en dilatation av kroppens
arterioler, eller resistenskärl, vilket minskar kärlmotståndet och därmed tillfredsställer behovet av ett ökat perifert blodflöde (15).
7
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
Syftet är att undersöka en grupp neurologiskt friska individer med elektroneurografi, före och efter måttlig fysisk aktivitet, för att se om det har någon effekt på den perifera nervfunktionen. Dessa individer undersöks med motorisk elektroneurografi från nervus (n) tibialis och n. peroneus samt med registrering av F-respons, och sensorisk elektroneurografi från n. suralis, före och efter en rask promenad på ett rullband.
- Föreligger någon signifikant skillnad i nervledningshastighet, latenstid eller amplitud vid registrering före och direkt efter måttlig fysisk aktivitet?
- Kan ett samband ses i eventuell hudtemperatur- och nervledningshastighetsdifferens mellan registreringarna?
- Kan ett samband ses i eventuell differens i hudtemperatur och F-M-latenstid mellan registreringarna?
8
3. MATERIAL OCH METOD
Testpersoner (n=18) rekryterades i åldrarna 22-62 år, där inklusionskriterierna var att de skulle vara neurologiskt friska, utan diagnosticerad diabetes.
Tre perifera nerver undersöktes med elektroneurografiutrustningen Keypoint G4 (SynMed Medicinteknik AB, Stockholm, Sverige) i individens dominanta ben: n. peroneus, n. tibialis och n. suralis, före och efter måttlig fysisk aktivitet. N. peroneus och n. tibialis undersöktes med motorisk elektroneurografi och F-respons registrerades, medan n. suralis undersöktes med sensorisk elektroneurografi. Innan registreringsstart mättes kroppstemperatur i örat med en termometer, Braun Thermoscan (Kaz Europe, Lausanne, Switzerland) och hudtemperatur på fotryggen med en örontermometer, Braun PRO 4000 Thermoscan (Kaz USA Inc,
Southborough, USA).
3.1 Elektroneurografiregistrering innan fysisk aktivitet
När n. peroneus undersöktes utfördes supramaximal stimulering på två punkter: distalt och proximalt över nerven (se figur 1). Distalt placerades stimuleringselektroden rakt på huden ovanpå n. peroneus åtta centimeter (cm) anteriomedialt mätt från registreringselektroden. Registreringselektroden placerades över muskelbuken på musculus extensor digitorum brevis och referenselektroden över digitus minimus proximala-mediala falangealled med hjälp av elektrodpasta och tejp. En jordelektrod fästes också runt tarsus. Efter supramaximal
stimulering utförts registrerades F-respons, varvid 20 st succesiva stimuleringar med
frekvensen 1 Hz administrerades. Vid proximal stimulering placerades stimuleringselektroden distalt om caput fibulae. Vid båda stimuleringarna placerades stimuleringselektroden i
9
Figur 1. Motorisk elektroneurografi utförd på n. peroneus (vänster) med
registreringselektroden över m. extensor digitorum brevis, referenselektroden över digitus minimus proximala-mediala falangealled, och n. tibialis (höger) med registreringselektroden över m. abduktor hallucis och referenselektroden över hallux interfalangealled. Bilder tagna från metodhandledning från Örebro universitet.
När n. tibialis undersöktes utfördes supramaximal stimulering på två punkter: distalt och proximalt (se figur 1). Vid distal stimulering placerades stimuleringselektroden över n. tibialis inferiort om mediala malleolen, och vid proximal stimulering placerades
stimuleringselektroden posteriort om articulatio genus. Registreringselektroden placerades över muskelbuken på musculus abduktor hallucis och referenselektroden över hallux interfalangealled med hjälp av elektrodpasta och tejp. Jordelektroden runt tarsus.
10
När n. suralis undersöktes placerades registreringselektroden inferiort om laterala malleolen (se figur 2). Stimuleringselektroden placerades över n. suralis posteriort i antidrom riktning, 14 cm från registreringselektroden. Supramaximal stimulering utfördes tills den maximala svarspotentialen uppnåtts. Succesiva supramaximala stimuleringar (9–10 st) administrerades därefter och svarspotentialerna medelvärdesbildades för att erhålla en tydlig potential skild från baslinjen.
