Grön infrastruktur
i det boreala skogslandskapet
En metod för prioritering av områdesskydd
med hjälp av tillgängliga geografiska data
Länsstyrelsen Västerbotten, Naturvårdsenheten
Textunderlag och analyser: Carlos Paz von Friesen och Sören Uppsäll. Figurer: Carlos Paz von Friesen.
Textbearbetning och layout: Gudrun Norstedt, Skogsfrun Natur och Kultur. Tryck: Länsstyrelsen Västerbotten 2016.
Grön infrastruktur
i det boreala skogslandskapet
En metod för prioritering av områdesskydd
med hjälp av tillgängliga geografiska data
Innehåll
Sammanfattning ...4 Bakgrund ...5 Syfte ...5 Grön infrastruktur i skogslandskapet ...6 Metod ...8 Omfattning ...9 Underlagsdata ...9 Sammansmälta områden ...12 Analyser ...14 Nätverksanalys ...14 Koncentrationsanalys ...17 Traktanalys ...21 Slutsatser ...24Bilaga: Detaljerad metodbeskrivning ...27
Nätverksanalys ...27
Koncentrationsanalys ...27
Traktanalys ...28
Sammanfattning
Länsstyrelsen Västerbotten har arbetat med att utveckla en metod för planering av grön infrastruktur i boreal skog utifrån befintlig kunskap om värde kärnor. Metoden innebär att värdetrakter, det vill säga områden som kommer att prioriteras för skydds- och restaurerings åtgärder, lokaliseras genom olika typer av analyser. Kunskapsunderlaget har bestått av alla av länsstyrelsen kända värdekärnor inom Västerbottens och Västernorrlands län samt en zon på två mil utanför dessa läns gränser.
Metoden omfattar tre huvudtyper av analyser. Nätverksanalysen syftar till att undersöka hur man så effektivt som möjligt kan skapa ett nätverk av värdekärnor som dels är tillräckligt stora för att upprätthålla livskraftiga populationer av de flesta skogslevande organismer, dels ligger tillräckligt nära andra värdekärnor för att organismerna ska kunna förflytta sig mellan dem. Koncentrationsanalysen syftar till att identifiera var i varje naturgeografisk region de största och tätaste koncentra tionerna av värdekärnor finns, eftersom det är där som förutsättningarna är bäst för den långsiktiga fortlevnaden av skogslandskapets arter. Traktanalysen syftar till att avgränsa värdetrakter, det vill säga större områden där koncentrationen av värde-kärnor är hög och förbindelserna dem emellan goda.
De analyser som vi redovisar i denna rapport har fört oss en bra bit mot målet att utarbeta en tillförlitlig metod för att välja ut de värdetrakter som kommer att ingå i de regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur, vilka senare kommer att prioriteras i det konkreta skyddsarbetet. Det har dock visat sig vara svårt att utarbeta en rent objektiv metod för detta urval, utan metoden måste även innehålla kvalitativa bedömningar. I vårt fortsatta arbete kommer vi att utveckla ett stegvis förfarande där hänsyn tas till både de högsta koncentrationerna av värdekärnor och de bäst sammanhållna kompo nen ter na. Metoden behöver också förfinas så att den tar hänsyn till barriäreffekter från tätorter, stora sjöar och odlingslandskap.
Den gröna infrastrukturen byggs upp av såväl skydd av befintliga värdekärnor som restaurering av potentiella sådana. Eftersom det är både vanskligt och kostsamt att skapa nya värdekärnor är det viktigt att snabbt skydda de områden som lämpar sig för att ingå i det boreala skogslandskapets gröna infrastruktur. Det är i sin tur en förutsättning för att Sverige ska kunna uppfylla sina internationella åtaganden om skydd av den biologiska mångfalden.
Bakgrund
Den gröna infrastrukturen tog på allvar plats i det regionala planarbetet genom propositionen En svensk strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som antogs av riksdagen den 24 juni 2014. Där konstaterades att den gröna
infra-strukturen i Sverige behöver utvecklas på alla nivåer och att detta ska ske genom regionala handlingsplaner. Dessa planer ska omfatta hela landskapet och identifiera de naturområden och andra element som skapar det ekologiska sammanhang i vilket landskapets biologiska mångfald kan bevaras och ekosystem tjänsterna säker ställas.1
När propositionen hade antagits gav regeringen i uppdrag åt Naturvårdsverket att tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten, Statens jordbruksverk, Boverket, Trafikverket och Skogsstyrelsen ta fram riktlinjer för länsstyrelsernas arbete med att utveckla planarbetet.2 I september 2015 slutredovisades uppdraget i rapporten
Riktlinjer för regionala handlingsplaner för grön infrastruktur.3
Länsstyrelsen Västerbotten, som sedan länge arbetat med landskaps analyser som strategiska underlag för skyddsarbetet, sammanställde en kortfattad rapport med titeln Skyddsnätverk för boreal skog i Västerbottens och Västernorrlands län.4
Länsstyrelsen Västerbotten fick därefter i uppdrag att gå vidare och utveckla en metod för planering av grön infrastruktur i boreal skog utifrån befintliga kunskaps underlag om värdekärnor.5 Länsstyrelsen Västernorrland har bidragit med
under-lagsmaterial från sitt län och lämnat synpunkter under arbetets gång. I den här rapporten redovisas hur uppdraget utförts och vilka resultat det givit.
Syfte
Syftet har varit att utveckla en metod där befintliga geografiska underlagsdata används för att identifiera var åtgärder behöver sättas in och hur prioriteringar ska göras för att det skogliga bevarandearbetet ska bidra till uppbyggandet av en grön infra struktur. Metoden och de data som tas fram med hjälp av den ska kunna användas av tjänstemän vid länsstyrelserna i deras arbete med regionala handlings-planer, men även av tjänstemän vid Skogsstyrelsen, naturvårdsansvariga vid skogsbolag och andra som planerar strategiskt skogligt bevarandearbete.
Att prioritera vissa delar av landskapet i skyddsarbetet innebär att andra delar inte kommer i fråga för skyddsinsatser inom gällande budgetramar. I de regionala
1 Regeringens proposition 2013/14:141. En svensk strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.
2 Uppdrag att ta fram riktlinjer och en genomförandeplan avseende regionala handlingsplaner för grön infrastruktur. 2014. Tillgänglig på Internet: <http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:da rk-4073585>
3 Naturvårdsverket. 2015. Riktlinjer för regionala handlingsplaner för grön infrastruktur. 4 Länsstyrelsen i Västerbottens län. 2015. Skyddsnätverk för boreal skog i Västerbottens och
Västernorrlands län.
5 Naturvårdsverket. 2015. Skrivelse. Uppdrag att ta fram riktlinjer och en genomförandeplan avseende regionala handlingsplaner för grön infrastruktur (M2014/1948/Nm). Slutredovisning.
handlings planerna för grön infrastruktur kommer dessa prioriteringar att utgöra en viktig del. Det är viktigt att ta fram en tillförlitlig metod för hur prioriteringarna ska göras innan handlingsplanerna läggs fast.
Grön infrastruktur i skogslandskapet
Naturvårdsverket definierar grön infrastruktur som ˮett ekologiskt funktionellt nätverk av livsmiljöer och strukturer, naturområden samt anlagda element som utformas, brukas och förvaltas på ett sätt så att biologisk mångfald bevaras och för samhället viktiga ekosystemtjänster främjas i hela landskapetˮ (Naturvårdsverket, 2015). För att den biologiska mångfalden ska bevaras måste dessa livsmiljöer, strukturer, naturområden och anlagda element ha vissa kvalitéer. Varje art har sina specifika krav på livsmiljön, men vi vet sedan många år av naturvårdsbiologisk forskning att i boreal skog finns den största biologiska mångfalden i gamla natur skogsartade skogar som inte kalavverkats eller skötts intensivt och där det finns stora och gamla träd, grov död ved samt gärna olika sorters lövträd (Sandström m.fl., 2015). Sådana områden kallas för värdekärnor. Insikten om att
värde-kärnornas biologiska mångfald bara kan bevaras inom en grön infrastruktur baseras på två enkla och allmängiltiga naturvårdsbiologiska lärdomar: artrikedomen ökar med områdesstorleken men minskar med ökande isolering (MacArthur & Wilson, 1967). Båda dessa lärdomar har direkta konsekvenser för det praktiska bevarande arbetet. Enklast är att skydda områden som är så stora att de i sig själva kan bära alla de ingående naturtypernas biologiska mångfald, oberoende av det omgivande land skapet. Det svåra blir då att veta hur stora dessa områden måste vara, eftersom olika arter har mycket olika arealkrav. Vissa norrländska krypto gamer uppträder i skogs fragment som är tre–fyra hektar eller större. Naturvård inriktad på många ved insekter och på fåglar bör behandla landskaps avsnitt på 1 000 hektar eller mer. Studier har dock visat att till och med skogs fragment på 10 000 hektar förlorar de känsligaste fågelarterna om de förblir isolerade i mer än hundra år. Slutsatsen blir helt enkelt: ju större skyddat område, desto bättre, om alla andra faktorer är desamma (Appelqvist, 2005).
