Praktik & Teori : Uppväxt

Praktik&Teori

01:2011

En tidskrift från Malmö högskola

Malmö högsk

ola

I detta nummer:

Oro, olust, utslag, blyghet, skamkänslor och det faktum

att det enda man har lagig rätt till är att skaffa barn

– tre år innan man får köra bil. Är tonåren den

optimala ångeståldern?

Första gången han hörde Aretha Franklin sjunga

började Ove, 12 år, att storgråta. Första gången

tonåringen Johan hörde Ramones fick han

”extremenergi”. Första gången är viktig i musik!

Staffan Tapper är fotbollslegenden som blev

bank-direktör som blev ungdomsansvarig med visioner. Han

menar att fotboll fortfarande är en arbetarklassport och

tror framtidens tränare också är lärare.

UPPVÄXT

Tapio salonen – barnfattigdomsprofessorn

Tiotusentals svenska barn oskyldigt dömda

Morgan Alling – värstingen som älskade skolan

06

28

34

Redaktör: Evelina Mildner Lindén och Magnus Sjöholm I redaktionen: Per M Eriksson

Ansvarig utgivare: Per M Eriksson Layout: Cajsa Fredlund, Fikon Design AB

Omslag: Bildbyrån AB, Hässleholm (unga MFF-supportrar på Swedbank Stadion i Malmö)

Bilder: Lotta Sjöberg

Foto: Caroline Alesmark, Bildbyrån i Hässleholm, Cecilia Franck,

Martin Grander, Magnus Jando, Fredrik Johansson HD/NST, Leif Johansson, Magnus Sjöholm, TV4 och Åsa Wallin.

Tryck: Exaktaprinting

Praktik&Teori ges ut av Malmö högskola www.mah.se/pt

Kontakta gärna oss på 070-481 91 21(EML), 0707-89 07 14 (MS)

”vet du vad uppvä

xt

betyder? ”

”NeJ, iNte äNNu!”

bara i skolaN. alltiNg. det är

alltid NågoN vill vara bäst

och är det iNte det så gör de

alltiNg för att bli bättre.”

Amanda 13 år

När Jag iNte faNN

s!”

”uppväxt för mig är deN tideN som

formar dig till deN persoNeN som

du ska vara resteN av livet. det

käNNs som om det är deN tideN då

maN har chaNseN att föräNdra

allt maN vill tills maN är NöJd med

sig sJälv och maN har blivit deN

som maN käNNer att maN kaN stå

ut med och vara resteN av livet.”

Judith , 16 år.

”låt aldrig diN

lillasyster hålla

eN fastlagsbulle”

Douglas 5 år

”lotta, du får iNte prat

a När

stora mäNNiskor prata

r, du

får väNta tills dom har

slutat.

– håhå, sa lotta, det ha

r

Jag Nog försökt, meN

det

går iNte. för dom sluta

r Ju

aldrig.”

ur Barnen på Bråkmakargatan av Astrid Lindgren

– vad är upppväxt?

– ett moNster!

– hur meNar du då?

– Jag vet iNte, mamma

du berätta!

– Jag täNkte du skulle

göra det!

– mamma, Jag kaN

iNte det, faktiskt

professorn och Rädda Barnens barnfattigdomsexpert Tapio Salonen till staden som formade hans liv.

Skam som show

och på schemat

Minskar skolämnet livskunskap elevernas psykiska ohälsa eller är det enbart förklädd sexualundervisning? Är tonårsdagböcker en kulturskatt för teaterscenen? P&T sammanförde Malmöforskaren Camilla Löf med Skambyråns Linda Backlund.

”Till en näktergal i Malmö”

Att vara Näktergal i Malmö är att vara mentor och förebild. P&T träffade skaparen, Carina Slid Lönroth, och en mentor som en gång själv hade en mentor, Eldar Ibisevic.

Tiotusentals oskyldigt

dömda barn

Polisen saknar riktlinjer, social-tjänsten saknar skyldigheter. Vad händer egentligen med barn vars föräldrar döms till fängelse? Annelie Björkhagen har skrivit en doktorsavhandling om svenskarna som är alltför små för det sociala skyddsnätet.

musikens makt, dess oerhörda skönhet men också om musiken musiken som ”orden språket saknar”. Plus en massa namedropping

naturligtvis….

Somliga spelar

i trasiga fotbollskor

I Malmö FF kan man mäta den ekonomiska politiken i bristen på fotbollsskor i små storlekar. Staffan Tapper ser barnfattigdomens konsekvenser och tror att läraren och idrottstränaren är samma person i framtidens skola.

Curlingstudenter?

Har sociala medier bidragit till att alldeles för många studenter gör alltför lite för att skaffa sig en examen? Förlorar lärarna auktoritet när de samtidigt blir elevernas vänner på Facebook?

KRÖNIKA

”Jag vill bli den lärare

som jag saknade under min

egen skolgång”

”Non Scholae Sed Vitae” stod det på gymnasieskolans t-shirt. Det var på 1900-talet. Mats Olsson ser TV-serien The Wire och skräms av detaljerade kursplaner och rigorösa tester.

12

56

62

20

28

50

Bild: Lotta Sjöberg

nöd.

I Sverige växer vart tionde barn upp i fattigdom, enligt Rädda Barnens årliga rapport i ämnet. I Malmö är siffran så hög som 30 procent. I det här numret möter Magnus Sjöholm rapportförfattaren Tapio Salonen, professor i socialt arbete och dekan på Malmö högskolas fakultet för hälsa och samhälle, i ett samtal om Salonens egen uppväxt som finsk invandrare i Landskrona. Vi möter också Morgan Alling – Dramaten-skådespelaren som fick byta skola nio gånger under sina flyttar mellan fosterhem och barnhem.

Maskrosbarnen, de som växer upp under knappa förhållanden men ändå lyckas leva och blomstra, är en historia vi älskar att höra. Men i verkligheten är de ovanliga. Skolan, som vi tänker oss som en god kraft som fångar upp barnen som växer upp utan bokhyllor, pengar och tryg-ga rutiner, har blivit allt mer pragmatisk för att nå det som så vackert heter mätbara mål. Om detta skriver Mats Olsson från Malmö högskolas fakultet för lärande och samhälle. Kanske, frågar han, är inte steget så långt från Malmö till en annan segregerad hamnstad: Baltimore, så som den beskrivs i hyllade tv-serien The Wire?

Detta temanummer om uppväxt bjuder också på Vesna Maldaners intervju med Annelie Björkhagen vars avhandling handlar om barn som har sin mamma i fängelse. Cecilia Franck talar med Camilla Löf som doktorerat om livskunskap, skolämnet som ska minska den psykiska ohälsan, och Linda Backlund, initiativtagare till Skambyrån, en show där vanliga människor läser högt ur sina gamla ångestfyllda tonårsdag-böcker.

Välkommen till landskapet mellan barndom och vuxenhet – vildvuxet, oländigt men lockande; en del maskrosbarn, en del silversked, och så alla varianter däremellan.

Tapio Salonen är dekan vid Fakulteten för hälsa och samhälle och professor i socialt arbete vid Malmö högskola. Man glömmer det ibland. Här

En flykting korsar

sitt spår

Den 13 maj hölls ett stort seminarium i Landskrona. Forskare diskutera-de sociala orättvisor i stadiskutera-den utifrån ett forskningsprojekt och en rapport från Linnéuniversitet i Växjö: ”Hela staden” (Boréa förlag).

Ledare för forskarlaget, redaktör och författare till fyra av bokens 15 kapitel är Tapio Salonen.

– Vi bestämde oss för att använda staden som socialt rum och under-söka olika gränssnitt mellan utsatta medborgarskap och deras positioner och relationer till olika system. Jag har gjort en speciell studie som visar på boende- och flyttningsmönster kring segregation. Det visar tydligt att män-niskor i allt större utsträckning bor med mänmän-niskor som liknar dem själv.

Som Sandvången.

– Det är det enda område som sticker ut i Landskrona för socioeko-nomiskt bor de lägre inkomstskikten där men det är fortfarande väldigt svensktdominerat.

Text: Magnus Sjöholm | Foto: Fredrik Johansson HD/NST

I början av året släppte Rädda Barnen sin årliga rapport om

barnfattigdom. Den sjunde juni kommer en ny, fördjupande.

Författaren till både den och de andra tiotalet rapporterna som

Rädda Barnen väckt debatt med är skrivna av Tapio Salonen.

Han är professor i socialt arbete och dekan på Fakulteten för

hälsa och samhälle på Malmö högskola men växte upp i ett

barnrikehus i Landskrona. Tapio växte upp med att kallas

”finnjävel” och slutade aldrig förundras över att skolbetygen i

staden sattes efter hur fina familjenamnen var.