Figur 2. Sensorisk elektroneurografi utförd på n. suralis med registreringselektroden inferiort om laterala malleolen och stimuleringselektroden 14 cm posteriort om registreringelektroden över n. suralis. Bild tagen från metodhandledning från Örebro universitet.
Varje registrerings- och stimuleringspunkt markerades tydligt med vattenfast penna för att mätningarna i elektroneurografiundersökningen efter fysisk aktivitet skulle ske på exakt samma ställen.
3.2 Fysisk aktivitet
Efter den första elektroneurografiundersökningen fick individen utföra måttlig fysisk aktivitet i from av gång. Detta gjordes på ett rullband (Spectra Elite (Refox Rehab AB, Falun,
Sverige)) med en hastighet på minst 15min/km, under 15 min. Efter detta skulle individen ha uppnått ansträngningsgrad 13 på Borg-skalan (graderad 6–20) (16). Om arbetet var för lätt och bedömningen blev att individen inte skulle uppnå målet anpassades rullbandet. En lutning
11
lades på så att individen fick gå i uppförsbacke. Pulsen följdes med hjälp av Polar pulsband runt bröstkorgen, som var kopplad till en Polar S810 klocka (Polar Electro Oy, Kempele, Finland) under arbetets gång som en indikator på individens ansträngningsgrad.
3.3 Elektroneurografiundersökning efter fysisk aktivitet
Efter arbetet på rullbandet togs en kroppstemperatur i örat och en hudtemperatur på fotryggen, varefter individen återigen undersöktes med elektroneurografi, med samma metod och
mätpunkter som innan den fysiska aktiviteten.
3.4 Etik
Varje individ som undersöktes i denna studie ställde frivilligt upp och intygade detta skriftligt innan undersökningen påbörjades (se bilaga 1). All registrerad data som presenteras som resultat i denna studie är på gruppnivå och inga individuella resultat. Persondata relevant för studien hanterades endast av författaren och omvandlades till anonyma personliga koder utan åtkomst för utomstående. Uppsatsen registrerades av författaren i och enligt Örebro
universitets GDPR formulär. Vid studiens slut kasseras all data.
3.5 Statistik
Histogram gjordes för samtliga variabler och Shapiro-Wilk test gjordes för de variabler där histogrammet var otydligt eller pekade på snedfördelning i materialet i Microsoft Excel 2016 (Stockholm, Sverige). Dessa i kombination tydde på att all data inte var normalfördelad.
Insamlade värden för varje variabel användes för att beräkna median samt kvartiler i Microsoft Excel 2016 (Stockholm, Sverige). Eftersom materialet var litet och inte
normalfördelat gjordes Wilcoxons tecken-rangtest för att beräkna om det fanns en signifikant skillnad mellan variablerna: latenstid, amplitud och nervledningshastighet. Korrelation mellan differensen i hudtemperatur och nervledningshastighet, samt F-M-latenstid beräknades där determinationskoefficienten beräknades med hjälp av Spearmans rangkorrelationskoefficient, utförd i Statistix 8 (17). Signifikansnivån sattes till 0,05.
12
4. RESULTAT
Totalt deltog 18 st (15 kvinnor och 3 män) neurologiskt friska individer utan diagnosticerad diabetes. De undersöktes med elektroneurografi före och efter måttlig fysisk aktivitet. Medelåldern var 29 år (range 22-62) och medellängden 167 cm (range 155-186).
Kroppstemperatur (°C) vid elektroneurografiundersökningen mättes innan fysisk aktivitet och efter fysisk aktivitet. Median och kvartiler samt en signifikant skillnad mellan mätningarna (p=0,03) beräknades (se tabell 1). Hudtemperatur (°C) mättes vid
elektroneurografiundersökningen innan fysisk aktivitet och efter fysisk aktivitet. Median och kvartiler samt en signifikant skillnad mellan mätningarna (p<0,01) beräknades (se tabell 1).
