Betydelsefulla faktorer för att lämna en
kriminell livsstil
Victoria Rosén
C-uppsats i psykologi, VT 2020 Kurskod: PSA122
Handledare: Wanja Astvik Examinator: Jakob Håkansson
Akademin för hälsa, vård och välfärd Avdelningen för psykologi
Betydelsefulla faktorer för att lämna en kriminell livsstil
Victoria Rosén
Att upphöra med brott är oftast en komplicerad process där många lätt återfaller i brott. Syftet med studien var att med teoretisk utgångspunkt i self-efficacy och age-graded theory of informal social control undersöka vad före detta kriminella individer upplever har varit betydelsefulla faktorer för att lämna kriminalitet. Datainsamlingsmetoden var intervjuer, totalt intervjuades åtta personer (sex män och två kvinnor). Efter en teoristyrd tematisk analys påvisade resultatet att det fanns en del faktorer som bidrog till att deltagarna utvecklat en högre grad av self-efficacy. Studiens deltagare lyfte även fram att plötsliga händelser och den egna viljan har varit viktiga vändpunkter. Att ingå i nya bekantskapskretsar framkom också som betydelsefullt. Därutöver var ekonomisk trygghet och ett ordnat boende samt drogfrihet en nödvändighet för deltagarnas upphörandeprocess. Vidare forskning skulle kunna fokuseras på att identifiera mindre välfungerande arbetssätt hos kriminalvården. Detta för att de intagna ska få goda möjligheter att bryta en kriminell livsstil.
Keywords: Criminality, desistance from crime, self-efficacy,
turning-points, social support
Inledning
En rapport från Kriminalvården (2018) visade att 42 procent av de som frigavs år 1999 kom tillbaka till anstalten inom loppet av tre år. Av de klienter som frigavs 2015 var det cirka 29 procent som återföll fram till 2018. Statistik från BRÅ (2016) visar att siffran för kvinnor som återföll i brott 2016 var 16 procent, medan siffran för männen år 2016 var 26 procent. Riksrevisionen (2015:4) menar att det finns ett brett underlag av studier som handlar om hur samhället ska minska återfall i brott. Samtidigt finner Riksrevisionen genom en granskningsrapport stora brister på det återfallsförebyggande området. Brottslighet leder till både fysisk, psykisk och ekonomisk skada för brottsoffer, anhöriga och för samhället (Brottsförebyggande rådet, 2017:8). Nilsson och Wadeskog (2012) presenterar siffror på vad brottslighet kostar för samhället. Nilsson och Wadeskog hävdar att en individ som blir gängkriminell och livnär sig med det i cirka tjugo år kostar samhället mellan 70 och 80 miljoner kronor. Om en brottsling hamnar i fängelset kan kostnaderna för samhället på lång sikt approximeras till cirka 9 miljoner kronor (Nilsson & Wadeskog, 2012). För att lämna kriminalitet understryker Sampson och Laub (2005) att individen måste genomgå en process. Med process menar Sampson och Laub att upphörandet av brott inte är en händelse som inträffar plötsligt, utan processen kräver en längre tid. Giordano, Cernkovich och Rudolph (2002) visar på faktorer som kan vara avgörande för att genomgå upphörandeprocessen, och menar att det kan handla om en inre motivation som möjliggör att potentiella vändpunkter uppenbaras. Giordano, Longmore, Schroeder & Seffrin (2008) argumenterar för att det saknas forskning på brottslingars upphörandeprocess då de flesta forskare istället ägnar sig åt att forska om riskfaktorer till brott. Statistiken som presenteras på hur många som återfaller i brott är relativt
hög och därför krävs det mer kunskaper om huruvida individer ska få rätt hjälp för att upphöra med brott och minska risken för återfall. Denna studie riktar in sig på vuxna män och kvinnor som tidigare levt ett kriminellt liv, som idag lever ett liv utan kriminalitet. Genom att studera vilka betydelsefulla faktorer som hjälpt dessa män och kvinnor att lämna kriminalitet är förhoppningen att föreliggande studie ska bidra med kunskaper till det lite mindre utforskade området gällande upphörandeprocessen och återanpassningen till en vardag utan kriminalitet.
Kriminalvårdens insatser för att förebygga återfall i brott
Sedan 2001 har kriminalvården arbetat fram flera behandlingsprogram till de intagna för att förebygga återfall. Målet är att minska återfall i både brott och missbruk (Kriminalvården, 2017). Den senaste uppdaterade statistiken från kriminalvården är från 2018. Statistiken från kriminalvården (2018) visar att 1998 personer var inskrivna i Sveriges häkten 2018 och 4393 personer var inskriva på anstalter runt om i Sverige. Förutom häkten och anstalter bedrivs även frivård som bevakar de personer som dömts till skyddstillsyn, de som blir villkorligt frigivna och personer med fotboja. En av kriminalvårdens viktiga arbetsuppgifter som de jobbar aktivt med är att minska återfallen i brott. För att arbetet med att minska risken för återfall ska bli så effektivt som möjligt så påbörjas det arbetet i häktet. Redan i häkte informeras och motiveras de intagna om behandlingar. Om det leder till en dom där en klient blir intagen, påbörjas en individuell plan med insatser som skräddarsys efter klientens behov. Dessa planer innehåller mål och olika genomföranden som har för syfte att åstadkomma kunskaper, förmågor och positiva tankemönster, en så kallad verkställighetsplan. År 2018 fick hela 96 procent av klienterna hos kriminalvården en verkställighetsplan. En ökning med sex procent från 2017. Förutom verkställighetsplanen ska kriminalvården även erbjuda sysselsättning under fängelsetiden. Det ska genomföras aktiviteter som är schemalagda, som ska bidra till kunskaper och beteendeförändring (Kriminalvården, 2018). Kriminalvården samverkar med en rad andra samhällsaktörer för att kunna minska återfall i brott, vilket är det centrala målet för kriminalvården. De samarbetar bland annat med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, sjukvården och Socialtjänsten för att uppnå det målet. Det viktiga samarbetet påbörjas direkt när klienterna ska frigesoch återgå till samhället och vardagslivet (Riksrevisionen, 2015:4).
Riskfaktorer för att hamna i kriminalitet
I en rapport från Brottsförebyggande rådet (2001:15) som handlar om riskfaktorer till brott, framkommer det att genetiska faktorer kan ha en inverkan på att en individ senare utvecklar egenskaper som har större risk att leda till kriminalitet. Brottsförebyggande rådet kom i rapporten fram till att, trots att genetiska faktorer kan spela in så är faktorer i den sociala omgivningen dominerande i diskussionen om riskfaktorer för kriminalitet. För många börjar det kriminella livet i tidig ålder, redan vid tonåren, och för vissa senare i livet. För de individer som börjar i tidig ålder syns en tydligare psykosocial problematik än för dem som har en senare start. För de som begår kriminella handlingar i senare tonår eller som ung vuxen har oftast lättare att komma ur kriminalitet än de som börjar i tidigt tonår (BRÅ, 2001:15). Carlsson (2012) hävdar att för ungdomar som begår brott i tidigt tonår kan det i många fall handla om att få status och att bli inkluderad. Påbörjas den kriminella livsstilen i vuxen ålder menar Carlsson att det ofta kan handla om stigmatisering och uteslutning från samhället, som triggar igång det kriminella beteendet.
Cullingford och Morrison (1997) menar att växa upp med sämre hemförhållanden, vilket kan vara brist på föräldraomsorg eller fattigdom, har visat ett starkt samband till att barn som växer upp i dessa familjer lättare hamnar i kriminella banor. Cullingford & Morrison visar på att det
även finns ett tydligt samband mellan att barn som har föräldrar eller syskon som är eller har varit kriminella, själva kommer att begå kriminella handlingar. Brottsförebyggande rådet (2001:15) betonar i en rapport hur viktig roll föräldrarna har i barnets uppväxt. I rapporten framkommer det att trygga och goda uppväxtvillkor är centralt för att minska risken för framtida kriminalitet. I en studie av Cullingford och Morrison (1997) framgick det att de unga brottslingarna som undersöktes hade upplevt en exkludering från familj och skola, samt att dessa ungdomar inte haft något föräldrastöd, vilket gav ungdomarna en stor frihet att leva efter egna villkor.
