Asylsökandes erfarenheter av aktiviteter i vardagen under asylprocessen

Asylsökandes erfarenheter av aktiviteter i

vardagen under asylprocessen

Asylumseeker´s experiences of occupations in daily

life during the asylumprocess

Examensarbete; Grundnivå, 15hp Vårterminen 2019

Huvudområde: Arbetsterapi

Institutionen för hälsovetenskaper, Örebro universitet

Handledare: Sofia Tavemark, Leg. Arbetsterapeut, Örebro universitet Examinator: Marie Holmefur, universitetsprofessor, Örebro universitet

Examensarbete omfattande 15 högskolepoäng inom ämnet

arbetsterapi

Svensk titel: Asylsökandes erfarenheter av aktiviteter i

vardagen under asylprocessen

Engelsk titel: Asylumseeker´s experiences of occupations in

daily life during the asylumprocess

Författare: Corinne Ekberg

Datum: 2019‐06‐11

Antal ord: 9187

Abstrakt

2015 var starten på en flyktingvåg i Europa. Sverige mottog då 163000 asylsökande. Asylprocessen är ofta en lång process. Syftet med studien är att beskriva asylsökandes erfarenheter av aktiviteter i vardagen under

asylprocessen. Datainsamlingen gjordes genom intervjuer med nio män, boendes på stödboende. Inklusionskriterier var att deltagarna skulle vara över 18 år och befinna sig i asylprocessen. Deltagarna intervjuades med hjälp utav

semistrukturerade intervjuer. Data analyserades med hjälp utav innehållsanalys och resultatet presenteras utifrån de fem kategorier som framkom: Ett nytt land,

Boendets betydelse för aktivitet, Aktiviteter i skolan, Ekonomins betydelse för aktivitet och Nätverkets betydelse för aktivitet. Resultatet av studien visade på att

deltagarna hade tillgång till en variation och bredd av aktiviteter, men att det fanns både möjligheter och begränsningar i att kunna utföra aktiviteterna. Slutsatsen är att vara asylsökande begränsade till viss del möjligheterna att delta i meningsfulla aktiviteter, men också att asylsökande använder meningsfulla aktiviteter som strategi för ökad hälsa och välmående under asylprocessen

Sökord: Asylumseekers, Occupational justice, Activity, Occupational therapy, Refugees.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 4

2. Bakgrund ... 4

2.1.1 Vem är flykting? ... 4

2.1.2 Asyl och att vara asylsökande ... 5

2.2. Arbetsterapi, aktivitet och hälsa. ... 5

2.2.1. Meningsfulla aktiviteter ... 6

2.2.2. Arbetsterapeuters arbete med asylsökande i Sverige/utomlands…..7

2.2.3 Asylsökandes rätt till aktivitet ... 8

2.3.1 Tidigare forskning ... 9 2.3.2 Problemformulering ... 9 3. Syfte ... 10 4. Metod ... 10 4.1. Urval ... 10 4.2. Datainsamling ... 11 4.3. Databearbetning ... 11 4.4. Etiska aspekter ... 12 5. Resultat ... 13

5.1. Ett nytt land ... 13

5.2. Boendets betydelse för aktivitet... 15

5.3. Aktiviteter i skolan ... 17

5.4 Ekonomins betydelse för aktivitet ... 18

5.5. Nätverkets betydelse för aktivitet ... 19

6. Resultatdiskussion ... 21 7. Metoddiskussion ... 23 8. Slutsats ... 26 9. Referenser ... 27 10.Bilaga……….33

1. Inledning

Den lilla pojken som flöt upp på land nära Bodrum, vid Turkiska

medelhavskusten hette Aylan. Han är en av de tusentals som fått sätta livet till på Medelhavet för drömmen om ett bättre liv. Bilden lämnade få oberörda och var starten på den flyktingvåg som kom hösten år 2015. År 2015 ansökte 163 00 personer om asyl i Sverige. I mars år 2019 var prognosen att totalt 21000 kommer att söka asyl (Migrationsverket, 2019a). Många flyr undan krig, svält och fattigdom, andra vill få en fristad fri från förföljelse och förtryck, många bryter upp från sin familj, sina vänner och lämnar allt bakom sig, en del har upplevt svåra traumatiska händelser. Gemensamt är att de under asylprocessen ofta förpassas till ett ingenmansland, en väntan, ovisshet och oro för familjen i hemlandet. Intresset att forska kring asylsökandes möjligheter till aktivitet har väckts genom ett eget arbete kring asylsökande, samt en tro att

arbetsterapeuters kompetens skulle kunna vara till stor nytta inom andra

områden i samhället där arbetsterapeuten vanligtvis inte verkar. Det behövs mer forskning kring asylsökandes egna upplevelser kring deras situation. På så vis skulle arbetsterapeutens roll i arbetet med målgruppen kunna bli tydligare och arbetsterapeutens roll stärkas i arbetet med asylsökande som målgrupp. Författaren har därför valt att fokusera på asylsökandes egna erfarenheter av aktiviteter i vardagen under asylprocessen

2. Bakgrund

2.1.1 Vem är flykting?

Enligt flyktingkonventionen, svensk lag och EU-regler räknas en person som flykting om denne förföljs på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp (Migrationsverket, 2019b). År 2003 räknade man att ca 20 miljoner människor var på flykt enligt United Nations High Commissioner for Refugees [UNHCR]. År 2019 var siffran 69 miljoner människor som just nu befinner sig på flykt från krig, förföljelse, våld och terror. De flesta av dessa människor befinner sig på flykt i sitt eget land eller i grannländerna [UNHCR, 2019].

2.1.2. Asyl och att vara asylsökande

Asyl definieras som det skydd som ett land, i detta fall Sverige, kan ge en medborgare som har flyktingstatus enligt utlänningslagen (SFS 2005:716). De personer som söker asyl kallas för asylsökande och väntar på ett beslut från migrationsverket. Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention som säger att varje individs ansökan om asyl prövas individuellt. I Juli år 2016 genomfördes en lagändring som innebar att möjligheten för en flykting att få permanent uppehållstillstånd reducerades. Lagen innebär att individen kan få olika status, alternativt skyddsbehövande får ett tillfälligt uppehållstillstånd (TUT) som varar i 13 månader. Individen kan även få statusen flykting som ger TUT i 3 år, varpå hen kan söka om förlängning av TUT. Om personen under denna tid har fått jobb och kan försörja sig finns möjlighet att ansöka om ett permanent

uppehållstillstånd som innebär att personen har rätt att uppehålla sig permanent i Sverige (Migrationsverket, 2019c). Migrationsverket hänvisar den asylsökande till ett boende under tiden som den asylsökande väntar på beslut och som asylsökande finns inte möjligheten att välja var personen vill bo om man vill ha hjälp utav migrationsverket. Kommunerna tog över ansvaret från staten när det gäller ensamkommande flyktingbarn år 2006. Lagen om mottagande av

asylsökande reglerar mottagandet (SFS 1994:137). Är individen under 18 år så räknas denne som ensamkommande barn och har därmed rätt till skolgång enligt skollagen precis som andra barn i Sverige (SFS 2010:800). Asylsökande barn har rätt till hälso- och sjukvård på samma villkor som andra barn som bor i Sverige (SFS 2008:344).

