Föräldrars rätt till sina barn eller barns rätt till sina föräldrar?: En kvalitativ studie om socialsekreterares arbete i ärenden med barn som upplever våld där socialtjänstlagen inte räcker till.

Föräldrars rätt till sina barn eller

barns rätt till sina föräldrar?

En kvalitativ studie om socialsekreterares arbete i ärenden med

barn som upplever våld där socialtjänstlagen inte räcker till.

Författare: Amanda Andersson & Ina Nilsson Handledare: Anna Piasecka & Maria Nordstedt

Abstract

Author: Amanda Andersson & Ina Nilsson

Title: Parents´ right to their children or children’s right to their parents? A

qualitative study on the work of social secretaries in cases involving children who experience violence where the Social Services Act is not sufficient.

[translated]

Supervisor: Anna Piasecka & Maria Nordstedt

Children who experience violence is one aspect of the work of social secretaries and is a complex assignment in their work. The purpose of this essay has been to understand how social secretaries describe their work within their discretion on children who experience violence. More specifically focus has been on cases where there is a lack of consent to voluntary interventions according to the Social Services Act and when compulsory care is not possible. Previous research about this specific situation is limited which makes this study necessary. The questions of this study had a focus on how social secretaries use their discretion in these cases, which challenges they meet in their work and also their reasoning on today´s legislation regarding children who experience violence. The method of this study has been qualitative semi-structured interviews with five social

secretaries in three different municipalities in Sweden. Our results have been analysed with previous research and two theoretic starting-points, discretion and caring power. This study shows that knowledge about children who experience violence is an important part in the work of social secretaries and is a crucial factor in children’s right to protection. It also shows that parental rights to refuse interventions is a major aspect that prevents the possibilities of social secretaries to protect children who experience violence which the social secretaries describe as a difficult challenge. Another difficult challenge described was when parents deny that their children are experiencing

violence and there is a lack of proof in the same time. The social secretaries in this study expressed a wish to have a possibility in the law to force parents of children who experience violence to receive interventions even though there is a lack of consent.

Keywords: Discretion, children who experience violence, social secretaries, consent, Social Services Act, parental rights, caring power

Nyckelord: Handlingsutrymme, barn som upplever våld, socialsekreterare,

Tack

Nu när uppsatsen är färdig vill vi tacka samtliga intervjupersoner för att ni har delat med er av er kunskap och er erfarenhet vilket har gjort denna studie möjlig. Vi vill dessutom tacka våra handledare Anna Piasecka och Maria Nordstedt för ert stöd och era kloka ord under uppsatsarbetets gång. Det har varit till stor hjälp för oss.

Sist men inte minst vill vi tacka varandra för ett gott samarbete och starkt engagemang som vi haft under trevliga studiestunder.

Innehållsförteckning

2.1 Lagstiftning och utredningsprocessen 5

3 Tidigare forskning 7

3.1 Barn som upplever våld 8

3.2 Eventuella utmaningar 9

3.3 Socialsekreterares handlingsutrymme 10

3.4 Socialsekreterares kunskap 12

3.5 Sammanfattning av tidigare forskning 13

4 Teori 14

4.1 Handlingsutrymme 14

4.2 Vårdande makt 15

5 Metod 17

5.1 Val av metod 17

5.2 Urval och avgränsning 18

5.3 Tillvägagångssätt 19

5.4 Transkribering och analysmetod 20

5.5 Tillförlitlighet 22

5.6 Etiska överväganden 23

5.7 Metoddiskussion 24

5.8 Arbetsfördelning 25

6 Resultat och analys 26

6.2 Socialsekreterarnas kunskap 26 6.3 Att arbeta inom ett handlingsutrymme 30 6.4 Utmaningar som socialsekreterare möter 37 6.4.1 När samtycke till insatser saknas 37

6.4.2 Förnekat våld 41

6.5 Tankar om lagstiftning och önskan om förändringar 45

7 Diskussion och slutsatser 48

7.1 Avslutning och framtida forskning 51

8 Referenslista 53

Bilagor

Bilaga 1-Intervjuguide Bilaga 2-Informationsbrev

1 Inledning

Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem som drabbar både män och kvinnor (Socialstyrelsen 2019b). Kvinnor utsätts i högre utsträckning av upprepat och allvarligt våld och det är även många barn som upplever våld i familjen. Våldet finns i olika former som ofta kombineras; Fysiskt våld, psykiskt våld, social utsatthet, ekonomisk eller materiell utsatthet samt sexuellt våld (ibid.). Enligt 5 kap. 11§ 4 st. i Socialtjänstlagen, SoL (SFS 2001:453) är dessutom barn offer för brott om barnet bevittnar våld eller andra övergrepp mot närstående. Fortsättningsvis i texten används uttrycket

barn som upplever våld som ett samlingsbegrepp för barn som själva utsätts

för våld samt barn som bevittnar våld. Frenzel (2014) beskriver i

Brottsförebyggande rådets nationella kartläggning att minst 150 000 barn lever i familjer där våld förekommer. Barn som lever i familjer med våld riskerar allvarlig fysisk och psykisk ohälsa (Socialstyrelsen 2016). Våldet blir ofta en familjehemlighet och barn kan känna skuld, skam och rädsla vilket kan göra att de inte berättar om våldet och kan riskera att deras utsatthet inte uppmärksammas (ibid.). Utifrån våra erfarenheter av arbete inom barn- och familj på socialtjänsten har vårt intresse landat i

socialsekreterares arbete med barn som upplever våld, vilket är uppsatsens utgångspunkt.

1.1 Problemformulering

I den här studien tar forskningsproblemet utgångspunkt i socialsekreterares arbete med barn som upplever våld. I socialtjänstens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (SOSFS 2014:14) beskrivs

socialnämndens ansvar att inleda utredning utan dröjsmål vid kännedom om att ett barn kan ha utsatts för våld eller övergrepp av närstående. Dessutom ska utredning inledas om ett barn bevittnat våld eller övergrepp mot eller av

närstående. Socialnämnden har ansvar för att barn och unga som riskerar ogynnsam utveckling får det skydd och stöd som behövs (Lundgren & Sunesson 2019). Exempelvis kan socialtjänsten bedöma att det finns behov av öppenvårdsinsats eller placering (Socialstyrelsen 2018). Behoven kan tillgodoses med samtycke men saknas samtycke kan omhändertagande enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU (SFS 1990:52) aktualiseras (Lundgren & Sunesson 2019). Uppfylls däremot inte kraven för LVU betonar Lindhagen (2020) att socialtjänsten har svårt att agera om föräldrarna inte samtycker till hjälp. Den starka föräldrarätten riskerar därför att utsatta barn inte får hjälp (ibid.). I sådana situationer avslutas utredningen utan att tillgodose eventuellt behov av stöd och familjen informeras om möjligheten att få stöd genom egen ansökan (Socialstyrelsen 2018). För att motivera familjerna att ta emot hjälp krävs varierande utbud av insatser samt socialarbetare med hög kompetens (Lundgren & Sunesson 2019). Dock visar forskning att professionella som arbetar med barn som upplever våld

beskriver sin kunskap som otillräcklig (Eriksson & Christianson 2017). Samtidigt finns en förväntan på socialarbetare att vara noggranna i bedömningar (Gümüscü, Nygren & Khoo 2018). Dessutom måste socialarbetarna förhålla sig till exempelvis föreskrifter och organisering (Ekström 2016).

Sammanfattningsvis är barn som upplever våld en del av socialt arbete där socialsekreterare har ett ansvar i att tillgodose barnen skydd. Utifrån dagens lagstiftning och tidigare forskning är det relevant att fylla en kunskapslucka om det faktiska arbetet socialsekreterarna gör och hur de använder sitt handlingsutrymme i ärenden där Socialtjänstlagen inte räcker till.

Forskningsproblemet handlar om hur socialsekreterare beskriver sitt arbete gällande barn som upplever våld, i ärenden där samtycke till frivilliga insatser enligt SoL saknas och tvångsvård enligt LVU inte går att tillämpa. Tidigare forskning inom detta specifika område är bristfällig och därför kan

den här uppsatsen möjligtvis bidra med kunskap om socialsekreterares perspektiv. Förhoppningen är att eventuellt bidra till att förbättra det sociala arbetet med barn som upplever våld och vara en ingång till framtida

forskning inom ämnet.

1.2 Syfte

Syftet är att få förståelse för hur socialsekreterare beskriver sitt arbete med barn som upplever våld med fokus på ärenden där samtycke till frivilliga insatser enligt SoL saknas och tvångsvård enligt LVU inte går att tillämpa.

1.3 Frågeställningar

1. Hur beskriver socialsekreterare sitt arbete inom ramen för deras handlingsutrymme i ärenden med barn som upplever våld när samtycke till frivilliga insatser enligt SoL saknas?