I Sverige finns emellertid bara enstaka tillräckligt stora sammanhängande områden med intakta skogsekosystem nedanför det fjällnära området, eftersom skogsbruk bedrivs nästan överallt. Endast 6–7 % av skogsmarksarealen är formellt skyddad och andelen sjunker till 1,6 % om man räknar bort området ovanför gränsen för fjällnära skog (SCB, 2013). Trots frivilliga avsättningar påverkar skogs bruket så gott som hela det övriga skogslandskapet. De brukade skogarna är vanligtvis inte värdekärnor, eftersom själva idén med skogsbruk är att föra bort och utnyttja träden som råvara innan de hunnit bli gamla och dö. I dagens skogs land-skap ligger värdekärnorna därför åtskilda av betydligt större områden som inte är värdekärnor: landskapet har blivit fragmenterat. I Västerbottens kustland har ytan på de områden som består av skog äldre än 50 år (yngre skog har i allmänhet varit kalavverkad) minskat från i snitt 35 hektar 1954 till fem hektar 2005. Lite längre in i landet har genomsnittsstorleken minskat från 90 hektar till tio hektar (Figur 1) (Ecke m.fl., 2013).
Långt gången fragmentering innebär att habitatfläckarna blir små och avståndet mellan dem stort. För många arter innebär det ökad risk för utdöende inom värde-kärnorna på grund av slumpen, samtidigt som individer och förökningskroppar sällan kan förflytta sig mellan värdekärnorna. Möjligheterna till nyetablering för sämras liksom utbytet av gener. Fragmenteringen leder därför till ett minskande antal arter i landskapet. Man kan se att det finns en tröskeleffekt vid ungefär 30 % kvarvarande livsmiljö, under vilken populationerna av många arter börjar minska påtagligt (Länsstyrelsen Västerbotten, 2012).
I stället för att ensidigt arbeta med den första naturvårdsbiologiska lärdom som nämndes ovan (ˮartrikedomen ökar med områdesstorlekenˮ) bör man därför även arbeta med den andra (ˮartrikedomen minskar med ökande isoleringˮ). Jämsides med bevarandet av stora sammanhängande områden gäller det således att minska graden av isolering. Det sker dels genom att skyddsarbetet koncentreras till utvalda landskap eller värdetrakter, dels genom att sambandet, konnektiviteten, mellan de skyddade områdena förbättras. En objektivt sätt att uppnå detta är att skapa
Figur 1. Det västerbottniska skogslandskapet har genomgått stora förändringar under de senaste 50 åren. Figuren visar hur tillgången på skog äldre än 50 år har förändrats under perioden 1954–2005, dels i kustlandet mellan Umeå och Skellefteå, dels något längre in i landet (ungefär Vindeln–Norsjö). Andelen skog äldre än 50 år har stadigt minskat (a), fragmenteringen har ökat (b) och den genomsnittliga storleken på fläckarna med skog äldre än 50 år har minskat (c). Publicerad i Ecke m.fl. (2013). Återges med tillstånd av Taylor & Francis.
Skog >50 år
Inland Kustland
T
otal yta (ha)
Fläckstorlek (ha)
Fragmentering (%)
samman länkade nätverk av skyddade områden (Saura & Rubio, 2010), varför detta arbetssätt har blivit en ofta använd och kostnadseffektiv strategi för att upp rätt hålla den biologiska mångfalden (referenser i Bergsten m.fl., 2013).
Uppbyggandet av en grön infrastruktur innebär just att skapa sådana samman-länkade nätverk utan alltför långa avstånd mellan värdekärnorna. Stommen i den gröna infrastrukturen byggs upp genom skydd av existerande värdekärnor,
exempel vis genom bildande av naturreservat. Eftersom fragmenteringen av skogs-landskapet redan gått långt är detta emellertid inte tillräckligt. För att minska
avstånden mellan de befintliga värdekärnorna krävs restaurering och nyskapande av element som det för närvarande råder brist på. Att skapa nya värdekärnor är dock ett resurskrävande och vanskligt arbete vars resultat endast kan bedömas på lång sikt. Betydligt säkrare och effektivare är att skydda redan existerande värdekärnor.
En välplanerad grön infrastruktur ger inte bara arterna bästa möjliga förutsätt-ningar att leva kvar i landskapet som det ser ut idag, utan bygger även upp mot-stånds kraften mot de förväntade klimatförändringarna eller andra störningar, i och med att arterna får lättare att förflytta sig och etablera sig inom nya områden. För att kunna skapa en sådan grön infrastruktur måste man veta var värdekärnorna är belägna och analysera hur de kan bindas samman i ett funktionellt nätverk. I den här rapporten beskrivs hur man kan gå till väga för att ta fram den information som krävs.
Metod
Länsstyrelsen Västerbotten har arbetat med att utveckla en metod för att lokalisera de områden som bör prioriteras för skydds- och restaureringsåtgärder för att det boreala skogslandskapets biologiska mångfald ska kunna bevaras genom uppbyggandet av en grön infrastruktur. Studien har omfattat tre olika analyser:
●
nätverksanalys●
koncentrationsanalys●
traktanalysNätverksanalysen syftar till att undersöka hur man så effektivt som möjligt kan skapa ett nätverk av värdekärnor som dels är tillräckligt stora för att upprätthålla livskraftiga populationer av de flesta skogslevande organismer, dels ligger till räckligt nära andra värdekärnor för att organismerna ska kunna förflytta sig mellan dem. Genom nätverksanalysen kan man se var skyddsinsatser bör sättas in för att förstärka konnektiviteten i landskapet. Koncentrationsanalysen syftar till att
identifiera var i varje naturgeografisk region de största och tätaste koncentrationerna av värdekärnor finns, eftersom det är där som förutsättningarna är som bäst för skogslandskapets arter att finnas kvar på sikt. Traktanalysen utgår från koncentra-tions analysen och syftar till att avgränsa värdetrakter, det vill säga större områden där koncent ra tionen av värdekärnor är hög och förbindelserna dem emellan goda. Tillsammans ger dessa analyser ett bra underlag både för framtagandet av de regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur och för det konkreta skydds-arbetet.
Omfattning
Studien omfattar Västernorrlands och Västerbottens län (inklusive det fjäll-nära området) samt en zon på två mil utanför dessa läns gränser. Analyserna berör bara den produktiva skogsmarken, definierad på samma sätt som i
Kontinuerlig natur typskartering av
skyddade områden (KNAS). I den här
rapporten betecknar ordet värdekärna alltså enbart produktiv skogsmark. Ingen uppdelning på olika skogs typer har gjorts, utan all produktiv skogsmark betraktas som boreal skog.
Underlagsdata
Analyserna bygger på underlag från
2014 omfattande alla av länsstyrelsen kända värdekärnor, det vill säga skogs-områden med höga natur värden (Figur 2): formellt skyddade skogs-områden, frivilliga avsättningar hos Fastighets verket, Sveaskog, SCA, Holmen och Bergvik, nyckel-biotoper och objekt med naturvärden registrerade hos Skogsstyrelsen samt övriga av läns styrelsen kända områden (Figur 3). Alla dessa områden benämns i den här rapporten värdekärnor, trots att det inom områdena kan finnas delar som inte är värdekärna enligt naturvårdsverkets defini tion (ett samman hängande skogs område som bedömts ha stor betydelse för fauna och flora och/eller för en prioriterad skogs typ) (Naturvårdsverket & Skogs styrelsen, 2005).