Sandvången var ett modellbygge för folk-hemmet. I dag bor nästan enbart pensionärer i landets förmodligen mest sverigedemokratiska bostadsområde. Partiet har till och med sitt hög-kvarter där i en källare. Från Sandvången har få flyttat – därifrån har man burits bort.

– Jag var där mycket när jag var liten. Jag är uppvuxen bara några kvarter därifrån. Men då var det ett mönstersamhälle för lägre tjänstemän och arbetare som likt ett lämmeltåg cyklade ner till varvet varje morgon med unikaboxarna på pakethållaren.

– För mig har det personligen varit en väldigt speciell resa när jag genom forskningsarbetet jag lett kunnat komma hem till min hemstad, att jag kunnat ge något tillbaka. Därför att jag liksom alla andra har blivit fångad av den väldigt svarta, mörka och lite deprimerande bild som Landskro-na har i den offentliga förståelsen. För mig är det en fantastisk fin stad, en vacker stad med väldigt många förtjänster.

Tapio växte upp lite närmare centrum, i kvar-teret Granada. Även det ett bostadsområde byggt på 50-talet men mindre emblematiskt, mindre mönstergillt.

– Vi kom 1959, mitt in i rekordåren och den utvecklingsoptimism som allmänt fanns i Sverige då. I synnerhet i orter som Landskrona där det efterfrågades mycket arbetskraft och det byggdes otroligt mycket bostäder.

Pappa Matti var fräsare, mamma Ritva

söm-med en mekanisk verkstad i Landskrona. – Vi var ju arbetskraftsinvandrare och jag kom som femåring rakt in i detta. Jag är uppvuxen med att bli kallad ”finnjävel” och så.

Många invandrare bodde i början för sig. I Granada bodde även tyska, ungerska och italien-ska familjer. Salonens var en av de första finlän-darna och ansågs väldigt exotiska.

– Jag minns i princip inget om Finland. Det jag vet är den berättelse jag fått av mina föräld-rar. Det vi lämnade bakom oss var fattigdomen. Trots att båda jobbade kunde man inte försörja en familj med tre barn. Jag kan bara konstatera när jag läst om det i efterhand så stämmer det nog. Det var fortfarande väldigt svåra förhållan-den i Finland långt in på 60-talet. Fattigdomen var något vi lämnade bakom oss på ungefär sam-ma sätt som fattigdomssamhället för Sverige var en historisk motbild som man tog spjärn emot.

De kriterier han använder idag för att belägga barnfattigdom, har han själv upplevt de?

– Nähh, nja, inte i så..., säger Tapio och tvekar en aning.

– Det beror på vad man menar med barnfattig-dom. Jag har växt upp under ekonomiskt begrän-sade förhållanden men det har absolut inte varit något extremt. Jag har haft förvärvsarbetande föräldrar och växt upp med en modern tvåför-sörjarfamilj så vi hade väl ekonomi så att vi kla-rade oss.

naderna väldigt tydligt för de är så tätt inpå varandra. Jag var till exem-pel medveten om att både i grundskolan (Västervångsskolan) och i det nya gymnasiet i Landskrona (Gullstrandskolan) var skolklasserna gan-ska socialt blandade. Vi hade folk från de högsta skikten och jag minns hur förundrad jag var över att de alltid fick så mycket bättre betyg än vi som kom från familjer som inte hade ”af” i efternamnet eller föräldrar som var kända företagsledare, advokatfamiljer eller vad det nu var.

– Visst upplevde jag att det fanns saker jag ville ha men inte fick - fast jag tror inte mitt samhällsengagemang är grundat på egna bristsituatio-ner utan det var mycket bredare än så. Det är mer de orättvisor och de erfarenheter jag har med från början och som alltså inte enbart är själv-upplevda. Allt jag haft runtomkring mig i min uppväxt, det är väl det som har format mig.

Salonens bodde i centrala Landskrona i sju, åtta år innan de flyttade till Häljarp, en knapp mil bort. Stadens stora företag hade gått samman och byggt enkla villor dit många arbetarfamiljer flyttade.

– Det var precis när jag kom in i tonåren som jag hamnade i den där insomnade förortsbyn. Jag hade alla mina sociala kontakter och engage-mang i föreningar inne i stan så jag var alltid inne i Landskrona.

Vi hade folk från de högsta skikten

och jag minns hur förundrad jag Var

öVer att de alltid fick så mycket bättre

betyg än Vi som kom från familjer

som inte hade ”af” i efternamnet eller

föräldrar som Var kända företagsledare,

adVokatfamiljer eller Vad det nu Var.

Framförallt var han engagerad i idrott. Fotboll sparkades från sju års ålder i BK Fram, en anrik kvartersklubb. Handboll spelades i en klubb som så småningom tog sig namnet Örestad.

Sedan gled intresset över till samhällsfrågor i stort. Båstadsdemonstrationerna betydde mycket för Tapios politiska skolning. 1968 var han allt-för ung men den 1975, mot Chile, då var han själv på plats.

– Jag blev tidigt politiskt medveten och engage-rad. Det var de stora internationella frågorna och de stora, djärva tron på ett bättre annorlunda samhälle. Det var mycket sakfrågor och jag var inte partipolitisk i ungdomsförbund. Men sedan blev jag det. Jag var med och bildade KU (Kom-munistisk Ungdom) i Landskrona. Jag blev dess förste ordförande när jag var 17, 18 år och fort-satte med det tills jag lämnade Landskrona och började läsa i Lund.

För Tapio var det självklart att sedan fortsätta att läsa på Socialhögskolan även om han inte vet var tanken kom ifrån – ”den var bara självklar”. – När jag började studera i Lund 1975 befann jag mig plötsligt i två världar som var väldigt oli-ka. Jag kom från arbetarklassen och blev väldigt förundrad över hur naivt borgarbarn på univer-sitetet romantiserade och liksom hyllade arbets-klassfrågor. Jag förstod aldrig vitsen med det. Jag ville ju lämna allt det där.

– I vissa avseenden var det en naiv tid men det var en tidsanda som utmanade. Jag tror jag senare har lärt mig väldigt mycket professionellt av det jag upplevde de åren. Som att förstå hur förändring blir till, vad förändringsprocesser är och så vidare.

Tapio började jobba med sociala frågor i tidig ålder och träffade många som hade det sämre ställt. Han jobbade bland annat på en ungdoms-vårdsskola i Örkelljunga som då hette Ryagården – specialiserad på stockholmflickor med allting från missbruk till grov kriminalitet.

– Det var tufft. Det var en sluten avdelning med tvångsomhändertagna tjejer och där bröts personalens olika ideologier och synsätt. Vi hade en omröstning om tvångsinlåsning av flickorna. Röstsiffrorna var typ 21-2 och jag var en av de där, tillsammans med chefen, som var emot tvångsinlåsning. Så vi tog konsekvenserna av det och jag slutade strax efter jag börjat där. Tillsam-mans med chefen.

Efter examen jobbade Tapio i sex, sju år innan han åter vände till universitetslivet och bildade familj. Idag bor Tapio Salonen i en villa i Torna Hällestad en bit utanför Lund. Att någon dag flyt-ta tillbaka till Landskrona är en flyt-tanke som förefal-ler honom lockande – men inte speciellt trolig. •

Vi Var ju arbetskraftsinVandrare och

jag kom som femåring rakt in i detta.

jag är uppVuxen med att bli kallad

”finnjäVel” och så.

Skam som show

och på schemat

– Hej hej hallå dagboken!

På en scen i kulturhuset Inkonst i Malmö står en man i 30-årsåldern och läser högt ur en av sina gamla dagböcker. På en storbildsskärm bakowonom kan publiken ser hur han såg ut när han var tolv år. Det är en bild av en spenslig liten brunhårig kille som ser yngre ut än vad han egentligen är, rätt olik den bredaxlade man som nu står framför oss på scen.

Publiken skrattar när han med sina egna ord, fast drygt tjugo år sena-re, läser ett stycke där han förtroligt för dagboken berättar om hur han känner inför att duscha tillsammans med de andra killarna i klassen. Han skäms för det lilla paket som han har utrustats med. Vilken tur att han har dagboken, som lyssnar utan att döma. Det finns ingen annan som han skulle kunna berätta det här för. Publiken ligger dubbelvikt, men skratten är hjärtliga och igenkännande.

