"Förenade i mångfalden" : FRONTEX verkan för en kollektiv EU-identitet

”Förenade i mångfalden”

- FRONTEX verkan för en kollektiv EU-identitet

Cornelia Cekal

Självständigt arbete, 15hp

Statsvetenskap inriktning krishantering och säkerhet Påbyggnadskurs

HT2020

Handledare: Simon Hollis Antal ord: 14 150

Abstract

Title: “United in Diversity” – FRONTEX construction of a collective EU-identity

Understanding identities as socially and collectively constructed, this study aims to show how FRONTEX, the European Border and Coast Guard Agency, takes part in the construction of a collective EU-identity. Through practises of bordering, differentiation, as well as the construction of the Other, FRONTEX plays an important and previously neglected role in the construction of a common EU-identity shared among the member states. By promoting the importance of the EU’s external borders and the dangers of the outside world, FRONTEX reproduces the narrative where the EU is seen as a community of common values and ideas in need of protection.

Innehållsförteckning

1. Introduktion ... 4

1.1. Inledning... 4

1.2. Problemformulering ... 5

1.3. Syfte och frågeställning ... 5

1.4. Disposition ... 6

2. Tidigare forskning ... 8

2.1. Nationalism, identiteter och nationalstaten ... 8

2.2. Identiteter i EU ... 9

2.3. FRONTEX roll för identitetskonstruktioner i EU ... 11

3. Tillvägagångssätt ... 13

3.1.Teori ... 13

3.1.1. Kollektiva identiteter ... 13

3.1.2. Gränsdragningar, differentiering och Den Andre ... 15

3.2. Teoretisk sammanfattning ... 17

3.3. Operationalisering ... 18

3.4. Metod ... 19

3.5. Materialreflektion ... 21

4. Analys ... 24

4.1. FRONTEX uttryck för gränsdragning... 24

4.2. Differentiering mellan Självet och Den Andre ... 27

4.3. Konstruerandet av Den Andre ... 30

5. Slutsatser ... 33 6. Referenser ... 38 6.1. Tryckta källor ... 38 6.2. Elektroniska källor ... 39 6.3. Förordningar ... 41 6.4. Övriga källor ... 41 Bilaga 1 ... 42

1. Introduktion

Den här studiens titel, ”Förenade i mångfalden” är mottot för Europeiska unionen (EU), och finns översatt på alla 27 medlemsstaters officiella språk (europa.eu). Dessa tre små ord talar för väldigt många individer och lika många identiteter runt om i EU. Vad som är gemensamt för dessa identiteter är att de allra flesta i olika utsträckning kan knytas till EU på ett eller ett annat sätt. Vissa individer kommer identifiera sig mer med EU, vissa mindre, och en mycket liten och sällsynt skara kommer inte identifiera sig alls med det europeiska samarbetet som EU utgör. I och med de här små fläckarna av EU i de nationella identiteterna har det sakta vuxit fram ett narrativ om en större EU-identitet. Att förstå den identiteten som kollektiv mellan medlemsstaterna innebär att den är socialt konstruerad genom produktioner och reproduktioner av vad EU uppfattas vara (Risse 2010).

De senaste åren har EU utmanats av bland annat höga migrationsflöden som fått medlemsstater och omvärlden att ifrågasätta EU:s förmåga och överlevnad (Europaparlamentet 2019a; Europeiska rådet 2020). Frågor som inre säkerhet och yttre hot har blivit allt vanligare i unionens kommunikation och som en del i ledet av åtgärder har EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå FRONTEX fått utökade mandat (Europaparlamentet 2019b). Med Schengenområdet och dess garanti om fri rörlighet sker en betydelseförändring mellan medlemsstaternas nationella gränser och EU:s gemensamma yttre gränser, vilket därmed överför ytterligare inflytande på FRONTEX. Den här studien argumenterar att det är det här inflytandet, samt betydelseförflyttningen från de nationella gränserna till de gemensamma yttre gränserna, som möjliggjort FRONTEX delaktighet i konstruktionen av en kollektiv EU-identitet.

Processen som identitetskonstruktionen skapas genom är dels via återkommande produktioner och reproduktioner av gränsdragningar mellan EU och omvärlden, där det konstrueras en differentiering mellan värden som EU står bakom och utmanande utomstående värden. Utöver gränsdragningar och differentiering är konstruktionen av Den Andre en fundamental och återkommande del i identitetskonstruktioner där FRONTEX konstruerar flera olika former av Den Andre, både konkreta som migration och migranter, samt mer diffusa former där formuleringar som ’hybridhot’ och ’multi-dimensionella hot’ är återkommande. Som det EU-organ vars uppgift är att skydda de yttre gränserna och säkerställa unionens interna säkerhet sitter FRONTEX därmed på en stor maktposition i att praktiskt förverkliga EU:s motto om en förenad union genom en kollektiv EU-identitet.

1.2. Problemformulering

Den europeiska integrationen genomsyrar arbetet hos alla EU:s institutioner, går över alla nationella gränser och refereras till på alla officiella språk i unionen. EU:s mångfald och vidden av de nationella skillnaderna inom unionen porträtteras som styrkor, samtidigt som dessa skillnader ska verka förenande. Det här har lett till att idén om en kollektiv EU-identitet sakta vuxit fram bland forskare och akademiker. Narrativet om en kollektiv EU-identitet vinner mark samtidigt som EU möter fler och fler påfrestningar vilka riskerar att splittra medlemsstaterna och den europeiska integrationen från grunden. Flyktingkrisen 2015, med sina över 2 miljoner illegala gränspasseringar vid EU:s yttre gränser mellan 2015 och 2016 (FRONTEX 2017), innebar stora påfrestningar för hela unionen, och den skeva fördelningen av migranter innebar ett ohållbart tryck på redan utsatta medlemsstater (COM[2015]240 final). Även Brexit, Storbritanniens och Nordirlands utträde ur unionen (EUT L29, 31.01.2020), var en händelse som skakade om det interna läget i EU och ifrågasätter faktumet om det överhuvudtaget finns något som fortfarande håller samman EU och dess medlemsstater.

De nationella skillnaderna som enligt forskning visar på en stor ojämnhet av graden medlemsstaterna identifierar sig med EU (Risse 2010, kap. 4), samt starka nationalistiska vindar som drar in över unionen (Jourová 2018) visar på hur EU av detta att döma haft svårigheter med att skapa en kollektiv EU-identitet, trots sagda europeiska gemenskap som återkommande porträtteras av EU. Denna osäkra och till synes ostabila gemenskap utgörs dock av något starkare och mer precist än både gemenskap och identiteter – gränser. I sin egen fysiska funktion utgör gränser den tydligaste skillnaden på när en individ tar klivet från sin egna gemenskap över till en annan (Risse 2010:56–59). Gränsers funktioner och beskydd är något EU genom FRONTEX har fokuserat en betydande andel resurser på de senaste åren, men trots det har forskningsvärlden negligerat huruvida gräns- och kustbevakningsbyrån fungerat som en viktig del i konstruerandet av en kollektiv EU-identitet. Den här studien kommer därför att undersöka och belysa hur FRONTEX som delaktig aktör verkar för konstruerandet av en kollektiv EU-identitet. Att förstå identiteter som socialt och kollektivt konstruerade innebär att identiteter också kan förändras och påverkas av både språk, händelser och utomstående aktörer, vilket är ett fundamentalt antagande den här studien vilar på.

1.3. Syfte och frågeställning

Staters självbild är nära sammankopplat med vilka intressen de utvecklar, något som i sin tur påverkar staters självbild. Det här dubbelsidiga sambandet som utgör staters identitet är socialt konstruerat i den mening att det inte är något fysiskt som i sig konstituerar identiteter utan att

först få en mening. Utifrån den här förståelsen är identiteter och förståelsen om hur dessa konstrueras högrelevant för säkerhetsstudier och internationella relationer. Att förstå hur en stat eller annan aktör ur ett identitetsperspektiv förstår sig själv och andra kan bidra med att förstå både mellanstatliga relationers utveckling, samt hur den europeiska integrationen både fördjupas och förstärks. Detta är dock inte ett bestående tillstånd, utan kriser och andra utmaningar kan komma att påverka EU negativt, vilket ökar vikten att första hur stater och aktörers identiteter kan förklara deras intressen och handlingar ytterligare.