Testpersonerna skattade sin ansträngningsgrad direkt efter utförd fysisk aktivitet mellan 12– 14 (medelvärde 12,6) och ”Något ansträngande”, enligt Borgskalan. En ökad hjärtfrekvens noterades vid avslutet av den fysiska aktiviteten (range 105-130 bpm) jämfört med vid starten.
Tabell 1. Sammanställning av hud- och kroppstemperaturmätningar, vilka presenteras med medianvärden (q1-q3). Mätning 1 gjordes innan fysisk aktivitet och mätning 2 efter fysisk
aktivitet. N=18.
Mätning 1 Mätning 2 p
Hudtemperatur (°C) 30,8 (30,2–32,3) 31,6 (31,0–33,7) <0,01 Kroppstemperatur (°C) 37,1 (36,8–37,3) 37,2 (36,9–37,5) 0,03
4.1 N. suralis
För n. suralis beräknades om det förelåg en statistisk skillnad mellan latenstid, amplitud och nervledningshastighet före och efter måttlig fysisk aktivitet. Signifikant skillnad kunde ses i latenstiden och nervledningshastigheten för n. suralis (se tabell 2) men utan samband med temperaturdifferensen mellan de två registreringstillfällena, före och efter fysisk aktivitet (se tabell 6).
13
4.2 N. peroneus
För n. peroneus beräknades om det förelåg statistisk signifikant skillnad mellan distal latenstid och amplitud, proximal latenstid och amplitud, samt nervledningshastighet före och efter måttlig fysisk aktivitet. Signifikant skillnad för distal amplitud, proximal latenstid och
nervledningshastighet för n. peroneus kunde beräknas (se tabell 3). Signifikant skillnad kunde även ses i F-M-latenstiden (se tabell 5), samt ett samband mellan hudtemperaturdifferensen och nervledningshastighetsdifferensen (se tabell 6). Ett visst samband kunde ses mellan hudtemperaturdifferensen och differensen i F-M-latenstiden hos n. peroneus, dock ej signifikant (se tabell 6).
4.3 N. tibialis
För n. tibialis beräknades om det förelåg statistisk signifikant skillnad mellan distal latenstid och amplitud, proximal latenstid och amplitud samt nervledningshastighet, före och efter måttlig fysisk aktivitet. Signifikant skillnad i proximal latenstid och strax över
signifikansnivån för nervledningshastigheten kunde beräknas (se tabell 4). Signifikant skillnad i F-M-latenstiden kunde beräknas (se tabell 5), dock erhölls inget tydligt samband mellan temperaturdifferensen och nervledningshastigheten eller F-M-latenstiden (se tabell 6).
Tabell 2. Tabellen visar beräknade resultat (median (q1-q3)) från två
elektroneurografiundersökningar av n. suralis före (registrering 1) och efter (registrering 2) fysisk aktivitet. N=18. Sensorisk elektroneurografi Registrering 1 Registrering 2 p Latenstid (ms) 2,4 (2,1–2,6) 2,2 (2,0–2,5) <0,01 Amplitud (µV) 26,7 (23,9–31,7) 29,4 (20,9–39,7) 0,07 Nervledningshastighet (m/s) 54,1 (50,0–58,4) 57,7 (53,4–63,0) <0,01
14
Tabell 3. Tabellen visar beräknade resultat (median (q1-q3)) från två
elektroneurografiundersökningar av n. peroneus före (registrering 1) och efter (registrering 2) fysisk aktivitet. N=18. Motorisk elektroneurografi Registrering 1 Registrering 2 p Distal latenstid (ms) 4,3 (3,8–4,7) 4,2 (3,9–4,5) 0,49 Distal amplitud (mV) 5,5 (4,0–6,3) 5,7 (4,8–6,8) 0,03 Proximal latenstid (ms) 10,6 (9,9–11,2) 10,3 (9,5–10,9) <0,01 Proximal amplitud (mV) 5,2 (3,8–6,1) 5,4 (4,3–6,2) 0,41 Nervledningshastighet (m/s) 49,2 (48,1–51,1) 51,3 (49,2–52,0) <0,01
Tabell 4. Tabellen visar beräknade resultat (median (q1-q3)) från två
elektroneurografiundersökningar av n. tibialis före (registrering 1) och efter (registrering 2) fysisk aktivitet. N=18. Motorisk elektroneurografi Registrering 1 Registrering 2 p Distal latenstid (ms) 4,8 (3,9–5,3) 4,0 (3,5–5,0) 0,25 Distal amplitud (mV) 15,3 (11,1–18,9) 15,7 (13,4–19,6) 0,13 Proximal latenstid (ms) 12,7 (11,8–13,5) 11,9 (11,0–13,1) <0,01 Proximal amplitud (mV) 9,4 (7,8–11,7) 10,3 (8,6–12,7) 0,09 Nervledningshastighet (m/s) 45,7 (43,4–49,2) 50,5 (47,8–53,2) 0,06
15
Tabell 5. Tabellen visar beräknade resultat (median (q1-q3)) från två
elektroneurografiundersökningar av n. peroneus (n=14) och n. tibialis (n=16), före (registrering 1) och efter (registrering 2) fysisk aktivitet.
