• No results found

“Man måste ju ändå veta” : BVC-sjuksköterskor och förskolepedagoger om orosanmälningar

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "“Man måste ju ändå veta” : BVC-sjuksköterskor och förskolepedagoger om orosanmälningar"

Copied!
62
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Vårterminen 2020

“Man måste ju ändå veta”

BVC-sjuksköterskor och förskolepedagoger om

orosanmälningar

Elin Ohlsén

Frida Bergkvist

(2)
(3)

iii

“But you need to know”

Child Healthcare Nurses and Preschool Educators on

Notifications of Concern

Elin Ohlsén

Frida Bergkvist

(4)

iv

Sammanfattning

Det här är en kvalitativ studie med utgångspunkt i berättelser om upplevelser och erfarenheter av orosanmälningar hos professionella med anmälningsskyldighet inom förskola och BVC. Studien har med hjälp av semistrukturerade intervjuer och ett hermeneutiskt förhållningssätt gett nya tolkningar och ökad förståelse för de professionellas upplevelser och processen med

orosanmälningar. Goffmans teori om social interaktion och Hasenfelds teori om

relationsskapande i människobehandlande organisationer har bidragit till att vi har kunnat skapa ett djup i våra tolkningar, samt till att kunna nå förståelse för hur olika upplevda hinder spelar in i de professionellas anmälningsbenägenhet.

Utifrån en hermeneutisk tematisk analys har vi i resultatet kunnat identifiera ett antal olika teman i de professionellas upplevelser kring orosanmälningar. Dessa teman berörde arbetet i att

identifiera barn som far illa, att välja att inte göra en orosanmälan, professionellas relationer till föräldrar och deras reaktioner på orosanmälan, samt de professionellas behov av stöd i arbetet. Studiens resultat visar på att det finns kopplingar mellan de professionellas

anmälningsbenägenhet och en rädsla inför att göra en felaktig orosanmälan. De professionella har ett stort behov av stöd främst från kollegor och chefer och upplevelsen av att inte vara ensam om att göra en orosanmälan ökar anmälningsbenägenheten. Vår studie syftar till att ge en ökad förståelse för de svårigheter som de professionella upplever vid orosanmälningar.

Nyckelord:

BVC-sjuksköterskor, förskolepedagoger, anmälningsskyldighet, orosanmälningar, social interaktion, relationsarbete.

(5)

v

Förord

Den här kandidatuppsatsen har varit en viktig och lärorik del av vår utbildning på

socionomprogrammet. Det har stundvis känts som en stor och utmanande uppgift men vi har under våren tillsammans lyckats överkomma de hinder vi har stött på. Trots det oroliga läget i världen och många nya utmaningar för samhället i stort har vi producerat något som vi är otroligt stolta över.

Vi vill här passa på att tacka alla som på något sätt har gjort vår uppsats till det den är. Först och främst vill vi tacka vår handledare Ulrika Wernesjö för alla värdefulla råd och stöttande ord under arbetsprocessen. Du har motiverat oss till att tänka utanför boxen och gett oss möjligheten att se på vår ambition med studien ur olika perspektiv. Vi vill tacka våra informanter som har delat med sig av sina erfarenheter och kunskap kring ämnet orosanmälningar, utan er hade det inte blivit någon uppsats. Vi vill även rikta vår stora tacksamhet till Josefine Bergkvist för en noggrann och helhjärtad korrekturläsning. Tack till våra nära och kära som peppat och trott på oss under våren. Sist men inte minst vill vi tacka oss själva för ett mycket gott samarbete och genomförande av uppsatsen där vi stöttat varandra genom toppar och dalar.

Elin Ohlsén Frida Bergkvist

(6)

vi

Innehållsförteckning

Sammanfattning ... iv Förord ... v Innehållsförteckning ... vi 1. Inledning ... 8 1.1 Problemformulering ... 8

1.2 Syfte och frågeställningar ... 9

2. Bakgrund ... 10

2.1 Orosanmälningar ... 10

2.2 Anmälningsskyldighet ... 10

3. Tidigare forskning ... 12

3.1 Tidigare erfarenheter & bristande tilltro ... 12

3.2 Relationen mellan professionella & föräldrar ... 13

3.3 Oro & kunskapsluckor ... 15

3.4 Behovet av stöd ... 16

3.5 Sammanfattning ... 17

4. Teorianknytning ... 18

4.1 Social interaktion ... 18

4.2 Relationsarbete i människobehandlande organisationer ... 19

5. Metod ... 21 5.1 Vetenskapsteoretisk förankring ... 21 5.2 Datainsamlingsmetod ... 21 5.3 Urval ... 22 5.4 Tillvägagångssätt ... 23 5.5 Förförståelse ... 24 5.6 Analysmetod ... 24 5.7 Etiska överväganden ... 25 5.8 Kritisk reflektion ... 26

6. Resultat & analys ... 28

6.1 Att identifiera barn som far illa ... 28

6.1.1 Del av yrkesrollen 28 6.1.2 Oroande faktorer 29 6.2 Att inte göra en orosanmälan ... 32

6.2.1 Frivillig väg 32 6.2.2 Tvivel på att en orosanmälan gör skillnad 33 6.2.3 Behov av att veta mer för att anmäla 35 6.2.4 Korta möten & begränsad insyn 38 6.2.5 Risken att “förlora” ett barn 39 6.3 Relationer & reaktioner ... 40

6.3.1 Vikten av att bygga en god relation till föräldrar 41 6.3.2 Att tala eller inte tala med föräldrar om orosanmälningar 42

(7)

vii

6.4 Att få stöd ... 45

6.4.1 Att inte känna sig ensam 45 6.4.2 Att känna sig ensam 48 6.4.3 En öppnare dialog med socialtjänsten 49 7. Diskussion ... 52 7.1 Avslutande diskussion ... 52 7.2 Kritisk reflektion ... 56 7.3 Kunskapsbidrag ... 56 Referenslista ... 58 Bilaga 1 ... 61 Intervjuguide ... 61

(8)

8

1. Inledning

1.1 Problemformulering

Barn som far illa har ofta svårt att själva veta vart de ska vända sig för att be om hjälp. De vet många gånger inte heller vad de har för rättigheter och tilliten till vuxna kan ha fått sig en törn (Bris 2016, s. 27). Välfärdsstaten och vuxna har ett gemensamt ansvar för att tillförsäkra alla barn en trygg och säker uppväxt vilket formuleras i socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) 5 kap. 1 §. Socialtjänsten ska verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden samt tillsammans med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs uppmärksamma och verka för att barn och unga inte vistas i miljöer som är skadliga för dem. Från och med januari år 2020 är FN:s konvention om barnets rättigheter lag i Sverige. Där formuleras ansvaret som ligger på alla samhällets vuxna att tillförsäkra barns rättigheter och skydd. Här vill vi särskilt betona Barnkonventionens sjätte artikel som säger att barn har rätt till liv, utveckling och överlevnad (Unicef 2009, s. 15).

Ett barn som utsätts för våld, övergrepp eller missförhållanden i hemmet kan uppvisa psykisk ohälsa och social utsatthet genom att ha dålig självkänsla, koncentrationssvårigheter, vara orolig eller ha ångest (Bris 2016, ss.12–13). Konsekvenser av barns utsatthet kan även följa med upp i vuxen ålder. Man har kunnat se ett starkt samband mellan upplevelser av fysiska övergrepp i ung ålder och beteendeproblematik hos barn och tonåringar, posttraumatiskt stressyndrom, ökad risk att utveckla fetma samt att hamna i kriminalitet (Socialstyrelsen 2010, s. 23). Vi anser därför att det är viktigt att fånga upp dessa barn i ett tidigt skede

Under ett barns första år i livet kommer det inte i kontakt med speciellt många av

välfärdsstatens institutioner. Därför är det svårt för socialtjänsten att få kännedom om att så pass små barn far illa. Forskning visar på vikten av att familjer där föräldrarna brister i sitt föräldraskap får stödinsatser tidigt i barnens liv (Calheiros, Patricio, Graca & Magalhaes 2017, s. 1610). Därav har sjuksköterskor på barnavårdscentraler som har regelbunden kontakt med familjer under barnets första levnadsmånader, och även under åren därefter, en viktig roll i att upptäcka och rapportera till socialtjänsten om barn far illa eller är i behov av stöd. När barnet sedan blir äldre delas detta ansvar med förskolan (Socialstyrelsen 2014, s.97). Det är alltså extra angeläget för professionella som arbetar med yngre barn att uppmärksamma tecken på att något inte står rätt till då barnen inte själva kan formulera sig eller be om hjälp.

