Konstruktionen av föräldraförmåga i rättsfall enligt 2§ LVU : En diskursanalys

Konstruktionen av föräldraförmåga i

rättsfall enligt 2§ LVU

En diskursanalys

The construction of parental capacity in

Swedish child protection court cases

A discourse analysis

Författare: Alia Ibragimova

Examensarbete VT 2021

Socionomprogrammet Malmö Universitet

Abstract

This study is a discourse analysis of 15 child protection cases in Sweden, analysing a total of 30 verdicts from both the Court of Administrative Law and the Administrative Court of Appeal. The study’s first aim was to analyse the construction of parenthood and parental abilities in court verdicts concerning the removal of children due to environmental factors according to The Care of Young Persons Special Provisions Act. The second aim of the study was to analyse if a parent’s gender, class, or ethnicity affected the outcome of the courts’ verdict. The results were analysed using Michél Foucault’s theories on discourse and power and Tina Mattsson’s theories on categorization and intersectionality. The study found that parents were characterized by their conceived flaws in parenting in relation to what needs they were deemed as not fulfilling for their children. Those parents were also seen as deviating from the norm. One of the key aspects influencing the court’s verdict was if the parent displayed insight into their perceived problem and showed a willingness to change and cooperate with authorities. The results also showed that verdicts where children were placed into the custody of the social services tended to be based on a child protection paradigm, whereas verdicts where parents could keep custody were based on a child welfare paradigm. Another finding was that mothers were more likely to be seen as primary caregivers than fathers, and therefore more likely to be deemed as unfit parents. A mother’s mental illness was seen as a sign of unfit parenthood. Parents with substance abuse issues were often deemed unreliable as parents. Non-European parents who controlled their children were seen as the most deviant from the norm. Their children were seen as having to choose between either “freedom” or their family. An intersectional analysis showed how social injustices were maintained in the current discourse of child protection through marginalization. Finally, implications for social work were discussed based on the findings of the study.

Key words: child protection, child welfare, parental capacity, discourse analysis, The Care of Young Persons Special Provisions Act

Förord

Jag vill börja med att tacka min handledare Ingela Kolfjord för hennes stöd, insiktsfulla råd och snabb återkoppling under skrivningsprocessen.

Jag vill också tacka min mamma som har varit ett stort stöd under socionomprogrammet i allmänhet och denna tid i synnerhet. Jag dedikerar också den här texten till minnet av min pappa.

Jag vill även tacka min underbara pojkvän Erik som har stöttat mig ovillkorligen under denna tid med examensarbetet. Jag vill även passa på att tacka mina vänner Linda och Ruslan som jag har bollat idéer med och pratat med nästan dagligen och mina vänner Mouna, Johanna och Daniel för deras moraliska stöd. Jag vill även tacka alla andra vänner som har stöttat mig moraliskt under denna tid.

Innehållsförteckning

Abstract ... 2 Förord ... 3 Inledning ... 6 Problemformulering ... 7 Syfte ... 8 Frågeställningar ... 8 Avgränsningar ... 8 Bakgrund ... 8 Samtyckeskravet ... 8

Villkoren för vård enligt 2§ LVU ... 9

Definition av begreppen ”hemmet”, ”påtaglig risk för skada” och ”hälsa eller utveckling” ... 9

Definition av begreppen ”fysisk” och ”psykisk” misshandel ... 9

Definition av begreppet ”otillbörligt utnyttjande” ... 10

Definition av begreppet ”brister i omsorgen” ... 10

Definition av begreppet ”något annat förhållande i hemmet” ... 11

Tidigare forskning/kunskapsläge ... 11

Från idén om samhällsskydd till idén om barnskydd ... 11

Från ett ”child welfare” paradigm till ett ”child protection” paradigm ... 12

Frivillighet, tvång och kontroll ... 13

Rättssäkerhet när det gäller vård enligt 2§ LVU ... 13

Betydelsen av klass - kontroll av socialt utsatta grupper ... 15

Betydelsen av kön ... 15

Betydelsen av etnicitet ... 17

Teori ... 17

Konstruktivism som teoretisk utgångspunkt ... 18

Diskurs och diskursanalys ... 18

Foucaults diskursbegrepp ... 18

Diskurser – utestängning, kunskap och makt ... 19

Diskurser som en maktkamp... 19

Kategorisering ... 20

Makt och kategorierna kön, klass och etnicitet... 21

Betydelsen av kategorin ”kön” ... 21

Betydelsen av kategorin ”klass” ... 21

Betydelsen av kategorin ”etnicitet” ... 22

Intersektionalitet ... 23

Inre och yttre kategorier ... 23

Metod ... 23

Urval av rättsfall till studien ... 24

Sammanställning av rättsfall/domar ... 24

Utfall hos kammarrätten och förvaltningsrätten ... 24

Grunden för ansökan om vård enligt 2§ LVU ... 25

Betydelsen av kön, klass och etnicitet i rättsfallen ... 25

Metod för att välja relevant tidigare forskning ... 25

Metod för analys av rättsfall och val av teori ... 26

Kodning av rättsfall ... 26

Studiens tillförlitlighet samt frågor om författarens förförståelse ... 26

Studiens trovärdighet ... 26

Studiens överförbarhet, pålitlighet och möjlighet att styrka och konfirmera 27 Forskningsetiska överväganden ... 28

Resultat och analys ... 28

På vilket sätt konstrueras föräldraskap och föräldraförmåga i rättsfall enligt 2§ LVU? ... 28

Föräldraförmåga i fall som gällde fysisk och psykisk misshandel ... 29

Kategorisering av föräldraförmåga i rättsfallen som gällde brister i omsorg 29 Analys av kategoriseringen av bristande föräldraförmåga i rättsfallen ... 32

Vikten av insikt och att erkänna sin bristande föräldraförmåga ... 33

Analys av vikten av insikt och att erkänna sin bristande föräldraförmåga .... 35

Diskursanalys av föräldraförmåga i rättsfall: barnskydd som utgångspunkt . 36 Diskursanalys av föräldraförmåga i rättssfall: ett ”child protection” paradigm vs ett ”child welfare paradigm” ... 36

Rättssäkerhet i bedömning av föräldraförmåga ... 38

Hur framträder föräldrarnas kön, klass och etnicitet i domstolarnas bedömningar enligt 2§ LVU? ... 39

Betydelsen av kön i bedömning av föräldraförmåga ... 39

Betydelsen av klass i bedömning av föräldraförmåga ... 41

Betydelsen av etnicitet i bedömning av föräldraförmåga ... 42

En intersektionell analys ... 43 Sammanfattande diskussion ... 44 Referenser ... 46 Offentligt tryck ... 46 Rättsfall ... 46 Kammarrättsdomar ... 46 Förvaltningsrättsdomar ... 46 Litteratur ... 46

Bilaga 1: Citat till resultat och analys ... 50

Kategorisering av bristande föräldraförmåga i rättsfallen ... 50

Bristande föräldraförmåga som bristande grundläggande omsorg av barnet 50 Bristande föräldraförmåga som brister i att ge barn känslomässig trygghet, stimulans och vägledning... 50

Bristande föräldraförmåga som att inte kunna ge en stabil vardag och vardagsrutiner: ... 51

Bristande föräldraförmåga som ambivalens eller passivitet ... 51

Bristande föräldraförmåga som bristande uppsikt eller bristande gränssättning: ... 51

Bristande föräldraförmåga som att inte kunna sätta barnets behov före sina egna eller att barnet får ta ansvaret för föräldern: ... 52

Bristande föräldraförmåga som brister i samarbetet med myndigheter:... 52

Positiv föräldraförmåga: villighet att ta emot stöd ... 52

Vikten av insikt och att erkänna sin bristande föräldraförmåga ... 53

Diskursanalys av föräldraförmåga i rättsfall: Barnskydd som utgångspunkt 54 Diskursanalys av föräldraförmåga i rättssfall: ett ”child protection” paradigm vs ett ”child welfare paradigm” ... 55

Betydelsen av kön ... 55

Bristande föräldraförmåga som moderns dåliga mående ... 55

Bedömning av mödrars vs fäders föräldraförmåga: ... 56

Betydelse av klass ... 57

Betydelse av etnicitet ... 57

Inledning

Den treåriga flickan ”Lilla hjärtat” låg död i tre dagar innan hon hittades av polis hemma hos föräldrarna. Nu åtalas mamman för mord genom att ha drogat och slagit ihjäl dottern. Misshandeln av flickan präglas av ”särskild hänsynslöshet och råhet genom att gärningen riktat sig mot ett skyddslöst barn”... Föräldrarna hade dokumenterade missbruksproblem och dottern placerades i ett familjehem direkt efter födseln. Men efter en vinst i kammarrätten fick föräldrarna tillbaka vårdnaden om flickan…och senare hittades ”Lilla hjärtat” alltså död. (Wikström & Malmberg 2020)

Fallet som nämns ovan handlar om en liten flicka som hette Esmeralda född 2016 i Norrköping. Flickan omhändertogs och familjehemsplacerades drygt en vecka efter födseln enligt Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (förkortad till LVU). Enligt SVT Nyheter började föräldrarna begära att tvångsvården skulle upphöra år 2018. Efter att ha fått avslag i förvaltningsrätten överklagade de hos kammarrätten som biföll deras överklagande. Kammarrätten ansåg att föräldrarna hade ordnat upp sina liv i tillräcklig utsträckning för att få tillbaka vårdnaden av Esmeralda. Tyvärr slutade berättelsen tragiskt i att Esmeralda hittades död hemma hos sin biologiska mamma, några månader senare (Brantemo 2020). Resultatet av obduktionen visade fyra olika narkotikaklassade substanser i hennes kropp samt många blåmärken (TT 2020).

Brutaliteten i fallet fick stor medial uppmärksamhet och skapade en debatt kring myndigheternas agerande, speciellt eftersom orosanmälningar kom in till socialtjänsten efter flickan hade återförts till sina biologiska föräldrar, utan att hon omhändertogs från dem på nytt (Brantemo 2020). Fallet väckte frågor om barn som far illa på grund av myndigheternas otillräckliga agerande för att skydda barn. Detta resulterade i en utredning som påbörjades april 2020 och kallades ”lex Lilla Hjärtat” (Socialdepartementet 2021). Utredningen har resulterat i några ändringar i LVU. Från och med 1 mars 2021 finns exempelvis krav på att offentliga biträden ska vara särskilda lämpliga för uppdraget i LVU mål och att socialnämnden behöver överväga frågan om vårdnadsöverflyttning årligen efter att barnet har varit placerad i samma familjehem under tre år (se SFS 2020:1259). Andra förslag som finns på remiss är bl.a. att socialnämnden bör ha en skyldighet att överväga flyttningsförbud när upphörande av LVU vård prövas, möjlighet att begära en drogtest från en vårdnadshavare innan LVU vård avslutas, och ökad uppföljningsskyldighet efter LVU vårdens avslut (Socialdepartementet 2021).

Samtidigt som fallet ”Lilla hjärtat” kritiserade myndigheternas brist på agerande, finns det fall där tvångsomhändertagande av barn har ansetts göras på tvivelaktiga grunder, vilket också har uppmärksammats medialt. Ett exempel är fall som gäller s.k. ”skakvåld”, en diagnos som ställs utifrån en triad av symptom: ögonbottenblödningar, svullnad i hjärnan och subdurala blödningar. (Sveriges Radio 2019). Om alla tre symptom finns kan det, enligt diagnosen, vara tecken på att ett spädbarn har utsatts för skakvåld. Diagnosen, som numera är ifrågasatt, har ställts i samband med att föräldrar har sökt vård för sina spädbarn, vilket har lett till att barnen har omhändertagits och föräldrarna häktats. Senare har åtal väckts mot dem för misshandel. (Sveriges Radio 2019) Dock kom en dom från Högsta domstolen år 2014 (enligt Elliot et al. 2021), där det konstaterades att det vetenskapliga stödet för skakvåld är vagt. Detta innebär att flera föräldrar som har dömts till fängelse på grund av misshandel har friats i efterhand. I vissa fall har barnen varit omhändertagna i flera månader och i extrema fall har det gått så långt att vårdnaden har flyttats över till familjehemmen. Detta har orsakat ödesdigra negativa konsekvenser för föräldrarna och barnen i fråga (Elliot et al. 2021, Sveriges Radio 2019).

Problemformulering

Cato (2014) och Leviner & Lundström (2017) menar att tvångsomhändertagande av barn är ett av de största ingreppen som en stat kan göra mot en familj och behöver därmed göras med den största möjliga rättssäkerheten. Fallen som diskuterades inledningsvis illustrerar den avgörande roll som domstolarna spelar i detta. Socialnämnden ansöker om vård enligt LVU hos domstolen och det är därmed i domstolarna som frågan om LVU vård slutligen avgörs och bestämmelserna i LVU införlivas (Cato 2014, Leviner & Lundström 2017).

Enligt 4§ LVU måste socialnämnden ansöka om beslut om vård med stöd av LVU hos förvaltningsrätten (förutom omedelbar omhändertagande enligt 6§ LVU som förklaras nedan). Enligt 41§ LVU går det att överklaga förvaltningsrättens dom hos kammarrätten. Det finns fyra kammarrätter i Sverige: Stockholm, Göteborg, Jönköping och Sundsvall. Det går att överklaga kammarrättens dom vidare till Högsta förvaltningsdomstolen, men det krävs prövningstillstånd för att målet ska tas upp i den sistnämnda instansen. (Socialstyrelsen 2020a). De flesta LVU fall avgörs därmed antingen i förvaltningsrätterna eller i kammarrätterna.

LVU mål kan grovt delas upp i tre kategorier: brister i hemmiljön enligt 2§ LVU (som innefattar bl.a. bristande föräldraförmåga), enligt 3§ LVU på grund av den unges eget beteende, eller omedelbar omhändertagande enligt 6§ LVU som kan fattas akut av socialnämnden, men måste, enligt 7§ LVU, underställas förvaltningsrätten efter senast en vecka. (Socialstyrelsen 2020a)

Domstolsverkets statistik visar att antalet LVU rättsfall har ökat markant, bara under de senaste fem åren. År 2020 inkom 5401 LVU mål till förvaltningsrätterna till skillnad från 4490 mål år 2016 (Domstolsverket 2020), en ökning med drygt 900 rättsfall. Antalet LVU mål har också ökat med ungefär motsvarande siffra i kammarrätterna, ca 2700 mål år 2020 till skillnad från nästan 1800 inkomna mål år 2016 (Domstolsverket 2020). Sallnäs och Wiklund (2017) menar att det syns en tydlig ökning i antalet LVU placeringar enligt Socialstyrelsens statistik vid en historisk tillbakablick. Enligt den senaste statistiken från Socialstyrelsen hade drygt 5000 barn pågående placering enligt LVU år 2019. (Socialstyrelsen 2020b).

Bestämmelsen som gäller vård av barn på grund av brister i hemmiljön framgår av 2§ LVU. Sallnäs och Wiklund (2017) menar att 75 procent av tvångsomhändertagande enligt LVU sker på grund av brister i hemmiljön. Vid 2019 årets slut, befann sig drygt 3800 barn placerade enligt LVU på grund av brister i hemmiljön, de s.k. ”miljöfallen”. (Socialstyrelsen 2020a, Socialstyrelsen 2020b).

Som framgår av statistiken ovan, berör problematiken ett icke obetydande antal barn och familjer i Sverige. Fallet Lilla Hjärtat, skakvåldet, och de andra 3800 barn som har omhändertagits på grund av brister i hemmiljön, väcker frågan om hur bedömningar av föräldraförmåga görs i domstolarna när det gäller fall enligt 2§ LVU. Bestämmelsen i LVU är breda för att lämna tolkningsutrymme och möjlighet att göra bedömningen i det enskilda fallet, men då rekvisiterna i LVU utgörs av ganska vaga begrepp ger det ett stort tolkningsutrymme och mycket makt till den som fattar beslut i frågan. (Leviner & Lundström 2017)

Cato (2014) menar att vissa grupper av föräldrar är överrepresenterade när det gäller tvångsomhändertaganden enligt 2§ LVU, som ekonomiskt utsatta föräldrar och invandrare. Östberg (2017) menar att ensamstående mödrar med dålig hälsa och dålig ekonomi, mödrar som är utsatta för misshandel, samt föräldrar med psykisk problematik är andra grupper som oftare kommer i kontakt med den sociala barnavården. Detta gäller även föräldrar som har en social problematik (Alexius & Hollander 2017). I förarbeten till LVU (prop. 1989/90:28 s.107 och prop. 2002/03:53 s.82) nämns särskilt föräldrar som missbrukar, lider av psykisk sjukdom eller har en ”utvecklingsstörning” som riskgrupper.

Syfte

Studiens syfte är att studera konstruktionen av föräldraskap och föräldraförmåga i rättsfall enligt 2§ LVU, dvs. vilken bild framträder om hur en kapabel vs en bristande förälder anses vara. Studien vill vidare undersöka ifall föräldrar bedöms olika utifrån kön, klass och etnicitet i rättsfall gällande 2§ LVU.

Frågeställningar

- På vilket sätt konstrueras föräldraskap och föräldraförmåga i rättsfall enligt 2§ LVU?

- Hur framträder föräldrarnas kön, klass och etnicitet i domstolarnas bedömningar enligt 2§ LVU?

Avgränsningar

LVU är en tvångslagstiftning som används när vård inte kan ges på frivillig väg med hjälp av Socialtjänstlagen. Villkoren för vård enligt LVU kommer att beskrivas i bakgrundsavsnittet, men studien kommer inte att fördjupa sig i de frivilliga insatser som finns tillgängliga enligt socialtjänstlagen då studiens fokus är vård enligt 2§ LVU. LVU är en komplex lagstiftning som innehåller ett flertal olika möjligheter för tvång, men denna studie kommer endast fokusera på vård enligt 2§ LVU och inte andra aspekter av LVU lagstiftningen.