Syftet med den här studien är att undersöka hur FRONTEX verkar för konstruerandet av en kollektiv EU-identitet, trots att det finns flera faktorer som visar på att den europeiska integrationen befinner sig i en nedåtgående spiral med en bakgrund av stora och utmanande flyktingströmmar, ökad nationalism bland medlemsstaterna samt senast det första utträdandet av en numera före detta medlemsstat. Fallet som FRONTEX utgör visar på hur även mindre organisationer spelar en central del i identitetskonstruktioner, samt hur dessa konstruktioner produceras, reproduceras och ifrågasätts i en process av interaktion mellan olika aktörer där EU har olika innebörd. Studien argumenterar för att det trots detta finns en kollektiv EU-identitet medlemsstaterna emellan och att FRONTEX inom forskningsvärlden har förbisetts som en viktig del i konstruktionen av denna kollektiva identitet. För att visa på den här relevansen ämnar studien svara på följande forskningsfråga:

- Hur verkar FRONTEX som delaktig aktör i konstruerandet av en kollektiv EU-identitet?

1.4. Disposition

Studien kommer härnäst under avsnitt två att introducera tidigare forskning om identiteter med utgångspunkt i nationalism, för att sedan smala av fältet och presentera forskning om identiteter i EU. Till sist kommer tidigare studier om FRONTEX relevans för säkerhet- och identitetsstudier att redogöras för. I avsnitt tre presenteras studiens tillvägagångssätt, vilket innefattar det teoretiska ramverket, teoretisk sammanfattning, operationalisering, metod samt en reflektion kring det material som använts. Avsnitt fyra presenterar analysen i tre delar. Den första delen fokuserar på hur FRONTEX genom gränsdragningar verkar för en kollektiv EU-identitet och skapar ett mer fixerat territorium och ordning innanför EU:s yttre gränser. Del två av analysen behandlar differentieringen mellan EU och Den Andre, vilket följs av del tre som fokuserar helt på konstruktionen av Den Andre och vilken betydelse den har för identitetskonstruktioner. I avsnitt fem kommer sedan studiens slutsatser att presenteras samt

hur vidare forskning kan bedrivas med studiens resultat i åtanke. Under det sjätte och sista avsnittet återfinns referenslistan.

2. Tidigare forskning

2.1. Nationalism, identiteter och nationalstaten

Tidigare identitetsforskning har traditionellt sett identiteter som konstruerade i nära relation med nationalstaten och många gånger influerats av bland annat nationalistiska ideologier. Det här har gjort det svårt att inkludera aktörer som FRONTEX i och med dess roll som operativ samordnande, vilket innebär att byrån tillsammans med medlemsstaterna övervakar och kontrollerar EU:s yttre gränser (EUT 349, 25.11.2004). Den stora fokusen på nationalstaten har inneburit att gränser fått en särskild betydelse för nationella identitetskonstruktioner. För att kunna skilja stater från andra stater har gränser varit en av de yttersta och mest fundamentala delarna i nationalstatens konstruktion, och utgjort en viktig del i konstruerandet av både nationens identitet såväl som dess invånare. Enligt Didier Bigo (2002:67) är det gränser och territoriell suveränitet som strukturerar självaste staten och förkroppsligar den – det vill säga ger den en fysisk identitet förankrat i ett territorium skiljt från andra identiteter. Den här skillnaden och differentieringen är central i identitetsstudier vilket Karl W. Deutsch (1953) redan för snart sjuttio år sedan kom fram till i sina studier rörande nationalism. Deutschs kommunikationsteori bygger på antagandet att när en grupp kommer i kontakt och kommunicerar med andra grupper framkommer och förtydligas kulturella karaktäristiska skillnader, vilket är processen som leder till nationalism.

I sin tur spelar nationalism en viktig roll för staters identiteter och självkännedom, vilket Benedict Anderson (1991) framför allt kopplar ihop med religion och grupptillhörighet, snarare än andra ideologiska principer. Utifrån det här antagandet kan nationella identiteter förstås vara sprungna ur det Anderson kallar för föreställda gemenskaper, det vill säga gemenskaper som konstruerats endast genom känslan av tillhörighet, det finns alltså ingen verklig sammanhållning om inte denna känsla att tillhöra gruppen existerar. Trots att de flesta av medlemmarna aldrig mötts eller ens kommer att mötas är det känslan av tillhörighet och gemenskap som konstituerar dessa föreställda gemenskaper, vilka i sin tur frambringar nationen (ibid.).

Varför nationer och nationalstater är relevanta för identitetsstudier kan motiveras utifrån flera olika grunder. Genom att konstruera en identitet på ett nationellt plan kan en stat differentiera sig från andra stater, och på så vis skapa både trygghet och social homogenitet under taket för statens suveränitet (Blaney & Inayatullah 2000). Även om den här förståelsen för nationella identiteter är utbredd och funnit stor acceptans bland forskare inom identitet och internationella relationer finns det även kritiska röster till hur identiteter, nationalstaten och

nationalism hänger ihop. Stephen Castles beskriver paradoxen där staters medborgare konstitueras av den politiska och kulturella tillhörigheten denne känner till sagda stat, och frågar sig vad som sker när medborgaren i form av migrant bosätter sig i en annan stat utan att ge upp känslan av tillhörighet till den tidigare staten. Differentieringen mellan Självet och Den Andre, där Den Andre är migranten från utsidan, försvinner och suddas till viss del ut när Den Andre inkluderas snarare än exkluderas (Castles 2000:187–188).

Länken och differentieringen mellan inkludering och exkludering, samt Självet och Den Andre, behöver inte per automatik ifrågasätta gränsers roll för nationalstatens identitetskonstruktion, men visar på att identiteter på nationell nivå är mer komplexa än att bara konceptualiseras ur ett territoriellt perspektiv. Även om gränser har varit en viktig del i konstruerandet av nationalstatens identitet och fungerat som en fysisk indikation på den autonomi innanför dessa (Zaiotti 2011:2; Diez 2008:20–22), så finns det idag aktörer bortom nationalstaten som influerar deras intressen och identiteter, vilket kan komma att problematisera traditionellt sett fundamentala suveränitetsprinciper. Både monetära frågor och säkerhetsfrågor ligger till grund för konceptualiserandet av nationell säkerhet och gränser, samt vilken roll detta har för konstruerandet nationella identiteter. Att inkludera en aktör som FRONTEX i frågan om vem som innehar makt och inflytande att påverka diskurser till det att identiteter produceras utmanar därför uppfattningen om den westfaliska territoriella statens ensamrätt i konstruerandet av identiteter.

2.2. Identiteter i EU

Att förstå FRONTEX som en identitetskonstruerande aktör innebär fortfarande att förstå EU:s medlemsstater som autonoma stater. Dock har medlemsstaterna i takt med en fördjupad integrationsprocess gett upp flera traditionella suveränitetsprinciper till EU-nivå. Från början handlade den europeiska integrationsprocessen främst om att försöka integrera instanser och policys rörande försvars- och utrikesfrågor som traditionellt sett återfunnits hos nationalstaten, (Börzel & Risse 2020:25), vilket per automatik också förflyttade betydelsen av de nationella gränserna till EU:s gemensamma yttre gränser. Det ledde till att de yttre gränserna därmed blev till en arena både för regionala, nationella och supranationella förhandlingar (Zaiotti 2011:2– 4).

Dessa förhandlingar och interaktioner mellan stater och aktörer är en viktig del i EU och den europeiska integrationen. The Uniting of Europe: Political, Social and Economic Forces 1950–1957 av Ernst Haas (1958) ses numera som ett klassiskt verk som ur ett neofunktionalistiskt perspektiv förklarar hur de första sex medlemsstaterna i Europeiska kol-

och stålgemenskapen började resan mot det som skulle komma att bli den europeiska integrationen och sedan leda till dagens moderna EU. Politisk, och därmed även europeisk, integration definieras av Haas (1958, i Risse 2005:292) som ”processen där politiska aktörer i flera distinkta nationella sammanhang övertygas att förflytta deras lojaliteter, förväntningar och politiska aktiviteter till ett nytt centrum, vars institutioner besitter eller kräver jurisdiktion över redan existerande nationalstater”. Integration innebär alltså en förflyttning av både känslan av tillhörighet samt rent politiska områden från nationell till transnationell nivå. Den här förflyttningen och rollen tillhörighet spelar menade även Deutsch (1953) är central i förståelsen av både staters intressen och självbild, vilket skapar en ’vi-känsla’ i termer av kollektiva identiteter. Det här är centralt för hur identiteter anses konstrueras, men berör inte den bredd av identiteter som bland annat Thomas Risse (2010) menar finns. Individer kan identifiera sig med flera grupper och gemenskaper, utan att dessa behöver konkurrera med varandra. Det går alltså att identifiera sig både som exempelvis stockholmare, svensk och EU-medborgare utan att det behöver innebära att någon av dessa värderas mindre än de andra. De här olika skikten av identiteter kan dock, trots att de inte nödvändigtvis behöver konkurrera med varandra, fortfarande ordnas hierarkiskt. Den tydliga inre identitetskärnan byggs på av flera yttre skikt av identiteter som individen identifierar sig med (Risse 2005:295–296; Risse 2010:23–25).