Samhällets sätt att kontrollera rapporteringen av oro för barn är genom anmälningsskyldighet för professionella som framgår i 14 kap. 1 § SoL. Den innebär att alla som får kännedom eller misstänker att ett barn far illa i sin yrkesroll ska anmäla detta till socialtjänsten. Trots

skyldigheten kan vi utifrån tidigare forskning se att det finns en problematik med att professionella känner en osäkerhet kring när de ska anmäla oro till socialtjänsten (Östberg, Backlund & Wiklund 2012, s. 36). Vi menar på att bestämmelsen om anmälningsskyldighet för professionella måste följas för att man ska kunna identifiera och fånga upp de barn som behöver skydd och stöd. Detta för att ge socialtjänsten möjlighet att kunna fullfölja sitt viktigaste uppdrag, vilket är att hjälpa barn som far illa (Socialstyrelsen 2019a s. 17). Utan

(9)

9

andra professioners anmälningsskyldighet skulle fler barn falla mellan stolarna. En fördjupad förståelse kring hur anmälningsskyldiga professioner tänker kring att anmäla oro för barn är därför av stor betydelse för det sociala arbetets praktik, inte minst när det kommer till

samverkan mellan olika verksamheter, till exempel mellan förskola och socialtjänst. Detta är vad vi vill bidra med i denna studie.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att studera hur förskolepedagoger och sjuksköterskor som arbetar på barnavårdscentraler (BVC-sjuksköterskor) resonerar kring oro och upplever processen att upprätta orosanmälningar. Studien syftar till att nå förståelse för vad som påverkar

yrkesverksamma i dessa professioner till att göra en orosanmälan men också vilka hinder som kan leda till att man väljer att inte anmäla. De frågeställningar studien utgår från för att

besvara syftet är:

• Vad upplever de professionella påverkar dem till att upprätta eller att avstå från att upprätta en orosanmälan?

• Vilket stöd anser de professionella sig behöva vid misstanke om att barn far illa? • Hur kan professionellas upplevelse av hinder vid orosanmälningar förstås i relation till

(10)

10

2. Bakgrund

Då vi i den här studien är intresserade av att undersöka professionellas erfarenheter av orosanmälningar och anmälningsskyldighet kopplade till deras yrkesutövning anser vi att en rättslig redogörelse för dessa två begrepp är nödvändig.

2.1 Orosanmälningar

I 5 kap. 1 § 1 p. socialtjänstlagen (SoL) framgår socialtjänstens uppdrag att verka för att alla barn i samhället får en trygg uppväxt under goda förhållanden. Det är ett stort ansvar som vilar på en enda myndighets axlar vilket i sin tur leder till att socialtjänsten behöver

samhällets hjälp för att kunna utföra detta uppdrag. Denna hjälp från samhället kommer i form av orosanmälningar där vem som helst kan förmedla sin oro för att ett barn far illa till

socialtjänsten i den kommun där barnet bor. Att göra en orosanmälan som privatperson är inte en lagstadgad skyldighet utan formuleras mer som en rekommendation eller något som man som vuxen bör göra i 14 kap. 1 c § SoL. Som privatperson finns även möjligheten att lämna in en orosanmälan anonymt. Under 2018 gjordes det i Sverige närmare 331 000 orosanmälningar som berörde att ett barn misstänktes fara illa (Socialstyrelsen 2019a, s. 27). Siffran innefattar orosanmälningar i samhället i stort vilket är dels anmälningar från privatpersoner och dels anmälningar från professionella. Det går att se att de välfärdsorganisationer som i störst utsträckning gör orosanmälningar till socialtjänsten i första hand är polisen och därefter förskola/skola och hälso- och sjukvård (ibid. s. 33). Detta leder oss in på begreppet anmälningsskyldighet.

2.2 Anmälningsskyldighet

Anmälningsskyldigheten för professionella regleras i samma kapitel som den för

privatpersoner i 14 kap. 1 § SoL. I kapitlets första paragraf framgår det att myndigheter och yrkesverksamma i verksamheter som berör barn och unga är skyldiga att genast anmäla till socialtjänsten om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Här skiljer sig formuleringen från den allmänna rekommendationen för privatpersoner skarpt i och med att man lägger betoning på att professionella är skyldiga att genast anmäla sin oro när den uppstår. De yrkesverksammas skyldighet innebär även att den som anmäler inte har möjlighet att vara anonym och måste delge de uppgifter hen besitter som kan vara till hjälp för socialtjänsten i utredning av barnets behov av skydd och stöd, vilket framgår i paragrafens tredje stycke. Enligt 14 kap. 1 a § SoL har socialtjänsten en möjlighet att bjuda in anmälaren, barnet och vårdnadshavare till ett gemensamt möte efter en orosanmälan. Syftet med ett sådant möte är att ta tillvara på anmälarens kunskap och engagemang för att uppmärksamma barnets situation (se prop. 2012/13:10 ss. 136–137). Om anmälaren begär det så är även socialtjänsten skyldiga att meddela om en utredning har inletts, inte har inletts eller om en utredning redan pågår efter en orosanmälan, enligt 14 kap. 1 b § SoL.

Något som är viktigt att notera är att anmälningsskyldigheten enbart gäller för sådan information eller oro som den yrkesverksamma får i sin verksamhet. Det innebär att sådan

(11)

11

information de får om ett barn eller en familj utanför arbetets ramar inte går under anmälningsskyldigheten utan omfattas då av rekommendationen i 14 kap. 1 c § SoL.

Professioner som benämns i paragrafen är verksamma inom både privat och statlig hälso- och sjukvård, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Förskola och skola går under benämningen

verksamhet som berör barn och unga och kortfattat gäller skyldigheten för all personal som på något sätt arbetar med eller möter barn och unga i sin verksamhet eller kopplat till

verksamheten de befinner sig i (Socialstyrelsen 2019b). Skyldigheten för professionella är påtagligt striktare än för privatpersoner på grund av att socialtjänsten är beroende av att yrkesverksamma följer anmälningsskyldigheten för att i sin tur kunna utföra sitt jobb och erbjuda skydd och stöd till de barn som behöver det allra mest. Detta framgår i ett förarbete till socialtjänstlagen och bestämmelsen syftar i grund och botten till att stärka barn och ungas skydd i utsatta situationer (se prop. 1996/97:124 s. 105). I senare förarbete har man även sett anledning till att förtydliga vikten av samverkan mellan socialtjänst och verksamheter som möter barn, samt att dessa verksamheter har en samsyn kring i vilka situationer barn kan fara illa och vad som ska anmälas till socialtjänsten. Detta eftersom statistik på hur många och vilka barn som far illa kan vara missvisande då det finns ett stort mörkertal av barn som inte har det bra hemma och som inte upptäcks, speciellt barn i förskoleålder som ofta inte själva kan uttrycka sig om våld (se prop. 2002/03:53 ss. 35–37, 46–49).

Justitieombudsmannen (JO) har tidigare riktat kritik mot att en anmälningsskyldig

daghemspersonal inte anmält oro då det fanns en misstanke kring att ett barn hade utsatts för sexuellt våld i hemmet (JO 1993/94 s. 264). I beslutet uttalade JO kritik mot att

daghemspersonalen valt att själv utreda om misstanken stämde, istället för att anmäla sin oro till socialtjänsten. I beslutet framgår det att daghemspersonalen vägrat lämna ut barnets namn till socialtjänsten vilket JO kritiserar och menar att personalen har underlåtit sig att följa sin anmälningsplikt. Den då gällande lagstiftningen innebar att anmälningsskyldiga skulle anmäla misstankar som kunde innebära att socialtjänsten behöver ingripa för ett barns skydd. JO förtydligar lagtexten i beslutet att den anmälningsskyldiga inte behöver vara säker på att socialtjänsten behöver ingripa i fallet, utan att även svårbedömda eller obestyrkta uppgifter ska anmälas. Det är sedan socialtjänstens uppdrag att avgöra om barnet är i behov av skydd och stöd. I ett senare beslut från JO riktas allvarlig kritik mot en rektor som underlåtit sig att följa anmälningsskyldigheten genom att inte genast anmäla oro för ett barn som flera gånger påtalat för pedagoger att det blivit slaget hemma (JO 2014/15 s. 577). Först två år efter att barnet berättat att det blivit slaget hemma valde rektorn att upprätta en orosanmälan till socialtjänsten. JO ser allvarligt på detta då lagstiftningen gällande anmälningsskyldigheten förtydligades år 2013 där den tidigare formuleringen om att anmälan ska innefatta misstankar om sådant som kan innebära socialtjänstens ingripande är borttaget (se prop. 2012/13:10 s. 13). Rektorns motivering till att man avvaktat med att upprätta en orosanmälan var att skolan hade gjort interna utredningar och bedömningar kring fallet. Detta kritiseras också av JO och de menar, liksom i beslutet från år 1993, att det inte är de anmälningsskyldigas sak att bedöma om ett barn far illa, utan något som ska lämnas över till socialtjänsten.

(12)

12

3. Tidigare forskning

Då vi sökte efter tidigare forskning blev vi medvetna om att förskolepedagogers och BVC-sjuksköterskors upplevelser av oro för att barn far illa och hur man hanterar detta i

verksamheten är ett välstuderat område. I vår sökning har vi letat efter artiklar som belyser ämnet på olika sätt och vi har använt en blandning av svenska och internationella artiklar. Något som är bra att ha med sig i läsningen av avsnittet är att välfärdssystemen ser olika ut i olika länder.