F-respons Registrering 1 Registrering 2 p F-M-latenstid n. peroneus (ms) 40,4 (39,8–43,4) 40,7 (39,7–41,9) 0,04 F-M-latenstid n. tibialis (ms) 42,5 (41,5–44,3) 41,7 (40,8–42,6) <0,01
F-svar kunde registreras vid samtliga 20 stimuleringar hos samtliga undersökta individer, med undantag för två där tekniska svårigheter förhindrade registrering, på n. tibialis.
Vid registrering av F-svar på n. peroneus varierade antalet registrerade F-svar från 20 stimuleringar per individ. Hos en individ kunde inte F-svar registreras, på grund av tekniska svårigheter. På tre individer kunde endast F-svar registreras vid en av de två registreringarna och exkluderades därför i de statistiska beräkningarna efter. Medianvärdet för antalet
registrerade F-svar på n. peroneus (n=14) vid den första registreringen var 9,5 (q1=7,3, q3=11)
jämfört med 11 (q1=5,2, q3=13) vid den andra vilket inte tydde på någon signifikant skillnad
(p=0,97). Hos fyra individer registrerades fler F-svar vid den andra registreringen jämfört med den första. Hos sju individer registrerades färre antal F-svar vid den andra registreringen jämfört med den första. Hos tre individer registrerades samma antal F-svar vid båda registreringarna.
16
Tabell 6. En översikt över korrelationen mellan nervledningshastighetsdifferensen
(conduction velocity, CV) (m/s) och F-M-latenstiden (ms) (från elektroneurografiregistrering) jämfört med hudtemperaturdifferensen (°C) från mätningar gjorda innan och efter måttlig fysisk aktivitet. Korrelationskoefficienten anges som Spearmans rangkorrelationskoefficient (rs) med determinationskoefficienten (r2) och p-värden beräknat utifrån den.
Korrelation med hudtemperaturdifferens och determinationskoefficient
rs p r2 Suralis CV (n=18) 0,15 0,54 0,02 Peroneus CV (n=18) 0,51 0,03 0,26 Peroneus F-M-latenstid (n=14) -0,52 0,06 0,27 Tibialis CV (n=18) -0,13 0,61 0,02 Tibialis F-M-latenstid (n=16) 0,26 0,33 0,07
17
Figur 3. Spridningsdiagram som visar förhållandet mellan hudtemperaturdifferensen (°C) och nervledningshastighetsdifferensen (m/s) för varje undersökt nerv, mellan två
elektroneurografiregistreringar, en före och en efter måttlig fysisk aktivitet, med inlagda regressionslinjer. N. suralis undersöktes med sensorisk elektroneurografi och n. peroneus och n. tibialis undersöktes med motorisk elektroneurografi.