Det här perspektivet med flertalet identiteter öppnar upp för att nationella identiteter i linje med den mer traditionellt territoriella och nationella identiteten också kan kompletteras av andra identiteter. EU:s medlemsstater kan utifrån det här antagandet både konstruera en nationell identitet samtidigt som de också konstruerar en identitet som EU-medlem. Trots att medlemsstaterna enligt Risse (2010:5) har överlåtit flertalet av de traditionellt sett fundamentala suveränitetsprinciperna till EU finns det en stark europeisk gemenskap förankrad i de nationella identiteterna, och slår bort kritik som ifrågasätter avsaknaden av en europeisk gemenskap. Det här betyder däremot inte att det har konstruerats en homogen europeisk identitet, utan snarare att nationella, och andra, identitetskonstruktioner har europeiserats i olika utsträckning, vilket därför skapar olika förhållningar till EU snarare än en strukturell homogen EU-identitet (ibid.:7–8).

Huruvida homogenitet ur ett identitetsperspektiv är eftersträvansvärt eller inte finns det en tydlig tudelning inom fältet för EU-studier. Somliga menar att kulturell homogenitet porträtteras av EU som en stabiliserande faktor inom unionen, vilket då i samma led konstruerar yttre påverkan som migration till hot mot denna homogenitet (Huysmans 2000:753). Antagandet att migration anses utgöra ett politiskt problem relaterar till den traditionella nationalstatens premisser om suveränitet och homogenitet. Migration är något fysiskt som

påverkar stater över dess gränser. Bigo (2002:72) hävdar att migration, och i synnerhet immigration, alltid har varit en problematisk fråga både ur säkerhetsperspektiv och frågar huruvida migration rent av kan vara lönsamt för mottagande stat. Den här lönsamheten och känslan av att bidra till sitt samhälle – att vara delaktig i en grupp – benämner Risse (2010) som psykologiska aspekter av identitetskonstruktioner. Dessa är lika centrala som fysiska konstruktioner i form av bilder, symboler och andra materiella funktioner som exempelvis nationalsånger. EU har större svårigheter med dessa psykologiska aspekter av identitetskonstruktioner än den traditionella nationalstaten, eftersom individernas, det vill säga EU-medborgarnas, känsla och relation till gruppen då knyts upp till EU vilket befinner sig mer avlägset än relationen de har till nationalstaten (ibid.:24).

Det här betyder däremot inte att staters EU-identitet förminskas på premisser av nationella identiteter, men både kvantitativ och kvalitativ forskning har visat på stora skillnader mellan politiska, ekonomiska samt sociala eliters identifiering med EU jämtemot folkets och den stora massans identifiering. Eliter runt om i EU kommer i kontakt med både EU-direktiv och förordningar, samt andra beslut från Bryssel som vanliga människor inte vet är specifika för EU. Det gör att det blir svårare för människor att skilja på vad som är nationellt och vad som är supranationellt (Risse 2005:297), vilket i sin tur påverkar identitetskonstruktioner på flertalet nivåer. Skillnaden mellan nationella lagar och de på EU-nivå sker parallellt med svårigheten att skilja mellan vad som är konstruktioner producerade och reproducerade av EU som helhet och de som FRONTEX är delaktiga i, varav den senare skillnaden är något som den här studien ämnar förtydliga.

2.3. FRONTEX roll för identitetskonstruktioner i EU

På vilket sätt FRONTEX konstruerar en kollektiv EU-identitet är utifrån tidigare forskning svårt att urskilja, i motsats till den mängd litteratur det finns på identitet och EU. Trots att fältet för identitetsstudier ur ett säkerhetsperspektiv under de senaste decennierna har vuxit till en omfattande bredd och betydelse finns det begränsad mängd forskning på hur FRONTEX påverkar identitetskonstruktioner i EU, och ännu mindre om hur byrån verkar som en aktiv aktör för dessa konstruktioner. Tidigare forskning har framför allt belyst FRONTEX roll i säkerhetiseringen av migration och på olika sätt problematiserat byråns handlande i frågor som rör återvändanden av illegala migranter, bevakning av de yttre gränserna samt deras insatser kring Medelhavet. Sarah Léonard hävdar utifrån en detaljerad genomgång av Köpenhamnsskolans säkerhetiseringsteori att FRONTEX, trots begränsad autonomi, är ytterst delaktig i säkerhetiseringen av migration (Léonard 2010). Detta beskrivs vara ett resultat både

av utvidgningen av unionen österut samt kampen mot terrorism efter attackerna elfte september, där migration menades innebära en risk både för unionen och dess yttre gränser (Pollak & Slominski 2009:904). Huruvida FRONTEX kan ses som en autonom aktör eller inte i frågan om EU:s yttre gränser, och därmed även vara delaktig i identitetskonstruktioner i EU, menas vara starkt sammankopplat med FRONTEX institutionella struktur. Byrån besitter i viss utsträckning autonoma egenskaper rörande stab och budget, men är samtidigt beroende av medlemsstaternas villighet och samarbetsvilja att tillsammans skapa en gemensam gränsbevakning (ibid.:919–920). För att möjliggöra och institutionalisera de uppgifter som tillkommer med ett sådant ansvarsområde beskrivs FRONTEX i sin grundande förordning ha till uppgift att ”samordna det operativa samarbetet mellan medlemsstaterna i fältet för de yttre gränserna” (Vaughan-Williams 2008:67, min översättning). Den här formuleringen av yttre gränser bidrar per automatik med en intern aspekt vilket i sin tur leder till en konceptualisering av det inre rummet som Självet och det yttre rummet som Den Andre. Att definiera FRONTEX som det organet ansvarig för kontroll av de yttre gränserna skapar en idé om att dess inre, det vill säga EU, går att generalisera till en homogen enhet (ibid.).

I motsats till detta menar Andrew W. Neal att FRONTEX efter attackerna elfte september visar på den misslyckade säkerhetiseringen av migration som EU påstås drivit, snarare än att vara ett resultat av att EU ska ha säkerhetiserat migration (Neal 2009:334). Trots att det finns flera aspekter av FRONTEX verksamhet som kopplar ihop migration med ökade säkerhetsrisker vid EU:s yttre gränser menar Neal att det finns flertalet brister i argumentet om att FRONTEX själv skulle säkerhetisera migration, även om byrån institutionaliserade EU:s gemensamma gränsbevakning. En del i detta är att till skillnad från nationalstaten som säkerhetiserande aktör kan EU med sina numera 27 medlemsstater inte beskrivas som enhetlig och därför inte heller helt fastslås som enhetlig aktör (ibid.:336–337).

Det är uppenbart utifrån den här överblicken att FRONTEX ursprung och mandat ses som en viktig aspekt i frågor som rör säkerhet- och gränspolitik, men dess roll för identitetskonstruktioner förblir mer eller mindre orörd. Genom att bygga vidare på tidigare forskning om nationalistiska identitetskonstruktioner, europeiska identiteter, gränsdragningar och Den Andres betydelse kommer den här studien inte bara försöka fylla det vetenskapliga hålet som uppdagats, utan även påvisa FRONTEX relevans för identitetskonstruktioner. Byråns roll att förvalta de yttre gränserna och bibehålla den interna säkerheten i EU tillskriver FRONTEX en central roll för formandet och konstruerandet av idéer om vad EU innebär.

3. Tillvägagångssätt

Det teoretiska ramverket som den här studien kommer att ta hjälp av är dels kollektiva identiteter utifrån definitionen som presenteras i A Community of Europeans? Transnational Identities and Public Spheres (2010) av Thomas Risse, samt definitionen av gränsdragning, differentiering och Den Andre i artikeln Bordering, ordering and othering (2002) av Henk van Houtum & Ton van Naerssen. Tillsammans kommer dessa utgöra grunden för det som analysapparaten senare kommer att behandla tillsammans med det empiriska materialet.