För att göra den här delen av uppsatsen mer överskådlig har vi valt att dela in texten under ett antal rubriker som vi under arbetet med den tidigare forskningen kunnat identifiera som återkommande teman i artiklarna. Rubrikerna som följer är Tidigare erfarenheter & bristande tilltro, Relationen mellan professionella & föräldrar, Oro & kunskapsluckor samt Behovet av stöd.

3.1 Tidigare erfarenheter & bristande tilltro

I vår genomgång av tidigare forskning såg vi två teman som hade en stark koppling till varandra. Detta var beskrivningar av tidigare erfarenheter av orosanmälningar och bristande tilltro till socialtjänsten hos förskolepedagoger och sjuksköterskor. Vi har därför valt att presentera dessa artiklar under samma rubrik. Bullock, Stanyon, Glaser och Chou (2019, ss. 214–215, 218–220) listar i sin artikel ett antal faktorer som kan påverka förskolepedagoger i Storbritannien till att inte anmäla oro till sociala myndigheter om att ett barn far illa. Viktigt att notera här är att Storbritannien inte har en lagstadgad skyldighet för professionella att göra orosanmälningar som Sverige har. En faktor man kunde se var att tidigare negativa

erfarenheter från att ha gjort en anmälan påverkade professionellas inställning till att göra en orosanmälan igen till det sämre. En annan studie från Storbritannien (Rowse 2009, ss. 662, 664) visar också på förekomsten av negativa erfarenheter och känslor i samband med barnskyddsärenden, denna gång hos barnsjuksköterskor. Barnsjuksköterskorna beskrev sina upplevelser som bland annat jobbiga, stressiga och sorgliga, ibland till och med traumatiska. Studiens resultat visade även på positiva känslor hos barnsjuksköterskorna då de kunde känna lycka och glädje över att få vara inblandade i att ge barn bättre levnadsvillkor och

förutsättningar i livet.

En svensk studie av Lagerberg (2001, ss. 1593–1594) påvisar att en god och regelbunden kontakt mellan BVC-sjuksköterskorna och socialtjänsten ger en högre anmälningsfrekvens. I en studie av Sundell (1997, s. 103) beskrivs ett problem med bristande tilltro till socialtjänsten och hur det påverkar svenska förskolepedagoger till att inte anmäla sin oro. Sundell menar att den bristande tilltron kan grunda sig i att förskolepedagogen hade blivit dåligt bemött av handläggare inom socialtjänsten eller inte fått återkoppling vid en tidigare anmälan. En annan anledning kunde vara att förskolepedagogerna upplevde att socialtjänsten hade tagit

föräldrarnas parti och hjälpt dem att flytta barnet till en annan förskola efter en orosanmälan (ibid. s. 98). Detta bekräftar även en studie av Östberg, Backlund och Wiklund (2012 ss. 40–

(13)

13

41) där man har utfört fokusgrupper med anmälningsskyldig personal från förskola, skola och BVC. I fokusgruppen med personal från förskolan kunde man urskilja frustration kring deras tidigare erfarenheter av socialtjänsten, till och med i den grad att man funderade på om socialtjänsten verkligen hade rätt resurser att hjälpa familjer i behov av stöd. Förskolan

upplevde ett minskat förtroende för socialtjänsten på grund av erfarenheter av att pedagogerna inte får någon återkoppling samtidigt som de kan se att familjernas problem fortgår. Då förskolan inte får någon återkoppling minskar också deras möjligheter att hjälpa familjen genom till exempel motivationsarbete. Detta leder till den negativa effekten att personal inom förskolan på grund av frustrationen från sina tidigare erfarenheter upplever en större

tveksamhet inför att anmäla.

Resultat från en studie i Storbritannien visar på att förskolepedagoger avvaktar med att anmäla oro för att man upplever att det krävs tydliga och allvarliga bevis på att barn far illa för att socialtjänsten ska ingripa. Därför samlar pedagogerna flera olika typer av bevis, exempelvis tecken på våld, att föräldrarna lider av missbruk och information från andra verksamheter, innan en anmälan om oro upprättas (Bullock et al. 2019, s. 215). Detta framgår även i studien av Schols, de Ruiter och Öry (2013, s. 5) där förskolepedagoger i Nederländerna uppger att barn ibland hittar på saker, vilket gör att de väntar längre med att agera på barns uttalanden om att de utsätts för våld än om till exempel polisen skulle uppmärksamma dem på samma sak. Förskollärarna i studien menar att man inte vill riskera att falskt anklaga barnets föräldrar för att utsätta barnet för våld och värderar då polisen som en säkrare källa än barnet själv.

Mattsson och Münger (2018, ss.11–12) redovisar i sin studie av förhandsbedömningar hos socialtjänsten, som görs när en orosanmälan för ett barn inkommit, att det finns vissa fall där socialtjänsten har svårt att gå vidare till att inleda en utredning. Författarna listar bland annat föräldrarnas vilja att samarbeta med myndigheten och att föräldrar inte kommer på möten som faktorer som gör att man väljer att inte inleda utredning. En annan faktor som visat sig göra det svårt att öppna en utredning är när man misstänker att barnet misshandlas psykiskt och det inte finns några tydliga bevis för det, trots att andra professionella har gjort en orosanmälan som grundar sig i oro för det. Här ser vi en koppling till bristande tilltro som framkommer i Sundells (1997, s. 103) studie då anmälan inte går vidare till något, vilket i sin tur kan bidra till lägre anmälningsfrekvens.

Det är mycket i studierna ovan som vi kan dra lärdom av och se likheter och skillnader till resultaten i vår egen studie. Vi vill undersöka vad som påverkar de professionella i valet att göra eller inte göra en orosanmälan och i de här studierna framgår det konkreta exempel på vad professionella utifrån sina tidigare erfarenheter av orosanmälningar påverkas av i framtida ställningstaganden. Det ser vi kan vara intressant att jämföra med vårat resultat.

3.2 Relationen mellan professionella & föräldrar

Studier visar på att det finns en skillnad mellan långvarig och tillfällig oro för barn och sannolikheten att en orosanmälan görs. Svensson, Andershed och Janson (2015, s. 502)

(14)

14

påvisar bland annat i sin studie att långvarig oro för ett barns välmående ökar sannolikheten att förskolepedagoger gör en orosanmälan, samt att långvarig oro ofta har ett samband med en bristfällig relation till barnets föräldrar. Just relationen till föräldrarna är något som varit återkommande i den tidigare forskningen och som har visat sig kunna påverka

anmälningsbenägenheten. Svensson och Janson (2008, ss. 28–29) har undersökt hur svenska förskolepedagoger påverkas av relationen till föräldrar när de misstänker att ett barn far illa. Resultaten visade att personalen kände sig osäkra i kontakten med föräldrarna i 40 procent av fallen när de känner oro för ett barn och osäkerheten angavs som en av anledningarna till att inte göra en orosanmälan till socialtjänsten. Osäkerheten kunde till en del bero på att

personalen känt sig hotade av föräldrarna men också för att de upplevde lojalitetskonflikter. Till exempel kunde förskolepedagogerna uppleva en slitning mellan skyldigheten att skydda barnen genom att anmäla vid minsta misstanke, samtidigt som de kände sig osäkra i hur föräldrarna skulle reagera vid en orosanmälan. De kunde också uppleva att det fanns tillräckligt med resurser inom förskolan för att hjälpa barnet utan föräldrarnas inblandning. Samma studie ger även förklaringen till att relationen mellan förskolepedagogerna och

föräldrarna kan försämras efter en orosanmälan eftersom det ingår i pedagogernas uppdrag att respektera föräldrarna i deras föräldraskap. Förskolan ska vara ett stöd i föräldrarnas val av barnuppfostran, vilket skapar en krock för de pedagoger som ser bristande föräldraförmågor och som därför har svårt att respektera och stötta föräldrarnas val av uppfostran. Väljer pedagogerna att lämna in en orosanmälan på grund av bristande föräldraförmåga kan det tolkas som att pedagogerna inte respekterar föräldrarna och därför blir relationen dem emellan lidande.

Även i Östberg, Backlund och Wiklunds studie (2012, ss. 36–37) diskuteras relationen mellan föräldrar och professionella. Vid fokusgrupper med förskolepedagoger och

BVC-sjuksköterskor framgick det att en orosanmälan till socialtjänsten många gånger anses vara en större risk för barnen snarare än en möjlighet. De professionella menar att risken ligger i att orosanmälan inte leder till någon insats från socialtjänsten men ändå påverkar och skadar relationen till föräldrarna så allvarligt att föräldrarna väljer att byta BVC eller förskola. För vissa deltagare har detta hänt så många gånger att de upplever det som att en ständig konsekvens av att göra en orosanmälan är att familjen flyttar från verksamheten. En annan risk de professionella i studien såg med att anmäla sin oro var aggressiva reaktioner från föräldrar. Upplevelserna av detta var att föräldrar vissa gånger uppvisat ett beteende som har varit skrämmande för både personalen och andra barn i verksamheten och att det kan

framkalla ett stort behov av stöd. Till skillnad från studien av Svensson och Janson var det dock ingen av deltagarna som uppgav att de hade låtit bli att göra en orosanmälan på grund av rädsla för aggressiva reaktioner.