Endast domar från kammarrätten och förvaltningsrätten har valts till studien eftersom de flesta LVU fallen passerar genom dessa instanser. Då det krävs prövningstillstånd till högsta förvaltningsdomstolen är det få fall som tas upp för prövning i den högsta instansen. Därmed anses kammarrättsdomar och förvaltningsrättsdomar vara mer representativa för rättsfall enligt 2§ LVU.

Socialnämnden ansöker om vård enligt LVU hos förvaltningsrätten och rättens skriftliga bedömning baseras till stor del på socialnämndens ansökan. Det innebär att socialnämnden och förvaltningsrätten har ett delat ansvar. Samtidigt hålls en muntlig förhandling i varje ärende. (Leviner & Lundström 2017). Domarna som har använts i studien finns tillgängliga i databasen JP Student Social. I dessa domar framgår inte socialnämndens ursprungliga ansökan. Eftersom domstolarna gör det slutgiltiga avgörandet och studiens syfte är att studera hur rätten resonerar, blir fokus det som framgår av domarna och inte socialnämndens ansökningar.

Med tanke på studiens omfång och tidsbegränsningar då studien är ett examensarbete har 30 domar valts ut för att studeras. Studien ska ses som en djupdykning och exemplifiering av olika teman. Studien använder sig dock av kopplingar till tidigare forskning och teorier för att öka urvalets representativitet. För att använda den mest aktuella forskningen i ämnet, avgränsades sökningen till forskning publicerad tidigast 2015.

LVU lagstiftningen finns för att skydda barn och barnperspektivet är centralt. Studien ska inte tolkas som ett försvar av föräldrarna som anses brista i sin föräldraroll, utan vill snarare problematisera hur föräldraförmåga bedöms. Barnperspektivet är viktigt, men kommer inte behandlas inom ramen för denna studie, då syftet är att studera konstruktionen av föräldraskap. Av samma anledning kommer studien inte heller fokusera på placeringsformen för vården (familjehemsvård eller institutionsvård) i samband med beslut om LVU.

Bakgrund

Avsnittet behandlar rekvisiten för att vård enligt 2§ LVU ska bli aktuell.

Av 1§ LVU framgår att insatser inom socialtjänsten ska göras i samförstånd med barnet och dess vårdnadshavare med stöd i Socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna bör präglas av respekt för barnets människovärde och integritet och barnets bästa ska vara avgörande. Samtycke är ett viktigt element i bedömningen eftersom LVU vård kan bli aktuell endast när insatser inte kan ges med samtycke från barnet eller dess vårdnadshavare. Socialstyrelsen (2020a) menar att en bedömning av samtycke behöver göras för att den behövliga vården ska kunna utföras på ett frivilligt sätt på både kort och lång sikt. Om socialnämnden har en grundad anledning att anta att vårdnadshavarnas samtycke inte är allvarligt menat, kommer att återkallas, eller om vårdnadshavarna tidigare inte har medverkat till vård, kan vård enligt LVU bli aktuell (Socialstyrelsen 2020a).

Villkoren för vård enligt 2§ LVU

Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. (2§ LVU)

För att det ska bli aktuellt med tvångsvård enligt 2§ LVU behöver samtliga tre förutsättningar vara uppfyllda: ett missförhållande som har anknytning till hemmiljön, att missförhållandet medför en påtaglig risk för att skada barnets hälsa eller utveckling och att den behövliga vården inte kan ges på frivillig väg. (Socialstyrelsen 2020a) Enligt Prop. 2002/03:53 är definitioner och exempel på vad som kan utgöra skadliga förhållanden för barn inte uttömmande, utan bör snarare ses som ett sätt att förtydliga samhällets syn på olika situationer som kan göra att barn far illa och skapa ett redskap och gemensam plattform för socialtjänsten och andra aktörer (prop. 2002/03:53).

Definition av begreppen ”hemmet”, ”påtaglig risk för skada” och ”hälsa eller utveckling”

Med ”hemmet” menas, enligt prop. 1989/90:28, i första hand föräldrahemmet eller ett hem där barnet stadigvarande vistas, eller även ett annat hem där den unge vistas med förälderns ansvar. Samtidigt är ”hemmet” ett abstrakt begrepp och syftar även på alla situationer där barnet står direkt eller indirekt under vårdnadshavarens inflytande (prop. 1989/90:28 s.108).

När det gäller ”påtaglig risk för skada” framgår det av prop. 1989/90:28 att risken ska vara allvarlig, inte ringa. Risken för skada får inte heller vara oklar, för avlägsen eller obetydlig, enligt samma proposition. Det ska föreligga konkreta omständigheter som talar för en risk för skada. Bedömningen får inte baseras på subjektivt antagande, allmänna samhällsvärderingar, eller inställning i trosfrågor. Det ska gå att konstatera att risken för skada för barnets hälsa eller utveckling har en sådan inverkan att barnet har ett tydligt vårdbehov. Vidare, behöver en individuell bedömning göras i varje enskilt fall (prop. 1989/90:28, s. 63, 107).

Med uttrycket ”hälsa och utveckling” menas barnets fysiska eller psykiska hälsa och sociala utveckling, enligt prop. 1989/90:28. Av propositionen framgår att det kan vara fråga om att den unge riskerar att få sin fysiska hälsa skadad på grund av brister i hemmiljön, om psykiska lidanden som barnet kan genomgå på grund av föräldrarnas beteende (exempelvis genom föräldrarnas uppträdande i hemmet till följd av missbruk, alkohol eller narkotika) eller på grund av föräldrarnas psykiska tillstånd eller psykiska särart. Uttrycket omfattar även att den unges sociala utveckling kan skadas på grund av brister i hemmiljön (prop. 1989/90:28, s.107).

I prop. 1989/90:28 syftade begreppet ”misshandel” för både fysisk och psykisk misshandel. Uppdelningen i fysiskt och psykisk misshandel gjordes genom prop. 2002/03:53 för att öka fokuset på och förtydliga vad som menades med psykisk misshandel. Av prop. 1989/90:28 framgår att redan en ringa grad av fysisk eller psykisk misshandel kan utgöra en påtaglig risk för att den unges hälsa och utveckling skadas, om det inte är en fråga om en enstaka överilad handling. Nedan följder några exempel på fysiskt våld ur prop. 2002/03:53:

Fysiskt våld innebär att ett barn av någon annan orsakas kroppsskada, sjukdom, smärta eller blir försatt i vanmakt eller annat liknande tillstånd ... att en annan person slår barnet med eller utan tillhygge, nyper, sparkar, knuffar, kastar, skakar, luggar, river eller biter barnet, trampar eller stampar på det eller tvingar in föremål i barnets mun. Det är också fysiskt våld och övergrepp att förgifta, bränna, skålla, riva, försöka dränka eller kväva barnet. Varje form av kroppslig bestraffning räknas som fysiskt våld. (Prop. 2002/03:53 s.48)

Med psykisk misshandel menas i prop. 1989/90:28 att barnet utsätts för psykiskt lidande genom nedvärderingar, systematiska kränkningar, eller terrorisering. Prop. 2002/03:53 ser psykisk misshandel som en relation/ förhållningssätt som förhindrar ett barn att t.ex. utveckla en positiv självbild. I prop. 2002/03:53 definieras psykiskt våld som att systematiskt, avsiktligt och oftast under lång tid, utsätta ett barn för nedbrytande behandling, nedvärderande omdömen eller känslomässigt lidande, men även en enstaka allvarlig företeelse kan göra att barn riskerar att fara illa.

Psykisk misshandel kan också enligt prop. 2002/03:53 vara en fråga om brister i hänsyn till ett barns behov och brister i insikten om vad ett barn är, som att den uppfattas som att den är till för att uppfylla de vuxnas behov eller att den vuxne har orealistiska förväntningar som inte överensstämmer med barnets utvecklingsnivå (prop. 2002/03:53). Några särskilda grupper nämns i samma proposition bl.a. barn som växer upp i hem där det förekommer våld mellan makarna/samborna i barnens åsyn och flickor vars utveckling hindras pga. hot från släktingar.

Definition av begreppet ”otillbörligt utnyttjande”

När det gäller begreppet otillbörligt utnyttjande avses, enligt prop. 1989/90:28 i första hand att en förälder utnyttjar barnet sexuellt, men innefattar även fall att barnet utnyttjas i pornografiskt syfte. Enligt prop. 2002/03:53 finns det en stor variation på handlingar som kan rymma inom begreppet sexuella övergrepp, som innebär ”alla former av sexuella handlingar som påtvingas ett barn av en annan person” (Prop. 2002/03:53, s.48) genom att utnyttja barnets beroendeställning. Vidare framgår av prop. 1989/90:28 att begreppet otillbörligt utnyttjande även avser situationer där barnet tvingas utföra ett alltför ansträngande kroppsarbete.

