Metoder för fuktmätning i trä - noggrannhet och duglighet

94 

Full text

(1)

0310038

i

Peter Jacobsson

Metoder för fuktmätning i trä

- noggrannhet och duglighet

(2)

Peter Jacobsson

METODER FÖR FUKTMÄTNING I TRÄ -NOGGRANNHET OCH DUGLIGHET

Trätek, Rapport P 0310038 ISSN 1102- 1071 ISRN TRÄTEK - R - - 03/038 - - S E Keywords drying moisture content moisture measurement wood

(3)

Rapporter från Trätek - Institutet för träteknisk forsk-ning - är kompletta sammanställforsk-ningar av forskforsk-nings- forsknings-resultat eller översikter, utvecklingar och studier. Pu-blicerade rapporter betecknas med I eller P och num-reras tillsammans med alla utgåvor från Trätek i lö-pande följd.

Citat tillätes om källan anges.

Reports issued by the Swedish Institute for Wood Technology Research comprise complete accounts for research results, or summaries, surveys and studies. Published reports bear the designation I or P and are numbered in consecutive order together with all the other publications from the Institute.

Extracts from the text may be reproduced provided the source is acknowledges.

Trätek - Institutet för träteknisk forskning - betjänar sågverk, trämanufaktur (snickeri-, trähus-, möbel- och övrig träförädlande industri), skivtillverkare och bygg-industri.

Instimtet är ett icke vinstdrivande bolag med indust-riella och institutionella kunder. FoU-projekt genom-förs både som konfidentiella uppdrag för enskilda företagskunder och som gemensamma projekt för grupper av företag eller för den gemensamma bran-schen. Arbetet utförs med egna, samverkande och ex-tema resurser. Trätek har forskningsenheter i Stock-holm, Växjö och Skellefteå.

The Swedish Institute for Wood Technology Research serves sawmills, manufacturing (joinery, wooden houses, furniture and other woodworking plants), board manufacturers and building industry. The institute is a non-profit company with industrial and institutional customers. R&D projekcts are performed as contract work for individual indust-rial customers as well as joint ventures on an industrial branch level. The Institute utilises its own resources as well as those of its collaborators and outside bodies. Our research units are located in

(4)

Innehållsförteckning

SAMMANFATTNING 3 INLEDNING 4 KLEMATKAMMARFÖRSÖK 5 SMÅ T O R R V I K T S P R O V E R I PROVRÖR - BORRKÄRNOR 18 R E S I S T I V SLAGSTIFTSMÄTNING 19 R F HOS SMÅ P R O V B I T A R 19 SENSORPLANKA I U T O M H U S K L I M A T 20

PROVBITAR ÖVER SALTLÖSNING 23

S L U T S A T S E R 30 R E F E R E N S E R 32

Bilagor:

Bilaga 1 Datablad Hf-sensor Bilaga 2 Klimatkammarförsök Bilaga 3 Små torrviktsprover i provrör Bilaga 4 Slagstiftshammare, Brookhuis FMD Bilaga 5 RF i provrör

Bilaga 6 Givare i utomhusklimat

Bilaga 7 Provbitar över saltlösning, torrviktsmätning Bilaga 8 Provbitar över saltlösning, resistiv mätning

(5)

Sammanfattning

Arbetet bakom denna rapport har pågått under tidsperioden 2000-2002 inom Träteks program för kompetensuppbyggnad finansierat av IRECO.

Syftet med arbetet har varit att undersöka olika metoders lämplighet för att mäta ftjkt i trä. Bra metoder skall bidra till en effektiv kunskapsuppbyggnad om fiikttillståndet i träkonstruk-tioner.

Flera försök har utförts där noggrannhet och användbarhet hos olika metoder har bedömts. Resultaten visar att vid direktmätning av fuktkvoten, som vid t ex inspektioner, är en tra-ditionell hammarelektrod det lämpligaste. Metoden har god noggrannhet och mätningar av fuktkvoten kan göras både nära ytan och djupt inne i träet. Särskilda stift och hållare har tagits fram så att fuktkvoten skall kunna mätas 400 mm in i träet via borrade hål. Variationskoeffi-cienter för furu och gran på 0,026 respektive 0,009 har erhållits vid försök med hammarelekt-rod av märket Delmhorst modell RDM 2S. Detta innebär att fuktkvoten med 95% konfidens-intervall kan mätas inom ± 1 , 1 % respektive ± 0,4%-enheter vid en fuktkvot på 20% under förutsättning att givaren har en riktig kalibrering. Detta är betydligt noggrannare än vad som brukar anges. Den höga noggrannheten kan bero på att provbitar bestående av endast splint-ved och härrörande firån samma virkesstycke använts. Detta för att just noggrannheten hos metoden skulle bestämmas och att inte den naturliga variationen i fuktkvot mellan träbitar skulle inverka. Provbitama var också mycket väl konditionerade över saltlösning vilket även det bidrog till den låga variationen i uppmätt fuktkvot.

Med traditionella metoder som bygger på resistansmätning kan inte låga fuktkvoter, < 7%, mätas. Vid dessa tillfällen är torrviktsmetoden den lämpligaste. I detta arbete har noggrann-heten för torrviktsmetoden och speciellt för mindre provbitar undersökts. Med fillväxtborr kan torrviktsprover tas djupt inne i träet och noggrannheten vid detta förfarande har också under-sökts. Provbitar med endast splintved har använts vilket gör att fuktkvoten kan bestämmas noggrant med torrviktsmetoden. Variationskoefficienter på 0,009 till 0,025 har mätts upp i dessa försök med små och väl konditionerade provbitar. Vid användande av torrviktsmetoden och provbitar tagna med tillväxtborr erhölls en variafionskoefficient på 0,082. Dessa provbitar var konditionerade i klimatkammare med ett ej lika stabilt klimat som erhålls i exsickatorer med saltlösning vilket skulle kunna vara en av orsakerna till den sämre noggrannheten. Vid urtag med tillväxtborr så utvecklas också en hel del värme i provbitama vilket också sannolikt är en orsak till den sämre noggrannheten. När torrviktsmetoden används påverkas noggrann-heten betydligt av hartshalten i provbitama. Vid torkning avgår hartsärmien som sänker torra massan vilket vid beräkning ger för höga fuktkvoter. I dessa försök kan provbitama anses ha haft en låg hartshalt och en sämre mätnoggrannhet kan förväntas om provbitar tas ut utan beaktande av detta.

För långtidsmätning av fuktkvot i trä t ex fältmätning eller laboratoriemätning har arbetet visat på att Vaisala givare av modell Humitter 50Y är lämplig utrustning. Den kan mäta i rele-vant fiiktkvotsintervall och passar till de flesta system för insamling av mätdata. Med denna givartyp är det dock viktigt att ha regelbunden kalibrering, eftersom det förekommer att

(6)

I derma rapport har variationskoefficient och avvikelse mellan uppmätt värde och börvärde använts som mått på noggrannheten hos mätmetoderna. I rapporten nämns på många ställen metoders noggrannhet och kan då avse variationskoefficient och/eller avvikelse. Vad som avses framgår av texten i de avsnitt där noggrannhet uppges. I praktiken är j u god noggrann-het, med avseende på variationskoefficienten, nödvändig då den är svår att påverka, medan avvikelsen kan påverkas med kalibreringen av mätmetoden/givaren. Variationskoefficienten beräknas som standardavvikelse dividerat med medelvärde. Medelvärde, standardavvikelse och variationskoefficient har beräknats för mätningar på respektive fiiktkvotsnivå. Därefter har medelvärde på variationskoefficienten beräknats för de olika fiiktkvotsnivåema. Nog-grannheten för en metod kan bedömas på flera olika sätt och beroende på vilket sätt man väljer kan olika resultat erhållas. Olika mått på noggrannheten lämpar sig också olika väl för olika metoder.

Inledning

Detta arbete har utförts för att öka kunskapen om mätning av M t k v o t i trä. Ett behov av att kunna mäta fijkt i trä med känd noggrannhet och med metoder som är lämpliga för långtids-mätning samt för inspektionssyften finns. Metoder där fukt kan mätas nära ytor och djupt inne i kraftiga träbalkar och plattor behövs. Behovet gäller fuktkvoter från ca 2% till fibermättnad och gäller för temperaturer som är normala under bruksfasen av träprodukter. Trätek har långvarig erfarenhet av fuktmätning i träprodukter. Ökad kunskap om nya och beprövade metoder och deras egenskaper är därför av stort intresse.

Bakgrund

Trä är ett material som använts till bärande konstruktioner under lång tid och är väl beprövat. Vi vet från historien att träprodukter kan ha en mycket lång livslängd, många hundra år. V i vet även att trä kan brytas ned på ett eller ett fåtal år. Livslängden hos träprodukter är inte enbart materialberoende utan bestäms främst av konstruktionen och utformningen av produk-tema. Fuktkvoten är avgörande för huruvida träprodukter skall vara beständiga och ej drabbas av röta. När fuktkvoten i trä närmar sig 20% och fillåts vara där under längre tid så kommer svampangrepp att uppträda. När det gäller funktionen så har fuktkvoten också stor betydelse. När fuktkvoten varierar så sväller/krymper träet vilket gör att stora rörelser eller stora krafter, spänningar, kan uppstå i produktema. Här behövs mer kunskap om hur stor fuktkvotsvaria-tionen är för oHka tillämpningar så att träkonstruktionema kan utformas för att klara de för-väntade rörelsema och spänningama. Ett klassiskt exempel är t ex "flytande" trägolv som lagts med för liten rörelsespalt vilket gjort att det uppstår "bulor" i golvet när det omgivande klimatet är som fuktigast.

