• No results found

Med passare och snöre : att planlägga ett hus under järnåldern

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Med passare och snöre : att planlägga ett hus under järnåldern"

Copied!
60
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)MED PASSARE OCH SNÖRE: Att planlägga ett hus under järnåldern. COMPASS and STRINGS: the layout of a houseplan during Iron Age. !. !. !. !. !. Magisteruppsats i arkeologi Examensarbete i arkeologi, på avancerad nivå Högskolan på Gotland HT-2010 Författare: Magnus Sjöholm Handledare: Dan Carlsson.

(2) Med PASSARE och SNÖRE: att planlägga ett hus under järnåldern. COMPASS and STRINGS: the layout of a houseplan during Iron Age. By Magnus Sjöholm. Abstract This essay concerns the interpretation of houseplans in three-aisled longhouses and hall-buildings, in Scandinavia during Iron Age. Full scale house reconstructions need a better basis of interpretations to understand the patterns of roof supporting post holes in excavated houseplans. This has led to the thesis, presented here, that the layout of houseplans during Iron Age is based on geometrical proportions. In order to prove this, geometric houseplans were applied and compared with excavated houseplans in 11 different case studies, including the fortification of Fyrkat Denmark. It was found that all houseplans in the case studies indicate, that the geometrical proportions 1:2, 1:3 and 2:3 of a given circle must have been used for the basic layout of the roof supporting post holes, using a compass and a straightedge. Strings and stones were used in a field study.. Keywords: Geometry, longhouse, layout, houseplan, Iron Age.. Ett stort tack till min handledare Dan Carlsson och Björn Ambrosiani, Lena Holmqvist, Michael Olausson och Hans Göthberg för uppmuntran och inspiration.. Bild försättsblad: Fig 1. Geometrisk grundskiss med två bågradier till ”Krigarnas Hus” av M. Sjöholm 2008.

(3)

(4) INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1.. Förord . 1. 2.. Inledning. 1. 3.. Källkritik. 2. 4.. Husforskning . 4:1 Teori, metod och rekonstruktion. 4:2 Teori i praktiken. 3 3 5. Terminologi . Huskronologi . Beskrivning av hustyper. Balanserade, över och underbalanserade tak . Tolkning av hustyper . 5:5:1 Exemplet Hedebyhuset. 5:5:2 Exemplet Trelleborgshus- Hallhus . 7 7 8 10 11 11 11 13. 6.. Geometri. 6:1 Geometri i ett förhistoriskt perspektiv. 6:2 Exempel på geometriska förhistoriska anläggningar . 6:3 Symmetri och proportioner . 6:4 Gravar och bildstenar . 15 15 17 18 20. 7.. Fallstudier . 7:1 Material och metod i analysen. 7:2 Trelleborgarnas geometri . 7:2:1 Exemplet Fyrkat. 7:3 Krigarnas Hus . 7:4 Gamla Uppsala, Södra terrassen. 7:5 Gene, Hus II . 7:6 Sanda, Konstruktion 1. 7:7 Sanna, Hus 7 . 7:8 Skavsta, Hus III. 7:9 Skäggesta, Hus V. 7:10 Brostorp, Husgrund III. 7:11 Frövik, Hus 2 . 7:12 Täby, Hus 19 . 7:13 Summering av fallstudier . 7:14 Ett fältförsök på Birka. 22 22 23 23 25 27 29 31 33 35 37 39 41 43 45 46. 5.. Hus. 5:1. 5:2. 5:3. 5:4. 5:5.

(5) 8.. Diskussion . 8:1 Komma vidare. 47 49. 9.. Sammanfattning. 51.

(6) 1. FÖRORD Jag har sedan en längre tid tillbaka arbetat med olika praktiska arkeologiska husrekonstruktionsförsök i full skala från i huvudsak järnåldern. Min egen roll som ”rekonstruktör” inom denna verksamhet har inneburit att jag axlat rollen som timmerman, byggledare, arkitekt, och arkeolog. Jag har på detta sätt kommit i kontakt med frågeställningar utifrån både ett praktiskt och teoretiskt perspektiv. Efter att i början av 90-talet ha skrivit min C-uppsats om förändringar i byggnadstraditionen under järnåldern och tidig medeltid, har jag alltmer kommit att fördjupa mig i ämnet. För två år sedan fick jag i samband med pågående husrekonstruktionsarbeten på Birka, i uppdrag av Strömma Kanalbolaget att utarbeta ett rekonstruktionsförslag till en hallbyggnad. Valet föll då på ”Krigarnas Hus” (Holmqvist & Åhfeldt 2002). Jag inledde arbetet med att ingående studera grävrapporten och tolkningen av husplanen tillsammans med Lena Holmqvist och Michael Olausson som deltagit vid utgrävningen. I det följande arbetet med modellförslaget uppstod en hel del svårigheter med att lyckas konstruera ett husförslag där de utgrävda stolphålen skulle passa in i huskonstruktionen. Jag kunde efter många timmars grunnande och ritande med passare och linjal, till slut observera ett mönster bland stolphålen som verkade vara baserat på geometri. Efter att ha studerat några jämförande exempel i Mälardalen och Danmark, som bekräftade mina misstankar föddes tanken att återuppta mina arkeologistudier för att lägga fram min hypotes att järnålderns treskeppiga långhus har geometriskt grundade planläggningar. Jag har valt att avgränsa huvuddelen av min studie i tid och rum till perioden äldre järnålder till och med vikingatid med ett tiotal exempel från fyndplatser i landskapen Uppland, Södermanland, Ångermanland, Öland och Jylland i Danmark. Jag berör forskning kring planläggning från tidig medeltid, som har koppling till mitt här framlagda material.. 2. INLEDNING Utgrävningsplaner och utgångspunkterna för en husrekonstruktion är uppsatsens huvudtema. Jag menar att man i de flesta rekonstruktionsprojekt inleder eller utgår från den utgrävda förmodade husplanen, utan att ha förklarat varför den ser ut som den gör. När man kommit så långt i en rekonstruktionsprocess att man börjar bygga i full skala, så är det av stor vikt att även ha försökt förstå eller ha bedrivit någon form av forskning kring husets ursprungliga planläggning och vilka stolphål det är man utgår ifrån vid tolkningen? Vid arkeologiska boplatsutgrävningar är stolphål vanligt förekommande. Stolphålen beskrivs ofta som en isolerad företeelse. De kan uppträda oregelbundet placerade eller i form av system av stolprader inom en förmodad husplan. I denna uppsats vill jag redogöra för vilka förutsättningar jag baserar min hypotes på genom att först söka beskriva läget inom den bebyggelsearkeologiska forskningen och på basis av denna redogöra de resultat jag arbetat fram baserat på följande frågeställningar.. 1.

(7) 1.. 2. 3. 4.. ”Trelleborgarna” i Danmark och de anläggningar i vilka de var uppförda uppvisar tydliga geometriska planer. Går det att se om samma eller liknande geometriska system användes vid planläggning av treskeppiga långhus? Använde man sig av en mall/modell eller ett slags erfarenhetsbaserat proportionsförhållande mellan ett antal cirkelradier? Hur lades en geometrisk husplan ut praktiskt. Vilka metoder och hjälpmedel kan ha använts? Om en mall/modell användes hade man då flera olika beroende på hustyp?. Hypotesen att förhistoriska konstruktörer använde geometri vid planläggning av olika typer av anläggningar är på intet sätt unik, Alltsedan stenålderns megalitmonument, bronsålderns cirkulära gravhögar, järnålderns skeppssättningar, de danska Trelleborgarna och den tidiga medeltidens ringborgar uppvisar olika typer av anläggningar som är medvetet geometriskt planlagda. Nyligen framlagda forskningsstudier visar att detta kan sannolikt är fallet redan i det neolitiska Stonehenge (Johnson & Pimpinelli 2008) och även vid planläggning av tidigmedeltida städer i Europa (Humpert & Schenk 2001) för att nämna två exempel. Jag vill då pröva om samma eller liknande tankegångar och metoder användes i samband med byggandet av treskeppiga långhus under järnåldern. Den centrala frågeställningen rör då på vilket sätt man under förhistorisk tid bar sig åt för att lägga ut grundplanen för ett långhus, beräkna statik, volym, höjd och vinklar. Den teoretiska utgångspunkten är att man vid denna tid kände till och praktiserade proportionering, bärande relationer mellan väggar, tak och golv för att få ett fungerande och stabilt hus och att man med enkla hjälpmedel och kännedom om geometri kunde både planlägga och konstruera tredimensionella husskisser. Utifrån detta perspektiv vill jag först och främst belysa min frågeställning ur både ett teoretiskt såväl som ett praktiskt perspektiv. Mitt mål är att komplettera nuvarande forskningsmetoder och tolkningar rörande i första hand järnålderns husplaner.. 3.. KÄLLKRITIK. I mitt val av utgrävda husplaner har jag i första hand valt ut de som är mest kompletta. dvs där husets storlek, väggar och de inre takbärande stolphålen framträder någorlunda tydligt. De hustolkningar som redovisas i grävrapporter anger längd, bredd, funktion och datering. På vilka grunder detta har gått till kan vara svårt att utläsa. Lennart Carlie menar att brister i fälterfarenhet, materialkunskap eller teoretiska kunskaper kan resultera i svagt underbyggda eller rentav felaktiga tolkningar. Han tar även upp problemet med att göra övergripande jämförelser av hustyper, då det kan finnas stora lokala variationer i husmaterialet avseende byggnadsskick och tradition (Carlie 1999 s. 46). Att kunna särskilja tunna stratigrafiska lager, stolphål från ombyggnader eller olika bebyggelsefaser kan innebära stora svårigheter till att avgöra vilka lämningar som hör ihop(Vinberg 1995 s.150 f). Tidiga rekonstruktionsförsök och tolkningar hämtade ofta konstruktions-lösningar genom att utnyttja etnologiska analogier. Att använda etnologiska eller historiska paral-leller är vanskligt om de inte kan styrkas i det arkeologiska källmaterialet (Näsman 1983 s. 193 f). När det gäller 14C-dateringar av keramik eller kol i härdar och stolphål vill jag hänvisa till både Carlies och Göthbergs källkritiska synpunkter (se Carlie 1999 s.46; Göthberg 2000 s. 19). 2.