Under parollen ”Share the shame”, skäms tillsammans, har Mortify-Text: Cecilia Franck | Bild: Lotta Sjöberg | Foto: Åsa Wallin

Att vara tonåring är för många en evig längtan efter att

snart bli vuxen – en tid fylld rosa skimmer och förälskelser

men också av ångest och pinsamheter. P&T sammanförde

Malmöforskaren Camilla Löf, som just doktorerat om

livskunskap, skolämnet som ska minska den psykiska

ohälsan bland elever, med Linda Backlund, initiativtagare

till Skambyrån, en show där vanliga människor läser högt

ur sina gamla ångestfyllda dagböcker.

rörelsen spridit sig genom USA. För tre år sedan fick Malmö sin egen ”skambyrå”, som första europeiska stad. Varje gång har kön ringlat sig lång längs Bergsgatan av nyfikna som vill ta del av andras ångestfyllda tonårsdagböcker.

– Dagböckerna är som fantastiska kulturskat-ter som vi har gömt undan i våra byrålådor, säger Linda Backlund, initiativtagare till Skambyrån.

Bara ett par dagar efter Skambyråns senaste arrangemang disputerar doktoranden Camilla Löf i pedagogik på Malmö högskola, med sin avhandling ”Med livet på schemat – om skoläm-net livskunskap och den riskfyllda barndomen”. Tanken med ämnet livskunskap är att förebyg-ga psykisk ohälsa genom att lära elever på grund- och gymnasieskolor mer om värdegrundsfrågor. Det kan gälla allt från sex och samlevnad till förebyggande arbete med alkohol, narkotika och mobbning. Några riktlinjer finns inte och livs-kunskap är ännu inget obligatoriskt skolämne. Trots det väljer många skolor att lägga in det på schemat. Med varierande kvalitet som resultat, menar Camilla Löf.

– Det verkar som att många skolor ser på livs-kunskap som en lösning på många olika pro-blem – jämställdhet, personlig utveckling, social förmåga och hur man kommunicerar med sina känslor, säger hon.

Nästan halvvägs mellan Inkonst och lärarut-bildningen på Malmö högskola sammanför vi Camilla Löf och Linda Backlund, till vardags

om den känslofyllda övergången mellan ungdom och vuxenliv.

Skambyrån tar framför allt upp hur det är att vara tonåring. Hur kommer det sig att tonårs-tiden så ofta beskrivs som ångestfylld?

Linda: Den perioden i livet är ofta oerhört dra-matisk. Det händer väldigt mycket på kort tid, Som barn upplever man allting för första gången, känslorna är så starka. Vi vuxna är helt avtrub-bade i jämförelse med hur det är att vara barn.

Camilla: Vuxna bemöter barn och ungdomar på ett sätt som kanske stressar fram existentiel-la frågor som ”vad ska du bli när du blir stor?” och lägger fokus på barn som tillblivande vuxna, mer än som barn med frågor i nuet. Detta häng-er också ihop med att skolan ofta fokushäng-erar på barns biologiska och psykologiska mognad – där puberteten är central och tonår blir en slags över-gångstid mellan barndom och vuxet liv, när den i

barn. För barnen finns bara här och nu, framtiden existerar inte. Jag måste själv hela tiden påminna mig om att min dotter bara är åtta år.

Varför tror ni att många barn och ungdomar börjar skriva dagbok?

L: För många fungerar nog dagböckerna som en ventil för olycka och tonårsångest. När jag var yngre skrev jag dagbok, eller tankebok som jag kallade det, hela tiden. Jag var rätt lillgammal när jag var liten och jag skrev mycket om att man ska vara modig. I situationer då jag kände mig frustrerad och ledsen vräkte jag ur mig i dag-boken. Under tonåren handlade det mycket om relationer, killar och kärlek men också livet och orättvisor i världen.

C: Jag skrev själv bara dagbok under någon period, men jag tyckte att det var rätt svårt. Har jag väl börjat skriva tar det aldrig slut. Det finns ingen punkt, jag skriver alldeles för långt och länge.

Tror ni att dagboken kan vara till någon hjälp för de ungdomar som skriver?

L: Gemensamt för alla som har uppträtt på Skam-byrån är att de beskriver gymnasiet som en befri-else, som en chans att börja om som den man vill vara, utan den stämpel som de fick i grundsko-lan. Samtidigt som de kunde känna extrem ång-est. Att skriva av sig och få det ur sig kan vara en härlig känsla. En del har kanske levt i villfarelsen

så vis fungerar Skambyrån som en kognitiv tera-pisituation. Man läser upp det man skrivit högt, skrattar och gråter och lämnar det sedan bakom sig. Det är lite utav nördarnas revansch, man kommer ur sitt skal och blir vän med sig själv.

Kan det finnas något positivt med att vi ibland känner skam?

L: Skammen håller oss tillbaka och gör att vi känner gränser mellan vad som är rätt och fel men annars tycker jag inte att skam är positivt. Jag önskar att folk kände mindre skam.

Vad tycker ni att vuxna kan göra för att barn och ungdomar ska känna mindre skam?

L: Som vuxen måste man vara en förebild och inte skambelägga barn. Det är viktigt att man ger barnen en grundtrygghet, men jag vet själv inte hur man gör det på bästa sätt. Jag vet bara att min barndom har präglat mig, jag kunde vara mig själv och blev ändå populär och accepterad. Hade jag inte blivit det hade jag varit en helt annan människa idag. Där har klasskompisar och skolan en oerhörd betydelse.

C: Vi måste respektera barn som subjekt som lever här och nu, med både rättigheter och skyl-digheter. Skyldigheterna är vi sällan sena med att påpeka, men barnen måste också få lära sig att det är okej att ha fel och att man får lov att ändra sig. Då behöver de inte få någon identitets-kris när de är fjorton år. Många vuxna använder

måste också få lära sig att det är okej att

ha fel och att man får loV att ändra sig.

då behöVer de inte få någon identitetskris

när de är fjorton år.

Camilla Löf

försöker skydda barnen från vuxenvärlden men det signalerar att det är farligt att vara barn och riskfyllt att bli vuxen. Det är precis som att man glömmer bort att barnen redan är deltagare i samhället.

L: Jag tycker att det du säger är väldigt viktigt. Man ska inte presta-tionsbedöma barn. Då uppmanar man inte dem till att ha en egen per-sonlighet.

C: Ja, att bara vara måste få vara gott nog. Barn måste veta att de har rätt till alla sina känslor, att det är okej att flippa ut ibland och att man måste få lov att vara arg.

L: Det är viktigt att känna att man är okej oavsett känsloläge, att det är okej att vara lite galen, att man får göra bort sig och att man inte behöver vara alla till lags.

Vem tycker ni det är som har ansvaret för att barnen mår bra och får lära sig att hantera frågor som rör sexualitet, jämställdhet och mobbning? Är det skolan eller föräldrarna?

L: Jag tycker inte att man ska dela upp ansvaret. Alla vuxna har ansvar. Jag önskar att fler vuxna la sig i, vågade säga ifrån men också fanns till hands för barn och ungdomar som behöver det.

C: Jag hade också gärna sett att fler vuxna var öppna för barns kritik, att som vuxen medge att man ibland gör fel, och visa att bara för att man gör fel betyder inte det att man är fel. Därför är det viktigt att lärare i

skolan är självkritiska och medvetna om vilken stor del de har i barnens uppväxt.

Kan livskunskap vara ett bra sätt för att ta upp sådana här typer av frågor i skolan?

C: Det är svårt att säga om livskunskap ska fin-nas eller inte. Skolan har redan ett tydligt upp-drag om att eleverna ska må bra och att man ska arbeta aktivt med jämställdhet, antimobbning och andra sådana frågor. Under arbetet med min doktorsavhandling märkte jag att livskunskap har växt fram mycket för att bredda sex- och samlevnadsundervisningen. Jag uppfattade det som att många lärare tycker att sex och samlev-nad är för jobbigt att hålla i själva. Men om de däremot kan ta upp sex, kärlek och relation som en del av livet känner de att de får större utrym-me till att prata om det och det blir enklare att hantera. Därför verkar det som att många skolor har infört livskunskap för att lättare kunna orga-nisera sitt arbete.

L: Problemet är väl att det finns en risk att den här typen av frågor blir något som skolorna kan bocka av, när det egentligen borde vara något som genomsyrar all tid i skolan.

C: Det bästa hade kanske varit om det varit ett pågående samtal som inte börjar eller slutar vid en viss tid, men det kräver mycket mod och enga-gemang från lärarna. Risken med livskunskap är att lärare hamnar i situationer som mer handlar om barnens relationer än om till exempel

jäm-ställdhet som ett samhällsproblem och att man därmed riskerar att gå över en gräns till barnens privatliv. Det försöker en del lärare komma runt genom att säga att ”det som sägs här inne stannar här”. Men det innebär också att de tabubelägger vissa ämnen, och vad händer då?

L: Det är inte bra. Barn måste känna att de kan prata om sådana här saker om de vill och behö-ver. Min stora skräck är att mina barn inte ska våga göra det med mig. Som vuxen måste man finnas där för att stötta, inte hytta med fingret.