Schols, de Ruiter och Öry (2013, ss. 8, 12) menar baserat på sin studie att det finns skillnader mellan hur bekväma förskolepedagoger respektive sjuksköterskor är med att prata med föräldrarna om oro för deras barn. Sjuksköterskorna upplevde sig i högre utsträckning ha lättare att prata med föräldrar om riskfaktorer och att de kände oro för ett barn än vad förskolepedagogerna gjorde. Samtidigt uppgav båda yrkesgrupperna att de tyckte att det var svårt att kommunicera och framföra oro till föräldrar med hög utbildning eftersom de

(15)

15

upplevdes som svårmotiverade till att ta till sig de professionellas budskap. Liknande resultat går att finna i studien som Rädda Barnen står bakom (Östberg, Backlund & Wiklund 2012, ss. 30–32). Resultaten pekar på att man inom förskolan och på BVC har som vana att informera föräldrar vid en orosanmälan till socialtjänsten. Det gör de professionella bland annat för att de inte vill riskera att förlora föräldrarnas förtroende för verksamheten eller för den

professionella själv. Däremot var de flesta överens om att man enbart talar med föräldrar innan en anmälan vid en lägre grad av oro. Misstänkte de professionella att det de bevittnar riskerar att bli ett polisärende skulle de avstå att prata med föräldrarna om sin oro.

Att socialtjänsten väljer att berätta för föräldrarna varifrån orosanmälan kommer har också visat sig påverka relationen mellan föräldrarna och förskolepedagogerna enligt en studie från Nya Zeeland (Cherrington & Dalli 2017, s. 215). Förskolepedagogerna upplever det som en negativ aspekt som de har dåliga erfarenheter av då relationen till föräldrarna kan komma att påverkas negativt även om anmälan inte leder till några insatser från socialtjänsten eller om utredningen drar ut på tiden.

Även här anser vi att det är intressant att jämföra studiernas resultat med vårt eget. Den tidigare forskningen visar på att relationen kan ha en stor inverkan på orosanmälningars upprättande vilket är en intressant aspekt för oss att gå djupare i då vi kan jämföra det med våra professionellas skyldighet att anmäla oro. Relationen framstår som viktig främst i studier med förskolepedagoger, men vi tycker att det är intressant att studera även hur

BVC-sjuksköterskor upplever relationen till barnets föräldrar och om den kan visa sig ha en större inverkan på våra informanter än vad den tidigare forskningen visar.

3.3 Oro & kunskapsluckor

En aspekt på orosanmälningar i den tidigare forskningen är vad som först fångar de professionellas uppmärksamhet och vad som kan framstå som oroväckande hos ett barn. Schols, de Ruiter och Öry (2013, ss. 4–6, 10) ger en inblick i detta hos förskolepedagoger och barnsjuksköterskor i Nederländerna. Resultatet från deras studie visar på att oro för barn kan handla om flera faktorer. Det kan vara fysiska tecken på barnmisshandel som till exempel blåmärken. Något annat som kan vara oroväckande är förändrade familjeförhållanden som till exempel föräldrars skilsmässa, eller så kan oron grundas i barnets eget beteende. Barns beteende kan enligt förskolepedagogerna i studien vara en extra tydlig indikation på att en orosanmälan bör göras, särskilt om beteendet är avvikande eller plötsligt förändrat.

Förskolepedagogerna i studien resonerar kring att barns beteende är unikt och att alla barn har olika sätt att uttrycka sig på men att man bör vara vaksam för beteenden som inte känns igen eller som snabbt förändras. Dessa tecken behöver inte betyda att barnet far illa i hemmet men man menar att det är något pedagogen bör undersöka. Utöver att hitta fysiska, psykiska och sociala tecken som visar på att ett barn far illa menar förskolepedagogerna och

barnsjuksköterskorna i studien att deras magkänsla också är ett viktigt verktyg i arbetet med att upptäcka detta. De beskriver att magkänslan kan ses som en indikation på att något inte står rätt till och är det som får dem att undersöka vidare om något är fel från första början.

(16)

16

Förskolepedagogerna i studien menar att magkänslan som indikerar att något är fel utvecklas och blir säkrare med mer erfarenhet av orosanmälningar.

Studien av Schols, de Rutier och Öry (2013, ss.13–14) visar på att det finns kunskapsluckor och skillnader mellan kunskapen om orosanmälningar hos förskolepedagoger och

sjuksköterskor i Nederländerna. Detta har visat sig påverka deras benägenhet att upprätta en orosanmälan när de misstänker att barn far illa. I studien framgår det att båda yrkesgrupperna efterfrågar riktlinjer för att underlätta i arbetet med att anmäla oro för barn.

Förskolepedagogerna uppgav att de önskade riktlinjer kring hur de praktiskt skulle gå tillväga när de kände oro för ett barn och vem de kunde kontakta för att diskutera hur de skulle gå vidare med sin oro. Professionella i Nederländerna har inte heller anmälningsskyldighet på samma sätt som i Sverige utan har istället direktiv som anger att professionella ska anmäla barn som far illa till sociala myndigheter (ibid. ss. 2–3).

I det här avsnittet har vi redovisat tidigare forskning kring oro för barn som far illa samt att det finns kunskapsluckor hos professionella. De flesta studierna är internationella och vi undrar därför om det går att se likheter eller skillnader till vår egen studie som genomförs i Sverige.

3.4 Behovet av stöd

Behovet av stöd i sin yrkesroll kopplat till beslut om att anmäla oro var en aspekt vi kunde identifiera i forskningen både kopplat till barnhälsovården och barnomsorgen. I en svensk studie av Söderman och Jackson (2011, s. 49) framgår det att BVC-sjuksköterskor tillgodogör sig det bästa stödet från den närmaste kollegan på jobbet. Sjuksköterskorna bygger genom varandra upp en tilltro till sig själva vilket gör att de blir säkrare i sina beslut att göra en orosanmälan och då påskyndar processen. Detta stämmer överens med resultaten från den longitudinella studien från Nya Zeeland som visar på skillnader hos förskolepedagoger som grupp under 20 års tid. Där har man kunnat se att förskolepedagoger på senare år i större utsträckning söker stöd hos sina närmaste kollegor vilket gör att de agerar snabbare och gör en orosanmälan i god tid (Cherrington & Dalli 2017, s. 214).

Östberg, Backlund, och Wiklunds (2012, s. 29) studie berörde också vilket behov av stöd de professionella inom förskola och BVC hade. I studien framgick det att det vanligast

förekommande inom BVC är att den sjuksköterska som har en oro för ett barn är den person som gör anmälan till socialtjänsten och sedan upprätthåller kontakten med familjen. Detta skilde sig från förskolans rutiner där pedagogen som upplever oron oftast gör orosanmälan i nära samarbete med förskolechefen och att det sedan är chefen tillsammans med pedagogen som har fortsatt kontakt med familjen. Genom denna rutin upplevde förskolan sig ha ett gott organisatoriskt stöd där man hela tiden har chefens stöd i processen. BVC däremot upplevde inte ett sådant organisatoriskt stöd utan sjuksköterskorna kände det största stödet hos sina kollegor på mottagningen.

(17)

17

Den här forskningen visar på betydelsen av stöd i någon form för att den professionella ska känna en tilltro till sin egen förmåga att bedöma oro för ett barn. När vi undersöker vad som påverkar professionella i vår studie är det även intressant att se det i relation till vilket stöd våra informanter tillgodogör sig på arbetsplatsen.

3.5 Sammanfattning

I genomgången av den tidigare forskningen nämner vi att varken Storbritannien eller Nederländerna har en lagstadgad skyldighet att anmäla oro för ett barn vilket Sverige har. I dessa länder förlitar man sig istället på att de professionella följer de riktlinjer som finns och gör anmälningar ändå, vilket de professionella menar att de gör. Trots att regleringen kring anmälningsskyldigheten ser olika ut internationellt anser vi ändå att dessa artiklar har relevans för vår egen studie i och med det gemensamma intresset för hur professionella resonerar kring orosanmälningar oavsett om de har en anmälningsskyldighet eller inte.

Tidigare forskning visar att det både i länder med och utan anmälningsskyldighet finns olika faktorer som påverkar professionella till huruvida man upprättar en orosanmälan eller inte. Bristande tilltro till socialtjänsten har framstått som ett tydligt sådant exempel. Vi finner det dock anmärkningsvärt att studier visar att professionella trots sin anmälningsskyldighet i Sverige väljer att inte upprätta en orosanmälan på grund av bristande tilltro till socialtjänsten. Vi har i denna genomgång kunnat se att relationen mellan de professionella och barnets föräldrar kan spela en stor roll för anmälningsbenägenheten och att professionella ofta brottas med olika lojaliteter.

I och med att vi har valt att ta in aspekten av hur professionella ser på sitt eget behov av stöd kan genomgången av tidigare forskning bidra till en ökad förståelse för detta. Det är centralt för socialtjänstens arbete att anmälningsskyldiga gör orosanmälningar när oro uppstår, därav kan det gynna det sociala arbetets praktik att uppmärksammas om vad som kan påverka anmälningsskyldigas beslut. Ämnet är välstuderat men vi vill med vår studie bidra till

forskningsläget genom att bekräfta eller ifrågasätta tidigare resultat. Studien belyser enligt oss ett viktigt ämne och att det genomförs fler studier kring det är av vikt, då alla verksamheter eller professionella inte kan bli hörda i en och samma studie.

(18)

18

4. Teorianknytning

I det här avsnittet kommer vi att presentera våra teoretiska utgångspunkter som ska hjälpa oss att förstå studiens empiri ur olika perspektiv. Vi har valt att kombinera Goffmans teori om social interaktion med särskilt fokus på begreppet ansiktsaktivitet (face-work), samt Hasenfelds teori om relationsarbete i människobehandlande organisationer. Att applicera Goffmans perspektiv på våra informanters berättelser om interaktion med föräldrar tillsammans med Hasenfelds teori om relationer mellan dessa ger oss möjlighet att få en fördjupad förståelse kring de professionellas upplevelser av arbete med orosanmälningar.

4.1 Social interaktion

En teori om social interaktion blir relevant för vår studie då vi undersöker professioner som dagligen kommer i kontakt med andra människor och där samspel och bemötande är en stor del av förskolepedagogers och sjuksköterskors vardag. Det blir särskilt relevant i relation till att som professionell identifiera barn som far illa då många tecken på att ett barn inte har det bra behöver ses med det egna ögat, vilket i sin tur kräver social interaktion mellan den

professionella och barnet. Dessutom handlar arbetet på förskolan och BVC till stor del om att samtala med och upprätthålla en god relation till barnens föräldrar. Vårt intresse återfinns därmed i de professionellas egna berättelser om social interaktion vilka teorin hjälper oss att tolka och förstå.

Det Goffman (1970, ss. 11–12) talar om och vill belysa med hjälp av sin teori är hur

människor i interaktion med varandra strävar efter ett upprätthållande av jaget och hur man med hjälp av sitt “ansikte” lyckas med detta. Goffman utvecklade begreppet ansiktsaktivitet för att förklara denna process. Ordet ansikte ska här inte tolkas ordagrant som vårt fysiska ansikte, utan syftar mer till en abstrakt beskrivning av jagets “ansikte utåt”, den bild vi väljer att skapa av oss själva och visa upp för vår omgivning. Bilden av oss själva är oftast skapad och uppbyggd utifrån socialt accepterade attribut för att visa en så god bild av oss själva som möjligt. På samma sätt som vi är måna om vad vi förmedlar med vårt ansikte och hur andra människor uppfattar det, reagerar vi på andra människors ansikten utifrån den gällande situationen och gruppens regler. Den person som lyckas upprätthålla en god bild av sig själv framför andra och blir accepterad har enligt Goffman lyckats “ha sitt ansikte i behåll” eller har “bevarat sitt ansikte”. Detta resulterar oftast i att personen i fråga känner en stor självsäkerhet och med stolthet och lättnad kan visa upp sig framför andra människor (ibid. s. 14). Däremot finns det alltid en risk i social interaktion att vi uppvisar ett “missvisande ansikte”, eller att vi “tappar ansiktet”. Här menar Goffman att det är det vi vill undvika med alla medel. Ett tappat ansikte kan resultera i känslor av skam och underlägsenhet framför andra människor och man kan också börja tvivla på sin position och deltagande i sammanhanget (ibid. s. 15). Normalt är bevarandet av ansiktet ett villkor för socialt samspel och förutom att man vill bevara sitt eget ansikte så vill man att de man interagerar med också ska göra det. Goffman menar att man ska ta hänsyn och vara behjälplig i andras ansträngningar att bevara ansiktet, då de flesta inte tycker om att se en annan människa bli avslöjad med att tappa ansiktet. Människor strävar i

(19)

19

social interaktion alltså efter att både bevara sitt eget ansikte men att också skapa möjligheter för att de man interagerar med ska kunna bevara sitt ansikte för att undvika obekväma

situationer (ibid. ss. 16–17).

Relevansen för vår studie handlar dels om hur professionella, barn och föräldrar interagerar med varandra i termer av att behålla ansiktet, dels om hur rädslan för att tappa ansiktet påverkar anmälningsskyldiga i samband med orosanmälningar. Det handlar både om rädslan att förlora sitt eget ansikte men även om rädslan att göra så att föräldrarna förlorar ansiktet genom att upprätta en orosanmälan. Att professionella vill hjälpa föräldrarna de möter i verksamheten att ha ansiktet i behåll skulle kunna tänkas påverka deras

anmälningsbenägenhet då det kan bidra till att man avvaktar med att göra en orosanmälan. Detta eftersom det kan bli obekvämt för den professionella att skapa en situation där någon annan tappar ansiktet i det sociala samspelet.

4.2 Relationsarbete i människobehandlande organisationer

Johansson, Dellgran och Höjer (2015, s. 28) definierar människobehandlande organisationer som verksamheter vars främsta uppgift är att skydda och bibehålla olika samhällsmedborgares förmågor och välbefinnande. Detta sker genom att de egenskaper individen har identifieras och att verksamheten sedan hjälper dem att antingen förändra eller upprätthålla dessa. Författarna menar att de verksamheter som faller inom denna beskrivning av

människobehandlande organisationer är sociala välfärdsinrättningar som skolor, sjukhus och verksamheter för socialt behandlingsarbete då de som definitionen beskriver arbetar med att förändra och utveckla individens förmågor.

Teorin om the human relations approach i människobehandlande organisationer syftar enligt Garrow och Hasenfeld (2010, s. 35–36) till att visa på hur relationer mellan chef, professionell och klient kan ha en påverkan på det dagliga arbetet i organisationen, men också på den professionellas psykiska hälsa. Författarna menar att de krav och förhållanden som råder på arbetsplatsen påverkar i vilken utsträckning de professionella har förmåga att uppfylla sina egna behov i arbetet och därmed också deras attityd mot kollegor och arbetet överlag. Den professionellas attityd inför arbetet och kollegorna påverkar enligt Garrow och Hasenfeld relationen och bemötandet som denna har till sina klienter. Därför är det avgörande att man i organisationen arbetar med positiva värderingar, omtänksamhet och med att skapa tilltro eftersom det har en direkt påverkan på hur den professionella upplever sitt arbete. Det

påverkar också hur de upplever att deras egna behov blir bemötta på arbetsplatsen samt hur de upplever att verksamheten fungerar som ett stöd i deras arbete. Teorin utgår även från att professionella som upplever rollkonflikter och dessutom får otillräckligt stöd från chefer och kollegor i sitt arbete riskerar att bli utbrända. Utbrändhet påverkar i sin tur relationen mellan klient och professionell eftersom den professionella kan välja att flytta fram möten, upplevas som negativ och ha dålig attityd till följd av sitt psykiska mående.

(20)

20

Relationen mellan klient och professionell beskriver Hasenfeld (2010, ss. 406–408) som central i människobehandlande organisationer eftersom den används som ett arbetsverktyg för att skapa förståelse och motivation till förändring hos klienterna. Karaktäristiska drag för relationen mellan professionell och klient är att den är långvarig och att den professionella sitter på verktyg och resurser som klienten behöver. De professionella har en medvetenhet om att deras beslut och handlingar har en direkt påverkan på klientens välmående vilket kan resultera i att relationen till klienten kan påverkas negativt då den professionella tar beslut som inte uppskattas av klienten. Eftersom klienten är i behov av hjälp från den professionella bildas en maktobalans i relationen som enligt Hasenfeld blir extra tydlig när klienten är från en utsatt grupp, till exempel om den lider av psykisk ohälsa, eller har en lägre social status.

Enligt definitionen i avsnittets första stycke kan vi se att förskola och BVC likt andra sociala inrättningar är människobehandlande organisationer. De professionella möter dagligen barn och föräldrar och skapar långvariga relationer till dem vilket gör att vi finner denna teori relevant för vårt syfte då relationsarbetet skulle kunna ha en påverkan på hur den

professionella hanterar sin oro. Vi vill också få förståelse för vilket stöd de professionella upplever sig behöva i processen med att göra en orosanmälan. Ovanstående teori benämner stöd från chef och kollegor som viktigt inte enbart för den professionellas egna psykiska hälsa utan också för relationen till de man möter i verksamheten. Denna teori bidrar till att vi kan se på relationen mellan föräldrar och förskolepedagoger eller BVC-sjuksköterskor ur ett

människobehandlande perspektiv. Detta har även varit ett verktyg i våra tolkningar av informanternas resonemang kring relationen som ett hinder vid orosanmälningar.

(21)

21

5. Metod

I det här avsnittet presenterar vi studiens metodologiska upplägg där vi först redogör för studiens vetenskapsteoretiska förankring samt hur vi har gått tillväga i vår datainsamling och urvalsprocess. Vi presenterar även mer ingående hur studiens tillvägagångssätt, betydelsen av vår förförståelse och hur vi har valt att analysera vårt insamlade material. Avsnittet avslutas med en genomgång av etiska överväganden samt en kritisk reflektion.