De senaste åren har ett hundratal nya träbroar byggts och en utveckling av husbyggande med massivträprodukter pågår. Livslängden och ftmktionen hos dessa träprodukter är starkt kopp-lad till fuktkvotsnivån och fuktkvotsvariationen i dem.

För att verifiera de olika konstruktionstypemas egenskaper måste bland annat fuktkvoten kunna mätas på ett tillfredställande sätt. Det finns behov av både inspektioner och mer om-fattande långtidsmätningar av fiikt i träkonstruktioner. Mätningarna måste utföras med

(7)

doku-menterade och ändamålsenliga mätmetoder. Metoderna skall vara användarvänliga och ha dokumenterad noggrannhet.

Klimatkammarförsök

Klimatkammarförsökets syfte var att erhålla information om olika sensortypers lämplighet att mäta ftikt i trä. Med åtta olika givartyper och tre av varje typ samt torrviktsprover så förväntades ett bra dataunderlag erhållas för bedömning av respektive givartyps prestanda och användbarhet.

De olika typerna av givare i försöket regist-rerade olika fysikaliska fenomen relaterade till fukt i trä. Som exempel kan nämnas elektriskt motstånd och rörelser vid krymp-ning/svällning. Givamas utsignaler har genom kalibrering relaterats, ibland via RF, till fiiktkvot.

å

Figur 1: Försöksuppställning.

Utrustning

Utifi^ån inventering av olika metoder att mäta ftikt i trä, så valdes åtta olika elektriska sensortyper för fuktmätning för klimatkammarförsöket. I försöket ingick även åtta provkroppar för bestämning av ftiktkvoten med torrviktsmetoden vid varje jämviktstillfalle. Vid varje jämviktsläge togs det även ut ett antal borrkämor som ftiktkvoten bestämdes för med torrviktsmetoden. Utöver ftiktsensorer monterades även en barometer av typ Vaisala PTBIOOA och en givare för referenstemperatur av typ Pt-100 i provkroppen

Mätning av R F med kapacitiva givare

Datablad på givartypen fi^amgår av bilag; Vaisala, Humitter 50Y:

Denna givartyp är den som huvudsakligen använts på Trätek vid ftiktmätning i fält bl a i broar. Tre nya givare med kalibreringsprotokoll inköptes för laboratorieförsöken.

Vaisala, HMP233:

Denna typ är mera avancerad och har en noggrannare sensor än modell Humitter 50Y. Denna typ var ej tidigare använd av Trätek och dess prestanda och användbarhet i förhållande till pris var intressant att undersöka i dessa försök. Tre nya givare med kalibreringsprotokoll inköptes för laboratorieförsöken.

Daggpunktsgivare

(8)

Protimeter System 996

I försöket användes en daggpunktsgivare, av instickstyp, med kyld spegel. Utrustningen fanns sedan tidigare i Träteks lab. Givarna kalibrerades hos HUMIDTECHH2O innan försöken inleddes. Givartypen används normalt vid kontrollmätning av uttorkning hos betong. På grund av leverans-problem kunde ej kontinuerliga mätningar utföras.

Resistansmätning

Resistiva stift.

Denna metod utgjordes av träskruvar med pålödda anslutningstrådar. Skruvarna hade dimensionen 12x3 mm och monterades med ett inbördes avstånd på 30 mm i fiberrikt-ningen. Skruvskallama isolerades med sili-kon. Totalt monterades tre givare (sex skruvar).

Resistiva pluggar.

Denna givartyp är densamma som ovan, förutom att skruvarna här var monterade i en 0 25 mm cylinder av gran. Skruvarna var av samma sort som ovan, monterade med centrumavståndet 30 mm, men tvärs fiber-riktningen. Huruvida träbitama till respektive givare kom från samma planka eller ej var ej känt då givarna tillverkades före planeringen av dessa försök. Givartypen har använts vid mät-ning av fuktkvot i träbroar.

Figur2: Stift for resistansmätning.

Figur 3: Plugg for resistansmätning. Resistiv Disa.

Detta är en givartyp som blev framtagen av Trätek, utifrån kunskap inhämtad under inventerings fasen. Givaren är uppbyggd som en cylinder i trä med låg höjd i för-hållande till diameter. Tolv stycken till-verkades i två tjocklekar, sex med tjock-leken 3 mm och sex med tjocktjock-leken 6 mm. Samtliga med diametern 15 mm. Givar-kropparna var tillverkade av splintved från gran med fiberriktningen enligt figur 4.

Fiberriktning

3 mm

Centrximhål

i&6 mm

Elektroder i fomi av elektriskt ledande lim och utanpåliggande isolerskikt av silikon

(9)

Alla tolv givarkroppama kom fi-ån samma virkesstycke. Cylindems topp och botten var belagda med elektriskt ledande lim och utgjorde elektroderna i de resistiva givama. Även anslutnings-trådama var fastade i limmet. Tanken med givaren var att resistansen skulle bli lägre när avståndet mellan elektroderna var litet samt att elektrodareoma var stora. Med lägre resistans skulle lägre fuktkvoter kunna registreras än vad som är möjligt med traditionella stiftsmätare. Alla givama kalibrerades i fem stycken RF-nivåer. I klimatkammarförsöket användes givare med höjden 3 mm.

Mätning av fuktbetingade rörelser

Trådtöjning.

Detta är också en givare framtagen vid Trätek, den bygger på sambandet mellan träets dimensionsändring vid ftiktkvots-ändring. Givaren består av en träkropp, till vilken en stålbygel med pålimmade tråd-töj ningsgi vare är kopplad. När ftiktinne-hållet ändras i träbiten ändras signalen fi"ån trådtöj ningsgi vama. Fem stycken givare tillverkades. De kalibrerades tillsammans med de resistiva disc-givama ovan. Träkroppama till givama togs ur ett och samma trästycke som var splintved fi^ån gran. I klimatkammarförsöket ingick tre av dessa givare. 16 mm D/2=9 mm Trä, fuktsensor Stålbygel, t= 0,4 m m Trådtöjningsgivare

Figur 5: Principiell uppbyggnad av givare "Trådtöjning".

Mätning med högfrekvent strålning

Hf-sensor, MOIST 200

Inför klimatkammarförsöket köptes en på marknaden relativt ny givartyp. Givaren an-vänder mikrovågor för att bestämma ftiktkvot i olika material. Metoden är oförstörande och tre olika givarhuvuden ingick. Ett huvud för ytmätning, ett för mätning en bit in i materia-let och ett med långsmalt skaft för mätning i t ex borrade hål i ett träämne. Datablad på givaren finns i bilaga 1.

(10)

Mätning av fuktkvot genom vägning

Den våg som användes hade upplösningen 0,1 mg och mätosäkerheten ± 0,2 mg enligt kalibre-ringsbevis.

Torrviktsprovkroppar.

Under klimatkammarförsöket användes åtta stycken träprovbitar som fuktkvotsbestämdes med torr-viktsmetoden vid varje jämviktsläge. Tre av dessa kom från samma trästycke som träbitama in-gående i "Trådtöjningsgivarna" och hade massan 4-5 g. De övriga fem var från samma trästycke som "Resistiva disc"-givama och hade massan ca 0,2 g.

Borrkärnor.

Vid varje jämviktsläge togs tre ca 1 dm långa borrkämor ut med en s k tillväxtborr. Två togs från från varsin ände av samma planka. Varje borrkäma delades in i fyra prover, vilket gav 12 prover totalt för varje klimatsteg. I det första klimatsteget togs endast totalt 8 prover ut. Fuktkvoten be-stämdes sedan med torrviktsmetoden.

Kalibrering av givare

Daggpunktsmätama kalibrerades extemt i en fuktgenerator. Samtliga Vaisalagivare kalibrerades vid fabrik före leverans. Resistiva stift och resistiv plugg kalibrerades inte innan försök då det är meningen att de i praktiken skall kunna användas utan kalibrering där de traditionella kalibre-ringskurvoma antas gälla.

Kalibrering av givare av typ "Trådtöj ningsgi vare och "Resistiv disc" har gjorts på Trätek. Resistiv disc kalibrerades för att resistanskurvan förväntades vara skild från den som gäller för traditionella stift då elektrodema har ett helt annat utförande. Givartypen trådtöj ning kalibrerades för att fa fram vilka mV-värden som motsvarar olika fuktkvoter (RF-nivåer). Kalibrering gjordes i exsickatorer med fem olika mättade saltlösningar, i RF-spannet 11-97%. Givama, fem stycken av typ "Trådtöj-ningsgivare" och sex stycken av typen "Disc", placerades i exsickatorema tillsammans med en Vaisala-givare av typ Humitter 50Y.

Tabell 1: Jämviktsklimat för saltlösningar vid temperaturen 25° C. Klimatsteg Börvärde saltlösn. RF (%)

1 97% (K2SO4)

2 75% (NaCI)

3 53% (Mg(N03f

4 33% (MgCb)

5 12%(LiCI)

Det visade sig under kalibrering att "Trådtöjningsgivama" alstrade en del värme och höjde luft-temperaturen så att relativa fuktigheten i exsickatom blev betydligt lägre än avsett. Därför har sensorema kalibrerats mot Vaisala-givarens signal. Kalibreringen av 'Trådtöjningsgivama" och "Resistiv disc" har därför större osäkerhet än planerat. Vaisala-givaren kalibrerades med Vaisalas

(11)

HMP kalibrator mot två saltlösningar. Den med Vaisala-givåren uppmätta relativa luftfuktigheten framgår av en av kurvoma i figur 8.