2. Vilka eventuella utmaningar beskriver socialsekreterare i arbetet med barn som upplever våld?

3. Hur resonerar socialsekreterare om dagens lagstiftning i SoL och LVU gällande barn som upplever våld?

1.4 Avgränsningar

Uppsatsen är avgränsad till beskrivningar gjorda av socialsekreterare inom barn- och familj gällande deras arbete med barn som upplever våld.

Avgränsningen baseras på studiens forskningsfrågor där socialsekreterare är en av de professioner som arbetar med barn som upplever med våld och har stor betydelse för vilken hjälp familjen får. Vi har valt att specifikt fokusera på ärenden som inte har tillräckliga grunder för LVU samtidigt som

samtycke till frivilliga insatser saknas. Valet grundas i intresset av att se hur socialsekreterarna hanterar sitt handlingsutrymme utifrån dagens lagstiftning samt vilka utmaningar de möts av i arbetet. Vi är medvetna om att det finns

fler professioners perspektiv att lyfta men avgränsningen till

socialsekreterare beror på dess stora inflytande gällande barns skydd.

2 Bakgrund

År 1979 infördes det i Sverige förbud mot att slå eller använda våld mot barn (Sveriges Riksdag u.å.; Unicef 2018). Det är varje barns grundläggande rättighet att växa upp under goda och trygga förhållanden samt utvecklas utifrån sina egna förutsättningar (Socialdepartementet 2006, 2012). 1 januari 2020 blev dessutom Barnkonventionen svensk lag för att stärka barns

rättigheter (Regeringskansliet 2020). Rättigheterna innefattar bland annat barns rätt till skydd mot våld, att bli lyssnad på och att få berätta sin mening. Barnkonventionen betonar den centrala principen att barns bästa ska beaktas i första hand i alla åtgärder som rör barn (ibid.). Principen om barns bästa beaktas under utredningsprocessen och beslutsfattandet som återfinns i både SoL och LVU (Socialstyrelsen 2015). Vad som dock är barnets bästa

beskrivs inte i lagstiftning utan bedöms i varje enskilt barns situation och får sin betydelse i det givna sammanhanget (ibid.).

Enligt Socialstyrelsens (2019a) kartläggning för 2018 gjordes 331 000 anmälningar om barn som far illa där cirka 180 000 barn kom till socialtjänstens kännedom. Skillnaden i siffrorna beror på att flera anmälningar kan ha handlat om samma barn. Socialtjänsten upplever att anmälningar blivit mer komplexa över tid samt att anmälningar med information om våld i nära relation ökat. Komplexiteten i anmälningarna beskriver socialarbetare i att fler familjer har en bred problembild och att flera områden behöver utredas samtidigt, exempelvis psykisk ohälsa och/eller missbruk hos föräldern, våld i hemmet och barnets problematik (ibid.). Trots att Regeringskansliet (2020) beskriver att Barnkonventionen blivit lag lyfter Lindhagen (2020) att den starka föräldrarätten gör det svårt för socialtjänsten att hjälpa utsatta barn när föräldrarna säger nej. Utifrån

dagens lagar skapas svårigheter för socialtjänsten att agera om föräldrarna inte vill och för att agera krävs att LVU kan tillämpas. Hon lyfter att ett perspektivskifte krävs där barns rättigheter ska sättas framför den starka föräldrarätten (Lindhagen 2020).

2.1 Lagstiftning och utredningsprocessen

Här beskrivs utredningsprocessen för att få en övergripande förståelse för utredningens struktur och därigenom tydliggöra handlingsutrymmet som lag och förordning öppnar för varje socialsekreterares egen bedömning.

Eftersom socialtjänsten är kommunalt styrd är det socialnämnden som ansvarar för vad som ligger i deras uppgifter (Socialstyrelsen 2015).

Ansvaret som socialnämnden har kan i olika uppgifter och ansvarsområden delegeras till tjänstemännen, socialsekreterarna i socialtjänsten (ibid).

Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning enligt 11 kap 1§ SoL vid kännedom om att ett barn kan vara i behov av skydd eller stöd efter

information från ansökan, anmälan eller på annat sätt (Socialstyrelsen 2015). Efter inkommen anmälan ska socialnämnden inleda förhandsbedömning (Socialdepartementet 2012). Förhandsbedömningen grundar sig vanligtvis på tidigare information om barnet och familjen i personakt eller tidigare

anmälningar och är en bedömning om utredning ska inledas eller inte (ibid). Om det under förhandsbedömningen kommer fram uppgifter att barnet kan ha utsatts för eller bevittnat våld eller andra övergrepp ska utredning inledas utan dröjsmål enligt socialtjänstens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (SOSFS 2014:4). Även en omedelbar skyddsbedömning ska genomföras vid inkommen anmälan, vilket kan bli avgörande i ärenden som berör barn som upplevt våld (Socialstyrelsen 2015). Information om

skyddsbedömning regleras i 11 kap. 1 a§ SoL och innebär att socialnämnden ska bedöma om barnet kan vara i behov av omedelbart skydd samma dag eller senast dagen efter. När en förhandsbedömning och skyddsbedömning har genomförts ska socialsekreteraren på delegation från socialnämnden

besluta om att inleda eller inte inleda utredning och ta ställning till om barnet behöver insatser. Efter utredningstiden avslutas utredningen med eller utan beslut om skydd eller stöd i någon form (Socialstyrelsen 2015).

Även om utredningen kommer fram till att barnet och familjen behöver någon insats kan utförandet av detta förhindras om vårdnadshavare och/eller barn över 15 inte samtycker till de erbjudna insatserna (Socialstyrelsen 2015). När förhållandena som framkommit är allvarliga, men inte tillräcklig grund för LVU och familjen nekar erbjudande om insatser kan det beslutas om uppföljning. När utredningen tvingas avslutas utan insats på grund av obefintligt samtycke kan det finnas kvarstående oro för barnet hos

socialsekreteraren som kan kontrolleras med beslut om uppföljning. Uppföljningen kan vara en frivillig överenskommelse men kan även ske oberoende av samtycke enligt 11 kap. 4§ SoL. Uppföljningen ger

socialnämnden rätten att ta de kontakter de gjorde under utredningstid samt prata med barnet utan vårdnadshavares samtycke för att försäkra sig om att barnet har det bra två månader efter avslutad utredning (ibid.).

Om vårdnadshavare samtycker till erbjudna insatser som utredande

socialsekreterare bedömt att barnet och/eller familjen har behov av får de ta del av dessa under eller efter utredningstid (Socialstyrelsen 2015). Om socialnämnden inte kan genomföra behövlig vård frivilligt kan LVU bli aktuellt (Socialstyrelsen 2020). I sådana situationer omhändertas barnet och placeras i boende utanför hemmet. Det kan antingen handla om

missförhållanden i relation till den unges hemmiljö eller den unges egna beteende och att risken för att den unges hälsa och utveckling kan skadas är påtaglig (ibid.).

Utifrån det ovannämnda har socialsekreterare stort handlingsutrymme i barnavårdsutredningar då lagstiftningen är formad som en ramlag men också för att organiseringen av arbetet innebär en liten insyn i mötet mellan

Ponnert & Rasmusson 2011). Samtidigt som handlingsutrymmet är stort kan socialsekreterarens arbete påverkas av motstridiga krav och snabba eller oförutsägbara förändringar i människors liv. Dessutom innebär arbetet i barnavård att förhålla sig till olika behov där barns behov kan skilja sig mot föräldrarnas behov och intressen (ibid.).

3 Tidigare forskning

Nedan redovisas tidigare forskning indelat i olika teman; barn som upplever

våld, eventuella utmaningar, socialsekreterares handlingsutrymme och socialsekreterares kunskap. Forskningen har sökts utifrån

forskningsfrågornas fokus och sedan delats upp i teman för att skapa en enklare överblick. Tidigare forskning om hur socialsekreterare beskriver arbetet med barn som upplever våld där samtycke till frivilliga insatser saknas är dock begränsad. Istället beskrivs vad forskning om barn som upplever våld återkommande belyser samtidigt som sökningen om

socialsekreterares handlingsutrymme breddats för att få större perspektiv. Litteraturen har hämtats genom Linnéuniversitets universitetsbiblioteks söktjänst OneSearch samt söktjänsten LIBRIS där resultatet filtrerades till avhandlingar och artiklar som är peer-reviewed med strävan efter att använda tidsenlig forskning. Sökord har varit våldsutsatta barn, barn som upplever

våld, socialtjänsten, socialsekreterare, våld i nära relationer,

handlingsutrymme, socialtjänstlagen, barnmisshandel, LVU. Sökorden har

även översatts till engelska, sökts tillsammans och var för sig. Utöver fri sökning i söktjänsterna har vi inspirerats av litteratur från tidigare uppgifter samt fått tips om litteratur från handledare. Gällande det specifika området uppsatsen belyser var antalet träffar begränsat men då sökningen breddades ökade även antalet träffar till många. Det var stort antal träffar på engelska i jämförelse med svenska. Till slut valdes artiklar och avhandlingar som

relaterade tydligast till forskningsfrågorna och kompletterade varandra efter att ha läst igenom många abstrakt.