5.1 Vetenskapsteoretisk förankring

Vi har i den här studien valt att utgå från ett hermeneutiskt perspektiv. Hermeneutiken beskrivs som en tanke om att tolka material och på så sätt bilda sig en förståelse om det som undersöks. Detta överensstämmer med vårt syfte att tolka de professionellas upplevelser och på så sätt få en större förståelse för vad som kan påverka beslutet om att upprätta en

orosanmälan eller inte. Hermeneutiken menar att tolkning och förståelse hänger ihop på ett naturligt sätt hos alla människor och att man generellt sett alltid eftersträvar att göra just detta. Däremot så tolkar och förstår alla människor världen på olika sätt beroende på i vilket

sammanhang eller kultur man lever i. Det blir alltså oundvikligt för människor att inte

använda sig av den kunskap och förståelse för världen man redan besitter när man på nytt ska tolka och förstå (Sohlberg & Sohlberg 2019, ss. 87, 309). Detta kallas för förförståelse och innefattar att alla människor präglas av olika erfarenheter som bidrar till att man gör olika antaganden, har olika förväntningar och gör olika tolkningar av världen (Thomassen 2007, s. 36). Vi redogör närmare för vår egen förförståelse under rubriken 5.5 Förförståelse.

5.2 Datainsamlingsmetod

För att besvara studiens frågeställningar utgår studien från en kvalitativ datainsamlingsmetod samt analysmetod. Då syftet med studien är att uppnå förståelse för hur professionella inom förskola och BVC resonerar kring och upplever processen att upprätta orosanmälningar är en kvalitativ datainsamlingsmetod i form av intervjuer lämplig eftersom det fångar enskilda individers upplevelser och synsätt (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 53). Vi har utfört sex individuella semistrukturerade intervjuer med förskolepedagoger och

BVC-sjuksköterskor. En semistrukturerad intervju innebär att informanterna styrs in på bestämda ämnen genom en förutbestämd intervjuguide (Dalen 2015, ss. 34–35). I tidigare forskning framgår att professionella söker stöd hos varandra när de ska upprätta en orosanmälan (Söderman och Jackson 2011, s. 49) vilket gör att det skulle ha varit intressant att undersöka fenomenet i en fokusgrupp där kunskap växer fram i diskussioner mellan deltagarna och dessa kan även lära av varandra under tiden (Dahlin-Ivanhoff 2015, ss. 83–84). Däremot anser vi att orsaken till att man funderar på att upprätta en orosanmälan emellertid baserar sig på så pass allvarliga faktorer att en individ i en grupp kanske inte uttrycker det som är sant för den själv. Det är troligt att man istället säger sådant som är socialt acceptabelt i den grupp man befinner sig i vilket kan påverka studiens trovärdighet. Vi är medvetna om att detta även kan ske i individuella intervjuer då informanten anpassar sina svar efter forskaren (Eriksson-Zetterquist

(22)

22

& Ahrne 2015, s. 53). Trots det väljer vi att tro att risken minskar i enskilda intervjuer då man som informant endast kommer möta en eller två personer under intervjun istället för en hel grupp från samma profession.

5.3 Urval

Urvalsprocessen har stor betydelse för trovärdigheten i studiens resultat (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 40). Vi satte upp ett antal kriterier för att göra ett kriterieurval (Dalen 2015, s. 60). Dessa var antal år av yrkeserfarenhet, arbetsplatsens geografiska område samt om personen i sin yrkesroll har tidigare erfarenheter av att upprätta orosanmälningar. Det som var av störst relevans för oss var att våra informanter skulle vara utbildade sjuksköterskor och förskolepedagoger som dagligen möter barn i sitt arbete, antingen på barnavårdscentral eller förskola. BVC-sjuksköterskorna träffar det enskilda barnet mer sällan och undersöker och följer upp barnets utveckling och att det följer sin längd- och viktkurva. Förskolepedagogerna möter däremot barnet dagligen i sin verksamhet under en längre tid och bedriver en

pedagogisk verksamhet för barnets utveckling av social kompetens och kunskap.

Därefter tog vi kontakt med verksamheterna för att hitta personer som uppfyller kriterierna, vilket skulle ha skett i ett tvåstegsurval (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 40). Vi kontaktade totalt 25 verksamhetschefer för både BVC och förskolor där vi informerade om studien och bad om vidare kontakt med de anställda. Vi fick inte någon respons från cheferna och en av orsakerna till det kan vara att vi skickade ut förfrågningarna under mars 2020 då Covid-19-pandemin började få stor uppmärksamhet och spridning i Sverige. Efter

rekommendationer om social distansering valde vi att bredda studiens geografiska område från vårt närområde i Östergötland till andra delar av Sverige, eftersom vi oavsett vart informanterna befann sig i förhållande till oss skulle behöva genomföra intervjuerna över telefon.

Till slut fick vi kontakt med två informanter genom att förskolecheferna hade vidarebefordrat intervjuförfrågan. I övriga fall fick vi själva söka upp kontaktuppgifter till potentiella

deltagare. Bland annat fick vi genom egna kontakter tag på ytterligare en tredje

förskolepedagog som kunde ställa upp i studien. På vårdguidens hemsida hittade vi ett direktnummer till en BVC-sjuksköterska som arbetade på en barnavårdscentral vi tidigare försökt få kontakt med. När vi ringde upp personen gav sjuksköterskan sitt medgivande till att delta i studien, samt vidarebefordrade kontaktuppgifter till två kollegor som var

sjuksköterskor och som sedan också ställde upp som informanter. Detta resulterade i att alla våra informanter från BVC kommer från samma verksamhet. Vi är medvetna om att det här kan ha bidragit till att deras upplevelser och erfarenheter som de delat med oss kan ha präglats av varandra och gjort deras svar liknande i vissa avseenden. I avsnitt 5.8 Kritisk reflektion återkommer vi till hur det kan ha påverkat studiens generaliserbarhet.

Vår urvalsprocess kom att inte helt stämma överens med vår ursprungliga idé av urvalsmetod, vilket beror på att vi hade en tidsbegränsning som gjorde att vi inte hade tid att vänta in svar

(23)

23

genom tvåstegsurvalet. Två av informanterna från förskolan kom vi i kontakt med genom den ursprungliga urvalsmetoden, men urvalet av informanter från BVC skedde i en metod som mer liknar ett snöbollsurval. Ett snöbollsurval kännetecknas av att man kommer i kontakt med en första person som man intervjuar och att man under intervjun får namn på andra personer i informantens nätverk som kan tänkas kunna bidra med mer kunskap om det man undersöker (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 41). Totalt fick vi ihop sex deltagare till vår

intervjustudie. Vi har i studien utgått från våra informanters yrkeserfarenheter av att möta oro i arbetet och eftersträvat en variation i urvalet. Vi har valt att bortse från personliga

egenskaper och fokuserat på sådant som definierar våra informanter som yrkesverksamma. Informanternas kön har därav inte varit en aspekt vi har valt att analysera resultaten utifrån i vår studie. Därav har vi valt att använda oss av könsneutrala benämningar i våra citat och analys. Informanterna blir inte tilldelade fiktiva namn utan benämns som “Förskolepedgagog 1”, “BVC-sjuksköterska 1” och så vidare. Kriteriet att informanterna skulle ha arbetat i minst ett år för deltagande i studien valde vi på grund att vi inte ville intervjua nyexaminerade förskolepedagoger och BVC-sjuksköterskor. Vi hade däremot ingen övre gräns vilket gav oss en bred variation av yrkeserfarenhet hos deltagarna. Erfarenheten sträckte sig mellan 3,5 år och 23 år bland BVC-sjuksköterskorna och mellan 7 år och 23 år hos förskolepedagogerna.

5.4 Tillvägagångssätt

Intervjuerna genomfördes över telefon med samtliga deltagare. Innan intervjuerna skickade vi ut ett informationsbrev som beskrev studiens syfte till informanterna. Vissa av informanterna efterfrågade mer information och dessa fick en beskrivning av ämnen som kunde komma att behandlas under intervjun. För att spela in intervjuerna använde vi oss av diktafoner och vi valde båda två att delta vid intervjuerna förutom vid ett tillfälle då en av oss fick förhinder. Vi tycker att det har varit en fördel att vara två vid intervjuerna då en av oss har kunnat leda intervjun enligt den intervjuguide vi tagit fram (se bilaga 1) innan första intervjutillfället och den andra har suttit med och lyssnat och ställt följdfrågor vid tillfälle. Intervjuguiden utgick från ämnen vi ville beröra som skrevs om till öppna frågor. Informanterna fick prata relativt fritt kring frågorna och med de informanter som vi märkte tog eget initiativ lät vi prata på och följa informantens väg i intervjuguiden. Andra gånger när informanter var med avvaktande valde vi att vara mer styrande i vilket tema vi skulle fortsätta in på.