Definition av begreppet ”brister i omsorgen”

Med begreppet brister i omsorgen avses situationer där barnet utsätts för vanvård, enligt prop. 1989/90:28, exempelvis att barnet missköts allvarligt i fråga om kläder, mat eller hygien, situationer där föräldrarna hindrar barnet att få lämplig sjukvård, vägrar barnet blodtransfusion eller inte låter ett barn med en funktionsnedsättning få nödvändig behandling. Ett annat exempel på brister i omsorgen, enligt prop. 1989/90:28, är när barnets behov av känslomässig trygghet och stimulans eftersätts allvarligt, exempelvis på grund av missbruk eller ”psykiska störningar” hos föräldrarna. Vidare kan det handla om att barn hamnar mitt i en djupgående konflikt mellan föräldrarna, vilket riskerar att skada barnets hälsa eller utveckling. Begreppet avser även situationer där föräldrar överlåter ansvar för barnet till personer som inte kan försäkra barnet en trygg uppväxtmiljö eller placerar barnet i en miljö där deras hälsa eller utveckling riskerar att skadas påtagligt (prop. 1989/90:28). Prop. 2002/03:53 gör skillnad på fysisk och psykisk försummelse. Fysisk försummelse avser när föräldrar äventyrar ett barns fysiska hälsa eller

utveckling. När det gäller psykisk försummelse, menas ”när barnets psykiska hälsa skadas eller äventyras, oftast under lång tid, genom att ett barns grundläggande behov av t.ex. uppmärksamhet, tillhörighet, fostran, vägledning, stimulans och utveckling inte tillgodoses” (prop. 2002/03:53, s.49). Samma proposition menar att det eftersom psykisk misshandel som begrepp är svår att definiera, kan det ibland vara svårt att göra skillnad på psykisk misshandel och brister i omsorgen.

Definition av begreppet ”något annat förhållande i hemmet”

Med uttrycket något annat förhållande i hemmet avses enligt prop. 1989/90:28 missförhållanden som inte beror på vårdnadshavaren själv, utan exempelvis en sambo till denne. Det kan även handla om att en förälder inte alls knyter an till sitt barn, eller att föräldern lever i en sjuklig symbios med barnet (prop. 1989/90:28).

Tidigare forskning/kunskapsläge

Metoden för att välja relevant tidigare forskning diskuteras i studiens metodavsnitt. Det här avsnittet presenterar relevant svensk och internationell forskning. Först diskuteras olika idéer inom svensk barnavård genom övergången från idén om samhällsskydd till barnskydd och från ”child welfare” till ”child protection” paradigmet. Syftet är att belysa de bakomliggande idéerna som kan ligga till grund för bedömning av föräldraförmåga. Senare diskuteras frågor om frivillighet, tvång, kontroll och vem har tolkningsföreträde, som anses vara centrala i LVU. Efter det diskuteras forskning om rättssäkerhetsaspekter när det gäller LVU, då beslutet har stora konsekvenser för en familj. Avslutningsvis diskuteras forskning som berör frågor om kön, klass och etnicitet när det gäller tvångsomhändertagande av barn på grund av bristande föräldraförmåga.

Från idén om samhällsskydd till idén om barnskydd

Leviner och Lundström (2017) menar att som statens företrädare har myndigheter länge haft rättsliga befogenheter och ansvar att ingripa för att skydda eller stödja barn (barnskydd), men även för att skydda samhället från det som anses vara ”farliga” barn (samhällsskydd), en idé som har skiftat över tid. Enligt Lundström (2017) uppkom den första svenska barnavårdslagstiftningen, vanartslagen från 1902, med tanken om samhällsskydd: samhället skulle ingripa mot unga som hade, eller riskerade att bli ”vanartade” pga. föräldrarnas ”sedliga försummelser”. Samhället behövde skyddas från de barn som ansågs vara besvärliga, som inte skötte sig i skolan, drev omkring på gatorna, eller var kriminella, genom påtvingande åtgärder. Lagen var paternalistiskt och präglades starkt av dåtidens kristet/lutherska moral, med tanken om avskräckning och repression. En särskild nämnd, som skötte handläggningen och beslut i alla barnavårdsärenden inrättades 1902 med kyrkoherden som ordförande. (Lundström 2017)

Med 1924 års barnavårdslag kom möjligheten att skydda barnet mot ”dåliga” föräldrar endast med hänvisning till barnets egna behov, även om lagen överlag fortfarande utgick från ett samhällsskyddande resonemang. Nämnden bestod numera av en präst pga. sin moral och etik, en lärare eftersom som expert på uppfostran, en läkare med sina medicinska kunskaper och minst en kvinna (Lundström 2017). Överallt utom storstäderna, sköttes barnavården av nämnden utan inblandning av kommunala tjänstemän fram till början av 1960-talet, då barnavården blev professionaliserad och hanterades av utbildade socialarbetare med fokus på utredning och korrekt juridisk handläggning. Den nya barnavårdslagen från 1960, med mer byråkratiska bestämmelse, skapades i ett annat samhälls- och ekonomiskt klimat, präglad av en tid av framgångsrik industrialism

och sociala reformer, men trots att lagen åberopade samhällsfaktorer gjordes ingripanden från psykologiska faktorer. (Lundström 2017).

Under 1970-talet var tilliten till välfärdsstaten som störst och då skrevs förarbeten till 1982 års Socialtjänstlag, uppger Lundström. Man ville bryta mot de äldre värderingarna och barnavårdslagen avskaffades, barnavårdsfrågor ingick i Socialtjänstlagen med ledord som klienternas självbestämmande och en helhetssyn så att familjer skulle slippa gå mellan olika avdelningar för socialvård. Det sistnämnda var dock kortlivad och socialtjänstens individ- och familjeomsorg präglades av en långtgående specialisering. Enligt Lundström var det i 1980-talets socialtjänstlag som explicit avstånd togs från idén om samhällsskydd i barnavård och gick över till idén om barnskydd. Barn och unga skulle skyddas från att fara illa, även stökiga och kriminella ungdomar skulle omhändertas för deras egen skull. Frivillighet var en hörnsten i lagstiftningen med målet att få till åtgärder på frivillig väg i första hand. Därför skapades en särskild tvångslagstiftning, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) för att signalera att tvång skulle användas endast när frivillighet inte var möjlig.

Socialtjänstlagen innebar en förskjutning till en mer restriktiv hållning till tvångsomhändertaganden, som minskade kraftigt i antal och andel av den totala mängden omhändertaganden i början av 1980-talet. Tanken om frivillighet kulminerar med 1982 års socialtjänstlag eftersom mer tvångsåtgärder återinfördes i början av 1990-talet, då statliga institutioner upprättades för ungdomar som behöver ”särskilt noggrann tillsyn”. Även grunderna för ingripanden enligt 2§ LVU förtydligades då de ansågs vara för vaga och ribban för omhändertaganden enligt 3§ LVU (beteendefallen) sänktes. Detta menar Lundström, kan ses som en trend mot ”hårdare tag” och en återgång till tanken om samhällsskydd (Lundström 2017). Från ett ”child welfare” paradigm till ett ”child protection” paradigm Leviner och Lundström (2017) nämner Neil Gilberts (2012) kategorisering av barnavårdsregimer i två övergripande grupper: risk- eller skyddsorienterade system baserade på idén om barnskydd, eller ”child protection” (USA, Storbritannien och Australien) och service- eller familjeorienterade system som försöker erbjuda mer frivilliga åtgärder för att undvika tvångsomhändertaganden (som de nordiska länderna) dvs. ”child welfare” (Leviner & Lundström 2017). Leviner och Lundström (2017), samt Lundström (2017) lyfter att det har skett en stor förändring i diskursen om barnavården under 2000-talet i Sverige, en övergång från ett ”child welfare” paradigm till ”child protection” paradigm.

Begreppen diskurs och paradigm förklaras senare under denna studies teoriavsnitt. Med ett ”child welfare” paradigm menar Lundström (2017) ett socialt arbete som är biståndsinriktad på familjestöd med målet att stötta och hjälpa familjer i samverkan med dem, istället för ett socialt arbete som syftar till att kontrollera och intervenera (som i Socialtjänstlagen från 1982). Med ”child protection” paradigm menar Lundström (2017) ett socialt arbete som syftar till att identifiera barn/ungdomar som lever i riskfyllda miljöer och intervenera, med hjälp av riskbedömningar, professionell expertis och vetenskapliga metoder.

I 1982 socialtjänstlag ansågs det att problem hos föräldrar eller barn borde förebyggas med tanken om ”familjestödsprincipen”, med tidiga insatser genom socialtjänstlagen, vilket bröt mot tidigare synsätt (Lundström 2017). Lundström menar att det dock har skett en förskjutning mot en ”child protection” paradigm i Sverige genom en utökad användning av instrument för riskbedömning för diagnostisering av familjer i barnavårdsärenden och genom att riskbedömning och barnskydd har getts en mer framskjuten position i svensk lagstiftning (t.ex. med begreppet ”påtaglig risk” i 2§ LVU). Östberg (2017) menar också att större fokus

på risktänkande syns genom användning av BBIC i utredningar (Barnets Behov i Centrum), ett verktyg som kartlägger barnets behov och risker. En annan diskursiv förändring som Lundström (2017) menar har skett är att det i Sverige har blivit vanligare att koppla begreppet ”barns rätt” med den sociala barnavården (exempelvis barns rätt till skydd, barns rätt till en bra skolgång m.m.), istället för att prata om familjestödsprincipen, eller föräldrar rätt att söka stöd. Staters skyldigheter att skydda barn är inskriven i både Europakonventionen och Barnkonventionen (Alexius & Hollander 2017). Att barnkonventionen har blivit lag i Sverige sedan 1 januari 2020 stärker denna position ytterligare.

Frivillighet, tvång och kontroll

Lundströms (2017) studie visar att idén om att kontrollera de som ses som avvikande grupper eller individer kan ses genomgående i den svenska barnavårdspraktikens historia, vare sig det sker från idéer om klass, moral eller psykologiska faktorer. Lundströms genomgång visar hur idén om frivillighet i barnavården kulminerade med 1982 års Socialtjänstlag, med en återgång till tanken om behovet av tvång på 1990-talet. Som tidigare nämnt i problemformuleringen, har antalet tvångsplaceringar enligt LVU ökat under 2000-talet (Domstolsverket 2020, Sallnäs & Wilklund 2017, Socialstyrelsen 2020b). Lundström (2017) menar att runt 70 procent av placeringarna idag görs med ett formellt ”samtycke” från föräldrar men att det nödvändigtvis sker frivilligt eftersom samtycket kan ges formellt för att undvika tvångsplacering, en etisk problematik (Lundström 2017).

Östberg (2017) anser också att många föräldrar samtycker till frivilliga insatser för att inte riskera att deras barn tvångsomhändertas. Östberg lyfter att trots att Sveriges system brukar beskrivas som ett familjestödssystem, finns det många kontrollerande inslag som har stärkts på senare år. Till exempel, menar Östberg, ska en utredning alltid inledas om det framgår att ett barn kan behöva stöd eller skydd, även utan förälderns samtycke. Flera yrkesgrupper har anmälningsplikt än när socialtjänstlagen infördes 1982. Ett annat tecken på kontroll, menar Östberg, är att när stöd och service som erbjuds inte tas emot av föräldrar, tolkas det som en bristande samarbetsvilja istället för att insatserna kan upplevas som meningslösa. Många föräldrar samtycker därmed till frivilliga insatser för att inte riskera att deras barn tvångsomhändertas. Därför innebär ett formellt samtycke inte nödvändigtvis att insatserna mottas frivilligt eller ses som meningsfulla (Östberg 2017)

En problematik Östberg (2017) lyfter att socialsekreterare och föräldrar ibland har olika definitioner av problematiken, vilket gör att föräldern kan samtycka till vård, men motsätta sig socialsekreterarens problembeskrivning. Östberg menar att komplexa sociala omständigheter omtolkas till att vara individens eget ansvar och helhetssynen på familjens och barnets situation försvinner genom specialisering av bedömnings- och insatsprocessen, vilket gör att det inte motsvarar en individs eller familjs komplexa livssituation. Endast när föräldrar ”erkänner” och godtar socialtjänstens konstruktion av deras problem kan de sorteras in i systemet för att få råd och stöd. Ifall föräldern motsätter sig konstruktionen problemet och visar motstånd, genom att t.ex. vägra gå med på insatser som erbjuds, uppstår en kamp mellan socialarbetaren och föräldern om rätten att tolka deras behov. Östberg (2017) menar att utgången är given på förhand, eftersom tolkningsföreträdet alltid ligger hos socialsekreteraren som myndighetsrepresentant eftersom de besitter resurser, tvångsmöjligheter och har därmed en större maktposition än föräldern. Rättssäkerhet när det gäller vård enligt 2§ LVU

Leviner och Lundström (2017) menar att när det gäller så ingripande åtgärder som tvångsvård av barn, är rättssäkerhetsaspekten, som innebär att staten inte använder sin makt på obehörigt sätt, central. Enligt författarna ska rättssäkerheten säkerställas

med hjälp av proportionalitetsprincipen genom att rättstillämparen gör en avvägning mellan olika intressen i varje enskilt fall där ett ingripande görs i individens privat- och familjeliv för att säkerställa att myndighetsåtgärderna är rimliga i förhållande till nyttan. Alexius och Hollander (2017) menar att när det gäller vård enligt 2§ LVU behöver ett avvägande göras mellan barns behov av skydd och inskränkningar av föräldrarnas enskilda rättigheter och rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Enligt författarna, motiveras omhändertaganden av barn av att de anses mer utsatta än föräldrarna och att Europadomstolen har fastställt att barns skyddsbehov väger tyngre än föräldrarnas rättigheter till familjeliv. Detta innebär att rättsfall som gäller LVU tenderar att inte beakta föräldrarnas eller barnens rätt till familjeliv, vilket kan ses som problematiskt utifrån en rättssäkerhetsaspekt. (Alexius & Hollander 2017).

Samma resonemang framgår av Ben-Davids (2020) israeliska studie av rättsfall som gällde tvångsomhändertagande av barn. Endast i en fjärdedel av fallen (där föräldrarnas brister bedömdes vara mindre allvarliga, vilket baserades på faktorer som antalet orosanmälningar, samverkan med socialtjänsten, barnet fysiska och psykiska hälsa, sociala problem m.m.) diskuterades föräldrarnas rättigheter att bestämma i frågor som rörde barnets välfärd, eller frågor som gällde familjens integritet och barnets rätt till familjeliv. En tydlig korrelationen hittades mellan allvaret i fallet och diskussionen av föräldrarnas rättigheter. Studien visade att rättsfallen som diskuterade föräldrarnas rättigheter, diskuterade även deras rätt till en rättssäker process, vikten av objektiva överväganden i beslutsfattandet, samt konsekvenser av att splittra barnet från sin biologiska familj (Ben-Davids 2020).

Alexius och Hollander (2017) skiljer på formell rättssäkerhet och materiell rättssäkerhet. Formell rättssäkerhet menar de utgörs av att den enskildes fri- och rättigheter skyddas genom legalitetsprincipen, dvs. att offentlig makt endast får utövas inom lagens gränser. Beslutsfattaren ska arbeta regelstyrt, opartiskt, sakligt och likabehandlade som gör att maktutövning blir förutsägbar. Detta kan bli tillgodosedd endast genom lagbestämmelser med tydligt utformade rekvisit som preciserar vilka omständigheter (rättsfakta) ska föreligga för att en viss rättsföljd ska uppstå. Författarna som menar att problemet när det gäller omsorgsbrister enligt 2§ LVU, är att rekvisiterna inte är uttömmande vilket försvårar formell rättssäkerhet, men samtidigt är det omöjligt då det skulle kräva konstanta lagändringar för att ta hänsyn till varje enskild situation.

Materiell rättssäkerhet, enligt Alexius och Hollander (2017) innebär att beslut som fattas av staten ska anses vara etiska, likvärdiga och rättvisa samt att effekterna gör mer nytta än skada, vilket ska ses som ett komplement till formell rättssäkerhet. Materiell rättssäkerhet innebär att avväganden görs sakligt och på grundval av validerade fakta, men är anpassade till den speciella situationens förhållanden. För att inte framstå som subjektiva åsikter, behöver grunderna för bedömningarna redovisas för att nå materiell säkerhet. Författarna menar att finns det inga tillämpningsregler som anger hur olika intressen eller utgångspunkter ska vägas mot varandra varken i lagen eller förarbeten till 2§ LVU. Alexius och Hollander anser, att för att intresseavvägningar ska kunna genomföras på ett formellt rättssäkert sätt, behövs formella viktnormer som kan hjälpa till att göra omständigheter mer kommensurabla och jämförbara, men att dessa saknas i den nuvarande LVU lagstiftningen och dess tillämpning. Alexius och Hollander menar också att den normativa gränsen på vad som anses utgöra en omsorgsbrist tenderar att baseras på subjektiva moraliska bedömningar, eftersom LVU mål om omsorgsbrister tenderar att innehålla mångtydiga och svårtolkade omständigheter, blir risken att bedömningen blir subjektiv och resultatet blir att det i många fall blir den enskilde beslutsfattaren som fritt viktar barnets skyddsbehov mot andra mål

och värden, vilket underminerar både den materiella och formella rättssäkerheten. Dessutom tenderar domstolar att ge tolkningsföreträde till de sociala myndigheterna, vilket gör det svårt att kombinera rättssäkerhetsaspekter som förutsebarhet och likabehandling (Alexius & Hollander 2017).

Betydelsen av klass - kontroll av socialt utsatta grupper

Lundström (2017) menar att det inte går att bortse från en undertext av fattigdom, social ojämlikhet och social utsatthet när man läser barnavårdslagarna från 1900-talet och framåt. Arbetarklassens barn pekades ut i 1902 års lag och deras ”stökiga” och ”förvildade” barn behövde kontrolleras för att skydda samhället. I 1924 års lag, framgår det implicit att den riktar sig mot barn till fattiga, menar Lundström, med fokus på individens dåliga moral. Lundström menar att trots förarbetena till 1960-talets lag åberopade samhälleliga faktorer, skedde ingripanden utifrån individuella faktorer av psykologiskt/psykiatriskt slag, en förskjutning från att se brister som moraliska till psykologiska. Lundström menar att i senare lagtexter märks det mindre att ingripanden i första hand riktar sig till samhällets mest utsatta, men det märks tydligt i praktiken. Tvångsomhändertaganden drabbar fattiga familjer, ensamstående mödrar och familjer med utländsk bakgrund, i större utsträckning än andra grupper. Barnavården har därmed aldrig släppt ”fattigvårdsskalet” och målgruppen är fortfarande de socialt utsatta (Lundström 2017). Utifrån Lundströms redogörelse kan slutsatsen dras att ett genomgående tema i svensk barnavård är att anledning till ingripanden i de olika lagarna sker utifrån en syn att samhället behöver ingripa för att kontrollera socialt utsatta och avvikande. (Lundström 2017) Östberg (2017) menar omsorgsbrister i form av vanvård eller försummelse ofta kan kopplas till fattigdom och att än idag, är det lågutbildade, fattiga familjer med psykisk och fysisk ohälsa som är överrepresenterade i kontakten med socialtjänsten. Även studier från andra länder visar att en förälders sociala utsatthet används som ett argument för tvångsomhändertaganden. Henry et als. (2018) studie från USA visade att utöver missbruk av narkotika eller alkohol, åberopades ofta andra omständigheter som fattigdom eller risk för fattigdom, att en moder var ensamstående, hemlöshet, eller svårigheter att betala hyra och köpa mat. Bryson (2016) menar att statistik visar att fyra femtedelar av barnen som omhändertogs på grund av omsorgsbrister var högt korrelerat med fattigdom.

Å andra sidan visade en norsk studie av Sudland och Basberg Neumann (2020) att socialarbetare tenderade att åberopa tvångsvård i mindre utsträckning till föräldrar som hade högt socioekonomisk status och inga andra sociala problem än konflikter mellan föräldrarna som gällde vårdnadsfrågor, trots barnen i familjen mådde psykiskt av konflikten. Dessa föräldrar kom ofta från medelklassen och visste även hur de skulle kräva sina rättigheter, vilket skapade en osäkerhet hos socialarbetarna, vilket ledde till att de inte ansökte om tvångsvård för barnen. I dessa fall tenderade föräldrarnas bråk med varandra kopplas till mer ”normala” bråk/missförstånd i deras äktenskap, snarare än att barnen riskerar att fara illa på grund av risk för emotionell försummelse som grundar sig i samarbetssvårigheter mellan föräldrar (Sudland & Neumann 2020). Sammanfattningsvis visar tidigare studier att en förälders socioekonomiska klass påverkar bedömningar. Karlssons (2020) studie visade att sannolikheten för omhändertagande ökade med 66% per ansedd socialt problem hos föräldrar som åberopades.

Betydelsen av kön

En studie från Storbritannien av Broadhurst och Mason (2020) visade att föräldrar vars barn omhändertas har oftast själva mött många svårigheter i deras barndom och har färre resurser än andra föräldrar. Studien, som fokuserade på mödrar, visade att de rättsliga processerna tenderade att öka deras utsatthet och problembild på

grund av psykiska påfrestningar och kunde förvärra eller föranleda en återgång till exempelvis ett missbruk av alkohol eller narkotika, eller förvärra deras psykiska ohälsa (Broadhurst och Mason 2020). Broadhurst och Mason menade att det även fanns indirekta skador, bl.a. en djup sorg hos föräldern kombinerat med sociala bestraffningar som stigma, som hade en långsiktig negativ påverkan. Yoo och Abeiras (2019) australiensiska studie belyste också föräldrars emotionella ångest när deras barn omhändertogs och påtalade oron för att bli socialt stigmatiserade, samt rädslan att förlora vårdnaden av barnen för alltid. Många mödrar i Broadhurst och Masons studie upplevde känslan av rollförlust. Några uppgav att när vanliga rutiner som kretsade kring barn och skapade mening i deras liv försvann, påverkade det även resten av deras liv. Andra tappade hoppet helt på grund av situationen, vilket påverkade deras framtida möjligheter för jobb. Vissa berättade att med den förlorade rollen som moder, förlorade de känslan av stolthet och kände en inre tomhet. Mödrar som redan var sårbara och resurssvaga menade att de blev ännu mer utsatta. Broadhurst och Mason (2020) menar sammanfattningsvis att de negativa effekterna byggs på kumulativt och snabbt skapar en ond spiral och att tvångsomhändertagandet ledde till kumulativa och bestående problem.

Östberg (2017) menar att i splittrade familjer är det oftast modern som upprätthåller eller anses upprätthålla föräldraskapet av socialtjänsten. Därmed är det modern och hennes kapacitet eller brist därav som kommer i fokus för bedömningen. Detta menar Östberg är en återspegling av en ökad betoning på individens eget ansvar för sin livssituation som speglar förändringen i socialpolitiken och samhället. Östberg (2017) fortsätter att den ”kapabla modern” blir en form av typifiering. Så länge modern bedöms som kapabel, anses hon kunna handskas med en svår livssituation, vara i stånd att ta hand om ett barn, och även skydda barnet från en farlig fader (om våld har förekommit). När mödrarna kategoriseras som ”inkapabla” anses socialtjänsten behöver träda in som en slags kompenserande förälder. Östberg (2017) lyfter att det dock sällan beviljas insatser som faktiskt avlastar mödrar, exempelvis hemvårdare, boendestödjare, eller annan praktisk avlastning, istället är det oftast frivilliga stödsamtal som erbjuds.

En tysk studie av rättsfall (Kratky och Schröder-Abé 2018) visade att domstolar tenderade att ingripa mot mödrar som hade psykisk ohälsa. Enligt forskarna kunde detta bero på att modern ansågs som så pass viktig för ett barns välmående (och fortfarande traditionellt sågs som den primära vårdnadshavaren). Brister i föräldraskapet hos en ensamstående mor ansågs orsaka större risk för skada för barn. Författarna menar att det tolkas som att en ensamstående moder, när hon själv mår dåligt, anses ha svårare för att tillgodose sina egna barns behov och vara mindre emotionellt tillgänglig. (Kratky och Schröder-Abé 2018)

Bryson (2016) gjorde en intervjustudie med socialarbetare och domare i USA för att se hur mödrar kunde återfå vårdnaden av sina barn och hur ”good enough” föräldraskap bedömdes genom att använda Bourdieus koncept, ”socialt kapital” som enligt Bryson är en människas resurser som påverkar medlemskap i en viss social grupp. Studiens visade att domare och socialarbetare gör en inventering av moderns ”care capital” (omvårdnadskapital) för att bedöma mödrarnas kapacitet, förhållningssätt och beteende gentemot sina barn, som utgörs av två sorters kapital, enligt Bryson (2016). Privat omvårdnadskapital, eller den interna kapaciteten menar Bryson (2016) är en slags ”kreditvärdighet” som bedöms av sociala myndigheter och handlar om en mors interna tillgångar, exempelvis styrkor som uthållighet och agentskap, eller att ha ett stöttande socialt nätverk, och genom att ge uttryck att hon är dedikerad till sitt barn och vill barnets bästa genom att be om stöd för barnet. Det anses även viktigt att mödrarna inte förnekar saker som ses som problematiska av myndigheterna. Saker som kan minska mödrarnas privata omvårdnadskapital är,

enligt Bryson missbruksproblematik, att de är utsatta för våld, obehandlad psykisk ohälsa, eller avsaknad av utbildning, arbete, socialt stöd. Brysons (2016) studie visade att mödrar som hade mer socialt kapital genom bättre utbildning, socialt nätverk, arbete och resurser hade lättare att få tillbaka sina barn än de i en mer utsatt situation, dvs. de bedömdes olika. Den andra formen av omvårdnadkapital ”Conspicuous care capital”, utgjorde den uppvisade omvårdnadskapital genom att modern visade att hon var beredd att följa varje punkt som fanns i vårdnadsplanen för att ta bort riskfaktorer som föranledde omhändertagandet och rätta de underliggande faktorer som bedömdes orsakade den (Bryson 2016).

Betydelsen av etnicitet

En studie av Karlsson (2020) visar att det finns en överrepresentation av barn med föräldrar med utomeuropeisk bakgrund i svensk dygnet-runt vård. Studien visade att barn som sågs som antingen första- eller andra generationsinvandrare från utomeuropeiska föräldrar hade en 3.44 gånger högre sannolikhet att tvångsomhändertas än andra barn. Bryson (2016) beskriver en liknande situation i USA, där sannolikheten för att ”racialised youths”, i synnerhet afroamerikanska barn, skulle få återvända till deras föräldrar var fyra gånger mindre än andra barn. Karlsson (2020) menar att kvalitativa studier har visat att det finns diskriminering mot utomeuropeiska familjer, trots att det svenska systemet gör anspråk på att vara universell. Karlsson analyserade barnakter från socialtjänsten i Stockholm, för studera ifall diskriminering orsakade överrepresentationen genom att studera ifall utomeuropeiska föräldrars beteende tolkas som ett ”kulturellt” problem, snarare än ett socialt problem som med svenska föräldrar. Karlsson använde logistik regression och Karlssons slutsats var att snarare än diskriminering berodde överrepresentationen på att barn som hade utomeuropeiska föräldrar tenderade att bo i områden som karakteriserades av höga nivåer av social utsatthet, fattigdom, hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och undermåliga bostäder (Karlsson 2020).