Resistiv Disc

I figur 7 syns att givama på en del ställen har räta linjer, beroende på att datainsamling inte funge-rade under denna period. I första klimatsteget, RF 88%, är spridningen mycket stor och en kalibre-ring och justekalibre-ring är nödvändig, för att kunna använda dessa givare i detta RF-område. Mätningama utfördes med loggem inställd för mätning med stift. Tanken med denna givartyp var att resistansen skulle bli lägre. I de fuktiga klimaten visar loggem betydligt högre fuktkvoter, än motsvarande jäm-viktsfuktkvot. Det betyder att resistansen i givama är lägre än vid motsvarande stiftmätning. Vid torrare klimat minskar spridningen mellan givama och för det torraste klimatet, 13% RF, visar alla givama samma värde. I det näst sista klimatsteget, 28% RF, visar givama ca 9% fuktkvot, medan klimatet motsvarar 6% jämviktsfuktkvot. Även här syns alltså en effekt av lägre resistans. I det sista klimatsteget syns bara ett streck, klimatet som där var 13 %:s RF motsvarar en jämviktsfuktkvot på ca 3%. Vid detta torra klimat var signalen densamma och utan variation från samtliga givare. Fukt-kvoten var alltså för låg för att kunna mätas. Således ligger lägsta mätbara fuktkvot någonstans mellan 3-6% för denna givartyp. För att utröna detta mera exakt måste givaren testas ytterligare i detta klimatområde. R e s i s t i v a , typ " D i s c " nsor 3.3 nsor 3 4 nsor 6 2 n s o r 8 3 2000-07-23 2000-07-28 2 0 0 0 - 0 8 - 0 2 2 0 0 0 - 0 8 - 0 7 2 0 0 0 - 0 8 - 1 2 2000-08-17 2 0 0 0 - 0 8 - 2 2 2000-08-27 2000-09-01 2000-09-06 0 0 . 0 0 00:00 00:00 00:00 00:00 00:00 00:00 00:00 00:00 00:00

Figur 7: Signaler från Trätekresistiva givare typ "Disc". Trådtöj n ingsgivare

I figur 8 visas insamlade mätdata från kalibreringen av trådtöjningsgivare. I diagrammet framgår även den relativa luftfuktigheten, RF, mätt med en Vaisala Humitter 50Y. Trenden visar när jämvikt uppnåtts efter klimatbyten. Trådtöj ningsgi varnas signal hade stor spridning vilket berodde på stål-bygelns olika initiella uppspänning. Kalibreringen visar att givama var relativt stabila och hade snabba svarstider, de följde Vaisala givarens signal väl. Givartypen hade tydliga jämviktslägen för alla klimatnivåer och kunde mäta fuktkvot i spännet 10-90% RF. Man ser även att signalföränd-ringen mellan två klimatsteg mellan de olika givama varierar, vilket sannolikt orsakades av de olika

(12)

Trådtöjn. givare 'v T 100 90 RF{%) 80 70 — Tradtpjn.1 60 — Tradtqn.2 60 TtadtpjnS 50 —Tra(Jtpjn.4 —TracJtojn.5 •40 — Klimat RF • 30 20 - 10 0 2000-07-13 2000-07-18 200007-23 200007-28 200OO&O2 20000807 200008-12 200008-17 200008-22 200008-27 20000001 20000006 Tid

Figur 8: Signaler från givare av typen "Trådtöjningsgivare ".

Montering av givare

Alla givare monterades i en provkropp enligt figur 9. Provkroppen var uppbyggd av två

virkesstycken sammanlimmade med PVAC-lim. Alla hål för givarmontering är sammanbundna med en gemensam luftkanal. Detta för att alla givare skall vara utsatta för så lika klimat som möjligt. 180+45 >500x2 st 70x22st=1470 mm Hål för givarmontering A h- / Hål för givarmontering

/

1

1 1 1 1 1 11 1 n 11 IT n I« 1 1 I 1 l IT \-\ IT T I I ' 1 1 T I 1

i II

11^

1

< 2600 mm Öppen luftkanal :p:::ji:::<}:::9:::p:::ii:::<i-r^^^^ 47 mm

(13)

Virket till provkroppen levererades vecka 17 år 2000 fi-ån Martinsons Trä AB. Virket var gran-plank utsågade en bit fi-ån märgen (3ex) och torkade till en målftiktkvot på 12%. Tvärsnittsmått på plankan var 50 x 200. Virket placerades vecka 18 i klimatkammare för konditionering. Klimat-kammarens målklimat var 25 °C och 60% RF.

Mikrovåg.

Vaisala 2.2, HMP Torrvikt 2

Resistiv Disc 2

Vaisala 1.2, 50Y Daggpunktsgiv. 2

Tradtöjn. 2 Pluggres.2 Vaisala 1.3, 50 Y Tradtöjn. 1 Vaisala 2.3, HMP Resistiv Disc 1 Pluggres. 3 Vaisala 2.1, HMP Resistiv Disc 3 Vaisala 1.1, 50Y Tradtöjn. 3 Pluggres. 1 Daggpunktsgiv. I Daggpunktsgiv. 3 Torrvikt 1 Torrvikt 3 Temp. Pt-100 Barometer Res.stift 3 Res. stift 1 Res.stift 2

Figur 10: Placering av givare i planka.

(14)

Klimat

Klimatkammarförsöket har gjorts i fem klimatsteg under nästan ett år. Relativa fuktigheten har varierats i tre nivåer, där RF- nivån 60% upprepats tre gånger. Temperaturen var konstant under hela försöket.

Tabell 2: Tider och hörvärden för de olika klimatstegen. Aktivitet Datum RF (%) Start loggning 6/9-2000 60 25 Klimatbyte 22/9-2000 90 25 Klimatbyte 2/11-2000 60 25 Klimatbyte 16/1 -2001 30 25 Klimatbyte 27/4 -2001 60 25 Sista avläsn. 16/8-2001

Datainsamling och behandling

Torrviktsprover 4g:

Tre st förtillverkade torrviktsprover vägdes vid respektive jämviktsläge. Efter det att alla klimat-stegen var avslutade, torkades provbitama för bestämning av den torra massan. Därefter kunde ftiktkvoten beräknas för varje klimatsteg.

Torrviktsprover 0,2 g, typ "Disc":

Fem st förtillverkade torrviktsprover på ca 0,2 g vägdes vid varje jämviktsläge. Den torra massan hade bestämts innan försöken inleddes och den fuktiga massan bestämdes vid varje jämviktsläge. Torrviktsprover 0,2 g, typ "Borrkärnor":

Vid varje jämviktsläge togs tre, ca 1 dm långa borrkämor ut, där varje kärna delades in i fyra prover. Detta gav 12 torrviktsprover för varje klimatsteg. Provemas massa vägdes så snabbt som möjligt och därefter torkades bitarna och den torra massan bestämdes. Därefter beräknades fukt-kvoten. I det första klimatsteget togs totalt endast åtta prover ut. Provema togs ur den planka som alla givare var monterade i , samt ur avkap fi^ån plankan.

Vaisala HMP233 och Humitter SOV:

Data har sparats på en AAC-logger en gång i timmen. Vid respektive jämviktsläge bildades ett medelvärde av RF~signalen för de senaste dygnen(2-3 dygn). Medelvärdet räknades sedan om till fiiktkvot enligt kurvor i trätorkning la [1] och detta värde användes för beräkning av noggrann-heten. Tre st givare av denna typ ingick i klimatkammarförsöket. Även temperatursignalen registre-rades.

Protimeter 996:

RF lästes av momentant vid varje jämviktsläge efter ca 10 minuters inkoppling av sensorn. RF-värdet omräknades sedan till fuktkvot via kurvor i trätorkning la [1]. Tre st givare av denna typ ingick i klimatkammarförsöket.

(15)

Trådtöj n ingsgivare:

Signalema registrerades med hjälp av en INTAB AAC-2-logger en gång i timmen. Vid varje jämviktsläge bildades sedan ett medelvärde för data insamlat under de senaste 2-3 dygnen. Signalen

hade enheten mVA^ vilken sedan räknades om till RF via kalibreringsprotokoll. Den beräknade RF räknades sedan om till fuktkvot enligt kurvor i trätorkning la [1]. Tre st givare av denna typ ingick i klimatkammarförsöket

Resistiva, typ "Plugg", "Stift" och "Disc":

Data avlästes och registrerades en gång i timmen via en Delmhorst-logger av typ Kil-Mo-Trol. Loggera beräknade fiiktkvot med hänsyn till temperatur och träslag och lagrade resultaten i en textfil. De resistiva givaraa var endast spänningssatta vid mättillfället; ett fatal sekunder varje timme. Under dessa sekunder registrerades ett antal mätvärden ur vilka ett medelvärde beräknades. Vid varje jämviktsläge har sedan ett medelvärde för fiiktkvoten bildats för data insamlade under de senaste 2-3 dygnen. Detta värde har använts för beräkning av noggrannheten. Tre st givare av respektive typ ingick i klimatkammarförsöket.

Hf-givare borrhål:

Signal har avlästs momentant vid varje jämviktsläge. Alla i samma läge men med 6 olika rota-tionslägen på sensora samt fyra replikat för varje rotationsläge vilket ger 24 mätvärden för respektive jämviktsläge. Endast en givare av denna typ har funnits med i klimatkammarförsöket. Här jämförs alltså inte olika Hf-givares noggrannhet mot varandra utan det blir ett repeterbarhets-prov för just denna givartyp samt information om noggrannheten för givaren.