2.2. Arbetsterapi, aktivitet och hälsa

Ett av arbetsterapins huvudfokus är att möjliggöra aktiviteter utifrån individens önskan och behov samt att motivera individen till aktivitet. Begreppet aktivitet kan vara svårdefinierat. Kielhofner (2012) menar att begreppet syftar på arbete, lek och aktivitet i dagliga livet inom ramen för den tidsmässiga, fysiska och sociokulturella kontexten. Individers aktivitetsmönster är på så vis beroende av det livssammanhang och den fas i livet de befinner sig i. Asylprocessen kan ha en stor påverkan på individens naturliga aktivitetsmönster beroende på att de befinner sig i en helt ny livsfas och det sker en aktivitetsförlust då de befinner sig

i ett helt nytt livssammanhang (Ellegård & Wihlborg, 2001). Tidigare självklara aktiviteter från hemlandet förändras eller försvinner. Enligt den

arbetsterapeutiska etiska koden (2005) så innebär aktivitet ”en persons utförande av en uppgift eller handling”. Enligt The Canadian Model of

Occupational Performance (CMOP) finns en grundtanke om att vi människor behöver aktivitet. Utförandet utav aktiviteter enligt CMOP är ett resultat mellan människa, omgivning och aktivitet. Arbetsterapeutens uppgift är stöttande och motiverar personer till delaktighet i utförandet utav aktiviteter. Att kunna delta i aktivitet utifrån sina egna förutsättningar och på så vis kunna leva ett

tillfredställande liv är av ytterst vikt inom arbetsterapin (Kielhofner, 2012). Inom arbetsterapin är ett av grundantagandena att hälsan främjas hos personer som engagerar sig i aktiviteter (Trimboli & Taylor, 2016). Definitionen av hälsa innefattar både fysisk och psykisk hälsa, hur personen själv skattar sin hälsa, hur individen känner samhörighet och känner en ekonomisk trygghet (Hammell & Iwama, 2012). Enligt WHO (1998) så är hälsa en grundläggande rättighet och en förutsättning för att kunna leva det liv personen själv vill. Hälsan är inte bara viktig för den enskilda individen utan även för vårt samhälle och den

ekonomiska tillväxten. Inom arbetsterapin finns en övertygelse om att

människan i grunden är aktiv och att meningsfulla aktiviteter kan skapa och ge hälsa till individen (Eklund et.al, 2010).

2.2.1. Arbetsterapi och meningsfulla aktiviteter

Enligt Nyman och Fisher (2007) skiljer sig arbetsterapeuten från andra professioner inom hälso- och sjukvård genom att hen utgår från meningsfulla aktiviteter. Det är detta som gör arbetsterapi unik. Fokus ligger på meningsfulla aktiviteter som möjliggör ett så fullgott liv som möjligt för att personen på så vis ska kunna vara en del av samhället. Meningsfulla aktiviteter påverkar således inte endast på individnivå utan även på samhällsnivå (Durocher, Gibson & Rappolt, 2013).Meningen med aktiviteten kan vara personlig men också något som vi kan dela med andra i vår omgivning (Christiansen & Baum, 2005). En persons värderingar och intressen styr det vi väljer att göra och vad som blir meningsfullt. Arbetsterapeutens uppgift är att tillvarata individens värderingar,

vad som är meningsfullt för individen att göra, se till individens intresse och se till de egna förmågor som individen innehar (Kielhofner, 2012).

För att en aktivitet ska anses som meningsfull för en individ är det viktigt att aktiviteten har ett syfte och att individen är engagerad (Hammel, 2004). Vad som är meningsfullt för en individ behöver inte vara det för en annan och upplevelsen av aktiviteten blir därmed subjektiv Meningsfullheten i en aktivitet kan kopplas till det känslomässiga värde aktiviteten innebär för individen. Aktiviteters betydelse skiftar under en människas liv, beroende på i vilken livs-fas individen befinner sig. Aktivitet förbereder en individ och förser den med färdigheter för att uppnå välmående både fysiskt och psykiskt (Eklund et al., 2010)

2.2.2. Arbetsterapeuters arbete med asylsökande i Sverige och utomlands

För arbetsterapeuter i Sverige är flykting och integrationsfrågor ett nytt arbetsfält. Ur ett internationellt perspektiv finns mer forskning och större erfarenhet av att som arbetsterapeut arbeta med flyktingar och integration inom olika arenor än vad som görs i Sverige. I Norge har asylsökande tillsammans med arbetsterapeuter använt sig utav teater för att gestalta sina erfarenheter

(Horghagen & Josephsson, 2010). I Australien har arbetsterapeuter arbetat aktivt med åtgärdsprogram för skolelever med flyktingbakgrund (Copley, Turpin, Gordon & McLaren, 2011). Ett annat exempel är arbetsterapeuters arbete med barn som överlevde kriget i Kosovo. Programmet syftade till att förebygga framtida psykisk ohälsa (Simó-Algado, Mehta, Kronenberg, Cockburn & Kirsh, 2002). Vid sökning på svensk forskning är den mycket begränsad. Det finns dock artiklar som visar på att intresset och möjligheterna för

arbetsterapeuten att arbeta med målgruppen asylsökande ökar. I tidningen Arbetsterapeuten (2016) fokuseras artiklarna kring ämnet arbetsterapi och migration. En av artiklarna berättar om en enhet som inriktar sig på

rehabilitering och samverkan med arbetsförmedlingen, med fokus på kulturella möten och kommunikation. Där fokuserar arbetsterapin på rehabilitering och samverkan med arbetsförmedlingen, men har även börjat intressera sig för kulturella möten och kommunikation. Arbetsterapeuterna arbetar med förståelsens för individens kulturella bakgrund för att kunna tillgodose individens egen önskan och behov av aktivitet. Vidare har de utvecklat en

webbutbildning om migration, psykisk ohälsa och trauma riktat mot personal som möter målgruppen (Alexandersson, 2016, mars). Inom en annan

verksamhet jobbar arbetsterapeuten med att coacha personalen på asylboende för att hitta individernas mål och göra målen mätbara (Sivertsson, 2016, mars). Det finns även beskrivning av hur arbetsterapeuten på ett boende för

asylsökande använder arbetsterapeutiska metoder för att skapa gemensamma aktiviteter för att mötas i gemenskap och se likheter människor emellan (Sivertsson, 2016, mars).

2.2.3. Asylsökandes rätt till aktivitet

Rätten till aktivitet innebär att en individ har rätt att delta, engagera sig i och utföra aktiviteter som är meningsfulla för individen (Durocher et al., 2013). Wilcock och Townsend (2004) menar att rätten till aktivitet bör utgå ifrån personens egna behov och förmåga. Individen ska själv utifrån dessa behov och sin förmåga kunna välja vilka aktiviteter de vill delta i och individen har också rättigheter att få stöd i att kunna utföra aktiviteterna. Aktivitetsberövande, aktivitetsutanförskap och aktivitetsobalans är tre viktiga begrepp när man tittar på aktivitetsorättvisor och kan påverka hälsan i en negativ riktning.

Aktivitetsberövande beskrivs som ett tillstånd där individen hindras från att delta

eller att utföra aktiviteter som är meningsfulla för dem pga. av yttre förhållande och begränsningar (Whiteford, 2005). Detta är vanligt bland individer som anses som utsatta eller minoriteter i vårt samhälle. Asylsökande kan räknas in i denna grupp av personer. Problemet uppstår inte som ett enstaka fenomen utan är globalt förekommande. Steindl, Windin & Runge (2008) menar att under asylprocessen får individen för mycket tid över för att tänka, inga verktyg att utföra aktiviteter och en del lider av följderna av trauma. Skillnaden inom den ekonomiska, sociala och kulturella sfären är bidragande faktorer till utanförskap och leder på sikt till att individen berövas möjligheten till meningsfulla

aktiviteter (Whiteford, 2005). När en individ ägnar sig åt aktiviteter som inte överensstämmer med dennes normala aktivitetsrepertoar, kan

aktivitetsutanförskap uppstå. Individen kan uppleva stress, tristess och

frustration. Individen känner att dess vardag saknar meningsfullhet och syfte. Individen har eller engagerar sig i aktiviteter som de inte värdesätter eller

känner är viktiga för dem, de skapar ingen meningsfullhet i deras liv (Townsend et al., 2004). Whiteford (2014) menar att när en individ spenderar tid med att utföra aktiviteter som saknar mening, förminskas individens självkänsla och på längre sikt skadas individens identitet. Aktivitetsobalans innebär att det finns obalans både på individnivå och på samhällsnivå. Individer som har få eller inga aktiviteter riskerar att utveckla psykisk och fysisk ohälsa på grund av för lite fysisk, mental och social stimulans. Även att ha för många aktiviteter kan medföra en aktivitetsobalans (Townsend et al., 2004).

2.3 Tidigare forskning och problemformulering

Tidigare forskning visar på att aktiviteter kan påverka individens hälsa och välmående positivt (Lintner, & Elsen, 2017; Eklund, 2010; Hammel & Iwama 2012). Den forskning som finns visar ett tydligt samband mellan aktivitet, hälsa och välbefinnande samt att det finns ett samband mellan aktivitet social

integration och skapandet av en individs identitet (Burchett &

Matheson, 2010; Ingvarsson, Egilson, Skaptadottir, 2016; Lintner & Elsen, 2017). En studie utförd av Wieland, Tiedje, Mohamed, Formea, Rigeway, Asledy, Boyum, Weis, Nigon, Patten & Sia (2015)visar på att flyktingar som har deltagit i

aktiviteter tillsammans med andra i samma situation känt sig delaktiga i sitt nya land. Det innebar att dessa flyktingar fick bättre struktur på sin dag, bättre vanor och rutiner under en dag samt att de även upplevde en större social samhörighet tillsammans med andra. På så vis förbättrades även deras hälsa och de hade personer runtomkring sig i samma situation och som upplevt samma sak som dem själva. De upplevde även en förbättrad hälsa vid utförandet av aktiviteter. Trots det finns det lite forskning som belyser asylsökande och aktiviteter i Sverige. Litteraturgenomgången visar att den forskning som gjorts ofta är gjord utifrån andra professioner som t ex. ur ett psykologiskt, pedagogiskt eller sociologiskt perspektiv. Ofta beskrivs migration ur mottagarlandets perspektiv med fokus på flyktingars mentala hälsa och effekterna av att vara flykting (Goosen, Stronks & Kunst, 2011; Bronstein & Montgomery, 2011; El-Shaarawi, 2015). Forskning kring asylsökandes egna erfarenheter av aktiviteter i vardagen under sin asylprocess blir värdefull då den ökade migrationen innebär många och stora utmaningar för olika aktörer i samhället och för arbetsterapin är det en

relativt ny målgrupp. Det blir därför viktigt att beskriva asylsökandes egna subjektiva erfarenheter kring aktiviteter.

3. Syfte

Syftet med denna studie är att beskriva asylsökandes erfarenheter av aktiviteter i vardagen under asylprocessen.

4. Metod

Studien har en kvalitativ ansats, (Kvale & Brinkman, 2009), då syftet med studien är att undersöka deltagarens egna erfarenheter. För att samla in data genomfördes individuella intervjuer med deltagarna. Data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys med fokus på manifest innehåll. Detta innebär att man fokuserar på det som sägs i intervjuerna och där fokus låg på att fånga

asylsökandes erfarenheter av aktiviteter under asylprocessen (Lundman & Hällgren-Granheim, 2012).

4.1. Urval

Urvalet gjordes utifrån studiens syfte (Kvale et al., 2009). Inklusionskriterier var personer som var ensamkommande flyktingbarn år 2015 eller senare, var över 18 år eller äldre och befinna sig i asylprocess när intervjun genomfördes, samt ha tillräckliga språkkunskaper för att läsa informationsbrev och genomföra intervjun på svenska. Informationsbrev med information om studiens syfte, tillvägagångsätt och etiska aspekter lämnades till två enhetschefer på stödboenden för asylsökande ungdomar. De förmedlade senare

informationsbrevet till potentiella deltagare som föll inom inklusionskriterierna. Deltagarna fick information om att de när som helst kunde avbryta studien och de fick även skriva under en samtyckesblankett. Totalt tillfrågades elva personer om deltagande varav nio personer samtyckte till att delta. Samtliga deltagare var män och kom från Afghanistan, Eritrea, Irak och Syrien och bosatta på 2 olika stödboende för asylsökande i en större kommun i Sverige.

4.2. Datainsamling

Datainsamling skedde med hjälp utav semistrukturerade intervjuer.

Semistrukturerade intervjuer är en lämplig metod för att deltagarna ska kunna få möjlighet att återge sina egna erfarenheter med sina egna ord (Lundman et al., 2012). Intervjuerna genomfördes på svenska och utgick från en frågeguide (bilaga 1) med huvudfrågor och följdfrågor som svarade på syftet.

Intervjuerna genomfördes på en plats som deltagarna kände sig bekanta och bekväma med. Varje intervju spelades in via ljudfil på mobiltelefon. Intervjuerna varade ca 30-60 min.

4.3. Databearbetning

Data bearbetades utifrån en kvalitativ innehållsanalys med fokus på det manifesta innehållet (Lundman et al., 2012). Alla intervjuer transkriberades ordagrant utav författaren i nära anslutning till varje intervju Först lästes hela texten igenom för att få en helhet och kunna plocka ut meningsenheterna utifrån syftet. Meningsenheterna kondenserades sedan. Detta innebär att materialet kortas ner och görs mer lätthanterligt och det mest centrala materialet bevaras. Efter meningsenheterna kondenserats tilldelas de sedan en kod som kort

beskriver innehållet. Koderna jämfördes sedan för att kunna urskilja likheter och skillnader. Koder med liknande innehåll bildade kategorier.

Tabell1: Exempel från dataanalysen

Meningsenhet Kondensering Kod Kategori

”Att bo tillsammans med andra här på boendet är jobbigt ibland och bra ibland. Jag har inte någon plats att vara själv och ibland blir det bråk. Men det är bra också det finns alltid en vän och vi firar jul och nyår tillsammans vi träffas, dansar och lagar mat

tillsammans. Precis som vi gjorde hemma”

Det är påfrestande att bo tillsammans med andra då det inte finns tillgång till att kunna vara själv, men samtidigt finns det gemenskap och vänner och vi kan göra saker som vi gjorde hemma.

Boendet skapar både möjligheter och hinder till aktiviteter

Boendemiljön påverkar aktivitet

”Även fastän jag inte orkar gå till skolan eller jag inte vet ifall jag får stanna är skolan viktig. Jag lär mig språket och träffar nya kompisar och jag tänker på annat än familjen och oroar mig mindre.

Skolan bidrar till språkinlärning

delaktighet, gemenskap samt orostankar och stress minskar.

Skolans aktiviteter möjliggör Integration, delaktighet och bättre hälsa Aktiviteter i skolan minskar oron

Bryman (2012) menar att forskaren måste ta ett stort ansvar och överväga fördelarna med studien mot de eventuella etiska risker som kan uppstå. Det finns fyra krav som forskaren ska ta hänsyn till: konfidentialiteskravet, som innebär en garanti för att deltagaren inte kommer att kunna identifieras i

examensarbetet och att materialet som spelas in endast kommer att användas till studien. Detta gjordes genom att information gavs både muntligt och skriftligt kring hur materialet skulle förvaras och även att materialet kommer att förstöras efter att studien är godkänd. Det andra kravet är samtyckeskravet där det trycks på vikten av att få ett samtycke från deltagarna. De fick information om att det var frivilligt att delta. Deltagarna fick skriva under på att de ville delta, men de blev också informerade om att de när som helst kunde avbryta studien om så önskades. Det tredje kravet är informationskravet som innebär att forskaren är tydlig med information kring studiens syfte. Detta gjordes genom att

enhetscheferna och deltagare fick ta del av informationsbrevet. Vid genomförandet av studien var det viktigt att deltagarna skulle förstå

informationen korrekt då deras modersmål inte är svenska. Detta gjordes genom att deltagarna fick tydlig information kring studien och deras deltagande, både skriftligt och muntligt. All skriftlig information samt samtyckesblankett var på lättläst svenska. Det fanns även möjlighet att återkomma till författaren ifall det fanns några oklarheter. Det fjärde kravet, nyttjandekravet, uppnås genom att informera deltagarna om att materialet endast kommer att användas i aktuell studie. Det fanns en stor misstro hos flera av deltagarna att materialet skulle användas av olika myndigheter som sedan kunde påverka deras asylprocess. Det

blev viktigt för författaren att vara tydlig med studiens syfte och konfidentialitet då författaren i sin tidigare roll inom socialtjänsten var bekant för en del av deltagarna. Risken är att deltagarna känner en obalans i makt och att deltagaren upplever en beroendeställning gentemot författaren och därmed även en

skyldighet att ställa upp i studien eller svara på ett visst sätt på intervjufrågorna.

Ytterligare risk för deltagarna att delta i studien skulle kunna vara att många minnen väcks till liv som är svåra att samtala om och inte är bearbetade för deltagarna, men nyttan av studien ansågs större då nyttan för deltagaren av att delta i studien var att skapa en förståelse för asylsökandes erfarenheter av aktiviteter i vardagen under asylprocessen. Detta skulle kunna vara kunskap som är viktig för arbetsterapeuten i arbetet med asylsökande, speciellt då målgruppen är ett nytt arbetsfält inom arbetsterapin och forskningen är begränsad inom området.

5. Resultat

Syftet med denna studie är att beskriva asylsökandes erfarenheter av aktiviteter i vardagen under asylprocessen.

Ekonomins betydelse för aktivitet, samt Nätverkets betydelse för aktivitet

5.1. Ett nytt land

Flykten till ett nytt land innebar att flera av deltagarna befann sig i en ny kontext där deras roller inte längre var självklara och i ett sammanhang där deras normala aktivitetsrepertoar ändrats drastiskt jämfört med hemlandet. Flera var vana vid att jobba från tidig ålder och vissa saknaden att inte ha den möjligheten här.

”Jag började jobba när jag var åtta år. Jag skulle vilja jobba här också, men det finns inte samma jobb här och man måste gå i skolan för att få ett jobb”.

Att befinna sig i ett nytt land, långt hemifrån från familj och vänner innebar också att det var svårt att motivera sig till att göra aktiviteter. De kände skuld och skam för dem de lämnat bakom sig samtidigt som det fanns en stor saknad efter familjen. Deltagarna upplevde en stor oro inför framtiden och hur den kommer att bli. Väntetiden på uppehållstillstånd har varit lång för samtliga och skapade en inre oro, stress och ångest som i sin tur påverkade hälsan negativt. Detta kunde leda till en känsla av meningslöshet i livet, vilket i sin tur gjort vissa av deltagarna inaktiva. ”Jag tänker varje dag, varje minut på hur jag ska få stanna. Jag kan inte åka tillbaka, det går inte. Det går inte. Jag har inget liv där. Jag dör hellre. När jag tänker på det blir det svårt att vara glad och jag vill ligga i min säng och gråta. Inget har meningen. Livet är inte kul. Då är det inte heller roligt att spela spel eller träna, jag orkar inte”

En aktivitet som blev viktig i väntan på besked var att försöka hålla kontakt med sina familjer via sociala medier. Internetuppkopplingen i hemlandet var ofta dålig och det var svårt att komma fram vilket kunde skapa större oro av att någonting hade hänt med familjen i hemlandet. Det var också dyrt att ringa eller att använda internet för familjerna i hemlandet. Att samtala med familjen och vänner var något som deltagarna uttryckte att de skulle vilja göra oftare.

”Jag har bestämt tid en dag varje vecka med min mamma så att jag kan skypa med familjen. Jag blir jätteglad att prata med mamma och min bror men också ledsen för att jag saknar dem och skulle vilja prata oftare.

I väntan på uppehållstillstånd och för att försöka skapa sig ett liv i Sverige utifrån de förutsättningar som fanns för deltagarna så använde flertalet av dem aktivitet för att skingra sina tankar och sin oro för familj och framtiden. Det kunde vara aktiviteter både tillsammans med andra eller en aktivitet man utförde själv.

”Jag vill egentligen bara ligga i min säng hela dagen ibland, jag känner mig trött. Men då försöker jag hitta på något. Jag ringer några kompisar och

spelar fotboll eller så lyssnar jag på musik, musik är jätteskönt när man är ledsen”

5.2. Boendets betydelse för aktivitet

Deltagarnas boende utgjorde både en möjlighet och hinder till att delta i aktivitet. Stödboendet verkade hindrande för deltagarna genom att de asylsökande bodde med personer som de själva inte valt att dela hem med. Flertalet delade rum med någon annan boende. De flesta kom överens, men det upplevdes ändå som trångt och påfrestande, speciellt kring de vardagliga aktiviteterna som deltagarna var tvungna att utföra såsom disk, tvätt och städ. Alla skötte inte det och då uppstod det konflikter. Vissa deltagare fick då ägna tid åt att städa efter andra, en aktivitet som ansågs som ett måste men inte var meningsfulla för dem. Det fanns inte heller möjlighet att utföra de aktiviteter som önskades på boendet pga. begränsningar i att kunna ha en privat sfär där deltagarna fick möjlighet att få vara ifred. Deltagarna beskrev att de aktiviteter de hade velat kunna utföra i större utsträckning var att läsa läxor, utöva sin religion eller att kunna prata med sin familj ostört.

”Det var en påfrestning om jag ville be eller att studera, att kunna prata i telefon privat, få vara ifred då en del delade rum. Det var svårt att få ett privatliv. Jag kan inte alltid göra de saker jag vill för jag måste tänka på andra som jag bor med. Man vill inte störa andra och försöker göra saker utanför boendet istället”.

Deltagarna stödboenden var lokaliserade i närheten av stadskärnan och det fanns bra tillgång till kommunikationsmedel. Stödboendet tillhandahöll busskort för att möjliggöra resande till olika aktiviteter.

”Det som är bra att bo här är att det är nära till saker. Jag kan bara gå ut

om jag vill och så finns det saker att göra. Jag kan inte bo på landet med långt till allt, det blir tråkigt”.

Stödboendet hade även andra aktiviteter som de anordnade eller stöttade. En av dessa aktiviteter var gymkort som de boende kunde få låna. En annan aktivitet på ett av stödboendena var läxläsning i grupp två gånger i veckan där en frivilligorganisation kom och hjälpte till. Båda boendena anordnade olika utflykter exempelvis resor till nöjespark, picknick eller någon form av evenemang som personal och boende bestämt tillsammans. Detta var ofta mycket uppskattat och välkommet avbrott i vardagen. Båda stödboendena använde kommunala idrottshallar för att kunna möjliggöra aktiviteter i form av fotboll eller basket.

”Varje år åker vi till nöjespark. Det är jätteroligt. Jag hade aldrig åkt

karuseller förut. Det finns inget sånt i mitt hemland”

Boendet försökte även skapa struktur och rutiner i deltagarnas vardag med hjälp utav olika aktiviteter i vardagen. Det fanns bestämda dagar för matlagning till hela gruppen, städdag och bestämda tvättider. Det fanns även hus-möte som en aktivitet varje vecka, där de boende fick lyfta viktiga frågor och önskemål om aktivitet de ville göra eller ändra på. Detta skapade delaktighet och en känsla av att kunna påverka sin situation.

”Vi måste städa och laga mat när det är vår tur. Det är ganska skönt att ha sin dag och veta att man har något att göra. Man har vant sig, vi har gjort detta i fyra år nu. Jag kommer nog ha samma städdag när jag flyttar härifrån”.

Att bo tillsammans på stödboende upplevdes även som en möjlighet att kunna delta i aktiviteter tillsammans med de som bodde där och samtidigt lärde de känna varandras vänner och kontakter knöts. På boendet skapades även möjligheter till aktiviteter som deltagarna ägnat sig åt i sina hemländer. Att samlas kring mat hade varit en viktig aktivitet i hemländerna. När helgen kom hade vänner och släkt samlats för att laga mat och äta tillsammans. Detta försökte deltagarna återskapa på boendet.

”I mitt hemland samlades man alltid och åt på kvällarna efter jobbet eller på helgen. Alla var tillsammans. Jag saknar det. lukten, maten, alltihopa och jag försöker göra samma sak här där jag bor. När Eid kommer eller ramadan, jag är jätteglad att jag bor med alla då. Vi dansar, lagar maten, och vi är tillsammans liksom. Samtidigt så man saknar familjen”

Under högtider upplevde flera av deltagarna att det var positivt att bo

tillsammans. De boende firade högtider tillsammans, lagade mat, lyssnade på musik och dansade. Alla hjälptes åt att förbereda maten och en känsla av att vara i hemlandet infann sig vid sådana tillfällen. Deltagarna beskrev även att de kände sig mindre ensamma när de kunde fira tillsammans. Deltagarna deltog också i nya aktiviteter då nya traditioner växte fram och dessa traditioner blandades med gamla. För att lära sig om och förstå det nya landet ville flera deltagare fira nya traditioner såsom jul och nyår men även födelsedagar var någonting nytt.

”Jag hade aldrig firat min födelsedag innan. Det är jätteroligt och alla är glada. Man är tillsammans och man känner sig inte ensam”

5.3. Aktiviteter i skolan

Deltagarna uttryckte att skolans aktiviteter var betydelsefulla för dem och upplevdes meningsfulla för samtliga av deltagarna i studien. Skolan erbjöd aktiviteter som ökade språkkunskaperna, gav samhällsinformation och bidrog till förståelsen av samhällsnormer. Detta underlättade när den asylsökande deltog i andra aktiviteter eller tog kontakt med andra elever och vuxna i samhället för att bygga upp ett stödjandenätverk. De uppskattade speciellt att lära känna svenskar då de ansåg det lättare att vara en del av det svenska samhället och att integreras ifall det fanns ett svenskt nätverk runtomkring sig.

”I skolan får jag lära mig om Sverige och jag får lära mig Svenska. Även om jag i inte vet om jag får stanna så är skolan bra. Jag försöker tänka att jag får stanna”

”I skolan har jag fått svenska vänner som jag umgås med efter skolan. Jag kan träna på svenskan och vi går till gymmet tillsammans”.

Skolans aktiviteter blev viktiga och särskilt meningsfulla eftersom skolgång inte varit självklart i hemlandet. Istället hade jobb varit den huvudsakliga aktiviteten. Bland deltagarna var flertalet analfabeter när de kom till Sverige och lärde sig läsa i Sverige och några uttryckte mindre än fyra års skolgång i sitt hemland. Majoriteten hade haft någon form av religiös skola eller undervisning. Samtliga deltagare hade fått tillgång till skola i Sverige inom en månad efter de sökt asyl och placerats i en boendekommun.

”Jag har alltid velat gå i skolan. Jag hade inte möjlighet till det. Vi hade inga pengar och jag började jobba tidigt. Jag vill jobba med bilar, som

mekaniker”.

De asylsökande beskrev att även fast de såg skolans aktiviteter som viktiga och meningsfulla, så var det ibland svårt att vara delaktig i undervisningen. Flertalet av de asylsökande hade traumatiska upplevelser från krig och under tiden på flykt som gjorde det extra svårt att koncentrera sig på undervisningen.

Anledningen till att de ändå gick till skolan var att det var skönt att komma ifrån boendet och kunna tänka på något annat en stund. De flesta deltagarna gick till skolan regelbundet, även om de inte hade ork att stanna hela dagen. Att gå i skolan hade en positiv inverkan på deltagarnas hälsa och psykiska mående.

”Jag gick till skolan även när jag inte orkar. Jag tänkte att även om jag inte får stanna så är skolan bra. Jag lär mig saker och får träffa mina vänner. Jag tänkte inte lika mycket och lärarna är jättesnälla, jag mår mycket bättre. Jag har också fått många kompisar i skolan och vi hittar på saker även efter när skolan är slut”: 5.4. Ekonomins betydelse för aktivitet

Ekonomin hade en avgörande roll för deltagarna för att kunna vara delaktiga i aktiviteter som de upplevde meningsfulla. Vissa hade önskan om aktiviteter

såsom att gå på bio eller kunna ta en fika med kompisar. De pengar de hade var dagpenning 24 kronor om dagen. Boendet tillhandahöll möjlighet till ett

begränsat utbud av aktiviteter, men inte kläder eller utrustning för att kunna delta i aktiviteten. Det kunde innebära att deltagare avstod från att delta i vissa aktiviteter.

”Jag har inte råd att köpa riktiga träningsskor till gymmet. De jag har är gamla och börjar gå sönder. Jag vill inte se ut som att jag inte har pengar. Det är pinsamt”

En viktig aktivitet som flertalet deltagare nämner var att brist på egna pengar kunde göra att man inte bjöd hem vänner till boendet och därmed gick miste om att umgås. Ibland samlade alla ihop pengar till mat för att kunna göra någon speciell maträtt.

”Jag har tyckt det var jobbigt att säga till mina kompisar att de inte får komma och att de inte får äta hemma på boendet. Men jag har inte så mycket pengar att betala. Jag skäms då”

Dagpenningen skulle räcka till mycket och en del skickade pengar till sina familjer. Detta bidrog också till färre aktiviteter för deltagarna.

”Jag vet att min familj hemma inte har pengar. Det blir jättesvårt att ta mina pengar till mig själv. Jag måste skicka till dem. Det måste jag göra, men då kan jag inte heller göra mycket saker, bara vara i hemmet”

Gratis aktiviteter blev ett alternativ, eller så förlitade deltagarna sig på frivilligorganisationer, socialtjänsten eller annat nätverk runtomkring dem.

5.5. Nätverkets betydelse för aktivitet

En del av de asylsökande hade kontaktpersoner på fritiden som blev som deras familj och som de hittade på olika fritidsaktiviteter tillsammans med. De

engagemang och att de skapade möjligheter till nya meningsfulla aktiviteter. Genom aktiviteter skapades större sociala nätverk, vilket gjorde att känsla av delaktighet och tillhörighet uppstod.

”Jag berättade för socialen att jag ville ha en kontaktperson som jag kunde träffa på fritiden. De hade också barn som var lika gamla som jag. Jag träffar dem kanske en gång i månaden, men vi pratar ofta. De hjälper mig och skjutsar mig till träningar. Ibland kommer de på matcher. Det betyder mycket.”

Många frivilligorganisationer engagerade sig i ungdomarna när de kom till Sverige. Idrottsföreningar hjälpte deltagarna med t.ex. medlemsavgifter till föreningen de ville gå med i, fotbollsskor, inträde till evenemang och att få rida, för att de skulle vara delaktiga i olika fritidsaktiviteter men blev också en viktig del utav deltagarnas nätverk,

”Jag sommarjobbade i stallet i två veckor. Sedan har jag åkt dit en eller två gånger i veckan. Jag får rida gratis. Jag gillar hästar och djur. Det gör mig lugn”.

Till viss del förändrades aktivitetsstödet och engagemanget från

frivilligorganisationer när de asylsökande gick från att vara ensamkommande barn till vuxen. Anledningen var att flertalet frivilligorganisationer endast vände sig till ensamkommande barn och ungdomar. Detta innebar en förlust av nätverk för deltagarna.

”Det var stor skillnad på att vara asylsökande under arton och sen när jag fyllde arton. Det var som att ingen längre brydde sig när jag blev vuxen och jag fick betala allt själv. Men jag hade inga pengar.”

Att inte ha tillgång till det fortsatta stödet från frivilliga omkring innebar att några tappade motivationen till att fortsätta aktiviteten.

6. Resultatdiskussion

Syftet med studien var att beskriva asylsökandes erfarenheter av aktiviteter under asylprocessen. Studien visade att de asylsökande upplevde att deras liv var på paus och att de lever med en fot i Sverige och en i hemlandet. De oroade sig för familjen och framtiden samtidigt som saknaden var stor. De hade även förlorat sitt normala sammanhang och sina roller. I studien framkom att flertalet deltagare använde aktivitet som en strategi för att kunna skingra tankarna på familjen, hemlandet och den situation de själva befinner sig i. Detta är även något som visas i Gupta & Sullivans (2013) studie som menar att om individen har regelbundna, dagliga aktiviteter så tenderar tankarna att skingras från påfrestande situationer som de asylsökande upplevt eller utsatts för.

Arbetsterapeuter som kommer i kontakt med målgruppen, kan med sin kunskap kring aktivitet och dess påverkan på individen arbeta med individens inaktivitet och motivation för att både motverka och förebygga ohälsa (Kielhofner, 2012).