De olika typerna av områden kan över lappa varandra. När andelar av olika skydds former har beräknats har i första hand formellt skyddade områden beaktats, därefter frivilliga avsättningar och slutligen övriga kända områden.
Varje typ av underlag har sina fördelar och begränsningar som diskuteras i det följande.
Formellt skyddade områden
De formellt skyddade områdena är nationalparker, naturreservat, biotopskydd och områden med naturvårdsavtal. Dessa områdens utbredning har klart och tydligt avgränsats under skyddsprocessen. Kunskapen om de formellt skyddade områdenas naturvärden är också relativt god eftersom ett område inte skyddas förrän det gjorts en utredning och bedömning av skyddsvärdet. Inom vissa naturreservat kan det finnas delar där skogsbruk förekommer. Dessa har inte medtagits i analyserna. Det kan också finnas delar, såväl inom nationalparker som inom naturreservat, som idag inte är värdekärna men som skyddats som utvecklings mark eller för att skapa ett naturligt avgränsat område. Dessa delar betraktas för enkelhetens skull här som värdekärna och räknas alltså med i analyserna.
Figur 2. Exempel på en värdekärna omgiven av dels trakthyggen, dels skog utan höga
Figur 3. Alla värdekärnor som använts i analysen.
"
"
Umeå
Nyckelbiotoper och objekt med naturvärden
Skogsstyrelsen svarar för klassificering och registerföring av nyckelbiotoper och objekt med naturvärden. Om dessa har skyddats som biotopskydd eller med natur-vårdsavtal ingår de i föregående kategori. Objekt som inte är skyddade är inte lika väl avgränsade som de skyddade objekten, men i princip omfattar de enbart värdekärna. En grundläggande dokumentation av naturvärdena, utförd med en standardiserad metod, finns för dessa objekt.
Frivilliga avsättningar hos FSC-certifierade skogsägare
Skogsbolagen och de statliga skogsägarna äger tillsammans mer än 50 % av skogs-marken i Västernorrlands och Västerbottens län (Skogsstyrelsen, 2014). Dessa är certifierade enligt FSCstandarden, vilket bland annat innebär att de måste undanta minst 5 % av sin produktiva skogsmarksareal från andra åtgärder än skötsel för att bevara och främja biotopens biologiska mångfald. I dagligt tal kallas detta för fri villiga avsättningar. Dessa utgör en ytterst betydelsefull del av den skog som är undantagen från skogs bruk (Figur 4). Dokumentationen av de frivilliga avsätt ningarnas naturvärden har utförts med olika metoder och urvalet har skett utifrån olika prioriteringar, varför underlaget är av skiftande kvalitet, men det är känt att ungefär 2 % har värden motsvarande nyckelbiotoper. Avgränsningarna finns till gängliga på bolagens webbplatser, men uppdateringarna utförs med olika inter vall varför ägarbyten kan medföra överlapp mellan data från olika bolag. Dessa över-lapp har räknats bort. En del av de frivilliga avsätt ning arna ingår också i formellt skyddade områden. Även detta överlapp har räknats bort i analysen.
Övriga kända områden
De övriga kända områdena är områden som finns registrerade hos länsstyrelsen men som inte hör till någon av ovanstående kategorier. Många av dem har upp täckts och beskrivits i samband med inventeringar som genomförts av läns styrelsen, kommuner och ideella organisationer men de kan också bestå av tips från allmän-heten. Eftersom dokumentationen skett med olika metoder och ambitions nivåer är underlagen av skiftande kvalitet. Avgränsningen är antingen gjord vid fält inven-tering eller av länsstyrelsen utifrån ortofoton, satellit bilder eller liknande. Många
Figur 4. De frivilliga avsättningarna hos skogsbolagen och de statliga skogsägarna utgör en betydande andel av den totala skyddade arealen i Västernorrlands län samt i Västerbottens län nedanför fjällnära gränsen. Ovanför fjällnära gränsen dominerar det formella skyddet till följd av de stora fjällskogsreservaten. I figuren saknas frivilliga avsättningar hos övriga skogsägare eftersom uppgifter om dessa tyvärr inte finns tillgängliga.
Västerbottens län
nedanför fjällnära gränsen
Västerbottens län
ovanför fjällnära gränsen
Västernorrlands län Formellt skydd 42 % Formellt skydd 40 % Formellt skydd 90 % Frivilligt skydd 58 % Frivilligt skydd 60 % Frivilligt skydd 10 %
gånger finns nyckelbiotoper eller frivilliga avsättningar i anslutning till eller inom dessa områden, men överlappande ytor har vi räknat bort i vår analys. I koncen tra-tionsanalysen har vi också viktat ned betydelsen av så kallade utredningsområden, det vill säga de områden för vilka underlaget är otillräckligt.
Frivilliga avsättningar hos övriga skogsägare
Mindre skogsägare är i allmänhet inte FSCcertifierade. Däremot har de ofta gröna skogsbruksplaner och kan vara certifierade enligt PEFCstandarden, som även den innebär att minst 5 % av skogsmarksarealen ska avsättas för naturvårdsändamål. Dokumentationen av naturvärdena i dessa avsättningar är dock mindre standardi-serad och därför av mer skiftande kvalitet än de stora bolagens. Dessutom finns områdenas avgränsning inte tillgänglig för utomstående, inte ens för myndig heter-na, vilket gör att de inte kan ingå i underlaget för analysen av gröna infra strukturer. Detta är en mycket stor brist, särskilt i trakter där skogen till stor del ägs av mindre skogsägare. Det skulle för övrigt vara till fördel även för skogsägarna själva om de kände till vilka avsättningar som finns på angränsande fastigheter när de gör sin egen skogsbruksplanering.
Kontinuitetsskogar
Kontinuitetsskogar är skogar som innehåller naturvärdesarter vars förekomst för klaras av att det under lång tid funnits lämpliga skogsmiljöer och substrat i just denna skog eller i dess närhet (Dahlberg 2011). Dessa skogar ingår delvis i de underlagsdata som beskrivits ovan men många är fortfarande inte kända. För att få en bättre och mer heltäckande bild av kontinuitetsskogarna arbetar Metria, på upp drag av Naturvårds verket, med att analysera deras förekomst i de nordligaste länen. När detta arbete är färdigt kommer det att utgöra ett viktigt underlag för det fortsatta arbetet med grön infrastruktur, men i denna rapport har vi inte kunnat beakta kontinuitetsskogar som inte ingår i ovannämnda kategorier.
Sammansmälta områden
Alla de dataunderlag som kommit till användning i analyserna har först genomgått en bearbetning. Många av värdekärnorna ligger nämligen mycket nära varandra eller till och med alldeles intill varandra. För de arter som nyttjar ett skogsområde spelar det ingen roll om det delas av en ägogräns. Vi menar också att vägar, kraft-ledningsgator, vattendrag eller liknande inte utgör ett hinder för spridning om de är smalare än 40 meter (motsvarande en ungefärlig trädlängd från var sida). Därför har vi runt varje värde kärna lagt en buffert på 20 meter så att näraliggande områden smälter samman med varandra. Därmed förenar vi också de områden som har råkat bli åtskilda vid digitali se ringen trots att de i verkligheten hänger ihop. Resultatet blir vad vi kallar för sammansmälta områden (Figur 5). Dessa kan innehålla såväl oskyddade värdekärnor som frivilliga avsätt ningar och olika typer av formellt skydd. Arealen värdekärna inom varje område påverkas inte av bearbetningen. De sammansmälta områdena ligger till grund för den nätverksanalys och den trakt-analys som beskrivs nedan.
Figur 5. Underlagsdatat består av polygoner från flera olika källor som digitaliserats med olika noggrannhet.
En buffert på 20 meter läggs runt varje område så att de områden som ligger alldeles intill varandra smälter ihop.