Hf-givare ytmätning:

Signal har avlästs momentant vid varje jämviktsläge. Totah har 33 mätvärden insamlats för varje jämviktsläge. Mätvärdena har tagits från 11 olika positioner och med tre olika rotationslägen i varje

position. Även här fanns endast en givare av denna typ i klimatkammarförsöket, varför det även här endast är ett repeterbarhetsprov.

Resultat - Utvärdering

Klimatkammarförsöket

För att utifrån klimatkammarförsöket bedöma noggrannheten hos de olika metoderaa räknades först all indata om till fuktkvot. Därefter beräknades medelvärden, standardavvikelse och variations-koefficienter (standardavvikelse/medelvärde) för respektive metod och för varje jämviktsläge. Medelvärde av variationskoefficienten för alla klimatsteg kan ses som ett av måtten på noggrann-heten för respektive metod, vid användning under förhållanden liknande klimatkammarförsöken. Medelvärde av variationskoefficienten redovisas i diagrammet nedan. I bilaga 2 redovisas uppmätta och beräknade värden från klimatkammarförsöken.

(16)

Variationskoefficientens medelvärde för fuktkvoten i alla 5 klimatstegen 0,2500 0,2000 ö 0,1500 E .2 0,1000 0,0500 • Torrvikt 4 g • Vaisala HMP 233 • Resistiv plugg • Resistiv disc • Vaisala humitter • Resistiva stift • Resistiv Disc kal. • Trådtöjningsgiv • Spegel, Protimeter • Torrvikt Disc • Torrvikt borrkärnor • Hf-sensor ytmätning • Hf-sensor borrhål 0,0000 Sensorer

Figur 11: Variations koefficientens medelvärde för de olika metoderna. Medelvärdena baseras på minst 15 mätvärden.

Torrviktsprover 4g

Högst noggrannhet av de undersökta, en variationskoefficient på 0,0052 i medel. Man skall dock komma ihåg att träbitama kommer från samma trästycke varför detta speglar noggrannheten hos metoden och inte den naturliga variationen som finns i olika träbitar.

Vaisala HMP 233

Bra noggrannhet, variationskoefficient på 0,007 i medel. Resistiv Plugg

Förvånansvärt bra noggrannhet, variationskoefficient på 0,015 i medel. Med tanke på att ingen kalibrering av respektive träbit var gjord var högre variationskoefficient förväntad.

Resistiv Disc

Här var variationskoefficientens medelvärde 0,02. Vaisala Humitter

Variationskoefficient på 0,021 i medel. Resistiv Stift

Något sämre noggrannhet än resistiv plugg fast utförandet var detsamma, samma sorts skruv och samma avstånd mellan skmvama. Skillnaderna var att denna metod har det elektriska fältet

(17)

Resistiv Disc kalibrerad

Fuktkvots värdena är beräknade utifrån uppmätta värden av resistiv disc och kalibrering av dessa. Variationskoefficient blir då 0,023 i medel. Något oväntat har de kalibrerade "Discama" högre variationskoefficient än de utan kalibreringsvärden. En stor anledning till detta är att de använda givarna var nr 3.1, 3.2 och 3.3 i figur 7. Dessa ligger relativt tätt intill varandra. Kalibreringen får därför en liten inverkan på variationskoefficienten för givartypen.

Trådtöjningsgivare

Variationskoefficient på 0,029 i medel. Viss förbättringspotential finns, då kalibreringen går att göra noggrannare än vad den gjorts i detta fall. Samt att bygga upp givaren så att den fimgerar som en ftillbrygga istället för som vid dessa försök en kvartsbrygga. Detta skulle öka givarens upp-lösning.

Protimeter 996

Uppmätt och beräknad variationskoefficient på 0,031. Detta var något högre än förväntat då givaren antogs vara noggrann. En orsak till bristande noggrannhet är att mätvärdena avlästes momentant, efter ca 10 minuters inkoppling. Om signalen registrerats på elektrisk väg så hade noggrannheten med stor sannolikhet höjts. Utrustningen för att göra detta var beställd men p g a väldigt lång leveranstid kunde den aldrig användas. Dessutom var givarna endast kalibrerade i klimat 50% RF och fuktigare.

Torrviktsprover 0,2 g typ "Disc"

Betydligt högre variationskoefficient än torrviktsprover med ca 4 grams massa, 0,051 att jämföra med 0,0052.1 båda fallen användes en våg med upplösningen 0,1 mg. Det visade sig ändå betydligt svårare att mäta ftiktkvoten noggrant för små bitar än för stora.

Torrviktsprover 0,2 g, typ "Borrkärnor"

Variationskoefficientens medelvärde var 0,082. Massan hos dessa torrviktsprover är lika stor som för typen "Disc" ovan men ändå är variationskoefficienten ca 1,6 gånger större. Inverkande faktorer kan vara att för borrkämor togs nya torrviktsprover ut i varje klimatsteg, där ftiktig och torr massa bestämdes, medan för typen "Disc" var det hela fiden samma fem provbitar där den torra massan bestämdes endast en gång. Med tillväxtborr utvecklas även värme vid provuttag som kan inverka på noggrannheten.

Hf sensor, typ "ytmätning"

Sensorn hade dålig repeterbarhet. Spridningen var stor även när man mätte i samma position. Sprid-ningen var större för den högre fiiktkvotsnivån.

Hf sensor, typ "Borrhål"

Variationskoefficient på 0,21 i medel. Sensorn visade sig vara mycket känslig för i vilket rotations-läge som den befann sig i . Sensorn har relativt god repeterbarhet om den ej roteras mellan varje avläsning men om man vrider sensorn t ex 90° runt sin egen axel, ger den ett helt annat fiiktkvots-värde.

Ett annat mått på metodemas noggrannhet är avvikelsen mellan uppmätt värde och förväntat värde. Som förväntat värde avses den uppmätta ftiktkvoten hos 4 grams torrviktsprover. Avvikelsen går i

(18)

Avvikelse mot uppmätt fuktkvot för alla 5 klimatsteg 16,00 14,00 12,00 10,00 8,00 6,00 4.00 2,00 0,00 • Resistiv plugg • Torrvikt Disc • Vaisala HMP 233 • Resistiv Disc kal. • Torrvikt borrkämor •Vaisala Humitter • Spegel, Protimeter B Resistiva stift • Hf sensor borrtiål • Trådtöjningsgiv. • Resistiv disc • Hf sensor ytmätn. Givartyp

Figur 12: Avvikelse mot uppmätt fuktkvot, beräknat som medelawikelse för samtliga klimatsteg.

Enligt bilaga 2 sid 14, där avvikelsen i fiiktkvot redovisas för respektive klimatsteg, framgår att båda typerna av RP-givare från Vaisala har ett lite fel i de två första klimatstegen. I de resterande klimatstegen har givama en betydligt större fuktkvotsawikelse. Man ser även att Hf-sensom för ytmätning ligger väldigt fel i fuktkvotsnivå och att klimatet som motsvarade högst fuktkvot gav lägst värde. Sensorhuvudet för borrhål var dock betydligt bättre.

Anmärkningsvärt var också skillnaden mellan resistiv plugg och resistiva stift. Metoderna har i princip samma utförande. De skillnader som finns är att resistiv plugg har haft sina skruvar monte-rade i träbiten under flera år innan försöken samt att de var montemonte-rade så att spänningsfältets riktning var tvärs fiberriktning. För resistiva stift monterades skruvarna inför försöket och med spänningsfältets riktning parallellt med fiberriktningen. Träet i de olika givartypema kom också från olika virkesstycken.

Felkällor - faktorer som påverkat noggrannheten

En orsak till de oväntat dåliga värdena som uppmätts kan vara för snabb avläsning av daggpunkts-givaren. Avläsningen av givama gjordes efter ca 10 minuters inkoppling. Själva givama har varit monterade i samma läge under hela klimatkammarförsöket.

Det har varit vissa problem att hålla stabilt klimat i kamrama under försökstiden. Försöksgivama var monterade i en planka, som gav en tröghet till systemet. Men vissa störningar har också på-verkat klimatet i plankan. Detta är dock inget som beräknas ha påpå-verkat bedömningen av givamas prestanda.

Signalerna från givartypema "Trådtöjningsgivare" och "Disc" har räknats om först till RF, kalibre-rad mot saltlösningar, därefter till ftiktkvot via kurvor i "trätorkning la". Signalerna från givama

(19)

som mätte RF har också räknats om till fuktkvot via samma kurvor. Beräkningarna och omräk-ningarna bidrar till en ökad mätosäkerhet.

Givartypen "Trådtöjningsgivare" har en relativt stor avvikelse mot uppmätt fuktkvot, större än Resistiv typ Disc trots samma kalibreringsförfarande. En tänkbar förklaring till detta är att en viss krypning, relaxation, skett i givarens träkropp i klimatsteg 2. Klimatsteg 2 var fuktigast och gav därmed störst spänning i givaren. Det syns också i diagrammet i bilaga 2, sid 13, att fUktkvoten är lägre och avvikelsen är betydligt större för de senare klimatstegen än det första.

Beräkningen av variationskoefficienter baseras på beräkning av standardavvikelse från endast 3 mätvärden vilket är relativt fa. Detta gör att variationen på variationskoefficienten mellan klimaten var relativt stor. Med fler mätvärden skulle denna variation sannolikt varit mindre. Dock är beräk-ningarna av variationskoefficienten ett medelvärde av 5 klimatsteg vilket gör att variationskoeffi-cienten för respektive metod i figur 11 och 12 baseras på totalt 15 mätvärden. Variationskoeffi-cientema för några torrviktsprover och HF-sensom baserar sig emellertid på fler mätvärden.