3.1 Barn som upplever våld

Kopplat till uppsatsens forskningsfrågor som fokuserar ger det här avsnittet en grundläggande information om vad forskningen säger om barn som upplever våld. Det är av vikt för att få förståelse för vad barn som upplever våld innefattar och därmed vad socialsekreterare eventuellt möter i arbetet.

Forskning tar upp vad det kan innebära för barn som upplever våld där Kjellgren, Svedin och Nilsson (2013) exemplifierar att barnen i deras studie hade utsatts för slag i ansiktet eller huvudet men också för att bli strypta, inlåsta eller puttats ner för trappan, mot en vägg eller möbel. Det visar sig också stämma överens med Linells (2017a) forskning med fokus på ansökningar om 2§ LVU. Studien visade bland annat att barnen utsatts för slag mot huvud eller hals, sparkar i ansiktet och på kroppen eller hotats med kniv, pistol eller rakblad. 30 % av barnen beskrev det fysiska våldet som farligt och flera kände sig hotade till livet. Samma forskning beskriver också psykologiskt våld som vanligt, där exempelvis flickorna beskrev våldet som kontroll, förödmjukande och tvång. Mer än hälften av barnen hade även bevittnat våld mot exempelvis syskon och mamma (Linell 2017a). Det kan relateras till forskning gjord av Pernebo och Almqvist (2017) som menar att barns bevittnande av våld mot sin vårdnadshavare kan få omfattande

påverkan på hälsa och utveckling.

Det ovannämnda leder vidare till eventuella konsekvenser för barn som upplever våld vilket socialsekreterare behöver ha kunskap om. Thulins (2019) forskning belyser att fysisk barnmisshandel kan leda till ilska, depression, ångest eller dissociation. Med hjälp av Pernebos och Almqvists (2017) studie går det också att förstå att relationen mellan barn och

beskrev vissa barn sin våldsutsatta förälder som ledsen, bekymrad, stressad, frånvarande eller oansvarig. Samma forskning visar dock att barns

beskrivningar kan variera då vissa barn beskrev föräldern som god, snäll och att barnet kände sig trygg (Pernebo & Almqvist 2017). Forskningen visar alltså att barn som upplever våld kan drabbas av betydande konsekvenser och trots det har Sveriges socialtjänst saknat beprövade interventioner för

våldsutsatta barn och dess föräldrar (Thulin 2019). Sedan 2007 är dock Kognitiv Integrerad Behandling vid Barnmisshandel (KIBB) en användbar intervention för barns livssituation och hälsa. Samtidigt som mängden beprövade insatser är liten beskriver Linells (2017b) forskning att barn upplevt interventioner som otillräckliga gällande behovet av skydd och att det kan finnas en rädsla att tvingas tillbaka till våldsutövaren. Däremot visar annan forskning positiva effekter av behandling vilket ses i Kjellgrens, Svedins och Nilssons (2013) studie som beskrev goda effekter av kognitiv beteendeterapi i familjer där barnmisshandel förekommit. Både föräldrar och barn angav att det fysiska våldet minskat och att barnen gavs mer positiv feedback och större bekräftelse av föräldrarna (ibid.).

3.2 Eventuella utmaningar

En av forskningsfrågorna handlar om eventuella utmaningar som

socialsekreterare möter i arbetet med barn som upplever våld. I forskning beskrivs det att en utmaning är att socialtjänsten ska få kännedom om våldet. Exempelvis beskriver Linell (2017b) utifrån sin studie att barn vanligtvis avslöjade våldet först efter en lång, emotionell och kognitiv process, tillsammans med beslutet om att lämna hemmet. Samma forskning belyser att socialtjänsten i mycket lägre utsträckning ansökte om skydd för barnet när barnet själv inte sökte skydd (ibid.). Samtidigt är även tiden efter avslöjandet krävande för barnet menar Thulin (2019) och belyser att efter avslöjandet kontrollerar barnet inte längre hur det som berättats hanteras. Dessutom kan

det bli att barnet inte får information om vad som ska ske vilken kan stressa och oroa barnet tills att interventioner erbjuds (Thulin 2019).

Ytterligare utmaning som forskning belyser handlar om att förneka våldet. Linells (2017b) studie visade att förövaren, icke-förövande föräldern samt släktingar ofta nekade till misshandeln under utredningen och i

förvaltningsdomstolen och beskyllde ofta barnet för att ljuga eller för att vara pressad till att berätta om misshandeln (ibid.). I kontrast med Linells (2017b) forskning beskriver Åkerlund (2017) att många i barnets närhet ofta vet om det pågående våldet och kan vara en länk till att våldet kommer till

professionellas kännedom. Samtidigt belyser samma forskning att det inte ofta går till på det sättet (ibid.). Linell (2017b) beskriver också att efter att våldet har avslöjats till offentliga myndigheter kan barnet utsättas för att släktingar pressar eller hotar och det kan skapas skuldkänslor, rädsla och ambivalens både före och efter avslöjandet vilket kan vara avgörande för myndigheternas erkännande. Till skillnad från Åkerlunds (2017) beskrivning av personer i barnets närhet som en länk till myndigheter, betonar Linells (2017b) forskning att myndigheters skyddsförmåga inte bara påverkas av att misshandeln förnekas av barnet eller familjen, utan även när utomstående bevis saknas.

3.3 Socialsekreterares handlingsutrymme

En annan forskningsfråga handlar om socialsekreterares beskrivning av arbetet med barn som upplever våld där samtycke till frivilliga insatser saknas och det inte finns grund för LVU. Sådan forskning har dock varit svår att finna vilket stärkt motivet för att den här studien behövs. Nedanstående del redogör socialsekreterares handlingsutrymme mer generellt till följd av den bristfälliga forskningen om den specifika situation som forskningsfrågan belyser.

Inom barnavården beskriver Gümüscü, Nygren och Khoo (2018) att det finns en förväntan på att socialarbetarna ska vara noggranna i bedömningar för att antingen giltiggöra eller ogiltiggöra oro som finns gällande

övergrepp/misshandel eller vanvård. Det visar därmed på de dilemman som socialarbetarna möter (ibid.). Då forskning kring socialsekreterares

handlingsutrymme i ärenden med barn som upplever våld varit begränsad, ges istället exempel från äldreomsorgen som också arbetar med utredningar vilket innefattar handlingsutrymme. Forskning av Dunér och Nordström (2006) visar att i beslutsprocessen används den strukturella makt som tillgivits socialarbetarna genom rätten att ta beslut enligt lagstiftning och rätten att dela ut äldreomsorgens resurser. När resurser delas ut tar de stöd av sin professionella expertis samt personliga erfarenheter av att tolka lagar och riktlinjer. Trots det breda handlingsutrymmet begränsas det av

organisatoriska och administrativa riktlinjer i beslutsprocessen (ibid.). Även Ekströms (2016) forskning belyser att det finns aspekter som begränsar handlingsutrymmet som egentligen är stort utifrån ramlagstiftningen som styr Sveriges socialtjänst. Till exempel påverkas handlingsutrymmet av

Socialstyrelsens föreskrifter och därmed påverkas socialarbetarnas arbete med krav på formella utredningar och riskbedömningar (ibid.).

Dessa olika faktorer möter även socialsekreterare som arbetar med barn som upplever våld men arbetet innebär även delar av systemtänkande,

evidensbaserad praktik och reflektioner kring vad ett tillräckligt bra föräldraskap är (Gümüscü, Nygren & Khoo 2018). Socialarbetare behöver snabbt identifiera vad som kräver omedelbar uppmärksamhet och reflektera kring ärendets komplexitet för att försöka hitta en långsiktig lösning för familjen (ibid.). Samtidigt som denna forskning belyser att arbetet kan bli brådskande påpekar Ekström (2016) att socialarbetarnas handlingsutrymme påverkas av vilka insatser som finns. Eftersom att arbetsuppgifterna som socialsekreterare har mer och mer kommit att präglats av utredningar,

bedömningar och beslut om insats är socialsekreterare beroende av vilka tillgängliga åtgärder eller tjänster som finns (Ekström 2016).

Annan forskning belyser dock problematiska aspekter för socialsekreterare inom barnavården då Tham (2018) beskriver att socialarbetare 2014 beskrev att direktkontakten med klienter minskat och att största delen av arbetet lades på utredningar. Även om arbetet blivit mer krävande med färre möjligheter att påverka, har även arbetet i sig avsmalnat och socialarbetarna önskar mer direktkontakt med klienterna (ibid.). Påverkan av det sociala arbetets organisering på handlingsutrymmet bekräftar även Ekström (2016) i sin forskning och lyfter hur socialtjänsten är organiserad gällande specialisering och specialister. Det kan också handla om svårigheter i samarbete eller att socialtjänstens olika avdelningar bedömer olika (ibid.).

3.4 Socialsekreterares kunskap

En del av socialsekreterares handlingsutrymme gällande ärenden med barn som upplever våld handlar om socialsekreterarnas kunskap. Utifrån

Erikssons och Christiansons (2017) studie går det att förstå vikten av kunskap då många professionella som arbetade med våldsutsatta barn i Sverige beskrev sin kunskap som otillräcklig. Saknad av tillräcklig kunskap var även ett stort problem i arbetet med våldsbevittnande barn (ibid.) Utöver otillräcklig kunskap visar annan forskning att barnavårdsutredningar präglas av en komplex process där socialarbetare bedömer barns behov relaterat till föräldrarnas kapacitet att tillgodose behoven samt miljöfaktorers påverkan (Gümüscü, Nygren & Khoo 2018). Med stöd av Erikssons och Christiansons (2017) studie går det att se en önskan om mer kunskap då professionella efterfrågade rutiner, generella principer och även metoder för att ställa rätt frågor i intervjuer med barn. Många efterfrågade även kunskap om barns symptom och reaktioner på att bevittna våld samt kunskap om

traumasymtom, psykiska faktorer och påverkan på barns utveckling och individuella skillnader mellan barn (ibid.). Även Ekström (2016) lyfter

kunskapsaspekten utifrån arbetet med våldsutsatta kvinnor och menar att just kompetensutveckling och vilken handledning socialarbetare får är betydande för vilket stöd som kan ges. Stödet kan alltså bli olika beroende på i vilken grad socialarbetaren ses som specialist (Ekström 2016). Åkerlund (2017) belyser istället kunskap om sig själv som betydelsefull där den som utreder barn bör reflektera kring barnets berättelse men också kring den egna synen på barn. För att barn ska känna att deras berättelse får betydelse betonar Thulin (2019) vikten av tillit mellan barn och behandlare.

3.5 Sammanfattning av tidigare forskning

Forskning belyser att barn som upplever våld exempelvis kan utsättas för slag, knuffar, sparkar, hot med pistol/kniv/rakblad men också bevittnande av våld (Kjellgren, Svedin & Nilsson 2013; Linell 2017a). Konsekvenser av våld för barnet kan vara depression, ilska, ångest eller att relationen med en våldsutsatt förälder påverkas (Pernebo & Almqvist 2017; Thulin 2019). Forskning belyser att en utmaning kan vara hur våldet kommer till socialarbetarna kännedom då barnet ofta avslöjar efter en lång och emotionell process (Linell 2017b). Våldet kan även förnekas av våldsutövaren eller annan närstående (ibid.). Socialtjänsten har saknat beprövade insatser för barn som upplever våld, sedan 2007 finns dock KIBB (Thulin 2019). Samtidigt beskriver viss forskning att barn upplevt

interventioner som otillräckliga (Linell 2017b) medan annan forskning belyser goda effekter av behandling (Kjellgren, Svedin & Nilsson 2013). Aspekter som påverkar socialarbetares handlingsutrymme kan vara förväntan på noggrannhet i bedömningar, tolkning av lagar och riktlinjer, tillgängliga insatser men också att utredningar tar upp stor del av tiden (Dunér & Nordström 2006; Ekström 2016; Gümüscü, Nygren & Khoo 2018).

Forskning visar att professionella önskar mer kunskap om barn som upplever våld exempelvis om rutiner, metoder eller symptom (Eriksson &

Christianson 2017). Vikten av att reflektera kring barnets berättelse och den egna synen på barn betonas också (Åkerlund 2017).

4 Teori

I följande kapitel beskrivs uppsatsens teoretiska utgångspunkter:

handlingsutrymme och vårdande makt. Valet av utgångspunkterna baseras på

att vi använt induktivt tillvägagångssätt. Enligt Yin (2013) är det vanligt att använda induktivt tillvägagångssätt i kvalitativ forskning med innebörden att låta data leda till begrepp vilket även vi gjorde för att inte låsa oss innan utförandet av intervjuerna. Efter intervjuerna märkte vi att största fokus var på socialsekreterarnas handlingsutrymme och makten som utövas i relationen mellan socialsekreterare och klient. De teoretiska utgångspunkterna såg vi därför som relevanta för att förklara och begripliggöra datamaterialet. Nedan ges först en inledande beskrivning av socialarbetares handlingsutrymme utifrån Lipsky (2010) och Svensson, Johnsson och Laanemets (2008). Sedan beskrivs begreppet vårdande makt utifrån Svensson, Johnsson och

Laanemets (2008).

4.1 Handlingsutrymme

Lipsky (2010) använder begreppet gräsrotsbyråkrat för att beskriva

socialarbetare som är en av många gräsrotsbyråkrater tillsammans med bland annat poliser, lärare, sjukvårdare. Dessa personer arbetar direkt med klienter med ett handlingsutrymme och genom sina handlingar kan de tillföra

medborgare fördelar och sanktioner. Då socialarbetare är gräsrotsbyråkrater innebär det att intervjupersonerna i den här studien kan beskrivas som

gräsrotsbyråkrater då de är socialsekreterare i socialt arbete (ibid.). Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) beskriver i enlighet med Lipsky (2010) socialarbetarens roll som representant för en myndighet i möten med

kan vara alltifrån att kontakta någon, ta ett beslut, behandla enligt

behandlingsprogram till att göra en tvångsvårdsutredning. Socialarbetarens handlingsutrymme är dock i möten med medborgare begränsat av

organisationens ramar för det givna uppdraget. Detta kan skapa dilemmat att möta människan framför sig men även begränsas av uppdragsgivaren

(Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).

Lipsky (2010) beskriver handlingsutrymmet som relativt stort men det betyder inte att de inte måste förhålla sig till regler, riktlinjer, direktiv ovanifrån, normer och även yrkesgruppens praxis. Socialarbetarens handlingsutrymme är på flera sätt begränsat av lagar, regler,

överenskommelser och traditioner (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Det givna handlingsutrymmet utnyttjas även olika beroende på erfarenhet och interaktionen mellan socialarbetare och klient. Samspelet mellan organisationen och professionen skapar handlingsutrymmet. Friheten och ansvaret hos varje enskild socialsekreterare ligger i hur det utrymme som ges hanteras vilket innebär att ha ett val men även ett ansvar och att ta ställning (ibid).

4.2 Vårdande makt

Den andra teoretiska utgångspunkten är vårdande makt eftersom att makt och ansvar är del av socialarbetares arbete oberoende om arbetsuppgifterna innefattar myndighetsutövning eller behandling (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Begreppet vårdande makt belyser att det finns makt i relationen mellan socialarbetare och klient som påverkar handlingsutrymmet. Socialt arbete baseras på en välvilja om att göra det bästa för både samhället och den enskilde vilket skapar relationer som präglas av en vårdande makt. Utgångspunkten i vårdande makt är att den som utför det sociala arbetet också vet bäst. Att göra som socialarbetaren säger gör att klienten får det bättre enligt den vårdande maktens budskap. Författarna menar att detta möjligtvis kan vara en sanning exempelvis om klienten lämnar information

som efterfrågas av socialarbetaren vilket ökar möjligheterna att ta del av resurserna som socialarbetaren förfogar över. En klient som har infogat sig i rollen som klient har också accepterat socialarbetarens tolkningsföreträde och relation uppfattas som positiv. Dock finns makten fortfarande kvar och utövas där själva makten kan användas för att skapa något. Gällande just socialt arbete används sådan makt för reglering av relationen mellan samhälle och individ. Det handlar om att det finns en strävan i det sociala arbetets organisationer att tillfredsställa både samhället och individers behov. Om både klient och socialarbetare strävar efter att uppnå vad som i samhället anses vara det bästa kan det skapas en relation som ger klienten det bästa. Det är däremot svårt att uppnå detta ömsesidiga utbyte på grund av att relationen är asymmetrisk och präglas av ett förhandlingsspel samt att gränserna mellan allianserna i relationen mellan klient och socialarbetare är vaga och flytande. Allianserna kan vara ömsesidiga och bygga på reflektion och utbyte medan skenallianser bygger på att båda parter anpassar sig till rådande omständigheter för att inte slösa energi. Ytterligare aspekt av vårdande makt handlar dessutom om att socialarbetaren ansvarar för relationerna och för att hantera makten som finns. Det handlar också om socialarbetarens medvetenhet om att denne besitter tolkningsföreträde där det är av vikt att reflektera kring hur det kan användas för att gagna klienten. Att reflektera kring relationerna socialarbetaren medverkar i är av vikt trots att varje relation är unik. Socialarbetaren skapar sig nämligen favoritpositioner och utgångspunkter vid inledandet av relationer. Om socialarbetare istället är öppna inför dynamiken i både relationer och möten kan en yrkesroll med stort professionellt handlingsutrymme skapas. Denna roll möjliggör variation i positionerna i relationerna, att nyttja organisationens möjligheter samt vidga ramarna vid behov (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).

5 Metod

Forskning kan ske både kvalitativt och kvantitativt där den här uppsatsen använt kvalitativ metod baserat på uppsatsens forskningsfrågor. Dessa fokuserade på att skapa förståelse för hur socialsekreterare beskriver sitt arbete med barn som upplever våld. Mer specifikt var fokus på ärenden där samtycke till insatser enligt SoL saknas och LVU inte går att tillämpa. Fokus låg också på eventuella utmaningar arbetet innebär för socialsekreterare samt socialsekreterares resonemang om dagens lagstiftning i SoL och LVU

gällande barn som upplever våld. Genom kvalitativt tillvägagångssätt läts intervjupersonerna berätta sina uppfattningar och tolkningar som enligt Bryman (2018) är del av kvalitativ forskning. Uppsatsen har dessutom hermeneutisk utgångspunkt eftersom syftet varit att få förståelse vilket enligt Thomassen (2007) är hermeneutikens grund. Det handlar också om att vi har en förståelsehorisont som styr riktningen och vilka frågor en undersökning får (ibid.). Utifrån tidigare arbetserfarenheter hade vi en förståelsehorisont om barn som upplever våld som gav oss intresset för denna studie.

Hermeneutiken handlar också enligt Yin (2013) om att tolka studerade händelser så att förståelse för sammanhanget händelserna sker i kan skapas vilket liknar att vi tolkat vad socialsekreterarna berättat. Utifrån det nu nämnda går det även att säga att socialsekreterarna besitter en

förståelsehorisont som påverkar dess tolkning av deras tillvaro och därmed deras berättelser.

5.1 Val av metod

Metoden i uppsatsen har varit kvalitativa semi-strukturerade intervjuer. Valet av kvalitativa intervjuer baserades på att sådan intervjumetod är fri i

utformningen i jämförelse med strukturerade intervjuer som har en

fullständig lista över frågeställningar (Yin 2013). Kvalitativa intervjuer har öppna frågor och inbjuder till samtal mellan forskare och deltagare. Enligt

Yin (2013) blir frågeformuläret en tankeram inför intervjun men de specifika frågorna kan formuleras för varje tillfälle vilket gav intervjupersonerna i denna studie chansen att berätta mer öppet. Semi-strukturerade intervjuer ger också möjligheten att ställa uppföljningsfrågor till svaren som önskas

utvecklas (Bryman 2018). På så sätt läts intervjupersonerna fördjupa sina svar. Intervjuer som metod är enligt Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) ett snabbt sätt att låta intervjupersonerna berätta hur de gör saker i praktiken eller vilka rutiner de använder, vilket stämmer överens med uppsatsens fokus på att låta socialsekreterare beskriva sitt arbete i visst sammanhang.

Sammanfattningsvis baseras valet av metoden på uppsatsens hermeneutiska utgångspunkt, intresset i en fördjupad förståelse samt önskan om

socialsekreterarnas egna beskrivningar av arbetet utan att begränsa deras svar för mycket.

5.2 Urval och avgränsning

Forskningsfrågan är helt avgörande för intresset av vilken grupp eller vilka människor som ska intervjuas (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015). Utifrån uppsatsens forskningsfrågor tillfrågades fem socialsekreterare inom barn- och familj på socialtjänsten med erfarenhet av utredningsarbete att ställa upp på intervju. Intervjuerna avgränsades till att ske med socialsekreterare från tre mellanstora kommuner i södra Sverige med medvetenheten om att det inte går att representera hela landet.

Urvalet har varit målstyrt då intervjupersonerna som deltagit valdes ut till följd av deras relevans till forskningsfrågorna. Enligt Bryman (2018) innebär ett målstyrt urval att deltagarna väljs ut strategiskt utifrån relevansen till forskningsfrågorna vilket innebär att de inte väljs ut slumpmässigt. Till följd av forskningsfrågornas fokus på socialsekreterares arbete med barn som upplever våld tillfrågades socialsekreterare från barn-och familj inom socialtjänsten som kunde ge relevant information för den här uppsatsen. Vi var medvetna om att ett målstyrt urval inte skulle kunna generaliseras till en

population då deltagarna inte valdes ut slumpmässigt (Bryman 2018). Vi såg ändå det målstyrda urvalet som mest relevant för att få tillräckligt underlag för att besvara forskningsfrågorna. En av intervjupersonerna kontaktades efter tips från en annan intervjuperson, vilket enligt Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) kallas snöbollsurval. Resterande av intervjupersonerna valdes utifrån ett målstyrt urval. Målet var från början att intervjua sex

socialsekreterare, men på grund av sent avhopp fick vi i relation till tidsramen anse fem som tillräckligt för uppsatsen. Trots oplanerat avhopp upplevdes det att svaren från intervjupersonerna uppnått en mättnad. Mättnad innebär enligt Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) att svaren upplevs likna varandra och att flera svarsmönster återkom hos intervjupersonerna vilket det upplevdes göra under de sista intervjuerna.

5.3 Tillvägagångssätt

För att nå intervjupersonerna användes kontakter inom socialtjänsten som arbetar inom området som uppsatsen fördjupar sig i. Intervjupersonerna kontaktades och tillfrågades genom exempelvis mail, telefonkontakt och muntlig tillfrågan. Samtliga intervjupersoner samtyckte muntligt till att vara med i studien och mailades informationsbrev (se bilaga 2) och intervjuguide (se bilaga 1) för att informeras om villkoren. Medverkan var frivillig och det var möjligt att avbryta om de ville, ingen tvingades att delta. Vid

intervjuernas början säkerställde vi också att intervjupersonerna läst igenom informationen.

Intervjuerna genomfördes genom videosamtal på Skype eller Zoom för att undvika fysiska träffar till följd av rådande samhällspandemi med Covid-19 (Folkhälsomyndigheten 2020).Längden på intervjuerna varierade något men låg mellan spannet 25–45 minuter. Videosamtalets fördelar som vi såg och som Bryman (2018) beskriver var besparande av tid och pengar vilket var vårt intresse till följd av uppsatsens begränsade tidsram. Den intervjuade kan också känna sig mer bekväm och kanske skulle nekat till deltagande om det

hade varit en personlig intervju (Bryman 2018). Relationen behöver inte bli sämre utan det går att få en tillitsfull relation även genom videosamtal. Den aspekten märktes av då vi upplevde intervjuerna som avslappnade men seriösa. Samtidigt uppstod vissa tekniska problem vilket också Bryman (2018) påpekar som begränsningar. Det kan exempelvis uppstå problem med kvalitet, uppkoppling eller att det finns en ovana av den här metoden.

Transkriberingen kan också försvåras vid tekniska problem (ibid.). Exempelvis försvann ljudet i några sekunder ibland medan vissa

intervjupersoner inte fick Skype att fungera och istället användes Zoom. De tekniska problemen påverkade dock inte datamaterialet i stort utan metoden var mycket användbar. Fördel med videosamtal i jämförelse med

telefonintervjuer är att kunna se varandra men samtidigt tillkommer aspekten av att respondenterna kan påverkas av intervjuarens yttre egenskaper,

exempelvis ålder eller könstillhörighet (Bryman 2018). Genom att använda videosamtal minskades risken att avbryta intervjupersonen eftersom vi kunde se när personen verkade ha besvarat frågorna klart. Samtidigt är vi medvetna om att exempelvis omedvetna nickningar eller att vi sagt ”ja, mm” kan ha påverkat intervjupersonerna. I helhet försökte vi dock vara så neutrala som möjligt och prata måttligt vilket enligt Yin (2013) är av vikt vid kvalitativa intervjuer. Den som håller intervjun ska tala mycket måttligt så att den andra får beskriva sitt perspektiv (ibid.) vilket förhölls till genom att frågorna som ställdes krävde mer än ja eller nej som svar. Om någon av oss dessutom var mer bekant med intervjupersonen fick den som inte var bekant genomföra intervjun för att minska risken att påverka svaren. Vår upplevelse är att det fungerade bra då alla intervjuer kändes mycket seriösa och gav mycket information.

5.4 Transkribering och analysmetod

Samtliga intervjuer spelades in då intervjupersonerna godkände att bli inspelade. Efter genomförandet av intervjuerna transkriberades dem snabbt

då minnet var färskt där den som höll intervjun ansvarade för

transkriberingen. Vi var noga med att återge intervjupersonernas svar men i vissa fall försvann ljudet en kort stund och ibland pratade intervjupersonerna otydligt. Under transkriberingen var vi dock noggranna med att inte gissa vad som sades utan istället skrevs ett frågetecken ut vilket enligt Bryman (2018) gör datainsamlingen mer trovärdig. Däremot har citaten i resultatet ibland korrigerats till följd av läsbarhetsskäl men innebörden har inte ändrats. Att skriva ut intervjuerna själva beskriver Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) är en fördel eftersom att det under tiden går att lära känna materialet och tolkningsarbetet kan påbörjas redan när vi lyssnar och skriver ut intervjuerna. Det märktes av då det redan vid transkriberingen uppstod vissa teman.

Det nu nämnda leder vidare till uppsatsens analysmetod. Efter

transkriberingen kodades materialet. Bryman (2018) förklarar att kodning ofta är kvalitativa analysers startpunkt och kan handla om att det finns antydan till vissa teman eller nyckelord vid genomgång av materialet. När transkriberingen lästes igenom antydde vi återkommande teman. Med koppling till forskningsfrågorna skapades teman där information från

intervjupersonerna lades in under varje tema. För att hålla isär vem som sagt vad tilldelades intervjupersoners svar olika färger. Datamaterialet från intervjuerna delades alltså upp i olika kategorier. Det liknar Brymans (2018) beskrivning av tematisk analys där vissa likställer koder med teman eller att flera koder utgör ett tema. Tematisk analys kopplas till forskningsfrågorna och baseras på identifierade koder från utskrifterna. Det handlar om att den som analyserar identifierar olika kategorier (ibid.). Vi valde

kodning/tematisk analys för att i största möjliga mån kunna besvara

forskningsfrågorna, där teman skapade en överblick av intervjupersonernas svar i relation till varje forskningsfråga. Genom teman förenklades processen med att se återkommande mönster men också information som stack ut i mängden.

5.5 Tillförlitlighet

Inom forskning finns olika kriterier för att bedöma kvaliteten där vi utgått från Brymans (2018) beskrivning av tillförlitlighet bestående av fyra delkriterier. Första är trovärdighet som handlar om att forskningen görs utifrån de regler som finns och att resultaten rapporteras till deltagarna i studien för att säkerställa att forskaren uppfattat rätt. Den här studien har genom noggrannhet i att återge intervjupersonernas svar korrekt förhållits till trovärdighetskriteriet. Vid intervjun ställdes dessutom följdfrågor om något var oklart. Dock har resultatet inte rapporterats till intervjupersonerna vilket beror på tidsbrist i uppsatsarbetet. Regler om forskning har också förhållits till (se nästa avsnitt). Överförbarhet är nästa kriterium som innebär att kvalitativ forskning eftersträvar djup till skillnad mot kvantitativ forskning som eftersträvar bredd (ibid.). Genom täta beskrivningar kan andra personer bedöma hur pass överförbara resultaten kan vara till en annan miljö (Guba & Lincoln 1985 se Bryman 2018). I den här studien har vi varit medvetna om att resultaten inte kan generaliseras då studien gjordes vid en specifik plats och tillfälle (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015). Samtidigt har studien skapat en djupare förståelse för hur handlingsutrymme kan se ut i socialt arbete.

Pålitlighet handlar om att det ska finnas en fullständig redogörelse för

forskningsprocessens steg så att exempelvis kollegor kan bedöma kvaliteten av valda procedurer och dess tillämpning (Bryman 2018). För att göra den här studien pålitlig har studiens alla steg beskrivits samt motiverats i metodens avsnitt om tillvägagångssätt. Det fjärde kriteriet är möjlighet att

styrka och konfirmera och handlar om att forskaren försöker säkerställa att

denne har agerat i god tro utifrån insikten om att det inte går att få fullständig objektivitet i samhällelig forskning (ibid.). För att försöka skapa objektivitet valdes teori efter intervjuerna för minsta möjliga påverkan av teori under intervjuerna. Dessutom har regelbundna reflektioner kring personliga

värderingar skett för att vara medvetna om hur våra värderingar påverkar undersökningen och intervjupersonerna.

5.6 Etiska överväganden

Vetenskapsrådet (2017) beskriver ett individskyddskrav som innebär att människor som deltar i forskning ska skyddas från kränkning eller skada. Dessutom behöver vissa forskningsprojekt prövas utifrån Lag (2003:460) om etikprövning (Vetenskapsrådet 2017). Exempelvis behövs etikprövning göras om känsliga personuppgifter ska behandlas (ibid.). Då vår metod inte

inneburit insamling av känsliga personuppgifter behövdes ingen etikprövning.

Däremot har socialsekreterarnas integritet respekterats och

individskyddskravet förhållits till genom att etiska principer/krav tagits i beaktande. Det första är informationskravet och handlar om att berörda i en aktuell undersökning ska informeras om undersökningens syfte (Bryman 2018). Personerna ska veta om att deltagandet är frivilligt och att de får avbryta medverkan utan att behöva ange särskilda skäl för det. Deltagarna ska också informeras om undersökningens moment. Samtliga

intervjupersoner fick sådan information i form av ett informationsbrev (se bilaga 2). Vid intervjun ställdes frågan om de hade läst igenom

informationsbrevet för att säkerställa att de var informerade. Andra kravet är samtyckeskravet som handlar om att undersökningens deltagare själva bestämmer över sin medverkan (ibid.). Samtliga intervjupersoner tillfrågades att vara med i studien och tackade ja och informerades om att medverkan var frivillig och att de kunde avbryta sin medverkan. Det tredje kravet är

konfidentialitetskravet vilket enligt både Bryman (2018) och

Vetenskapsrådet (2017) innebär att uppgifterna om personerna som deltagit ska behandlas konfidentiellt och måste förvaras så att ingen obehörig kan ta del av uppgifterna. Materialet från intervjuerna har endast vi två haft tillgång

till och raderas vid godkänd uppsats. Dessutom har uppgifter som skulle kunna identifiera intervjupersonen inte tagits med i uppsatsen.

Nyttjandekravet är sista kravet enligt Bryman (2018) och handlar om att det endast är för forskningens ändamål som uppgifter som samlas in om enskilda personer får användas. Alla uppgifter som samlats in har endast använts till det här uppsatsarbetet.

5.7 Metoddiskussion

En aspekt Bryman (2018) beskriver och som märkts av i uppsatsprocessen handlar om värderingar. Som forskare är det svårt att ha fullständig kontroll över sina värderingar vilket kan påverka forskningsprocessens olika steg. Det har ibland varit svårt att vara helt objektiva och lägga våra värderingar åt sidan. Exempelvis valdes ämnet i studien utifrån vår förförståelse och intresse vilket också handlar om personliga värderingar. Hade metoden istället varit kvantitativ hade det varit större möjlighet att vara objektiva då kvantitativa forskare ibland inte träffar intervjupersonerna och blir därför inte alltför involverade i personerna som studeras (ibid.). Vi försökte därför vara neutrala under intervjuernas genomförande för att inte påverka

intervjupersonerna. Däremot ville vi skapa en tillitsfull relation så att de kände sig bekväma med att besvara frågorna och vi försökte därför upprätthålla en trevlig och avslappnad stämning.

Ytterligare aspekt som Bryman (2018) och Svensson och Ahrne (2015) belyser är att den kvalitativa forskningen har problem med generalisering då kritiker menar att det är omöjligt att generalisera till andra miljöer då

forskningen genomförts i en specifik miljö med ett litet antal individer. Den här svårigheten har även beaktats i uppsatsprocessen med medvetenheten om att generalisering av studien inte är möjlig. Istället har fokus legat på att skaffa djupare förståelse för de specifika intervjupersonernas perspektiv och dragit slutsatser utifrån detta. Vi är också medvetna om att resultatet hade kunnat bli annorlunda om en annan forskningsmetod hade använts.

Exempelvis hade observation som metod gett möjligheten ta in information genom våra egna ögon utan att den har filtrerats genom andras perspektiv (Yin 2013). På så sätt hade vi kunnat få primärdata och skapat vår egen bild av verkligheten. Samtidigt behöver det som observeras inte vara den

viktigaste informationen och kan därmed inte ses som representativt för hela fältet. Hade fokusgrupp som metod använts hade fördelen varit att flertalet individer intervjuats samtidigt vilket är effektivt och vissa har lättare att uttrycka åsikter i grupp än ensam. Däremot hade risken varit att gå miste om fördjupade svar av varje person (ibid.) vilket inte varit önskvärt för oss då uppsatsen utgår från hermeneutik med viljan att få djupare förståelse för socialsekreterares perspektiv. Sammanfattningsvis är vi nöjda med metoden då det under tidens gång inte har uppstått några större svårigheter utan metoden har kunnat genomföras som planerat.

5.8 Arbetsfördelning

Vi har till största delen av uppsatsarbetet jobbat tillsammans med lika mycket ansvar i alla delar. Vid uppsatsens start delades sökprocessen inför tidigare forskning upp för att bredda sökandet men sedan har det som presenterats i uppsatsen valts ut och gjorts tillsammans. Däremot delades genomförandet av intervjuerna upp där den som höll i intervjun ansvarade för att ställa frågorna. Personen som inte höll i intervjun skrev under tiden ner frågor eller funderingar och ställde dessa i slutet av intervjun för att inte störa intervjupersonernas beskrivningar. Transkriberingen och kodningen av materialet har även delats på för att effektivisera arbetet. Innan materialet delades in i olika teman gjordes en överenskommelse om vilka olika teman svaren skulle delas in i samt vilken information som skulle lyftas fram. I den färdigställda uppsatsen har dock alla delar skrivits tillsammans och vi har varit lika delaktiga i uppsatsen.

6 Resultat och analys

I detta avsnitt redovisas material som insamlats via fem kvalitativa

intervjuer. Löpande återknyts materialet till tidigare forskning samt till teori:

handlingsutrymme och vårdande makt. Resultatet förstärks av flertalet citat

som önskas berika texten med tillförlitlighet och trovärdighet. I citaten skrivs ibland tre punkter ut (…) vilket betyder att intervjupersonen tog en kort paus i beskrivningen.

6.1 Presentation av intervjupersoner

Med löftet om att behandla personuppgifterna och arbetsplatserna till intervjupersonerna konfidentiellt kommer vi i resultatet använda fingerade namn vilket även gör texten mer levande. Alla intervjupersoner arbetar inom barn-och familj på socialtjänsten med arbetserfarenheter av utredningsarbete.

Kerstin: Socialsekreterare, arbetat cirka femton år inom socialtjänsten. Hanna: Socialsekreterare, arbetat i lite mer än ett år inom socialtjänsten. Maja: Socialsekreterare, arbetat cirka ett år inom socialtjänsten.

Sara: Socialsekreterare, arbetat cirka tre år inom socialtjänsten. Maria: Socialsekreterare, arbetat cirka sex år inom socialtjänsten.

6.2 Socialsekreterarnas kunskap

En stor del av socialsekreterarnas arbete styrs av kunskapen de besitter. Exempelvis visade samtliga socialsekreterare att de hade kunskap och erfarenhet om vilka våldsformer barn utsätts för samt vilka konsekvenser våld skapar för barn. Det beskrevs att barn kan utsättas för både psykiskt, fysiskt, sexuellt och materiellt våld. Mer specifikt beskrevs det att barn kan utsättas för att bli slagna, kontrollerade, hotade, övergrepp men även

bevittnande av våld vilket också liknar Linells (2017a) beskrivning av barns utsatthet för våld. Konsekvenser som socialsekreterarna beskrev var att barn

kan bli mycket stressade, få svårt i skolan, bli utåtagerande, traumatiserade eller uppleva anknytningsstörningar. Det betonades också att konsekvenserna skiljer sig då vissa barn tydligt visar annorlunda beteende och är exempelvis utåtagerande medan andra barn vänder känslorna inåt, mår psykiskt dåligt och kan ha svårt att sova. En aspekt som inte nämndes av intervjupersonerna men som forskning tar upp är att barn som har en våldsutsatt förälder även kan ha olika upplevelser av denne och att deras relation drabbas av våldet (Pernebo & Almqvists 2017). Våldets påverkan på relationer beskrev dock Hanna genom att barn kan uppleva en lojalitetskris vid valet av att berätta om våldet eller inte. Barnet vet att det är fel men vill samtidigt inte förrå sina föräldrar genom att berätta. Utifrån Linells (2017b) forskning skulle det kunna bero på att barnet känner skuldkänslor kring avslöjandet. Precis som intervjupersonerna beskriver att barns reaktioner på våld kan variera, belyser forskningen att även barnet kan uppleva en förälder som är våldsutsatt på olika sätt (Pernebo &Almqvist 2017). Kerstin belyste dessutom risken med att konsekvenserna följer med när barnen blir äldre om barnet upplevt våld som liten. Hon förklarade att risken är att barnet exempelvis kan bli

utåtagerande i skolan och mot andra och kanske har svårt att koncentrera sig. Barnet kanske bedöms ha ADHD fast det egentligen inte handlar om det. Kerstin menade att symtomen på ADHD är väldigt lika symtomen på att blivit utsatt för trauma:

Att man är okoncentrerad, svårt att sitta still... har inte hängt med i skolan, har missat jättemycket, är svår att nå fram till… de sakerna kan bero på trauma och vad man blir utsatt för hemma, och helt plötsligt så har man ADHD-diagnos istället. (Kerstin)

Socialsekreterarna visar alltså att de utifrån sina erfarenheter har kunskap om våldets konsekvenser för barn vilket kan ses som en skillnad mot att Eriksson och Christianson (2017) belyser att professionella som arbetar med barn som upplever våld beskriver sin kunskap som otillräcklig. Socialsekreterarnas

erfarenheter och kunskap om våldets konsekvenser skulle kunna vara en bidragande faktor till att använda en vårdande makt som i sin tur ska gagna klienten och samhället i stort (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Om både klienten och socialsekreteraren strävar efter vad som i samhället anses vara det bästa ges möjligheten att klienten ska få det bästa. Utifrån detta blir det dock problematiskt om klientens och socialsekreterarens viljor skiljer sig åt och de inte ser liknande på vad som är det bästa vilket begränsar det ömsesidiga utbytet i relationen. Om relationen är asymmetrisk blir det svårt med vårdande makt eftersom att den utgår från att båda sidor ska vilja samma sak och uppnå vad som anses vara det bästa (ibid.). Kunskapen är alltså av vikt för klientens bästa men blir svårare att tillämpa i arbetet om socialsekreterarna inte har samma åsikter som klienten.

Samtidigt beskrev samtliga intervjupersoner att det alltid går att få mer kunskap. Däremot skiljer sig svaren något bland socialsekreterarna där Sara beskrev att det på hennes arbetsplats har varit bra med utbildningar men att hon alltid vill lära sig mer och att det alltid går att utvecklas. Samtidigt förklarade Maja att det är svårt att veta vilken kunskap som behövs eftersom att de aldrig vet vad de kommer att möta i olika ärenden. Hon beskrev att vissa barn pratar mer än andra om vad de har varit med om och därför tyckte Maja att man alltid behöver bli bättre i samtal. Kerstin tyckte att de har kunskap och rutiner för att upptäcka barn som upplever våld men även hon beskrev att det aldrig går att få för mycket kunskap. Mer specifikt belyste hon kunskap om exempelvis trauma, anknytning och att våga ställa frågor. Hon diskuterade aspekten av att våga gå på magkänslan och att lita på det du ser vilket kan relateras till Åkerlund (2017) som menar att den som utreder barn bör reflektera kring vad barn berättar och sin egna syn på barn. Kunskapen Kerstin beskrev stämmer å ena sidan överens med att de professionella i Erikssons och Christiansons (2017) studie efterfrågade kunskap om traumasymtom och att ställa rätt frågor. Å andra sidan skiljer det

sig åt då professionella önskade mer kunskap om riktlinjer och principer enligt Eriksson och Christianson (2017) vilket Kerstin menade att de har på hennes arbetsplats. Det går däremot att se en likhet mellan önskan om mer kunskap om hur professionella bör gå tillväga och Marias beskrivning av önskan om bedömningsinstrument. Hon beskrev att de inte har tillräcklig kunskap om barn som upplever våld till följd av att hon saknar

bedömningsinstrument som hjälpmedel. Hon betonade även vikten av erfarenhet vilket kan problematiseras av den höga personalomsättningen i hennes kommun. Att erfarenhet är av vikt går att förstå med hjälp av Dunér och Nordström (2006) som menar att socialarbetare med hjälp av sin professionella expertis och personliga erfarenhet tolkar lagar och riktlinjer. Maria belyste att hög personalomsättning kan försvåra arbetet:

Och vi har också i min kommun… en ganska hög

personalomsättning… vi har hela tiden nya som jobbar och det gör ju att det inte finns grunden… den här erfarenheten som är så himla viktig i det här jobbet egentligen för det är väldigt, väldigt svåra bedömningar… Att det är många som är nya och att det byts personal mycket och att den här samlade

kompetensen inte riktigt är så hög som man kanske hade behövt för det här svåra jobbet. (Maria)

Aspekten gällande hög personalomsättning betonade även Kerstin:

Absolut om det är personalombyte… att man har avslutat en utredning, avslutar jobbet här eller det kan vara en konsult som har gjort eller gått över till arbetsledare… sedan kommer det in anhopningar, jättemycket ärenden, där ärendet tyvärr glöms bort för man kunde inget göra, inget nytt kommer in, kanske kommer upp ett halvår, åtta månader senare och oj, det där hade jag tänkt stämma av efter två månader, vart tog det vägen? Men det har

varit sjukdomar, har varit kaos eller något sådant, det kan absolut vara en stor oro. (Kerstin)

Kerstins och Marias beskrivningar tydliggör att organiseringen av arbetet också påverkar kunskapsaspekten men betonar det på olika sätt. Medan Maria menade att kunskapen kommer med erfarenhet och går förlorad till följd av hög personalomsättning, menade Kerstin att kunskapen i specifika ärenden kan försvinna vid personalombyte. Kunskap som går förlorad kan ses som problematiskt då Gümüscü, Nygren och Khoo (2018) betonar att barnavårdsutredningar präglas av en komplex process med svåra

bedömningar.

Samtliga intervjupersoner belyste att det alltid är bra med kunskap och att fortsätta lära sig. Handlingsutrymme innebär att ta ställning och att göra val och utnyttjas olika beroende på erfarenhet (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Intervjupersonernas svar om kunskap kan därför relateras till hur de går tillväga i situationer beroende på vilken kunskap och erfarenhet som de har. Handlingsutrymmet påverkas dessutom av hur organisationen formar socialarbetarens uppdrag. Om det finns stort handlingsutrymme i yrkesrollen kan den vårdande makten dessutom låta socialarbetarna nyttja

organisationens möjligheter samt vidga dess ramar (ibid.). I den här studien önskade de flesta mer kunskap där ökad kunskap skulle kunna öka

handlingsutrymmet och ge möjligheten att använda vårdande makt ytterligare för klientens bästa.

6.3 Att arbeta inom ett handlingsutrymme

Lipsky (2010) förklarar att gräsrotsbyråkrater arbetar direkt med klienter och kan tillföra medborgarna fördelar men också sanktioner. Sådan beskrivning av gräsrotsbyråkrater stämmer även in på intervjupersonerna då samtliga är socialsekreterare som arbetar direkt med klienter. Alla intervjupersoner beskrev olika typer av insatser som kan erbjudas när barn upplever våld.

Exempelvis beskrev Kerstin att vid behov av stöd till en familj där våld förekommer kan deras familjeteam arbeta tillsammans med flera olika insatser samtidigt, exempelvis stöd till den våldsutsatta föräldern, barngrupper och hjälp till våldsutövaren. Socialsekreterarnas

handlingsutrymme påverkas av vilka insatser som finns tillgängliga där arbetet handlar om att utreda, bedöma och besluta om insats (Ekström 2016). Socialsekreterarna är alltså beroende av vilka tillgängliga tjänster som går att tillhandahålla (ibid.). Även den vårdande makten påverkas av vilka resurser som finns att erbjuda då Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) menar att det är socialarbetaren som förfogar över resurserna och erbjuder vad denne anser vara det bästa för klienten. En problematisk aspekt blir dock att det är svårt att veta vilken allians som finns i relationen mellan klient och

socialsekreterare. I vissa fall kan relationen bygga på reflektion och utbyte medan båda parter anpassar sig till omständigheterna för att inte slösa energi i andra fall. Frågan är då om exempelvis klienten går med på insatser för att det är den enklaste vägen att gå eller om det faktiskt är för klientens bästa. Det är därmed av vikt att socialsekreteraren reflekterar kring relationen för att hantera makten som finns med medvetenheten om deras

tolkningsföreträde samt användningen av det för att gagna klienten (ibid.).

Tillgängligheten av insatser kan dock i den här studien sägas som

otillräckliga då intervjupersonerna endast beskrev fåtal behandlingsmetoder vilket kan minska både handlingsutrymmet och den vårdande makten. Insatser som beskrevs var att föräldrar kan få hjälp att hitta strategier i sitt föräldraskap men också att barn som upplever våld kan få samtalsstöd. Både Hanna och Maria gav ”Trappan” som exempel på specifik behandlingsmetod för barnen. Däremot nämnde ingen av intervjupersonerna KIBB som

behandlingsmetod som enligt Thulin (2019) sedan 2007 är användbar för barns livssituation och hälsa då socialtjänsten innan dess saknat beprövade

insatser för våldsutsatta barn och föräldrar. Hanna beskrev även att behandlingen kan skilja sig mellan olika fall:

Annars är det oftast att man egentligen får skräddarsy sin egna familjebehandling till öppenvården som ska motsvara de behoven vi ser och som ska uppfyllas. (Hanna)

Att skräddarsy efter behov liknar forsknings betoning om att socialarbetare snabbt behöver identifiera vad som kräver omedelbar uppmärksamhet och reflektera kring ärendets komplexitet för att försöka finna en långsiktig lösning för familjen (Gümüscü, Nygren & Khoo 2018). Med hjälp av Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) som menar att

handlingsutrymmet innefattar att ha ett val och ta ställning går det att förstå att Hanna använder handlingsutrymmet för att ta ställning till vilken

behandling som motsvarar behoven. I likhet med Hannas beskrivning förklarade Maria att i deras kommun får behandlare i dagens läge göra egna modeller i behandling och Maria saknar evidensbaserade

behandlingsmetoder för både barn som upplever våld och föräldrar som utövar våld mot barn. Avsaknad av sådana metoder kan utifrån forskning ses som risk att missa behandlingseffekter då Kjellgrens, Svedins och Nilssons (2013) studie visade att behandling ledde till minskat våld samt att barnen gavs större bekräftelse och positiv feedback av sina föräldrar. Att inom ramen för sitt handlingsutrymme göra val och ta ställning (Svensson,

Johnsson & Laanemets 2008) till vilken behandling som passar behoven kan därmed ses som svårt om specifika behandlingsmetoder saknas. Samtidigt som handlingsutrymmet kan utnyttjas på olika sätt beroende på erfarenhet och interaktion visar Hanna och Kerstins beskrivningar att

handlingsutrymmet påverkas av organisationens och professionens samspel (ibid.). Att handlingsutrymmet används olika kan ses genom att både Maja och Sara belyste att de arbetade mycket med hela familjen och Maja beskrev att de ändrat sitt arbetssätt till att gå in med intensiva samtal i

familjebehandling redan under utredningstiden. Maja beskrev att det nya arbetssättet var ett sätt att minska tiden på att vänta på en insats:

Då förhoppningsvis behöver det då inte ta fyra månader innan man tar ett beslut och kommer till insats utan att man börjar jobba redan när man inleder utredningen. (Maja)

I kontrast med tidigare forskning av Tham (2018) som belyser att

direktkontakten med klienter minskat och att största delen av arbetet läggs på utredningsarbete kan Majas beskrivning av deras nya arbetssätt ses som ett sätt att öka direktkontakten. Däremot beskrev inte Maja att det var

socialsekreterares direktkontakt med klienterna som ökar utan det kan istället förstås vara behandlarna som träffar klienterna tidigare än innan. Samtidigt kan svårigheter enligt Ekström (2016) vara om olika avdelningar gör olika bedömningar och därmed kan samarbetet försvåras. Det skulle därmed bli problematiskt om socialsekreteraren som utreder och behandlaren ser klienternas behov på olika sätt. Samtidigt som Lipsky (2010) beskriver socialarbetares handlingsutrymme som relativt stort och att Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) menar att socialarbetarens yrkesroll präglas av att utföra handlingar, går det att förstå utifrån intervjupersonerna att det också finns ett val att inte utföra handlingar. Vid frågan om hur insatser följs upp som avslutats beskrev flera av intervjupersonerna att de inte följer upp sådana situationer. Maja, Sara och Maria beskrev alla tre att sådan

uppföljning sällan görs. Maja beskrev att de inte gör en uppföljning om en insats har avslutats utan en riskbedömning görs utifrån risken att barnet ska fara illa om de kliver ur. Sedan avslutas kontakten och återupptas endast vid ny anmälan eller ansökan. Även Sara menade att de var dåliga på att följa upp avslutade insatser och att när insatsen är avslutad innebär det också att familjen inte längre kvarstår i systemen. Maria förklarade att under insatsens gång följs den upp regelbundet men när föräldrarna inte längre vill ha insatsen avslutas den: