Sammanfattning
Prioriteringar i hälso- och sjukvård, det vill säga att vissa vårdbehov får mer och andra mindre resurser, har alltid funnits, men de har gjorts utifrån olika principer och oftast dolt för allmänheten. Att prioriteringar uppmärksammas alltmer har antagligen sin grund i att medborgarna, inkluderat personal, ställer större krav på att de begränsade resurserna fördelas på ett rättvist sätt. Prioriteringar är dock en svår och känslig fråga som sakta vuxit fram forskningsmässigt och i den offentliga debatten sedan 70-talet. Också inom svensk sjukgymnastik har kunskapen om hur sjukgymnaster resonerar länge varit okänd, men flera studier har tillkommit under det sista decenniet. Idag vet vi mer om vad som styr sjukgymnasters prioriteringar och att den nationella modellen för prioriteringar som vuxit fram också fungerar inom sjukgymnastik. Fortfarande finns dock mycket kvar att lära. Denna artikel syftar till att ge en överblick över kunskapslä-get sjukgymnastik och prioriteringar och stimulera till fortsatt kunskapsbyggande. Mari Broqvist, arbetsterapeut, MSc, konsult, PrioriteringsCentrum, Linköping Per Carlsson, professor i hälsoekonomi, chef för PrioriteringsCentrum, Linköping
Prioriteringar inom sjukgymnastik
– vägen från en icke-fråga till aktuellt forskningsfält
MARI BROQVIST OCH PER CARLSSON
Under de senaste åren har intresset för
pri-oriteringar inom sjukgymnastik accelererat. Från att, i alla fall i det offentliga ljuset, ha va-rit en i det närmaste icke-fråga finns det idag en uttalad vilja ute i verksamheterna och hos yrkesförbundet, LSR, att åstadkomma mer av systematiska prioriteringar i vården.
Vad är då skälen till att överhuvudtaget in-tressera sig för prioriteringar i vården? Vi vill med denna artikel blicka tillbaka för att förstå varför intresset för öppna prioriteringar vuxit sig allt starkare och försöka ge en överblick över den kunskap som vuxit fram inom områ-det.
Prioriteringar i allmänhet
Prioriteringar i hälso- och sjukvård har alltid funnits men de har gjorts på olika sätt och ut-ifrån olika principer. Det finns ingen tid i his-torien när resurserna i form av personal, mate-rial och utrustning varit större än efterfrågan och behovet av vård i befolkningen.
När vi skriver om begränsade resurser tän-ker vi i första hand på den offentliga och skat-tefinansierade vården där de ekonomiska ra-marna är tydligast.
Att prioriteringar uppmärksammas alltmer har antagligen sin grund i att medborgarna tycker det är viktigt att de begränsade
resurser-forskning
Prioriteringar inom sjukgymnastik
– vägen från en icke-fråga till aktuellt forskningsfält
”Den allmänna
debatten om
prioriteringar tog
fart i flera länder
under den andra
halvan av
1980-talet”
na används ändamålsenligt och att de fördelas på ett rättvist sätt.
Ett annat skäl till att frågan om prioritering-ar aktualiserats är upplevda hot mot den soli-dariskt finansierade vården i Sverige. Alla skat-tefinansierade sjukvårdssystem baseras på att sjukvården och dess företrädare har ett förtro-ende i befolkningen. För att vidmakthålla det förtroendet måste medborgarna uppfatta att verksamheten bedrivs på ett effektivt och rätt-vist sätt, men också att förväntningarna någor-lunda kan balanseras mot vad vården faktiskt kan klara av.
Förväntningar på sjukvården håller på att förändras från enbart hjälp med basala behov, som att minska lidande och undanröja livsho-tande tillstånd, till att i ökad utsträckning handla om välbefinnande och förbättringar.
Till exempel är det idag självklart att försö-ka behandla sjukdomar och deras symtom långt upp i åldrarna. Höftledsoperationer på 90-åringar är inte längre ovanligt. Det är själv-klart för oss att kompensera nedsatt hörsel med hjälpmedel i hög ålder.