Dessa sammansmälta områden har använts i den fortsatta analysen. Legend Skyddsklasser_områden Typ Formellt skydd Frivilligt skydd Höga Naturvärden 0125250 500Meter Legend Sammansmälta områden Skyddsklasser_områden Typ Formellt skydd Frivilligt skydd Höga Naturvärden 0125250 500Meter Legend Sammansmälta områden 0125250 500Meter
Legend
Sammansmälta områden Skyddsklasser_områden Typ Formellt skydd Frivilligt skydd Höga Naturvärden 0 125250 500Meter Frivillig avsättning Formellt skydd Höga naturvärdenLegend
Sammansmälta områden Skyddsklasser_områden Typ Formellt skydd Frivilligt skydd Höga Naturvärden 0 125250 500Meter Sammansmälta områden Legend Skyddsklasser_områden Typ Formellt skydd Frivilligt skydd Höga Naturvärden 0125250 500Meter 0 500 m Legend Skyddsklasser_områden Typ Formellt skydd Frivilligt skydd Höga Naturvärden 0125250 500Meter 0 500 m Legend Skyddsklasser_områden Typ Formellt skydd Frivilligt skydd Höga Naturvärden 0125250 500Meter 0 500 mAnalyser
Det bearbetade underlagsdatat har använts för de tre analyser som tillsammans utgör stommen i den metod som vi håller på att utveckla för att göra prioriteringar i skyddsarbetet så att det bidrar till uppbyggandet av en gröna infrastruktur. En mer detaljerad beskrivning av varje enskild analys finns i bilagan.
Nätverksanalys
Nätverksanalysen vilar på en teoretisk ansats där landskapet uppfattas som ett
nät verk av noder sammanbundna med länkar. Noderna är habitatfläckar där
organismer kan existera under kortare eller längre tid medan länkarna är spridnings-stråk eller korridorer utan egen yta där organismer kan förflytta sig från ett habitat till ett annat (Saura och Rubio, 2010). Vi har gjort grundantagandet att noderna bör bestå av områden med minst 100 hektar värdekärna, eftersom de då torde vara till räckligt stora för att upprätthålla livskraftiga populationer av de flesta skogs levande organismer. En förutsättning för att noder med 100 hektar värdekärna ska vara långsiktigt bärkraftiga är emellertid att de berörda arterna kan nå andra noder, antingen som individer eller som spridnings kroppar, vilket inte är möjligt om noderna ligger alltför långt ifrån varandra. Vi har gjort antagandet att de flesta organismer klarar av att förflytta sig tre kilometer, oavsett mellanliggande markslag. När två noder befinner sig närmare än tre kilometer från varandra bedömer vi att det finns konnek tivitet mellan noderna och kallar avståndet för en länk.
Ett sätt att förbättra konnektiviteten är att mellan 100 hektars-noderna inkludera mindre områden som inte i sig själva kan upprätthålla livs kraftiga populationer på längre sikt men som kan fungera som ˮstepping stonesˮ (mot svarande det äldre svenska ordet klivstenar), det vill säga noder där en organism kan existera åtmin stone under en tid innan den eller dess avkom lingar tar sig vidare till en annan nod inom rimligt avstånd.
Utförande
Bland de sammansmälta områdena har vi identifierat noder omfattande minst 100 hektar värdekärna, antingen i enskilda områden eller i kluster (där varje enskild värdekärna dock måste vara minst 5 hektar). För att förbättra konnektiviteten har vi lagt till ˮstepping stonesˮ i form av noder på 25–100 hektar (förfaran det beskrivs närmare i bilagan). Noder som ligger närmare varandra än tre kilo meter förenas med länkar (Figur 6). Noderna och länkarna bildar samman hängande nätverk som här kallas för komponenter. Komponenternas egenskaper är förstås beroende av de para metrar som definierar noderna och länkarna. En del kompo nenter blir små, andra mycket omfattande.
Resultat
Nätverksanalysen visar att vi idag har ett bristfälligt och fragmenterat nätverk, men den visar också vart skydds- och restaureringsinsatserna bör styras för att så många arter som möjligt ska få bättre förutsättningar att leva kvar i skogsland skapet. Det blir tydligt att vissa komponenter med rimliga insatser kan kopplas ihop med andra
Figur 6. Nätverksanalys. Grunden är de värdekärnor (sammansmälta områden) som ligger utspridda i landskapet. Områden större än 100 ha fungerar som noder där många boreala arter kan överleva långs iktigt. Områden med 25–100 ha värdekärna har också inkluderats som noder eftersom de kan fungera som ”stepping stones” mellan de större områdena. Ännu mindre områden kan, om de ligger riktigt nära varandra, i kluster, tillsammans fungera som en nod.
Noderna är dock inte långsiktigt bärkraftiga ifall de ligger så långt ifrån varandra att arterna inte kan sprida sig mellan dem. Ett rimligt spridningsavstånd för många organismer i boreal skog är 3 km. Strecken visar var avståndet mellan två noder är mindre än 3 km. Detta kallar vi för länkar. De noder som hänger samman med länkar bildar komponenter.
Komponenter som innehåller minst 400 ha värdekärna uppfyller ett av de villkor vi ställt upp för värdetrakter. Dessa har här markerats med en omgivande blå linje. 0 2,5 5Kilometer 0 5 km Rödåsel Tavelsjö Botsmark Vindel-Ånäset Hällnäs Vindeln Tvärålund Hälsingfors Granö Skivsjön Tväråbäck Harrsele 0 2,5 5Kilometer 0 5 km Rödåsel Tavelsjö Botsmark Vindel-Ånäset Hällnäs Vindeln Tvärålund Hälsingfors Granö Skivsjön Tväråbäck Harrsele 0 2,5 5Kilometer 0 5 km Rödåsel Tavelsjö Botsmark Vindel-Ånäset Hällnäs Vindeln Tvärålund Hälsingfors Granö Skivsjön Tväråbäck Harrsele
i ett samman hängande nätverk, medan vissa komponenter ligger så långt från de övriga att de kan betraktas som isolerade (Figur 7).
Praktisk användning
Nätverksanalysen kan ligga till grund för olika tillämpningar. Man kan plocka fram de komponenter som innehåller minst 400 hektar värdekärna och som därmed upp fyller ett av de villkor vi ställt upp för värde trakter (Figur 6). Man kan lokali sera glapp, det vill säga relativt korta avstånd mellan komponenter där en eller flera nya noder skulle få komponenterna att bindas samman och där inven te rings- och restaurerings insatser således skulle kunna få stora effekter för nätverket. Vidare kan man identifiera flaskhalsar där förbindelsen mellan två delar av en komponent hänger på någon enstaka nod, vilket innebär att det blir mycket viktigt att värna om just denna nod och om möjligt förstärka den (Figur 7). Ytterligare en tillämpning är att lägga en trekilometersbuffert kring kompo nen terna, mot svarande länk avståndet, för att identifiera det område inom vilket en ny nod skulle leda till en utvidgad komponent.
Diskussion
Grundarealen 100 hektar för noderna valdes framför allt för att ett område av den storleken som regel innehåller de flesta skogslevande arter. Stora rovdjur och en del
Figur 7. Med hjälp av nätverksanalysen kan man visualisera var det finns glapp mellan två komponenter, ett område där en nyupptäckt eller nyskapad värdekärna skulle leda till att komponenterna förenas till en större, eller flaskhalsar där förbindelsen mellan två delar av en komponent hänger på någon enstaka liten värdekärna. Denna information är värdefull vid planeringen av fortsatta inventerings-, restaurerings- och skyddsinsatser.