En studie av Caprara, Gerbino, Paciello, Di Giunta, och Pastorelli (2010) visade att ungdomar som har en låg grad av self-efficacy eller tilltro till sin egen förmåga, har lättare att utveckla ett kriminellt beteende. Enligt Capara et al. är self-efficacy en viktig egenskap att besitta då det ger ett psykologiskt välbefinnande, det kan i sin tur hindra individen att utveckla kriminalitet. Att ha en låg grad av self-efficacy kan bidra till låg tilltro att kunna reglera sina känslor och stå i relation till andra, vilket i sin tur kan ge svårigheter att motstå grupptryck. Att ha en god tilltro till sin egen förmåga, att känna att man klarar av situationer och känna sig nöjd med vardagen är betydelsefulla skyddsfaktorer för att inte begå brott (Caprara et al., 2010). Doherty (2006) menar att förutom hög self-efficacy så har en hög grad av självkontroll visat sig vara en skyddsfaktor för framtida kriminalitet. Föräldrar spelar en viktig roll när barnet utvecklar självkontroll. Är föräldrarnas omsorg bristande leder det ofta till problematik hos barnet, varav låg självkontroll. Med låg självkontroll följer oftast sämre impulskontroll och aggressivt beteende. Det ses som en riskfaktor till att utveckla ett kriminellt beteende (Doherty, 2006).
Best, Hernando, Gossop, Sidwell och Strang (2003) visar i sin forskning ett starkt samband mellan missbruk och kriminalitet. När missbrukare aktivt använde droger begick de i snitt brott 248 dagar på ett år. När de inte var missbrukande begick de i snitt 41 brott på ett år. Best et al. skriver också att missbrukare som är i socialt umgänge med andra missbrukare rapporterar högre grad av brottslig aktivitet. Även Schroeder, Giordano och Cernkovich (2007) lyfter fram forskning som visar att drog och- alkoholmissbruk leder till risk för ökad brottslighet. Schroeder et al. förklarar vidare att drogmissbruk är en större riskfaktor än alkoholmissbruk då det ofta leder till större sociala umgängeskretsar och tillhörighet än alkohol. Dessa umgängeskretsar är enligt Schroeder et al. oftast negativa för den individen som missbrukar, då dessa kretsar missbrukarna söker sig till också sysslar med missbruk, vilket kan försvåra upphörandeprocessen.
Vägen ur kriminalitet
Att begå brottsliga handlingar och därmed infalla i en kriminell livsstil är en lika komplicerad process som att finna vägen ut ur kriminalitet. Dessa två processer är lika viktiga att förstå. För att en individ ska påbörja en väg ut ur kriminaliteten kan diverse hot ligga till grund för det. Hoten kan riktas mot att förlora familj och nära relationer, eller hot mot individens egen hälsa (Haggård, Gumpert & Grann, 2001). Capaldi, Kerr, Eddy och Tiberio (2016) samt Haggård, Gumpert och Grann (2001) visar på att åldrande medför i många fall ett avtagande i det kriminella beteende som tidigare uppvisats. Carlsson (2012) diskuterar likaså att åldrande spelar en viktig roll när det kommer till att lämna en kriminell livsstil. Författaren betonar att med ålder följer ofta mognad, vilket ger en förändring i beteendet. Det kan leda till att individen distanserar sig från kriminalitet.
Chen (2018) tar upp kriminellas upplevelse av att nå botten (”hitting bottom”) som kan ses som en vändpunkt för vägen ut ur kriminalitet. Upplevelsen av att hamna på botten är individuell och kan således variera i sitt innehåll. I detta sammanhang när det gäller kriminella har ofta fängelset associerats med att hamna på botten. Enligt Chen handlar det oftast om att uppleva ett stort lidande som berör relationer, ekonomi och det sociala. När en individ anser sig
ha nått botten påbörjas en process där den kriminella vill återta det som gått förlorat. Att hamna på botten ses som en form av motivationsprocess och en vändpunkt för de kriminella (Chen, 2018). Upplevelsen av att hamna på botten kan alltså enligt Chen vara en vändpunkt för en brottsling, vilket även får stöd från Carlssons (2012) forskning som visar att, genom att hamna på botten påbörjades en motivation att ta sig ur det kriminella livet. Schroeder et al. (2007) betonar vikten av att avsluta ett eventuellt drogmissbruk för att kunna upphöra med kriminalitet. Författarna menar att väsentligt för att upphöra med drogmissbruk är att avstå från de sociala umgängeskretsar där droger förekommer.
För att påbörja vägen ut ur det kriminella betonar Cid och Martí (2012) två faktorer som extra viktiga. Första faktorn är att individen genomgår en kognitiv omvandlingsprocess där det sker en typ av identitetsförändring. Giordano, Cernkovich och Rudolph (2002) visar också på att en identitetsförändring är essentiell för att kunna lämna kriminalitet. Giordano et al. (2002) betonar vikten av individens inre vilja och menar att utan den så är inte en förändring möjlig. Författarna skriver att när viljan hos individen finns är det möjligt att bli öppen för en förändring, och först då kommer vändpunkter uppenbara sig. Dessa vändpunkter kan vara äktenskap eller chans till arbete. Om individen väljer att se denna vändpunkt som en positiv förändring kan en identitetsförändring ske (Giordano et al., 2002). Cid och Martí (2012) understryker även att betydelsefulla vändpunkter är viktiga för upphörande. Det kan handla om jobb, familjerelationer eller statlig hjälp som ger en livsförändrande hjälp, vilket motiverar brottslingen till en förändring. Capaldi et al. (2016) visar också att vändpunkter är viktiga för kriminellas upphörandeprocess. För män ses både äktenskap och faderskap som centrala vändpunkter för att upphöra med brott. Äktenskap och faderskap motiverar individen att ta avstånd till brottslighet då äktenskap och faderskap försvårar umgänge med det sociala nätverket som tidigare motiverat till brottsliga handlingar (Capaldi et al., 2016). Savolainen (2009) betonar att en brottsling lättare bryter den kriminella banan och upphör med brott om det finns rätt stöd från anhöriga. Enligt Savolainen kan äktenskap vara något som har en positiv effekt på upphörande av brott, så är även att få ett arbete där arbetskamratsrelationer utvecklas. Savolainen understryker vikten av att få ett arbete vid upphörandeprocessen, det anses vara betydelsefullt då det upprätthåller en individs rutiner, vilket gör att det inte finns så mycket tid över till kriminella aktiviteter.Ansvar och förpliktelser är viktiga faktorer som gör att det blir lättare för brottslingar att lämna kriminalitet (Savolainen, 2009). Cid och Martí (2012) talar också om sådana förpliktelser, och att det kan vara behjälpligt för att upphöra med brott. Det kan vara av vikt att upprätthålla rutiner under fängelsetiden, som att hålla igång med ett arbete, utbildning eller syssla med träning och motion. Att få rätt stöd från nära familj och andra betydelsefulla relationer under fängelsetiden har visat sig ha stora fördelar för de intagna. Genom besök och emotionellt stöd från anhöriga har en vilja att förändras och upphöra med brottslig verksamhet utvecklats (Cid & Martí, 2012).
Brottsförebyggande rådet (2016) menar att antal tidigare belastningar av brott kan påverka hur återfallsfrekvensen i brott ser ut. Ju fler tidigare belastningar, desto större risk för återfall (BRÅ, 2016). Statistik från BRÅ (2016) visar att återfall i brott låg på 75 procent om en individ hade minst 9 tidigare belastningar. Individer med 5 eller mindre tidigare belastningar har en återfallsfrekvens på 10 procent. Strafftiden kan också spela in när det gäller återfall, av de som satt på anstalt mindre än fyra månader återföll 57 procent i brott. Av brottslingar som satt på anstalt i minst fyra år var det 21 procent som sedan återföll i brott (BRÅ, 2016).
Haggård et al. (2001) lyfter ett par skyddsfaktorer som är av vikt för att inte återfalla i brott. Författarna menar att en individ som vill bibehålla ett liv utan kriminalitet är i behov av att klara av olika situationer på egen hand, och på så sätt förändra sitt beteende och på sikt sin identitet. Haggård et al. understryker även hur viktigt det är att individen får stöd av anhöriga efter en tid på anstalt för att minska risken för återfall. Cid och Martí (2012) betonar ävenså att det sociala närverket har en central roll för individen som ska motstå brott. Cid och Martí lyfter fram vikten av att skaffa nya relationer som gynnar individen positivt och som håller individen distanserad från brott. Rydén-Lodi, Stattin och af Klinteberg (2005) visar också på betydelsen av att bryta
gamla sociala band som tidigare uppmuntrat till kriminella handlingar. Andelen som återföll i brott var låg om individerna hade positiva sociala band som främjade ett bra beteende (Rydén-Lodi, Stattin & af Klinteberg, 2005).
Teoretiska utgångspunkter
Teoretiska perspektiv i denna studie utgår ifrån Banduras self-efficacysamt Sampson och Laub´s (2005) teori kallad age-graded theory of informal social control för att studera betydelsefulla faktorer gällande upphörandeprocessen. Eftersom self-efficacy har visat en positiv effekt när det gäller att ta sig an svåra utmaningar och bibehålla motivationen för att inte ge upp, så är det intressant att sätta self-efficacy i relation till att upphöra med kriminalitet. Det finns också en del forskning (Laferrière & Morselli, 2015; Cid & Martí, 2012) som menar att self-efficacy är behjälpligt för att upphöra med brott och minska risken för återfall. Age-graded theory of informal social control fokuserar på betydelsefulla vändpunkter, som är behjälpliga vid upphörandeprocessen. Då denna studie studerar betydelsefulla faktorer för att lämna en kriminell livsstil, är Sampson och Laub´s teori som lägger stor vikt vid vändpunkter tillämpbar att använda.