Resultatet i denna studie visade att boendemiljön kunde begränsa möjligheter att utföra aktiviteter som var meningsfulla för individen. Detta berodde på avsaknad av privat sfär på boendet, vilket medförde att deltagarna avstod från aktiviteter de önskade utföra. Detta skapade en känsla av otillfredställelse i vardagen och därmed en negativ påverkan på den asylsökandes. Morville (2014) beskriver att individen kan uppleva aktivitetsförlust trots att individen fyller vardagen med flera aktiviteter utanför bostaden. I studien framkom även positiva effekter av att bo tillsammans. De asylsökande kunde skapa och delta i aktiviteter som var kopplade till tidigare roller och sammanhang, men även utövandet av nya aktiviteter som blivit meningsfulla i Sverige. De asylsökande anpassade aktiviteter från hemlandet efter de nya förutsättningarna i Sverige. Nayar, Hocking och Giddings (2012) beskriver betydelsen avaktiviteter som är inspirerade av sin bakgrund har en stor betydelse för att personen ska integreras på ett tillfredställande vis.

I resultatet framkom att stödboendenas geografiska placering i staden kunde underlätta för den asylsökandes att delta i aktiviteter. Kielhofner (2012) beskriver att den omgivande miljön är viktig för att personen ska ha möjlighet

att leva ett tillfredställande, aktivt liv i samhället. Det innebär att

arbetsterapeuten kan bidra med kunskap i samband med samhällsplanering när nya stödboenden ska byggas.

Resultatet visar att skolans aktiviteter såsom att delta i språkundervisning var en viktig del av de asylsökandes vardag under asylprocessen. Flertalet av deltagarna angav att de var motiverade att studera och att de hade en egen vilja att delta i skolan aktiviteter, trots att deras framtid i Sverige var oviss. Detta överensstämmer med vad Townsend & Wilcock (2004) säger; för att kunna delta i aktiviteter som individen anser som meningsfulla krävs en egen vilja att delta i aktiviteter. Att lära sig språket sågs som en väg in i det svenska samhället och till en lyckad integration. Genom aktiviteter i skolan ökade de asylsökandes

språkkunskaper vilket gjorde att de kunde ta del av mer samhällsinformation och lära sig om det svenska samhället samtidigt som de knöt kontakter och byggde upp ett större nätverk. Språkets betydelse bekräftas av Hammel (2008) som beskriver språkliga aktiviteter som viktiga för att skapa möjligheter till delaktighet i samhället. Townsend et al., (2004) menar att språkliga och kulturella barriärer kan medföra aktivitetsutanförskap. Aktivitetsutanförskap kan leda till att den asylsökande känner sig marginaliserad då de inte kan uppfylla det nya samhällets krav som ställs på individen (Whiteford, 2005). Det är viktigt att människor inte känner sig exkluderade då det kan leda till känsla av bestraffning och utanförskap i samhället (Townsend & Wilcock, 2004).

Resultatet i denna studie överensstämmer även med Hopkins & Bills (2010), studie där resultatet visar att skolan är mer än en plats för kunskapsinhämtning, skolan stärker självförtroendet hos individen och tron på framtiden stärks. Studien visade även på att de asylsökande i Skottland hade en stor motivation och vilja till att gå i skolan.

Studiens resultat visar att brist på egna pengar medförde att deltagarna ibland blev beroende av andra runtomkring dem för att få tillgång till aktivitet, vilket i förlängningen kunde medföra att de asylsökande avstod från att delta i

aktiviteter. Forskning visar att individen hamnar i ett maktförhållande där omgivningen styr villkoren för att kunna delta i aktiviteter (Cockburn &

Trentham, 2002). Detta stämmer även överens med en annan studie gjord där asylsökande upplevde att de inte kunde få ekonomin att gå ihop och som i sin tur gav upphov till att de inte kunde delta i aktiviteter och en skamkänsla kunde uppstå. Ekonomin gav upphov till att aktivitetsförlust och aktivitetsutanförskap uppstod då individen blev begränsad i vilka aktiviteter hen kan delta i (Strijk, van Meijel & Gamel, 2011).

De asylsökandes nätverk visade sig ha en stor betydelse för att kunna delta i aktiviteter på fritiden då flertalet av de asylsökande hade

kontaktpersoner/familj eller kontakt med någon frivilligorganisation som möjliggjorde delaktighet i aktivitet i större utsträckning. Hammel och Iwama (2012) menar att när en individ känner samhörighet och känner sig inkluderade medför en positiv inverkan på individens hälsa.

7. Metoddiskussion

Syftet med studien var att beskrivaasylsökandes erfarenheter av aktiviteter under asylprocessen. För att syftet skulle besvaras använde sig författaren utav en kvalitativ design och datainsamlingen skedde med hjälp utav

semistrukturerade intervjuer. Metoden är lämplig för att beskriva en individs egna erfarenheter (Lundman & Hällgren-Graneheim, 2012). Ett ändamålsenligt urval användes, vilket innebär att deltagare valdes utifrån deras relevans utifrån studiens syfte (Lundman & Hällgren-Graneheim, 2012). Ett ändamålsenligt urval kan stärka resultatets giltighet, då deltagarna har kunskap och erfarenhet om området och informationen deltagarna ger kan besvara studiens syfte. Elva deltagare tillfrågades och nio tackade ja. Antalet deltagare kan vara av betydelse för studiens trovärdighet, men det finns inte ett självklart svar på hur många deltagare som behöver inkluderas i en studie. Hänsyn behöver tas till studiens syfte och datakvalité. Diskussion bör istället föras kring ifall väsentlig data är inhämtad och ifall datamättnad har uppstått (Lundman et al., 2012)..

Datamättnad innebär att data som samlas in inte tillför ytterligare information. Författaren anser att det uppstod en datamättnad och att innehållet i materialet gav tillräckligt med information för att svara på syftet och ge trovärdighet till det resultat som framkom.

Studiens överförbarhet handlar om den utsträckning som en studies resultat kan överföras och omsättas till liknande situationer eller deltagare igen (Lundman et al., 2012). Resultatet baseras på nio deltagares erfarenheter, detta kan anses vara en liten studie och därmed är det tveksamt om den kan överföras på hela målgruppen asylsökande. Resultatet kan dock skapa förståelse för Asylsökandes aktivitetsbehov under asylprocessen. Resultatet grundar sig på asylsökande i Sverige och kan se olika ut beroende på individens bakgrund. Det blir svårt att säga ifall resultatet hade blivit annorlunda ifall andra delar av Sverige hade inkluderats i studien eller ifall kvinnor hade inkluderats i studien.

Författaren använde sig utav semistrukturerade intervjuer utifrån en

intervjuguide. Detta bidrar till att fokus på frågorna ligger i att besvara studiens syfte och medför giltighet till studien då intervjuerna följer samma struktur (Kvale & Brinkman, 2009). Deltagaren får med egna ord beskriva sina

erfarenheter samtidigt som det finns möjlighet att ställa följdfrågor och därmed skapas möjlighet till en djupare förståelse för deltagarens erfarenheter.

Deltagarna upplevdes som intresserade och engagerade i studien. Detta är enligt Kvale & Brinkman (2009) en bra förutsättning för att skapa trovärdighet i studien. Intervjuerna spelades in med hjälp utav ljudupptagning och transkriberades sen av författaren. Att spela in intervjuerna medför att

tillförlitligheten stärks då ingen information missas. Att använda ljudinspelning innebär att intervjuaren kan koncentrera sig på deltagarna och deras berättelser vilket ökar kvaliteten på intervjun (Kvale et al., 2009). Att författaren inte är van vid att intervjua kan påverka studiens trovärdighet och en testintervju kunde ökat studiens trovärdighet. Att genomföra en testintervju innebär att testa ifall studiens frågor är relevanta för att besvara studiens syfte (Kvale et al., 2009). Innehållet i intervjuerna analyserades med hjälp utav manifest innehållsanalys utifrån Lundman et al., (2012). Författaren transkriberade texten som sedan som kondenserades och kodades. Av detta skapas sedan kategorier och

underkategorier. Enligt Lundman et al., (2012) ökar detta tillvägagångsätt trovärdigheten i kvalitativa studier. Författaren transkriberade texten själv, vilket kan vara både en fördel och nackdel. Fördelen är att författaren kan lära

känna materialet bättre samtidigt som det inte uppstår någon påverkan från någon annan. Samtidigt kan det finnas en fördel att transkribera innehållet tillsammans med en medförfattare då olika tankar kring innehållet kan uppstå (Lundman et al., 2012).

