• No results found

Resistensbestämning avvankomycin medbuljongspädningsmetod

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Resistensbestämning avvankomycin medbuljongspädningsmetod"

Copied!
22
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Resistensbestämning av

vankomycin med

buljongspädningsmetod

Författare: Merjema Huskic

Vårterminen 2019

Examensarbete: Grundnivå (G2E), 15 högskolepoäng Huvudområde: Biomedicinsk laboratorievetenskap Biomedicinska analytikerprogrammet, inriktning laboratoriemedicin

BMLV, Examensarbete, 15 högskolepoäng

Institutionen för hälsovetenskaper, Örebro universitet. Handledare: Martin Sundqvist, Med. dr, Överläkare Laboratoriemedicinska kliniken, Klinisk mikrobiologi Universitetssjukhus Örebro

(2)

SAMMANFATTNING

I Sverige klassificeras bakteriers känslighet och resistens mot antibiotiska enligt European Committe on antimicrobial susceptibility testning (EUCAST). EUCAST rekommenderar buljongspädningsmetod (eng. broth microdilution, BMD) som

referensmetod för Minsta inhibitoriska koncentration (MIC). Vid klinisk Mikrobiologi, Universitetssjukhuset Örebro används idag Etest (BioMerieux) för MIC-bestämning av de flesta antibiotika inklusive vankomycin. Syftet med arbetet var att sätta upp

buljongspädning för vankomycin och undersöka om den nya metoden ger andra MIC-värden än tidigare uppmätta. BMD och Etest utfördes på Staphylococcus epidermidis, Meticillin-resistenta Staphylococcus aureus (MRSA), Enterococcus faecium och vankomycin-resistenta enterokocker (VRE). Etest gav högre MIC-värden än BMD för

Staphylococcus epidermidis. Dock gav Etest och BMD samma MIC-värden för MRSA, Enterococcus faecium och de flesta VRE. Sammanfattningsvis kommer Etest

fortsättnignsvis vara metoden som används för MIC-bestämning på kliniska mikrobiologen, USÖ.

(3)

Antimicrobial susceptibility testing of vancomycin with broth

microdilution

ABSTRACT

In Sweden, bacterial susceptibility and resistance to antibiotics is classified according to European Committee on antimicrobial susceptibility testing (EUCAST). EUCAST recommends broth microdilution (BMD) as a reference method for minimum inhibitory concentration (MIC). At clinical microbiology, Örebro university hospital, Etest

(BioMérieux) is currently used for MIC determination of most antibiotics including vancomycin. The purpose was to set up broth microdilution for vancomycin and see whether the new method gives other MIC values than previously measured. BMD and Etest were performed on Staphyolococcus epidermidis, meticillin-resistant

staphylococcus aureus (MRSA), enterococcus faecium and vancomycin-resistant

enterococci (VRE). Etest showed higher MIC values than BMD for staphylococcus

epidermidis. However, etest and BMD showed same MIC values for MRSA, enterococcus faecium and most VREs. In conclusion, Etest will continue to be the

method used for MIC determination in clinical microbiology, USÖ.

Keywords: broth microdilution (BMD), Etest, Vancomycin, Staphylococcus,

(4)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INTRODUKTION ... 1

Staphylococcus epidermidis ... 1

Meticillin-Resistenta Staphylococcus aureus ... 1

Enterococcus faecium ... 2

Vankomycin resistenta Enterokocker ... 2

Resistensbestämning ... 3

Buljongspädningsmetod ... 3

Etest ... 4

Vankomycin ... 4

Syfte ... 5

MATERIAL & METOD ... 6

Material ... 6 Referensstammar ... 6 Kliniska stammar ... 6 Metod ... 6 Buljongspädningsmetod ... 6 Etest ... 7 Etiska överväganden ... 8 Statistisk bearbetning ... 8 RESULTAT ... 9 S. epidermidis ... 9 MRSA ... 10 E. faecium ... 11 DISKUSSION ... 12 Resultatdiskussion ... 12 Studiens begränsningar ... 13 Metoddiskussion ... 13 Slutsats ... 14 REFERENSER ... 15

(5)

INTRODUKTION

Staphylococcus epidermidis

Koagulasnegativa stafylokocker (KNS) är en grupp stafylokocker som klassificeras kliniskt genom att de saknar enzymet koagulas. Detta skiljer dem från Staphylococcus

aureus (S. aureus) och andra kliniskt koagulaspositiva arter. KNS är de vanligaste

isolerade bakterierna i kliniska odlingar och är viktiga nosokomiala patogener. KNS är en del av normalfloran på människans hud och slemhinnor (1). Staphylococcus

epidermidis (S. epidermidis), den mest förekommande KNS som orsakar allvarliga

infektioner kopplade till främmande material, speciellt i samband med katetrar, ben- och led-proteser eller pacemakers (1-2).

Meticillin-Resistenta Staphylococcus aureus

Staphylococcus aureus (S.aureus) är grampositiv, fakultativ anaerob och

koagulaspositiv bakterie. S.aureus är en vanlig patogen bakterie som koloniserar näsan och axillor och orsakar allvarliga infektioner såsom endokardit, kronisk osteomyelitis, pneumoni och bakteriermi. I första hand användes antibiotika såsom penicillin och meticillin, vilket visades vara effektiva mot infektioner orsakad av S.aureus. Trots effektiviteten av dessa antibiotika började S.aureus förvärva resistens mot de och infektioner med pencillin- och meticillin-resistenta S.aureus (MRSA) blev svårare att behandla. Vankomycin blev det antibiotikum mest effektiv mot MRSA-infektioner (3– 4). MRSA-infektioner är allvarliga och ger en ökad risk för mortalitet (5).

Betalaktamantibiotika har som funktion att angripa och försvaga cellväggens struktur hos bakterier. Detta genom att de inhiberar syntes och kemisk tvärbildning av det bakterierspecifika peptidoglykanet i cellväggen vilket leder till cellysering. De flesta MRSA får sin resistens genom att producera det pencillinbindande proteinet PBP2a, med låg affinitet för betalaktamer, som kodas av genen mecA. MRSA kan horisontell överföra mecA-genen till andra stafylokockarter i närheten såsom s.epidermdis. KNS kan på sätt vara resistenta mot betalaktamantibiotika som metcillin och penicillin (6).

(6)

Enterococcus faecium

Enterokocker är grampositiva, fakultativ anaeroba ovala kocker som förekommer i kedjor av olika längder. Enterokocker orsakar sjukdomar såsom endokardit,

urinvägsinfektioner och bäckbensinfektioner. De flesta enterokockinfektioner orsakas mestadels av Enterococcus faecalis, däremot ökas procentandelen av Enterococcus

faecium (E. faecium). Trots deras patogena förmåga visas låga nivåer av virulens,

eftersom det framgår att enterokocker naturligt förekommer i magtarmkanalen hos djur och människor (7–8).

Vankomycin resistenta Enterokocker

Vid infektioner orsakade av ampicillin-resistenta enterokocker eller patienter med allergi mot β-laktamer är vankomycin det vanligaste behandlingsalternativet. Resistensen beror på att de syntetiserar en modifierad cellvägg som har minskad

affinitet för glykopeptider. Många vankomycin resistenta Enterokocker (VRE) har även en förvärvad resistens mot aminoglykosider (exempelvis streptomycin eller

gentamicin). Allvarliga VRE-infektioner har begränsat antal behandlingsmöjligheter eftersom enterokocker i sig själva är resistenta mot många antibiotikum, bland annat clindamycin, cefalosporiner och vissa penicillin och det är på grund av mutation i DNA. Resistens mot linezolid är ovanligt och kan vara ett behandlingsalternativ (7–8).

Det finns flera vankomycin resistenta genotyper i Enterokocker och bland de har vanA och vanB störst klinisk betydelse. Genotyperna har inte detekterats hos vankomycin känsliga enterokocker. VanA är det vanligaste genotypen i VRE. VanA genen överförs till enterokocker genom konjugering. VanA är associerad med överföring av

vankomycin resistens, framför allt vankomycin-resistenta E. faecium till S. aureus. VRE med vanB gen är inducerad resistent och kan ge olika MIC-värden på vankomycin. VRE med vanB är fortfarande känsliga mot teikoplanin, även om vankomycin inducerar resistens mot detta antibiotikum. VanB genen överförs som vanA genen via konjugering (9–10).

(7)

Resistensbestämning

I Sverige klassificeras bakteriers känslighet och resistens mot antibiotika enligt riktlinjer som utarbetas av European Committee on Antimicrobial Susceptibility Testing

(EUCAST). EUCAST har i huvudsyfte att harmonisera brytpunkterna för

resistensbestämning i Europa. Idag använder de allra flesta europeiska länderna dessa standardiserade brytpunkter och riktlinjerna från EUCAST i åtminstone en del av ländernas laboratorier (11). Allmänt använda resistensbestämningsmetoder är buljonspädningsmetoden (eng. broth microdilution, BMD), gradienttest (E-test) och disk diffusionstest (12). Enligt EUCAST brytpunktstabell för tolkning av MIC är

S.aureus känsliga med MIC ≤2 mg/L och med MIC >2mg/L räknas de som resistenta,

KNS och enterokocker med MIC ≤4 mg/L räknas som känsliga och med MIC >4 mg/L som resistenta (13).

Buljongspädningsmetod

EUCAST rekommenderar utförandet av buljongspädningsmetoden enligt International Standard Organization (ISO) (14). Buljonspädning är den internationella

referensmetoden för bestämning av minsta hämmande koncentration (MIC). ISO har fastställt kriterier för jämförelse av andra resistensmetoder med referensmetoden (3).

En dilutionsmetod (spädningsmetod) är en kvantitativ metod för bestämning av hur en bakterie påverkas av antibiotika. Varje antibiotikum testas med användning av ett intervall av koncentrationer. Metoden går ut på att man odlar bakterien i olika

koncentrationer av antibiotika, antingen på agar eller i odlingsbuljong. Koncentrationen varierar mellan olika bakterier, beroende på dess egenskaper för antibiotika. Intervallet av koncentrationen som undersökts för varje antibiotikum är en serie av

tvåstegsspädningar (exempelvis 0.25, 0.5, 1, 2, 4, 8, 16 µl/mL) där MIC värdet 1 måste ingå för att vara fullständig. Efter inkubation avläses resultatet som den lägsta

koncentrationen av ett visst antibiotikum som krävs för att hämma bakterieväxten (Minimum Inhibitory Concentration, MIC) (15). Vanligare än dilutionsmetoder är dock gradienttester för MIC-bestämning. Vid klinisk Mikrobiologi, Universitetssjukhuset Örebro (USÖ) används idag Etest (BioMerieux) för MIC-bestämning av de flesta antibiotika inklusive vankomycin.

(8)

Etest

Etest använder sig av en plastremsa; ena sidan av remsan innehåller en

koncentrationsgradient för antibiotika och den andra sidan innehåller en numerisk skala som indikerar antibiotikakoncentrationen (15). Diffusion av antibiotika resulterar i en antibiotika gradient. När koncentrationen är utspädd och inte längre kan hämma tillväxten bakterien bildas det en zon av hämning. MIC avläses vid kanten av zonen på Etest remsan. Ju större zon antibiotika kan hämma desto lägre koncentration krävs för att hämma bakteriens tillväxt (figur 1) (16).

Figur 1. Bild på Etest (gradienttest). På etest remsan är det en koncentrationsgradient från hög koncentration till låg av antibiotika. Där bakterierna växer in mot remsan avläses MIC-värdet. Källa: https://www.austinpublishinggroup.com/microbiology/fulltext/ajm-v1-id1002.php.

Vankomycin

Vankomycin är ett tricykliskt glykopeptid antibiotikum som hämmar grampositiva bakteriers peptidoglykan biosyntes. Grampositiva bakteriens cellvägg innehåller flera lager av peptidoglykan som omger hela bakterien. Peptidoglykanet byggs upp av aminosyror: N-acetylglukosamin och N-acetyl-muraminsyra sammanlänkade med tetrapeptidkedjor. Vankomycin binder till pentapeptiderns C-terminala

(9)

D-alanin-D-alanin och förhindrar polymeriseringen av pentapeptid och N-acetylglukosamin till peptidoglykan (2, 17).