Att hålla intervjuer över telefon upplevde vi förde med sig både positiva och negativa

aspekter. Positivt var att vi kunde utöka vårt geografiska undersökningsområde och på så sätt också öppna upp för att fler informanter kunde delta. Något vi dock upplevde som negativt var att distansen över telefon gjorde att vi inte fick samma kontakt som vi tror att vi hade fått vid ett fysiskt möte. Vid ett fysiskt möte kan man skicka och läsa signaler med kroppsspråk vilket kan bidra till att informanten känner sig mer bekräftad genom till exempel nickningar från oss. Det hade också blivit tydligare för oss att se när informanten tänker och reflekterar över en fråga. Vid ett telefonsamtal blir det tyst när informanten behöver tid för eftertanke vilket gjorde oss oroliga för att samtalet brutits eller att informanten reagerat negativt på en fråga. Vi genomförde intervjuerna i tysta rum och varken vi eller våra informanter upplevde

(24)

24

några störningsmoment under intervjuerna, som att till exempel någon kom in och avbröt. Detta tror vi bidrog till en helhet och att fokus kunde behållas genom alla intervjuer. Intervjuerna pågick mellan 25–35 minuter och vi upplevde dem som informationsrika trots den relativt korta längden.

5.5 Förförståelse

Vi som genomför den här studien har ett stort ansvar att förhålla oss till den förförståelse av ämnet vi tar med oss in i studien. Vi känner båda ett stort engagemang för frågor som gäller barn och barns rättigheter i samhället. Vi har båda arbetat med barn i verksamheter där vi själva har haft anmälningsskyldighet till socialtjänsten som gör att vi har en del förförståelse av att befinna sig i den positionen vilket kan påverka våra tolkningar och förståelse av

materialet. Genom utbildningen på socionomprogrammet har vi även fått med oss en tolkning av anmälningsskyldighet från socialtjänstens perspektiv, vilken grundar sig i lagtext. Därför är vi även medvetna om att vår förförståelse för anmälningsskyldighet kan skilja sig från de yrkesgrupper vi har valt att studera. Vi är medvetna om att vår förförståelse är till hjälp när vi tolkar och analyserar det insamlade materialet, samtidigt som den också kan fungera som ett hinder genom att vi omedvetet exkluderar vissa aspekter av materialet. Detta bidrar till att vi kan få ett djup i vår analys då vi får möjlighet att skapa förståelse för hur man kan tänka annorlunda kring detta.

5.6 Analysmetod

För att möjliggöra en analys av vårt inspelade material transkriberade vi våra intervjuer eftersom det underlättar tolkningen av det mest relevanta i empirin. Vi har även kunnat varva transkribering och fortsatt datainsamling och därmed fått en indikation på vad mer vi behövde få svar på under intervjuerna (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 53). Vi har arbetat enligt den hermeneutiska cirkeln för att uppnå förståelse för vår empiri. Det innebär att man har en ständig rörelse i tolkningen mellan del och helhet i det material man vill förstå, vilket i vårt fall var vårt intervjumaterial. Det pågår en ständig rörelse mellan tolkningar genom

förförståelse, teori och tidigare forskning som appliceras på materialet. I rörelsen avgör tolkningarna vilka delar som får mening eller inte, samtidigt som vi är medvetna om att en tolkning inte kan vara helt riktig eller sann eftersom den hänvisar till andra tolkningar.

Förståelse skapas genom att tolkningar av delar av materialet och förförståelse skapar nya sätt att se på helheten (Thomassen 2007, ss. 101–102). Som komplement till den hermeneutiska cirkeln har vi inspirerats av tematisk analysmetod. Tematisk analys utgår från att man

analyserar materialet utifrån teman i intervjuguiden och kodar in det transkriberade materialet under dessa för att se vart tyngdpunkten ligger. Under analysprocessen har vi varit öppna för nya intressanta områden och inte låst fast oss vid en idé (Dalen 2015, ss. 86–88).

När vi gick in i analysfasen valde vi att börja tematiseringen på varsitt håll och själva läsa igenom materialet flera gånger och leta efter återkommande teman. Vi markerade och tog ut det vi själva tyckte var viktigt i materialet för att sedan diskutera och hitta gemensamma

(25)

25

teman och tolkningar. Detta har givit vår analys ett annat djup än om vi hade suttit

tillsammans eftersom vi båda har olika erfarenheter och förförståelse som kan påverka vår tolkning av materialet. Enligt den hermeneutiska cirkeln har vi sedan arbetat tillsammans med vårt material genom att först gå ner i enstaka citat och kodat dessa efter bärande ord och meningar. Vi har därefter lyft blicken från detaljer och försökt sätta in förståelsen vi har fått av delarna tillsammans med vår förförståelse i ett helhetsperspektiv, vilket resulterat i övergripande teman. Sedan har vi återigen gått ner i enstaka citat för att tolka och analysera för att slutligen nå en djupare förståelse för materialet i sin helhet.

Under varje tema hittade vi olika aspekter av samma fenomen vilket i sin tur bildade

underteman. Vi har som mest fem underteman till ett tema och detta anser vi hjälper oss hitta en struktur samt skapa förståelse mellan del och helhet i analysen. De övergripande teman vi identifierat är; Att identifiera barn som far illa, Att inte göra en orosanmälan, Relationer & reaktioner och Att få stöd.

Exempel på tematisering utifrån den hermeneutiska cirkeln och tematisk analys:

Empiriskt material Tolkning Tema Undertema

Och jag vet att den här familjen som det handlade om då, dom ville ju byta sköterska direkt efter anmälan var

gjord…och det är ju tyvärr ganska vanligt. Och det är väl därför man ibland drar sig lite för mycket för att göra anmälningar tror jag.

Det är vanligt att familjer vill byta sjuksköterska efter en orosanmälan och det är därför man ibland drar sig lite för mycket för att göra anmälningar.

Att inte göra en orosanmälan.

Risken att “förlora” ett barn

5.7 Etiska överväganden

För att få bedriva forskning krävs det att ett antal etiska kriterier uppfylls. Det mest grundläggande kravet som vi behöver ta ställning till i vår studie är individsskyddskravet vilket innebär att alla som deltar i vår studie ska vara skyddade mot skada och kränkning (Vetenskapsrådet 2002, s. 6; Vetenskapsrådet 2017, s. 13). Individsskyddskravet kan i sin tur brytas ned i fyra huvudkrav för en god etisk forskning. Dessa krav är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet och vi har tagit ställning till samtliga i vår studie (Vetenskapsrådet 2002, s. 6). Informationskravet ställer krav på att

(26)

26

deltagarna ska få ta del av studiens syfte och få information om vad deras deltagande i studien innebär, samt att deras deltagande är frivilligt och kan avbrytas utan konsekvenser (ibid. s. 7). Vi valde att informera deltagarna om detta genom att skicka ut ett informationsbrev

tillsammans med förfrågan om deltagande i studien. Det andra kravet är samtyckeskravet och innebär att forskaren ska inhämta ett informerat samtycke från informanterna

(Vetenskapsrådet 2017, s. 31). Vi har utformat en samtyckesblankett där vi beskriver vad det innebär att delta i studien och vilka rättigheter man som deltagare har. I vår studie har vi hanterat personuppgifter som namn, arbetsplats och kontaktuppgifter vilket gjorde att vi också behövde förhålla oss till dataskyddsförordningen GDPR (ibid.). Vi har därför även använt oss av samtyckesmallen utformad av Linköpings universitet för samtycke till behandling av personuppgifter. Samtyckesblanketterna har mailats ut i förväg och i samband med

intervjuerna har ett muntligt samtycke inhämtats från informanterna. Konfidentialitetskravet innebär att alla deltagare ska tillförsäkras konfidentialitet genom att det ska vara omöjligt att associera specifika personuppgifter eller information till en viss deltagare (Vetenskapsrådet 2002, s. 12). För att tillförsäkra våra deltagare detta i vår studie har alla intervjuer spelats in med hjälp av diktafoner och transkriberats på ett sådant sätt att alla verksamheter och

deltagare avidentifierats. Inga personliga uppgifter som våra deltagare lämnat i studien går att spåra till en specifik person eller verksamhet. Vi har även valt att benämna våra informanter anonymt och könsneutralt i våra citat och analys för att deras utsagor inte ska gå att spåra av de som läser uppsatsen. I enlighet med nyttjandekravet som innebär att alla uppgifter som lämnas enbart får användas till forskningsändamål (ibid. s. 14) har vi garanterat våra deltagare att alla ljudfiler som spelas in under intervjuerna raderas efter transkriberingen.

Några etiska dilemman vi har stött på under studiens gång är att orosanmälningar kan vara ett jobbigt ämne att prata om, då det gäller misstankar om att barn far illa. Vi är medvetna om detta och har varit extra tydliga med att det är tillåtet för våra informanter att avbryta sin medverkan när som helst, utan att det drabbar dem negativt. Vi har även varit noga med att hämta in muntliga samtycken från våra informanter när det gäller samtycke till ljudupptagning och hantering av personuppgifter (Vetenskapsrådet 2017, s. 31). Dessa finns lagrade som inspelningar på Linköpings universitets intranät. Något annat som vi bär med oss är att de professionella har tystnadsplikt vilket vi tagit hänsyn till i syftet då vi inte är intresserade av uppgifter om enskilda individer eller fall. Trots denna hänsyn har informanterna valt att lyfta fram sådana uppgifter i intervjuerna vilket vi under transkriberingen valt att stryka och inte ta med i den slutgiltiga rapporten.