Self-efficacy. Begreppet self-efficacy grundades av Bandura (1994) och kan förklaras på
följande sätt: ”self-efficacy is defined as people's beliefs about their capabilities to produce designated levels of performance that exercise influence over events that affect their lives” (Bandura, 1994 s. 2). Enligt Bandura (1994) handlar self-efficacy om en individs upplevda självfömåga. Hur en individ klarar av att utföra specifika uppgifter, och vilken upplevd tilltro individen har att klara av uppgiften. Bandura understryker att en individ som besitter en hög grad av self-efficacy har lättare att uppnå uppsatta mål, lättare att hantera svåra uppgifter och besitter fler copingstrategier. För en individ med låg grad av self-efficacy är utmanande situationer ofta ansträngande och de tenderar att ge upp snabbare än de individer med högre grad av self-efficacy, som engagerar sig för att uppnå målen (Bandura, 1994). Bandura (1977) hävdar att individer som har högre grad av self-efficacy lättare kan hantera psykologisk stress. Då de individerna har lättare för att kontrollera sitt beteende och hantera misslyckanden. Bandura menar att det finns en stark koppling mellan self-efficacy och huruvida en individ tar sig an utmaningar. Self-efficacy är en viktig egenskap för att övervinna utmaningar och inte ge upp (Bandura, 1977). Laferrière och Morselli (2015) visar i sin forskning att self-efficacy är betydelsefullt för att kunna genomgå beteendeförändringar och identitetsförändringar. Laferrière och Morselli skriver att self-efficacy kan relateras till kriminalitet och upphörande, då det kan användas för att förklara varför vissa begår brott och varför vissa har lättare att upphöra med brott.
Cid och Martí (2012) har studerat self-efficacy i relation till upphörandeprocessen och menar att det är en nödvändig förmåga att besitta vid upphörande av brott. Ett par faktorer är särskilt viktiga för att en individ ska utveckla en god self-efficacy inne i fängelse och efter frigivning. Inne på anstalt bidrar det till en god self-efficacy om den intagna har goda relationer till fängelsepersonalen. Att även ha goda relationer och stöd från anhöriga under fängelsetiden ses som en central aspekt i uppbyggandet av self-efficacy. Om en intagen även får ta ansvar över ett jobb och hålla igång ett aktivt liv under fängelsetiden kan det också bidra till uppbyggandet av self-efficacy. Self-efficacy är viktigt för att finna motivationen att uppnå mål, och för viljan att förändra ett beteende, därmed kan det vara behjälpligt för att upphöra med kriminalitet och att upprätthålla en livsstil utan kriminalitet (Cid & Martí, 2012).
Age-graded theory of informal social control. Sampson och Laub (2005) skriver om teorin
åldrande så förändras den informella sociala kontrollen. Teorin hävdar att starka sociala band underlättar i hög grad till upphörande med kriminalitet. Genom att åldras och att gå från ungdom till vuxen medför en högre grad av social kontroll, vilket underlättar för att komma ut ur kriminalitet. Den sociala kontrollen kan handla om att skapa rutinmässiga aktiviteter, struktur i vardagen och förstärkning av sociala band, vilket kan leda till betydelsefulla vändpunkter. Vändpunkter har en central roll i denna teori när det gäller upphörande med att begå brott. Vändpunkter hjälper individen att upphöra med brott samtidigt som de hjälper till att upprätthålla en vardag utan kriminalitet. Inom denna teori är individens egna inre drivkraft av stor vikt för att kunna upphöra med brott. För att kunna upphöra med brott så måste individen ha en egen vilja att skapa vändpunkter. Att upphöra med kriminalitet är en process, och det krävs ständigt en samverkan mellan individens inre drivkraft och sociala situation för att upprätthålla den process som tillslut leder till en beteendeförändring (Sampson & Laub, 2005).
Syfte och frågeställningar
Förhoppningen med denna studie är att bidra med kunskaper till området, då kriminalitet är ett omfattande problem i dagens samhälle. Genom att undersöka vad som är betydelsefullt för att lämna kriminalitet bidrar det till kunskaper som kan gynna både individen som vill lämna kriminalitet, anhöriga till kriminella och samhället. Därav är värdefullt att undersöka på vilket sätt kriminella på bästa sätt kan återanpassas till samhället, så dessa individer kan få rätt typ av stöd och vägledning. Under forskningsgenomgången framkom mycket forskning som visar hur vändpunkter har spelat en central roll i upphörandeprocessen (Capaldi et al. 2016; Cid & Martí, 2012; Giordano et al. 2002; Sampson & Laub, 2005) . Self-efficacy har även vistats varit betydelsefullt för att upphöra med brott (Cid & Martí, 2012; Laferrière & Morselli, 2015). Syftet med denna studie är därför att med teoretisk utgångspunkt i self-efficacy och age-graded theory of informal social control att undersöka vad före detta kriminella individer upplever har varit betydelsefulla faktorer för att komma ur kriminalitet. Även om studiens huvudsakliga teoretiska perspektiv är hur upphörandeprocessen kan förstås med hjälp av self-efficacy och age-graded theory of informal social control, är avsikten också att undersöka om eventuellt andra saker som kan framkomma som viktiga för att upphöra med ett kriminellt liv. Intentionen är att undersöka huruvida faktorer som påverkar individers self-efficacy har varit betydelsefullt för upphörandeprocessen samt hur före detta kriminella upplever viktiga vändpunkter och sociala band. Studiens frågeställning är således;
• Vilka faktorer upplever före detta kriminella är betydelsefulla för att lämna kriminalitet?
Metod
Deltagare
För att intervjuerna skulle ge god informativitet för syftet genomfördes ett målinriktad urval som inriktades mot före detta kriminella. Föreningen KRIS kontaktades med anledning av att deras medlemmar uppfyller kriterierna för att medverka i studien. För att medverka i studien var ett krav att individen har haft ett kriminellt förflutet som har lett till ett fängelsestraff. För att kunna besvara studiens syfte behövde individen även lämnat det kriminella livet, och idag leva ett liv utan kriminalitet. Totalt intervjuades åtta personer (sex män och två kvinnor) varav sex var medlemmar från KRIS och två personer var handplockade via bekantskapskrets. Dalen (2015) visar på att det kan vara av vikt att inte endast använda en grupp av respondenter från samma ställe. Enligt Dalen bidrar en variation av olika grupper till en mångfald och möjliggör
fler perspektiv. Av den orsaken var det även intressant att intervjua individer som inte haft hjälp av föreningar som KRIS för att lämna kriminalitet. Deltagarna i studien var mellan 24-63 år (M=39,4, SD=12,3). Samtliga deltagare har blivit dömda för brott mellan en och 49 gånger. Respondenterna har alla avtjänat ett fängelsestraff, som kortast två månader, och som längst åtta år. Sju av åtta deltagare hade idag en sysselsättning i form av arbete på KRIS eller studerade på heltid, en av deltagarna var arbetslös. Uppväxtsituationen varierade hos deltagarna, dock så hade mer än hälften av deltagarna haft en uppväxt med kriminella föräldrar, fosterhem och fattigdom.
Material
En hermenutisk kvalitativ ansats användes i studien där data insamlades via semistrukturerade intervjuer som enligt Langemar (2008) är en intervjuform med ett antal färdigformulerade frågor där nya frågor och följdfrågor utvecklas under intervjuns gång. En semistrukturerad intervjuform gav möjlighet att följa respondentens berättelse som den utformade sig, vilket var intentionen med intervjuerna. För att studiens syfte skulle kunna besvaras var det av vikt att ställa en del frågor. En intervjuguide med elva frågor och förberedda följdfrågor utformades av den orsaken som struktur för intervjuerna. Då semistrukturerade intervjuer tillämpades gav det en möjlighet till öppna frågor där frågorna kunde vidareutvecklats under intervjuns gång. Intentionen var att intervjuguiden skulle utgöra ett stöd och inte följas slaviskt för att kunna ha ett öppet och djupt samtal med respondenterna kring ämnet. Följdfrågorna förbereddes för att ge respondenten möjlighet till mer fylliga svar. Intervjuguiden utformades utifrån studiens syfte och bestod av en struktur som skulle behandla bakgrundsinformation om respondenten, livet som kriminell, att upphöra med kriminalitet och synen på livet idag. Intervjufrågorna bildades efter forskningsgenomgångvilket har varit hjälpfullt för att formulera frågor som besvarade syftet med studien. För att finna eventuella hjälpfulla vändpunkter ställdes följande fråga: ”Kan du se någon vändpunkt som fick dig att vilja lämna kriminalitet?” Frågan utvecklades utefter respondentens svar för att undersöka varför denna vändpunkt har varit betydelsefull. För att undersöka om sociala band har varit betydelsefullt för upphörandet ställdes frågan: ”På vilket sätt har anhöriga och relationer hjälpt dig med upphörandeprocessen?” Dessa två frågor kan även ge svar på om vändpunkter eller hjälp från anhöriga har varit viktiga faktorer som påverkat individens self-efficacy. Att tala om det kriminella kan anses vara stigmatiserande och känsligt för deltagarna. För att avrunda intervjun på ett positivt sätt ställdes därför frågan: ”Hur ser du på ditt liv idag?”. Samtliga åtta intervjuer spelades in via inspelningsfunktion på mobilen. Intervjuerna som genomfördes via telefonsamtal spelades in via en mobilapplikation som kan spela in samtal. Intervjuerna som varade mellan 25 minuter och 50 minuter skrevs ut ordagrant vilket resulterade i en textmängd på sammanlagt 54 sidor.