(8) 4. HUSFORSKNING Den arkeologiska forskningen rörande byggnationer av olika slag, i det här fallet hus, bedrevs under första hälften av 1900-talet på traditionell arkeologisk empirisk grund. Mårten Stenbergers Vallhagarundersökning på Gotland under 1950-talet följdes av Helgöprojektet. Det ojämförligt längsta bebyggelsearkeologiska projektet i Sverige (Säfvestad 1995 s. 12). Under 1960-talet undersöktes Eketorps borg på Öland, fortfarande med traditionell arkeologisk metodik. Det var först i slutet av decenniet som forskningen tog fart inom bebyggelsearkeologin. I Danmark blev Beckers utgrävningsmetoder banbrytande, genom att han införde metoden att maskinellt bana av åkermark för att rensa fram bebyggelsespår. I Sverige praktiserades metoden i Brogård, Halland, Fosie- och St Köpingeundersökningarna (Säfvestad 1995 s. 13). Under denna period blev medeltidsarkeologin en egen disciplin. Nu kom även intresset för undersökningar i Norrland igång på allvar. Under 1970-talet växer det arkeologiska medeltida husmaterialet snabbt och har idag nått en betydande omfattning (Augustsson 1989 s.47). Perioden 1980-2000 präglades av fortsatta intensiva exploateringsgrävningar i framförallt Skåne, Halland och vid E4- och E18-undersökningarna i Uppland. Samtidigt med dessa undersökningar har flera stora svenska boplatsundersökningar kommmit att publiceras (Säfvestad 1995 s.13). De två senaste decenniernas maritima arkeologiska forskning bör omnämnas såsom Bålverket (Rönnby 1994), husrekonstruktionsförsöken i Genesmoen (Edblom 2004; se även Ramqvist 1983) som tillfört husforskningen nya möjligheter. Hus- och boplatsmaterialet är med andra ord omfattande. Forskningen på detta område har kommit att hamna i ett läge där allt detta material skall bearbetas och utvärderas. 4:1 TEORI, METOD OCH REKONSTRUKTON Inledningsvis vill jag framhålla att min bakgrund som praktiker och sökandet efter nya vägar för att kunna utveckla idéer och tankar i skrift, lett mig in på spår som går lite utanför den gängse arkeologiska metodiken och teorin. Att rekonstruera hus öppnar många dörrar till nya frågeställningar som rör huskonstruktioner. Ett problem är, att tolkningar och metodutveckling gått onödigt långsamt inom husforskningen. Orsaken till detta, enligt min mening, är avsaknaden av en öppen dialog eller diskussion mellan olika institutioner och husrekonstruktörer rörande teori och metod. Ulf Säfvestad skriver angående detta ”Vi har, med få undantag, saknat en aktiv debatt och en kritisk metoddiskussion inom denna gren av arkeologin. Istället har metodisk praxis fått en alltför dominerade roll vilket tydligt verkat hämmande på utvecklingen”(Säfvestad 1995 s. 19). Augustsson skriver ”Huslämningar har i tidigare forskning inte rönt ett större intresse annat än att en möjlig grundplan uppritats och att varit mer inriktade på att tolka husens funktion och bosättningsmönster. Han fortsätter ”ofta upprepas slutsatser, härledningar och dateringar från den äldre forskningen, fast det arkeologiska husmaterialet har en betydande kunskapspotential och klara fördelar med avseende på kvantitet, spridning, representativitet och datering” (Augustsson 1989 s. 47). Den bebyggelsesarkeologiska forskningen har på senare år fokuserat på huskronologi och typologi av möjliga huskonstruktioner för respektive tidsperiod, då framförallt järnåldern. Med hjälp av bland annat hypotetisk-deduktiva metoder har man försökt att tolka hur husen kan ha konstruerats. Förklaringsmodeller som verifierar eller falsifierar är legio. Man använder i huvudsak ett naturvetenskapligt kunskapsideal (Pettersson 2003). 3.

(9) Men det finns flera avhandlingar publicerade som ligger långt framme inom bebyggelsearkeologin på den praktiska området. Jag vill då framhålla de för mig väsentliga i min egen forskning. Jochen Kombers Jernalderens gårdshus (Komber 1989) och Harald Høgseths studier av bearbetningsspår och arbetsmetoder inom det förhistoriska och tidigmedeltida träbyggandet (Høgseth 1998). Komber intar enligt min mening en naturvetenskaplig hållning i sin forskning. Han skriver i sin avhandling om ”Statiske betingelser setter grenser for det som er konstruktivt mulig. En vurdering av rekonstruksjonsforslagene på basis av statiske analyser setter oss dermed i stand till att skille ut de modellene som er konstruktivt uakseptable. Med en byggeteknisk infallsvinkel når vi fram til rekonstruksjonsmodeller som utmerker seg ved en storre grad av sannsynlighet enn de som kun er basert på arkeologiske iakttagelser” (Komber 1989 s. 6). Jag håller med Komber om att det är nödvändigt att gå utanför den arkeologiska diciplinen för att söka nya infallsvinklar och möjliga stöd för hypoteser där det arkeologiska källmaterialet är alltför begränsat. Då fokus legat på det statiska husmaterialet från grävningar känns det angeläget att utveckla nya frågeställningar som inte är bundet till endast detta synsätt. I kölvattnet på den post-procesuella arkeologin har intresset för ideologiska och kognitiva aspekter ökat (Säfvestad 1995 s. 20). Ian Hodder menar att man skall ställa frågan varför ser saker och ting ut som de gör (Hodder 1999). Med detta sagt kan man konstatera att forskningen inom det område jag berör här, i princip består av två teoretiska huvudlinjer: empiriker och processualister som tidigare dominerat fältet så gott som helt och post-processualister som vinner alltmer mark i kampen om en ökad kunskap inom byggnadsarkeologin. I detta mitt eget forskningsfält har det varit svårt att lokalisera en tydlig teoretisk inriktning. Men, eftersom jag varit aktiv inom det bebyggelsearkeologiska området i ett processuellt perspektiv sett, så vill jag referera till Mats Malmer, positivist och rationalist som hävdar att regelrätt empirisk och positivistisk forskning är grundläggande och därmed nödvändig Han skriver ”Och jag har alltid delat neo-arkeologernas förvissning om materialets stora kunskapspotential: The information is there” (Malmer 1984 s. 265). Som praktiker delar jag Malmers åsikter men jag anser att Ian Hodder vidareutvecklar möjligheterna i sina postprocessuella resonemang medan Malmer konstaterar att möjligheten finns där. Ronny Jensen ger i sin sammanställning av arkeologisk teori följande sammanfattning av Hodders syn: All analys av förhistorien framtvingar behovet av att nå bortanför faktamaterialet, för att kunna förklara detta: ”There can be no testing of these interpetations because the data themselves are formulated within and are part of the same argument as the theories. Speculation, and the subjektive are therefore part of the ”scientific” process” (Jensen 1988). ”(Det onödiga) grundproblemet menar Hodder, är att arkeologerna själva betraktar arkeologin som en vetenskap, som därför måste arbeta med en vetenskaplig grundsyn och med vetenskapliga metoder. Om arkeologin betraktades som en social produkt och tillika som en kulturprodukt, skulle en stor del av ”problemen” upplösas”. (Jensen 1988). För att återvända till Malmer så skriver han ”Men vad karaktäriserar den förhistoriska arkeologins material? Det är alldeles stumt precis som naturvetenskapernas. Men samtidigt är det, precis som humanioras verbala material, uttryck för mänskliga idéer, känslor och handlingar”, och… ”Vår förmåga att formulera utarbetade och fruktbara hypoteser underskrider långt vad som. 4.