Valet att utgå från dessa två teoretiska perspektiv motiveras främst då bägge av dessa bygger på antagandet att sociala och till stor del intersubjektiva konstruktioner ligger till grund för hur världen är beskaffad. I och med att studiens syfte är att undersöka FRONTEX roll som identitetskonstruerande aktör är det väsentligt att det teoretiska ramverket också bygger på antagandet att identiteter är socialt konstruerade.

3.1.1. Kollektiva identiteter

Identiteter, oavsett om de är regionala, nationella eller supranationella beskriver Risse (2010) som socialt konstruerade i den mening att de inte objektivt existerar i ett tomrum, utan de produceras genom processen där individer och grupper förstår sig själva och vilka intressen de har. Att förstå intressen som nära sammankopplat med identiteter innebär att vem man själv identifierar sig vara också leder till att man utvecklar specifika intressen baserat på denna kunskap och uppfattning om sig själv (Risse 2010:20). Den här kunskapen om vem man är innebär i sin tur att individer socialt identifierar sig med grupper med sociala obligationer. Ju starkare en individ identifierar sig med en grupp desto mer lojal mot sagda grupp kommer denne att vara. Det är den här länken mellan individ och grupp skapar inte bara en social identitet utan även en kollektiv identitet där gruppens medlemmar identifierar sig med varandra och den grupp de tillsammans utgör. Självet måste identifiera sig med något större – en enhet av flera individer som tillsammans skapar en gemenskap (ibid.:22–23). Kollektiva identiteter bygger därför på distinktionen mellan subjekt och objekt, det vill säga vem – eliter eller folket – det är som identifierar sig som vad – exempelvis kön, nationalitet eller Europa (ibid.:19).

De här grupperna av individer – gemenskaperna – är precis som socialt konstruerade identiteter inte givna, utan de existerar bara genom människors konstruktion som sker genom interaktionen individer och grupper emellan. Benedict Anderson (1991) benämner det här som föreställda gemenskaper, vilket innebär att det inte nödvändigtvis behöver finnas några fysiska

aspekter av gruppen för individer att identifiera sig med, utan det som framför allt krävs är igenkänning. Det leder i sin tur till att individer kan identifiera sig med gruppens normer, idéer och värden och därmed kan känna både lojalitet och tillhörighet till gruppen och gemenskapen. För att den här gemenskapen ska infinnas använder politiska eliter symboler, flaggor, valuta och pass för att skapa vad som beskrivs som identitetsmärken, vilka ger ett sammanhang och ram för vad som är gemensamt för gruppen (Risse 2010:55). Även om Anderson menar att det framför allt är symboliken och gemenskapens förmåga att ’bli verklig’ för dess medlemmar finns det enligt Risse även en fysisk och territoriell aspekt av de föreställda gemenskaperna. Gränser utgör den yttersta indikationen på när en individ lämnar sin gemenskap och beträder en annan, som tillsammans med institutioner och symboler konstruerar en gemenskap och en tillhörighet för individer att identifiera sig med. Den psykologiska existensen, det vill säga hur verkliga de föreställda gemenskaperna kan bli för dess medlemmar, är därför beroende av fysiska konstruktioner och institutioner som symboler och andra markeringar (ibid.:56–59).

I och med att kollektiva identitet härmed ses som socialt konstruerade finns det inget fysiskt som hindrar individer att på olika nivåer och plan ha flera olika identiteter. En individ kan identifiera sig på både regional och nationell nivå samtidigt som denne också identifierar sig med EU på supranationell nivå. Den här multi-facetterade definitionen av identiteter kan liknas med en lök, där det finns en inre kärna med en identitet på lägre nivå som individen identifierar sig starkast med, för att sedan omslutas av flera yttre lager av identiteter som individen identifierar sig med i mindre grad (Risse 2005:295–297; Risse 2010:23–24). Utöver den här identitetskonstruktionen finns det flera andra formationer av identiteter, allt från helt separerade identiteter där individen närmast kan liknas röra sig mellan två världar, till marmorerade identiteter där det knappt går att urskilja de olika identitetskonstruktionerna för att de integreras med varandra på så många plan (Risse 2010:25).

Utifrån den här förståelsen av identitetskonstruktioner kan lagret som utgörs av nationella kollektiva identiteter omslutas av ett lager som utgörs av en EU-identitet. Fundamental i förståelsen av liknelsen med löken är dock att dessa lager av identiteter fortfarande tillhör samma lök – samma individ. Det rör sig alltså inte om en individ med en totalt avskild nationell identitet och sedan en EU-identitet på högre nivå, utan dessa är identiteter är fortfarande delar av samma individ, dock formulerade som primär- och sekundäridentiteter (ibid.:40–42). Det här kan beskrivas som att ”[v]i observerar inte uppkomsten av en avskild europeisk identitet ovanför och bortom nationella identiteter, utan snarare en europeisering av nationella identiteter” (ibid.:38, min översättning), vilket menas skapa en europeisk gemenskap integrerad i de nationella identiteterna som inte på något sätt behöver utmana varandra.

Utöver den här identitetsformationen där de olika identiteterna finns i olika lager kan identiteter också vara så integrerade i varandra att det är svårt at skilja på vart den ena börjar och den andra slutar, likt en marmorering av identiteter (Risse 2005:305; Risse 2010:25). Bägge av dessa identitetsformationerna går att kategorisera och dela upp i exkluderande nationalister och inkluderande nationalister. Den här distinktionen är främst relevant för identitetskonstruktioner vars formation liknades med en lök och olika lager av identiteter, men kan vara relevant även för marmorerade identitetsformationer. Exkluderande nationalister är de individer som endast identifierar sig med nationalstaten, och inte med EU alls (eller i mycket liten utsträckning), medan inkluderande nationalister identifierar sig i första hand med nationalstaten, och i andra hand med EU (Risse 2010:43, 45). Den här distinktionen innebär även att chansen för identitetsförändringar skiljer sig åt mellan dessa. För att en supranationell aktör som EU ska förändra sin identitet krävs det en dissonans och oförenlighet mellan de nationella identiteterna och deras identifiering med EU. Finns det inte den här meningsskiljaktigheten mellan den nationella identiteten och deras identifiering med EU har den nationella identiteten redan europeiserats (ibid.:98).

3.1.2. Gränsdragningar, differentiering och Den Andre

Kollektiva identiteter, oavsett om det rör sig om identitetsformationer i lager eller marmorerade identiteter, nationella eller europeiserade, uppstår inte i tomrum, utan är en ständig produkt av interaktion mellan aktörer. Skillnader och differentiering mellan olika föreställda gemenskaper är en återkommande aspekt av identitetskonstruktioner och är inom inget nytt begrepp, utan återfinns i en stor del av identitetslitteraturen. van Houtum & van Naerssen argumenterar för att den här differentieringen förstärks och fixeras av territoriella gränser och därmed bidrar till konstruerandet av identiteter. De skriver att ”[g]ränser är uppförda för att radera territoriell tvetydighet och ambivalenta identiteter för att på så sätt forma en unik och sammanhängande ordning, [samt] därigenom skapa nya eller reproducera latent befintliga skillnader i rymd och identitet” (van Houtum & van Naerssen 2002:126, min översättning).

Gränser syftar alltså på att skilja olika enheter från varandra och skapa en sammanhållning innanför dessa, en slags homogen tillhörighet och ordning mellan människorna innanför dessa gränser. Det här beskrivs som en spatial strategi som både behandlar interna relationer och kommunikationer samt externa, det vill säga relationer till andra enheter omringade av gränser. Istället för att se gränser som fysiska och fixerade objekt bör dessa snarare ses som sociala konstruktioner och därmed formuleras som gränsdragningar

(min översättning av ”bordering”). Terminologiskt anses den benämningen mer passande för att beskriva den spatiala differentieringens socialkonstruerade ursprung (ibid.).

Det här perspektivet av gränser som socialt konstruerade innebär att de ständigt måste reproduceras för att upprätthållas, och om det inte sker har de inte längre den betydelsen som leder till differentiering och ordning de tidigare haft. Reproduktionen av gränsdragningar kan däremot inte fastslås hos endast en enhet eller aktör, eftersom gränsdragningar är så nära sammankopplat differentiering, utan sker ständigt både mellan stater men även inomstatligt mellan olika grupperingar och enheter på lägre nivåer (ibid.:129–130). Gränsdragningar är därför en ständigt pågående process som utifrån van Houtum & van Naerssens definition implicit innebär att olika enheter, områden och grupper kan kategoriseras och ordnas, något som i sin tur även leder till att en känsla av behov att skydda sin egna enhet från andra enheter utvecklas. En spatial-territoriell strategi menas därför för dagens allra flesta social-kapitalistiska stater innebära flexibel rörelse över gränser av pengar och ekonomiska tjänster, men desto restriktivare rörelse för bland annat människor utan eller med liten ekonomisk signifikans (ibid.:128).

Att skilja på oss och dem samt det interna rummet och det externa rummet genom gränsdragningar innebär att de människor som lever inom dessa områden omfattas av denna socialt konstruerade differentiering. Människorna som lever i andra områden och tillhör andra grupper tillhör något okänt och annorlunda – de är Den Andre. Vid migration innebär detta många gånger ett hot mot den mottagande statens nationella sammanhållna identitet eftersom migranterna, Den Andre, plötsligt befinner sig på insidan, inkluderade men ändå exkluderade, mitt bland den egna gruppen (ibid.:129). Den här dynamiken mellan insida och utsida återfinns även på nationell nivå. För att skapa en så psykologisk ’verklig’ gemenskap som möjligt är desto starkare differentiering mellan Självet och Den Andre, Oss och Dem, centralt. Individer och gemenskapens medlemmar måste kunna förstå och identifiera skillnaden mellan sin egna gemenskap och andra, vilket sker genom konstruktionen av Den Andre (Risse 2010:26–28).

En enhet, grupp eller stat kan konstruera Den Andre på flera olika sätt, dels genom en spatial konstruktion där Den Andre likt migranter är exkluderade, annorlunda och externa, men det går också att konstruera Den Andre temporalt. En sådan konstruktion innebär att Självet, den egna enheten, är Den Andre men med en tidigare skepnad från förr. Självet kan då differentiera sig från Den Andre genom sitt egna förflutna vilket innebär att Den Andre är både inkluderade och intern vilket leder till andra identitetskonstruktioner (ibid.:53–55).

3.2. Teoretisk sammanfattning

Av det presenterade teoretiska ramverket finns det vissa centrala delar som är värda att belysa ytterligare inför nästkommande avsnitt. Grunden för inte bara det teoretiska ramverket utan även studien i sin helhet är antagandet att identiteter är socialt konstruerade. Individer, grupper och andra aktörer konstruerar identiteter i interaktion med andra vilket gör att de blir kollektiva när det skapas gemensamma förståelser och intressen (Risse 2010:22–23). Det här innebär att för att det ska skapas en kollektiv EU-identitet bland EU:s medlemsstater måste det finnas gemensamma föreställningar, intressen och idéer kring vad EU utgör och innebär. Däremot behöver inte en kollektiv EU-identitet vara homogen, utan identitetskonstruktioner kan formateras på ett flertal vis. De två vanligaste formationerna kan liknas med dels en lök där det finns en tydlig inre identitetskärna samt omslutande lager av ytterligare identiteter, men även marmorerade identiteter där de olika identitetskonstruktionerna är så integrerade att det är svårt att skilja dem från varandra (Risse 2005:295–297; 2010:23–24).

För den här studien innebär dessa två formationer att den kollektiva EU-identiteten som FRONTEX antas verka för kan uttryckas på två sätt. Antingen som en sekundär identitet, det vill säga att individer i första hand identifierar sig nationellt med sin stat och i andra hand supranationellt med EU, eller som en del av flera marmorerade identiteter (Risse 2010.:40–42). En sådan identitetsformation betyder att det kan vara svårare att skilja EU-identiteten från exempelvis nationella och regionala identiteter i materialet, eller rent ut sagt FRONTEX egna identitet jämtemot byråns konstruktion av en EU-identitet.

Utöver nivån på identifieringsgrad och distinktionen mellan primär- och sekundäridentitet är skillnaden mellan exkluderande och inkluderande nationalister relevant för förståelsen av konstruktionen av en kollektiv EU-identitet. Exkluderande nationalister identifierar sig med nationalstaten och inte, eller väldigt lite, med instanser på högre nivå som EU. Inkluderande nationalister däremot identifierar sig primärt med nationalstaten och sekundärt med EU (Risse 2010:43, 45). Gränser har en central roll för nationella identiteter i och med att de är den yttersta fysiska funktionen som reglerar var en föreställd gemenskap börjar och en annan slutar. Genom att se gränser som processer av ständig produktion och reproduktion kan de skapa sammanhållning, tillhörighet och ordning mellan människorna innanför dessa gränser (van Houtum & van Naerssen 2002:126). För den här studien är de nationella gränserna inte det primära området av betydelse, utan det är unionens gemensamma yttre gränser, FRONTEX ansvarsområde, som är relevanta. De yttre gränserna skapar utifrån van Houtum och van Naerssens mening gränsdragningen mellan vad som är inne respektive ute, inkluderat i unionen samt det som exkluderas (ibid.:129). Eftersom FRONTEX ansvarar

för förvaltningen av de yttre gränserna antas byrån därmed fungera som aktör i processen av gränsdragning, vilket leder till att differentieringen mellan externa och det interna rummet förstärks.

3.3. Operationalisering

Den här studien ämnar undersöka hur FRONTEX verkar för en kollektiv EU-identitet utifrån Thomas Risses (2010) definition och antagande om att kollektiva identiteter skapas i sociala interaktioner med andra enheter. För att påvisa sambandet mellan FRONTEX och en kollektiv EU-identitet används de teoretiska begreppen gränsdragning, differentiering och Den Andre (van Houtum & van Naerssen 2002). Det sker genom studerandet av texter producerade av FRONTEX där ord, benämningar och formuleringar ger uttryck för antingen gränsdragning, differentiering eller Den Andre. För att kunna identifiera dessa tre teoretiska teman i det empiriska materialet har följande frågor tagits fram:

- Vilka formuleringar av gränsdragning kommer till uttryck? - Hur uttrycker FRONTEX differentiering?

- På vilket sätt formuleras och konstrueras Den Andre?

Samtliga frågor utgår från van Houtum & van Naerssens (2002) teoretiska begrepp som alla presenteras i avsnittet Teori. Första frågan syftar således på att definiera hur FRONTEX formulerar de yttre gränserna som hotade, i behov av skydd och osäkra, vilket därmed upprätthåller gränsernas relevans och reproducerar narrativet om EU som en egen enhet och gemenskap. Dessa uttryck för gränsdragning har kodats i Tabell 1. Fråga två ämnar fastställa vilka uttryck för differentiering mellan Självet, EU, och omvärlden och Den Andre som återfinns i materialet. Differentiering beskrivs vara den process som särskiljer olika enheter från varandra med syfte att skapa en stabilare ordning och säkerhet inom den egna enheten. För van Houtum & van Naerssen är differentiering ofta kopplat till ett territorium och ligger nära gränsdragning. Uttryck och formuleringar som beskriver EU och dess medlemsstater som en gemenskap och avskild enhet från omvärlden kodas därmed i Tabell 1 som utryck för differentiering.

Den sista frågan syftar på Den Andre och hur denne konstrueras av FRONTEX. Den Andre är central i studerandet av identitetskonstruktioner och fungerar som en motpol mot Självet att kunna differentiera sig mot. I fallet FRONTEX utgörs Den Andre av flera olika konstruktioner, bland annat migranterna som både exkluderas och inkluderas i EU, samt

smugglare och även andra mer diffusa och rörliga konstruktioner diskuteras. Dessa uttryck för Den Andres konstruktion kodas i Tabell 1. Sammantaget används de tre presenterade teoretiska begreppen för att visa på och förklara hur FRONTEX verksamhet fungerar identitets-konstruerande. Analysapparaten är uppdelad utefter ovanstående tre frågor och dess teman och har systematiskt utgått från kodningen i Tabell 1. Det empiriska materialets kodning finns fullständigt redogjort för i Bilaga 1.

Tabell 1.

3.4. Metod

Den här studien bygger på interpretivistiska antaganden, vilka utgår från att vår omvärld är intersubjektivt skapad och därmed består av flera sociala verkligheter. Det innebär att en händelse betyder och uppfattas på ett sätt för en individ, men kan uppfattas och betyda något helt annat för en annan individ. I och med denna uppfattning har språket en särskild betydelse, eftersom det är genom ord, både talat och skrivet, som människor kan uttrycka sina upplevelser som sedan tolkas och interpreteras i forskningssammanhang (Schwartz-Shea & Yanow 2012:41–42). Med den här grunden kommer studiens metodologiska tillvägagångssätt att vara en kritisk diskursanalys – Critical Discourse Analasys (CDA), vilket grundas i kognitiv lingvistik. Det innebär att forskare som använder CDA utgår från antagandet att det är språkliga nyanser i from av grammatiska aspekter, argumentation samt metaforer och andra former av

Konstruktion Kodning och yttryck i materialet Exempel

Gränsdragning (van Houtum & van Naerssen 2002)

Yttre gränsernas behov av skydd, o/säkerhet, hot vid de yttre gränserna.

”[FRONTEX är] avgörande i skyddet av det gränsfria området genom att hjälpa till att skydda de yttre gränserna” (FRONTEX 2020a, min översättning) Differentiering

(van Houtum & van Naerssen 2002)

Skillnad mellan ’insida’ (EU) och ’utsida’, EU-medborgare och icke-EU-medborgare, ’Vi’ och ’Dem’-analogier.

Det nya Entry-Exit systemet ”kommer registrera

icke-EU-medborgares in- och utresor som

korsar de yttre gränserna av EU:s medlemsstater” (FRONTEX 2019, min översättning och kursivering).

Den Andre (Risse 2010; van Houtum & van Naerssen 2002)

Migranter, människosmugglare, icke-EU-medborgare.

“Drogtrafficking är ett av de största kriminella hoten i EU” (FRONTEX 2020m, min översättning).

bildspråk som är relevanta i studerandet av texter (Boréus & Brylla Seiler 2018:305). Fairclough menar att språk både är socialt skapad genom social-historiska interaktioner, men även socialt skapande i form av konstituering. ”Språkanvändning är alltid simultant konstitutivt av (1) sociala identiteter, (2) sociala relationer och (3) system av kunskap och övertygelse” (Fairclough 2016:134). I och med att den här studien ämnar undersöka på vilket sätt FRONTEX verkar i konstruerandet av en kollektiv EU-identitet lämpar sig därför en kritisk diskursanalys mycket väl eftersom metoden belyser hur språk direkt och indirekt förmedlar handling och konstituerandet av identiteter. Antagandet att både identiteter och verkligheten är socialt konstruerad innebär att språket spelar en avgörande roll i individer, grupper och aktörers förmedling av dessa konstruktioner. Genom att sätta ord på händelser, känslor och idéer beskrivs uppfattningar om både Självet och omvärlden, vilket för den här studien innebär att FRONTEX formuleringar direkt avspeglar dess uppfattning om både dem själva – dess identitet – samt omvärlden.

Kritisk diskursanalys och dess fokus på språkliga formationer medför en möjlighet att både undersöka problem på detaljnivå, men även större system av språkliga normer där dessa tillsammans bygger upp diskurser och narrativ. Fairclough (2016:135) beskriver vikten av att skilja på enskilda diskursiva event – exempelvis särskilda formuleringar – och underliggande språkliga normer och framställningar, även om bägge dock är centrala i kritiska diskursanalyser för att förstå hur diskursiva praktiker, händelser och texter relaterar till större sociala och kulturella strukturer. Det här innebär att studien både kommer att ta hänsyn till materialets formuleringar i direkt form, men även koppla dem till ett större system av formuleringar och uttryck. För att kunna identifiera dessa system och mönster, samt för att kunna välja ut material relevant för studien har återkommande nyckelord identifierats och sammanställts.

Dessa nyckelord utgör grunden och kärnan i materialet, de har hög användarfrekvens och tematiseras återkommande i diskursen på ett sätt som gör de till paraplybegrepp för underliggande betydelser och metaforer, samt att de fungerar som ”bärare av idéer och program” (Boréus & Seiler Brylla 2018:322–323). Dessa nyckelord är följande: hot, o/säkerhet (illegal) migration och yttre gränser. Dessa nyckelord har dels använts för insamlingen av det empiriska materialet, men även fungerat som hjälp för att identifiera det teoretiska ramverkets centrala begrepp. Gränsdragning, differentiering och konstruktionen av Den Andre har operationaliserats och kodats i Tabell 1 (se Operationalisering), där dessa sedan har varit den systematiska ledningen i analysapparaten.

Trots att metodens lämplighet motiveras utifrån studiens syfte, att undersöka hur FRONTEX verkar för konstruerandet av en kollektiv EU-identitet, har det riktats kritik mot

kritisk diskursanalys. Bland annat så finns det invändningar mot metoden för att vara ovetenskaplig, med argumentet att vetenskap bör vara objektiv och inte dra nytta av kunskaper och privilegier för att kritiskt granska samhällsfenomen och strukturer. Metodens fokus på språkliga formationer som metaforer och ordval har också kritiserats för att i alltför stor utsträckning försöka visa på ’dolda budskap’. Kritiker menar att mycket information hade kunnat utläsas utan ett särskilt fokus på just dessa aspekter av texter (ibid.:341–243). Trots denna kritik anses kritisk diskursanalys vara tillförlitlig som metodologiskt tillvägagångssätt för studiens syfte, med främsta anledning att framställningar, beskrivningar och uttryck är det närmaste vi kan komma hur aktörer identifierar sig själva och upplever sin självbild att vara.

Schwartz-Shea & Yanow (2012) skriver med interpretivistisk forskningsgrund om tillförlitlighet och ger ett alternativ till validitet och reliabilitet som annars är två vanligt förekommande begrepp för att diskutera en studies tillförlitlighet. Istället för att se forskarens delaktighet som något negativt menar de att som interpretivistisk forskare är det omöjligt att stå utanför den sociala världen och språket som konstituerar den verkligheten. Reflexivitet syftar istället på att forskaren själv, med dess egna erfarenheter, är betydande för forskningen och de resultat som framkommer, utan att ifrågasätta varken studiens tillförlitlighet eller forskarens objektivitet (ibid.:98). Det här medför även att den interpretivistiska studiens design och syfte snarare ämnar belysa studieobjektets uppfattning eller förståelse, snarare än att visa på en objektiv och kausal sanning (ibid.:114).

Med detta i åtanke har därför studiens forskningsfråga formulerats dels argumenterande, men framför allt med ett syfte att förstå på vilket sätt FRONTEX verkar för en kollektiv EU-identitet. Utan förståelse för vilka formuleringar byrån använder sig av i sin verksamhet faller tyngdpunkten i studien bort, eftersom det är de språkliga nyanserna som är centrala i hur FRONTEX verkar identitetskonstruerande.

3.5. Materialreflektion

I och med att studiens metodologiska tillvägagångsätt fokuserar på språkliga framställningar av FRONTEX verkan för konstruerandet av en kollektiv EU-identitet är det centralt att materialet som används uppfyller kraven som metoden tillför. Det måste gå att analysera ordval och språkliga formuleringar som kan visa på hur FRONTEX ställer sig till ämnen som relaterar till det teoretiska ramverket och dess operationalisering. Det här kravet innebär att texter och tal av olika slag är bäst lämpade för studiens ändamål, eftersom dessa fungerar som bärare och förklaringar till FRONTEX agerande och handlande. Primärt har texter från FRONTEX olika sociala medier används, så som Twitter och Facebook, samt pressmeddelanden publicerade på

FRONTEX hemsida. Motiveringen att använda sociala medier och pressmeddelanden istället för olika officiella dokument bygger framför allt på räckvidden dessa har. Texter som publiceras på sociala medier går ut snabbt till en stor mängd mottagare, både för enskilda individer och politiska eliter att ta del av. Detsamma gäller för pressmeddelanden. Både simplare överblickar och mer detaljerade problem kan kommuniceras ut till medlemsstater, EU-medborgare och politiker runt om i världen på ett annat sätt än vad officiella dokument sprids.

Eventuell kritik mot det empiriska materialet har tagits med i beräkningarna kring dess lämplighet, med slutsatsen att materialets styrkor överskuggar dess svagheter. En nackdel som anses viktig att redogöra för är texternas omfång. Texter på sociala medier innehåller ofta en begränsad mängd information och kan många gånger också vara begränsad i antal ord. Det innebär att texterna komprimeras på ett sätt som inte hade skett i officiella dokument där det finns mer utrymme för utveckling av resonemang. Att däremot bara utgå från officiella dokument hade inneburit att mycket av styrkorna hos kritisk diskursanalys, som tolkningsmöjligheter och fokusen på ordval, försvinner bland de språknormer som används i lagstiftningar och officiella rapporter. Det här innebär däremot inte att officiella dokument inte kan vara värdefulla som kompletterande och sekundärt material, utan det kan vara till stor nytta att använda en kombination av olika typer av material. De texter som publicerats på sociala medier, med sitt begränsade omfång, innebär att FRONTEX måste uttrycka sig kort och med precisa formuleringar, vilket innebär att informationen hålls saklig och direkt. Det i sig innebär en ökad möjlighet att i detalj kunna analysera bland annat ordval eller andra språkliga val som gjorts. Tillsammans med texter från sociala medier och pressmeddelanden har studien också inkluderat officiella dokument, bland annat förordningar, för att visa på hur FRONTEX juridiskt är tillskrivna vissa ansvarsområden och vad dessa innebär för byråns roll i konstruerandet av identiteter.

Materialurvalet för att avgränsa studien började med en övergripande läsning för att kunna identifiera teman och nyckelord (se presentation av dessa under Metod). Nyckelorden har sedan varit de primära sökorden för inhämtningen av det materialet som använts för studien. För att avgränsa urvalet ytterligare har majoriteten av det empiriska materialets publicering skett under år 2020. Varför den största delen av materialet har hämtats från det året och inte från en tidsperiod där byrån fått mer medial publicitet, som exempelvis under perioden för de stora flyktingströmmarna 2015, är för att visa på FRONTEX identitetskonstruerande verksamhet även under mindre extrema tider. 2020 var ett år då byrån var lika aktiv som tidigare, men utan pressen som migrationsströmmarna innebar, vilka bland annat ledde till utvidgande mandat för FRONTEX (COM2015240 final). Att studera byråns

identitetkonstruerande verksamhet genom dess mest intensiva formuleringar hade säkerligen fungerat väl för även den här studiens syfte, men det innebär en annan bredd och förståelse av FRONTEX roll för identitetskonstruktioner när formuleringarna, istället för ett mer neutralt språk, vässas till sin spets under en svår krisperiod. Övrigt material från andra år har fungerat kompletterande och medtagandet i studien motiveras på dess relevans genom särskilt tydliga formuleringar om gränsdragningar, differentiering och Den Andre.

4. Analys

Följande avsnitt redogörs analysens resultat. Materialet har analyserats med hjälp av det teoretiska ramverket och följt kodningen och uttrycken som presenteras i Tabell 1 (se operationalisering) samt de metodologiska frågorna i avsnittet om metod. De tre teoretiska begreppen gränsdragning, differentiering och Den Andre används för att visa på hur FRONTEX verkar för en kollektiv EU-identitet, vilket också är antagandet den här studien vilar på.

4.1. FRONTEX uttryck för gränsdragning

Gränser spelar en viktig roll i identitetskonstruktioner, och utgör den yttersta och kanske mest fysiska indikationen på när en individ lämnar sin egna grupp eller gemenskap och kliver in i en annan. Risse (2010:56) menar att gränser tillsammans med gemensamma institutioner och symboler skapar en territoriell aspekt av de föreställda gemenskaperna som Anderson (1991) menade är individers sociala konstruktion av grupper. FRONTEX verkan för en kollektiv EU-identitet är lika socialt konstruerad som Andersons föreställda gemenskaper och uttrycks redan i rådets förordning (EG) nr 2007/2004 av den 26 oktober 2004. Skäl 5 till det första inrättandet av FRONTEX lyder följande:

En effektiv kontroll och övervakning av de yttre gränserna är en fråga som är av

största betydelse för medlemsstaterna oavsett deras geografiska läge. Därför finns

det behov av att främja solidariteten mellan medlemsstaterna på området förförvaltning av de yttre gränserna. Inrättandet av en byrå som hjälper medlemsstaterna med de operativa aspekterna av förvaltningen av de yttre gränserna, inklusive återsändandet av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, är ett viktigt steg i denna riktning (EUT L 349/1, 25.11.2004, min kursivering)

Redan här, i ingressen av byråns startpunkt, presenteras FRONTEX som en central del för alla EU:s medlemsstater, något som blivit mer och mer relevant allteftersom FRONTEX mandat har förändrats och utvidgats. Byråns roll att förvalta, övervaka och skydda dessa gränser innebär per automatik även att idén om de yttre gränsernas betydelse och vikt reproduceras så fort dessa omnämns tillsammans med beskrivningar av hot och o/säkerhet, samt okontrollerade förhållanden vid de yttre gränserna rörande exempelvis migration. Den här processen, den återkommande reproduktionen av de yttre gränsernas betydelse, är det som van Houtum & van Naerssen benämner som gränsdragning. Det är inget statiskt eller fixerat, utan kräver ständig och återkommande reproduktion för att konstruera och konstituera ett territoriellt område (van Houtum & van Naerssen 2002:126).

I den här kontexten är det territoriella området i fråga inte de nationella medlemsstaterna, utan det är EU som utgör området av relevans. Den här förflyttningen av betydelse, från de

nationella gränserna till EU:s gemensamma yttre gränser, är kanske den tydligaste indikationen på vilken process och praxis det innebär att konstruera gränsers betydelse. Det sker ständigt och löpande, med syfte att ordna och kategorisera både den egna enheten och andra, vilket i sin tur skapar en känsla av tillhörighet och gemenskap (ibid.:128). Benedict Anderson (1991) menar att känslan av tillhörighet inte existerar fysiskt, utan är en psykologiskt och socialt konstruerad föreställd gemenskap, vilket därför går i linje med van Houtum & van Naerssens definition av gränser och gränsdragningar. Deras ofixerade natur och behov av ständig reproduktion för att bli ’verkliga’ innebär att FRONTEX måste påvisa dess relevans inte bara en eller ett fåtal gånger, utan det måste ske upprepade gånger över tid. FRONTEX lyckas med detta och beskriver i flera olika kanaler de yttre gränsernas behov av både beskydd och stöttning.

Byrån beskriver sin roll som ”avgörande i skyddet av det gränsfria området genom att hjälpa till att skydda de yttre gränserna” (FRONTEX 2020a, min översättning), samt fastställer behovet av en juridisk arbetsgrupp för att tillmötesgå medlemsstaternas oro för ’hybridhot’ vid de yttre gränserna. Dessa hybridhot har varit ett återkommande inslag i informationen FRONTEX under senhösten 2020 har kommunicerat ut, där dessa utan att detaljbeskrivas förklaras påverka medlemsstaternas nationella säkerhet vid de yttre gränserna (FRONTEX 2020b; 2020c). Trots att dessa ’hybridhot’ inte får en närmare beskrivning utöver att de utgör ett hot mot medlemsstaterna innebär formuleringar som dessa ett starkt ställningstagande. Att beskriva de medlemsstater vid unionens yttre gränser som hotade av något väldigt diffust som ’hybridhot’ och beskriva att det finns en faktisk oro kring dessa gör att gränsdragningen mellan internt, EU, och externt förstärks. Gränsdragningen mellan det externa hotet och medlemsstaterna – det fundamentala som hela EU och den europeiska integrationen är uppbyggt av – innebär enligt van Houtum & van Naerssen (2002:126) ett sätt för FRONTEX att minska territoriell otydlighet genom att istället skapa en sammanhållen territoriell ordning och identitet.

Genomgående för de här formuleringarna är att de yttre gränserna återkommande benämns som gemensamma för alla EU:s medlemsstater, och att ett hot mot ett område, eller en medlemsstat, också innebär ett hot mot hela EU (FRONTEX 2020k). Bland annat så beskriver FRONTEX generaldirektör Leggeri att ”[o]m skyddet av våra yttre gränser och den fria rörligheten verkligen betyder något för oss, då är det dags att tala för Europa […], det här skulle tjäna inte bara någras intressen, utan hela EU:s” (Leggeri 2018, min översättning). I den här formuleringen konstrueras en gemenskap som Risse (2010:22) menar är fundamental för att kunna tala om kollektiva identiteter. Det måste finnas en social interaktion där den mindre enheten – medlemsstaten – tillhör något större – EU. Den här kopplingen mellan den mindre

enheten till den större gemenskapen är ett återkommande inslag av FRONTEX kommunikation. Bland annat så skriver FRONTEX på om EU:s mångfald och vikten av medlemsstaternas samarbete: ”tillsammans jobbar vi varje dag för att göra Europa, vårt gemensamma hem säkrare och mer säkert” (FRONTEX 2020l). Det görs tydligt att FRONTEX arbetar med hela EU i fokus, och när formuleringar som ’hybridhot’ (FRONTEX 2020b; 2020c) används för att beskriva möjliga hot mot unionen leder det till att hotet i fråga faktiskt berör hela gemenskapen som den kollektiva identiteten innefattar. Varför just ’hybridhot’ är centralt i den här kontexten är dess osäkra och diffusa innebörd. Osäkerheten i vad dessa ’hybridhot’ utgörs av innebär per automatik en oordning, vilket är det som van Houtum & van Naerssen menar gränsdragningar beskrivs vara till för att motverka. Territoriell ordning leder allt som oftast till ett ökat behov av att känna trygghet till den spatiala enhet man tillhör (van Houtum & van Naerssen 2002:128), vilket medför att gränsdragningen FRONTEX konstruerar också leder till ett ökat behov av både säkerhet och en gemenskap medlemsstaterna emellan, vilket en kollektiv EU-identitet skulle fungera som. Risse beskriver det här som att ”[a]nknytning leder till lojalitet tillsammans med en känsla av plikt till gruppen. Det är den här lojaliteten som konstituerar en resurs för social mobilisering, kollektiv handling och stöd för institutioner som EU” (Risse 2010:22, min översättning).