-15 -10 -5 0 5 10 15 -1,5 -1 -0,5 0 0,5 1 1,5 2 2,5 Ne rv le dn in gs ha st igh et d iff (m /s ) Hudtemp diff (°C)
Korrelation mellan differensen i hudtemperatur och hastighet
n. suralis n. peroneus n. tibialis Linjär (n. suralis) Linjär (n. peroneus) Linjär (n. tibialis)18
5. DISKUSSION
5.1 Resultatdiskussion
5.1.1 N. suralis
Signifikant skillnad kunde beräknas fram för både latenstiden och nervledningshastigheten för n. suralis (se tabell 2) vilket kunde antas vara ett troligt resultat om den fysiska aktiviteten antogs höja hudtemperaturen och vävnaden under. I denna studie steg både kropps- och hudtemperaturen mellan registreringarna. Det är känt att temperatur och
nervledningshastighet är proportionellt korrelerade (11) och att afferenta nerver är mer temperaturkänsliga jämfört med efferenta nerver då de är mer ytligt belägna (2, 7). Däremot visar denna studie att endast 2 % av differensen i nervledningshastighet förklaras av
temperaturdifferensen i huden mellan registreringarna. Korrelationen mellan
nervledningshastighet och hudtemperaturdifferensen var heller inte signifikant (p=0,54) (se tabell 6).
5.1.2 N. peroneus
Signifikant skillnad kunde även beräknas fram för distala amplituden, proximala latenstiden och nervledningshastigheten för n. peroneus (se tabell 3). Latenstiden för de flesta individer som undersöktes reducerades tillräckligt mycket för att skillnaden mellan registrering 1 och 2 skulle bli signifikant. Detta gör att nervledningshastigheten då skulle kunna tänkas öka signifikant eftersom beräkningen av nervledningshastigheten är beroende av latenstiden och avståndet mellan elektroderna, och avståndet här var konstant (7). Ett samband mellan
differensen i nervledningshastighet och hudtemperatur kunde också påvisas vilket pekar på att den ökade nervledningshastigheten delvis beror på en ökad hudtemperatur (se tabell 6).
Mellan registreringarna för F-M-latenstiden sågs en signifikant skillnad (se tabell 5) där 27 % av differensen kunde förklaras av temperaturdifferensen i huden (se tabell 6). I detta lilla material visades ingen signifikant korrelation mellan F-M-latenstiden och
hudtemperaturdifferensen. Det var heller ingen signifikant skillnad i det totala antalet F-svar mellan registreringarna. Det som däremot kunde ses var att ett flertal av individerna hade ett reducerat antal F-svar vid den andra registreringen än den första. Däremot var latenstiden kortare hos de F-svar som registrerades efter fysisk aktivitet, vilket pekar på en positiv effekt på nervledningshastigheten i hela nervens längd (från spinal till distal nivå). Vilket skulle kunna peka på en ökad excitabilitet i framhornens cellkroppar (18).
19 5.1.3 N. tibialis
En signifikant skillnad kunde beräknas för den proximala latenstiden för n. tibialis (se tabell 4), men ingen signifikant skillnad erhölls mellan registreringarna vad gäller
nervledningshastigheten. Eftersom den proximala latenstiden sjunkit vid registreringen efter arbetet kan man förvänta sig att nervledningshastigheten ökat, men i detta lilla material erhölls ingen signifikant skillnad mellan registreringarna (6). Det finns heller ingen tydlig korrelation mellan nervledningshastighetsdifferensen och hudtemperaturdifferensen (se tabell 6).
För samtliga individer kunde F-svar registreras från samtliga administrerade stimuleringar vilket är normalt och tyder på en god nervfunktion och excitabilitet (10). Registrerade F-svar vid den andra registreringen uppmättes ha kortare F-M-latenstid jämfört med den första registreringen (se tabell 5), vilket tyder på en ökad excitabilitet efter måttlig fysisk aktivitet. Däremot kunde endast 7% av differensen i F-M-latenstid förklaras av
hudtemperaturdifferensen (se tabell 6).
5.2 Excitabilitet och muskelinnervering
Repetitiva rörelser leder till ett enklare utförande av rörelsen (18). Idrottare tränar på specifika rörelser som krävs för utövande för deras sport och blir med tid bättre på sitt utövande.