(10) skulle behövas för att göra ett stort och komplicerat material rättvisa, ett material som dessutom är okänt när hypotesen skulle formuleras” (Malmer 1984 s. 266) Komber, som jag citerat tidigare i denna text, förordar liksom Hodder nya perspektiv och att man ska söka sig utanför det arkeologiska källmaterialet. Detta har jag tagit fasta på och har då sökt mig till litteratur inom arkitektur. Så för att återknyta till hypotesen i den inledande frågeställningen, om på vilket sätt man under järnåldern bar sig åt för att lägga ut grundplanen för ett hus, beräkna volym, höjd, vinklar, etc. Det vill säga, den tankekedja som föregår det praktiska husbyggandet i ett kontextuellt sammanhang. 4:2 TEORI I PRAKTIKEN För att direkt komma ner till gräsrotsnivå: Jag ska bygga ett hus och har följande variabler att ta hänsyn till. I tid och rum befinner jag mig i yngre järnålder i Uppland. Jag bor på en mindre gård med två hus rätt nära och i vinkel till varandra. På gården finns också ett grophus. Vi håller på med jordbruk. Hushållet består av min hustru mina föräldrar och en äldre ogift bror. Vi har tre barn, hund, en häst, tre kor, höns och tio får. Far är klen i kroppen och minsta barnet är fem år. För tillfället bor vi i gårdens mindre hus som vi i all hast fått göra om till bostad då det stora huset genom en olyckshändelse nyligen brann ner, lagom till vintern. Min äldre bror som ska ta över gården har byggt en mindre båt som vi kan fiska med. Jag är också intresserad av att hålla på med trä och har låtit en smed tillverka verktyg åt mig. Av mina svärföräldrar har jag fått en bit mark som jag ska odla upp och bygga ett hus på. Men först ska jag hjälpa bror min att bygga ett nytt hus. Det får bli på samma plats som det nedbrunna. Min mark ligger en stunds gångväg från pappas gård och det finns fyra andra gårdar i området. Jag funderar på att bygga huset på slänten mellan åkermarken och skogsbrynet. Det blir en bra plats. Denna något banala och hypotetiska korta berättelse, innehåller olika mycket information beroende av vilka referenser och erfarenheter läsaren besitter. Den öppnar dessutom för en mängd frågeställningar. För att raskt gå vidare och undersöka familjens aktiviteter utifrån. Om vi antar att familjen bestämt sig för en lämplig rumslig indelning och storlek på huset, så måste de först ha tagit reda på vad det finns för byggnadsmaterial att tillgå i närområdet. Här kan t.ex årstiden eller ev. skogsbrand spela en viss roll. Nästa steg är att bestämma vilken konstruktion som är tillämplig på byggnadsmaterialet och vad familjemedlemmarna har för kompetens och erfarenhet av husbygge. De måste också ha verktyg för bygget, nya eller gamla. Kommen så här långt, är det dags att bestämma var på tomtmarken huset ska byggas och om det ska ske på åkermark eller impediment, i vilket väderstreck och var husets ingångar ska vara. När dessa beslut är tagna ska marken beredas och rensas från sten så att stolphål och väggar kan märkas ut. Den centrala frågan i denna uppsats är då: Hur gjorde man det? För att göra en lång historia kort, så stoppar jag familjens fortsatta byggaktiviteter här. Jag vill tillägga att, med i princip samma förutsättningar har jag rekonstruerat ett vikingatida grophus på Gunnes Gård i Upplands-Väsby tillsammans med studenter, med den skillnaden att vi hade en husplan att följa. 5.

(11) Med dessa enkla variabler går det rätt snabbt att åstadkomma ett mångfacetterat bygge av frågeställningar. Ann Vinberg belyser i stort sett samma frågeställningar ur ett arkeologiskt perspektiv, i sin beskrivning av utgrävningsmetodik (Vinberg 1995 s. 147 f). Trots en viss tröghet inom området teori och metodutveckling pågår husrekonstruktionsprojekt runt om i Sverige. De hantverkare som är verksamma i dessa projekt är inte helt okunniga om arkeologiska frågeställningar, snarare använder de ett annat ”språk” för formulering av frågeställningar, idéer och motiv till handlande. Hodder berör detta i sin bok The Archaeological Process (Hodder 1999). För att utveckla det byggnadsarkeologiska forskningsområdet bör man lägga mer tid på att försöka överbrygga de skilda synsätt och förhållningssätt som råder mellan praktisk verksamhet och akademisk. Den kritik som riktats mot många rekonstruktionsförsök från akademiskt håll, är i många fall befogad (jfr Näsman 1983). Vad jag kan opponera mig mot är att man från detta håll inte engagerar sig mer i att förmedla betydelsen av teori- och metodformulering till de som är inblandade i husrekonstruktionsprojekt och inte heller levererar en konstruktiv kritik värd namnet. Sannolikt beror detta på att det inte heller där, finns tillräcklig kunskap inom forskningsområdet för att kunna göra detta. Det vetenskapliga resultatet har varit relativt sett, magert. Ett undantag är Gene (Edblom 2004). Från de väl dokumenterade experimentella husförsök som utförts på Eketorps Fornborg finns mycket lite publicerat. De forskningsinriktade husrekonstruktioner som bedrevs av Högskolan på Gotland på Birka 2006-2009 och Arkeologiska Forsknings Laboratoriet, SU. på Gunnes Gård i Upplands-Väsby, 2009-2010, är även de väl dokumenterade och skulle behöva publiceras. Samma sak upprepar sig med husrekonstruktioner som med boplatsundersökningar. Ett relativt stort material, med en milt sagt begränsad redovisning av de erfarenheter projekten tillskansat sig. Att så inte skett beror i första hand på begränsade ekonomiska resurser, men i en del fall även bristande teoretisk och metodisk erfarenhet samt att en del projekt ofta är isolerade företeelser som bedrivs ideellt. I ett övergripande perspektiv har projekten emellertid kvalitéer som jag ser som en outnyttjad forskningsresurs.. 6.

(12) 5. HUS I detta kapitel avhandlas något av den forskning som rör huskonstruktioner då detta är en del av förståelsen och tolkningen av stolphål. Först lite terminologi för att underlätta förståelsen av fackuttryck och därefter en genomgång av begrepp som rör husforskning samt tolkningsproblem. 5:1 TERMINOLOGI Balanserad takkonstruktion = om stolphålen är nedgrävda mitt emellan yttervägg och husets mittlinje är takkonstruktionen balanserad. Mittskeppet är då halva bredden av husets inre totala bredd. Om bockbredden är längre än halva husbredden talar man överbalanserade hus. Motsatt blir då, det underbalanserade taket som har ett smalare mittskepp. Bindbjälke = horisontell bjälke som bildar bock eller horisontell stabiliserande bjälke/virke som går från vägg till bock. Bockar = de takbärande stolparna är vanligen placerade parvis och förbundna med en horisontell bindbjälke och kallas då för bock. Kallas även parbockar eller stolpbockar. Bockbredd = beskriver mittskeppets bredd i förhållande til husbredden. Bågradie = en radies längd Cirkelbåge = är en sammanhängande del av cirkeln Dendrokronologi = datering av trä med hjälp av årsringar som jämförs med en referensserie av samma träslag. Diameter = är en korda (rät linje) genom centrum. Enskeppiga hus = i enskeppiga hus vilar taktyngden på väggarna. Gyllene snittet = ett proportionsförhållande t.ex ett A4 ark. Illustrerade under antiken och renässansen symmetri och skönhet. Husplan = utgörs av den takbärande konstruktionens stolphål och den markyta som begränsas av ytterväggarnas form. Korda = en sträcka mellan två punkter på cirkelns periferi. Mesula = takbärande stolpe i husets mittaxel. Mittaxel/milttlinje/Längdaxel = Den fiktiva linje som delar ett hus i två lika stora halvor. Mittås = takbärande horisontell bjälke i husets mittaxel. 7.