Den spatiala ordningen i Europa är något närmast unikt för EU och därmed FRONTEX ansvarsområde. Även om den europeiska integrationen innebär flera positiva aspekter för medlemsstaterna, bland annat både i form av en säkerhetsunion och ekonomiska stabiliserande institutioner, tillkommer flera utmaningar när flera traditionella suveränitetsprinciper överges till högre instanser på EU-nivå. Fallet FRONTEX visar på just detta eftersom byråns uppgift är att hjälpa medlemsstaterna att upprätthålla den grundläggande ordningen som EU och Schengen bygger på – fri rörlighet – vilket innebär att medlemsstaternas egna nationella gränser bleknar jämtemot unionens gemensamma gränser. Genom förvaltningen av de yttre gränserna, riskanalyser och sårbarhetsbedömningar ska byrån bidra med att öka unionens trygghet och säkerhet, vilket fastslås i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896. Nationalstatens till synes minskade betydelse som uppdagats är dock inte bara relevant i kontexter med EU, utan den här trenden sträcker sig längre än så. I början av december möttes 18 EU-medlemsstater och 14 arabstater i ett Euro-Arab-samarbete för att diskutera hur problem som gränsöverskridande brott, hälsa vid gränserna, smuggling av migranter och trafficking, samt andra ’multi-dimensionella hot’ påverkade den gemensamma regionala säkerheten (FRONTEX 2020d). Återigen används ett diffust begrepp för att beskriva övriga hot som medlemsstaterna sägs stå inför, utan att gå in på vad dessa skulle kunna tänkas vara. Däremot

är FRONTEX konsekventa i sin formulering av vart hoten är riktade, och är noga med att poängtera att hot mot en medlemsstat innebär ett hot även mot övriga medlemsländer (ibid.). Det här är något som är fundamentalt i kollektiva identiteter. För att en medlemsstat ska känna sig delaktig och inkluderad i EU-samarbetet krävs det att den inkluderas även när situationer inte direkt påverkar dem, men påverkar gruppen i stort (Risse 2010:22).

Om detta kan räknas till det van Houtum & van Naerssen (2002:128) kallar för spatial strategi är oklart, men det går oavsett i linje med deras argument om att en spatial territoriell enhet på grund av den gränsdragning som konstrueras mot andra enheter ökar känslan av att behöva skydda sig själv. I och med att FRONTEX ansvarar för hela unionen är det inte heller här nationalstatens säkerhet eller de nationella gränserna som kommer i första hand, utan det är EU:s interna säkerhet och de yttre gränserna som är relevanta i frågan. Gränsdragningen som sker här innebär dock fortfarande ett ökat behov av säkerhet, tillhörighet och homogenitet, vilket kan skapas genom differentiering mellan Självet och Den Andre.

4.2. Differentiering mellan Självet och Den Andre

Risse (2010:26) menar att ju distinktare och tydlig differentieringen mellan Självet och Den Andre är, desto stabilare och mer ’verklig’ blir Självets identitetskonstruktion. För att den här konstruktionen ska ta form som en kollektiv EU-identitet krävs det därför att medlemsländerna dels tillsammans identifierar sig med EU och ser sig själva som medlemmar i unionen, men också att de tillsammans differentierar sig från Den Andre. Differentiering i sig beskrivs av van Houtum & van Naerssen (2002:126) vara den process där gränser strukturerar och ordnar olikheter genom gränsdragningar, och på så sätt särskiljer dessa från varandra och skapar en socialt konstruerad struktur och ordning. Det är processen av differentiering är nödvändig för att gränsdragningar ska kunna konstrueras, där spatial-territoriella enheter kan skiljas från varandra och på så sätt skapa en mer fixerad och stabil ordning och samhörighet (ibid.). FRONTEX verkar för den här differentieringen på samma sätt som byrån verkar för gränsdragningen de yttre gränserna utgör.

Det är en liknande process av återkommande skillnader mellan Självet, EU, och Den Andre, som kan konstrueras att vara både (illegala) migranter, gränsöverskridande brottslighet samt de ovanstående ’hybridhoten’ och ’multi-dimensionella hoten’. Upprepade gånger tydliggör FRONTEX en skillnad mellan EU-medborgare och icke-EU-medborgare, samt en tydlig skillnad mellan så kallade ’genuina resanden’ och de som med sina resor äventyrar och riskerar att hota EU:s interna säkerhet genom illegal verksamhet. Det relativt nya Entry-Exit systemets roll att effektivt registrera data rörande just icke-EU-medborgares resor in och ut ur

unionen över de yttre gränserna får stort fokus men det nämns ingenting om att det nya systemet ska registrera övriga resor som görs av EU-medborgare (FRONTEX 2019). Innebörden av den här spatiala uppdelningen FRONTEX bedriver mellan EU-medborgare och icke-medborgare innebär att differentieringen mellan vilka som inkluderas och vika som exkluderas förstärks.

Uppdelningar som dessa, där det tydliggörs vilka som räknas vara ’inne’ och vilka som räknas vara ’ute’ är fundamentala i identitetskonstruktioner (Risse 2010:26–27). Problematiken som uppstår med fallet FRONTEX och kollektiva identiteter är dock byrån dubbla roller – dels som en humanitär aktör med stort ansvar att rädda människors liv och minska lidande till havs – samt en beskyddande roll som EU:s gräns- och kustbevakare. I sin ledare skriver FRONTEX generaldirektör ”att rädda människor i fara är en grundläggande del i vårt mandat närhelst Frontex är aktiv vid EU:s havsgränser” (Leggeri 2018, min översättning), samtidigt som vikten av starka yttre gränser och kontrollerad migration förklaras vara en avgörande del i arbetet att skapa ett mer säkert EU. Den här tudelningen där migration och migranter dels differentieras från EU och dess medborgare, samtidigt som det presenteras som likvärdigt och behov av hjälp, kan liknas med den problematik van Houtum & van Naerssen (2002:129) menar sker när migranter rör sig från ’utsidan’ till ’insidan’. Migranter antas å ena sidan hota den interna stabiliteten och homogena identiteten, därav skriver FRONTEX genom Leggeri att migrationsflöden ska ’kontrolleras’, samtidigt som migranter ändå inkluderas i och med att de kommit in bland gruppen, det vill säga EU.

Det här är ett intressant dilemma för FRONTEX verkan för en kollektiv EU-identitet. Som tidigare nämnt leder en tydlig differentiering mellan EU och ’utsidan’ och dess invånare – migranter och icke-EU-medborgare – till en mer stabil identitetskonstruktion (Risse 2010:26), men vad sker när migranterna utefter van Houtum & van Naerssen argument tar sig från ’utsidan’ till ’insidan’? Det behöver inte nödvändigtvis hota eller destabilisera en kollektiv identitet som den FRONTEX tycks verka för, utan det finns flera vis denna identitet kan konstrueras, trots förflyttningen från ’utsida’ till ’insida’. Risse (2010:23–24) hävdar att identiteter kan formas på olika vis och integreras i varandra i olika stor utsträckning, antingen i skikt eller som marmorerade identiteter. I och med migranters förflyttning, från att fysiskt exkluderas från EU av FRONTEX till att inkluderas, finns det stor sannolikhet att dessa individer precis som många icke-migranter och EU-medborgare först och främst identifierar sig med sin nationalstat. Det kan antingen röra sig om den de lämnar bakom sig eller den mottagande staten. Migranternas primära identitet blir oavsett nationell. Den sekundära identiteten kan dock mycket väl tänkas komma att ligga hos EU där individerna med tid inte längre identifierar sig som migranter utan EU-medborgare i ledet efter sin nationella identitet.