Livskvalitetsförbättrande insatser av kosme-tisk natur ökar kraftigt, huvudsakligen utanför den offentliga vården. Vi kan inte förutse alla nya möjligheter och erbjudanden som kom-mer att stå till buds i framtiden, kom-mer än att ut-budet av produkter och tjänster som syftar till att öka välbefinnandet kommer att öka. Vad av allt detta ska den gemensamma sektorn sva-ra för och vad ska vi ta ansvar för privat som enskilda individer?
Trycket på politiker och andra som företrä-der offentliga sjukvårdssystem i olika länföreträ-der ökar i takt med att befolkningarna blir allt mer medvetna om sina behov av vård och sina rät-tigheter. Ingen vill stå tillbaka för någon an-nan på ett orättmätigt sätt. Informationen till medborgare och patienter om nya metoder har vuxit kraftigt under de senaste årtiondena. Man brukar säga att patienterna blir alltmer välinformerade. Utveckling av ny medicinsk teknologi och olika behandlingsmetoder leder till förbättringar och skapar mer eller mindre realistiska förväntningar på vården.
I många länder har hälsa och sjukvård lyfts fram som en medborgerlig rättighet genom att man lagstiftat om patienters och medborgares rättigheter. Kan detta ske utan komplikationer eller måste inte den enskildes rätt till god vård
vägas mot intressen och behov hos andra med-borgare?
Eftersom resurserna inom den offentliga sektorn är begränsade, hamnar rätten för nå-gon person att få tillgång till bästa möjliga vård i direkt konflikt med andras motsvaran-de rättigheter.
Om medborgarna ska acceptera förändring-ar som upplevs som försämringförändring-ar, som till ex-empel avveckling av en verksamhet på det lo-kala sjukhuset, måste de på ett tydligt sätt ba-seras på brett accepterade etiska principer och det förutsätter antagligen att medborgarna, in-te minst som patienin-ter, på ett helt nytt sätt blir informerade och delaktiga i besluten.
Framväxten av nationella system för prioriteringar
Prioritering av hälso- och sjukvård är fortfaran-de en laddad politisk fråga i Sverige och andra länder. Det var först under 1970-talet som det började dyka upp ett större antal artiklar i ve-tenskapliga tidskrifter som tog upp olika aspekter på prioriteringar i vården. Behovet av prioriteringar och nödvändigheten av allsidi-ga utvärderinallsidi-gar av nya metoder drevs företrä-desvis av hälsoekonomer i början av 1980-ta-let. En hälsoekonom som internationellt spe-lat en viktig roll för att skapa debatt kring be-tydelsen av prioriteringar är Victor Fuchs vid Stanforduniversitetet, som gav ut boken Who shall live? Health Economics and Social Choi-ce år 1974. I den tredje utgåvan av boken år 1998 skriver han (1):
“All over the world there is increasing ack-nowledgement that no nation can provide all its citizens with all the health care that might do them some good. Resources must be allo-cated. The challenge to every society is to al-locate those resources as fairly as possible and to do as much good as possible.”
Den allmänna debatten om prioriteringar tog fart i flera länder under den andra halvan av 1980-talet, vilket resulterade i flera politis-ka initiativ i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. En förutsättning för att över huvud taget kunna göra systematiska och öppna pri-oriteringar är att tillförsäkra sig att det finns god tillgång på fakta om nytta och kostnadsef-fektivitet med olika insatser i vården. Framväx-ten av offentliga organisationer, företag och universitet som själva tar fram
”Principerna
stadfästes i Hälso-
och sjukvårdslagen
och har kommit att
kallas den etiska
plattformen”
lag och missionerar om behovet av utvärde-ringar har varit en viktig förutsättning för öpp-na prioriteringar. Organisationer som arbetar med Health Technology Assessment (HTA), som till exempel SBU i Sverige, har spelat och kommer att spela en betydelsefull roll i detta sammanhang. Till skillnad från HTA-organi-sationer, som företrädesvis arbetar med ett top-downperspektiv, präglades framväxten av Evidence based medicine (EBM), som drivits av professionella grupperingar, av ett bottom-up-perspektiv.