(13) Motte = en typ av fortifikation som består av en artificiellt uppbyggd jordhög, omgärdad av en inhägnad vall och vallgrav och en ingångsramp. Pythagoras sats = i en rätvinklig triangel är kvadraten på hypotenusan lika med summan av kvadraterna på kateterna. Hypotenusan är den längsta sidan. Radie = en rät linje från centrum till en punkt på cirkeln. Sidoås = takbärande virken i huset längdaxel i regel placerade mellan vägg och mittås. Snedsträva = är i träkonstruktioner en diagonal förstärkning mellan två konstruktionsvirken. Här används yttre snedsträvor för att stödja väggstolparna i väggarnas långsidor för att motverka taktyngdens utåtverkande tryck på väggarnas överdel. Spannlängd = avståndet mellan stolpbockarna i husets längdriktning. Stolpbock = se bockar. Taksparre = sparrar är de virken i en takstomme som går från takfot till nock TQ-kvot = mittskeppets bredd benämns även bockbredd och anges i en del skrifter som TQ-kvot (Trestle Quotient eller bockkvot). Trapetsoid form = om ena kortsidan på en stadstomt är smalare än den andra kommer långsidorna inte att vara parallella, utan får en konisk eller trapetsoid form. Trelleborgar = är ett samlingsnamn för befästa cirkelrunda anläggningar i nuvarande Danmark som uppfördes under senare hälften av 900-talet. Treskeppigt = treskeppiga kännetecknas av att taktyngden vilar på två rader av stolpar och på ytterväggarna. Tvåskeppigt = i tvåskeppiga hus finns det stolpar i husets mittaxel vilket gör att taktyngden fördelas både på väggar och mittstolpar (mesulor). 5:2 HUSKRONOLOGI Tolkning av spår till husens bärande konstruktion är basen till huskronologin. Skillnaden mellan olika konstruktioner avspeglas tydligast genom stolphålens karaktär men också det mönster dessa har bildat Spår av väggar behövs för att få en uppfattning om husens dimensioner. En annan central faktor är datering av husen. Främst gäller detta artefakter i eller i anslutning till husen med hjälp av 14C datering (Göthberg 2000, s. 17 f). Folkvandringstid anses i dessa sammanhang tillhöra äldre järnålder eftersom såväl byggnader som bebyggelsestruktur uppvisar större likheter med yngre romersk järnålder än med vendeltid (Göthberg 2007 s. 13). 8.

(14) Figur 2. Lokal huskronologi i St Köpinge av ”Normala” långhus från stenålder överst, till medeltid (Tesch 1993 s.33). Figur 3. Ett exempel på försök till kronologisk indelning av järnålderns långhus i Danmark (Hvass 1993 s. 189).. 9.

(15) 5:3 HUSTYPER Hans Göthberg har i sin avhandling delat in hustyper i olika kategorier (Göthberg 2000 s. 17f). Syftet med detta är att mer ingående beskriva husen med hjälp av den inre bärande takkonstruktionen. Här används då en del variabler, som består av bockbredden som beskriver mittskeppets bredd i förhållande til husbredden. Spannlängd är sedan avståndet mellan bockarna i husets längdriktning. De takbärande bockarnas placering kan på så sätt systematiseras avseende enhetlighet och symmetri för att beskriva husets funktionsindelning.. Figur 4. Ett exempel på hustypologi. Hustyp B1a. Lång spannlängd, smalt mittskepp. Datering med tyngdpunkt romersk järnålder och folkvandringstid. (Göthberg 2000). Göthbergs typindelning kan ses som en utveckling av de indelningar som tillämpades i Fosieundersökningarna av Björhem & Säfvestad. Men baseras här i första hand på undersökta lämningar i Mälarlandskapen. De öländska och gotländska stengrundshusen har en annan typindelning i huvudsak baserad på husens längd, som utfördes av Mårten Stenberger respektive Nihlén & Boethius på 1930 talet (Göthberg 1995). I Danmark har Lejre spelat en avgörande roll för hallhusens utveckling, en sk. Lejre type tillkom redan på 800-talet och blev förebild för husen i Vorbasse, Omgård och Saedding (Waterbolk 1994 s. 101 f).. 10.

(16) Det måste i detta sammanhang påpekas, att kronologin och typindelningen inte alltid följs åt. En hustyp kan förekomma under en längre tidsperiod vilket innebär att en noggrann datering spelar en central roll (Göthberg 2000 s. 19 ; Vinberg 1995). I Klasro i Sollentuna dras paralleller till perioden bronsålder eller tidig järnålder (Herschend, Norr & Reisborg 1993 s. 88). Ett annat problem är att lokala variationer i husbyggandet kan vara påtagliga, skriver Michael Olausson rörande bebyggelsen i Uppland och Södermanland. Detta innebär en kronologisk osäkerhet vilket i sin tur innebär att det är vanskligt att göra jämförelser mellan avlägsna regioner (Carlie 1999 s. 143 ; Göthberg 2000 s. 89). 5:4 BALANSERADE, ÖVER- OCH UNDERBALANSERADE TAK I redovisningar av olika hustyper förekommer begrepp som balanserad takkonstruktion. Med detta menas att de inre raderna av takbärande stolphål kan ha olika inbördes avstånd sett i husets tvärsnitt. Figur 5. Exempel på husplaner från Skåne med schematiska tvärsektioner som visar husens typindelning och balansering avseende takkonstruktionens stödpunkter. Skissen överst till vänster är balanserad och de två övriga underbalanserade. (Herschend 1989). Men först och främst indelas hus i en-, två- eller treskeppiga konstruktioner. I enskeppiga vilar taktyngden på väggarna. I tvåskeppiga hus finns det stolpar i husets mittaxel vilket gör att taktyngden fördelas både på väggar och mittstolpar (mesulor). Treskeppiga kännetecknas av att taktyngden vilar på två rader av stolpar och på ytterväggarna. Stolparna är vanligen placerade parvis och förbundna med en horisontell bindbjälke och kallas då för bock. Treskeppiga hus kan sedan delas in i underkategorier med utgångspunkt i fördelningen av taktyngden mellan väggarna och de inre stolparna (Göthberg 2000 s. 66, Näsman 1983 s. 191 f). 11.

(17) Om stolphålen är nedgrävda mitt emellan yttervägg och husets mittlinje är takkonstruktionen balanserad. Mittskeppet är då halva bredden av husets inre totala bredd. Mittskeppets bredd benämns även bockbredd och anges i en del skrifter som TQ-kvot (Trestle Quotient eller bockkvot). Om bockbredden är längre än halva husbredden talar man överbalanserade hus, lågt TQ. Motsatt blir då, det underbalanserade taket som har ett smalare mittskepp och högt TQ. I hus med konvexa väggar anges TQ vid husets största bredd. (Komber 1989 s. 26 ; Göthberg 2000 s. 20 f ; Herschend 1989 s. 83 f). Bente Draiby tolkar bockkonstruktion med mittås som avsedd för tak med en lutning mindre än 45º. Vilket skulle kunna tolkas som lämpligt för tyngre takkonstruktioner som torvtak.. 5:5 TOLKNING AV HUSTYPER För att belysa lite av de tolkningssvårigheter som uppstår i samband med husrekonstruktioner har jag valt att exemplifiera med hustyper som flitigast kommit att diskuteras och refererats till. 5:5:1 EXEMPLET HEDEBYHUSET Denna hustyp har stått som förebild i många rekonstruktionssammanhang och tolkningsunderlag. Det är ett välbevarat vikingatida hus från Haithabu/Hedeby i Tyskland. Huset är byggt i flätverksteknik, där både konstruktion, vägghöjd, takhöjd, takvinkel och dörrhål är bevarat, dock ej den bärande förmodade ramkonstruktionen. Husets yttre snedsträvor (Fig. 6 o 7) har varit föremål för livliga diskussioner. Rosberg tar upp problemet med stabilitet i ramverkshus med exempel från Hedeby och Dorestad (Rosberg 2009 s. 64; jfr Ambrosiani 1992 s. 31) och konstaterar att det inte finns liknande konstruktioner på Birka eller Sigtuna med yttre snedsträvor. Andra fyndplatser med snedsträvor är Elisenhof (Hauglid 1976). Notera den stora skillnaden i redovisning av de yttre stolpstöden och den nedre långväggens konvexa sträckning (jfr. Fig. 6 och Fig. 7). Oregelbundenheten i snedsträvornas stolphål skulle kunna tolkas som att dessa inte ingår i själva grundkonstruktionen och är sekundära. I Schultzes uppmätning (Fig. 7) är långväggarna inte parallella. Den konvexa väggen och snedsträvorna skulle kunna tolkas som att de följer en för tiden och i området rådande byggnadstradition(Schultze 2008). Den raka väggen med enhetligt placerade snedsträvor förklaras av de ligger intill en tomtgräns och att de är primära. Man kan också vända på resonemanget och se på tolkningen utifrån ett symmetriskt perspektiv. De två rummen till höger skulle kunna tolkas som en grundplan. Måtten 17x27 fot ≈ 5x8m, stämmer då rätt bra överens med en förekommande husstorlek i vikingatidens stadsbebyggelse (jfr. Ambrosiani 1996). Huset har då i det närmaste en rektangulär form med parallella väggar. Snedsträvorna är enhetligt placerade med ett kortare avstånd på tomtgränssidan och sannolikt sekundära, vilket delvis baseras på att granntomtens hus saknar snedsträvor (Schultze 2008). Det vänstra rummet skulle då kunna tolkas som en i all hast utförd tillbyggnad. Snedsträvorna sattes dit efter att huset blivit instabilt av taktyngden. Detta sagt utan att ha tagit hänsyn till datering av fyndmaterial i huset eller stratigrafiska omständigheter .. 12.

(18) Figur 6. Schietzels tolkning från 1981. Huset finns rekonstruerat i full skala på Moesgaard i Aarhus, Danmark (Rosberg 2008).. Figur 7. Schultzes tolkning 2008. Huset finns rekonstruerat i full skala i Haithabu, Schleswig(Schultze 2008).. Det jag vill diskutera här handlar mer om olika möjligheter till tolkning av ett och samma hus baserat på grundplanens utseende. Med min praktiska bakgrund ser jag Schultzes uppmätning intressantare då den är betydligt noggrannare utförd och öppnar för nya möjligheter till nya tolkningar. Schietzels tolkning är i jämförelse helt låst vid vad han vill se. Problemet är att den avviker alltför mycket från utgrävningsplanen. Man kan vare sig backa eller söka sig framåt med Schietzels förslag. Alltför schematiska framställningar av husplaner i publikationer kan skapa onödiga problem. 13.

(19) 5:5:2 EXEMPLET TRELLEBORGAR-HALLHUS Trelleborgshusens grundplaner med dubbla konvexa stolprader har diskuteras flitigt inom den arkeologiska husforskningen. Kännetecknande för borganläggningarna är den stränga geometriska planläggningen i modulsystem. Husen har konvexa långsidor i dubbla rader. Husen är av en ny typ i form av enskeppiga hallhus från perioden sen vikingatid, 900-tal (Draiby 1994 s. 30). Hallen som hus betraktat, tolkas som ett exempel på samhällets stratifiering och behovet av att formalisera maktcentra. Vallhagar på Gotland uppvisar hus med ”ett rum”och betraktas då som en tidig form av hallhus (Herschend 1994 s. 54). Jag har själv noterat att Krigarnas Hus (Fig. 18) på Björkö är en kopia av Hus 4 i Norslunda (se Fig. 4) och det skiljer drygt 300 år mellan husen. Carlie har gjort samma iakttagelse vid tolkningen av Kärratorp i Halland som han menar är identisk med ett hallhus i Lejre, Danmark (Carlie 1999 s. 97). Anl. nr. 101 var ett stort långhus i Fornsigtuna beläget på en platå, 10m bred och 40 m lång troligen tillhörande den dåvarande kungsgården på 900-talet. Jonas Ros menar att hallbyggnader med största sannolikhet fortsatte att användas in i det urbana samhället på medeltiden (Ros 2009, s. 38 f). Den yttre stolpraden i hallhusen tolkades av arkitekten C-G Schultz på 1940-talet som stolphål för svalgång eller som en stolphålsrad för snedsträvor (Schmidt 1973) och nu senast som stolphål för böjda taksparrar (Komber 2001). Böjda jordgrävda taksparrar har dock diskuterats tidigare (Lundberg 1981) och faktiskt även av Schmidt i sitt första förslag till rekonstruktion av Fyrkathuset (Olsen & Schmidt 1977). Debatten har kommit att överföras till svenska treskeppiga hus med rännor utanför långväggarna genom att de skulle vara en variant av Trelleborgshusen. Krigarnas hus är ett exempel på denna tolkning (se Holmqvist Olausson & Åhfeldt 2002 s. 21 f). På senare år har emellertid denna tolkning kommit att ifrågasättas. Främst på grund av avsaknaden av regelbundna stolphål i rännorna. Angående husrännorna i Gene har Liedgren och Carlie hävdat att det rör som om dropprännor medan Ramqvist och Edblom menar på att det är frågan om dubbla väggar (Edblom 2004 s. 22 f). Slutligen vad gäller konstruktioner, vill jag ta upp stabilitetsproblem då detta kan avspegla sig i en husplan. Det får anses som vedertaget att de treskeppiga husen hade bindbjälkar mellan de inre stolparna och väggarna. Om de var överbalanserade fick de ta upp större delen av taktyngden. I denna konstruktion ingick även en mittås förutom sidoåsarna. Detta i sin tur torde ha krävt relativt stora dimensioner virke för att klara belastning. Komber hävdar dock att statiska beräkningar inte belägger detta (Komber 1989 s. 39). En huskonstruktion med långa bindbjälkar bör då sannolikt avteckna sig i husplanen eftersom bindbjälken från bocken måste fästas i en väggstolpe som står i linje med stolpbockarna såvida man inte löst detta konstruktiva problem på ett annat sätt.. 14.

(20) 6. GEOMETRI Hypotesen att geometri använts vid planläggningen av hus vill jag förankra genom att lyfta fram de geometriska utgångspunkter som var kända för planläggning av ett hus före och under järnåldern samt exempel från historiska källor på hur de användes under tidig medeltid. Cirkeln är den geometriska figur som jag först och främst vill behandla. 6:1 GEOMETRI I ETT FÖRHISTORISKT PERSPEKTIV I det forntida Egypten användes både aritmetik och geometri för allehanda konstruktioner. I Mesopotamien och Babylon användes bland annat ett instrument kallat Groma (Fig. 8) inom lantmäteriet, för att lägga ut vägar mäta vinklar m.m. (Humpert & Schenk 2001).. Figur 8. Skiss föreställande romerska lantmätare som använder ett Groma instrument (Humpert & Schenk 2001).. Metoderna utvecklades vidare i det antika Grekland och under Romarriket. Pythagoras, Euklides, Archimedes och Ptolemaios, verksamma i kronologisk ordning från 500-talet f.Kr till år 0, är de mest kända matematiska tänkarna under antiken. De utvecklade problem kring beräkningar av ytor och volymer när det gällde geometri. Pythagoras sats och gyllene snittet (se Fig. 13) är begrepp vi alltjämt använder inom arkitekturen. Ett återkommande tema inom grekisk matematik är problemet att dela cirkeln i ett antal lika delar, Euklides utför delningen i fem delar med passare och linjal, Archimedes måste använda mer komplicerade hjälpmedel och Ptolemaios är intresserad av att beräkna längden av en korda som upptar en lämplig del av cirkelperiferin (Aaboe 1989 s. 62 se även Fig. 17).. 15.

(21) Figur 9. Vitruvianske mannen, cirkeln och kvadraten. Den romerske arkitekten Vitruvius ca år 0. åskådliggjorde symmetri och ideala proportioner på detta sätt. (Vitruvius 1989). Man as the image of God embodied the harmonies of the Universe, the Vitruvian figure inscribed in a square and circle became a symbol of the mathematical sympathy between microcosm and macrocosm. How could the relation of Man to God be better expressed, we feel now justified in asking, than by building the house of God in accordance with the fundamental geometry of square and circle (Wittkower 1988, s 25).. Med en passare och linjal kan man med hjälp av två cirklar åstadkomma en liksidig triangel och med trianglar kan man mäta avstånd sk, triangulering. Ett måttsnöre med 12 knutar kan användas till att mäta räta vinklar. (se Fig. 10). Snöret kan indelas i fot eller alnar. En aln = två fot = 594 mm. Romerskt mått. 12 alnar = 7,16 meter. Figur 10. Olika sätt att mäta ut en rätvinklig triangel och rektangel med ett snöre som har tolv knutar. (Les Tracés de Géométriques ?). 16.

(22) 6:2 EXEMPEL PÅ GEOMETRISKA FÖRHISTORISKA ANLÄGGNINGAR Geometriskt uppbyggda förhistoriska anläggningar förekommer oftast i runda, kvadratiska, rektangulära eller eliptiska grundformer. I England finns mängder av runda befästa anläggningar sk Mottes från yngre järnålder in i medeltiden (Higham & Barker 1992). Fortifikationer i form av ringborgar hittar vi främst på Öland. Den äldsta anläggningen, Eketorp I, i Eketorps Fornborg ett bra exempel från romersk järnålder (Näsman 1976 s.45 f). Det är möjligt att denna är planlagd som en 24-sidig polygon. Bålverket i Tingstäde träsk är en annan typ av anläggning som mer bygger på kvadratur i den geometriska planläggningen (Rönnby 1994 s. 178). Den italienske arkitekten Guidoni beskriver i sin bok Primitive Architecture olika typer av primitiva byggnadsskick som än idag finns att studera. Här återfinns alla varianter av husplaner, runda, ovala, njurformade, kvadratiska, rektangulära. I Tchad och Kamerun har Guidoni funnit ett par exempel på en typ av cirkelrunda hus placerade i en cirkel runt hövdingens hus. I andra exempel syns tydliga geometriska mönster i byars planläggning. Han visar även på kringbyggda antropomorfa planläggningar av boplatser som baseras på mytologiska föreställningar om den mänskliga kroppen. Andra exempel av intresse är några hus från Madagaskar där han visar den schematiska planen av rektangulära hus där stolpsättning sker med geometriska förtecken (Guidoni 1975 s. 78). Jag tänker här inte utveckla dessa analogier med olika typer av hus och dess planläggning, men tanken är att försöka vidga mitt eget perspektiv när det gäller föreställningar om hur människor tidigare kan ha tänkt när det gäller utformning av husplaner och anläggningar.. Figur 11. Ett geometriskt exempel med Aubrey Holes cirkeln i Stonehenge, England. som utgörs av en 56 sidig polygon. Figuren som här illustreras sammansatt är i Johnsons & Pimpinellis artikel separerade som Figure 1 och Figure 9 (Johnson & Pimpinelli 2008).. En relativt nyligen genomförd intressant studie är Johnson & Pimpinellis arbete för att tolka det cirkulära sk Aubrey Holes som omger den centrala megalitkonstruktionen i Stonehenge (se Fig. 11). De visar att cirkeln (troligen anlagd i Fas I) med sina 56 stolphål konstruerats med hjälp av en genial geometrisk konstruktion i ett system av cirkelbågar (Johnson & Pimpinelli 2008 s.3 f).. 17.