Procedur
Ett missivbrev författades som skickades ut till KRIS lokalföreningar runt om i landet via mejl. En kontaktperson från KRIS återkom sedan med namn och telefonnummer på personer som visat intresse för studien, och tid för intervju bestämdes tillsammans med respondenten. Totalt sex personer som var medlemmar i KRIS visade intresse för studien. På grund av att det geografiska avståndet var stort så genomfördes tre intervjuer via telefonsamtal och tre via plattformen Zoom, efter respondentens önskemål. Enligt Langemar (2008) kan telefonintervjuer vara fördelaktiga då det kan uppfattas mer anonymt, dock medför det även att icke-verbal kommunikation går förlorad. Utöver de sex personerna från KRIS kontakdes två personer via bekantskapskrets som ville ställa upp på en intervju. Dessa två intervjuer genomfördes i respondentens hemmiljö där respondenten kunde känna sig trygg. Intervjuerna inleddes med
information kring studiens syfte och frågeställning och samtycke till att intervjuerna spelades in, för att efter transkribering raderas. För att tillgodose Vetenskapsrådets (2017) forskningsetiska principer upprepades riktlinjerna från missivbrevet innan varje intervju för att erhålla informerat samtycke. Deltagarna informerades att deltagandet var frivilligt skulle komma att behandlas konfidentiellt, om rätten att avbryta och att intervjumaterialet enbart skulle användas till denna studie. Efter avslutad intervju gavs respondenten möjlighet att lämna en mejladress för att vid senare tillfälle kunna motta det slutgiltiga arbetet. Deltagarna blev inte kompenserade för sitt medverkande.
Databearbetning
Analysen genomfördes enligt en tematisk analysmetod vilket beskrivs av Braun och Clarke (2008) som en metod vilket ger rik och detaljerad data. Enligt Braun och Clarke används en tematisk analys för att identifiera och upptäcka mönster i materialet. Inledningsvis i processen lästes texten igenom för att få en helhetsbild och en ordentlig överblick över materialet. För att garantera konfidentialitet ändrades alla namn, geografiska platser och övrig information som kunde kopplas till respondenterna, och respondenterna döptes till R1-R8. Analysen har utgått ifrån de två teoretiska perspektiv som präglar studien; faktorer som är betydelsefulla för en individs self-efficacy i relation till upphörandeprocessen och age-graded theory of informal social control som behandlar centrala vändpunkter och sociala band. Eftersom analysen utgick ifrån att analysera data utifrån bestämda teorier kallas denna analysmetod enligt Langemar (2008) för teoristyrd tematisk analys, där inriktningen redan är förutbestämd. Efter att ha läst texten en första gång för att bilda en överblick, påbörjades nästa steg. Texten lästes igenom igen samtidigt som det gjordes markeringar med olika färger på relevanta citat och övrig relevant information. De olika färgerna representerade de olika teoretiska perspektiven, på det sättet kunde materialet sorteras in utifrån perspektiven. De teoretiska perspektiven fick varsin färg och även en tredje färg som markerade övriga resultat som var betydelsefulla användes. I nästa steg gjordes en sammanfattning utifrån varje person för att erhålla en bättre struktur. Sammanfattningen innehöll information om vändpunkter, sociala band och vad som påverkat individens self-efficacy, samt om det fanns övriga faktorer som har varit betydelsefulla för att lämna kriminalitet. Sammanfattningarna lästes igenom och samtidigt noterades nyckelord i marginalen på vilka övergripande begrepp som fanns med i varje sammanfattning, som var av relevans för frågeställningen. Nästa steg var att sortera in citaten och övrig relevant information ifrån varje respondent under de övergripande begreppen som kunde forma potentiella teman. När denna fas är nådd är det enligt Braun och Clarke (2008) lämpligt att identifiera och namnge de potentiella teman som skapats genom att identifiera kärnan i varje tema, och ut efter det göra en slutgiltig benämning på temanamn. Utefter de teoretiska perspektiven studien och analysen utgår ifrån formades teman som sorterades in under respektive teoretiskt perspektiv. För huvudavsnittet om self-efficay identifierades två huvudteman teman vilka var: socialt stöd och sysselsättning. Dessa huvudteman fick två underteman var. För avsnittet om betydelsefulla vändpunkter och sociala band identifierades två huvudteman vilka var: pötsligt avgörande händelser, med två tillhörande underteman, samt huvudtemat sociala nätverk, med ett tillhörande undertema. Ekonomisk trygghet och boende samt drogfrihet skapades som teman under övriga resultat då det inte betraktades som en vändpunkt eller ansågs vara en faktor för betydelsen av self-efficacyn. Däremot diskuterades ekonomi och boende och vikten av att bli drogfri i de flesta av intervjuerna som en viktig faktor för att lämna kriminalitet.
Resultatet presenteras utifrån två huvudavsnitt som representerar de teoretiska utgångspunkter studien utgått ifrån. Ett avsnitt handlar om betydelsefulla faktorer för individernas self-efficacy. Det andra avsnittet har centrala vändpunkter och betydelsen av sociala band till ämne. Ett tredje avsnitt med övriga resultat presenteras även med två tillhörande teman, som majoriteten av respondenterna upplevde som viktiga faktorer för upphörande av kriminalitet. Dessa två teman, (1) ekonomiskt stöd och boende och (2) drogfrihet, kunde inte kunde sorteras in under avsnitten för self-efficacy, vändpunkter och sociala band, då dessa teman saknade stöd för att passa in där. En del citat har korrigerats till skriftspråk för att förbättra läsbarheten. Ord som är i talspråk (”typ” ”ba”) har exkluderats.
Betydelsefulla faktorer för self-efficacy
Samtliga respondenter belyste vikten av socialt stöd från andra personer för att förstärka tron till sig själva. De menade att på helt egen hand utan stöd från någon är det svårt att hitta viljan att upphöra med brott. En del respondenter konstaterade att stödet var livsviktigt och utan stöd hade viljan till att fortsätta leva inte existerat. Stödet från andra individer har för flera av deltagarna möjliggjort en vilja till förändring, en förändring av livsstil. Huruvida stödet togs emot av deltagarna varierade. För fem av deltagarna kom stödet huvudsakligen från anhöriga. Medan vissa andra har inte haft anhöriga närvarande, utan har mottagit stödet från nya bekantskaper, andra intagna under fängelsetiden, fängelsepersonal eller organisationer. Två underteman har identifierats som viktiga komponenter inom socialt stöd; (1) anhörigas inflytande och (2) motiverande vägledning inifrån fängelset.
Anhörigas inflytande. Att stödet från signifikanta andra har haft en stor betydelse för att tro
på sig själv har uppmärksammats i fem av åtta intervjuer. Deltagarna förklarar att det måste finnas andra som tror på en, innan de kunde tro på sig själva. ”Jag hade ingen vilja att förbättras eller sluta, men hon (en anhörig) gav aldrig upp på att tro på mig, så tillslut kunde jag tro på mig själv också” (R6). Att stödet kom från anhöriga, som valde att stå kvar vid deltagarnas sida trots den kriminella livsstilen betonade somliga som extra värdefullt. En uppfattning är att deltagarna har erbjudits stöd från flera håll, inte minst under tiden på fängelset, dock har stödet från de närmsta anhöriga varit av störst betydelse för att uppnå en livsstilsförändring. En av deltagarna utryckte sig på följande sätt:
Jag har fått behandlingsprogram och motiveringssamtal inne på anstalten, men det upplever jag inte har hjälpt mig. Det som spelade roll var att familjen stod kvar. Utan ett stöd från min mamma och bror under tiden i fängelset så hade jag aldrig förstått att jag var behövd. Då hade jag aldrig tacklat det här, hade aldrig fått tron till mig själv, det var mamma och brorsan som hjälpte mig att finna. (R5)
Att få stöd från anhöriga kan upplevas som mer värdefullt då dessa personer har funnits med länge och på så vis inte lämnat deltagarnas sida. När dessa personer väljer att stå kvar och fortsätta tro på deltagarna bidrar det till en känsla att känna sig behövd. En deltagare menar att hen aldrig hade orkat fortsätta leva om det inte vore för stödet från systern. ”Tack vare min syster är jag ur den här skiten, hade det inte varit för henne hade jag nog inte levt idag, hon fick mig att finna kämpaglöden till ett normalt liv” (R7).