C: Jag tror att skolans viktigaste uppdrag är att hjälpa eleverna att själva reflektera och genom-skåda generaliseringar. Om vi hade låtit våra föreställningar om vad som är normalt vara, hade vi kanske kunnat spara många tonårskriser.

Hur hade det varit om dagboksskrivande hade funnits med på skolschemat?

C: Min dotter fick i uppgift att skriva dagbok i skolan under en tid, men hon ville inte göra det för hon var rädd för att det skulle läsas upp det för klassen och för att läraren skulle läsa det. Jag tror att det hade kunnat vara bra för eleverna att få skriva dagbok, men bara om det sker på elevernas villkor och de inte behöver läsa upp det efteråt.

L: Om man tvingas läsa upp sina privata tan-kar försvinner hela syftet med att ha dagbok. Man ska inte behöva väga orden, utan bara låta dem komma. •

Linda Backlund och Camilla Löf diskuterar tonåringars skamkänslor i en soffa med blommigt mönster på ett café.

Näktergalen är en liten fågel

med oansenlig dräkt. Den ser

inte mycket ut för världen men

på nätterna sjunger den och

sången kan höras på flera

kilometer. Den gråsparvslika

fågeln har gett namn åt en

mentorsverksamhet som

spridit sig från Malmö över

hela Europa.

Att vara Näktergal är

att vara en mentor och en

förebild för någon.

För 15 år sedan var Carina Sild Lönroth verksam som högskoleadjunkt på lärarutbildningen. Hon fick då höra att dåvarande Lärarhögskolan beviljats medel av Wallenbergsstiftelsen för att starta ett pilotprojekt för mentorer i Malmö. Förebild för verksamheten var israeliska Perach som på hebreiska betyder både ”mentorsprojekt” och ”blomma”.

– Jag kände med en gång, vilken grej, en sån god idé! Där vill jag vara med, berättar Carina Sild Lönroth som i idag är verksamhetsledare för hela projektet.

Det är numera en fast gren på Malmö högskola, finansierad av såväl högskolan som Malmö stad och döpt till Näktergalen.

– Vi valde namnet för symboliken, en liten fågel som sjunger väldigt vackert om natten och som gör att man känner sig trygg. Men också efter Hjalmar Gullbergs dikter om näktergalarna i Malmö. Det är väldigt mycket Malmö.

Carina Sild Lönroth har verkligen trott på projektet ända sedan star-ten 1996.

– Konceptet är så enkelt, som någon i Bryssel beskrev det: ”Nigh-tingale is simple but excellent”. Två människor träffas och där händer någonting i det mötet som jag tror att de aldrig glömmer.

Grundidén är att bredda rekryteringen till högskolorna. Barn i områ-den med få högskoleutbildade får en mentor från högskolan som kan ge en konkret bild av hur det är att studera, en vänskaplig knuff framåt. Under åtta månader träffas de en gång i veckan och hittar på olika akti-viteter.

– Med en mentor öppnas alla arenorna, kultur, idrott och fritidsa-renorna. För mig är detta rättvist, dessa barn ska också få tillträde till

”Till en näktergal

i Malmö”

Av Miriam Limås-Kollberg | Foto: Martin Grander

både kultur och fritid men också till högskolevärlden, att få komma hit och vara med.

Lika viktigt är det dock att berätta om de dörrar som öppnas för men-torerna, menar Carina.

– Våra mentorer pratar rätt mycket om det här med personlig utveck-ling, att de har fått vända blicken inåt. Och de får en bild av allt detta med segregering. När vänskapsbanden knyts så kan fördomarna demen-teras.

För femton år sedan var ett tiotal mentorspar aktiva i Malmö. Med Carina i spetsen har det enkla konceptet spridit sig och idag finns det över tusen Näktergalar runt om i Europa.

– Det är kul att det har spridit sig så. Tänk om man kunde flyga med en helikopter över länderna. Då skulle man se att över tusen människor träffas varje vecka, det är ju så häftigt, avslutar Carina, med lite ödmjuk stolthet i rösten. •

Våra mentorer pratar rätt

mycket om det här med personlig

utVeckling, att de har fått Vända

blicken inåt. och de får en bild aV

allt detta med segregering. när

Vänskapsbanden knyts så kan

fördomarna dementeras.

När Eldar Ibisevic gick i mellanstadiet fick han en mentor genom Malmö högskolas mentorsprojekt Näktergalen. Möjligheten att genom projek-tet få en vuxen kompis betydde mycket och präglade stora delar av hans uppväxt. Drygt tio år senare kände Eldar Ibisevic att det var dags att ge tillbaka.

Som sjuåring flyttade Eldar Ibisevic från Bosnien till Sverige med sin familj. När han började skolan kände hans föräldrar sig begränsade av sina knappa kunskaper i svenska och hade därför svårt att hjälpa till med läxläsningen. När Eldar Ibisevic gick i mellanstadiet blev det då nystarta-de projektet Näktergalen en hjälp på vägen. Hans föräldrar tyckte att nystarta-det var en jättebra idé och anmälde både han och hans lillebror till projektet. – De ville att vi skulle komma ut i det svenska samhället och få en annan bild än den dem kunde ge oss. De tänkte att en högskolestudent var en ordentlig person med framtidsperspektiv som skulle kunna smitta av sig på mig och min bror, säger Eldar Ibisevic när vi träffas på Folkets park i Malmö.

Det var här allting började. På restaurangen Far i hatten blev han och de andra deltagande barnen ihopparade med var sin mentor. Eldar Ibise-vic och lärarstudenten Niklas Bengtsson klickade direkt.

– Jag tyckte att det skulle bli jätteroligt att ha en mentor och trodde att vi nu skulle hitta på en massa roliga grejer. Det visade sig att vi skulle vara hemma ganska mycket också för att göra läxorna, men det var bara bra för min del. Han lärde mig mycket och jag tyckte att det var roligare att gå i skolan. Dessutom kände jag stolthet över att ha en mentor, säger Eldar Ibisevic.

Niklas och Eldar träffades sedan en gång i veckan. Förutom

läxläs-”Till en näktergal

i Malmö”

2

Att få en stabil vuxen kompis kan vara avgörande för en del barn med brokig uppväxt. När Eldar Ibisevic träffade Näk-tergalsmentorn och lärarstudenten Niklas

ning, spelade de bandy och volleyboll, gick på bio och tivoli, byggde båtar och drakar.

– Jag såg honom som en kompis och vi fick en stark koppling till var-andra. Jag kunde ta upp saker med honom som jag inte kunde prata om med mina föräldrar, som känslor och då kunde han dra exempel från sin vardag och sitt liv.

Framför allt minns Eldar Ibisevic den tipspromenad genom Malmö som alla mentorsbarnen gick tillsammans. Den och många andra av de aktiviteterna som mentorn drog ut honom på gjorde att han lärde känna Malmö bättre.

– Det var ett bra sätt att lära känna sin stad, för mig växte Malmö och jag upptäckte att det fanns mycket mer att hitta på här än vad jag trodde. Den lilla box som jag kände mig trygg inom blev mycket större, säger han.

För Eldar Ibisevic blev mötet med mentorn höjdpunkten på hela veck-an. Ibland kunde han gå och bära på frågor och funderingar i flera dagar som han skulle ta upp med Niklas nästa gång de träffades.

Ett år efter att projektet startade var tanken att mentorerna skulle avsluta sin relation till barnen. I den utbildning som alla mentorer inom Näktergalen måste gå ingår det att de ska lära sig att inleda och upprätt-hålla en relation, men sedan också kunna avsluta den på rätt sätt.

– På det sättet kan man säga att Niklas misslyckades som mentor. Vi ville inte riktigt säga hejdå till varandra. Jag kände att jag behövde honom, så vi förblev vänner efteråt.

Långt efter att mentorstiden var över höll de kontakten och träffades regelbundet, men relationen rann ut i sanden när Niklas flyttade från Malmö. Nu har det gått flera år sedan Eldar Ibisevic träffade sin mentor sist, men minnena från den tiden har legat honom varmt om hjärtat och präglat hela hans uppväxt.

När Eldar Ibisevic själv började studera på Malmö högskola bestämde han sig för att återigen gå med i Näktergalen, men denna gång som men-tor. Då, tio år efter att projektet hade initierats, hade det utvecklats och blivit en permanent del av högskolans verksamhet.

– Jag kände att jag ville ge något tillbaka. Jag ville ställa upp för barn så som någon annan hade ställt upp för mig.

Som mentor parades Eldar Ibisevic ihop med Lauri Eriksson – en busig kille i tioårsåldern med mycket energi som hellre spelade fotboll än gjor-de läxorna.

– Jag kände igen mig i honom och såg ganska fort att han behövde läxhjälp och stöd i skolan. Utifrån mig själv och i samtal med honom för-sökte jag lägga upp en plan så att han skulle få ut så mycket som möjligt att tiden med mig.

Det viktigaste för Eldar Ibisevic var att sätta barnet som individ i fokus. Att vara förtroende-ingivande tycker han är den främsta egenskapen som en bra mentor ska ha.

– Barnet måste känna tillit och veta att jag som

mentor aldrig sviker. Jag hade en väldig tur med min egen mentor, han var alltid punktlig och jag kände att jag kunde lita på honom om jag behöv-de hjälp.

Att han genom att vara mentor kom i kontakt med en person som han aldrig hade lärt känna annars gav honom en kick. På samma sätt tror han att det för barnet kan betyda mycket att själv ha lyckats starta en relation och bli kompis med en vuxen som inte har någon koppling till famil-jen.

– Jag fick ut mycket glädje av att vara mentor. Dels av att veta att jag har betytt något för Lauri, att få se hur glad han blev varje gång vi träffades. Dels utvecklades jag själv väldigt mycket i mitt sätt att bemöta människor, vara mer framåt och lyckas inta och avsluta relationer. •

de tänkte att en högskolestudent

Var en ordentlig person med

framtidsperspektiV som skulle

kunna smitta aV sig på mig och

min bror.

FAKTA 2010

ca 10 000 barn per år i Sverige har en förälder i fängelse

ca 6 000 av dessa barn har växt upp med föräldrar med grava missbruksproblem

7/100 på kriminalvårdsanstalter är kvinnor

Alicia var 15 år och ensam hemma när plötsligt polisen en kväll knacka-de på. De sökte igenom hela huset. Alicia frågaknacka-de varför knacka-de var där. Hon fick aldrig något svar.

”Jag var jättechockad och behövde någon som kunde trösta mig. Min mamma skulle inte komma hem förrän mycket senare.”

Dagen efter kom polisen tillbaka och tog med sig mamman som så småningom dömdes till sex års fängelse för våldsbrott.

”Jag kom ihåg att jag bara stod kvar i köket. Det var som om jag trängde bort att någon var där. Jag stod bara och åt min mat. Mamma kom ut i köket och sa att hon var tvungen att gå men att hon skulle komma tillbaka om en timme. Sedan kom hon inte om en timme. Jag fick inte prata med henne på en månad. Jag hade ingen, jag var helt ensam i lägenheten. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var inte så att polisen kontaktade mig, eller soc eller någon. De lämnade mig helt ensam. Det

Tiotusentals barn

oskyldigt dömda

Barn är dolda offer när mamma eller pappa döms till

fängelse. Ifall det är mamma som straffas drabbas de

extra hårt. Hälften av barnen har efter ett år ännu inte

känslomässigt återhämtat sig från separationen och en del

går under av all stress.

Det slår filosofie doktor Annelie Björkhagen fast i en

doktorsavhandling i socialt arbete, som dock även visar att

påfrestningarna ibland kan leda till en bättre förmåga att

hantera svårigheter senare i livet.

var så svårt för jag hade ingen bra kontakt med min pappa heller.”

Utdraget ovan är ur Annelie Björkhagens avhandling: ” Mor i fängelse – mödrar och barn berättar. En analys av ungdomars resilienspro-cess.” Alicias berättelse är inte unik. Varje dag drabbas barn i Sverige av deras föräldrar häm-tas av polis. Många gånger går det dramatiskt till och polisen ser inte alltid barnen i samband med gripandet eftersom, som avhandlingen visar, poli-sen inte har några riktlinjer om hur det ska gå till när de griper brottsmisstänkta föräldrar.

Enligt Annelie Björkhagen lever barn till intag-na kvinnor ofta i en mer utsatt livssituation än barn till intagna män. Cirka 10 000 barn per år i Sverige har en eller båda sina föräldrar i fängelse. – Om barnen bor hos sin ensamstående mam-ma och hon grips av polis försvinner barnets fasta punkt i livet. Det får stora praktiska och känslomässiga konsekvenser för barn när myn-digheter saknar barnperspektiv och nonchalerar deras behov av stöd och hjälp.

Annelie Björkhagen är socionom, familjete-rapeut och filosofie doktor i socialt arbete. Hon arbetar på Fakulteten för hälsa och samhälle på Malmö högskola. Hennes kvalitativa studie bygger på djupintervjuer med nio mödrar och elva ungdomar i åldrarna 13 till 20 år. Flera av dem hade lämnats ensamma kvar i hemmet utan något som helst stöd efter att polisen gripit deras mor. Fem av de elva barnen tvingades flytta från

drabbas hårt när mamman hamnar i fängelse. Många barn reagerar med rädsla och stress, ned-stämdhet och oro, liknande det när en förälder dör eller blir allvarligt sjuk.

Enligt studien kan separationen skapa ett trau-ma hos barnet. Ges det inte hjälp och stöd att bearbeta händelsen kan det innebära att barnet får känslomässiga svårigheter och ett utagerande beteende. Oftast har barnet små möjligheter att ta kontakt med föräldern under tiden hon/han sitter i häkte.

– Tidigare forskning har visat att cirka 25 pro-cent av alla barn som har en mamma i fängelse blir omhändertagna av sin pappa under tiden hon avtjänar sitt fängelsestraff. Motsvarande förhål-lande för dem som har en pappa i fängelse är att cirka 90 procent av barnen tas omhand av sina mammor under tiden pappan avtjänar sitt straff.

– Det innebär att ett fängelsestraff ofta påver-kar barn till frihetsberövade mödrar på ett påtag-ligt sätt. De kan inte bo kvar i sitt hem, de har ingen vuxen hos sig, de måste kanske flytta, byta skola och alla sina kompisar. Hela deras liv ris-kerar att raseras!

Så här beskriver 15-åriga Alicia det i studien: ”Det är annorlunda när man har en annan för-älder som man kan bo hos. Då kan man ändå få den tröst som man behöver av den föräldern. Det är mest tröst man behöver ha när en förälder inte längre finns där.”

mam-också vara en stor belastning att se sin mamma i fängelsemiljö, menar Annelie Björkhagen.

– Samhället står utan beredskap att möta deras behov. De lämnas i stor utsträckning åt sitt öde. Barnen faller oftast mellan stolarna i samhällets stödsystem.

Det tog Alicia lång tid innan hon vågade berätta anledningen till sin mors frånvaro för de närmaste vännerna. Hon skämdes över det som hade hänt, vågade inte berätta för sina lärare. Det var först vid utvecklingssam-talet som det brast för Alicia och hennes mentor förstod hennes situation. ”Plötsligt så började jag gråta och då började jag tala om det för honom. Han var väldigt förstående och tyckte att jag skulle prata med kuratorn, men jag ville inte prata med någon person som jag inte känner.”

Fängelsevistelsen påverkar även mödrarnas möjligheter till kontakt med barnen. Enligt Barnkonventionen har barn rätt till kontakt med sina föräldrar. Efter de uppmärksammade rymningarna inom kriminalvården i början av 2000-talet, är myndighetens fokus i första hand på säkerhe-ten. Barnen får betala priset för rymningarna, menar Annelie Björkhagen i avhandlingen:

– De här barnen är en tyst grupp och kräver inget av omgivningen. Oftast vet de inte ens vilken myndighet de kan vända sig till för att få hjälp. I sin avhandling föreslår hon därför en rad åtgärder. Åtgärder som även har presenterats för nyckelpersoner på länspolismästarkontoret i Stockholms län.

samhället står utan beredskap att

möta deras behoV. de lämnas i stor

utsträckning åt sitt öde. barnen faller

oftast mellan stolarna i samhällets

stödsystem.

– Det är viktigt att de upprättar både lokala och nationella riktlinjer för hur det ska gå till när man griper föräldrar misstänkta för brott. Det finns inte idag. Det är viktigt att undvika drama-tik och trauman vid gripandet. Jag anser att poli-sen regelmässigt borde informera socialtjänsten om barnens situation som i sin tur regelmässigt borde erbjuda barnen stöd och hjälp.

När det gäller Kriminalvården föreslår Anne-lie Björkhagen fler besökslägenheter på anstalter avsedda för män, det borde vara lättare för för-äldrar att få telefontillstånd, samt i förekomman-de fall, att föräldrarna kan få avtjäna straffen efter varandra, så att inte barnen blir lämnade helt ensamma.

Studien fokuserar även på barnens och ungdo-marnas förmåga att hantera sin svåra livssitua-tion. I Annelie Björkhagens studie använder hon sig av begreppet resiliens. Det vill säga återhämt-ningsförmåga och en bättre förmåga att hantera svårigheter i livet.

Studien visade att de barn som kände sig älska-de och haälska-de en kontinuerlig relation till sin mor under barn- och ungdomsåren, samt under tiden som mödrarna avtjänade sitt straff, hade större förmåga att klara den stress de blev exponerade

för i samband med moderns fängelsestraff. – Får barnen dessutom morföräldrarnas eller en annan vuxens stöd och uppmuntran, samt en eko-nomisk buffert så de kan bo kvar i sitt hem, står de bättre rustade för kommande bekymmer.

Alicia berättar slutligen om sina framtidsplaner. ”Utifrån mina fantasier och drömmar så flyt-tar jag hem till mamma igen och hon ska vara drogfri. Vi ska få det jättebra och umgås mycket (…) jag har sagt till henne att jag inte längre vill bo med henne om hon ska börja med det [droger] igen.” •

FAKTA

Artikel 9 i FN:s konvention om barnets rättigheter (1989) om barnets rätt att ha kontakt med sina föräldrar:

”Konventionsstaterna ska respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.”

Sven Robert Morgan Alling, född Persson 8 juni 1968 i Mölndal, är en svensk skådespe-lare, manusförfattare och regissör. Han är brorson till Siw Malmkvist.

/.../ Har senare arbetat mycket ihop med sin forne klasskamrat Lasse Beischer och de har medverkat tillsammans i flera olika TV-produktioner. Deras genombrott blev Tippen, som var sommarlovsprogram i SVT 1993-1994. /…/

Idag bor Alling på Södermalm i Stockholms innerstad, där han skriver, regisserar och spelar i både komiska och seriösa teater-, film- och TV-uppsättningar.

/…/ Han berättade i sitt sommarprogram den 25 juli 2009 om sin svåra uppväxt i foster- och barnhem

Innan han som 17-åring hamnade på Scenskolan i Malmö som dem yngste eleven någonsin avverkade Morgan Alling nio olika skolor på elva år. Plus en oräknelig mängd olika klasser. Ändå var det här han kände kärlek, var omtyckt och respekterad. Här slapp den lille rödhårige killen vara både mobbingoffer och inkomstkälla. Morgan Alling älskade skolan fast skolorna inte älskade honom tillbaka i motsvarande omfatt-ning.

– Jag gillade verkligen att gå i skolan. I skolan hade jag vänner. Där var jag trygg. Där var jag själv, utan någon som övervakade mig.

– Lov, helger, semestrar; det var ”sketjobbigt” för då var jag tvungen att sitta där hemma med någon jag inte kände. Men i skolan, där hade jag kompisar, där kunde jag showa, berättar Morgan Alling.

Han är 43-årig Dramatenskådespelare, författare, barnprogramsfavo-rit med mera. TV-serien ”Let’s Dance” i TV4 förvandlade honom på allvar till TV-stjärna och löpsedelsfavorit.

Nu sitter Morgan och jag på en gammal vit parkbänk utanför teatern i Kristianstad, en sådan där bekväm med många små ribbor. Där inne på teatern ska Morgan snart stå på scenen. Här utanför, i Tivoliparken i slutet av april, är grönskan ännu tveksam och otydlig. De jättelika träden står tomma i väntan på mer vårlig uppmärksamhet.

Morgan har stor erfarenhet av parkbänkar. Han växte upp på en. Hela familjen Persson tillbringade mycket tid på parkbänkar i Göteborgs

Morgan Alling var fyra år gammal när han blev nomad.

Missbrukande föräldrar gjorde att han ideligen tvingades

flytta mellan usla barnhem och ännu sämre fosterföräldrar.

Det fanns egentligen bara en enda plats där Morgan

kände sig hemma: skolan!

Text: Magnus Sjöholm | Foto: Bildbyrån, Hässleholm och TV4

innerstad. De två gravt alkoholiserade och små-kriminella föräldrarna plus Morgan och lillebror Stefan flyttade från Landskrona till Göteborg när Morgan var nyfödd. Redan som fyraåring tjä-nade han själv ihop till veckopengen genom att panta flaskor och ölburkar.

De sociala myndigheterna ”tittade ofta förbi”. Besöken blev allt tätare. Till slut tog de med sig Stefan och Morgan Persson för gott. Det blev fos-terhem, och barnhem om vartannat. Snabbt in. Snabbt ut. Plus skolor. Många olika skolor.

– Jag bytte skola nio gånger på elva år och det var show hela tiden, konstaterar Morgan Alling kort och utan entusiasm.

– Framförallt i mellanstadiet. Hela mellansta-diet var jag omtyckt som fan i skolan. Av en del… Genom showandet blev Morgan allt snabbare och skickligare på att få de nya klasskamraterna, publiken, att tycka om honom.

– Jag kunde gå in i ett rum och genast läsa av: ”hur fort kan jag få över dem?” Så jag körde mina gags och så vann jag över de flesta i klassen och skapade sin lilla fanbase.

tegi, även om det var en omedveten strategi så var det en överlevnadsstrategi. Jag är ett typiskt maskrosbarn som växt upp genom asfalten.

Under skolgången insåg han inte att lektioner-na var ett krig där bundsförvanterlektioner-nas beundran inte delades av lärarna.

– Idag kan jag förstå att jag inte var älskad av alla men det kände jag aldrig av då. Det måste man förstå. Jag var aldrig elak, jag var ingen bus-unge. Jag var bara besvärlig, en riktigt besvär-lig liten människa, säger Morgan och så imiterar han Morgan Persson, tio år, som just sabbat en lektion och ursäktar sig med exakt samma men lika spontana fraser varje gång:

”Jag vill ju bara… jag skulle ju bara säga… jag förstår ingenting, jag ville bara ha roligt.”

– Idag kan jag förstå vad lärarna aldrig sa men tänkte: ”Shit vilken unge, fan vilken jobbig jävel.”

Det gick så långt att Morgan fick dubbla bän-kar: en i salen och en bänk ute i korridoren med själva dörren till lektionssalen som beviset på succé. Clownen Morgan körde sin show,

pro-jag bytte skola nio gånger på elVa år och det

Var show hela tiden. framförallt i mellanstadiet.

hela mellanstadiet Var jag omtyckt som fan i

skolan. aV en del…

Dramatenskådespelaren Morgan Allings stora folkliga genombrott kom i TV4:s succéprogram ”Let’s Dance”. Det allmänna omdömet var att Morgan dansade bäst, var i särklass mest omtyckt men föll på en felstuffande partner.

lektionen var slut och han kunde få kamraternas tackapplåder.

Idag har Morgan en bestämd uppfattning om vad dagens skola borde göra annorlunda.

– Problemet är att all undervisning ska se exakt likadan ut. Alla människor som går in i klassrum-met SKA lära sig Lagan, Viskan Ätran, Nissan som man dessutom kan googla fram idag. Då tar man inte tillvara människors unika gåvor, de dol-da gåvorna. För de gåvorna känner man ju inte till när man sitter där inne och ska sitta i raka led med raka ryggar och plugga – tyst, utan keps.

Enligt Morgan sitter man där och ska få kun-skapen intryckt i sig och sedan går man ut och känner: ”JAG VILL FAN INTE HÅLLA PÅ MED DET HÄR – jag vill meka med bilar. Varför ska jag sitta och måla? Jag vill ju meka med bilar.”

– Passar man inte ens in i den värld där alla ska få plats och alla vara lika, då vänds trotset inåt.

– Då tycker man själv: ”fan va jobbig jag är, vad besvärlig jag är”. Tillsammans med skolan sätter barnet en stämpel i pannan på sig själv: ”jobbig, dum, obegåvad, dyslektiker. Sätt dig ner och håll tyst! Skärp dig!”

Morgan kallar tron på att människor är lika för ”det största och dummaste jävla misstaget man kan göra”.

– Alla är människor olika. Och det är en styr-ka. Män och kvinnor är olistyr-ka. Det ligger ingen värdering i det. Spelar ingen roll hur man är; hud-färg, religion och läggning. Olikhet är en styrka.

jämför sig med andra och så tar skådespelaren Alling över igen och framför en liten scen där på parkbänken med upprörd, halvkvävd röst och bortvända händer som knäpps och öppnas om vartannat som om de inte visste vart de skulle ta vägen;

”Jaha, nu kommer de in här och ska ta över på jobbet, jaha, nu ska kvinnorna bli chefer, fy fan”. – Det är där man inte klarar av olikheten. Och formas man redan i skolan att alla är lika så tror man det är lagen: ”Vi är alla lika”. Skolan kan alltså prata ”hål i huvudet” om alla människors lika värde men om vi inte utnyttjar olikheten…

– När vi inte uppmuntrar olikheten utan alla ska tycka och tänka exakt likadant. Då är det självklart att folk gör revolution mot det, klart som fan att man blir nazist då, eller rasist, eller AFA-medlem, för alla vill de slå mot likriktning-en.