(23) En annan studie av Humpert & Schenk visar att geometriska system använts för planläggning av städer under tidig medeltid (se Fig. 12). Studien, som är omfattande, fokuserar främst på tyska städer. De visar att det vid planläggningen använts system av cirklar, trianglar, s-kurvor, kvadrater, rektanglar och räta linjer. Studien omfattade även praktiska fältförsök med käppar och långa linor. Försöken visade att att det var möjligt för 10 personer att planlägga den centrala delen av en mindre stad på en dag. Studien kunde även konstatera en mycket hög noggrannhet vid uppmätningarna (Humpert & Schenk 2001 s. 64 f). Jag vill även framhålla den vikingatida handelsplatsen Birka som i en tidig fas förefaller varit planlagd med cirkelbågar (Ambrosiani 1996 s.38 f).. Figur 12. Geometrisk planläggning av stadsplan med hjälp av cirkelbågar. Figuren visar den medeltida stadsplanen i Kenzingen, Tyskland (Humpert & Schenk 2001).. 6:3 SYMMETRI OCH PROPORTIONER Claus Ahrens har i sin sammanställning om Europas tidiga träkyrkor tagit med planritningar på samtliga. Vid en inledande genomgång kan jag konstatera att planerna från tidiga svenska träkyrkor visar att proportionerna på långhusen är tämligen enhetliga till skillnad från koren och förefaller som att de bestämts av det sk gyllene snittet (Fig. 13) Denna rektangulära form kan man få ur en halvcirkel, vilket preliminärt skulle ge stöd för hypotesen om cirkeln som figur/instrument även för planläggning av förhistoriska hus. Ett exempel är då Lund 4 (S:t Trinitatis) som är en stavkyrka från 1000-1100 talet (Ahrens 2001 s. 248 f).. 18.

(24) Figur 13. Grafisk figur som visar Pythagoras sats. Punkterna A-H-F-E utgör det gyllene snittet (Aaboe 1989).. I samband med de medeltida kyrkorna diskuterar Reisnert i Medeltida husbyggande husplaners storlek och form. Han visar med skisser hur husplaner kan indelas i lika stora rektangulära eller kvadratiska ytor. Ett rum kan geometriskt bestå av 4 st rektanglar eller kvadrater. Här handlar det om tidigast 1300-tal och stenhus i stadsbebyggelse (jmf. Eriksson o Augustsson 1989). Reisnert skriver att ”...kvadratisk planlösning visar en relativt standardiserad storlek till skillnad mot de rektangulära byggnadernas, där stora variationer förekommer” (Reisnert 1989 s. 216). Han menar vidare på ”...att bredden bestäms av virkesdimensioner medan längden styrs av ekonomiska begränsningar, tillgång på mark, byggnadens funktion samt arkitektoniska normer” (Reisnert 1989 s. 216). Günther Binding menar att den tidiga medeltidens kyrkobyggare använde mätstavar, snören och skisser och anvisningar som sedan överfördes till byggmästaren och hantverkarna. Dessa förefaller inte att ha varit så detaljerade utan man visste ändå hur det skulle gå till med hjälp av geometri och matematik (Binding 2002 s. 74 f). Det vikingatida hallbyggandet och järnålderns rätt avancerade form av båtbyggeri bör rimligen vara kopplat till den geometri vi kan skönja i den tidiga medeltidens träkyrkor. Sjömars undersökningar av medeltida takstolar från 11-1200-tal visar symmetri i form av liksidiga trianglar (Sjömar 1988, s. 178 f). De konvexa former vi finner hos treskeppiga långhus kan tolkas som en strävan efter soliditet. Ett medeltida timmerhus skulle även det se resligt och stabilt ut. ”Medlet att åstadkomma detta var att förstärka de konstruktivt betingade linjerna. Estetiken, föreställningen om hur ett solitt hus skulle se ut, användes som en intuitiv ”dimensioneringsnorm”; nedböjning motverkades med överhöjning, sammanfallning med utåtriktade linjer, utsatta lägen med skydd etc.” (Sjömar 1988 s.77 ; Komber 1989 s. 39 f).. 19.

(25) 6:4 GRAVAR OCH BILDSTENAR. Figur 14. Gravröse från Barshalder i Grötlingbo, Gotland. Tre koncentriska cirklar mellan centralröse och yttre flisgång (Manneke 1991).. Figur 15. Bildsten från Väskinde med virvelhjul. 6-sidig polygon-hexagon. Romersk järnålder (Nylén & Lamm 1987).. På Gotland finns det många cirkelrunda gravrösen av varierande storlek och komplexitet. De har oftast en kantkedja och kan vara uppbyggda i flera faser och ringar. Manneke skriver ”Utrymmet mellan denna flisgång och centralröset var dekorerat med tre koncentriska cirklar av svallade, mindre gråstenar” (Manneke 1991 s. 26 se även Fig. 14). Virvelhjul finns inristade på flera gotländska bildstenar från romersk järnålder (Nylén & Lamm 1987). Virvelhjulen eller solsymbolerna är ristade med passare och solekrarna kan vara indelade i polygoner med 4, 6, 8 eller 12 sidor. I vissa fall är även kantdekorens solstrålar gjorda med passare (se Fig. 15).. 20.

(26) Hemse stavkyrka av Ekhoff daterad till 1000-talet. Alla väggstavar utom fem har ornering i form av tre stycken koncentriska ringar i grupper om fem på varje stav (Ekhoff 1914-16 s.89 f, se även Fig. 16). En del av dessa har ett inbördes proportionsförhållande 1:1, 1:2 och 1:3 dvs cirklarnas radie är hälften eller en tredjedel av den största cirkelradien. Symboliska figurer med tre ringar förekommer bland annat även på hällristningar. Frågan är hur man ska tolka ringarnas symbolik och utan att kunna belägga något så är det lite av ett sammanträffande att just tre cirkelradier är lämpligt för att planlägga ett treskeppigt järnåldershus.. Figur 16. Ornerad stavplanka med tre cirklar. Hemse stavkyrka. Från 1000-talet. SHM, Tumba, Frottage av M. Sjöholm.. Kontentan av detta är att det under förhistorisk tid fanns beprövad teknik och hjälpmedel för att bedriva ett effektivt lantmäteri med hög precision, planläggning av hus och anläggningar och att resultatet av detta ännu är bevarat förutsatt att man kan identifiera detta. Frågan är nu om det i en något förenklad form är möjligt att överföra till de treskeppiga långhusen. Jag skriver förenklad då jag är av den övertygelsen att man under förhistorisk tid inte behövde mer än två eller tre cirkelradier for att rita upp en husplan. Jag tror också att det förhåller sig som så att dessa radier stod i en proportionelig relation till varandra vilket medför att man kan bestämma ett valfritt breddmått och sedan ger sig resten med en proportionsindelning och placering av markörer till stolphål. När det gäller Birkas och Sigtunas stadsplaner har Björn Ambrosiani föreslagit, att dessa inledningsvis kan ha skissats upp med ett system av cirkelbågar med utgångspunkt från dåvarande strandlinje. I sina senare faser överges detta system för en friare form av stadsplan. Husen på Birka har trapetsoida former likväl som tomterna vilket torde bero på stadsplanebilden med solfjädersform. (Ambrosiani 1996 s. 38 f ).. 21.

(27) 7.. FALLSTUDIER. Materialurvalet baseras på utgrävningsplaner av treskeppiga långhus från förromersk järnålder till och med vikingatid i Sverige och redovisas med 10 fallstudier tagna från landskapen Uppland, Södermanland, Öland, Ångermanland samt Jylland i Danmark som förlaga till studien. 7:1 MATERIAL OCH METOD I ANALYSEN Varje fallstudie inleds med ett kort utdrag från grävrapporten som beskriver huskonstruktion och en tolkning av husplanen. Jag redovisar sedan min egen studie punktvis och med hjälp av en separat geometrisk skiss i samma skala som utgrävningsrapporterna. I tre fallstudier är den geometriska planen inritad i utgrävningsplanen. Fallstudierna varierar i utseende och utförande för att visa på, hur det kan se ut beroende på studieunderlag. De har även skiftande kvalitet och är i vissa fall först kopierade och sedan inscannade När det gäller ritningar och skissers måttskalor kan också dessa variera. Skalenliga skillnader har inte någon avgörande betydelse för förståelsen av ett geometriskt arbetssätt. Däremot är det önskvärt att vara enhetlig med detta i publikationssammanhang och då använda skala 1:200. I redovisningen återges arbetsgång med passare och linjal och hur man kan använda dessa för att med cirkelbågar tolka stolphåls eventuella samband i en husplan. I fält använder man snöre, käppar och stenar. Till hjälp att förstå provmätningarna används följande litterering: Största yttre och invändiga bågradie benämns 1:1. Skärningspunkter anges med resp. radie Halva denna radie 1:2 En tredjedels radie 1:3 Två tredjedels radie 2:3 Centrumlinje = Y Mittlinje = X Tvärlinjer benämns med bokstäver A, B, C, ……. Stolpbockar benämns med siffror 1, 2, 3, …….. Observera att gemensamt för alla fallstudier är att på utgrävningsplanerna är mina egna tillägg gjorda med röd eller blå färg. Mittlinje och centrumlinje är färgade för att underlätta jämförelser.. 22.

(28) 7:2 TRELLEBORGARNAS GEOMETRI De danska vikingatida borganläggningarna anses, enligt rådande forskning, vara geometriskt planlagda. Följande fallstudier baseras då på förståelsen av hur dessa anläggningar konstruerats. Först ett försök till geometrisk analys av de sk Trelleborgarna byggda i mitten av 900-talet i Danmark. Borganläggningarna Trelleborg, Aggersborg, Nonnebakken och Fyrkat har varit föremål till intensiva diskussioner rörande tolkning av hallbyggnader och förekomst av dubbla stolprader. Anläggningarna följer ett strängt geometriskt mönster med en cirkelrund koncentrisk vall och är indelade i fyra kvadranter med öppningar i varje väderstreck. I kvadranterna finns det grupper av fyra hus uppställda i fyrkant, där hushörnen tangerar varandra och ett mindre rektangulärt hus. Beroende på borganläggningens storlek finns det olika antal grupper i varje kvadrant. Fyrkat har 1 grupp i varje, inalles 16 st hus medan Aggersborg har 12 vilket totalt blir 48 hus. Husen är ca: 9 m breda och 36 m långa där långväggarna har svag, men markerad konvex form. De är av hybridform typologiskt sett, då de är enskeppiga och har två mellanväggar med bockar. Typologi: Hustyp C (Göthberg 2000 s. 79). Alla hus i alla anläggningar ser likadana ut. Man kan med gott fog säga att hustypen är ett exempel på en urtyp till ett typhus. Holger Schmidt bedömer anläggningen som geometriskt indelad i ett rutmönster och även Draiby menar att Trelleborgarna är uppmätta med en romersk fot i modulsystem (Draiby 1994). Det grundar sig sannolikt på att anläggningarna har två korsade mittaxlar. Det är mycket möjligt att konstruktörerna till dessa anläggningar valde att förhålla sig så, särskilt när man ser Aggersborgs plan som mycket påminner om ett romerskt härläger (Schmidt 1994 s.43 f). 7:2:1 EXEMPLET FYRKAT Att dela in en markyta i ett rutmönster, är en möjlig metod, men det förefaller rätt mycket enklare att använda cirkelbågar för att upprätta husplanerna. För att då pröva detta, har jag valt Fyrkat som är den minsta anläggningen av de jag tagit upp här ovan. Holger Schmidt har i sin publikation Fyrkat en Jysk vikingeborg, ritningar på husen och hela borganläggningen (Olsen & Schmidt 1977). Det tar en stund innan man ser hur planen ser ut. Det är lätt att tappa bort sig när man börjar rita cirklar. Men om man studerar Fyrkatskissen i Fig 17, så har jag ritat in några cirklar och linjer som markerar huvuddragen i anläggningen. Man börjar med att bestämma en mittpunkt som allt utgår ifrån när det handlar om cirklar. Efter att ha bestämt att borgen ska ha två 132m långa axlar i rät vinkel och lagt ut dessa, kan jag slå ut en stor cirkel med radien 66m Sedan delar jag 66 på hälften och får ett 33m långt snöre. Med denna radie slås en cirkel runt mittpunkten. Nu kan jag konstruera en oktagon med samma radie. Man utgår då från den mindre cirkeln där den skär mittaxlarna. Om jag nu slår fyra cirklar så kommer dessa att markera en ny skärningspunkt i varje kvadrant. Om dessa förbinds med varandra med en streckad linje genom mittpunkten, så kommer centrum i varje kvadrant vara där denna linje korsar den första lilla cirkeln vi gjorde. Tittar man noga på ritningen så finns det en liten husgrund placerad mitt på denna denna punkt. Den stora cirkeln har nu 8 skärningspunkter på den stora cirkeln. Förbinder man dessa med varandra med en rak linje (korda), blir det en oktagon. Via oktagonen erhålls en ny borgvallscirkel 23.

(29) som har en diameter på 120m. Delas detta mått med fem får man 24m. Med denna radies centrum placerad i varje kvadrants mitt, markeras ytterhörnen på husen. Kortas snöret till hälften en gång till, markeras de hushörn som ligger närmast mittpunkten i borgens centrum. Så här kan man fortsätta och det handlar i första hand om att dela den största cirkelradien i halva längden eller tredjedelar, som vi kommer att se i de fortsatta fallstudierna. Vitsen är ju att använda så få som möjligt och i en viss ordning. I det här fallet används flera olika radier och måttsättningar, då anläggningen är rätt avancerad med många hus. Faktum kvarstår, att alla hörn, mittpunkter, innerväggar, förstugor osv kan mätas in med ett snöre relativt enkelt, förutsatt att man har det rätta ”tänket”. Det är det som jag letar efter.. Figur 17. Ett försök till geometrisk tolkning av den danska borganläggningen Fyrkat på Jylland. Geometrisk figur inritad av M. Sjöholm på Schmidts planritning (Olsen & Schmidt 1977).. 24.

(30) 7:3 KRIGARNAS HUS Krigarnas Hus, Arkeologisk undersökning av ett hallhus i Birkas Garnison. Borgar och Befästningsverk i Mellansverige 400-1100 e.Kr. Rapport 4 Arkeologiska Forsknings Laboratoriet Stockholms Universitet. Stockholm Rapportbeskrivning (Figur 18) Krigarnas Hus är ett treskeppigt vikingatida långhus av hallhus typ och fynddateras till andra halvan av 900-talet. Huset är 19m långt och 10m brett med konvexa långväggar och raka gavlar. Väggar har tätt ställda stenskodda stolpar med ett inbördes avstånd på ca 0,5-0,75m. 1m utanför väggarna finns en väggränna som i västra delen av huset har ett par stolphål. De inre takbärande stolparna har stått i par. Stolpparen har varit tre till antalet med lång spannlängd. Den södra halvan av huset är artificiellt terrasserad. Huset har byggts på äldre lämningar och har haft en rätt kort nyttjandetid. (Holmqvist, Olausson & Kitzler-Åhfeldt 2002). Typologi: Hustyp B1a (Göthberg 2000 s.51) Geometrisk provmätning (Figur 19) Detta var med detta hus som jag upptäckte möjligheten att arbeta med geometri. I mitt arbete med utgrävningsplanen insåg jag att den föregående tolkningen utgjorde ett hinder i mina försök till tolkning. För att frigöra mig från denna märkte jag ut centrum på alla stolphål med en punkt. Sedan markerade jag möjliga hörnstolpar och bockarnas stolphål. Nu blev det genast enklare att pröva sig fram till cirkelradier som fångade in de konvexa väggarnas stolphål. Jag fann då att jag med hjälp av tre cirkelradier kunde få med i princip samtliga stolphål i de konvexa långväggarna av det sannolikt yngsta huset. Jag kunde även få med den inre bockkonstruktionens stolphål. Det som gjorde tolkningen svår inledningsvis var att jag efter många försök insåg att huset var nedkortat i ena änden och förlängt i den andra. Dessutom var huset ombyggt en gång eventuellt två gånger. En fortsatt studie får klargöra detta. Huset kan således vara planlagt med hjälp av cirkelbågar och sedan anpassat till de topografiska förhållandena på platsen. Med Fig 26 och 27 kan vi studera hur jag inledningsvis arbetade med husplanen. De två första stegen i arbetsgången blir då: • Överför utgrävningsplan till punktritning. • Rita centrumlinjen Y och konstruera mittlinje X med hjälp av cirkelbåge 1:1. • Slå två cirklar med bågradie 1:3 med centrum placerad i krysspunkterna på bågradie 1:1. • Hörnstolparna fås genom att från centrum på X-axeln markera bågradie 1:3 tre gånger åt vardera hållet. Vid yttersta markeringen slås en cirkelbåge som kommer att korsa den tidigare bågradien som utgick från krysspunkterna 1:1. Kommentar Den geometriska planens bågradie till ytterväggar är här 100 fot. Det finns en mindre konstruktion som har bågradie 90 fot som syns bäst utmed norra långväggen. Det äldre mindre huset fungerar mycket bra med den geometriska konstruktion som visas i Fig 1.. 25.

(31) KRIGARNAS HUS Krigarnas Hus, Arkeologisk undersökning av ett hallhus i Birkas Garnison.. Figur 18.. Figur 19.. TOLKNINGSPLAN. GEOMETRISK PLAN. 26.