Allvarliga infektioner orsakad av grampositiva bakterier och mikroorganismer resistenta mot andra antibiotika, ordineras vankomycin. Det gäller även patienter allergiska mot penicillin och cefalosporiner. Vankomycin är effektiv mot S.aureus, S.epidermidis,

S.pyogenes, S.pneumoniae, alfastreptokocker, Bacillus ssp, Actinomyces spp, Clostridium spp och Cornyebacterium spp. Däremot är ett stort antal gramnegativa

baciller, mykobakterier och svampar resistenta mot vankomycin (18). Det naturliga reistens hos dessa är höga lipidinnehållet, viket antas vara ett hinder för penetration av antibiotikan (19).

Syfte

Syftet med arbetet var att sätta upp buljongspädning för vankomycin och undersöka om den nya metoden gav andra MIC-värden än tidigare uppmätta.

(10)

MATERIAL & METOD

Material

Referensstammar

Tre referensstammar: Staphylococcus aureus ATCC29213 (American Type Culture Collection), Enterococcus faecalis ATCC29212; en vankomycin-känslig stam och Enterococcus faecalis specimen 3513; en vankomycin-resistent stam från United Kingdom National External Quality Assessment schemes (UK Neqas).

Kliniska stammar

84 isolat av S. epidermidis undersöktes. Samtliga hade isolerats från djupa odlingar på Laboratoriemedicinska kliniken, klinisk Mikrobiologi,

Universitetssjukhuset Örebro. Likaså inkluderades 10 isolat av Meticillin resistenta S.aureus (MRSA) och slutligen 28 isolat av E.faecium där 16 var vankomycinkänsliga medan 12 var resistenta mot vankomycin (en

vanA-typ och 12 vanB typ).

Metod

Alla isolat artidentifierades med hjälp av Microflex LT system med MALDI-TOF Biotyper v.8.0–7854 (Bruker Daltonics, Billeria MA, USA) och kriterierna för

godkännande var ett värde på minst 2.0. Stammar odlades upp från frysen och renströks på blodagarplattor på mikrobiologen i Örebro Universitetssjukhus. Stammarna

inkuberades vid 36°C med luft.

Buljongspädningsmetod

Inokulatet för buljonspädningen förbereddes genom att kolonier från blodagarplatta slammades i 0,85% NaCl-lösning till 0,5 McFarland turbiditetsstandard och späddes sedan 1:1000 i Mueller Hinton (MH)-buljong. Därefter överfördes 50 µl av

suspensionen till varje brunn i Sensititre™ SWE1STAA platta (Termo Fisher, West Sussex, UK) (fig.2), vilket resulterade i slutlig inokulum på 1x102 CFU/ml. Plattan inkuberades vid 35°C i luft och lästes vid 16-20h. Buljongspädningsmetoden utfördes

(11)

som beskrivits av International Standard Organizaion (ISO) 20776–1 och avläsning av MIC-värdet gjordes enligt EUCAST rekommendationer.

Etest

Resistensdata för bakterier insamlades från data i mikrobiologen i Örebro

Universitetssjukhus. Bakterier som inte hade något uppmätt värde avseende MIC-värde för vankomycin kompletterades med Etest.

Bakteriekolonier från blodagarplatta slammades i 0,85% NaCl-lösning till 0,5 McFarland turbiditetsstandard och ströktes på Mueller-Hinton platta. Vankomycin remsa (bioMériux, Marcy I´Etoile, France) lades på plattan och inkuberades i 35°C i luft och lästes vid 24 h. Avläsning av MIC gjordes enligt EUCAST rekommendationer.

Figur 2. Bild på en 96-brunnsplatta med isolat utvärderat med buljongspädningsmetod. I brunn A1-A11 är det antibiotikum vankomycin från låg koncentration (A1, 0,12 mg/L) till högst koncentration (A11, 128 mg/L). I brunn A12-H12 är det positiv kontroll. Minsta inhiberade koncentration markeras av pilen vid brunn C2 och är den lägsta koncentration som inhiberar växt. Fotograf Huskic M.

(12)

Etiska överväganden

Då försöken utfördes på sparade bakterier utan relation till patient så fanns ingen relation till persondata eller andra känsliga uppgifter. Studien krävde därför inget etiskt övervägande.

Statistisk bearbetning

Resultaten bearbetades statistiskt i openepi version 3.01 (Open Source Epidemiologic Statistics for Public Health, Atlanta, GA, USA) för jämförande analys av två metoder med hjälp av icke-parametrisk chi2-testet. En signifikansnivå på p=0,05 användes.

(13)

RESULTAT

Totalt testades 122 isolat, varav 84 var S. epidermidis, 10 var MRSA och 28 var E.

faecium. Bland dessa 28 E. faecium var 16 vankomycin-känsliga E. faecium medan 12

var resistenta mot vankomycin (en vanA-typ och 12 vanB typ).

Kontrollerna (Staphylococcus aureus ATCC29213, Enterococcus faecalis ATC29212) gav förväntade resultat med MIC-värden inom det tillåtna intervallet rekommenderat av EUCAST (9) och Enterococcus faecalis specimen 3513 i den nivå som rapporterats från UK Neqas. Staphylococcus aureus ATCC29213 hade MIC-värden mellan 0,5–2 mg/L,

Enterococcus faecalis ATC29212 mellan 1–4 mg/L och Enterococcus faecalis

specimen 3513 på 8 mg/L.

S. epidermidis

Av de 84 S. epidermidis-isolaten hade 53 isolat med buljongspädning MIC-värdet 1 mg/L och 31 hade MIC-värdet 2 mg/L. Med Etest hade 13 isolat MIC-värdet 1 mg/L och 71 MIC-värdet 2 mg/L (fig.3).

Chi2-testet gjordes på alla S. epidermidis som med Etest fick ett MIC-värde på 2mg/L. Resultat visade ett värde på p=0,14 som är p>0,05 och det visade på att det inte fanns statistiskt signifikant skillnad i MIC-värden med båda metoderna.

(14)

Figur 3. Resultat av resistensbestämning av S. epidermidis med vankomycin. Mörkgrå staplar motsvarar antal isolater vars MIC bestämdes med Etest och ljusgrå staplar motsvarar antal isolater vars MIC bestämdes med Mueller-Hinton buljongspädningsmetod.

MRSA

Alla tio MRSA-isolat hade ett MIC-värde på 1 mg/L med buljongspädning medan med E-test hade fem isolat ett MIC-värde på 1 mg/L och fem på 2 mg/L (figur 4).

Figur 4. Resultat av resistensbestämning av MRSA med vankomycin. Mörkgrå staplar motsvarar antal isolater vars MIC bestämdes med Etest och ljusgrå staplar motsvarar antal isolater vars MIC bestämdes med Mueller-Hinton buljongspädningsmetod.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 1 2 8 16 32 >128 Antal MIC mg/L Etest BMD 0 2 4 6 8 10 12 1 2 8 16 32 >128 Antal MIC mg/L Etest BMD

(15)

E. faecium

Av de 16 vankomycin känsliga E. faecium hade 15 isolat med buljongspädning MIC 1 mg/L och ett hade 2 mg/L. Med E-test hade 14 isolat MIC 1 mg/L och två hade 2 mg/L. Med buljongspädningsmetod hade två VRE-isolat MIC-värdet på 8 mg/L, fem isolat hade 16 mg/L, tre hade 32 mg/L och två hade >128 mg/L. Med E-test hade ett isolat MIC-värdet 8 mg/L, sju hade 16 mg/L, två hade 32 mg/L och två hade >128 mg/L (fig.5).

Figur 5. Resultat av resistensbestämning av Enterococcus faecium med vankomycin. Mörkgrå staplar motsvarar antal isolater vars MIC bestämdes med Etest och ljusgrå staplar motsvarar antal isolater vars MIC bestämdes med Mueller Hinton buljongspädningsmetod. vankomycin känsliga E. faecium gav MIC mellan 1 och 2 mg/L medan vanB VRE.E. faecium gav MIC mellan 8->128 mg/L. 0 2 4 6 8 10 12 14 16 1 2 8 16 32 >128 Antal MIC mg/L Etest BMD

(16)

DISKUSSION

Den här studien utfördes för att undersöka om resistensbestämning av vankomycin med buljongspädning gav andra MIC-värden än Etest. Mikrobiologen på USÖ använder idag Etest för MIC-bestämning av vankomycin mot KNS, MRSA och enterokocker. Enligt EUCAST rekommendation ska BMD användas för stafylokocker.

Resultatdiskussion

Resultatet visade att inga isolat bytte SIR klassificering på grund av bytet från Etest till BMD och vankomycin MIC för S. epidermidis låg inom intervallet 1–2 mg/L med båda metoderna. Etest visade dock generellt sett högre MIC än vad BMD gav. Enligt

EUCAST ska S. epidermidis med vankomycin MIC ≤4 mg/L rapporteras som känsliga (14). Det har dock diskuterats om S. epidermidis med MIC på 2 mg/L (trots att de klassas som känsliga) skulle kunna ha minskad känslighet för glykopeptider (framförallt vankomycin) men mekanismen bakom det är oklar (20–21). En tidigare studie har precis som den aktuella studien visat att Etest ger högre MIC-värden för vankomycin än de MIC som referensmetoden buljongspädning ger (20).

Chi2-test gjordes på alla S. epidermidis som med Etest fick ett MIC-värde på 2 mg/L och signifikansnivån som användes var p=0,05 och resultatet visade p=0,14. Det visar på att det inte finns en signifikant skillnad mellan metoderna BMD och Etest.

Både med BMD och Etest tolkades MRSA-stammarna som känsliga för vankomycin baserat på 10 MRSA-isolat där MIC-värdet var 1 mg/L, men däremot har tidigare studier visat att Etest visar högre MIC-värde än vad BMD ger (22–23). Den ena studien visade vankomycin MIC bestämd med BMD var 96,9% <1µl/ml medan de med Etest var 58,3% som fick MIC 1,5µl/ml och 32,1% med MIC 2µl/ml (22). I en annan studie visade 77% MIC 1 µl/ml och 3% MIC 2 µl/ml bestämd med BMD och jämfört med BMD visade 69% MIC 1,5µl/ml respektive 20% MIC 2µl/ml med Etest (23). Detta är väsentlig skillnad eftersom kliniska studier har visat att S. aureus med MIC >1 mg/L svarar sämre på behandling med vankomycin (24–26). Det är därför viktigt att ha en

(17)

hög säkerhet i MIC-bestämning avseende vankomycin för att kunna ge en bra anledning till de kliniska läkarna som behandlar patienten.

Resultatet visade för båda metoderna att MIC för vankomycin-känsliga E. faecium låg inom 1–2 mg/L och alla bedömdes enligt EUCAST som känsliga (MIC ≤4 mg/L). vanB VRE visade en spridning av MIC inom intervallet 8 - >128 mg/L. Trots allt fick

samtliga vankomycin-känsliga E. faecium och VRE i princip samma MIC med både BMD och Etest. De olika nivåerna av vankomycin MIC i vanB VRE har varit känt under en tid och beror inte på metodvariation utan på biologiska fenomen (27).

Studiens begränsningar

Denna studies begränsningar var att det bara fanns vankomycin-känsliga isolater av S.

epidermidis och MRSA medan det var både känsliga och resistenta isolater av

enterokocker. Detta begränsar vad man säga om effekten av metodval på resistenta stafylokocker. Vankomyinresistenta stafylokocker är dock mycket ovanligt (28) och kunde därför inte inkluderas i studien.

Metoddiskussion

Även om BMD är referensmetoden för MIC-bestämning är Etest mer lockande inom de kliniska laboratorierna, eftersom den är lättare och snabbare att utföra. BMD är mer tidskrävande vilket leder till en ökad arbetsbelastning. Avläsning av MIC med BMD bedömdes som lättare än Etest. Däremot var det lätt att få kontamination med BMD. Det är en platta med brunnar som får plats med 8 bakterier samtidigt som visas i figur 2. Buljongen som användes var flytande och blandade med bakterie. Under pipettering till brunnarna kunde en droppe hamna i en annan brunn och orsaka kontamination. Om en kontamination skett så måste det göras om och det är inte lämpligt att göra det för bara en bakterie. Å andra sidan stryks det bara en bakterie var på MH-platta för Etest och det ger en väldigt liten risk för kontamination av andra bakterier.