0 5 10 20Kilometer Flaskhals Glapp Noder Länk 0 5 10 20Kilometer Flaskhals Glapp Noder Länk Nod Länk 0 5 10 20Kilometer Flaskhals Glapp Noder Länk Flaskhals Glapp 0 5 10 20 km Vinliden Norrbäck Umgransele Kattisavan Rusele Åskiljeby Norrbyberg Lycksaberg Gunnarn Tvärå-träsk Vindel-gransele Grundfors Malå-Vännäs Sandsjö Gunnarberg Norrdal Barsele Risträsk Järvsjö Hacksjö Ulvoberg Daikanberg Storuman Daikanvik Långvattnet N Tresund S Tresund Heligfjäll Vilhelmina Nästansjö Storseleby Bäsksjö Latikberg Dalasjö Norrberg Skarvsjöby
fågelarter behöver visserligen betydligt större arealer, men de förflyttar sig lätt och kan i allmänhet utnyttja mellan liggande områden som inte är värdekärna (Appel-qvist, 2005). Det fanns också ett praktiskt skäl till arealvalet: inom stora delar av länen är skogslandskapet så fragmenterat att det inte går att hitta värdekärnor som är större än så. Vi tog dessutom med noder i form av mindre värde kärnor (25– 100 hektar) eftersom dessa kan spela en viktig roll som ”stepping stones”. Däremot uteslöt vi värdekärnor som var mindre än 25 hektar, om de inte låg inom kluster, då gränsen sattes vid 5 hektar. De mindre värdekärnorna kan visserligen vara tillräck-ligt stora för vissa arter eller artgrupper och därmed ha betydelse för bevarandet av den biologiska mång falden. Vi valde ändå att inte ta med dem eftersom vår
utgångs punkt har varit att nätverken ska vara funktionella för de flesta artgrupper. När det gäller länkarnas längd gäller det att använda ett spridnings avstånd som är rimligt för så många arter som möjligt. Skalbaggar knutna till boreala brandfält kan sprida sig över stora avstånd, men gynnas främst av riktade åtgärder. Fåglar kan också teoretiskt flyga över stora avstånd, men i praktiken rör sig ungfåglar helst inte så långt från sin kläcknings plats. Hos stationära boreala arter som lavskrika, järpe, orre och tjäder sprider sig ungfåglarna i allmänhet några kilometer eller som mest ett par mil. När det gäller mossor, storsvampar och lavar, som utgör merparten av de rödlistade arterna i den boreala skogen och som vanligtvis främst gynnas genom skogsskydd, är tre kilo meter ett spridningsavstånd som ofta anges som rimligt av forskare (Artdatabanken, rapport under arbete). Vi har därför valt att använda detta avstånd för att definiera våra länkar. I det fragmenterade skogslandskapet är det emellertid ofta svårt att hitta värdekärnor som ligger så nära varandra, samtidigt som en hel del arter i ett längre tidsperspek tiv mycket väl kan sprida sig över längre avstånd än tre kilometer. Det kan därför vara värt att göra analyser med längre länkar än så.
Den nätverksanalys som vi har gjort redovisar landskapets konnekti vite t utifrån vissa givna antaganden. Det finns även andra analys verktyg där man kan räkna fram index för konnektiviteten i nätverkets olika delar. Vi har testat sådana verktyg men tycker att resultaten är svårtolkade och har därför inte använt dem i de analyser som presenteras här.
Koncentrationsanalys
Koncentrationsanalysen har till syfte att identifiera var de största och tätaste koncentrationerna av värdekärnor finns och att ta fram ett underlag för trakt
analysen. Ju större och tätare koncentrationerna är, desto bättre är förutsättningarna för skogslandskapets arter att finnas kvar där på sikt. Om länen analyseras som en helhet kommer emellertid alla de största koncentrationern att hamna längst i väster, eftersom det formella skyddet är kraftigt förskjutet mot det fjällnära området medan de övriga, mer fragmenterade delarna av länen är underrepresenterade. För att bevara den boreala skogens biologiska mångfald i sin helhet är det emellertid nöd vändigt att alla förekommande naturtyper finns representerade i skyddet. Ett enkelt sätt att förbättra områdes skyddets representativitet är att se till att en till-räckligt stor andel skyddas i varje naturgeografisk region. Denna regionindelning har gjorts utifrån växtgeografiska, klimatiska, geologiska och landskapsmässiga
särdrag – faktorer som har betydelse för naturtypernas och arternas förekomst och utbredning (Nordiska ministerrådet, 1984). Detta har vi tagit hänsyn till i vår analys.
Utförande
Vi delade in länens skogsmark i ett raster med 50x50 meter stora pixlar. Ett värde beräknades för varje pixel utifrån hur stor andel värdekärna som fanns inom olika avstånd i det omgivande landskapet (förfarandet beskrivs i närmare detalj i
bilagan). Vi fick då ett mönster med högst pixelvärden i koncentrationens centrum och avtagande värden utåt. För att resultatet skulle kunna fungera som underlag för ett representativt skydd utfördes analysen i varje naturgeografisk region för sig.
Resultat
Koncentrationsanalysen visar att tätheten av värdekärnor är betydligt högre i länens västra delar än i de östra, samt i gränszonerna mellan länen och även mellan land-skapen Ångermanland och Medelpad (Figur 8). Dessa gränszoner utgörs vanligen av höjdområden med relativt lågproduktiva och svåråtkomliga skogar.
Praktisk användning
Koncentrationsanalysen kan användas för att visualisera var i landskapet koncent-rationen av värdekärnor är som högst och var förutsättningarna är bäst respektive sämst för att bevara den biologiska mångfalden. Det ger oss en värdefull bas-kunskap om värdekärnornas storskaliga fördelning. Utifrån detta kan vi peka ut de delar av länen och de naturgeografiska regionerna där vi bedömer att det är mest kostnads effektivt att arbeta vidare med skydd och restaurering. Vi kan välja ut de 30 % av den produktiva skogsmarken som har störst andel värdekärnor (Figur 9) ifall vi skulle vilja försöka förverkliga Ilkka Hanskis vision ˮthird of thirdˮ, som beskrivs närmare i traktanalysens diskussion. Koncentrationsanalysen kan bearbetas för att besvara andra frågor och den ligger även till grund för den trakt-analys som beskrivs i nästa avsnitt.
Diskussion
Koncentrationsanalysen kan göras utifrån olika underlagsdata. Som redan påpekats i avsnittet om underlagsdata är dessa av olika kvalitet och deras inflytande på resultatet bör viktas därefter.
En alternativ uppsättning underlagsdata är uppgifter om arters förekomst. Art-data kan antingen användas enskilt eller i kombination med andra variabler (Snäll m.fl., 2015). Vi har testat artdata från Västerbottens län men funnit att resultatet inte skiljer sig nämn värt från en analys baserad på förekomsten av värdekärnor. Efter-som värde kärne datat är mer exakt avgränsat och mer enhetligt insamlat har vi valt att enbart basera analyserna på detta.
När heltäckande och enhetligt data föreligger från kontinuitetsskogsanalysen kommer detta att vara användbart för att förbättra koncentrationsanalysen.
Kontinuitets skogsdata skulle också kunna användas för en separat koncentrations-analys för att upptäcka skevheter i övriga underlag.
Figur 8. Utfallet av koncentrationsanalysen visar hur värdekärnorna är koncentrerade inom Västerbottens och Västernorrlands län, uppdelade i naturgeografiska regioner.
" " Umeå Härnösand Region 28 Region 29 Region 30 Region 32 Region 33 Region 36 Region 30
20
Figur 9. Med hjälp av koncentrationsanalysen kan man ta fram de 30 % av den produktiva skogsmarken i varje naturgeografisk region som omfattar ca 70 % av arealen värdekärna.
" " Umeå Härnösand Region 28 Region 29 Region 30 Region 32 Region 33 Region 36 Region 30
Legend
FID_NatGeo Riksgränser selection Naturgeografisk region ProtoVärdetrakter2015 selection 2 ProtoVärdetrakter2015 Nationellt vatten Naturgeografisk regionTraktanalys
Traktanalysen görs i syfte att avgränsa värdetrakter, det vill säga landskapsavsnitt som har särskilt höga ekologiska bevarandevärden eftersom de har en väsentligt högre täthet av värdekärnor för djur- och växtliv, inklusive biologiskt viktiga strukturer, funktioner och processer, än vad som finns i vardagslandskapet (Natur vårdsverket och Skogsstyrelsen, 2005). Tanken är att värdetrakterna ska vara till räckliga för att arter med krav på stora ytor av naturliga skogsmiljöer ska ha möjlighet att fortleva och bygga upp livskraftiga populationer. Värdetrakterna spelar numera en viktig roll i myndigheternas praktiska skyddsarbete eftersom det är mer kostnadseffektivt att inrikta skyddsåtgärder mot områden där förutsätt-ningarna är goda för bevarande av naturligt förekommande arter och processer. I Väster bottens län har trakterna inte bara varit vägledande för myndigheternas skydds arbete utan även för storskogs brukets frivilliga avsättningar.