Morgan Alling har en idé om hur skolan kan uppmuntra kreativitet. På samma sätt som han själv fick lära sig fråga, svar och konsekvens när han träffade Martin Alling, fosterpappan han till slut stannade hos.

Fråga en 12-åring vad hans livs mål är och kan-ske blir svaret. ”en BMW”.

– Hur ska du få den? – Jag ska bli rik! – Hur ska du bli rik? – Jag ska bli rik! – Ja, men hur?

man börjar med svaret på den grundläggande frågan ”vilken kunskap måste du ha för att göra det där?”

– Martin ställde hela tiden frågor och jag tror frågor är viktiga: ”varför gör du så?”.

– Var, vem, när, hur och just varför; alla de där fem frågorna vi skådespelare jobbar med är ju grunden för att vi ska få fram en rollfigur eller karaktär. Och de fungerar även på livet i sig. Hela livet!

– Martin uppmuntrade mig också alltid och sa: ”Klart du ska göra det, självklart” för livet visar oss ändå om vi är bra på det men du kan ju inte börja med att dissa ditt liv.

För Morgan började livet på allvar på Flatås-skolan. Med julspelet och några killar som hop-pat av.

– Jag vågade gå fram och fråga läraren som arrangerade uppsättningen och fast jag visste att jag skulle bli avvisad och fast jag blev avvisad så vågade jag för jag kände att det var något jag verkligen, verkligen ville.

– Då fanns det någon som uppmuntrade mig istället för att säga ”Morgon, du är jobbig”. På kvällen ringde läraren och frågade om jag ville vara med och sa; ”jag tror på dig men ska du vara med får du inte förstöra”.

Julspelet ledde till amatörteater som ledde till scenskolan i Malmö. 17 år gammal blev Morgan den yngste eleven någonsin men också en av dem med mest erfarenhet av att stå på scen, en slags scen.

– Min förste teaterlärare Lennart brukar säga

att jag inte kom in på scenskolan när jag var 17 utan att jag började när jag var 4 år. Det kan nog stämma.

Teater är Morgans räddning. När han började spela teater utanför klassrummet behövde han inte längre lektionstimmarna som scen. Vikten av att fantisera och kunna gå in i en annan roll och då få perspektiv på den som blir kvar, fick honom att växa.

– Men det allra första ämnet i skolan borde vara är beteendevetenskap. Hur vi interagerar, hur kommunikation uppstår, varför vi tycker oli-ka, varför tjejer ibland blir huvudet högre än alla andra och sånt. Tar man sedan in teatern så rym-mer det ämnet också matte och historia och…

Vi pratar om teatern som ventil för starka känslor, om dramat som utlevelse, och inlevelse. Om hur vissa kända skådespelare har behov av att leva under en bil i tre veckor för att gå in i en roll.

– Länge var jag livrädd för att se inåt. Det var ”shit, måste jag gå ner så jävla djupt i alla käns-lorna? Då kommer jag aldrig upp igen” Men när jag väl gjorde det upptäckte jag att jag tittat klart för länge sedan.

– Jag har inte behövt få reda på vad saker beror på, det vet jag redan. Problemet är inte att jag vet om mitt bagage. Problemet är hur mitt bagage ska hindras från att påverka mig. Och det är en jäkla skillnad. Och framförallt påverka andra. Jag kan ju inte köra på i mina gamla hjul-spår och skylla på min barndom hela tiden. Det funkar ju inte.

Första gången Morgan berättade om sitt baga-ge, sin uppväxt var för tre år sedan i radiopro-grammet Sommar. I höstas kom boken ”Kriget är slut” (Forma). Nu skriver han på fortsättningen för som några kritiker påpekade: kriget tar inte slut med uppväxten, det bara förändras.

– Jag hade lätt att älska men jag hade svårt att ta emot kärlek. Men så kan man inte leva. Det fun-kar inte för då har man ständigt en dörr öppen i alla relationer.

När Morgan träffade Anna-Maria, hans fru, blev det här extra tydligt. Hon satte en skarp gräns. Hon älskade honom men krävde i gen-gäld att han visade sin kärlek för henne. Morgon försökte förklara att han visst det älskade hen-ne men minns väldigt väl orden med vilka hon avbröt honom:

”Nej det gör du inte. Du står med en dörr öppen och tänker gå hela tiden”.

– Jag är van vid att flyttas runt. Jag har aldrig litat på att få stanna. ”Nu är det den här miljön,

nu ja men om fem i minuter kommer jag sitta i att en bil på väg någon annanstans, till andra foster-föräldrar, andra barnhem, andra skolor”.

– Jag hade alltid en dörr öppen. Absolut. Det är som en fars och jag har varit en clown – det är så jag har överlevt. Man har alltid dörrar öppna så att det går att smälla i dem. Mitt liv är en fars. Från skolan och in i vuxenlivet.

Och då, då kommer vi plötsligt på att tiden runnit iväg. Morgan har en tid han inte passar och uppbrottet från bänken blir nästan som en fars, det också, med snabba repliker, hojtande och bestämda steg åt olika håll i Tivoliparken.

Om inte Morgan Alling just nu står på en scen någonstans i Sverige sitter han troligtvis ner och skriver klart uppföljaren till ”Kriget är slut”. Den handlar om vikten av att stänga dörrar och enbart ha en enda skolbänk. •

jag hade alltid en dörr öppen. absolut.

det är som en fars och jag har Varit en

clown – det är så jag har öVerleVt. man

har alltid dörrar öppna så att det går

att smälla i dem. mitt liV är en fars. från

skolan och in i VuxenliVet.

Vad är det som är så intressant med musik? Varför forskar

man på just detta? Och vad har hiphopkulturen med

folkbildning att göra?

Caroline Alesmark skypade två hiphopexperter som vet

svaren:

Från Columbia University, i New York, där han just

nu har ett post-doc-stipendium men annars är lektor i

utbildningsvetenskap med inriktning mot barn och ungdom

vid Malmö högskola - Johan Söderman.

Från Göteborgs universitet där han är professor i socialt

arbete och gästprofessor i samma ämne vid Malmö

högskola: Ove Sernhede.

Ove och Johan har även en bok ihop: ”Planet Hiphop: om

hiphop som folkbildning och social mobilisering”

Hörseln

är första sinnet

Star-Spangled Banner” på Pre-sident Barack Obamas instal-lation i januari 2008. De sista orden i den amerikanska natio-nalsången “let freedom ring” är också centrala i Martin Luther Kings tal ”I Have a Dream” där musiken, klockringningen och sången får symbolisera uppvaknande och enighet: ”Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi./ From every mountainside, let freedom ring./And when this happens, when we allow freedom to ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, /.../ we will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, ”Free at last! free at last! thank God Almighty, we are free at last!”

Vi börjar i Göteborg, hos Ove Sernhede:

– Jag uppfattar musik som ett språk, ett språk som kan uttrycka saker som är svåra att uttrycka i ord. Hörseln är det första sinne människan utvecklar, den finns redan i livmodern, mammans hjärtslag, blodet som pulserar. Jag tror att det är en väldigt ursprunglig relation till världen – rytm och sound – som finns i musik och påverkar oss. Musik är uppbyggd kring dem och gör det möj-ligt för oss att få kontakt med skikt i oss själva, medvetandenivåer som inte alltid är så lätta att nå. Det är känslans språk, och människan är en förspråklig varelse, säger Ove Sernhede.

Efter att ha börjat som socialarbetare ute i Göteborgs förorter insåg han att ett sätt att nå ungdomar som hamnat på marginalen var att mötas via musiken. Han var inte mycket äldre än de var, gillade Jimi Hendrix medan de föredrog Alice Cooper, men i musiken kunde de mötas.

– Ett litet barns sätt att lyssna på musik är annorlunda jämfört med en tonårings. För bar-net gäller en slags vitsighet, något som ligger bra i munnen, rim och ramsor, roliga kombinationer av rytmer. I tonåren är det annorlunda, att gå in i puberteten och få nya typer av känslor, få en relation till sin kropp, skapa sig en plats i värl-den. Där har musiken en annorlunda roll och är ett viktigt verktyg för att komma i kontakt med djupt liggande skikt i oss själva. Det som sker i tonåren är en slags regressionsprocess i jagets tjänst, och där är musiken väldigt viktig. Det är

Själv började han gråta när han som 12- 13-åring hörde Aretha Franklin på TV första gången, utan att förstå varför han grät. Musiken berörde honom starkt och fortsatte att beröra honom genom tonåren på 60-talet. Precis allt kretsade kring popkulturen, varje dag, det var allt han och hans kompisar pratade om. Ett gitarrsolo från Jimi Hendrix – det gick inte att uppleva något högre.