(18)

Slutsats

Den här studien visade på att vankomycin Etest gav högre MIC för S. epidermidis än vad Buljonspädningsmetoden gjorde. Dock fanns ingen skillnad i MIC-värden hos MRSA eller hos vankomycin-känsliga E. faecium och de flesta VRE E. faecium. Etest kommer fortsättningsvis vara en bra metod för MIC-bestämning i kliniska laboratorier även om EUCAST rekommenderar BMD för stafylokocker och vankomycin.

En ytterligare studie bör utföras med S. epidermidis och MRSA som har höga MIC för en mer omfattande och jämförelse av metoderna.

(19)

REFERENSER

1. Nguyen TH, Park MD, Otto M. Host Response to Staphylococcus epidermidis Colonization and Infections. Front Cell Infect Microbiol. 2017; 7:90.

2. Fajarado OM, Hidalgo OR, Rodriguez GS, et.al. Activity of vancomycin, ciprofloxacin, daptomycin, and linezolid against coagulase-negative staphylococci bactermia. Rev Esp Quimioter. 2011; 2: 74-8.

3. McGuinness WA, Malachowa N, DeLeo FR. Vancomycin Resistance in Staphyococcus aureus. Yale J Biol Med. 2017; 90:269–281.

4. Waness A. Revisiting Metcillin-Resistant Staphylococcus aureus infections. J Glob Infect Dis. 2010; 2:49-56.

5. Diaz R, Afreixo V, Ramalheira E, Rodrigues C, Gago B. Evaluation of vancomycin Mic creep in methicillin-resistant staphylococcus aureus infecitons- a systematic review and meta-analysis. Clin Microbil Infect. 2018; 24:97-104.

6. Deurenberg RH, Stobberingh EE. The evolution of staphylococcus aureus. Infection, Genetics and Evolution. 2008; 8:747-763.

7. Murray BE. The life and Times of the Enterococcus. Clinical Microbiology Reviews. 1990; 3:46-65

8. Arias CA, Murray BE. The rise of the Enterococcus beyond vancomyin resistance. Nat Re Microbiol. 2012; 10:266-278.

9. Nasaj M, Mousavi SM, Hosseini SM, Arabestani MR. Prevalence of Virulence Factors and Vancomcyin-resistan Genes amon Enterococcus faecalis and E. faecium isolated from clinical speciemens. Iran J Public Health. 2016; 45:806-813.

(20)

10. Arthur M, Courvalin P. Genetics and mechanisms of glycopeptide resistance in enterococci. Antimicrobial agents and chemotherapy. 1993; 37:1563-71.

11. Bengtsson S, Bjelkenbrant C, Kahlmeter G. Validation of EUCAST zone diameter breakpoints against reference broth microdilution. Clin Microbiol Infect. 2014; 6:353– 60.

12. Reller LB, Weinstein M, Jorgensen JH, Ferraro MJ. Antimicrobial Susceptibility Testing: A Review of General Principles and Contemporary Practices. Clin Infect Dis. 2009; 11: 1749–55.

13. the European Committe on antimicrobial Susceptibility testing. Breakpoints tables for interpretation of MICs and zone diameters. Version 9.0, 2019. Tillgängling från:

http://www.eucast.org/fileadmin/src/media/PDFs/EUCAST_files/Breakpoint_tables/v_9 .0_Breakpoint_Tables.pdf.

14. European committee on antimicrobial susceptility testing. EUCAST reading guide for broth microdilution, version 1.0. tillgänglig från:

http://www.eucast.org/fileadmin/src/media/PDFs/EUCAST_files/Disk_test_documents/ 2019_manuals/Reading_guide_BMD_v_1.0_2019.pdf.

15. Tille PM. Bailey & Scott´s Diagnostic Microbiology. 14th ed. St. Louis: Elsevier; 2017.

16. White DG, Acar J, Anthony F, Franklin A, Gupta R, Nicholls T, et al. Antimicrobial resistance: standardization and harmonization of laboratory methodologies for the detection and quantification of antimicrobial reistance. Rev sci Tech. 2001; 20:849-58.