Detsamma kan sägas om patienter som genomgår rehabilitering. Skelett- och muskelskador kräver sjukgymnastik och träning för att återfå, åtminstone delar av, sin ursprungliga funktion (18, 19). Repetitiva rörelser innebär repetitiva innerveringar av diverse muskelgrupper. Detta leder till en ökad excitabilitet i neuronen i framhornen, vilket gör initieringen av
aktionspotentialer i framhornen och följaktligen fortledningen av aktionspotentialerna enklare. I denna studie ses kortare F-M-latenstider för både n. peroneus och n. tibialis vilket pekar på en högre excitabilitet och innebär att neuronen i framhornen är mer benägna att initiera aktionspotentialer. Om fler neuron exciteras och fortleder aktionspotentialer kommer fler muskelfibrer att aktiveras för kontraktion (18). Detta skulle kunna förklara den signifikanta amplitudökningen som erhölls distalt för n. peroneus under den andra registreringen jämfört med den första. En ökad excitabilitet möjliggjorde för fler neuron att exciteras och involvera fler muskelfibrer, vilket vid elektroneurografiregistreringarna visades som en ökad amplitud. Detta leder till att om innerveringen av skelettmuskler skulle öka i frekvens när fler
20
frekvens på innerveringen av skelettmuskler skulle dessutom kunna främja för muskeluppbyggnad eftersom motsatsen, denervering, leder till muskelatrofi (20).
5.3 Metodutvärdering
För att bedöma nervfunktion valdes elektroneurografi som undersökningsmetod då den är icke-invasiv, kräver inte mycket av testpersonen och ger information om både funktionalitet och nervmorfologi (7). Elektroneurografi är en tekniskt krävande undersökning som kräver hög kompetens från undersökande, men ger mycket användbar information. En del
testpersoner upplevde obehag från de elektriska stimuleringarna, men samtliga kunde hantera upplevelsen och slappna av under registreringarna.
För utövandet av den fysiska aktiviteten valdes gång på rullband eftersom endast en måttlig grad av fysisk aktivitet skulle utnyttjas. Gång är inte särskilt tekniskt krävande och
möjliggjorde för att förutsättningarna blev mer jämställda. Vid högre intensitet på träning krävs ofta teknik eller de fysiska förutsättningarna för att få ett väl utfört arbete. För denna studie var även intresset att se om enkel träning och motion kan påverka det perifera
nervsystemet, då med baktanken att exempelvis endast en kort promenad kan bidra till bättre perifer nervfunktion.
Trots en måttlig grad av fysisk aktivitet, gång under relativt kort tid, och ett litet insamlat material kunde skillnader ses. Ökad hjärtfrekvens noterades men ingen frekvens nära någon individs maxfrekvens, och målansträngningsgraden för denna studie var 13 på Borg-skalan vilket betyder ”Något ansträngande” och är därför inte särskilt jobbigt att utföra. Detta pekar på att även lätt motion och träning kan ha positiv effekt på det perifera nervsystemet.
En högre intensitet i den fysiska aktiviteten kunde möjligtvis påvisa skillnader i fler variabler, med tanke på att registreringar före och efter fysisk aktivitet med en måttlig intensitet
påvisade signifikanta skillnader i några variabler. En högre intensitet skulle teoretiskt ge en högre värmeproduktion och öka både kropps- och hudtemperaturer ytterligare. Detta skulle då leda till högre nervledningshastigheter (2, 11). Exempelvis skulle arbetet kunna involvera löpning i backe eller pågå under en längre tid. En målhjärtfrekvens skulle kunna bestämmas för att mer tydligt bedöma en individs ansträngning.
21
Elektroneurografi är en mycket tekniskt krävande undersökningsmetod där millimetrar kan påverka registreringsresultaten. I denna studie utfördes därför varje undersökning konsekvent och metodiskt för att undvika felmätningar och ge varje individ samma förutsättningar. Varje mätpunkt blev noga vald för att stimulering skulle ske direkt över nerven och registrering togs från supramaximal stimulering. Undersökande såg till att samtliga individer var muskulärt avslappnade vid registrering och placerades i samma kroppsställning vid båda
registreringarna.
Mer forskning inom detta område behövs. Endast ett fåtal publicerade studier kunde finnas med några gemensamma nämnare med denna studie. Exempelvis om perifer nervfunktion kunde påverkas av individuell träning hos äldre män, hur träning påverkar det centrala nervsystemet eller personer med neuromuskulära sjukdomar.
5.4 Slutsats
Sammanfattningsvis kunde frågeställningarna besvaras med att det kunde påvisas signifikanta skillnader mellan registreringar före och efter måttlig fysisk aktivitet, framförallt i latenstider och nervledningshastigheter. Det fanns även ett samband mellan
nervledningshastighetsdifferens och hudtemperaturdifferens för n. peroneus, men inte signifikant skillnad för övriga nerver eller för korrelationen mellan differensen i F-M-latenstider och hudtemperaturer. Däremot skulle en större undersökningsgrupp potentiellt kunna ge tydligare resultat.
22
6. REFERENSER
1) Nyholm D, Burman J, red. Neurologi. Sjätte upplagan. Stockholm: Liber; 2020. 2) Lännergren J, Westerblad H, Ulfendahl M, Lundeberg T. Fysiologi. Sjätte upplagan.
Lund: Studentlitteratur; 2019.
3) Crossman AR, Neary D. Neuroanatomy. Fjärde upplagan. Edinburgh: Churchill Livingstone; 2010.
4) Budowick M, Bjålie JG, Rolstad B, Toverud KC. Anatomisk atlas. Första upplagan. Liber: Stockholm; 2008.
5) Aldskogius H, Rydqvist B. Den friska människan. Första upplagan. Stockholm: Liber; 2020.
6) Jönson B, Wollmer P, red. Klinisk fysiologi med nuklearmedicin och klinisk neurofysiologi. Tredje upplagan. Stockholm: Liber; 2012.
7) Stålberg E, van Dijk H, Falck B, Kimura J, Neuwirth C, Pitt M, et al. Standards for quantification of EMG and neurography. Clinical Neurophysiology.
2019;130(9):1688-1729.
8) Lindén M, Öberg PÅ, red. Medicin och Teknik. Femte upplagan. Lund: Studentlitteratur; 2016.
9) Tu J, Solomen S, Aaron P, John AT, Effect on hand dominance on late responses in young adults. International Journal of Physical Education, Sports and Health. 2015;2:241-244.
10) Nobrega JAM, Pinheiro DS, Manzano GM, Kimura J. Various aspects of F-wave values in a healthy population. Clinical Neurophysiology. 2004;115(10):2336-2342. 11) Franssen H, Notermans NC, Wieneke GH. The influence of temperature on nerve
conduction in patients with chronic axonal polyneupathy. Clinical Neurophysiology. 1999;110(5):933-940.
12) Blair SN. Physical inactivity: the biggest public health problem of the 21st century. British Journal of Sports Medicine. 2009;43(1):1-2.
13) López-Torres Hidalgo J. Effectiveness of physical exercise in the treatment of depression in older adults as an alternative to antidepressant drugs in primary care. BioMed Central Psychiatry. 2019;19:21.
23
14) Toots A, Littbrand H, Boström G, Hörnsten C, Holmberg H, Lundin-Olsson L, et al. Effects of Exercise on Cognitive Function in Older People with Dementia: A
Randomized Controlled Trial. Journal of Alzheimer´s Diesease. 2017;60(1):323-332. 15) Persson J, Stagmo M. Perssons kardiologi. Åttonde upplagan. Lund: Studentlitteratur;
2017.
16) Milot M-H, Léonard G, Corriveau H, Desrosiers J. Using the Borg rating of percieved exertion scale to grade the intensity of a functional training program of the affected upper limb after a stroke: a feasibility study. Clinical interventions in Aging. 2019;14:9-16.
17) Eljertsson G. Statistik för hälsovetenskaper. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur; 2014.
18) Guyton AC, Hall JE. Guyton and Hall Textbook of Medical Physiology. Trettonde upplagan. Philadelphia: Elsevier, 2016.
19) Fisher BE, Wu AD, Salem GJ, Song JE, Lin C-H, Yip J, et al. The Effect of Exercise Training in Improving Motor Performance and Corticomotor Excitability in Persons With Early Parkinson´s Disease. Archives of physical medicine and rehabilitation. 2008;89(7):1221-1229.
20) Lopez J, Quan A, Budihjardjo J, Xiang S, Wang H, Koshy K, et al. Growth Hormone Improves Nerve Regeneration, Muscle Re-innervation, and Functional Outcomes After Chronic Denervation Injury. Scientific Reports. 2019;9:3117.
24
Bilaga 1.
Samtyckesavtal
Mitt namn är Julia Lernman och jag studerar till Biomedicinsk analytiker inriktning fysiologi på Örebro universitet. Mitt examensarbete går ut på att jämföra perifer nervfunktion före och efter fysisk aktivitet för att se om det föreligger någon skillnad mellan tillfällena, då fysisk aktivitet har bevisats ha positiv inverkan på bland annat kognitiva funktioner, muskler och kärl.
Undersökningen som ingår i denna studie är elektroneurografi för att studera perifera nervers funktion. I detta fall kommer studien att fokusera på perifera nerver i benen: n. tibialis, n. peroneus och n. suralis.
Undersökningen
Vid denna elektroneurografiundersökning kommer du som testperson att sitta lätt bakåtlutad i en stol, varefter dina nerver kommer att stimuleras elektriskt via en stimuleringselektrod som läggs mot huden och nervernas ”svar” på denna stimulering kommer fångas upp av en registreringelektrod som tejpas fast. Strömstyrkan som används vid stötarna kommer till en början vara låg, men succesivt öka. Detta kan vara lite obehagligt, men är helt ofarligt.
Innan undersökningen börjar kommer din kroppstemperatur tas i örat och hudtemperatur på fotryggen. Dessa kommer även att tas efter undersökningen.
N. tibialis och n. peroneus är nerver som går till muskler och kommer därför bli undersökta med motorisk elektroneurografi på tre mätpunkter. Detta gör att dina ben kommer rycka till en aning vid stimulering. N. suralis är en känselnerv och kommer därför inte ge några muskelryckningar, men kan ge en känsla av myrkrypningar.
När elektroneurografin är färdig, vilket tar ca 20min, ska du få gå en rask promenad på ett rullband i ca 15min. Direkt efter detta kommer elektroneurografi-undersökningen att upprepas.
För att kunna delta i studien behöver du vara neurologiskt frisk och inte ha diabetes.
Kontakt: Student
Julia Lernman: julialer@live.se
Tel: 070-48 330 36
Handledare
Eva Oskarsson: eva.oskarsson@oru.se
Tel: 019-303 722; 070-190 68 84 Med dr.
Institutionen för hälsovetenskaper Örebro universitet
25
Hantering av persondata Jag samtycker till:
• Hanteringen av alla dina personuppgifter utförs exklusivt av studiens författare och med ditt samtycke. Du kan när som helst dra tillbaka ditt samtycke och dina uppgifter kommer då genast att raderas.
• De insamlade mätdata från ovanstående undersökning kommer utgöra underlaget för ett examensarbete på kandidatnivå.
• Dina personuppgifter kommer endast att hanteras under den tid det tar att färdigställa examensarbetet, varefter de kommer raderas.
• Du kan ta del av dina mätdata efter insamling, ha synpunkter, frågor eller önskemål angående hanteringen av personuppgifter och mätdata genom att kontakta ansvariga för examensarbetet. Se nedanstående kontaktuppgifter.
• Frågor om hur universitetet hanterar personuppgifter kan ställas till lärosätets dataskyddsombud på dataskyddsombud@oru.se.
• Klagomål som inte kan lösas med universitetet kan lämnas till Datainspektionen.
Jag har informerats muntligt och skriftligt angående studiens innehåll och tillvägagångssätt. Jag har haft möjlighet att ställa frågor. Jag samtycker till att delta i denna studie, medveten om att deltagande är frivilligt, samt att jag när som helst kan avbryta mitt deltagande.
Ort och datum: __________________________________________________________ Underskrift: _____________________________________________________________ Namnförtydligande: ______________________________________________________
Längd: _______cm Ålder: ______år