Utförande
Vår traktanalys baseras på koncentrationsanalysen, men till skillnad från koncentra-tionerna, som avtar gradvis, ges värdetrakterna en avgränsning utifrån en viss definition. Inom de tätaste koncentrationerna av värdekärnor i varje naturgeografisk region lade vi buffertar kring alla värdekärnor som var större än 25 hektar så att de förenades till större samman hängande land skap. De landskap som innehöll minst 4 000 ha produktiv skogsmark, varav minst 10 % värdekärna, avgränsades till värdetrakter. För att få ett representativt skydd bestämde vi att minst 12 % av den produktiva skogsmarken i varje naturgeo grafisk region skulle ingå i värdetrakter, eftersom detta är den andel av den totala skogsmarken i Västerbottens län som utgjordes av värdetrakter i den regionala skogsstrategin (Länsstyrelsen Väster-botten, 2006). Vi bestämde också att dessa 12 % skulle vara den andel där koncen tra tio nen av värdekärnor var som högst. Eftersom arealen värdekärna varierar så mycket mellan olika delar av länen fick vi införa modifikationer i utförandet beroende på naturgeografisk region (se bilagan).
Resultat
Genom traktanalysen har vi kunnat avgränsa de delar av de naturgeografiska regionerna där det finns bästa möjliga förutsättningar att bevara naturligt före kommande arter och processer eftersom koncentra tionen av värdekärnor är hög och
konnektivitet mellan värdekärnorna god. Vi kan se hur stor andel av skogen inom
varje trakt som utgörs av värdekärna liksom hur stor andel som redan skyddats. De trakter som fallit ut med nuvarande tillvägagångssätt visas i Figur 10 och ett urval av dem beskrivs närmare i Tabell 1.
Praktisk användning
Avgränsning av värdetrakter är ett användbart verktyg för att välja ut vilka delar av landskapet som ska prioriteras i det praktiska skyddsarbetet. Detta tillsammans med kunskapen om vad som idag är skyddat gör det möjligt att avgöra var skydds-insatser ska sättas in för att nå uppsatta mål.
De siffror som redovisas i Tabell 1 visar i vilka trakter som tröskelvärdet 30 % har uppnåtts och i vilka ytterligare skyddsarbete krävs. Det är exempelvis rimligt
att prioritera värdetrakt 8 framför värdetrakt 13 när det gäller det fortsatta skydds-arbetet. Även uppgifterna om andelen formellt respektivt frivilligt skydd är använd-bara. När skyddet huvudsakligen vilar på frivillig grund, som i värdetrakt 11, är det viktigt att följa utvecklingen vid exempelvis ägarbyten och att ha ett fortsatt gott samarbete med skogsbolagen.
Diskussion
Naturliga habitat skyddas bäst i riktigt stora sammanhängande områden. Eftersom sådana nästan saknas nedanför fjällkedjan tror vi emellertid att skydds- och restaureringsinsatserna måste styras mot värdetrakter. Därigenom kan vi skapa funktionella, sammanhållna landskap som kan utgöra spridningskällor för övriga delar av landskapet.
Eftersom en prioritering av värdetrakterna innebär att andra delar av landskapet inte prioriteras blir det förstås mycket viktigt att värdetrakterna definieras så bra som möjligt. Kriterierna för vad som ska anses vara en värdetrakt kan därför diskuteras. Vi tror att man måste modifiera dem utifrån förutsättningarna och att totalarealen kan minskas om man behåller en relativt hög minimiareal av värde-kärna. Den traktanalys som vi utfört inom ramen för detta projekt får betraktas som ett steg på vägen att hitta den bästa metoden. Vår ambition var att hitta ett helt standardiserat sätt att avgränsa värdetrakter, men detta har visat sig vara svårt. Vi tror därför mer på att utveckla ett stegvis förfarande där hänsyn tas till både de högsta koncentrationerna och de bäst sammanhållna komponenterna och där kunskapen om förhållandena i respektive region får spela en viktig roll. En annan förbättringspotential i traktanalysen är att ta hänsyn till barriärer som tätorter, stora sjöar och odlingslandskap. Inom ramen för detta projekt har vi inte beaktat den aspekten, men vi kommer att göra det i vårt fortsatta arbete.
Ett annat viktigt val är hur stor andel av landskapet som ska utgöras av
värde-Tabell 1. Ett urval av de värdetrakter som preliminärt avgränsats i Västernorrlands och Väster-bottens län med nuvarande tillvägagångssätt. Jämför Figur 10.
Värdekärnor Värdetrakt (ID) Natur-geografisk region Skog i värdetrakt (ha) Total areal (ha) Andel totalt (% av skog) Formellt skydd (%) Frivillig avsättning (%) Oskyddat (%) 1 28 2 750 1 190 43 66 27 7 2 28 5 610 2 360 42 92 0 8 3 29 3 130 500 16 56 14 30 4 29 2 020 760 38 59 0 41 5 30 6 700 1 300 20 22 52 26 6 30 4 020 1 230 31 1 45 54 7 30 9 500 4 830 51 70 24 6 8 30 11 100 3 980 36 33 34 33 9 30 3 070 1 170 38 0 3 97 10 30 14 330 5 910 41 75 21 4 11 30 18 170 7 050 39 4 77 19 12 32 28 230 21 370 76 83 7 10 13 33 12 830 10 730 84 71 1 28 14 36 4 230 2 590 61 100 0 0
Figur 10. Värdetrakter preliminärt avgränsade i Västerbottens och Västernorrlands län med nuvarande tillvägagångssätt, motsvarande 12 % av den produktiva skogsmarken i varje naturgeografisk region. Ett urval av trakterna (mörkgröna områden) presenteras i Tabell 1.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 Region 28 Region 29 Region 30 Region 32 Region 33 Region 36 Region 30 Umeå Härnösand
Legend
FID_NatGeo Riksgränser selection Naturgeografisk region ProtoVärdetrakter2015 selection 2 ProtoVärdetrakter2015 Nationellt vatten Naturgeografisk regiontrakter. Vi satte målet till 12 % värdetrakter, med minst 10 % värdekärna, i varje naturgeografisk region. Målsättningen i skyddsarbetet är att skydda åtminstone värdekärnorna. Den bevarande biologiska forskningen tyder emellertid på att både andelen värdetrakter och andelen skyddad skog inom dessa borde vara betydligt större. Vid FN-mötet i Nagoya 2010 angavs som delmål att 17 % av arealen av varje natur miljö ska skyddas från exploatering fram till 2020. Utifrån detta har den finländske ekologen Ilkka Hanski utarbetat ett generellt förslag om ˮthird of thirdˮ (en tredje dels tredjedel). Det innebär att en tredjedel av det brukade skogs land skapet bör avgränsas som ˮmultiuse conservation landscapesˮ (ungefär mot svaran de våra värdetrakter), inom vilka en tredjedel av ytan får ett långsiktigt skydd. Den skyddade andelen skulle alltså uppgå till omkring 10 % inom någorlunda koncent-re rade landskap. Dessa ˮmultiuse conservation landscapesˮ skulle fördelas så jämnt som möjligt över regioner och länder för att ge ett representativt urval. Där med skulle man nå över den tröskel, motsvarande ungefär 30 % tillgänglig livs miljö inom landskapen, ovanför vilken merparten av skogsarterna kan leva kvar (Hanski, 2011).
I vissa naturgeografiska regioner är det svårt att uppnå en andel skyddad skog motsvarande Hanskis förslag helt enkelt därför att det svenska skogslandskapet redan blivit så förändrat. Det kommer att krävas ett avsevärt restaureringsarbete för att på längre sikt kunna avgränsa värdetrakter i den storleksordning som Hanski föreslår. I andra naturgeografiska regioner är det däremot fullt möjligt att redan nu förverkliga Hanskis vision och där menar vi att vi också bör ha den målsättningen.
Slutsatser
Vi har kommit en god bit på vägen i vårt arbete med att utveckla en tillförlitlig metod där befintliga geografiska underlagsdata används för att planera det skogliga bevarande arbetet så att det blir en del i uppbyggandet av en grön infrastruktur. De analyser som vi har utvecklat ger oss information om:
●
Var det finns goda förutsättningar att skapa större sammanhängande nätverkgenom skyddsinsatser.
●
Var tätheten av värdekärnor inom varje naturgeografisk region är som störst.●
Vilka delar av varje naturgeografisk region som både har en relativt hög koncentration av värdekärnor och god konnektivitet mellan värdekärnorna, och som därför lämpar sig att avgränsa som värdetrakter.Värdetrakterna kommer att läggas fast i samband med utformningen av handlings planerna för grön infrastruktur och prioriteras för skyddsinsatser.
Under arbetet med dessa analyser har vi fortlöpande presenterat preliminära resultat för de stora skogsägare som bidragit med underlag. Den respons vi fått har överlag varit positiv och skogsägarna tar gärna del av analyser som gör att de frivilliga avsättningarna kan lokaliseras på ett effektivare sätt. Hittills har de stora skogs ägarnas frivilliga avsättningar huvudsakligen planerats utifrån det egna markinne havet utan hänsyn till förekomst av värdekärnor på intilliggande fastig-heter. Vinsterna av att dela gemensamma underlag, baserade på den totala
före-komsten av kända värdekärnor, är stora och möjligheterna till samplanering bör därför utvecklas mellan de olika aktörerna.
Idealet skulle ha varit att kunna utarbeta en rent objektiv metod för avgräns-ningen av de värdetrakter som ska prioriteras i skyddsarbetet. Det har dock visat sig att metoden även måste innehålla kvalitativa bedömningar. I vårt fortsatta arbete kommer vi att utveckla ett stegvis förfarande där hänsyn tas till både de högsta koncentra tionerna av värdekärnor och de bäst sammanhållna kompo nenterna. Vi kommer också att förfina metoden så att den tar hänsyn till barriärer som tätorter, stora sjöar och odlingslandskap när värdetrakterna avgränsas.
Vi kommer också att kunna förbättra koncentrationsanalyserna och rang-ordningen av trakterna när Metrias analys av kontinuitetsskogarnas förekomst blir färdig. Det materialet blir också användbart för att hitta nya värdekärnor och restaureringsområden som kan fylla igen glapp och förstärka flaskhalsar. Vidare räknar vi med att framöver kunna avgränsa skogsmark och impediment med hjälp av en skogsmask och impedi mentklassning som utvecklas inom projektet
CadasterENV baserat på satellitbilder och laserskanning (Metria AB, 2015). Cadaster ENV har utförts av Metria på uppdrag av bland andra Naturvårdsverket, Statistiska centralbyrån, Skogsstyrelsen och några länsstyrelser. I Västerbottens län har unge fär en tredjedel av ytan karterats inom projektet, och inom denna del finns hel täckande marktäckedata enligt den indelning som tagits fram inom projektet. Förhoppningen är att sådant mark täckedata på sikt ska finnas tillgängligt för hela landet. Det blir då möjligt att differentiera analyserna på olika skogstyper.
En brist i den nuvarande analysen är att vi inte har tillgång till uppgifter om de mindre markägarnas frivilliga avsättningar. Planeringen av skyddsarbetet skulle kunna bli mycket mer effektiv om dessa uppgifter fanns tillgängliga, särskilt i kust landet där de mindre markägarna utgör en avsevärd andel.
Det är emellertid viktigt att inte enbart arbeta med analyser och prioriteringar. Förutsättningarna för att bygga upp en fungerande grön infrastruktur försämras hela tiden i och med att oskyddade värdekärnor, kontinuitetsskogar och naturligt för-yngrade skogar fortlöpande avverkas (Figur 11). Merparten av det som fort farande finns kvar är planerad för avverkning under de närmaste åren. Eftersom det är både vanskligt och kostsamt att skapa nya värdekärnor är det viktigt att snabbt skydda de områden som lämpar sig för att ingå i det boreala skogslandskapets gröna infra-struktur, om Sverige ska kunna uppfylla sina åtaganden enligt Konven tionen om biologisk mångfald och de mål som antogs vid FN-mötet i Nagoya.
Figur 11. Förändringar sedan 1950 inom ett ca 75x35 km stort skogslandskap i gränslandet mellan Åsele, Lycksele och Vilhelmina kommuner. Bruna ytor är sådana som kalavverkats efter 1950, den tidpunkt då kalhyggesbruket började bli mer allmänt förekommande. Andelen skogar som någon gång har varit kalavverkade ökar hela tiden, medan andelen kontinuitetsskogar och naturligt föryngrade skogar minskar i samma utsträckning. Därmed försämras också förutsättningarna för att bygga upp en fungerande grön infrastruktur. Preliminära data från ett pågående forsknings-projekt vid SLU som finansierat av Naturvårdsverket inom forskningssatsningen om förvaltning av landskap 2016 till 2018. Projektet leds av Johan Svensson, institutionen för vilt, fisk och miljö. Källa: Jon Andersson.
0 5 10Kilometer 1973 Siksjö Torvsjö Åsele Borgsjö Nordanås Åttonträsk Granträsk Vänjaurbäck 0 5 10 km Tallsjö 0 5 10Kilometer 1990 Siksjö Torvsjö Åsele Borgsjö Nordanås Åttonträsk Granträsk Vänjaurbäck 0 5 10 km Tallsjö 0 5 10Kilometer 2013 Siksjö Torvsjö Åsele Borgsjö Nordanås Åttonträsk Granträsk Vänjaurbäck 0 5 10 km Tallsjö
Bilaga: Detaljerad metodbeskrivning
Nätverksanalys
●
Nätverksanalysen baseras på värdekärnor i form av sammansmälta områden(se sida 12). Bland dessa identifieras noder av tre slag: 1) värdekärnor större än 100 ha, 2) kluster med sammanlagt minst 100 ha värdekärna, 3) mindre värdekärnor (25–100 ha).
●
Kluster är en samling värdekärnor där den sammanlagda ytan är större än100 hektar samt där varje enskild värdekärna är större än 5 ha och befinner sig maximalt 1 000 m från en annan värdekärna. Klustren identifieras genom att en 500 m buffert appliceras på de värdekärnor som är större än 5 ha.
●
Mindre värdekärnor är mindre än 100 ha men har mer än 25 ha yta belägenutom räckhåll för kanteffekter. Sådana effekter brukar anses finnas ungefär en träd längd eller omkring 20 m in från kanten. Därför appliceras en minusbuffert på 20 m på områdena så att de delar som är kraftigt påverkade av kanteffekter faller bort. Arealen produktiv skogsmark i återstoderna beräknas och de områden vars yta fortfarande överstiger 25 ha väljs ut. Till dessa områden adderas så på nytt en 20 m buffert varefter arealen produktiv skogsmark beräknas återigen. Tillvägagångssättet innebär att smala långsträckta områden samt utskjutande delar av områden för-svinner.
●
De noder som ligger 3 km eller närmare varandra binds samman med en länk(Figur 6). Länkar och noder bildar tillsammans komponenter.
Koncentrationsanalys
●
Koncentrationsanalysen baseras på en rasterfil över länens skogsmark med10x10 m pixlar. Pixelstorleken ändras till 50x50 m för att underlätta analysen.
●
Varje pixel som innehåller värdekärna tilldelas ett numeriskt värde beräknat på följande sätt. Först delas pixelns omgivning in i tre zoner med radie på 1 000, 3 000 respektive 5 000 m. Varje pixel inom dessa zoner som saknar värdekärna får värdet 0 medan grundregeln för de pixlar som innehåller värdekärna är att de får värdet 1. Alla värdekärnors kvalitéer är emellertid inte lika väl kända. De så kallade utrednings områdena inom kategorin ˮövriga kända områdenˮ har utpekats på mindre genom arbetade underlag och ges därför en lägre vikt i analysen. Pixlar med värde kärnor som är utredningsområden får därför värdet 0,5.●
Inom varje zon summeras pixelvärdena, delas med antalet pixlar ochmulti-pliceras med 100. Därefter summeras de tre zonernas summor. Om den innersta zonen har summan 30, den mellersta summan 7 och den yttersta summan 15 får den analyserade pixeln värdet 30+7+15=52. Analysen görs med verktyget Focal
Statistics i ArcMap. Genom att endast tilldela värden till de pixlar som innehåller värdekärnor undviker vi ˮihåligaˮ koncentrationer.
●
Resultatet visualiseras genom att pixelvärdena ˮsmetas utˮ till en kontinuerlig yta med hjälp av verktyget Kernel i ArcMap (Figur 8). Pixelstorleken ändras sam tidigt till 100x100 m.Om skillnaderna är stora mellan olika delar av området kommer dock analysen inte att säga så mycket om de delar där koncentrationerna är som lägst. För att resultatet ska kunna användas för att skapa ett representativt skydd har vi gått vidare och analyserat varje naturgeografisk region för sig. Vi har då lagt på en buffert på 10 km runt varje region för att kunna upptäcka höga koncentrationer i gränsområden. Således finns en gemensam yta mellan de naturgeografiska regionerna som är 20 km bred.
Traktanalys
●
Traktanalysen baseras på koncentrationsanalysen. Med hjälp av denna valdevi ut en tillräckligt stor andel av koncentrationerna för att 12 % av den produktiva skogsmarken i varje
natur-geografisk region ska kunna
definieras som värdetrakt(område
med minst 4 000 ha produktiv skogsmark varav minst 10 % värdekärna). Det innebär att vi har valt ut en större andel av
koncentrationerna i de natur-geografiska regioner där andelen värdekärnor är låg och en mindre andel i de regioner där andelen
värdekärnor är hög (Tabell 2). Andelen baseras på erfarenhets mässiga grunder. Inom varje naturgeografisk region valde vi ut de tätaste koncentrationerna upp till den procentsats som anges i tabellen. Detta gjordes med hjälp av ArcMaps tillägg ”Hawth’s tools” och verktyget ˮPercent volume contourˮ i Kernel tools.
●
Inom de utvalda koncentrationerna tog vi alla värdekärnor som var större än25 ha och försåg dem med en buffert så att de förenades till trakter. Buffertens storlek var relaterad till värde kärnans
storlek. Det gjordes så att
värdekärnorna rang ordnades efter storlek och delades in i tre lika stora grupper (Tabell 3). I tredjedelen med störst värdekärnor applicerade vi först en buffert på 1 000 m. Om detta räckte för att uppnå målet (12 % av
den naturgeografiska regionens produktiva skogsmark inom värdetrakt definierad som i föregående punkt) stannade analysen där. Annars fortsatte vi genom att applicera en buffert på 1 500 m. På motsvarande sätt behandlades värdekärnorna i de andra två storleksklasserna.
●
I den fjällnära regionen fick vi mer än 12 % av den produktiva skogsmarkeninom värdetrakt redan med den första bufferten. Då rangordnades de bildade värde-trakterna i första hand utifrån total areal produktiv skogsmark och andel skyddad värdekärna och i andra hand utifrån total areal värdekärna, varefter de 12 % som kom högst i rangordningenvaldes ut som värdetrakter.
Naturgeografisk region Koncentrationsprocent 28 Västernorrlands län 70 % 30 Västernorrlands län 70 % 29 Västerbottens län 70 % 30 Västerbottens län 60 % 32 Västerbottens län 60 % 33 Västerbottens län 50 %
Tabell 2. Andel av koncentrationerna i varje naturgeografisk region som valts ut i traktanalysen.
Storlek (andel) Buffert 1 (m) Buffert 2 (m) Minst (1/3) 333 500
Medel (1/3) 666 1 000 Störst (1/3) 1 000 1 500 Tabell 3. Buffertar baserade på värde kärnornas storlek.
●
I de naturgeografiska regioner där andelen värdekärna är som lägst kom inte 12 % av den produktiva skogsmarken inom värdetrakter ens med maximal buffert. Vi tillämpade därför ett alternativt sätt. Först identifierade vi de koncentrationer där de bildade trakterna nästan uppfyllde kriterierna för värdetrakt. Här valdes som tidigare alla värdekärnor över 25 ha. Dessa värdekärnor utgjorde steg ett i den utökade analysen (motsvarande vad som gjorts tidigare). I steg 2 utökades analysen genom att välja de värdekärnor över 25 ha som låg inom en buffert på 3 km från värdekärnorna i steg ett. Samtliga värdekärnor i steg ett och två gavs sedan en buffert enligt Tabell 3. Den sammanlagda yta som bildades av värdekärnorna och deras buffertar utgjorde värdetrakten. De trakter som bildades på detta sätt addera-des till de trakter som uppfyllt kriterierna enligt det urspungliga tillväga gångssättet för att uppnå 12 % av den produktiva skogsmarken inom dessa naturgeografiska regioner (Figur 10).Referenser
Appelqvist, Thomas. 2005. Naturvårdsbiologisk forskning: underlag för områdesskydd i skogslandskapet. Stockholm: Naturvårdsverket. Rapport tillgänglig på webben: <http://www.naturvardsverket.se/Documents/ publikationer/620-5452-X.pdf>
Artdatabanken (rapport under arbete). Grön infrastruktur i terrestra miljöer (skog som exempel). Bilaga 5: Arters spridning, konnektivitet och nätverk av livsmiljöer. Version 2015-12-18.
Bergsten, A., Boden, Ö. & Ecke, F. 2013. Protected areas in a landscape dominated by logging: a connectivity analysis that integrates varying protection levels with competition–colonization tradeoffs. Biological conservation 160:279–288. Dahlberg, Anders. 2011. Kontinuitetsskogar och hyggesfritt skogsbruk: slutrapport
för delprojekt naturvärden. Skogsstyrelsen. Tillgänglig på Internet: <http://shop. skogsstyrelsen.se/shop/9098/art51/10768251-68e6a3-1837.pdf>
Ecke, F., Magnusson, M. & Hörnfeldt, B. 2013. Spatiotemporal changes in the landscape structure of forests in northern Sweden. Scandinavian Journal of Forest Research 28 (7), s. 651–667.
Hanski, I. 2011. Habitat loss, the dynamics of biodiversity, and a perspective on conservation. Ambio 40:248–255.
Länsstyrelsen Västerbotten. 2006. Strategi för formellt skydd av skog i Västerbottens län. Tillgänglig på webben, < http://www.lansstyrelsen.se/ vasterbotten/SiteCollectionDocuments/Sv/Publikationer/2006/Strategi%20 för%20formellt%20skydd%20av%20skog%20i%20Västerbottens%20län.pdf> Länsstyrelsen Västerbotten. 2012. Har vi nått målet när vi mått målet? Rapport
tillgänglig på webben: < http://www.lansstyrelsen.se/vasterbotten/
MacArthur R.H & Wilson E.O. 1967: The theory of island biogeography. New Jersey. Princeton.
Metria AB. 2015. CadasterENV Sweden – Final Report, Version 1.0.
Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. 2005. Nationell strategi för formellt skydd av skog. Tillgänglig på webben: < https://www.naturvardsverket.se/Documents/ publikationer/620-1243-6.pdf>
Naturvårdsverket. 2015. Riktlinjer för regionala handlingsplaner för grön infrastruktur.
Nordiska ministerrådet. 1984. Naturgeografisk regionindelning av Norden, 2. uppl. Sandström, J., Bjelke, U., Carlberg, T. & Sundberg, S. 2015. Tillstånd och trender
för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken Rapporterar 17. ArtDatabanken, SLU. Uppsala.
Saura, S. & Rubio, L. 2010. A common currency for the different ways in which patches and links can contribute to habitat availability and connectivity in the landscape. Ecography 33:523–537.
SCB. 2013. Markanvändningen i Sverige.
Skogsstyrelsen. 2014. Skogsstatistisk årsbok. Tillgänglig på webben, <http://www. skogsstyrelsen.se/Global/myndigheten/Statistik/Skogsstatistisk%20
årsbok/01.%20Hela%202014%20-%20Entire%202014/Skogsstatistiska%20 årsboken%202014%20(hela).pdf>
Snäll, T., Lehtomäki, J., Arponen, A., Elith, J. & Moilanen, A. 2015. Green
Infrastructure Design Based on Spatial Conservation Prioritization and Modeling of Biodiversity Features and Ecosystem Services.Environmental Management, DOI 10.1007/s00267-015-0613-y.
32