Slutsatser av klimatkammarförsöket

Syftet med klimatkammarförsöket har varit att öka kunskapen om noggrannheten för metoder att mäta fukt i trä. De i försöket erhållna resultaten ger en uppfattning om metodemas noggrannhet, under de förhållanden som rått i klimatkammaren. D v s konstant temperatur och inga eller små gradienter i proverna vid mättillfällena. Detta är förhållanden som stämmer relativt väl med de för-hållande som råder i normala inomhusmiljöer. De värden som är framtagna för torrviktsmetodema bör teoretiskt även gälla för förhållanden där temperaturen varierar och/eller där det finns gradienter i provbitar.

Av diagrammet, figur 11, framgår att torrviktsprover på 4 g har lägst variationskoefficient. Sämst är mikrovågssensom med sensor för borrhål och näst sämst är mikrovågssensom avsedd för ytmät-ning. Om man studerar fuktkvotsnivåema i bilaga 2 sid 13 så framgår det hur stor Hf-sensors av-vikelse är vid ytmätning. Vad denna sensor egentligen mäter kan ifrågasättas.

Något anmärkningsvärt är att daggpunktsgivaren från Protimeter hade så hög variationskoefficient. De har vid kontinuerlig drift i rumsklimat en hög noggrannhet. På samma sätt var variationskoeffi-cienten för små torrviktsprover relativt hög, speciellt för borrkämor. Upplösningen på den använda vågen för vägning av dessa torrviktsprover var 0,1 mg vilket var tillräckligt för att mäta fuktkvoten med en upplösning på 0,1%-enhet. Variationen är betydligt större och vad som orsakar den mycket stora spridningen kan inte förklaras med enbart klimatpåverkan vid uttag och vägning.

Resistiv plugg hade också enligt denna undersökning bra noggrannhet, låg variationskoefficient och liten avvikelse mellan uppmätt och förväntat fuktkvotsvärde. Dock hade "Resistiva sfift" både högre variationskoefficient och större avvikelse mot förväntat värde, trots att sensorerna i stort sett har samma utförande. Detta är något märkligt då dessa två metoder borde visa samma resultat och om det beaktas så sjunker noggrannheten för den resistiva metoden totalt sett. Skilhiadema mellan metoderna var mätriktningen, längs fiberriktaing och tvärs fiberriktning, vilket inte skall inverka på resistansen enligt undersökningar av Holger Forsén [2]. En annan skillnad var att skruvarna i respektive givartyp hade suttit monterade olika lång fid.

(20)

Utifrån försöken kan också sägas att givare som mäter relativa fuktigheten inte bör avläsas momen-tant utan kopplas in till en logger där mätvärden samlas för att sedan kunna bilda medelvärde av flera avläsningar för intressant tidsintervall. Dessa sensorer lämpar sig således för mätningar under längre tid i laboratorium eller i fält. Skall momentanvärden avläsas behövs långa stabiliseringstider och täta montage.

Små torrviktsprover i provrör - borrkärnor

Utifrån klimatkammarförsöken framkom att det är svårt att mäta fuktkvoten med bra noggrannhet i små torrviktsprover, 0,2 g. Tänkbara förklaringar till den dåliga noggrannheten är för dålig nog-grannhet på vågen eller att provbitama påverkats av omgivande klimat under hantering mellan klimatkarmnare och vägning. Det kan också vara så att den naturliga variationen är stor i små provbitar, att små defekter i träbitama får stort utslag. Vågens upplösning var tillräcklig för att mäta fuktkvoten med en upplösning på ± 0,1%-enhet på provbitar med denna storlek. Vågens

mät-osäkerhet var enligt kalibreringsprotokoll ± 0,2 mg.

För att undersöka om det var hanteringen som gav upphov till den oväntat stora fuktkvotssprid-ningen gjordes nya försök där provbitama placerades i provrör under hela hanteringen, vägning och torkning.

Med provrör erhölls nedanstående resultat. Samtliga värden presenteras i bilaga 3.

Tabell 3: Sammanställda fuktkvotsvärden

U p p m ä t t U (%) F ö r v ä n t a d U (%) Ej luftat rör Luftat rör m e d e l 14,5 10,5 10-11 stdav 1,26 0,97

Beräkning av fuktkvoten baserad på vägningen av torkat prov med ej luftat rör, d v s ett ror som tillslutits direkt efter det att röret tagits ut ur ugnen och fortfarande var varmt, gav alldeles för hög medelfuktkvot. Detta förklaras av den varma luften som har betydligt lägre densitet än den kalla. De använda provrörens luftvolym är uppskattad till ca 23 • 10~^ m^. Skillnaden i luftens densitet mellan temperaturema 20 och 100° C är ca 1,20-0,95 = 0,25 kg/ml Luftens massa förändras alltså med 23 • 10"^ • 0,25 = 5,75 • 10~^ kg = 5,75 mg. Provbitamas massa låg på ca 0,15 g och med felet 5,75 mg för lite på den torra massan blir fuktkvoten teoretiskt 14,4% om den verkliga fuktkvoten är 10%. Av denna anledning luftades rören när de antagit mmstemperatur och vägdes på nytt, då erhölls den fliktkvot som var förväntad. Dock är spridningen fortfarande stor, t o m större än för motsvarande torrviktsprover tagna under klimatkammarförsöken då inga provrör användes. Att använda provrör i laboratoriemiljö verkar inte vara en framkomlig väg för att bestämma fliktkvoten noggrannare med små prover när det är relativt kort tid mellan provuttag och vägning.

(21)

Resistiv slagstiftsmätning

För att få en uppfattning om noggrannheten hos den traditionella hammarelektroden har ett antal mätningar på en planka med fiiktkvotsnivån ca 12% gjorts. En Brookhuise FMD fliktkvotsmätare användes. Nedan redovisas de sammanställda resultaten. Mätningar är gjorda i samma plankor som användes i klimatkammarförsöket. Plankoma hade konditionerats i klimatkammare före

mät-ningama. Medelvärdet är beräknat på 9 mätvärden. Uppmätta värden presenteras i bilaga 4. Tabell 4: Sammanställda futkvotsvärden, Vo

2001-10-25 kl. 16.30 2001-10-25 kl. 16.30 L ä n g s fiberriktning T v ä r s fiberriktning P l a n k a 2 P l a n k a 3 P l a n k a 2 P l a n k a 3 Totalt 12,1 12,4 12,3 12,6 Medel 12,37 0,22 0.17 0,23 0,16 Stdav 0,27 0,018 0,013 0,019 0,013 Var. Koeff. 0,02

Utifrån dessa resultat kan fuktkvoten, 95% konfidensnivå, bestämmas med mätosäkerheten

± 2,0423 • 0,27 = ± 0,55 %-enheter vid denna fuktkvotsnivå och under antagande om att mätvärdena var normalfördelade. Konfidensintervallet gäller under fömtsättning att givaren har en korrekt kalibrering.

RF hos små provbitar

Ytterligare en metod att bestämma fuktkvoten i små provbitar är att mäta vilken RF proven skapar i ett slutet utrymme. Ett antal försök gjordes med Vaisala sensor av typ HMP 233, provrör och prov-bitar i två olika storlekar. Provbitama togs ur 45 mm tjocka trästycken som legat i konditionerings-kammare i ca 3 år i klimatet 65% RF och 21° C. Provbitama togs ut i klimatkonditionerings-kammaren och place-rades där i provrör av plast. De verktyg som användes för att ta ut provbitama var fogsvans och kniv. Totalt tio provbitar togs ut, fem st med vikten ca 0,3 g och fem st med vikten ca 2,5 g. Mät-ningen av RF gjordes ute i laboratorielokalen där locket togs av från provrören med provbit och an-slöts till Vaisala-givaren med eget lock och tätning. Klimatet i provröret mbbades när locket togs av och därför avlästes RF vid flera gånger under 3 minuter, därefter var förändringen av RF liten. Ett prov mättes i 18 timmar, för att se stabilisering av RF i provröret.

Uppmätta värden presenteras i bilaga 5. Mätningama visar att den uppmätta relativa luftfuktigheten blir betydligt lägre än den förväntade på 65% för samtliga provbitar när signalen stabiliserat sig. higen större skillnad fanns heller mellan de små och de större provbitama. Mätningama visade också att efter 3 minuter förändrades fortfarande relativa fuktigheten något. En mätning visar att ca 30 minuter verkar erforderligt för att förändringen skall vara nära noll; givarens stabiliseringstid. Fuktkvoten mättes också hos fyra provbitar från motsvarande trästycken, resultatet var 11,7% med en standardavvikelse på 0,04%. Detta motsvarar enligt jämviktskurvor på fuktkvot i Trätorkning

(22)

De uppmätta värdena på reladva luftfuktigheten låg efter 3 minuter mellan 49 och 56%. Orsaker fill de betydligt lägre uppmätta värdena än de förväntade kan vara missvisning, dålig stabilisering hos RF-givare, läckage inifrån rör till omgivning, fiiktupptagning i RF-givarens sensorhuvud, för liten vattenmängd i provmaterialet eller olika temperatur mellan luft och provbit i provröret. Vaisala givaren var kalibrerad innan försök och är ej orsak till den stora avvikelsen. Om felet orsakades av fiiktupptagning hos sensorhuvudet så borde skilbiaden i slutliga RF-nivån varit större mellan prov-bitarna med olika storlek. Att läckage från provröret till omgivning skulle orsaka felet förefaller också osannolikt då röret var försett med gummipackning. En sannolik felkälla är en temperatur-effekt, temperaturen i lokalen där mätningar gjordes var ca 2-3° C lägre än i konditionerings-kammare. Att detta skulle orsaka ett fel i RF på ca 10% stämmer dock inte med sorptionskurvor för trä då det endast skulle ge ca 2% lägre RF när temperaturen sjunkit 2-3° C.

För att utröna detta bör nya försök göras där kalibreringen av givarna kontrolleras och mätningarna görs där inverkan av temperaturen studeras noggrannare och där även andra tänkbara felkällor beaktas.

Sensorplanka i utomhusklimat

Tidigare utförda försök med sensorplanka gjordes i klimatkammare med konstant temperatur. I detta försök placerades plankan utomhus där temperaturen varierade. Med varierande temperatur kommer relativa luftftiktigheten också att variera och frågan var hur detta påverkade mätningama av ftiktkvot. Under försöket var Vaisala-givare av typ Humitter och av typ HMP233 inkopplade samt de tre sensorerna med trådtöjningsgivare som användes i klimatkammarförsöket. Inga resistiva givare användes under försöket i utomhusklimat. Åtta torrviktsprover monterade i plankan avlästes tre gånger under försöksperioden. Alla använda givare var desamma som användes i tidigare genomförda klimatkammarförsök. Under avsnittet klimatkammarförsök i denna rapport finns utförligare beskrivning av utrustning och montage av givare i plankan.

Försöken inleddes i april 2002 och pågick t o m november 2002. Registreringen av mätdata gjordes en gång i fimmen. Syfte med försöket var bl a att jämföra Vaisala-givama som mäter RF med trådtöjningsgivarna som registrerar svällning/krympning och om dessa fungerade på samma sätt när temperaturen utomhus varierade. Syftet var också att studera eventuell drift hos Vaisala-givama, de kalibrerades före och efter försöket.

Nedanstående diagram visar insamlad data beräknat till medelvärde för ett dygn för respektive givare. Inget specifikt framgår av diagrammet utan det visar på trender och variationen i plankan. I bilaga 6 redovisas kurvor med medelvärde från flera dygn samt förstorade sekvenser av olika givare och perioder.

(23)

100 M e d e l v ä r d e n ö v e r 1 d y g n 2002-04-04 2002-05-24 2002-07-13 2002-09-01 Tid 2002-10-21 2002-12-10 -Ute temp °C -Ute RF % -RF Hum12d32 % -Temp Hum 12(332 °C -RF Hum 12d33% -RFHum12d34% Vaisala 2.1 RF % Vaisala 2.1 T "C Vaisala 2.2 RF % Trådtöjn 1 mV -Trådtöjn2mV -Trådtöjn 3 mV Spänning (mV)

Figur 13: Kurvor från försök med givare i utomhusklimat.

Tidigare mämingar med RF-givare monterade i träämnen har visat att RF och temperaturkurvor följs åt. D v s att relativa fliktigheten sjunker när temperaturen sjunker, vilket också de första data-mängderna från denna mätaing visade på. För att verifiera att det var det omgivande träet som orsakade detta och inga andra konstigheter placerades den 31 juli 2002 en av Vaisala-givama av typ Humitter med nummer 12d33 i en tom plastburk som tillslöts. Resultatet blev då att relativa fliktig-heten och temperatur förändrades i motsatt riktning precis som RF-givaren i utomhusklimatet. Varför RF sjunker när temperatur sjunker och tvärtom kan delvis förklaras av temperaturberoende hos sorptionskurvoma för trä. Vid sjunkande temperatur höjs jämviktsfliktkvoten för samma om-givande RF. Detta innebär att i ett slutet utrymme tar träet upp fukt från luften så att RF sjunker när temperaturen sjunker. Dock förändras RF mer än vad sorptionskurvoma antyder om man antar att fuktkvoten i träet inte ändras. Förklaring till detta saknas.

Den andra studerade givartypen var trådtöjningsgivare. Tanken med denna givare var att den skulle vara stabilare i signalen och inte variera så mycket vid varierande temperatur. Dock visade det sig att dess signal följde RF-givamas signal mycket väl. Sannolikt är detta ett temperaturberoende hos givartypen som var större än förväntat.

(24)

Tabell 5: Kalibreringsvärden för RF-givare över tre olika saltlösningar

D a t u m G i v a r e T y p K l i m a t R F ( % )

LiCI NaCI K2SO4

B ö r v ä r d e n 11,3 7 6 9 7 2 0 0 2 - 0 3 - 2 6 12d32 Vaisala Humitter 5 0 Y 10,9 72.6 93,0 2 0 0 2 - 0 3 - 2 6 12d33 Vaisala Humitter 5 0 Y 11,4 72,3 92,9 2 0 0 2 - 0 3 - 2 6 12d34 Vaisala Humitter 5 0 Y 11,8 72.3 92,7 2 0 0 2 - 0 3 - 2 6 12n02 Vaisala H M P 2 3 3 11,3 71,1 91,2 2 0 0 2 - 0 3 - 2 6 12n03 V a i s a l a H M P 2 3 3 10,6 71,6 91,8 2 0 0 2 - 1 1 - 2 2 12d32 V a i s a l a Humitter 5 0 Y 12,2 72,6 91,4 2 0 0 2 - 1 1 - 2 2 12d33 Vaisala Humitter 5 0 Y 11,5 71,6 91.9 2 0 0 2 - 1 1 - 2 2 12d34 Vaisala Humitter 5 0 Y 11,5 71,5 91,0 2 0 0 2 - 1 1 - 2 5 12n02 Vaisala H M P 2 3 3 10,8 71,3 90.7 2 0 0 2 - 1 1 - 2 5 12n03 V a i s a l a H M P 2 3 3 11,2 71,6 91,3

Medelawikelse för samtliga RF-nivåer och för respektive givartyp har beräknats fill 0,8 för typ Humitter och 0,4 för HMP233, se bilaga 6. Detta är en relativt liten skilhiad efter denna fid i

utomhusklimat. Dock framgår det av tabell 5 att nivån har ett relativt stort fel särskilt för den högre nivån ca 3-6 % enheter fel. Detta kan orsaka ett fel på ca 2-3%-enheter i fuktkvot vid höga RF-nivåer, nära fibermättnad.

Under dessa försök har också vägning av torrviktsprover monterade i provplankan gjorts vid tre tillfällen. Nedan redovisas fuktkvotsvärden för givartypema torrvikt, trådtöjning och Vaisala, vid tre avläsningstillfallen.

Tabell 6: Fuktkvotsvärden i försöksplanka vid tre olika tidpunkter.

2002-07-02 2002-08-22 2002-11-20 Torrvikt 1 . 4 g 9,7 9,2 14.6 Torrvikt 2 . 4 g 8,9 10,5 11,6 Torrvikt 3. 4 g 9,7 10,5 14.4 Torrvikt 1, 0,2 g 10,5 9,9 15.5 Torrvikt 2. 0,2 g 9,2 10,7 11.9 Torrvikt 3, 0,2 g 9,6 10,1 14.4 Torrvikt 4, 0,2 g 9,5 10,0 14,3 Torrvikt 5, 0,2 g 9,6 10,0 14,3 Trådtöj n 1 8,90 9,3 i i Trådtöjn 2 8.90 9,5 11,1 Trådtöj n 3 9,10 9,5 11.4 Vaisala 1.1, 12d32 ( H u m . 5 0 Y ) 9,20 10,1 13,6 Vaisala 1.2, 12d33 ( H u m . 5 0 Y ) 9,80 10,8 -Vaisala 1.3, 12d34 ( H u m . 5 0 Y ) 9,70 10.4 14,3 Vaisala 2.1 12n02 ( H M P 2 3 3 ) 9,54 10.3 13 Vaisala 2.2 12n03 ( H M P 2 3 3 ) 10,90 11.7 15,5

Ovan angivna fuktkvotsvärden för trådtöj ningsgi varna är beräknade utifrån kalibreringskurvor som togs fram inför klimatkammarförsöken. För Vaisala-givama är fuktkvotema beräknade utifrån medelvärden från 11 dygn runt aktuell tidpunkt och den kalibrering som gjordes före och efter detta

(25)

försök. Som kalibreringskurva har medelvärden för kalibreringsvärde före respektive efter försöket använts. Vid omräkning från RF till fuktkvot har tabell 3.1 i trätorkning 1 a använts [1] och den uppmätta medeltemperaturen vid aktuell tidpunkt.

Av tabellen framgår att det finns ett antal udda värden, bl a för torrviktsprovema nr 2. Både det större och mindre provet har betydligt lägre ftiktkvot än genomsnittet. Torrviktsmetoden har också hög tillförlitlighet varför detta sannolikt är en faktisk skillnad i ftiktkvot och inte ett mätfel. Dessa två torrviktsprover har också haft samma läge i plankan. Placeringen av de olika givama har varit densamma som under klimatkammarförsöken enligt figur 10. Samtliga trådtöjningsgivare hade konsekvent lägre fuktkvotsvärden. Detta beror sannolikt på att det alstras värme av den spänning som hela tiden ligger på givaren. Temperaturen i givarens hålrum höjs och RF sjunker. Detta talar dock emot det som beskrevs ovan, att när temperaturen i utomhusluften höjs så höjs även ftikt-kvoten enligt både Vaisala och trådtöjningsgivare, och som antogs vara ett temperaturberoende hos givartypen "Trådtöjning". Detta visar på att ftiktkvotsmätning i utomhuskonstruktioner inte är helt enkelt. Fuktkvotsvärdena från torrviktsproven har dock hög tillförlitlighet och visar på hur olika ftiktkvoter kan vara i en och samma planka trots att den varit utsatt för samma yttre klimatpåverkan. Relafivt stor skillnad fanns också mellan temperaturgivare. Vaisala-givaren 2.1 av typ HMP233 visade konsekvent ca 5° C högre temperatur än de övriga två temperaturgivare som fanns med i mätningama, se bilaga 6. Skillnaden är sannolikt ett mätfel och givama i behov av kalibrering.