Karlsson (2020) menar att fattigdom och ensam vårdnad av barn är välkända socioekonomiska riskfaktorer för inblandning från sociala myndigheter, i studien visade sig dessa vara korrelerade med en ökad risk för dygnet runt vård. Karlsson menar att Stockholm är en segregerad stad och att det är segregationen som därmed ger upphov till skillnaden, vilket innebär att åtgärder krävs för att minska segregationen. En svaghet i Karlssons studie, som han själv anger, är att den baseras på socialtjänstens dokumentation, vilket innebär att det färgas av socialarbetarnas syn på problematiken, vilket innebär att studien baseras på material som är partisk. Som han själv uppger, innebär det att materialet kan vara otillräcklig för att dra slutsatser. Andra kvalitativa studier, enligt Karlsson (2020), har visat att det finns rasism inom socialtjänsten och tyder på en diskriminering baserad på etnicitet genom skapandet av invandraren som ”den andre”. Begreppet etnicitet och dess konstruktion diskuteras i studiens teoriavsnitt nedan.

Teori

För att analysera bedömning av föräldraförmåga i rättsfall enligt 2§ LVU används konstruktivism som teoretisk utgångspunkt, dvs att verkligheten är socialt konstruerad utifrån tolkningar. Detta presenteras inledningsvis. Diskursanalys, som är en metod för att se de bakomliggande idéer och maktaspekter som kan påverka bedömningar, och kommer att användas i analysen av rättsfallen, presenteras i avsnittet utifrån Foucault och Mattsson. Fokus läggs på teman som kategorisering, makt, kontroll och disciplinering, som är aktuella utifrån tanken att LVU är ett maktanspråk och att föräldrar kategoriseras i rättsfall. Slutligen diskuteras

Mattssons intersektionella teori, som diskuterar kategorierna kön, klass och etnicitet och hur dessa kan samverka med varandra för att skapa mer utsatthet. Konstruktivism som teoretisk utgångspunkt

Mattsson (2015) menar att det konstruktivistiska perspektivet handlar om idén att verkligheten inte är en objektiv sanning utanför en själv, utan skapas genom att man tolkar saker med utgångspunkt i ens egen förståelse, upplevelser och föreställningar, vilket gör att man ständigt återskapar ens egna föreställningar utifrån det man förväntar sig och tror sig veta och att konstruktivistiska perspektiv har en central grund i Berger och Luckmanns arbeten om kunskapssociologi. Berger och Luckmann (1966) menar att verkligheten är socialt konstruerad. Deras definition av verklighet är fenomen som inte försvinner om man önskar bort dem och kunskap är ens säkerhet om att ett visst fenomen är riktigt och har vissa egenskaper. Författarna menar att verkligheten och kunskap är socialt relativa, dvs. beroende av sociala kontexter: t.ex. “What is ’real’ to a Tibetan monk may not be ’real’ to an American businessman.” (Berger & Luckmann 1966, s.15).

Denna studie utgår från ett konstruktivistiskt perspektiv som teoretisk utgångspunkt. Idén om föräldraskap eller föräldraförmåga kan ses som socialt konstruerad, dvs. något som tolkas och är föränderligt. Något som stärker argumentet är att idéer om vad som anses utgöra bra föräldraskap har ändrats över tid, exempelvis var barnaga tillåtet i Sverige tidigare, men numera klassas som fysisk misshandel, och ett skäl att omhänderta barn enligt 2§ LVU. Även LVU som lag är brett utformad så att den kan tolkas utifrån olika situationer.

Berger och Luckmann (1966) menar vidare att kunskap skapas med hjälp av språket och genom att förstå språket kan man förstå konstruktionen av verkligheten. En närliggande idé finns i diskursanalys, som diskuteras nedan.

Diskurs och diskursanalys

Enligt Bergström och Boréus (2012) ges människors föreställningar en framträdande roll i diskursbegreppet, som likt konstruktivismen menar att idéer förutsätter ett språk som organiserar och bidrar till att forma den sociala verkligheten. Diskursanalys kan förklaras som en systematisk studie av samhällsfenomen med språket i fokus anta flera olika former och inriktningar. Bergström och Boréus (2012). Denna studie utgår från den tredje generationens diskursanalys som ser diskursiva och sociala praktiker som sociala fenomen, där diskurs ses som både en språklig och social praktik och allt meningsskapande anses ske diskursivt, dvs. att det inte finns en demarkation mellan diskursivt och icke-diskursivt meningsskapande (Bergström & Boréus 2012).

Det är utifrån den tredje generationens diskursanalys, Michel Foucaults teorier i synnerhet, som studien tar sitt teoretiska avstamp. Diskursanalys för att studera den rådande diskursen om föräldraskap och föräldraförmåga för att syna frågor om kunskap, sanning, makt och kategoriseringar av människor.

Foucaults diskursbegrepp

Foucault har studerat ett brett antal samhällsfenomen: psykiatrin, det medicinska fältet, uppkomsten av fängelset, sexualitetens historia, makt och mycket annat. Foucaults verk är komplexa och Foucaults definition av är diskurs bred. I Diskursens ordning beskriver Foucault en diskurs som en ”uttalad eller skriven materiell verklighet” (Foucault 1993, s.7). Detta kan tolkas som att Foucault menar att diskurser finns i samhället och påverkar människors verklighet. I boken Diskursernas kamp, skriver Foucault (2008) att:

Diskursen ska inte uppfattas som alla de saker som man säger och inte heller sättet att säga dem. Diskursen finns lika mycket i det som man säger, eller i det som markeras av åtbörder,

attityder, sätt att vara, beteendemönster och rumsliga dispositioner. Diskursen är helheten av de avgränsade betecknanden som passerar genom de sociala relationerna. (Foucault 2008, s.181).

Med denna definition framträder bilden av diskursen som en social praktik, samt ett samhälleligt fenomen som genomsyrar de sociala relationerna.

Diskurser – utestängning, kunskap och makt

Foucault (1993) menar att diskursproduktionen i varje samhälle kontrolleras och organiseras med hjälp av olika utestängningsprocedurer, t.ex. förbud, olika ritualer för olika tillfällen, eller att endast vissa har privilegiet eller rätt att uttalas sig om något. En annan utestängningsprincip är genom uppdelning och förkastande, exempelvis uppdelningen mellan det som anses som förnuft och vansinne, där ”dårens” diskurs inte får cirkulera som andras sedan medeltiden, medan man förr i tiden tillskrev ”den vansinnige” krafter som att kunna berätta om dolda sanningar eller förutsäga framtiden (Foucault 1993). Numera fungerar den denna uppdelning annorlunda genom nya institutioner och med andra effekter, i uppdelningen läkare/psykoanalytiker och patient och läkaren har makten att välja att lyssna eller inte, dvs. att censurera patienten (Foucault 1993).

En annan utestängningsprincip som Foucault (1993) nämner är vad som anses vara sant eller falskt i en viss diskurs. För 500-talets grekiska poeter var den diskurs som var rådande, som man respekterade, fruktade och underkastade sig, den som uttalades av rätt person. 100 år senare flyttades idén om vad som ansågs vara sanning från det ritualiserade till yttrandet själv, till vad diskursen sade, dess mening, form och förhållande till sin referent. Foucault menar att denna vilja till sanning kan ses i 1600-talet och 1800-talets vetenskapliga omvälvningar och sökandet efter observerbara, mätbara, klassificerbara objekt. Viljan att veta, menar Foucault, påtvingade kunskapssubjektet en viss position, blick och funktion, och förlitade sig på ett institutionellt stöd. Utestängningssystem förstärks av en tröghet och förnyas utav hur kunskaperna används inom ett samhälle (Foucault 1993). Slutligen, menar Foucault att kunskap därmed är makt, eftersom den kunskapen som anses vara ”sanningen” vilar på institutionellt stöd och distribution, och ”har en tendens att utöva press på och tvingande makt över andra diskursformer” (Foucault 1993, s.13), t.ex. sociologisk, psykologisk, medicinsk och psykiatrisk kunskap som har påverkat hur straffsystemet har formats (Foucault 1993).

En närliggande term till det som diskuterades ovan är Kuhns (1977) ”paradigm”, som utgörs av den kunskap som är accepterad inom, i synnerhet, ett visst vetenskapligt samfund vid en viss tidpunkt. Kuhn menar att vetenskapliga samfund utgörs av medlemmar som har gemensamma element i deras vetenskapliga utbildning, ser sig själva och av andra som ansvariga för att uppnå vissa kunskapsmål, och tränar upp sina efterföljare. Dessa samfund karakteriseras även av mycket kommunikation mellan medlemmarna och en samstämmig syn eller bedömning när det berör ämnen inom deras profession, dvs. de delar ett visst paradigm eller disciplinär matris/set av paradigm, vilket beror på att de utgår från samma litteratur och forskning. Paradigm kan sägas innehålla samma gemensamma symboliska generaliseringar, och kan även hänföras till andra områden än endast det vetenskapliga. Paradigm är inte statiska, utan skiftas i takt med ny forskning, nya rön och nya teknologier (Kuhn 1977).

Diskurser som en maktkamp

Foucault (2000) menar att det finns flera diskurser, och att varje diskurs har en viss rationalitet som kan analyseras. Foucault (2008) menar vidare att diskurser innehåller upprättade och stabiliserade funktioner som reproduceras, men präglas även av en maktkamp. Foucault menar att maktförhållanden är inneboende inom en

diskurs och det pågår en maktkamp i diskursens arena. Foucault ser diskursen som ett ”strategiskt fält ” och ”ett vapen för makt, kontroll, underkuvande, kvalificering och diskvalificering (och därmed) föremål för en grundläggande strid” (Foucault 2008, s.182). Bergström och Boréus (2012) sammanfattar denna sida av Foucaults syn på diskurs på ett bra sätt: ”En diskurs kan beskrivas som ett regelsystem som legitimerar vissa kunskaper men inte andra och som pekar ut vilka som har rätt att uttala sig med auktoritet. Diskurser har också ett dynamiskt inslag eftersom regler i dem förändras.” (Bergström & Boréus 2012, s. 358)

Kategorisering

Berger och Luckmann (1966) menar när en människa kommer i kontakt med en annan människa skapas ett utbyte av mening, utifrån hur man tolkar den andre och situationen, utifrån ens egna uppfattning av verkligheten. Människor tenderar att typifiera eller kategorisera andra utifrån olika kategorier, t.ex. en man, en kvinna, en glad person, en ledsen person, en Europé osv (Berger & Luckmann 1966). För att koppla detta till studiens syfte, kan det sägas att föräldrar kategoriseras som bristfälliga eller icke-bristfälliga föräldrar i olika rättsfall, samtidigt som dessa kategorier kan brytas ner i ytterligare grupperingar genom olika problemområden föräldrar anses ha (exempelvis missbruksproblematik, psykisk ohälsa, m.m) eller större kategorier som kön, klass, eller etnicitet, som diskuteras längre ner.

Kategoriseringarna påverkar hur man uppfattar personen och tolkar deras handlingar, enligt Berger och Luckmann, men menar att dessa kategorier inte är statiska, och kan ändras utifrån ens upplevelser. Tills motsatsen bevisas, ses dock typifieringarna som giltiga och avgörande, vilket innebär att ju längre ifrån personen man är, desto mindre chans är det att ens typifieringar förändras. Sociala strukturer är därmed en summa av typifieringar Berger och Luckmann (1966).

Foucault (2000) menar att det finns uppdelande praktiker inom en diskurs som gör att människor delas upp i kategorier, t.ex den sjuke vs friske, de kriminella vs en bra människa, de vansinniga vs de förnuftiga. Foucault menar att det innebär att individer tolkas som sin kategori, dvs. att kategorin utgör deras identitet och blir något som de själva måste erkänna eller identifiera sig med, eller som andra måste erkänna som en egenskap hos dem. Detta, enligt Foucault, är en form av makt som gör individen till maktens subjekt, genom att utsätta individen för kontroll. Makten uttrycks genom att individens identitet knyts till en viss kategori av andra, men även hos individen själv. På grund av maktstrukturer i samhället och kategorisering, utsätts de som ses som avvikande för kontroll och en form av disciplinering, exempelvis ska den sjuke botas, den kriminella låsas in eller behandlas osv. Diskursen gör att människor, genom att identifiera sig som sin kategori, även självdisciplineras. (Foucault 2000).

Mattsson (2015) lyfter att kategorier är ett analytiskt begrepp och avser en konstruerad grupp utifrån att de ses ha någonting gemensamt. Grupperingar skapar en form av logik, menar Mattsson, och används för att ordna världen och göra den begriplig. I socialt arbete, exempelvis, skapas kategorier för att förstå vilka man jobbar med i olika områden som fattigdom, missbruk och kriminalitet, vilket gör att klienterna kategoriseras som fattiga, missbrukare eller kriminella. Mattsson menar, som Foucault, att skapandet av kategorier är problematiskt eftersom det är en konstruktion som utgörs av en föreställning som tillskrivs viss grupp. Det är skillnad på att aktivt välja en kategoritillhörighet själv, eller tillskrivas en kategori av andra, vilket blir tvingande i bemärkelsen att människor tillskrivs egenskaper som tenderar att stereotypifiera dem, som missbrukare, psykiskt sjuka, eller hemlösa. I socialt arbete riskerar de som har sociala problem att kategoriseras som sitt sociala problem, eftersom de tillhör en marginaliserad grupp. (Mattsson 2015)

Makt och kategorierna kön, klass och etnicitet

Mattsson (2015) menar att samhället präglas av maktstrukturer som påverkar villkor och möjligheter för olika grupper som människor kategoriseras i, vilket skapar ojämlikhet och diskriminering. Några stereotypifierande kategorier som Mattsson (2015) nämner är kön, klass eller etnicitet. Mattsson menar att människors möjligheter i samhället blir olika beroende på om de är kvinnor eller män, arbetar- eller medelklass, har ’svensk’ bakgrund eller har invandrat till Sverige, m.m. eftersom vissa konstrueras som ”normen” och andra som ”avvikande”, eller ”den andre”. Mattsson menar, likt Foucault, att maktstrukturerna än en integrerad del av samhället och bärs upp av människor. Endast de som anses bryta mot deras ordning ifrågasätts, inte maktstrukturerna. Samhällets maktstrukturer återskapas och upprätthålls, t.ex i det sociala arbetet och på arenor som domstolar (Mattsson 2015). Överordnade grupper har företräde att tolka eller definiera hur världen ska tolkas, har tolkningsföreträde, på grund av deras maktposition (Mattsson 2015).

Det är grupper som har makten i samhället som producerar vetenskap och kunskap, genom deras specifika ”blick” och därför kommer kunskapen som produceras att tjäna maktens intressen i en symbios av makt/kunskap. Kunskapen förmedlar en bild av världen som gynnar makten och sätter ramarna för vad som är möjligt för människor att tolka, tänka och förstå. Mattsson menar att när det gäller socialt arbete i synnerhet, upprätthålls normalitet och skiljelinjen mellan vad som avses vara normalt och avvikande genom lagstiftning, organisationer och den enskilde socialarbetarens uppfattning (Mattsson 2015). Klienter i socialt arbete representerar det avvikande, vilket är viktigt för att resten av samhället ska uppfattas som normalt och välfungerande, menar Mattsson (2015).

Betydelsen av kategorin ”kön”

Begreppet kön som Mattsson (2015) och många andra teoretiker använder sig av, som numera har blivitvedertaget, utgår från tanken att kön inte är biologiskt fixerat i mäns och kvinnors kroppar, utan är en social konstruktion som skiftar beroende på social, historisk och kulturell kontext. Som kvinna eller man kan man med andra ord uppfattas och uppfatta sig själv på olika sätt beroende på olika sammanhang. Vad som definieras och uppfattas som kvinnligt respektive manligt varierar över tid och skapas genom förväntningar och normer kring vad kvinnor och män antas vara och är något människor socialiseras in i och därmed ser som naturligt, enligt Mattsson. Författaren, likt många andra feministiska forskare, menar att samhället präglas av en maktordning där kvinnor är underordnade och män är överordnade. Män har mer tillgång till makt och maktrelationer till skillnad från kvinnor, som utesluts systematisk ur maktpositioner. Mattsson menar vidare att mannen är normen eftersom han inte ifrågasätts eller definieras som kön på samma sätt som kvinnor. Män ses som könsneutrala medan kvinnor synliggörs som kvinnor och avvikare genom bl.a. kategoriseringen och dikotomin man-kvinna. Motsatsparen upprätthålls genom att olika förväntningar och stereotypa uppfattningar, som dessutom är hierarkiska. Dessa ses som ”binära oppositioner” (Mattsson 2015), eftersom de är bundna till varandra och konstruerar varandra genom att den ene ses som den andres motsats (Mattsson 2015).

Betydelsen av kategorin ”klass”

Mattsson (2015) menar klassbegreppet har traditionellt syftat på de ekonomiska villkoren som olika grupper har haft, men att dessa grupper inte är så homogena i dagens komplexa västerländska samhällen. Det som är gemensamt för klassteorier, enligt Mattsson, är uppfattningen att det finns en hierarkisk ordning och maktrelationer mellan samhällsgrupper. Enligt Mattsson finns det två traditioner