17. Antibiotikakompendium.pdf [Internet]. [citerad 2019 Mar 21]. Tillgänglig från: https://www.sls.se/globalassets/raf/ovriga-dokument/antibiotikakompendium.pdf.

18. Bruniera FR, Ferreira FM, Saviolli LRM, Bacci MR, Feder D, Azzalis LA, et al. The use of vancomycin with its therapeutic and adverse effects: a review. Eur Rev Med

(21)

Pharmacol Sci. 2015; 4: 694-700.

19. Lambert PA. Cellular impermeability and uptake of biocides and antibiotics in gram-positive bacteria and mycobacteria. J Apll microbiol. 2002; 92:46s-54s. Abstrakt.

20. Paiva RM, Mombach AB, Zavascki AP, Barth AL. Vancomycin MIC for methicillin-resistant coagulase-negative staphylococcus isolates: evaluation of the broth

microdilution and Etest methods. Journal of clinical microbiology. 2010; 48:4652-54.

21. Center KJ, Reboli AC, Hubler R, Rodgers GL, Long SS. Decreased vancomycin susceptibility of coagulase-negative staphylococci in a neonatal intensive care unit: evidence of spread of staphylococcus warneri. Journal of clinical microbiology. 2003; 41:4660-65.

22. Sader HS, Rhomberg PR, Jones RN. Nine-hospital study comparing broth microdilution and etest method results for vancomycin and daptomycin against methicillin-resitant staphylococcus aureus. Antimicrobial agents and chemotherapy. 2009; 53:3162-65.

23. Prakash V. vancomycin MICs for methicillin-resistant staphylococcus aureus isolates differ based upon the susceptibility test method used. Antimicrobe agents chemother. 2008; 52:4528.

24. sakoulas G, Moise-Broder PA, Schentag J, Forrest A, Moellering RC, Eliopoulos GM. relationship of MIC and bactericidal actibity to efficacy of vancomycin for treatment of methicillin-resistant staphylococcus aureus bacteremia. Journal of clinical

microbiology. 2004; 42:2398-2402.

25. Howden BP, Ward PB, Charrles PG, Korman TM, Fuller A, Cros PD, et al. Treatment outcomes for serious infections caused by methicillin-resistant staphylococcus aureus with reduced vancomycin susceptibility. Clin Infect Dis. 2004; 38:521-8.

(22)

minimum inhibitory concentration on the treatment of methicillin-resistant

staphylococcus aureus bacteremia. Clinical infectious diseases. 2008; 46:193-200.

27. Werner G, Klare I, Fleige C, Gerninger U, Witte W, et al. Vancomycin-resistant vanB-type Enterococcus faecium isolates expressing varying levels for vancomycin resistance and being highly prevalent among neonatal patients in a single ICU. Antimicrobe resist infect control. 2012; 1:21.

28. Srinivasan A, Dick JD, Perl TM. Vancomycin resistance in staphylococci. Clin Microbiol Rev. 2002; 15:430–38.

References

Related documents

Syftet med arbetet var att undersöka antimikrobiella peptider som nya potentiella alternativ till traditionella antibiotika mot meticillinresistent Staphylococcus aureus (MRSA),

Resultatet visade även att 98 procent av sjuksköterskorna anser att handhygien är den viktigaste åtgärden för att minska smittspridning och 97 procent upplever att när

used in 2004 (n=92) and for a new set of patients in 2011 (n=110) focused on the patients’ use and beliefs of a MRSA notification card and their encounters when presenting it in

aureus in the nares had higher levels of antibodies to all eleven tested antigens, and significantly to five (teichoic acid, lipase, enterotoxin A, toxic shock toxin-1,

&#34;A prospective multicenter study of Staphylococcus aureus bacteremia: incidence of endocarditis, risk factors for mortality, and clinical impact of methicillin

bakterietyp förekommer bland omkring hälften av den friska vuxna befolkningen, vanligtvis i näsöppningen och som en del av hudfloran. Samtidigt är gula stafylokocker kända

Among the most interesting mutants are DA65171, which had the highest MIC as determined by the broth microdilution test and showed a growth rate twice as fast as the wild

Den höga åldern i studiepopulationen skulle kunna bero på generellt hög ålder för patienter inlagda på sjukhus eller inom kommunal vård och omsorg där smittspårning