Som socialarbetare drog han igång olika pro-jekt som så småningom gjorde att han började forska i sociologi på ungdomars upplevelse av sin egen kultur och var med och etablerade ämnet culture studies i Sverige, något som ledde till Ove Sernhede är gästprofessor i Barn och ung-domsvetenskap vid Malmö högskola. Själv lyss-nar han helst på Jimi Hendrix, Bob Dylan, John Coltrane, Bill Evans och Miles Davies.

– Att musik historiskt sett varit viktigare för killar tror jag har att göra med att de har svårare att uttrycka sig verbalt, samtidigt som tjejers kul-tur är mer formad av väninnerelationer, dagboksskrivande etc. Och att tjejer gärna sysslar med många olika saker medan killar går in i väggen på EN sak.

Vid Malmö högskola har Ove Sernhede varit med och byggt upp ett tvärvetenskapligt nätverk för barn- och ungdomskulturforskning – om segregation, skola och ungdomskultur. Han är kritisk till att skolan inte förmår få tag i invandrarungdomars behov av att förstå sin egen plats i världen – varför de hamnat i de här betongförorterna – och använda sig av hiphopkulturen som redskap att mötas. I stället blir skolan en ytterli-gare bekräftelse på att de inte tillhör Sverige.

– Jag har arbetat mycket i förorten Hammarkullen i Göteborg och även startat en filial där, för att ge tillbaka lite. När jag höll på med arbetet till boken ”AlieNation is My nation. Hiphop och unga mäns utanförskap i Det Nya Sverige” 1998 inträffade diskoteksbranden. Jag skulle egentligen ha varit på festen men kunde inte komma. Det var en tung period, 63 personer dog, det är svårt att vara forskare i ett sånt läge, och jag fick använda mig av min terapeutroll i stället. Jag ville inte skriva, förklarade för Vetenskapsrådet att det inte skulle bli en rapport, men så gick det ett par år och ungdomarna låg på mig att jag skulle göra klar boken.

det som sker i tonåren är en slags

regressionsprocess i jagets tjänst, och

där är musiken Väldigt Viktig. det är också

därför många slutar att lyssna på ny musik

i 25-30-årsåldern, identiteten börjar fixeras.

I New York sitter Johan Söderman. Han sjöng innan han pratade, såg en elgitarr på TV som tre-fyraåring och blev helt galen, och spelar fortfa-rande musik ihop med sin bästis från fjärde klass – musik är viktigt helt enkelt. Idag forskar han på akademiseringen av hiphop vid University of Columbia i New York men spelar även i barban-det The Igloos från Malmö.

– När jag hörde ”Blitzkrieg Bop” med Ramo-nes första gången blev jag helt tokig av extrem-energin. Jag började med gitarr när jag var fem-sex år, utforskade allt som hade med skivor och musik att göra och spelade i band under skolti-den. När jag var runt 20 var jag nästan lite mätt på det men så ringde en rektor och var i akut behov av en musiklärare, och så blev jag kvar som obehörig i två år. Efter ett tag kände jag att det var ganska kul och utbildade mig till musik- och svensklärare.

Den akademiska karriären startade parallellt, Johan Söderman har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och råkade läsa en text av Lars Liljestam, som hade disputerat på låten ”Hound Dog”. Pedagogik var roligt under utbildningsti-den och han kände att han skulle vilja läsa mer, hade idéer och tankar men ville få teorier bakom och sätta ord på dem.

– Jag började läsa musikpedagogik, som precis hade satt igång, och började rätt tidigt fokusera på hiphop. Jag hade själv ett starkt rockintresse, var uppvuxen i en småstad och mötte ett nytt

den här entusiasmen i ögonen på ungdomarna. Och jag kunde även se det som svensklärare, hur hiphopkulturen skapade en motivation, allt som hade med den att göra blev plötsligt roligt.

Första gången han tänkte tanken att hiphop och folkbildning hör ihop var när han som dok-torand i New York gick på en jubileumsfest med Afrika Bambaata som var med och startade hip-hopkulturen i slutet av 70-talet.

Johan Söderman har just nu ett post doc-stipen-dium vid Columbia Universiy i New York för att studera akademiseringen av hiphopkulturen. Jimi Hendrix ledde in honom på soulmusiken och Curtis Mayfield står för den bästa konsert han har varit på.

– Jag var fanatiskt intresserad av Jimi Hendrix ett tag. Hur han stod med flera ben i olika musikge-nrer, från det afroamerikanska och amerikanska musikarvet i ena stunden till rena jazzimprovisa-tioner som gränsade till hårdrock, berättar Johan Söderman.

och annan svart panter i rummet, och alla var där för att de älskade hiphopkulturen. Han sa: Vi måste sluta äta junk food, vi måste sluta röka, vi måste utbilda oss och inte bara hålla på med culture studies, det måste finnas läkare och ingenjörer i vår grupp, annars kommer vi aldrig att få en svart president. Och så måste det ju ha låtit för 100 år sedan när arbetarrörelsen mobiliserade sig och drog igång folkbildningstanken. Johan Söderman reste hem igen – stötte på sin gamle elev Behrang Mihri som hade varit i Brasilien och kommit hem med nya idéer – och började läsa folkbildningsfilosofi. Tankar väcktes om det nya Sverige som uppstått, känslan av utanförskap, medias fokus, dåliga skolresultat och hiphopen som en symbol för den här ungdomsgruppen.

– Det är en global samlingskultur som samtidigt är väldigt lokal, man rappar ju på skånska, även om vissa teman tyvärr går igen – polisbru-talitet, diskriminering, rasism. Jag har varit i New York i 1,5 år den här gången och ser många paralleller mellan USA för 20 år sedan och Sverige idag. Hiphop växer som akademiskt ämne, runt 300 universitet har någon form av hiphop-relaterade kurser, min avhandling är en av de första i Sverige men det kommer säkert fler, och hiphop-studies beskrivs som en ny sociologi – ungefär som gender-studies för tio år sedan – som det går att göra karriär på. Skolan är i kris där som här och det handlar lite om att möta ungdomarna i det som de själva är intresserade av. Sam-tidigt är hiphop väldigt verbalt, de som är hiphopare blir ofta krönikörer eller journalister.

I dag bor Johan Söderman i East Village och har några månader kvar på sitt post-doc-stipendium innan han ska tillbaka till Malmö. Han

det är det som är kul med musik, det

speglar samhället på ett sätt som gör

att man kan förstå framtiden, Vi är lite

grand i 90-talets usa nu.

berättar om Barack Obamas berömda intervju där han talar om hiphop, retorik och det estetiska hantverket – att det går att få in ganska mycket information i en treminuterslåt och att hur Obama ser möjligheter för afroamerikansk ungdom att starta bildningsresor i hiphop, ett bra sätt att bli intresserad av skola och kunskap. Men också om debatten när presidenten senare kritiserat hiphop, kanske som ett sätt att vinna ame-rikanska medelklassröster.

– Ett aktuellt svenskt exempel är en hiphopgrupp som stoppades på en fritidsgård i Växjö eftersom de sades ha drogliberala texter, något som aldrig skulle kunna hända ett indieband. Tänk på skivorna som fick varningsetiketter i USA på 90-talet. Och det säger lite om vårt Solsidan-Sverige, som på många sätt börjar likna USA under Reagan och Bush den äldre, med nedmontering av välfärdsapparaten, skattesänkningar, designfixering. Det är det som är kul med musik, det speglar samhället på ett sätt som gör att man kan förstå framtiden, vi är lite grand i 90-talets USA nu, avslutar Johan Söderman.•

Johans länk på Mah:s hemsida: http://forskning.mah.se/id/lujoso Oves länk till Centrum för urbana studier www.urban.gu.se/kontaktaoss/ove-sernhede/ Hip hop-intervjun med Obama:

www.youtube.com/watch?v=pFSVG7jRp_g

Ps ”Planet Hiphop: om hiphop som folkbildning och social mobilisering” (Liber) är en bok som blev klar mycket tidigare än planerat eftersom Ove Sernhede råkade vara på besök hos Johan Söderman i New York just när det isländska askmolnet la sig över världen. Han kom ingenstans. Alltså skrev de bok.

när jag hörde ”blitzkrieg bop” med

ramones första gången bleV jag helt

tokig aV extremenergin.

På 40-talet var Staffan Tappers far Börje med och vann Malmö FF:s tre första svenska mästerskap, av totalt 16. Sedan åkte han och familjen till Italien ett år. När han återvände 29 år gammal förbjöds han spela mer eftersom han tagit emot pengar för att spela fotboll. Själv har Staffan 6 guld från åren