Några av deltagarna hade en misstro kring vad intervjuerna skulle användas till och det blev därför viktigt att deltagaren att kände sig bekväm under själva intervjun och därför fick deltagarna själva välja plats för intervjun. Denna misstro kan innebära en obalans i maktförhållandet gentemot deltagarna. Detta skulle kunna innebära att deltagarna anpassar sina svar och försöker ge svar de tror är rätt. Då författaren hade tidigare kunskap kring målgruppen och

förståelsen av vad misstron mot myndigheter bottnar i så kunde författaren tidigt identifiera och skapa ett förtroende med deltagaren för att på så vis försäkra denne om studiens syfte. Det blev viktigt att skapa en allians med deltagarna. På så sätt påverkades inte heller resultatet enligt författaren.

En eventuell risk i studien kan vara en viss språkförbistring. Deltagarna kunde förstå och göra sig förstådda på svenska, men ibland blev det missförstånd, när missförstånd upptäcktes ställdes frågan om och deltagaren kunde få frågan förtydligad. I studien används citat ifrån deltagarna. Lundman & Hällgren-Graneheim (2012) menar att använda citat i sin studie stärker en studies

giltighet. Citaten har omvandlats från direktcitat, då det behövs för att underlätta läsbarheten och språkförbistringar reduceras. Viktigt är att inte förändra syftet med de som sägs. Då det främst handlade om grammatiska ändringar så

upplever inte författaren att resultatet av studien påverkats.

En svår del utav analysprocessen var att hitta kategorier som innebär att

insamlad data inte försvann mellan olika kategorier eller att data skulle passa in i olika kategorier. Lundman & Graneheim (2012) menar att detta är något som kommer med erfarenhet av att använda metoden. Det var för författaren i detta skede viktigt att gå igenom materialet samt att diskutera med handledaren för att kunna få fram kategorier.

Författaren har sedan tidigare lång erfarenhet av att arbeta med målgruppen. Detta kan ge en fördel genom mycket kunskap om målgruppen men samtidigt kan det vara en risk att författaren har en förförståelse som möjligen kan

påverka resultatet av studien (Malterud, 2014). Förförståelse kan också påverka hur författaren analyserar och tolkar datamaterialet. Det blir viktigt att vara noggrann med att endast analysera och förstå det material som transkriberats (Lundman et al., 2012). Enligt Lundman et al., (2012) kan dock förförståelsen användas på ett positivt sätt genom att författaren kan få en djupare förståelse för sin egen kunskap, vilket författaren anser att hon har gjort genom att vara medveten om sin förförståelse och på så vis kunna ställa relevanta följdfrågor. Detta stärker studiens tillförlitlighet.

8. Slutsats

När en person befinner sig i asylprocessen begränsas möjligheterna att delta i meningsfulla aktiviteter. Meningsfulla aktiviteter kan skingra jobbiga tankar och oro och skapa glädje, samhörighet och en känsla av delaktighet. Detta kan i sin tur leda till en bättre hälsa och välmående under asylprocessen. Med större tillgång till meningsfulla aktiviteter kan den asylsökande öka sin hälsa, utöka sitt nätverk, nå goda resultat i skolan och i förlängningen underlätta integrationen och möjligheterna till jobb efter asylprocessen är över. Med bakgrund av detta kan arbetsterapeuter fylla en viktig roll i asylprocessen för att möjliggöra meningsfulla aktiviteter. Arbetsterapeuten kan använda sin kunskap om meningsfulla aktiviteter för att främja integration och möjliggöra en ökad hälsa hos målgruppen. Då det finns lite forskat inom området arbetsterapi och asylsökande anser författaren att det finns ett behov att kartlägga målgruppen för att arbetsterapin ska kunna arbeta på ett adekvat och evidensbaserat vis. Behovet av framtida forskning är stort och mycket av den forskning som görs är utifrån ett västerländskt perspektiv. Det finns ett behov av att forska kring arbetsterapin och kulturkompetensens betydelse för att kunna vara en resurs för asylsökande barn och vuxna.

Referenser

Alexandersson, K. (2016, mars). Alla är lika olika. Arbetsterapeuten, 16(2) Hämtad från

https://www.arbetsterapeuterna.se/media/1539/nr2_2016_lagis.pdf Bronstein, I., & Montgomery, P. (2011). Psychological Distress in Refugee

Children: A Systematic Review. Clinical Child and Family Psychology Review, 14, ss. 44-56. http://dx.doi.org/10.1007/s10567-010-0081-0

Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. 2.,[rev.] uppl. Malmö: Liber

Burchett, N. & Matheson, R. (2010) The need for belonging: The impact of restrictions on working on the well-being of an asylum seeker. Journal of

Occupational Science. 17(2). ss.85-91. doi: 10.1080/14427591.2010.9686679

Canadian Association of Occupational Therapists. (1997). Enabling occupation:

An occupational therapy perspective. Ottawa: CAOT

Christiansen, C., & Baum, C. (2005). Occupational Therapy: Performance,

Participation and Well‐Being. Thorofare, NJ: Slack Incorporated.

Cockburn, L. & Trentham, B. (2002). Participatory action research; Integrating community occupational therapy practice and research. Canadian Journal of

Occupational Therapy, 69(1), ss. 20-30.

Copley, J., Turpin, M., Gordon, S.; McLaren, C. (2011). Development and

evaluation of an occupational therapyprogram for refugee high school students.

Australian Occupational Therapy Journal, 58 (4). ss. 310-316. doi:

10.1111/j.1440-1630.2011.00933.x

Durocher, E., Gibson, B.E., & Rappolt, s. (2013). Occupational Justice; A Conceptual Review. Journal of occupational Science, 1-13. doi:

10.1080/14427591.2013.775692

Eklund, M., Gunnarsson, B., & Leufstadius, C. (red.) (2010) Aktivitet och relation –

mål och medel inom psykosocial rehabilitering. Lund: Studentlitteratur.

Ellegård, K. Wihlborg, E., (red.) (2001) Fånga vardagen: Ett tvärvetenskapligt perspektiv. Studentlitteratur, Lund

El-Shaarawi, N. (2015). Living an Uncertain Future: Temporality, Uncertainty, and Well- Being among Iraqi Refugees in Egypt. Berghahn Journals. 59(1). ss. 38-56. http://dx.doi.org/10.3167/sa.2015.590103

Fazel, M., & Stein, A. (2002). The mental health of refugee children. Archives Of

Fisher, A. G., & Nyman, A. (2007). OTIPM: En modell för ett professionellt

resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. Nacka: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.

Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. (2005). Etisk kod för arbetsterapeuter. Nacka: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.

Gupta, J., & Sullivan, C. (2013). The Central Role of Occupation in the doing, Being and Belonging of Immigrant Women. Journal of Occupational Science, 20(1). ss. 23-35

Goosen, S., Kunst, A. E., Stronks, K., van Oostrum, I.E.A., Uitenbroek, D.G.,

&Kerkhof, A.J.F.M. (2011). Suicide death and hospital-treated suicidal behaviour in asylum seekers in the Netherlands: a national registry-based study.

BMC Public Health, 11, 484

Hammel, K. W. (2004). Dimensions of Meaning in the Occupations of Daily Life.

Canadian Journal of Occupational Therapy. 71(5). ss. 296-305. doi:

10.1177/000841740407100509

Hammel, K. W. (2008). Reflections on wellbeing and occupational rights.

Canadian Journal of Occupational Therapy, 75(1), ss. 61-64. doi:10.2182

Hammel, K. R. W., & Iwama, M. K. (2012). Well-being and occupational rights: An imperative for critical occupational therapy. Scandinavian Journal of

Occupational Therapy, 19(5), ss. 385-394. doi: 10.3109/11038128.2011.611821

Horghagen, S., & Josephsson, S. (2010). Theater as liberation, collaboraiotn and relationship for asylum seekers. Journal of Occupational Science, 17:168.176. doi:

10.1080/14427591.2010.9686691

Hopkins, P., & Hill, M. (2010). The needs and strengths of unaccompanied asylum-seeking children and young people in Scotland. [Elektronisk version].

Child & Family Social Work, 15 (4)

Ingvarsson, L., Egilson, S. T., & Skaptadottir, U. (2016). “I want a normal life like everyone else”: Daily life of asylum seekers in Iceland. Scandinavian Journal of

Occupational Therapy. 23(6). ss. 416-424. doi:

10.3109/11038128.2016.1144787

Kielhofner, G. (2012). Model of human occupation: teori och tillämpning. (1. Uppl.). Lund: Studentlitteratur

Kvale, S., & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Lintner, C., & Elsen, S. (2017). Getting out of the seclusion trap? Work as

Tyrol, Italy. Journal of Occupational Science. 25(1). ss. 1-11. doi: 10.1080/14427591.2017.1373256

Lundman, B., & Hällgren-Graneheim, U. (2012). Kvalitativ innehållsanalys. I M. Granskär & B. Höglund-Nielsen (Red.), Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso‐

och sjukvård (2.uppl., s. 159-172). Lund: Studentlitteratur.

Malterud, K. (2014). Kvalitativa metoder i medicinsk forskning: En introduktion (3., [uppdaterade] uppl.). Lund: Studentlitteratur.

Migrationsverket. (2019a). Aktuell statistik. Hämtad 2019-03-28 från http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Aktuell-statistik.html

Migrationsverket. (2019b). Skydd och asyl i Sverige. Hämtad 2019-06-10, från:

https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/Efter-beslut/Om-du-far-stanna/Uppehallstillstand-som-flykting.html Migrationsverket. (2019c). Asylregler. Hämtad 2017-01-31, från

https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/Att-ansoka-om-asyl/Asylregler.html

Morville, A. (2014). Daily occupations among asylum seekers: experience,

performance and perception. Doktorsavhandling, Lunds Universitet, Medicinska

fakulteten, 1652-8220; 37

Nayar, S., Hocking, C., & Giddings, L. (2012). Using Occupation to Navigate Cultural Spaces: Indian Immigrant Women Settling in New Zealand. Journal Of

Occupational Science, 19(1). ss. 62-75. doi:10.1080/14427591.2011.602628

Polit, D. F., & Beck, C. T. (2011). Nursing Research Generating and Assessing Evidence

for Nursing Practice. (9th ed.) Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins.

SFS 1994:137. Lag om mottagande av asylsökande m.fl. Hämtad 2019-03-13 från, http://www.riksdagen.se/sv/Dokument- Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-1994137-om-mottagande-a_sfs-1994-137/ SFS: 2005: 716. Utlänningslagen. Hämtad 2019-06-10, från https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/utlanningslag-2005716_sfs-2005-716 SFS 2008:344. Om hälso‐ och sjukvård åt asylsökande m.fl. Hämtad 2019-04-03 från, https://www.riksdagen.se/sv/Dokument- Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-2008344-om-halso--och-s_sfs-2008-344/

SFS 2010:800. Skollagen. Hämtad 2 februari 2019 från

https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag-2010800_sfs-2010-800/ Simó-Algado, S., Mehta, N., Kronenberg, F., Cockburn, L., & Kirsh, B. (2002).

Occupational therapy intervention with children survivors of war. Canadian Journal

Of Occupational Therapy, 69(4), 205-217.

Sivertsson, M. (2016, mars). Mellan två liv. Arbetsterapeuten, 16(2) Hämtad från

Sivertsson, M. (2016, mars). ”Jag vill rekommendera alla att volontära”.

Arbetsterapeuten, 16(2) Hämtad från

https://www.arbetsterapeuterna.se/media/1539/nr2_2016_lagis.pdf Skolverket. (2019). Nyanlända elevers skolgång. Hämtad 2019-02-02 från http://www.skolverket.se/skolutveckling/larande/nyanlandas-larande

Socialstyrelsen.(2014). Kartläggning av ensamkommande barns och ungas behov. Hämtad 2019-03-28 från

http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/ensamkommandebarn

Stadnyk, R. L., Townsend, E. A., & Wilcock, A. A. (2010). Occupational justice. In C. H. Christiansen & E. A. Townsend (Eds.). Introduction to occupation: the art and science

of living; new multidisciplinary perspectives for understanding human occupation as a central feature of individual experience and social organization. (2nd ed., pp. 329-358)

Upper Saddle River, NJ: Pearson.

Steindl, C., Windin, K., & Runge, U. (2008). Occupation and Participation in Everyday Life: Women’s Experiences of an Austrian Refugee Camp. Journal of

Occupational Science. 15:1.

Strijk, P. M., van Meijel, B., & Gamel, C. J. (2011). Health and Social Needs of Traumatized Refugees and Asylum Seekers: An Exploratory Study. Perspectives

In Psychiatric Care, 47(1), 48-55. doi:10.1111/j.1744-6163.2010.00270

Townsend, E. A., & Polatajko, H. J. (2013). Enabling occupation II advancing an

occupational therapy vision for health, well‐being, & justice through occupation. 2.

Uppl. Ottawa: CAOT Publications ACE

Townsend, E., & Wilcock, A. A. (2004). Occupational justice and client-centred practice: A dialogue in progress. Canadian Journal of Occupational Therapy,

71(2), 75-87

Trimboli, C., & Taylor, J. (2016). Addressing the occupational needs of refugees and asylum seekers. Australian Occupational Therapy Journal, 63(6), 434-437. doi:10.1111/1440-1630.12349

UNHCR .(2019). Vem är flykting? Hämtad 5 maj, 2019, från https://sverigeforunhcr.se/om-oss/vem-ar-flykting

Whiteford, G. (2005). Understanding the Occupational Deprivation of Refugees: A Case Study from Kosovo. Canadian Journal of Occupational Therapy, 72 (2) 78-88. doi: 10.1177/000841740507200202

Whiteford, G. (2014). Occupational Deprivation: Understanding Limited Participation. In C., Christiansen & E.A., Townsend. (Eds), Introduction to

occupation: The art and science of living. (2.ed., p. 281-306). Harlow: Pearson

Education Limited

Wieland, M., Tiedje, K., Meiers, S., Mohame, A., Formea, C., Rigeway, J., Asiedu, G., Boyum, G., Weis, J., Nigon, J., Patten, C., & Sia, I. (2015). Perspective on physical avticity among immigrants and refufees to a small urban community in

Minnesota. Journal of immigrant and Minority Health. DOI: 10.1007/s10903-013-9917-2

Wilcock, A., & Townsend, E. (2009). Occupational justice. In E. B. Crepeau, E. S. Cohn, & B.A. B. Schell (Eds.), Willard and Spackman’s occupational therapy (11th ed., 192-199). Philadelphia, PA: Lippincott Williams & Wilkins.

World Health Organization (WHO). (1948). WHO definition of health. Hämtad 2019-06-10, från http://www.who.int/about/definition/en/print.html

Intervjuguide

Jag skulle vilja vet hur du skapar möjligheter till meningsfulla aktiviteter under in asylprocess. Jag kommer att ställa frågor kring din vardag. Om du inte vill svara på någon av frågorna så är detta ok.

Frågeställningar

Kön Ålder

När kom du till Sverige? Vad har du för utbildning? När ansökte du om asyl?

Kom du ensam eller med någon anhörig? Hur bor du?

Hur såg en vanlig dag ut för dig i ditt hemland eller innan du kom till Sverige? Hur ser en vanlig dag ut för dig, från att du vaknar till att du går och lägger dig? Vad är viktigt för dig att kunna göra under en dag?

Finns det något som du saknar att göra under dagarna?

Finns det något som du skulle vilja göra men inte kan för att du fortfarande är i din asylprocess?