5.8 Kritisk reflektion

Det vi ser som positivt med vår studie är att vi, kopplat till syftet, genom intervjuer kan uppnå en djupare förståelse för hur de professionella tänker och resonerar kring att anmäla oro och vad som påverkar dem i processen. Vi har valt att studera två professioner vilket gör att vi har kunnat se likheter och skillnader mellan förskolepedagoger och BVC-sjuksköterskor. Detta kan påverka vår studies generaliserbarhet positivt om resultaten mellan de två professionerna har likheter (Svensson & Ahrne 2015, ss. 26–27). När vi påbörjade studien begränsade vi

(27)

27

förfrågningarna om deltagande till ett mindre geografiskt område, vilket var en mellanstor kommun, då vi ansåg att det skulle underlätta datainsamlingen. Efterhand var vi tvungna att anpassa oss efter den rådande samhällssituationen och utvidga vår sökning av deltagare till ett bredare geografiskt område som täckte flera län. Det var till slut slumpen som avgjorde att alla våra informanter var verksamma i samma kommun i ett annat län än vad vi först sökt oss till. Den främsta nackdelen med att enbart intervjua professionella inom samma geografiska område är att det blir svårt att veta om svaren vi får är bundna till rådande uppfattningar och erfarenheter inom den aktuella kommunen eller om det gäller generellt för professionerna i fler kommuner. Vi kan med andra ord inte veta om studien skulle ge samma resultat om vi valde att intervjua professionella i ett annat område. Detta påverkar möjligheten att

generalisera vår studies resultat vilket i sin tur påverkar studiens tillförlitlighet då ett av Svensson och Ahrnes generaliseringsanspråk är att studien kan överföras till en annan miljö (ibid.). Bryman (2011, ss. 369–370) menar dock att kvalitativa studier inte är lämpade att generaliseras till andra populationer, utan till teori. Vidare resonerar Bryman att kvalitativa studier trots detta ändå kan ha en “måttlig generaliserbarhet”. Det innebär att även om studien inte kan överföras till en helt ny miljö och få samma resultat, vilket är kravet för

generaliserbarhet i kvantitativa studier, kan vi jämföra och se generaliserande drag med andra studier. Genom detta kan vi alltså få ett mått på vår studies generaliserbarhet om vi jämför och hittar gemensamma drag mellan vår studie och tidigare forskning.

Något annat som är viktigt att förhålla sig till i kvalitativa studier är graden av transparens (Svensson & Ahrne 2015, s. 25). Att en studie är transparent förutsätter att forskarna skriver fram varje steg och motiverar sina val i forskningstexten. Målet är att läsaren ska få en klar inblick i hela forskningsprocessen vilket i sin tur påverkar studiens trovärdighet. En studie med hög trovärdighet och kvalitet ska vara möjlig att kritisera och diskutera vilket bara är möjligt om läsaren får ta del av forskarnas resonemang. Vi har därför valt att vara så transparenta som möjligt i vårt tillvägagångssätt och metodval.

En brist som vi har uppmärksammat i vår studies upplägg är att vi har haft en snäv tidsram. Det har påverkat studien i och med att vi inte har kunnat intervjua så många personer som är önskvärt för att uppnå mättnad (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 42). Professionellas begränsade möjligheter att ställa upp i studien är även en effekt av virusspridningen av Covid-19.

(28)

28

6. Resultat & analys

I det här avsnittet kommer vi presentera våra teman och underteman som följer:

Tema Undertema

6.1 Att identifiera barn som far illa 6.1.1 Del av yrkesrollen 6.1.2 Oroande faktorer 6.2 Att inte göra en orosanmälan 6.2.1 Frivillig väg

6.2.2 Tvivel på att en orosanmälan gör skillnad

6.2.3 Behov av att veta mer för att anmäla 6.2.4 Korta möten & begränsad insyn 6.2.5 Risken att “förlora” ett barn

6.3 Relationer & reaktioner 6.3.1 Vikten av att bygga en god relation till föräldrar

6.3.2 Att tala eller inte tala med föräldrar om orosanmälningar

6.3.3 Efter en orosanmälan är gjord

6.4 Att få stöd 6.4.1 Att inte känna sig ensam

6.4.2 Att känna sig ensam

6.4.3 En öppnare dialog med socialtjänsten

6.1 Att identifiera barn som far illa

Under detta tema kommer vi att presentera olika aspekter av hur de professionella upplever att identifiera barn som far illa. För att förtydliga vad som ingår i detta har vi valt att dela upp avsnittet i två underteman; Del av yrkesrollen och Oroande faktorer.

6.1.1 Del av yrkesrollen

Vårt allra första fynd är en gemensam övertygelse från våra informanter inom både BVC och förskola att identifikation av barn som far illa är en stor del av deras arbete och att deras yrken är betydelsefulla i det hänseendet. Såhär beskrivs det av en BVC-sjuksköterska:

Det är en stor del av vår yrkesroll tycker jag. Lika gärna som man vill se att barnet mår bra, växer bra, utvecklas bra så vill man ju också veta så de har det bra på alla andra sätt också. Det ingår ju.

(29)

29

Ovan reflekterar BVC-sjuksköterskan kring att dennes arbete innebär att kontrollera att barnen som kommer till verksamheten utvecklas fysiskt då det är en del av barnhälsovårdens syfte. Vi tolkar beskrivningen av att BVC-sjuksköterskan vill se att barnet “har det bra på alla andra sätt” som att hen också vill se så att barnet mår bra psykiskt och i sin sociala situation, till exempel att det har det bra hemma. Betydelsen av yrkesrollen har även beskrivits av förskolepedagoger.

Den är ju ganska viktig. För det är ju vi som träffar dem, och vi träffar dem varje dag. BVC träffar dem ju inte lika ofta, så att vi hamnar ju i en väldigt viktig roll kan jag tycka där när det gäller att se sånt här om barn far illa.

(Förskolepedagog 2)

Det är tydligt att både BVC-sjuksköterskan och förskolepedagogen är medvetna om vikten av att de i sitt arbete uppmärksammar att barn far illa, vilket också visar på en medvetenhet kring ansvaret enligt anmälningsskyldigheten. Ingen av informanterna upplevde att

anmälningsskyldighet inte hängde ihop med deras arbetsuppgifter och den kunskapen är av relevans för vår kommande analys. Vi vill belysa att våra informanter har en positiv

inställning till anmälningsskyldigheten för att förstå vilka hinder de kan uppleva i samband med orosanmälningar. Hade informanterna haft en negativ inställning till

anmälningsskyldigheten skulle det kunna färga deras svar, vilket hade påverkat vårt resultat.

6.1.2 Oroande faktorer

För att kunna förstå vad som gör att en BVC-sjuksköterska eller förskolepedagog går vidare till en orosanmälan eller inte har vi identifierat några faktorer som våra informanter upplevde som oroande. En informant från BVC beskriver sin oro såhär:

[...] ett barn som följer sin längd och viktkurva och växer som den ska tänker man är ett friskt barn. Är det inte så tänker man att det finns någon bakomliggande orsak. Medicinskt, socialt eller psykiskt som kan göra att man inte har sin tillväxt.

(BVC-sjuksköterska 1)

Oroande faktorer kunde ta sig uttryck på olika sätt och te sig mer eller mindre tydliga för informanterna att urskilja. Det mest återkommande var att fysiska faktorer var lättast för samtliga professionella att identifiera och att det också var det som skapade mest oro. På BVC tittade man mycket på huruvida barnet följde sin tillväxtkurva. Även förskolepedagogerna höll med om att fysiska tecken är mest oroande vilket förskolepedagog 2 beskriver: “Fysiskt

References

Related documents

Om detta vänds till hur kommande arbetsgivare ska arbeta för att locka till sig dessa studenter, för arbete inom deras organisation, krävs ett gediget arbete kring att erbjuda en

Materialet från fokusgrupperna skall sedan ligga till grund för en enkät som skall skickas ut till en större grupp sjuksköterskor inom de olika. sjukvårdsområdena,

kollegor.[23] En litteraturöversikt från 2010 som analyserar överrapportering mellan sjuksköterskor sammanfattar vanliga hinder i verbal kommunikation som att; information

• Sjuksköterska titrerar självständigt blodtryckssänkande läkemedel tills målvärde uppnåtts, och ansvarar för provtagning (kreatinin och kalium) vid dosökning av och

De symtom som orsakade mest problem för patienterna som beskrevs var oro, ångest och rädsla som förekom i sju artiklar (Bennett et al., 2000; Broström & Strömberg, 1997; Ekman

Patienters föreställningar om den manliga sjuksköterskan är enligt analysen av fundamental betydelse för den manliga sjuksköterskans självbild. Patienters uppfattningar om

Ett exempel var sjuksköterskor från en barn - och mödravårdsavdelning som ansåg att det var olämpligt att screena för våld i parrelationer i den miljön, eftersom det var en

Detta kan kopplas till att förskollärarna, med god kvali- tet arbetar med de strävansmål som är kopplat till teknik: att alla barn ska utveckla sin förmåga till att