Motiverande vägledning inifrån fängelset. Under tre av intervjuerna framkom det att
fängelsepersonal och andra intagna har varit det enda stödet. Vissa av deltagarna har saknat stöd från familj och nära anhöriga, då de flesta av dessa deltagares närmsta har sagt upp kontakten med deltagarna av den orsaken av att de levt kriminellt. Deltagarna som betonade stödet inifrån
som betydelsefullt upplevde tiden på fängelse som tuff. De menade att det var svårt att få inspiration och en vilja till att förändras under tiden på anstalten som för många endast handlade om förvaring. De som saknade stöd från anhöriga menade att stöd från andra intagna eller personal var en nödvändighet som gav styrka att orka jobba med sig själv. En av respondenterna fick styrkan från andra intagna: ” De som hjälpte mig var tjejerna som satt länge, livstidsdömda mörderskorna, det var de som stod för uppställningen och styrkan som fick mig tänka om” (R4). En annan respondent blev positivt överraskad av hur bra personalen var, och betonade hur bra vägledning hen mottagit av personal; ”Min kontaktperson på anstalten vägledde mig genom den svåra tiden, han hjälpte mig med myndighetskontakter, fick mina dagar att bli värdefulla genom det hopp han gav mig. Utan honom tror jag inte jag hade fått viljan att förbättra mig” (R8). Att de intagna huvudsakligen sitter på anstalt för samma anledning kan bidra till en upplevelse av gemenskap. Denna gemenskap är betydelsefull för flera av deltagarna då de intagna kunde motivera och vägleda varandra då vissa hade kommit längre i processen, men ett par andra deltagare menade att denna gemenskap kunde leda dysfunktionella relationerdå dessa intagna senare möts upp på utsidan och begår brott tillsammans.
I samtliga intervjuer framgick att någon form av sysselsättning vägde tungt för att deltagarna skulle finna tilltro till sig själva. Genom sysselsättning så kunde flera av deltagarna hitta nya intressen som medförde att fokus skiftades från det kriminella. Det kunde också vara så att någon form av sysselsättning har bevisat för deltagarna att de kunde klara av uppgifter, vilket har lett till att en tilltro till dem själva har kunnat byggas upp. Sysselsättning är ett mångfacetterat begrepp som genomsyrade intervjuerna i olika former. Någon form av sysselsättning eller aktivering i fängelset eller utanför har endast medfört positiva konsekvenser för deltagarna, som lett till psykiskt välmående och ökad tro på självförmågan. Under huvudtemat sysselsättning identifierades två underteman som var följande; (1) meningskapande aktiviteter och (2) självutveckling.
Meningsskapande aktiviteter. Samtliga deltagare menade att det var essentiellt att aktivera
sig med någon form av sysselsättning för att distrahera tankarna. Att skapa mening i tillvaron genom dessa aktiviteter gav deltagarna en känsla av att känna sig behövda: ”Sök dig till ett föreningsliv där du har något att göra och får känna dig behövd och får bekräftelse på att man kan något” (R2). Sex av åtta deltagare förklarade att tillvaron som aktiviteterna bidrog med riktar ett fokus på framtiden, vilket gav mål att leva efter. Dessa aktiviteter kunde handla om studier eller arbete. En uppfattning var att sysselsättning ansågs vara en långsamtgående process som krävde upprätthållande om det skulle ge effekt. En aktiverande sysselsättning beskrevs inte som någon plötslig avgörande vändpunkt, utan ett kontinuerligt upprätthållande av aktivering bidrog till att bygga upp en tilltro till sig själv. Att utföra meningsfulla aktiviteter där deltagarna stod inför en utmaning förklarades av en respondent som viktigt för att våga tro på sig själv. Det faktum belystes genom följande uttalande:
Det är nästan omöjligt att få ett arbete efter så många år som kriminell, men så fick jag börja jobba på en målerifirma någon månad efter frigivning. Det var värdefullt att få bekräftelse på att man klara av något annat än att mucka. Att jag fick en ny chans och att chefen trodde på mig. Det var en morot för att vilja bevisa för mig själv och andra, att nu kan jag fan behålla detta jobb. (R6)
Det framkom i fyra av åtta intervjuer att det var meningsfullt att utföra någon form av sysselsättning under fängelsetiden. Att hålla sig sysselsatt kunde hjälpa till med att göra det bästa av tiden. De deltagare som uppskattade att hålla sig sysselsatta i fängelset menade på att de genom sina aktiviteter kunde skapa något meningsfullt med sin tid på fängelse. Aktiviteterna som erbjöds i fängelset kunde vara träning, arbete eller studier, och detta skapade ett ansvar som blev meningsskapande. ”Det gäller att göra något meningsfullt med tiden på fängelset, för mig
skapades en mening genom det hantverksarbetet jag gjorde, man fick rutiner. Det gav motivation till att någon dag klara av ett eget arbete” (R8).
Självutveckling. Olika typer av sysselsättningar har givit samtliga deltagare en möjlighet att
utveckla sig själva. Till följd av personlig utveckling har tilltron till deltagarnas egen förmåga ökat. Sex av åtta deltagare menar att ett inre arbete är nödvändigt för att utvecklas och våga tro på sig själv. En respondent förklarar det på följande sätt: ”När jag anslöt mig till KRIS så fick jag jobba mycket med mig själv, vilket var en bra push för självkänslan, det fick mig att hantera vardagen lättare” (R5). Sysselsättningarna som deltagarna engagerade sig inom har genererat i att finna rätt verktyg för att ändra beteenden, och för personlig utveckling. En viktig del för att kunna ändra livsstil är enligt vissa deltagare att utvecklas som person, och genom att utvecklas, byta identitet. Något som uppmärksammats i alla intervjuerna var vikten av att få arbeta med sig själv, för att en vilja till förändring skulle infinna sig. För att en vilja till förändring skulle visa sig, så betonade vissa av deltagarna först vikten av att tro på sig själva. ”När jag fick börja jobba med mig själv genom tolvstegsprogrammet började även en vilja komma, men jag hade aldrig påbörjat programmet om inte jag hade trott att jag skulle klara mig igenom det” (R6).
Centrala vändpunkter och betydelsen av sociala band
Ett genomgående tema som präglade sju av de åtta intervjuerna var att plötslig avgörande
händelser beskrevs som vändpunkter. Vändpunkterna som beskrevs kunde vara av negativ eller
positiv karaktär och beskrevs som avgörande för upphörandet. Dessa sju deltagare hade upplevt en plötslig händelse som förorsakade känslor och tankar som bidrog till en vilja att upphöra med kriminalitet. Att en plötslig händelse inträffade kunde upplevas som ett uppvaknande som väckte en medvetenhet om det liv de levde. Det kunde också beskrivas som ett tillstånd där deltagaren fått nog av det riskfyllda livet. För ett par deltagare kom vändpunkten när händelser som rör sig om liv och död inträffade. En deltagare förklarade sin vändpunkt på det här sättet:
Den största vändpunkten var när jag höll på att bli mördad i Italien (fingerat land) och hamnade i koma. Jag orkar inte det här livet mer. Jag har fått en förvärvad hjärnskada av det här och det är den stora vändpunkten. Been there done that, jag är färdig där, jag orkar inte mer, det räcker nu. (R1)
Deltagarna som upplevde händelser som bidrog till att livet på ett ögonblick tog en tvär vändning, fick i samband med dessa händelser insikt över det sköra livet. Innan dessa händelser beskrev deltagarna att det kriminella livet pågick och där fanns ingen tanke på att upphöra. I och med de oanade händelserna utvecklades ett konsekvenstänkande hos deltagarna som inte fanns där innan händelsen. En annan deltagare formulerade vändpunkten följande: ”När min kompis som jag gjorde inbrotten med ramlade ner från ett tak och svävade mellan liv och död, då förstod jag riskerna, att vad fan håller vi på med. Det är inte värt det här” (R8). Värt att notera är att dessa oförutsedda händelserna beskrevs som avgörande vändpunkter. Det var först genom dessa händelser som deltagarna påbörjade processen med att lämna kriminalitet. Att upphöra med brott och helt ändra livsstil har beskrivits som en kompott av olika faktorer, så kriminaliteten upphörde inte tvärt efter dessa händelser. Dock beskrevs dessa händelser som avgörande för att påbörja deras upphörandeprocess. Två underteman urskiljades under detta tema, dessa var; (1) viljan att upphöra för närståendes skull och (2) egen vilja.
Viljan att upphöra för närståendes skull. I sju fall av intervjuerna beskrev deltagarna att en
plötslig händelse kunde initiera en upphörandeprocess. Fem deltagare menar att en händelse som plötsligt inträffar, har ansetts vara en vändpunkt för att händelsen har lett till att deltagarna velat upphöra för närståendes skull. För dessa deltagare där händelser inträffat, som för dem
berör signifikanta personer blev viljan att upphöra med brott tillräckligt stark. En deltagare beskriver den viljan på detta vis: ”När soc valde att omhänderta mina barn, det var min vändpunkt, och mitt uppvaknande som fick mig att vilja sluta med allt skit. Vill kämpa för mina barn, så jag kan få tillbaka dem” (R5). Att en plötslig händelse inträffar som i dessa deltagares fall har berört en anhörig, har föranlett till att deltagarna fått en medvetenhet om vad det finns att kämpa för. När en av deltagarna åkte in i fängelset uppenbarade sig en tanke som handlade om att hen ville ändra livsstil för sonens skull. Det förklarades på följande sätt:
Min son körde ihjäl sig, och jag kände inte honom så bra, men då fick man en tanke att oj nu är han borta, nu kommer jag aldrig få lära känna honom. Sen fick jag en son till. Så tre år senare när jag åkte in så börja jag tänka att fan nej, jag vill nog leva och lära känna min son som jag har nu. Det var en drivande grej, så när jag satt inne bestämde jag mig för att ta tag i det här, nu får det vara bra. (R2)
Egen vilja. I fyra av intervjuerna diskuterades den egna viljan som en betydande vändpunkt.
Två deltagare poängterade att viljan utlöstes som en inre motivation utan någon speciell utlösande händelse, medans de andra två hittade viljan efter en utlösande händelse. Deltagarna som betonade den egna viljan som deras vändpunkt menar att en egen vilja är det som avgör om en lyckas lämna kriminalitet. Dessa deltagare menar att en händelse kan inträffa som anses vara vändpunkten, men utan den egna viljan inblandad skulle det inte vara möjligt att lämna det kriminella livet. En deltagare beskriver att den egna viljan plötsligt slog till och blev som ett uppvaknande:
Det är ju jag som har gjort misstagen, jag kan inte lägga det på någon annan. Det är ju jag som är ytterst ansvarig för det som händer mig, så att det lossnade där då för mig, då fick jag en annan syn på världen. (R4)
För de deltagare som upplevde att den inre motivationen till att lämna kriminalitet infann sig utan en utlösande händelse, beskrev det som en form av självinsikt. Självinsikten blev märkbar när deltagarna blev medvetna om att det endast är de själva som är ansvariga för det liv som de levt, samt att de är ansvariga för att ändra på det. En annan deltagare som beskrev sin egen vilja som en vändpunkt yttrade sig på följande sätt: ” Jag bara bestämde mig, som över en natt, att nu ska jag ta tag i det här livet, man har ju bara ett, och sen dess har jag inte gjort något kriminellt” (R7). En uppfattning är att självinsikten har bidragit till att en egen vilja skapats, och denna egna vilja har för vissa deltagare varit avgörande för deras upphörandeprocess. En vilja att förändra sin livsstil har uppkommit efter att deltagarna blivit införstådda med deras situation. Först då kunde en egen vilja att förändras alstras och deltagarna kunde mobilisera rätt resurser för att fortsätta processen. Dessa resurser kunde vara att söka sig till organisationer som KRIS eller att ta hjälp av professionella behandlingar.
En viktig del för att upphöra med den kriminella livsstilen har visats vara betydelsen av sociala
nätverk. Det som framkom mest i intervjuerna var betydelsen av gemenskap och tillhörighet.
Fem av deltagarna anser att tillhörigheten till en trygg gemenskap har haft stor betydelse för upphörandeprocessen. Den trygga gemenskapen har underlättat för deltagarna genom att minska deras ensamhetskänslor. Deltagarna som anser att sociala relationer har varit betydelsefullt menar att det har gjort det lättare att finna kämpaglöden om där finns en gemenskap till andra med liknande bakgrund. En av respondenterna förklarar det såhär:
Att det finns folk som har gått samma väg som kan vara där och hjälpa och stötta en, som vet hur galet man har tänkt men man behöver inte skämmas över det för det har de själva också varit med om. Jag tror att just den grejen gör att man kan försonas med sitt förflutna på ett helt annat sätt, än om man gör det via KBT eller one to one samtal. (R4)
Att bilda sociala relationer med personer som har en liknande bakgrund menar deltagarna är värdefullt för att minska det dömande ögat som de annars upplever att många kan ge. Gemenskapen med personer som har likande förflutet bidrar till en acceptans där alla strävar efter samma mål, ett liv utan kriminalitet. Genom att umgås med andra som strävar efter samma mål har deltagarna motiverat och hjälpt varandra. Att ta hjälp från andra framhävs som en viktig faktor för att upphöra med brott. Det kan innefatta hjälp från vänner, familj, chefer, myndigheter eller organisationer. Två deltagare menar att med kriminella tankar så kan det ibland bli tämligen destruktivt, speciellt om där inte finns andra i omgivningen som kan hjälpa. En deltagare förklarar det såhär: ”Man får sträcka sig efter all hjälp man kan, ta all hjälp som finns så man inte går samma bana som man alltid gjort. Lyssna på andra istället, ens egna sätt var fel, det funkade inte” (R3). En del, tre av åtta deltagare förklarade att den närmsta familjen har varit mest betydelsefull för att kunna upphöra med brott. Det som dominerade intervjuerna var dock de nya sociala nätverk deltagaren har bildat, där det finns känsla av tillhörighet och gemenskap. Ett undertema formades till huvudtemat sociala nätverk och detta var; bryta dysfunktionella relationer.
Bryta dysfunktionella relationer. Sju av deltagarna konstaterade att väsentligt för att kunna
upphöra med kriminalitet är att bryta kontakten med gamla vänner. Det kan handla om före detta relationer som är dysfunktionella på det sätt att dessa vänner uppmuntrar till brott och missbruk. För en av de intervjuade var det nödvändigt att helt ta ett steg tillbaka från tidigare relationer för att kunna gå vidare: ”Jag har mestadels bara nya relationer idag, nytt positivt umgänge. Mitt gamla umgänge går inte att ha överhuvudtaget, det var dysfunktionellt. Dysfunktionell familj och allt som jag valt att ta avstånd ifrån.” (R3). Dessa deltagarna förklarade att det aldrig skulle fungera att umgås med gamla vänner och samtidigt försöka lämna det kriminella livet. En respondent uttrycker sig på följande sätt i diskussionen om vilka viktiga faktorer det finns för att lämna kriminalitet: ”För det är väldigt viktigt att man inte går till sina gamla kompisar, för då är det kört liksom, håll dig borta från gamla vänner.” (R2). Ett nytt socialt nätverk som präglas av positiva relationer har varit till stor hjälp för majoriteten. Det har hjälp dem att komma på banan till ett mer konventionellt liv.
Ekonomisk trygghet, boende och drogfrihet
Följande två teman har inte sorterats in under endera av huvudavsnitten då innehållet inte var direkt relaterat till self-efficacy, och inte heller kunde ses som centrala vändpunkter eller ha någon huvudsaklig koppling till sociala band. Ekonomisk trygghet, boende och drogfrihet är av relevans för resultatet, då det också ansågs som betydelsefulla faktorer för att lämna kriminalitet.
Ekonomisk trygghet och boende. Samtliga intervjupersoner diskuterade vikten av att vara
försedd med någon form av boende, samt att ha en ekonomisk trygghet för att slutligen kunna lämna kriminalitet. Vissa var utslussade från anstalt utan planering om boende, och hade det inte ordnats, så hade det enligt dessa deltagare slutat illa. Bostad och ekonomi ansågs som en nödvändighet för att finna motivationen att en dag kunna leva ett liv fritt från kriminalitet. En deltagare betonar att det är essentiellt att detta är planerat redan vid frigivning: ”Det är viktigt med bostad och tak över huvudet, så man inte går och sover hos sina pundiga vänner” (R3). En annan respondent förklarar vad som är en viktig faktor för att lämna kriminalitet såhär: ”Att få ordning på ekonomin, får man inte ordning på den så är man tillbaka i det gamla igen alltså” (R2). Ett planerat boende och ekonomisk försörjning kunde uppfattas vara det första steget för att sedan kunna gå vidare i processen och anamma fler faktorer som var viktiga för upphörandet. För en respondent var boendet och en plan för ekonomin planerad vid frigivning, och det ansågs vara betydelsefullt, det gjorde sig uttryck på följande vis:
Jag hade ändå väldigt tur för när jag hade avtjänat mitt straff så hade socialtjänsten ordnat en lägenhet till mig, och ekonomisk försörjning. Fick till och med bidrag så jag kunde gå och träna. Förstår inte vad jag hade gjort om jag inte fick den hjälpen, för jag menar, utan boende och pengar så måste man bo på gatan, och då hade jag ju direkt börjat med mina brott igen, inget snack om saken. Så det var ett viktigt steg i rätt riktning för att finna viljan att bli en bra person. (R6)
Ekonomi betraktades som en viktig sak att ha ordnat för sig då tiden efter fängelse ofta blir tufft ekonomiskt. Ett arbete är inte det lättaste att få med det cv som många har efter flera år präglat av kriminalitet. Två av deltagarna uppgav att de hade skulder som behövede betalas tillbaka till gamla bekanta. Dessa deltagare fick ekonomiskt bistånd efter fängelset, och menar att utan det skulle båda behöva gå tillbaka till det kriminella igen för att överleva.
Drogfrihet. Sju av åtta respondenter har haft ett drogmissbruk under tiden som kriminell.
Samtliga av dessa sju argumenterade för hur viktigt det har varit för dem att sluta med drogerna för att kunna lämna kriminalitet. Lite mer än hälften av dessa deltagare har genomgått behandlingar som ska hjälpa dem att sluta, resterande har haft stöd från viktiga personer som har hjälpt dem upphöra. Att bli drogfri beskrevs av deltagarna som en omfattande process där det inte går att sluta från en dag till en annan. Det är ett tidskrävande arbete som tar lång tid, och kräver även att andra faktorer faller på plats. Vissa menar att bli fri från drogerna var långt fram, om nästan inte sist i upphörandeprocessen. Först betonade deltagarna att något som var värt att bli drogfri för skulle uppenbara sig, så det fanns en vilja att kämpa. En deltagare förklarar det såhär: ”Jag menar, att bli ren var väl det som gjorde att jag kände mig helt fri från mitt förflutna, men jag hade nog aldrig blivit det om jag inte fick ett arbete som gav mig hopp” (R6).
Diskussion
Syftet med denna undersökning var att med teoretisk utgångspunkt i self-efficacy och age-graded theory of informal social control undersöka vad före detta kriminella individer upplever har varit betydelsefulla faktorer för att lämna kriminalitet. Även om studiens huvudsakliga teoretiska perspektiv är hur upphörandeprocessen kan förstås med hjälp av self-efficacy och age-graded theory of informal social control, var avsikten också att undersöka om eventuellt andra saker som kan framkomma som viktiga för att upphöra med ett kriminellt liv. Resultatet påvisar att deltagarna har upplevt en del faktorer som viktiga för deras self-efficacy, och att den self-efficacyn som utvecklats hos deltagarna har varit viktig för upphörandeprocessen. Deltagarna har även upplevt betydelsefulla vändpunkter som har varit avgörande för upphörandet. För vissa sågs den egna viljan som en plötsligt avgörande vändpunkt. Att vara försedd med ett gynnsamt socialt nätverk har visat vara av betydelse för att kunna återanpassas till ett liv utan kriminalitet. Ekonomisk trygghet och boende, samt att bli drogfri ansågs också som viktiga faktorer för att lämna kriminaliteten. Nedan diskuteras resultatet i förhållande till tidigare studier, metodologiska aspekter, praktiska implikationer och förslag till framtida forskning.
Resultatdiskussion
Resultatet indikerar att deltagarna har upplevt faktorer som har varit viktiga för uppbyggandet av self-efficacy. Deltagarna beskriver vikten av att få rätt typ av socialt stöd, av både familj och av andra intagna och fängelsepersonal under fängelsetiden, för att bygga upp en tilltro till sig
själva. Det har även varit betydelsefullt att upprätthålla en givande sysselsättning, som skapat en meningsfull tillvaro och bidragit till en självutveckling för att skapa tro till sig själv. Dessa faktorer har hjälpt deltagarna att bygga upp en tilltro till deras egen förmåga, följaktligen har den tilltron som utvecklats beskrivits som värdefull för deltagarna i deras upphörandeprocess. Det framkom att socialt stöd i olika former har varit viktigt för att utveckla en tilltro till den egna förmågan. För vissa deltagare har stöd från familj varit till störst hjälp. Vilket kan få stöd från Cid och Martí (2012) som menar att socialt stöd kan hjälpa en individ att bygga upp self-efficacy. Deltagarna som har fått stöd ifrån familj förklarade att det stödet betytt extra mycket, då stödet från familj bevisade att någon som vet allt om deras liv och livsstil ändå stod kvar och accepterade dem för dem de är. Det resulterade i att deltagarna kände sig behövda och vågade ta sig an utmaningen om ett liv utan kriminalitet. Wallace et al. (2016) skriver att socialt stöd kan öka individens välmående och Laferrière och Morselli (2015) menar att ett välmående är viktigt för uppbyggandet av self-efficacy. Vissa av de intervjuade hävdar att stödet har spelat en stor roll för deras välmående, då ett par deltagare hittade viljan att kämpa för sitt liv genom det stöd som mottogs. McCorkle (1993) och Cid och Martí (2012) presenterar i sin forskning att de individer som har fler besök av vänner och familj under fängelsetiden rapporterade en högre grad av välmående samt fick högre grad av self-efficacy. Mitchell, Spooner, Jia och Zhang (2016) belyser också vikten av socialt stöd för att finna en inre motivation att påbörja en upphörandeprocess. Mitchell et al. menar att stödet hjälper individerna att bygga upp en ny identitet. För vissa andra har stödet inifrån fängelset, från personal och andra intagna, betytt mest för att bygga upp tilltron till sig själv. Det framkom att de deltagare som betonat stödet inifrån som viktigt har upplevt fängelsetiden som tuff. Det var svårt att finna motivation och en vilja att ändra livsstil på egen hand och att få stöd från andra intagna som går igenom samma sak har varit betydelsefullt. Vissa har fått vägledning från personal, medan vissa andra menade att andra intagna stod för det största stödet. McCorkle (1993) understryker att socialt stöd inne i fängelset leder till ett ökat välbefinnande då de intagna kan få motivation och stöd från andra intagna. Även Cid och Martí (2012) diskuterar att det kan öka graden av self-efficacy om den intagna har goda relationer till fängelsepersonalen, då personalen är en bra källa till vägledning.
Studiens resultat påvisar även att någon form av sysselsättning har varit betydelsefullt för deltagarnas self-efficacy. Laferrière och Morselli (2015) lyfter fram att self-efficacy är en nödvändighet för att kunna klara av svåra utmaningar, och att de individer som har högre grad av self-efficacy har lägre benägenhet att ge upp. En form av sysselsättning som skapat mening i tillvaron har hjälpt vissa av studiens deltagare att utveckla en tilltro till sig själva. Genom att klara av utmaningar har deltagarna börjat bygga upp en tro till sig själva. Resultatet visar att sysselsättning som kan vara av betydelse för uppbyggandet av self-efficacy är både aktivering i fängelset och någon form av sysselsättning efter frigivning. Cid och Martí (2012) diskuterar att det är viktigt med aktivering i fängelset, och att self-effiacacyn kan förbättras om den intagna får ta ansvar över ett arbete. Cid och Martí påvisar även att self-efficacy kan vara viktigt när en individ ska förändra ett beteende. Deltagarna i studien förklarade att en sysselsättning har föranlett en vilja att ändra ett beteende, för att bevisa för sig själv och andra att de klarar av det. Värt att ha i åtanke är att sysselsättningens betydelse för self-efficacy framträder som en lång process där tilltro till den egna förmågan byggs upp över tid. Intervjumaterialet ger inte underlag för att förstå hur deltagarnas self-effiacacy såg ut innan dessa sysselsättningar som deltagarna upplever har påverkat deras tro på den egna förmågan. För en individ med låg grad av self-efficacy kanske inte aktivering under fängelsetiden har hjälpt. Medan en person som har högre grad av self-efficacy får effekt av att aktivera sig i fängelset. Det går inte heller att fastställa vilken grad av self-efficacy deltagarna hade i denna studie. Dock så framkom det att någon form av sysselsättning har hjälpt deltagarna att våga tro mer på sin egen förmåga. Det beskrevs dock som en långsamtgående process som kräver ett upprätthållande. Om deltagarna sysslade med aktivering i fängelset så krävdes ett upprätthållande av de rutinerna för att det succesivt skulle hjälpa till att bygga upp tilltron till den egna förmågan.
Sampson och Laub (2005) som formulerade den så kallade age-graded theory of informal social control, menade att parallellt med en individs åldrande så förändras också den sociala kontrollen. Vidare behandlar teorin att starka sociala band underlättar när en individ ska upphöra med brott (Sampson & Laub, 2005). Sampson och Laub menar även att vändpunkter har en central roll i denna teori, dessa vändpunkter ska hjälpa individen att upphöra med brott. Resultatet i denna studie kan få stöd från Sampson och Laubs teori age-graded theory of informal social control då resultatet visar att plötsliga vändpunkter har hjälpt deltagarna att upphöra med den kriminella livsstilen. Flertalet av deltagarna har också betonat vikten av sociala band och beskrivit hur det har varit betydelsefullt i upphörandeprocessen. Det framkom att plötsliga vändpunkter har varit avgörande för flera av deltagarna för att lämna kriminalitet. För vissa kunde vändpunkterna vara av så kritisk karaktär att där fanns ett hot om livet. Haggård et al. (2001) beskriver att olika slags hot kan ligga till grund för att en individ ska distansera sig från kriminalitet, där det kan handla om hot mot individens hälsa. Haggård et al. beskriver även i deras forskning hur oväntade händelser har varit orsak till att flera före detta kriminella har upphört med brott. Resultatet i denna studie visar att deltagarna har upplevt plötsliga händelser som har varit avgörande för deras upphörande och de menar att utan den händelsen skulle de troligen inte lämnat kriminalitet. Det kan få stöd från forskning från Carlsson (2012) som visar att avgörande vändpunkter kan inträffa efter en oförutsedd händelse, som får individen att direkt påbörja en upphörandeprocess. Chen (2018) menar att många före detta kriminella beskriver hur de har hamnat på botten (”hitting bottom”) som en avgörande vändpunkt. Chen diskuterar att när en individ hamnat på botten kan det orsaka ett stort lidande där individen vill förändra livsstil och återta det som gått förlorat. Det formulerades inte ordagrant av deltagarna att de associerat deras händelse med att hamna på botten. Dock så går de att dra paralleller mellan deltagarnas beskrivna vändpunkter och Chens definition av att nå botten. Haggård et al. (2001) menar att om det finns ett hot som riktas mot att förlora familj och nära relationer kan en individ finna en motivation till att påbörja vägen ut ur kriminalitet. Flera deltagare förklarade sådana typer av hot som deras vändpunkt. Vissa deltagare menade att en händelse inträffade som innehöll ett hot riktat mot att förlora kontakten med någon nära anhörig, då föddes en ansvarskänsla som gjorde att deltagarna ville upphöra för närståendes skull. Även Capaldi et al. (2016) beskriver att faderskap kan motivera individen att upphöra med brott. Det framkom även i denna studie, att ett par deltagare beskrev faderskapet som den avgörande vändpunkten. Studiens deltagare beskriver även den egna viljan som en central vändpunkt. Flera beskriver att den egna viljan var det som fick dessa deltagare att lämna kriminalitet, och att den i många fall inföll utan en utlösande händelse. Carlsson (2012) menar att en händelse som inträffar kan ge upphov till att vara en vändpunkt. Vändpunkten kan inträffa direkt efter händelsen, men händelsen kan även ge effekt vid ett senare tillfälle (Carlsson, 2012). Utifrån det Carlsson skriver skulle det möjligtvis kunna vara en tidigare händelse som ligger latent hos dessa individer som betonar att den egna viljan uppstått bara över en natt. Möjligen kan en tidigare händelse föranlett den egna viljan att gradvis infinna sig. Laub och Sampson (2001) betonar den egna viljan som grundläggande för att upphöra med brott. Laub och Sampson menar att utan den egna viljan så hade inte vändpunkter uppenbarat sig för individerna. Även Giordano et al. (2002) argumenterar för att den egna viljan är nödvändig när en individ ska upphöra med brott, saknas en vilja hos individen så kommer inte vändpunkter inträffa. Sett till den förklaringen, så kan det vara så att deltagarna som menar att de plötsliga händelserna har varit deras avgörande vändpunkt, hade en bakomliggande egen vilja att upphöra när dessa händelser inträffade. Fanns ingen egen vilja inblandad hade dessa plötsliga händelser möjligen inte betraktats som vändpunkter. Vissa av deltagarna som betonade den egna viljan som vändpunkt menade att den viljan uppstod när deltagarna nått en självinsikt. Den självinsikten handlade om att deltagarna insett att det endast är de själva som är ansvariga för att ändra sina liv. För många har den insikten infunnit sig i senare ålder, efter några år som kriminell. Sampson och Laub (2005) redogör för att med åldern så tillkommer en högre grad av social kontroll, vilket förenklar för individen att lämna kriminalitet. Av den orsaken skulle deltagarnas egen vilja även kunna handla om att de har
åldrats och mognat. Capaldi et al. (2016), Haggård et al. (2001) samt Carlsson (2012) visar på att åldrande kan medföra att individen mognar och förändrar sitt beteende, och därmed gradvis upphör med kriminalitet.
För att lättare ta sig ur kriminalitet betonade flertalet deltagare vikten av ett lämpligt socialt nätverk. Deltagarna menade att det har varit betydelsefullt att umgås med andra personer som bidrar till gemenskap och en känsla av tillhörighet. Det kan få stöd från forskning från Savolainen (2009) som belyser det faktum att det är lättare för en individ att upphöra med kriminalitet om där finns positiva relationer som kan ge rätt typ av stöd. Savolainen betonar även att ingå i äktenskap kan få en effekt som gör att en individ vill upphöra. Att ingå i äktenskap kunde inte få stöd i denna studie, men däremot att umgås med nya bekantskaper vid och efter ett upphörande framkom som behjälpligt. Det kan även få stöd ifrån Laub och Sampson (2001) och Cid och Martí (2012) som betonar att det är viktigt att umgås med lämpligt socialt nätverk för att lättare lämna kriminalitet och inte återfalla. Att bryta dysfunktionella relationer framkom som en viktigt åtgärd för att lättare lämna kriminaliteten av majoriteten av deltagarna. Genom att distansera sig från bekantskapskretsar som tidigare uppmuntrat deltagaren till brott var det lättare att ändra livsstil. Rydén-Lodi et al. (2005) belyser vikten av att bryta gamla relationer för att hålla sig borta från brott. En spännande observation var att samtliga sex intervjupersoner från KRIS betonade vikten av att tillhöra en gemenskap och hur hjälpfullt dessa relationer har varit. De två intervjupersoner som inte var från KRIS uppgav inget om att en tillhörighetskänsla till en gemenskap har varit betydelsefullt. Utan de två intervjupersonerna betonade mer familjens hjälp och stöd ifrån myndigheterna som extra viktigt för upphörandeprocessen. En uppfattning är att respondenterna från KRIS har fått mest stöd från familj under fängelsetiden. Efter fängelse så har fokus skiftats och istället har gemenskapen till vänner med samma bakgrund varit till störst hjälp för upphörandeprocessen. Vilket kan handla om att samtliga av dessa respondenter från KRIS har sökt sig till ett föreningsliv.
Resultatet visar även att en ekonomisk trygghet och ett ordnat boende har varit betydelsefulla faktorer för att lämna kriminalitet. Det beskrevs inte som någon specifik vändpunkt, dock betonades det av majoriteten som viktigt. Studiens deltagare menar att det hade varit svårt att kämpa för en vardag utan kriminalitet om inte ekonomin eller boendet hade ordnats. Ekonomi är en nödvändighet att få hjälp med då flera deltagare uppger att det är svårt att få ett arbete efter en tid i fängelse. Även boendesituationen är essentiellt att ordna för att minska risken för att individen bor hos vänner som uppmuntrar till missbruk och brott. Schroeder et al. (2007) samt Laub och Sampson (2001) menar att det är viktigt att upphöra med droganvändning för att kunna upphöra med kriminalitet. Vilket även framkommer i studiens resultat, sju av de åtta respondenter har under sin tid som kriminell haft ett missbruk, samtliga betonar vikten att bli drogfri för att kunna distanseras från kriminalitet. Avslutas inte ett drogmissbruk blir det svårt att leva en normal vardag, och risken för återfall kan bli hög.
Sampson och Laub (2005) menar på att upphöra med kriminalitet är en process som oftast är långsamtgående. För att processen ska fortgå krävs ofta ett sampel mellan individens egen vilja, den sociala situationen och andra essentiella komponenter. Det framkom att en del faktorer har påverkat individernas self-efficacy positivt. Flera menar att de vågat tro mer på sig själva efter bland annat stöd från andra och meningsfull sysselsättning. Att våga tro på sig själv har gett dessa individer en inre motivation att vilja upphöra med brott. En tolkning är av den anledningen att det finns betydelsefulla faktorer som påverkar kriminellas self-efficacy på ett positivt sätt, som i längden kan vara till hjälp för ett upphörande. Även centrala vändpunkter har visat vara en orsak till att individer väljer att lämna kriminalitet. Där är det dock svårt att fastställa om själva händelsen som beskrivits har varit den enda avgörande vändpunkten, eller om andra latenta orsaker har legat till bakom. Deltagarna som beskrivit den plötsliga händelsen som deras vändpunkt menar dock att den händelsen har varit avgörande. Det skulle även kunna handla om tajmingen, att händelsen inträffade i rätt tid. Kanske betraktades händelsen som vändpunkt för att individen redan hade börjat utveckla en egen vilja, eller för att individen åldrats och på så sätt ökat sin sociala kontroll, vilket kan underlätta för upphörandeprocessen. Hade samma