Provbitar över saltlösning

Den 3/7 2002 placerades ett antal provbitar av fijm- och gransplint i exsickatorer med fyra olika saltlösningar. De olika saltlösningama var LiCl, K2CO3, NaCl och K2SO4 vilka ger relativa

fukfigheten 11,3%, 44%, 76% respektive 97%. Exsickatorema placerades i Träteks kondifionerings-kammare med 65% RF och 21°C. Tyvärr har lösningen med salt K2CO3 inte varit mättad (för lite salt) så att RF har varit betydligt högre än 44% vilket uppdagades vid bestämning av ftiktkvot i provbitama. Klimatet har sannolikt varit lika stabilt som de övriga och därför användbart vid bestämning av noggrannhet hos fuktmätningsmetodema.

Startftiktkvoten hos provbitama vid placering i saltlösningama var för gran 10,4% och för ftiru-proven 10,1%. Syftet med dessa försök var att bestämma med vilken noggrannhet fuktkvoten kan bestämmas. Två metoder har använts, resistiv med hammarelektrod och torrviktsmetoden

Torrviktsprover

Den 31/10 och 1/11 2002 mättes fuktkvoter i totalt 96 stycken provbitar. Två olika provstorlekar av både fum och gran har mätts. Inverkan av tid mellan provuttagning och vägning samt tid mellan uttag från ugn och vägning har också i viss mån studerats.

I varje exsickator fanns totalt fyra provämnen, två av furu och två av gran. Ur varje ämne togs tre mindre och tre större provbitar ut, se figur 14 nedan. De mindre provbitama vägde 0,2 till 0,4 g och de större mellan 2 och 5 g.

(26)

Figur 14: Uttag av provbitar ur ämnen.

Ett ämne i sänder togs ur exsickatom och sönderdelades i laboratorium syd med RF ca 40% och temperaturen ca 20 °C. Först vägdes de mindre provbitama inom ca 3 minuter från uttaget ur exsickatom. De större provbitama vägdes efter de mindre vilket var gjort inom ca 4 min efter uttaget ur exsickatom. Provbitama sönderdelades genom klyvning med kniv och de mindre bitamas längd erhölls genom kapning av tvärsnittet ca 6 x 6 mm med bågfil.

Vägningen av provbitama har gjorts på våg med 0,1 mg upplösning. Provbitama torkades en natt, ca 15 timmar i temperaturen 103 °C i torkskåp.

Efter torkningen vägdes den torra massan vilket gjordes inom 3 minuter efter uttaget ur ugnen. Nedan visas en sammanställning av mätningarna. Variationskoefficienten (standardavvikelsen/ medelvärdet) används som mått på metodens noggrannhet.

(27)

u p p m ä t t a f u k t k v o t e r , r e s p e k t i v e s t a p e l är m e d e l v ä r d e f r å n 6 m ä t v ä r d e n 24,00 n 22,00 20,00 1 8,00 1 6,00 14,00 1 2,00 1 0,00 8,00 6,00 0,00 • Furu 2-5 g • G ran 2-5 g • Furu 0,2-0.4 g • G r a n 0,2-0,4 g P rov

Figur 15: Uppmätta fuktkvoter i torrviktsprover.

Tabell 7: Uppmätta variationskoefficienter, medelvärden av 24 mätvärden.

P r o v F u r u 2-5 g G r a n 2-5 g F u r u 0 , 2 - 0 , 4 g G r a n 0 , 2 - 0 , 4 g V a r i a t i o n s k o e f f i c i e n t 0 , 0 1 7 0 , 0 0 9 0 , 0 2 5 0 , 0 1 8

Värdena visar att gran hade något lägre variation än fum samt att de större provbitama hade lägre variation än de mindre, vilket var förväntat.

En felkälla vid mätoingar med torrviktsmetoden är tiden till vägning vilken bör vara så kort som möjligt. Om man antar att tiden till vägning är lika för både den fuktiga och den torra massan så är risken för störst fel, i procentenheter räknat, för prover med hög fuktkvot. De torkar i det fuktiga tillståndet och uppfuktas i det torra. Felen samverkar och ger för låg fuktkvot. För prover med låg fuktkvot, lägre än jämviktsfuktkvot för omgivande klimatet, blir felet i procentenheter mindre eftersom proven sannolikt kommer att uppfuktas både som torkade och otorkade. Om tiden till vägning då är lika blir felet litet.

För att fa en uppfattning om hur stora fel som tiden ger upphov till vägdes några av provbitama mer än en gång vid olika tidpunkter. I nedanstående tabeller redovisas uppmätta förändringar av massa (massändringskvoter) efter olika tider och för de båda provstorlekama. I figurema 16 och 17 kan man utläsa vilket fel i fuktkvot som erhålls för en given massändringskvot. I diagrammet finns två grafer. Serie 1 representerar det fel som kan förväntas för prover med hög fuktkvot och serie 2 representerar det fel som kan förväntas om t ex endast den torra massan ökar. I tabellema 8 och 9 redovisas vilka massändringskvoter som mätts upp efter olika tider och för de två provstorlekama.

(28)

Tabell 8: Massändringskvoter for större provbitar, ca 2~5g. K v o t m e l l a n m a s s o r (^-(xx\^m\ efter x min)) mO m l 2-3 m i n 6-7 m i n 2-3 m i n 2,5 t i m m a r medel 0 . 0 0 ^ 4 0 , 0 0 2 7 0,0016 0,0181 stdav 0,0003 0,0005 0,0003 0,0118 Antal mätv. 5 3 5 6

Tabell 9: Massändringskvoter för mindre provbitar, ca 0,2-0,4g.

K v o t mellan m a s s o r (1-(mi/mi efter x min))

mO m l 2-3 m i n 6-7 m i n 2-3 m i n 2,5 t i m m a r medel 0,0035 0,0070 0,0043 0,0491 stdav 0,0011 0,0015 0.0023 0,0065 Antal m ä t v . 6 4 3 9 3 ^ 2 0 , 0 S e n e 1 S e r i e 2 ^ 10,0 M a s s ä n d r i n g s k v o t

(29)

L i . 1,0 S e r i e 1 S e r j e 2 0 , 0 0 5 0 , 0 1 0 , 0 1 5 M a s s ä n d r i n g s k v o t e r 0 , 0 2

Figur 17: Diagram i figur 16 uppförstorat.

Av tabell 8 och 9 framgår att massändringskvoter för mO respektive ml (fuktig massa) är relativt lika efter 2-3 minuter för respektive provstorlek. Det spelar således ingen större roll om man väljer värden i mO- eller ml-kolumnen vid beräkning av fel i fuktkvot. Av tabellerna framgår också en tydlig skillnad i massändringskvoter mellan de mindre och större provbitama.

Antag att man har en provbit med hög fuktkvot t ex 25%. Denna kormner då att torka något om RF i lokalen ligger på t ex 50% vilket är vanligt sommartid. Provbiten kommer också att uppfuktas något under tiden mellan uttag ur ugn och vägning. Om provbitens storlek är 0,3 g och tiden till vägning i fuktiga och torra tillståndet tar ca 2 minuter så framgår det av tabell 9 att massändringskvoten är nära 0,004.1 figur 17 kan felet i fuktkvot uppskattas till ca 0,8 procentenheter (för låg) enligt serie 1 som gäller för prover som torkar i fuktigt tillstånd och uppfuktas i torrt.

Resistiv metod

Ett antal försök med hammarelektrod Delmhorst RDM 2S har gjorts för att få en uppfatming om mämoggrannheten. Provbitar av furu och gran konditionerades i 4 månader över 4 olika salt-lösningar (beskrivna ovan). Mätningarna utfördes den 13/11-02.

Mätningar gjordes på tre av de olika fuktkvotsnivåema. Den lägsta, ca 4-5%, kunde inte mätas med resistiv metod. Nedan presenteras uppmätta värden för furu respektive gran. Som facit har de större torrviktsprovbitama från försöket, beskrivet ovan, använts. Samtliga mätvärden redovisas i bilaga 8. Värden i diagram är medelvärden från sex stycken mätningar.

(30)

Furu prover 25,00 21,81 22.07 19.54 19,87 20.00 13,92 14,08 O > ^ 10.00 5,00 ] I Tom/lkt F u m 2-5 g I F u m resistivt 0,00

Figur 18: Diagram över skillnad i medelvärde på fuktkvot mellan resistiv och torrvikts metod för furuprovbitar. Gran prover 30,00 1 25,00 -20,00 o > 15,00 3 10,00 LL 5,00 0,00 21.92 19.64 19,78 26.30 22.44 23.28 • Tonvikt gran 2-5 g • Gran resistivt • Resistiv f u m inst. 1

Figur 19. Diagram över skillnad mellan medelvärden på fuktkvot hos resistiv och torrviktsmetodför granprover.

I de gula staplarna i figur 19 var hammarelektroden inställd på fum istället för gran vilket gav värden betydligt närmare fuktkvoten uppmätt i torrviktsproven. Detta visar på att det skulle var bättre att använda fuminställning vid mätning på gran. Detta kan dock inte rekommenderas med endast denna undersökning som gmnd då de resistanskurvor som finns baseras på flera under-sökningar utförda på olika platser. För att utröna om detta är ett mätfel eller att det stämmer för prov med splintved eller att befintliga resistanskurvor för gran inte stämmer måste ytterligare under-sökningar göras.