På den politiska nivån fördes under slutet av 1980-talet diskussioner om värderingar och prioriteringar, som bland annat innebär att man erkänner att det finns behov av avgräns-ningar i den offentliga vården, men som inte kan lösas på en teknisk eller vetenskaplig väg. Istället krävs att prioriteringar föregås av en öppen diskussion i samhället.
I Sverige genomfördes en parlamentarisk utredning mellan 1992 och 1995 (2). Priorite-ringsutredningen förslog ett antal principer och riktlinjer för prioriteringar. Principerna stadfästes i Hälso- och sjukvårdslagen och har kommit att kallas den etiska plattformen, be-stående av människovärdesprincipen (alla människors lika rätt), behovs- och solidaritets-principen (där svårighetsgraden av tillstånd och nyttan med en insats tillsammans utgör behovet och där större behov ska sättas före mindre behov) samt kostnadseffektivitetsprin-cipen som säger att det ska råda en rimlig rela-tion mellan kostnad och effekt av vårdens in-satser (3).
Prioriteringar inom svensk sjukgym-nastik – en kort tillbakablick
Hur ser då kunskapsutvecklingen ut på områ-det prioriteringar? Allmänt kan sägas att forsk-ning inom prioriteringsområdet är tvärveten-skaplig och mångvetentvärveten-skaplig. Området be-forskas av flera discipliner, där bioetik, hälso-ekonomi, statsvetenskap och medicin domi- nerar. Det finns ännu inga renodlade veten skap - liga tidskrifter för prioriteringsforskning, men ett internationellt sällskap med syfte att stimu-lera forskning inom området. International Society for Priority Setting in Health Care ar-rangerar en vetenskaplig konferens vartannat år.
Mycket av forskningen är inriktad mot
stu-dier av procedurer för prioriteringar. En ofta refererad och studerad modell för rättvisa be-slutsprocesser vid prioriteringar är det ramverk för prioriteringar inom sjukvården som före-slagits av Norman Daniels och James Sabin. Deras utgångspunkt är att människor inte kan enas om abstrakta etiska principer. Istället an-ser de att det är möjligt att skapa beslutspro-cesser som människor i allmänhet upplever är rättvisa och legitima (4).
Om man istället tittar specifikt på priorite-ringar inom svensk sjukgymnastik fanns länge varken forskning eller prioriteringsprojekt. Den otålige kan tycka att utvecklingen går långsamt. Så sent som 2004 påtalade Priorite-ringscentrum att behovet av att utveckla me-toder för prioriteringar, tillämpbara även för sjukgymnaster, var stort. Idag, år 2010, finns sedan flera år en nationell modell för priorite-ringar som numera är väl beprövad.
Runt om i Sveriges landsting (fortfarande i liten utsträckning inom kommunerna) ordnas alltmer frekventa utbildningstillfällen för re-habiliterings- och habiliteringspersonal. Beho-vet av metodstöd är stort, ”hur kan man tänka rent praktiskt kring prioriteringar?” LSR har bidragit bland annat genom det studiecirkel-material om prioriteringar som förbundet ta-git fram i samarbete med arbetsterapeuternas yrkesförbund (5). Även andra nationella aktö-rer som inkluderar sjukgymnastik, till exempel Föreningen Sveriges Habiliteringschefer, arbe-tar aktivt med prioriteringar.
Men låt oss backa tillbaka till tiden för Pri-oriteringsutredningen i mitten av 90-talet (2) och den delegation som tillsattes för att följa upp riksdagens beslut om prioriteringar.
I delegationens slutbetänkande (6) betona-des att annan vårdpersonal än läkare dittills hade spelat en undanskymd roll i diskussioner om hur vårdens resurser skulle fördelas. Hu-vudmännen uppmanades att ta ett större an-svar för att bredda delaktigheten. Kunskapen om hur prioriteringar bedrivs i praktiken inom många yrkesgrupper i vården, däribland sjuk-gymnaster, var dock mycket begränsad och det var svårt att veta vilken typ av stöd yrkesgrup-perna skulle vara mest betjänta av. Under mil-lenniets första årtionde genomförde Priorite-ringscentrum därför ett antal studier och ut-vecklingsarbeten som omfattade också sjuk-gymnastik.
”Det finns många
andra faktorer än
riktlinjerna som styr
prioriteringar inom
sjukgymnastik.”
Grunder för prioriteringar
Att prioritera har alltid varit en del av all vård-personals vardag. Sjukgymnasternas bevekel-segrunder för prioriteringar har tidigare varit relativt okända. 2004 genomfördes därför en intervjustudie (7) där bland annat åtta sjuk-gymnaster, strategiskt utvalda från landsting med olika förutsättningar (sett till storlek, eko-nomisk situation och politisk styre), från olika verksamhetsfält samt olika positioner, ingick.
Studien visade, inte helt oväntat, att det var få som kände till och styrdes av de principer som enligt Hälso- och sjukvårdslagen 2 § ska gälla för prioriteringar. Tvärtom fanns det många andra faktorer som påverkade de val som sjukgymnasterna hade att göra i sin vård-vardag, faktorer som tenderade att tränga un-dan riktlinjen om att den med störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. De prioriteringar som remitterande läkare gjorde, den egna intresseinriktningen, kultur och traditioner på arbetsplatsen är exempel på sådant som påverkade sjukgymnastens val.
Politiska styrsystem uppfattades också starkt påverka vilka patienter som ges företräde; er-sättningssystem som bygger på kvantitet sna-rare än kvalitet premierar korta, enstaka insat-ser. Samtidigt framkom att politiskt prioritera-de grupper inte alltid är kända. Sjukgymnas-terna kunde också göra andra bedömningar än politikerna om vilka behov som är störst och följsamheten till politisk styrning kunde där-med variera. Samtida studier om omvårdnads-personals resonemang kring prioriteringar pe-kade i liknande riktning som ovan (8,9).
Något år senare gjordes på regeringens upp-drag en uppföljning av riksdagens riktlinjer vad det gäller kännedom och tillämpning av dessa (10). Studien byggde på ett stort antal in-tervjuer, varav 16 stycken med chefer inom re-habiliterig och habilitering, vars verksamheter bland annat omfattade sjukgymnastik.
Här bekräftades bilden från den tidigare in-tervjustudien; det finns många andra faktorer än riktlinjerna som styr prioriteringar inom sjukgymnastik. Starka patientföreträdare var en sådan viktig faktor (”den som skriker högst”),
personalens egen kompetens/ intresseområde en annan. Om rehabiliteringskompetens fanns på ledningsnivå eller inte, påverkade också den övergripande resursfördelningen till sjuk-gymnastik.
Riksdagens riktlinjer upplevdes däremot som relativt okända men värdefulla. Att tolka på vilket sätt de skulle utgöra grund för priori-teringar ansågs dock svårt. En oklarhet gällde till exempel tolkningen av begreppet nytta. Enligt riktlinjerna ska nyttan med en åtgärd endast bedömas utifrån patientnytta. I prakti-ken påverkar samhällsnyttan starkt styrningen av sjukgymnastinsatser (som insatser för att minska kostnader i socialförsäkringssystemet, kostnader inom kommunal omsorg).
Det ansågs också svårt att leva upp till öp-penhet i prioriteringar, framför allt på grund av att så få prioriteringar görs på medvetna grunder. Bristande stöd från politiker, framför allt när det gäller att ransonera vården (det vill säga begränsa den vård som är möjlig att ge), beskrevs också som en försvårande faktor. Ef-terfrågan på etiskt hållbara kriterier för att av-gränsa den offentliga vården påtalades med stora bokstäver.
Utveckling av metod för prioriteringar – nationell modell
En av slutsatserna efter den första intervjustu-dien var att det fanns ett stort behov av meto-der för prioriteringar som också sjukgymnas-ter kunde använda. Vid den tidpunkten fanns redan ambitioner inom läkarkåren att finna sätt att konkretisera riksdagens riktlinjer och göra dem mer tillämpbara (11).
Idag finns sedan flera år en nationellt accep-terad modell för öppna prioriteringar i Sveri-ge, vars främsta värde ligger i en ökad möjlig-het till kommunikation och samsyn kring pri-oriteringar. Den blev resultatet av, inte bara Läkarsällskapets utan flera aktörers, samlade erfarenheter av att försöka omsätta riksdagens riktlinjer till praktiskt prioriteringsarbete. So-cialstyrelsen, Prioriteringscentrum samt flera landsting och vårdförbund, däribland LSR, tog ett gemensamt ansvar för att formulera modellen (12).
Bland annat hade sjukgymnaster inom LSR:s OMT-sektion och sektionen för Geron-tologi och Geriatrik analyserat och diskuterat en preliminär modell under ett års tid i åter-kommande möten. Resultatet av dessa diskus-sioner var ett konstaterande – ja, modellen fungerar också inom sjukgymnastik även om en del begrepp skulle behöva utvecklas och förtydligas (13). Något förenklat så innebär
prioriteringsmodellen att hälsotillstånd kom-binerat med åtgärd sätts i relation till tillstån-dets svårighetsgrad och förväntad nytta med åtgärden. I modellen framgår också vilket ve-tenskapligt eller beprövat stöd som finns för patientnyttan samt en uppskattning av kost-nadseffektivitet. Utifrån denna samlade be-dömning bestäms en prioritet på en tiogradig skala där 1 innebär högsta prioritet (12).
Tillämpning i praktiken
Sjukgymnaster, tillsammans med övrig reha-biliteringspersonal, i Landstinget i Kalmar län var först inom sjukgymnastik med att använ-da modellen för prioriteringar i klinisk varanvän-dag. Ett av syftena med deras prioriteringsarbete var att få till stånd länsövergripande priorite-ringar för att uppnå en mer likvärdig vård i lä-net. Arbetet resulterade i ett antal priorite-ringsordningar som finns presenterade på landstingets intranät. Den interna öppenheten har därmed ökat betydligt. Alla anställda kan nu lätt få fram prioriteringsordningarna när man behöver det.
Den största vinsten upplevdes vara den för-bättrade kommunikationen och samarbetet mellan länsdelarna. Andra vinster är att kän-nedomen och kunskapen om riksdagens rikt-linjer för prioriteringar har ökat, att en större del av verksamheten idag är faktabaserad än innan prioriteringsarbetet samt att den klinis-ka erfarenheten har tillvaratagits och doku-menterats på ett mer systematiskt sätt än tidi-gare.
En majoritet av rehabiliteringspersonalen upplever också att de fått ett språk som under-lättar dialogen med politiker och landstings-ledning om nödvändiga prioriteringar. Natio-nellt bidrog Kalmarprojektet till en viktig ut-veckling av ett mer konkret sätt att tänka kring bedömning av svårighetsgrad och patientnyt-ta, både vad det gäller vilka faktorer som bör ingå i en sådan bedömning (där ICF:s dimen-sioner av hälsa ansågs viktiga) och vad grade-ringen som föreslås i den nationella modellen (mycket stor, stor, måttlig och liten) kan inne-bära (14).
För rehabiliteringsenheten SamRehab som ingick i projektet har tillämpningen av den na-tionella modellen blivit ett viktigt redskap i det fortsatta prioriteringsarbete som bedrivs inom enheten.
I flera sammanhang där den nationella mo-dellen för öppna prioriteringar har använts och utvärderats har frågor kommit upp om modellens tillämpbarhet vad det gäller priori-teringar på teambasis.
Som sjukgymnast är det ju en vanlig situa-tion att de prioriteringar som man gör måste harmoniera med flera andra vårdaktörers pri-oriteringar. Det finns idag bara ett dokumen-terat försök, ett samarbetsprojekt mellan för-bunden FSA, LSR, Svensk Sjuksköterskefören-ing och Vårdförbundet, att använda modellen i team (15). Studien genomfördes inom stro-kevård där sjukgymnaster utgjorde en av flera professioner som deltog. Projektet drevs som ett tankeförsök, det vill säga ingick inte i något reguljärt prioriteringsarbete, men pekade mot att modellen går att använda i team. Man kon-staterade dock att ytterligare erfarenheter av användning i ”skarpa lägen” behöver kartläg-gas.
I syfte att stödja utvecklingen av priorite-ringar i teambaserad verksamhet driver därför nu Prioriteringscentrum ett projekt tillsam-mans med en mindre habiliteringsenhet i Öst-ergötland och den regionövergripande Barn- och ungdomshabiliteringen i Region Skåne. Under år 2010 kommer dessa både enheter att bedriva omfattande, systematiska priorite-ringsarbeten utifrån den nationella model-len.
Det är värdefullt att möjlighet ges att sam-tidigt följa två prioriteringsarbeten där förut-sättningarna är olika. Projektet förväntas ge svar på frågor som hur prioriteringar kan orga-niseras och genomföras när de görs i vårdteam, vilka erfarenheterna är av att använda den na-tionella modellen i en teambaserad verksam-het samt vad som i övrigt kan underlätta ett så-dant arbete. Arbetet kommer att dokumente-ras för publikation i form av en rapport i Prio-riteringscentrums rapportserie.
Framtida viktiga frågor
Trots ovanstående arbeten är det lätt att kon-statera att det fortfarande saknas mycket kun-skap om prioriteringar och sjukgymnastik. In-te minst saknas det forskning inom detta om-råde. En sökning på priority setting och phy-siotherapy ger få träffar och i Sverige finns det endast enstaka öar av studier som berör ämnet (16). Många framtidsfrågor är förstås
gemen-”Som sjukgymnast
är det ju en vanlig
situation att de
prioriteringar
som man gör
måste harmoniera
med flera andra
vårdaktörers
prioriteringar.”
samma för hela vårdsverige. Det är till exem-pel fortfarande svårt att säga hur ett ”optimalt” prioriteringsarbete ska gå till, även om erfaren-heter bland annat från Västerbottens priorite-ringsarbete (17,18) har lärt oss att skapandet av tillit i alla led är väl så viktigt som att ha en modell för prioritering. Det finns många frå-gor om hur öppenhet mot allmänheten vad det gäller prioriteringar borde se ut och hur den skulle tas emot.
Vi måste också rikta intresset mot effekter-na av prioriteringsarbeten såväl ur ekonomis-ka- som ur rättviseperspektiv; i vad mån efter-levs beslut om prioriteringar och bidrar de i så fall till att de med störst behov ges företräde? Hur påverkar andra politiska viljeyttringar, som till exempel vårdgarantier och vårdval, möjligheten att följa riksdagens riktlinjer för prioriteringar?
Om vissa frågor har allmänt intresse så finns det också specifika frågor som kan framstå som särskilt viktiga för sjukgymnaster. Även om det finns alltfler lovvärda exempel på lo-kala prioriteringsarbeten inom sjukgymnastik finns det en hel del som talar för att det fort-farande är få sjukgymnaster som deltar i något organiserat prioriteringsarbete.
Fortfarande finns få exempel där systema-tiska prioriteringar används i reguljär verksam-het. På nationell nivå efterfrågar sjukgymnas-ter till exempel fler nationella riktlinjer som tydligt omfattar rehabilitering.
På landstingsnivå brister också delaktighe-ten. Östergötland är det landsting som var ti-digast ute med att tillämpa öppna prioritering-ar ända upp på politisk nivå. Trots återkom-mande prioriteringsarbeten visar en nyligen genomförd undersökning att av 26 centrum-chefer i detta landsting hade endast sju styck-en styck-engagerat andra yrkeskategorier utöver läkare i grupper som arbetat med rangordning (19).
Prioriteringsutredningens uppmaning är med andra ord fortfarande högaktuell; huvud-männen måste verka för att beslutsunderlag för prioriteringar även omfattar insatser för andra personalgrupper än läkare, till exempel sjukgymnaster.
Även om det finns ett stort behov av mer försöksverksamhet och forskning inom områ-det prioriteringar och sjukgymnastik så ger de senaste årens utveckling gott hopp om att vi går i rätt riktning.
Referenser
1. Fuchs V. Who shall live? Health, Economics, and Social Choice. Singapore: World Scientific Publishing Co. 1998.
2. Socialdepartementet. Prioriteringsutredningens slutbetänkande. Vårdens svåra val. Statens offentliga utredningar SOU 1995:5.
3. Hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1982:/763). 4. Ham C, Glenn R. Reasonable Rationing: Internatio-nal Experience of Priority Setting in Health Care. Philadelphia, Open University Press; 2003. 5. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, Legitime-rade Sjukgymnasters riksförbund. Samtal om öppna prioriteringar. Studiecirkelmaterial. 2009. http:// www.fsa.akademikerhuset.se/forlag/Sidor/Gratis_ pa_webben.aspx http://www.sjukgymnastforbundet. se/profession/kvalitetsutv/Sidor/Prioriteringar.aspx 6. Socialdepartementet. Slutrapport från Priorite-ringsdelegationen. Prioriteringar i vården. Statens offentliga utredningar SOU 2001:8.
7. Broqvist M. Öppna prioriteringar inom arbetsterapi och sjukgymnastik. PrioriteringsCentrum, rapport 2004:3. Linköping.
8. Lämås K, Jacobsson C. Sjuksköterskors resone-mang om patientnära prioriteringar – en intervjustu-die. PrioriteringsCentrum, rapport 2004:1. Linköping. 9. Höglund A. Reflektioner över etik och prioriteringar i vården – intervjuer med vårdpersonal. Prioriterings-Centrum, rapport 2003:7. Linköping.
10. PrioriteringsCentrum. 2007. Vårdens alltför svåra val? Kartläggning av prioriteringsarbete och analys av riksdagens principer och riktlinjer för prioriteringar i hälso- och sjukvården. PrioriteringsCentrum, rapport 2007:2. Linköping.
11. Svenska läkarsällskapet. Öppna prioriteringar av hälso- och sjukvård. Slutrapport från Svenska Läkarsällskapets prioriteringskommitté; 2004. 12. Carlsson P, Kärvinge C, Broqvist M, Eklund K, Hallin B, Jacobsson C, Jacobsson Ekman G, Källgren Peterson C, Lindh M, Nordlander B, Rosén P, Sjöblom U, Sohlberg A. Nationell modell för öppna vertikala prioriteringar inom svensk hälso- och sjukvård. PrioriteringsCentrum, rapport 2007:1. Linköping. 13. Broqvist M. Arbetsterapeuter och sjukgymnaster prövar metod för prioriteringar – ett samarbetsprojekt med FSA och LSR. PrioriteringsCentrum, rapport 2006:4. Linköping.
14.Ahlström M, Blomé U, Broqvist M, Göransson I, Nilsson A-K, Pettersson U. Ett praktiskt försök Nationell prioriteringsmodell tillämpad i Landstinget i Kalmar län. PrioriteringsCentrum, rapport 2008:5. Linköping.
”Huvudmännen
måste verka för att
beslutsunderlag
för prioriteringar
även omfattar
insatser för andra
personalgrupper
än läkare”
15. Engström B. Tvärprofessionell prioritering inom strokevård med stöd av nationell model för öppna vertikala prioriteringar – ett samarbetsprojekt mellan FSA, LSR, SSF och Vårdförbundet. PrioriteringsCen-trum, rapport 2009:3. Linköping.
16. Sundberg M. Samstämmighet mellan sjukgym-nasters prioriteringar
D-uppsats, Luleå tekniska universitet/Hälsoveten-skap/Sjukgymnastik; 2006.
17. Waldau S. Prioriteringar i Västerbottens läns landsting 2008 – Del I Procedur, genomförande och uppföljning. PrioriteringsCentrum, rapport 2009:1. Linköping.
18. Broqvist M, Bäckman K, Lund K, Garpenby P. Prioriteringar i Västerbottens läns landsting 2008 – Del II Olika tankar om processen. PrioriteringsCen-trum, rapport 2009:2.
19. Hollman-Frisman G. PrioriteringsCentrum, Linköping (in manuscript 2010)