(32) 7:4 GAMLA UPPSALA Södra terassen Rapportbeskrivning (Figur 20) Treskeppigt långhus med uppskattad datering av John Ljungkvist till andra hälften av 800-talet och möjligen in på 900-talet (Ljungkvist 2000 s.145 ff). Huset är endast utgrävt i sin södra del och förfaller vara en form av större hallbyggnad. Huset synliga norra sektion har två stolpbockar varav den södra verka vara placerad i en gavelvägg. Den södra sektionen kan vara en tillbyggnad där den södra gavelns breddmått är 4m. Den övre sektionen är 8,5 meter bred mellan de relativt tätt ställda väggstolparna. Utanför de bågformade konvexa långväggarna syns en ränna. Typologi: Hustyp C (jfr Göthberg 2000 s79). Geometrisk provmätning (Figur inritad i 20) • Formen uppvisar en tydlig symmetri vilket innebär att det bara är att förlänga huset genom att slå ut väggbågarna tills de korsar varandra på norra sidan och i södra. • Nu kan vi markera en mittpunkt. • Radie 1:1 slås ut varpå mittlinjen X kan ritas in. • Med radie 1:2 går vi två steg åt vardera hållet och markerar detta på mittlinje X. • Från den sista markeringen slår vi en halvcirkel mot resp. gavel. Där cirkeln korsar vägglinjen ska det stå en hörnstolpe eller som på ritningen två hörnplankor?. • Vi markerar de norra stolparna med tvärlinje A och den befintliga gavelväggen med B.. Kommentar Byggnadens storlek uppgår nu till totalt 46m om vi fördubblar längden av den utgrävda delen. Den centrala sektionen utan tillbyggnad är då 22,95m.. GAMLA UPPSALA Södra terassen 27.

(33) Figur 20. TOLKNINGSPLAN MED INRITAD GEOMETRISK PLAN. 28.

(34) 7:5 GENE Hus II Långhus i Gene. Umeå Universitet. Umeå. Rapportbeskrivning (Figur 21) Hus II är ett treskeppigt långhus daterat till 400-600 e.Kr och. Alldeles bredvid Hus II ligger hus I som är daterat till 100-400 e. Kr. Huset är 40 m långt med svängda långsidor och 8m mellan innerväggarna. Vid de rundade gavlarna är innermåttet 7m. I huset finns 8 st takbärande stolpbockar med en bockbredd på 2 m. Spannlängderna varierar med två korta i söder och fyra långa i den norra delen. Längsta spannet är 7m. Vägghöjden bedöms att vara 1,5m. Runt hela huset finns en yttre väggränna som kan ha tillhört en flätad yttervägg. Huset är ett mångfunktionellt bostadshus (Edblom 2004 s. 21-22). Typologi: Hustyp B1b (f anm Göthberg 2000.) Geometrisk provmätning (Figur 22) Huset förefaller vara symmetriskt med en trolig mittpunkt räknat från gavlarnas stolpbockar. • Överför utgrävningsplan till punktritning. • Markera linje Y vid stolpbock nr 4. • Slå bågradie 1:1, halva husbredden, för att sätta ut mittlinje X. • Markera två gånger åt båda hållen från mittpunkten med radie 1:1 till gavlarna samt en gång till i den södra skärningspunkten. Nu har vi fått med gavlar och träffat bock nr 1. • Markera radie 1:2 på hela mittlinjen X. Då får vi med stolpbock nr 2. • Markera med radie 2:3 åt norr två gånger och söder två gånger så har vi stolpbock nr 5 och 6. • Stolpbock nr 3 kan vi fram genom att mäta med radie 2:3 från båge 1:2 vid nr 1 och första avsättning av 1:2 på mittlinjen söderut. Kommentar Den geometriska uppmätningen visar att huset är symmetriskt. Jag har inte tagit med hur man får fram bockbredderna som varierar en del. Huvuddragen är dock tydliga. Vi kan se att husets ytterväggar är raka i den sektion som utgörs av bågradie 1:1 i mittsektionen. Jag har noterat att det äldre Hus I har i princip samma geometriska upplägg men är något bredare. Proportionerna är de samma men Hus I har ingen väggränna. Man har troligen skalat ned breddmåttet och därmed bockbredden och lagt till en väggränna när man byggde Hus II.. 29.

(35) GENE Hus II Långhus i Gene. Umeå Universitet. Umeå.. Figur 21.. TOLKNINGSPLAN. Figur 22.. GEOMETRISK PLAN. 30.

(36) 7:6 SANDA Konstruktion 1 Sanda-en gård i södra Uppland. Bebyggelse från vendeltid till 1600-tal. Uppland, Fresta socken, Sanda 1:1, RAÄ 147 (UV-Mitt, Rapport 2004:15. Arkeologisk undersökning). Rapportbeskrivning (Figur 24) Huset är ca 25m långt och 6m brett från perioden 859-959 e.Kr. Ytterväggarna utgörs av tätt ställda stolpar i konvex bågform. Gavlarna har varit raka. Förskjutningar i vägglinjen tolkas som ingångar. Takkonstruktionen har burits av två stolpbockar med lång spannlängd. Taket har troligen varit valmat. Huset har använts som ett mångfunktionellt bostadshus (Åqvist 2004 s.12 ff). Typologi: Hustyp C (Göthberg 2000 s. 81). Geometrisk provmätning (Figur 25) Utgrävningsplanen är komplicerad då huset inte förefaller ha någon symmetri annat än i sin mittsektion. Tolkningsförslaget (Fig. 23) ser ut att bestå av tre st hus som är sammanbyggda. Med fokus på geometri så gäller det att försöka hitta en lämplig mittpunkt. Jag valde en punkt vid anläggning A435 nära härden i mittsektionen. Istället för att börja med en centrumlinje så bestämde jag mig för att att ta ut en mittlinje X med hjälp av väggarnas båglinjer. • Överför utgrävningsplan till punktritning och markera var mittpunkten ska sättas ut. • Slå väggarnas båglinjer. Radien på dessa får man söka. I detta fall handlar det i full skala om ca 40m. • Väggbågarnas skärningspunkter blir då X och konstruera centrumlinjen Y. • Vi slår radien 1:1 och från dessas skärningspunkter slår vi radien 1:2. Vi hamnar då på fyra möjliga stolphål som stolpbockar markeras med tvärlinjerna A och B. • Radien 1:2 avsätts på hela mittlinjen X för att se om man kan gå vidare från dessa. Kommentar: Den geometriska figuren visar att det är enklast att försöka utnyttja möjliga stolphålslinjer som utgör väggar. En vägledning är att först få en uppfattning om husbredden. Markeringen av möjliga stolpbockar markeras här som nr 1, 2 och 3 och tvärlinjer A och B visar symmetrin i figuren genom att cirkelradie 1:3 adderats till korspunkter på X-axeln. Nu stämmer inte figuren så bra med de stolphål som tolkats som stolpbockar i mittesektionen. Men det finns nu en fördel med att ha gjort denna figur eller mall, för nu kan man flytta runt eller storleksändra figuren på ett ljusbord eller med en dator och pröva sig fram till ett tolkningsförslag.. Figur 23. TOLKNINGSPLAN. SANDA Konstruktion 1. 31.

(37) SANDA-en gård i södra Uppland. Bebyggelse från vendeltid till 1600-tal. Uppland, Fresta socken, Sanda 1:1, RAÄ 147 (UV-Mitt, Rapport 2004:15. Arkeologisk undersökning).. Figur 24. UNDERSÖKNINGSPLAN. Figur 25.. GEOMETRISK PLAN. 32.

References

Related documents

omfattande spridningen av dem genom sociala medier, och dessa mediers sammanblandning av privata relationer och offentliga diskurser och bilder, möjligheten att blir allt mer

Att individualiserad musik eller sång påverkar kommunikationen under omvårdnadsarbetet mellan vårdare och personer med demens redogörs i flera studier (Götell m fl 2002; Götell m

Figur 8 visade att utsläppen av koldioxid har från sektorerna bo- städer och service tillsammans minskat med ca 20 % under åren 1995 till 2000 utan hänsyn tagen till inverkan av

Migrationsverket har beretts möjlighet att yttra sig gällande utredningen Kompletterande åtgärder till EU:s förordning om inrättande av Europeiska arbetsmyndigheten

Merparten av kommunerna följer upp de åtgärder de genomför, men detta görs huvudsakligen genom kommunens egna observationer och synpunkter som inkommer från allmänheten.

Platsbesök belastar vanligtvis endast timkostnaden per person som är ute� För att platsbesöket ska bli så bra och effektivt som möjligt bör det tas fram

Om undervisningen enbart berör elevernas sångtekniska förmåga utan att kunskaperna förankras med teoretiska begrepp kan konsekvenser uppkomma där eleverna har

De blev de första kvinnorna att representera folket och inte förrän efter detta val blev riksdagen fullt ut en demokratisk representation för hela folket. De fem kvinnliga