Nedan presenteras medelvärden på variationskoefficienter för samtliga tre fuktkvotsnivåer (standardavvikelse/medelvärde) för respektive träslag.

(31)

Tabell 10: Medelvärde av variationskoefficienter vid resistiv mätning. Prov V a r i a t i o n s k o e f f i c i e n t Furu G r a n 0,026 0.009

Detta är låga värden på variationskoefficienten. En orsak till de låga värdena kan vara att prov-bitama är relativt renodlade utan synliga defekter som kådlåpor och kvistar samt att de endast är av splintved. För varje fuktkvotsnivå användes två olika provämnen. En betydligt högre variations-koefficient har erhållits för fiiru vilket berodde på att provbit F5 och F6 hade stor skillnad i ftikt-kvotsnivå medan spridningen inom respektive provbit var liten, se sida I bilaga 8. Frågan är om skilbaden mellan provbitama berodde på en faktisk ftiktkvotsskillnad eller en skilhiad i resistans för samma ftiktkvot. Genom att titta på värden från de 4 grams torrviktsprover, i bilaga 7 sidan 2, som också togs ur samma provbitar, F5 och F6, så framgår det att det fanns en tydlig skillnad i fuktkvotsnivå mellan provbitama F5 och F6. Med beaktande av detta så skulle det kunna vara mer riktigt att beräkna variationskoefficienten för respektive provbit och ta medelvärdet av dessa. Då skulle variationskoefficienten för furu också bli 0,009.

Fuktkvotsmätning med hammarelektrod är sannolikt den mest använda metoden för ftiktkvots-bestämning i trä. Många faktorer inverkar på mätnoggrannheten. I rapporten "Accuracy and functionality of hand held wood moisture content meters" [2] har handhållna fiiktkvotsmätare undersökts. Där har man bl a tittat på inverkan av faktorer som typ av mätstift, densitet, kämved och splintved och avstånd mellan mätstiften. Man har där ftinnit att inverkan av avstånd mellan stiften, densitet och kämved och splintved är av liten betydelse medan stifttypen har en viss inverkan. För att ytterligare klargöra detta med inverkan av stifttyp så har några försök gjorts i detta projekt. Fyra olika stifttyper har använts, stifttyper som är intressanta för Trätek att använda. De undersökta stifttypema är enligt figur 20 nedan.

Stifttyp 1

Stifttyp 2

Stifttyp Stifttyp4

(32)

I figur 21 nedan redovisas en sammanstälhiing av mätvärdena. I diagrammet jämförs medelvärden från de olika sfifttypema. Viss skillnad förekommer, dock ej så stora som man fiiimit i [2]. På fuktkvotsnivå 3 har inga mätvärden med stifttyp fyra (skruvar) gjorts. Några mätningar har endast gjorts med ett fatal upprepningar, som minst tre stycken. Variationen mellan mätvärden från samma fuktkvotsnivå och samma stifttyp var dock liten. I bilaga 9 redovisas samtliga uppmätta värden för olika stifttyper.

Variation mellan olika stifttyper

28,0 26,0 24,0 22,0 • r f

I

20.0

i

18,0 IJL 16,0 14,0 12.0 10,0 26.0i2i25,9 12.8 13.2 12,5 12,8^

1

1

12,8^

1

19.3 19.2 18,9 • Stifttyp 1 • stifttyp 2 • Stifttyps • Stifttyp 4 • Stifttyp 5 Fuktkvotsnivå

Figur 21: Diagram med skillnader mellan 5 olika stifttyper på 3 olika fuktkvotsnivåer.

Utifrån dessa fa mätningar verkar stifltypen ha en viss inverkan på resistansen. Variationen mellan stifttypema var större än inom stifttyp. Ytterligare försök bör utföras för att utröna detta

noggrannare.

En viss trend kan skönjas för alla tre fuktkvotsnivåema. Stifttyp 2 som är något spetsigare än stifttyp 1 har konsekvent högre fuktkvotsvärden, vilket innebär att resistansen är något lägre. Det stämmer också överens med [2] där trubbigare spetsar ger något högre resistans.

Slutsatser

Ufifrån detta arbete kan följande slutsatser dras:

- De två provade Hf-givama hade dålig repeterbarhet. Givarhuvudet för ytmätning hade även mycket stor avvikelse medan givare för borrhål hade relativt låg avvikelse. Ingen av givarna är dock lämplig för fiiktkvotsbedömning i trä, inte ens för översiktlig bedömning av fuktkvotsnivå. Möjligtvis kan borrhålssensor användas för bedömning av fliktkvotsnivå om många mätningar görs i samma borrhål med givaren i olika vridlägen. Den behöver nya kalibreringskonstanter för att vara ett alternativ.

(33)

Resistiva stift kan användas för långtidsmätning. Nackdelen är dock att det blir svårt att samla stora datamängder om det är i falt då KilMoTrol-loggem inte kan lagra så många mätvärden såvida man inte kopplar den till ett modem så att loggem kan tömmas på distans. I labmiljö fungerar det bättre då mätdata kan samlas direkt på en dator. Vid användning av resistiv metod och under längre tid bör rostfria skruvar användas. Inkopplingen bör också vara utformad så att spänningen över elektroderna ligger på endast vid mättillfället och helst växlar riktning mellan varje mätning for att undvika polarisation. "Resistiva stift" och "Resistiv plugg" erhöll låga variationskoefficienter vid klimatkammarforsök. Dock hamnade medelvärdena for fuktkvots-nivån relativt långt ifrån varandra vilket totalt sett sänker noggrannheten for metoden då de utforandemässigt var mycket lika varandra och skillnaden inte kan förklaras.

För långtidsmätaingar är en Vaisala-givare av typ Humitter 50Y lämplig att använda. Detta arbete har visat att den kan användas for bedömning av fuktkvoten i inomhusklimat och utom-husklimat med relativt god noggrannhet. Den passar även tillsammans med annan utrustning for insamling av data under långa tider. Det är dock viktigt att kalibreringen kontrolleras med jämna mellanrum, speciellt relativt tidigt efter installationen av ej tidigare använda givare. Utifrån forsöken så finns ej heller något som visar att den dyrare givaren av märket Vaisala modell HMP233 skulle vara lämpligare än modell Humitter 50Y for mätning av RF (fuktkvoten) i trä. Givare som mäter RF är ej lämpliga for direktmätning av fuktkvot eftersom det tar relativt lång tid innan mätsignalen stabiliserat sig.

Med hammarelektrod av märket Delmhorst modell RDM 2S har låga variationskoefficienter erhållits vid mätningar av fuktkvoten. Dock fanns ett fel i fuktkvotsnivå på ca 2-3% vid mätning i gran. Vid mätning i gran med furuinställning på slagstiftshammaren så erhölls betydligt bättre värden. Metoden är lämplig for direktmätning av fuktkvot vid t ex inspektioner. Med resistiva stift kan fuktkvoten mätas djupt inne i trä, 400 mm, och nära ytan. Dock kan inte låga fuktkvoter mätas, under 7 %, vilket det finns behov av när det gäller trä som används inomhus.

Olika stifttyper i slagstiftshammaren har provats och forsöken visar att detta har viss betydelse. Noggrannheten sjunker därför om andra stift används än de som använts vid försök där meto-dens noggrannhet bedömts.

Torrviktsmetoden är speciellt lämplig när man vill bestämma låga fuktkvoter och/eller om det skall göras noggrant vid t.ex inspektioner eller i laboratorium. Vid försök har variationskoeffi-cienter mellan 0,009 och 0,025 erhållits, gällande for olika provstorlek och träslag.

Torrviktsmetodens noggrannhet är beroende på utförandet. Vid uttag av borrkämor med tillväxt-borr erhölls en variationskoefficient på 0,082 for ca 0,2 grams provbitar vilket ger relativt dåUg noggrannhet. Variationskoefficientema kunde inte sänkas med hantering av provbitama i provrör.

Givare av typ "Trådtöjning" och "Resistiv disc" fungerar och kan användas for mätning av fukt-kvoten i trä. För tillfället ses dock ingen tillämpning där de skulle vara det bästa altemativet.

(34)

I detta arbete har variationskoefficient (standardavvikelse/medelvärde) använts som ett mått på nog-grannheten. Flera olika mått på noggrannhet kan tänkas och olika mått kan ge något olika resultat. Olika mått passar också olika bra för olika metoder.

Försöken visar på hög noggrannhet med avseende på både variation mellan mätningar och för foktkvotsnivå för torrviktsmetod och traditionell resistiv metod. Uppmätt noggrannhet i försöken med hammarelektrod av märket Delmhorst modell RDM 2S gav en högre noggrannhet än förväntat. Förklaringen kan vara att provbitama kom från samma virkesstycke och var väl konditionerade samt att de endast bestod av splintved (låg hartshalt) utan kvistar och kådlåpor. Provbitama togs från samma virkesstycke för att noggrannheten hos metoden var av intresse och att den naturliga spridningen mellan olika trästycken skulle minimeras.

R e f e r e n s e r

[1] Esping, B. 1992. Trätorkning la Grunder i torkning, Trätek Publ 9205030.

[2] Forsén, H. Tarvainen, V. VTT Publications 420, Espoo, Finland 2000. Accuracy and fimctionality of hand held wood moisture content meters.

(35)

B I L A G A 1

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :