P
raktik &
Te
ori
02:2005
M
a
lmö högskola
Praktik & Teori 02:2005 En tidskrift från Malmö högskola
F O R S K N I N G
B I L D N I N G
U T B I L D N I N G
Ansiktsigenkänning är
hans företagsidé
Tema: Internationalisering
Lönar det sig att studera?
Redaktör: Sanna Camitz Ansvarig utgivare: Örjan Bergh
Grafi sk form: Helena Wallin och Åse Ekström från Konst, kultur och kommunikation vid Malmö högskola
Grafi sk produktion: Anneli Frannung, Holmbergs i Malmö AB Foton: Gisela Svedberg: sidorna 10, 13, 20, 23, 24, 52, 55, 56 samt omslagsbild. Björn Wangen: sidorna 2 och 51. Kamerareportage: sid 12. Åke E:son Lindman: sid 29. Stefan Lindblom: sidorna 40 och 43
Illustrationer: Anneli Frannung: sid 16. Lars Gylldorff: sid 60 Tryck: Holmbergs i Malmö AB
ISSN: 1104-6570
Praktik och teori ges ut av Malmö högskola
Kontakta gärna redaktionen:
innehåll
Inledning
Redaktionen
Lönar det sig att studera?
Lotta Solding
”Oenigheten är också en drivkraft”
Sanna Camitz
Krönika
Forskare och murvlar - därför blir mötet så laddat
Ulrika Knutson
Porträttet
”Roligt att kombinera forskning och företagande”
Sanna Camitz
Krönika
Nytt hus - nytt innehåll?
Helena Smitt
Tema
”Sverige behöver världen mer än världen behöver Sverige”
Torsten Kälvemark
Tema
”En global utblick måste prägla all utbildning - på alla nivåer”
Oscar Hemer
Tema
”Jag skulle vilja träffa den trebarnsförälder som åker på utbyte”
Nina Gustafsson Åberg
Avhandlingen
”Design är att skapa möjliga framtider”
Pernilla Ståhl
Debatt!
”Försvara den avgiftsfria högskolan”
Oliver Haraldson
3
4
10
16
20
28
34
40
46
52
60
inledning
Det surrar i höstluften…
Det har hunnit gå ett litet tag på höstterminen nu. Även de nya studen-terna har börjat hitta rätt till salar och föreläsningar och blivit lite varma i kläderna. Solbrännan må ha bleknat, men kanske surrar ändå somma-rens stora debattfråga inom utbildningssektorn kvar i deras bakhuvuden: lönar det sig att studera, egentligen? Eller bär det raka spåret ut i arbets-löshet? Praktik&Teori har låtit frilansjournalisten Lotta Solding gå på djupet med frågan och nog verkar det som om det fi nns hopp - även för akademiker!
Ett annat begrepp som surrat ett tag är internationalisering, som blivit det här numrets tema. Det är ett trevligt ord, som andas förståelse och vidsynthet och ju-mer-vi-är-tillsammans – men är det så oproblematiskt egentligen? Och, som Oscar Hemer skriver, säger vi globalisering istället blir reaktionen genast ”mindre ljum.” Han är en av tre röster som i tema-delen ger sina personliga funderingar kring begreppet.
Stort tack för all respons på det första nygamla numret av Praktik&Teori! Det var roligt att se hur saknad tidskriften varit och hur stort engage-manget är för att Malmö högskola ska ha en tryckt tidskrift med utrym-me för lite längre artiklar, för debatt, fördjupning och refl ektioner. Vi hoppas engagemanget ska hålla i sig och ska göra vårt bästa för att leva upp till det!
Tack till redaktionsrådet som varit bollplank och kommit med hjälp, idéer och glada tillrop; Lena Widding Hedin, Hälsa och samhälle, Mi-kael Stigendahl, Lärarutbildningen, Oscar Hemer, Konst, kultur och kommunikation (K3), Jenny Malmsten, Internationell migration och et-niska relationer (IMER), Gunilla Bratthall, Odontologiska fakulteten och Anders Heyden, Teknik och samhälle.
4 I PRAKTIKEN
JOBBRIKE
ARBETSLÖSA
VÄLSTÅNDET
RIKABODA
INGAKOSING
I PRAKTIKEN
Lönar det sig
att studera?
I juli 2005 var 60 000 människor med minst två års
högskole-utbildning öppet arbetslösa. Det innebär att akademikernas
arbetslöshet lite drygt fördubblats på tio år. Samtidigt
kon-kurrerar högskolor och universitet med lockrop om
utbild-ningar med ”hög anställningsbarhet”. Hur hänger detta ihop,
varför ser det ut som det gör och fi nns det några lösningar i
sikte? Praktik&Teori gör en djupdykning bland
statistikupp-gifter, rapporter och debattartiklar samt lyssnar på några
rös-ter i luften.
–”Vad blir jag efter detta, vad får jag för jobb?” Det är nog den allra vanligaste frågan vi studievägledare får. Ju äldre studenterna är, desto vanligare är frågan. De vill inte bekosta en utbildning som inte ger något jobb, säger Charlotte Ahlm, studievägledare på Malmö högskola.
På studieadministrativa avdelningen vid Malmö högskola har man inte nöjt sig med att passivt lyssna och ge råd, utan har istället utarbetat en egen modell för karriärplanering. Från och med i höst ingår den som en obligatorisk delkurs på 3 poäng för dem som läser Materiell och virtuell design på Konst, kultur och kommunikation (K3) vid Malmö högskola. Mer om detta senare.
Först ett litet klargörande innan resonemanget borrar sig djupare ner i den arbetslösa akademikervärlden: Även om andelen arbetslösa aka-demiker med minst två års högskola har fördubblats på tio år, kvarstår faktum att arbetslösheten minskar i takt med att utbildningsgraden sti-ger. Oberoende av konjunkturläge är arbetslösheten högst för dem med endast grundskoleutbildning eller motsvarande. Med det perspektivet får man hålla med om att det lönar sig med utbildning. Men det har blivit allt svårare att få ihop det på senare år. Akademisk utbildning ger inga garantier för en säker arbetsmarknad.
6
I PRAKTIKEN
– Strategin ”ju mer utbildning desto bättre” är bättre på lång än på kort sikt. Det som är bra är nog snarare lagom utbildning. På kort sikt har arbetsmarknaden hängt med dåligt och inte använt den kunskap som kommer ut. Detta är extra svårt för dem som är unga och nyutexamine-rade, säger Anna Ekström, ordförande för SACO, Sveriges Akademikers Centralorganisation.
Under läsåret 2003/2004 avlade 38 700 studenter sin första examen. Det är en ökning med 5 procent på ett år, 20 procent på tre år och 35 procent på tio år. Och nu kommer vi allt närmare pudelns kärna: I takt med att allt fl er studenter strömmar igenom högskolan stiger också ande-len arbetslösa akademiker. Regeringen har ett uttalat mål att 50 procent av varje årskull ska söka till högre utbildning. Högskolor och universitet har under en följd av år fått ökade resurser och arbete med breddad re-krytering har uppmuntrats.
Fler akademiker i samhället ger alltså fl er arbetslösa akademiker – el-ler? Fullt så ensidigt är förstås inte svaret på frågan varför det fi nns fl er arbetslösa akademiker idag än under krisåren i början av 1990-talet. Praktik&Teori ringer Tord Strannefors, som arbetat med arbetslöshets-prognoser på AMS under många år:
– Det har funnits gott om akademiker i de branscher som gått dåligt i början av 2000-talet; jag tänker på företag inom ekonomi-, telekom- och it-sektorerna. Dessutom har neddragningarna inom administrationen varit stora över lag, och här fi nns också många akademiker. Den ökade utbildningsvolymen har naturligtvis också bidragit.
Tord Strannefors nämner även det mörkertal som fi nns när det gäl-ler akademiker som tar jobb som de är överkvalifi cerade för; ett sätt att välja bort arbetslöshet och antagligen samtidigt konkurrera ut någon med lägre utbildning.
”Arbetslösa akademiker har alltid funnits,
men inte i så hög grad som nu.”
8
I PRAKTIKEN
Vad säger man då till någon som just ska påbörja eller precis har avslutat sin utbildning och hamnar mitt i diskussionen kring arbetslösheten bland aka-demiker? Är det lönt att studera eller inte? Frågan går åter till Anna Ekström på SACO:
– Varje individ bär ansvaret att forma sitt eget liv. Och alla val bär med sig både möjligheter och faror. Det fi nns inga garantier för att du blir varken rikare eller får ett lättare liv om du väljer högre studier. Det gäller att göra ett val som passar just dig själv. Självklart har man rätt att ställa anspråk på till exempel en väl fungerande arbetsförmedling, vilket jag inte riktigt tycker att vi har idag när det gäller akademikerjobb.
- Det gäller att hitta sitt jobb, att skapa sin egen efterfrågan, fortsätter hon. Insikten att man inte blir omhändertagen, utan själv måste ta ansvar, är nödvändig.
Hur ser SACO på sin roll när det gäller att hante-ra den stigande arbetslösheten bland akademiker?
– En av våra främsta uppgifter är att göra ar-betsgivare uppmärksamma på att det faktiskt fi nns arbetslöshet även bland akademiker och förklara varför det ser ut som det gör. Många har en stigma-tiserad bild av att det är något ”fel” på en arbets-lös akademiker och hyser ofta misstankar om att det nog är något ”udda” med de här personerna. Denna myt försöker vi aktivt avliva.
Arbetslösa akademiker har alltid funnits, men alltså inte i så hög grad som nu. Något som slu-kade många aslu-kademiker på 1970-talet var den expanderande offentliga sektorn. Det lär inte bli aktuellt igen. När Anna Ekström försöker sia om framtiden tror hon att den privata tjänstesektorn är en kommande framtidsbransch för dagens aka-demiker, under förutsättning att det blir lättare att köpa tjänster.
Allt är dock inte nattsvart, arbetslösheten är inte lika hög bland alla akademiker. Tandläkare, läka-re, sjuksköterskor och många lärargrupper behövs både idag och en bra tid framöver. Konstnärer och humanister förväntas dock få det fortsatt svårt.
Innebär dagens diskussion om hög anställnings-barhet att de utbildningar som inte kan utlova detta känner sig hotade? Måste varje utbildning kunna utlova en direkt koppling till arbetsmarkna-den? Ordet går till Margaretha Fahlgren, professor i litteraturvetenskap och dekan vid Historisk- fi lo-sofi ska fakulteten vid Uppsala universitet:
– Vi som inte främst driver yrkesutbildningar är vana vid de här frågeställningarna. Vad som är viktigt för oss är att stärka vår och våra studenters identitet, att tala om vad vi kan och visa hur bra våra utbildningar är. Vi är tydliga mot våra studen-ter om att våra utbildningar inte leder till ett visst yrke, men att vi istället utbildar generalister; alltså människor som kan skriva och tala väl, tänka kri-tiskt och som är duktiga på att samla in, sortera och analysera material. Generalistkunskap i kom-bination med specifi k ämneskunskap fi nns det ett stort behov av i vårt samhälle.
Anna Ekström på SACO får också en chans att tycka till: Hur tycker du att prefekter och områdes-chefer på humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter ska tackla dagens situation?
– Varför inte vara den fakultet som går i spetsen för att knyta kontakter med regionens småföre-tagare? I Danmark har man exempelvis testat att stötta småföretagare så att de har kunnat anställa nyutexaminerade akademiker, ofta i lite oväntade kombinationer, med mycket gott resultat.
Dags slutligen att knyta tillbaka till K3 på Malmö högskola, där man bland annat utbildar studenter på programmet Materiell och virtuell
I PRAKTIKEN
design. I likhet med konstnärer har designers en tuff arbetsmarknad. I höst provar utbildningen ett nytt grepp, karriärplanering, i samarbete med högskolans studievägledare. På en trepoängskurs med rubriken ”Att arbeta som designer” får studenterna mycket handfast hjälp att fundera över framtida yrkesval.
– Målet med vår utbildning är att våra studenter ska kunna gå ut och arbeta som designers direkt efter grundutbildningen. Sedan får de gärna återvända för magisterexamen eller vidare forskning, men vi anser att yrkeserfarenhet är mycket viktig, säger Åsa Harvard, programledare för Materiell och virtuell design.
I korta drag går kursen ut på att ge studenterna större självinsikt om vem man är, vad man kan och vart man är på väg: Vilken är min kom-petens idag och vad krävs för att jag ska nå dit jag vill? Varje student tar fram en egen karriärprofi l. Sen gäller det att matcha den mot drömyrket, att jämföra drömmen med yrkeslivet och se vad som saknas för att man ska kunna nå dit man vill.
– Högskolan bör absolut hjälpa till att öppna den stängda arbetsmark-nadsdörren för att underlätta för sina studenter, säger studievägledare Charlotte Ahlm.
Karriärplanering, öppnade dörrar med mer nätverkande, större insikt hos arbetsgivare samt akademikerpraktik hos småföretagare – där har vi några förslag på hur arbetslösheten bland akademiker kan tacklas. Man kan också välja att se arbetslösheten som en del av livet. Åsa Harvard på K3 får sista ordet:
– Arbetslöshetserfarenhet borde också räknas. Att fi nnas utanför sys-temet i perioder ger erfarenheter som man också växer av och som man borde kunna tillgodoräkna sig.
10
”Oenigheten är
också en drivkraft”
I PRAKTIKEN
Som en den akademiska världens egna storm Gudrun har
Gillberg-fejden dragit fram. En typisk, klassisk akademisk
konfl ikt mellan oförenliga perspektiv, menar etnologen
Fred-rik Schoug, som studerar forskarsamhället. Men hade den
in-träffat för hundra år sedan hade den fått ett annat scenario.
Det var i juni som tingsrätten fann rektor för Göteborgs universitet, Gun-nar Svedberg, och professor Christopher Gillberg skyldiga till tjänstefel för att de inte lämnat ut Gillbergs forskningsmaterial kring damp till två andra forskare. Med tingsrättens dom nåddes kulmen i vad som beskri-vits som den stormigaste akademiska striden i Sverige i mannaminne.
Upprinnelsen till fejden var att Eva Kärfve, docent i sociologi vid Lunds universitet, och barnläkaren Leif Elinder bad att få granska delar av Gill-bergs forskningsmaterial kring sjukdomsbegreppet damp. Det gällde de-lar av den så kallade Göteborgsstudien, i vilken Gillberg följt barn med diagnosen damp under fl era år. Gillberg ville inte lämna ut materialet, utan hänvisade till sekretess. Och därmed var stenen i rullning. Kärfve och Elinder talade om forskningsfusk, Gillberg om en förtalskampanj. Kammarrätten beslöt att materialet måste lämnas ut, Gillbergs medarbe-tare svarade med att våren 2004 uppge att de förstört hela materialet.
Fejden har rasat, likt en forskarsamhällets storm Gudrun, i rättsin-stanser och framför allt i media och kombattanterna har knappast skrätt orden när det gällt ömsesidig smutskastning. Den övriga akademiska världen har fått se forskningsrutiner, strategier och etik debatteras av i stort sett alla, i och utanför vetenskapssamhället. Samtidigt är akade-miska fejder knappast ovanliga. Vad gjorde den här så dramatisk? Är den en typisk akademisk konfl ikt eller står den akademiska världen inför en
Fredrik Schoug ser en klassisk
akademisk konfl ikt rasa förbi
12
I PRAKTIKEN
helt ny typ av fejder som kommer avgöras av universitetsledningar och i rättssalar? Är det en fejd typisk för vår tids akademiska värld?
Fredrik Schoug är docent i etnologi vid Lunds universitet och hans forskning inriktar sig på akademin och kunskapssamhället. Han menar att Gillberg-fejden trots sina extrema ingredienser, att låta 25 års forsk-ningsmaterial gå i papperstuggen hör trots allt inte till de vanliga insla-gen i vetenskapskonfl ikter, ändå bär särdrainsla-gen av en klassisk, akademisk strid mellan naturvetare och samhällsvetare/humanister.
– I vanliga fall undersöker naturvetare och samhällsvetare-humanister vitt skilda områden. Samhällsvetare letar inte orsaker till cancer, natur-vetare yttrar sig sällan om kultur och samhälle. Men ibland undersöker de samma företeelser och då krockar utgångspunkterna. Gillberg har en biologisk förklaringsmodell till damp, han menar att det beror på avsak-nad av ett ämne i hjärnan. Så opererar inte samhällsvetare och humanis-ter. De utgår istället från samhälleliga och historiska förklaringsmodeller. Om barn är stökiga i skolan söker de snarare förklaringar i uppväxt och familjeförhållanden och hur dessa präglas av samhället.
Den stora krocken uppstår för att konsekvenserna av förklaringsmo-dellerna blir så olika, menar Fredrik Schoug.
– Naturvetarna förklarar barnens beteende utifrån faktorer som har att göra med deras neurologiska konstitution. Problemen blir därmed
14
I PRAKTIKEN
barnens egna och åtgärderna handlar då om att på medicinsk väg hålla symptomen i schack eftersom de svårligen kan lösas. Om man istäl-let förklarar disciplinproblem utifrån samhälleliga faktorer förvandlas barnens personliga problem snarare till samhällsproblem och föranleder krav på politiska reformer, istället för medicinska kurer.
Så långt det klassiska mönstret av akademisk konfl ikt. Det som trots allt gör Gillberg-fejden annorlunda är att den förfl yttats ovanligt långt ut ur det vetenskapliga samhället. Båda sidor har gått till instanser över forskarnivå; Gillberg bad ledningen vid Lunds universitet ge Kärfve spar-ken, Kärfve i sin tur gick till rättsliga instanser för att få tillgång till käll-materialet i syfte att undersöka förekomsten av forskningsfusk, ”den vid sidan av plagiat allra största vetenskapliga synden”, som Fredrik Schoug uttrycker det. Han menar att man kan fråga sig om förnuftets spelrum verkligen blir större av att maktinstanser utanför forskningsdebatten dras in för att avgöra konfl ikter.
– Vetenskapskontroverser är nog en naturlig följd av kunskapssökan-det. Att detta ärende har gått till andra instanser och att misstankar om fusk luftas i det offentliga gagnar inte dampforskarnas sak.
Oenigheterna kring dampforskningen kommer förmodligen pågå så länge de involverade parterna är verksamma, eftersom vetenskapliga konfl ikter ofta inte avgörs förrän kombattanterna åldras och lämnar scenen, menar Fredrik Schoug. Vad gäller dampforskningen i sig så säger han att den är ifrågasatt nu, men den är också förbunden med samhälleli-ga praktiker utanför forskarsamhället, inom skola och sjukvård. Därmed beror dess framtid inte enbart på hur den värderas av forskarna.
Är det då ett nederlag för forskarsamhället att inte kunna lösa sina egna konfl ikter?
– Nej, för jag tror inte man kan lösa vetenskapliga konfl ikter på ett enkelt sätt med att någon vinner en debatt, särskilt inte när det gäller perspektiv som utgår från så skilda premisser. Det är en process som tar tid.
Det fi nns fördelar med att konfl ikter fl yttas ut till andra instanser och till media, men mest för samhällsvetarna, menar han.
– Det är viktigt för samhällsvetare och humanister att deras perspektiv förs ut utanför forskarsamhället. De frågor de sysslar med rör demokrati och samhälle och deras teorier kan få praktisk betydelse endast om män-niskor tar dem till sig. Allmänheten behöver däremot inte nödvändigtvis förstå den medicinska forskningen på samma sätt, den behöver inte veta varför en viss medicin fungerar så länge läkaren vet. Det handlar också om forskningsresurser. Samhällsvetare och humanister måste på ett helt annat sätt ständigt rättfärdiga sin existens utåt, medan nyttan av medi-cinsk forskning är mer allmänt accepterad.
I PRAKTIKEN
Häri ligger också ett tidsbundet drag hos Gillberg-fejden, menar Fredrik Schoug. Den hade inte kunnat få samma proportioner om den inträffat för hundra år sedan. För då hade den defi nitivt stannat i forskarsamhäl-let, beroende på vetenskapens förändrade ställning i samhället.
– För hundra år sedan var vetenskap prestigefyllt, men det var ingen stark kraft som drev förändringar i samhället. Den ansågs föra den mänskliga anden framåt, men idén om dess samhällsnytta var inte sär-skilt etablerad. Det var en ära för nationen att ha stora vetenskapsmän, ungefär på samma sätt som det var viktigt att ha stora konstnärer och författare. När äldre generationer av naturvetare upptäckte naturlagar fanns det heller ingen teknologi eller ekonomisk organisation som kunde omsätta rönen i praktiska påfund och därmed göra dem samhällsnyt-tiga.
Synen på vetenskap förändrades på 50-talet, berättar Fredrik Schoug. Sprängningen av atombomben hade visat vad vetenskapen kunde använ-das till och därmed fi ck den en ekonomisk, samhällelig och teknologisk roll. Det var också efter det som man började bygga ut universiteten.
Gillberg-fejden kommer få konsekvenser framöver, tror Fredrik Schoug. Forskningsetik diskuteras alltmer och nya bestämmelser och riktlinjer har utarbetats som inte bara gäller den medicinska forskning-en, som annars varit hårdare reglerad än annan forskning. Reglerna om vem som äger forskningsmaterial måste klargöras. Och kanske måste forskarna också hantera att fejden påverkat allmänhetens förtroende för forskningen.
– Det är klart att oenighet forskare emellan kastar tvivel över forsk-ningen, trovärdigheten ökar förstås om alla är eniga, vilket också gör det lättare att resa anspråk på ökade skattemedel till forskningen. Men oenigheten är också en drivkraft. Utan den skulle vi ha ett samhälle där enbart en riktning i taget var tillåten, som under epoker när religionen tillhandahållit förklaringsmodeller för allting. Fast det kan tänkas att forskarsamhället i fortsättningen kommer anstränga sig för att dölja de konfl ikter som fi nns för att se bättre ut i allmänhetens ögon.
16
Forskare och murvlar
- därför blir mötet så laddat
KRÖNIKA
Ulrika Knutsson, kulturjournalist och författare
Jag blev aldrig
forskare. För liten svetslåga, för bred profi l och för lite sittfl äsk.Men som journalist har jag haft stor glädje av min avbrutna kontakt med forskarsamhället. Jag hittar hjälpligt i bibliotek, jag har ett hum om källkritik. När jag som reporter sitter och blåljuger, och det gör man ju för att det blir lite roligare så, försöker jag antyda detta för läsaren. Man kan sträva efter intellektuell hederlighet, också när man har ytlighet och generalisering som yrke.
Mötet mellan en reporter och en forskare kan bli tragikomiskt. Som ung reporter om sommaren på sjuttiotalet blev man utskickad till årets grävningsplats för att prata med arkeologer.
18
KRÖNIKA
– Hur levde folk här förr i tiden? Vad gjorde dom? Hur mådde dom? undrar reportern.
Det vill arkeologen inte ut med. Jo, han vill, men törs inte. För då måste han generalisera och förenkla - och riskera att illvilliga kollegor hugger en i ryggen! Det blir ett trist ställningskrig vid grävningsplatsen. Reportern frågar och arkeologen hummar - och ruvar som en drake över sina trista stolphål.
Andra gånger, när jag på några dagar har kokat upp och kryddat en avhandling, som någon arbetat med i många år, får jag dåligt samvete. Känner mig som ett slaktarbiträde.
Forskare är maratonlöpare, journalister sprinters. Forskare har en kul-tur där tid att tänka faktiskt ingår i arbetsbeskrivningen. Vi journalister har en kultur där tid att tänka är lyx.
– Du har inte betalt för att tänka, du har betalt för att skriva, skrek en rödblommig redaktionschef till mig en gång.
På en bra redaktion samarbetar man, och bollar idéer. Man är lojal med tidningen, i praktiken. Forskare är lojala med universitetet och den fria forskningen - som idé. I praktiken är de livrädda för att bolla idéer. Nån kan sno dem.
Ett bra journalistiskt språk är ungefärligt och bildligt. Ett bra forskar-språk är exakt. Det tar mycket längre tid att uttrycka sig exakt. Det krä-ver att man släpar med sig vad alla andra sagt tidigare, lika exakt.
KRÖNIKA
Men en akademisk institution är värre. En långsam kriminalreporter kan bli en snabb redigerare. Men en historiker som misslyckats i Uppsala får inte en ny chans i Lund. Kanske på Skövde högskola. Eller på gymnasiet. Och det ses inte som en chans.
Den akademiska elakheten är något jag älskar i bokform, i verklighe-ten är den inte lika kul.
Mycket har dock hänt sedan 1970-talet. Status har forsat från ena hål-let till det andra. Det fi nns färre föraktade murvlar, och färre självgoda professorer. Det fi nns ett nytt akademikerproletariat, och en ny medial, nog så självgod elit.
Och trots alla skillnader fi nns beröringspunkter. God forskning och god journalistik kräver nyfi ket sinne och öppen håg. Det fi nns styrd och förutsägbar forskning, liksom det fi nns styrd och förutsägbar journalis-tik. Och så fi nns det ögonblicken när något händer! Dr Frankenstein gick förvisso för långt och dr Faustus gjorde rena kvällstidningsscoopet. Han betalade ett högt pris för ensamrätten. Han sålde sin själ till djävulen. Men allt detta ligger varken i journalistens eller forskarens natur - utan i människans.
”Andra gånger, när jag på några dagar har
kokat upp och kryddat en avhandling, som
någon arbetat med i många år, får jag dåligt
samvete. Känner mig som ett slaktarbiträde”.
”Roligt att
kombinera
forskning och
företagande”
PORTRÄTTET
Han är forskare, företagare och arbetar med biometrisk
tek-nik som ska skapa säkrare pass och ID-kort. Stipendier har
regnat över honom, fast egentligen drömde han om att bli
cy-kelbud. Nu funderar han på om det svenska lärarundantaget
är så bra egentligen. Möt Jan Erik Solem, forskare vid Malmö
högskola.
Det är tur att det rent geografi skt inte är stora avstånd mellan Teknik och samhälle och Minc (Malmö Incubator):s lokaler på Nordenskiöldsgatan i Malmö. Tur för den som fl änger mycket emellan. Som Jan Erik Solem, som tillbringar en del av sin tid vid Teknik och samhälle som doktorand och en del av sin tid på Minc, där han driver sitt eget företag Ground Truth Vision.
22
PORTRÄTTET
– Det är roligt att kombinera forskning och företagande. Just nu vill jag helst slippa fokusera på bara en av de sakerna.
Han medger att det tar mycket tid, men påpekar att han försöker vara ledig på lördagarna.
– Just nu passar det mig bra att satsa så mycket, men i längden håller det inte, förstås.
Jan Erik Solem är uppvuxen i Bjärred och gick i skolan i Lund. Han tänkte bli läkare och gjorde vad som skulle kunna betraktas som en sen-sationellt kort karriär på läkarlinjen, genom att hoppa av efter bara en vecka.
– Jag insåg att det är matte och fysik som är mina stora intressen och att jag snarare hörde hemma på Lunds Tekniska Högskola.
Väl färdig med sin ingenjörsutbildning gjorde han sitt examensarbete på företaget Precise Biometrics. Hans intresse för datorbilder hade väckts och på Precise Biometrics fi ck han tillfälle att fokusera på utveckling av teknik för fi ngeravtryck. Hans handledare var Anders Heyden, som se-dan fl yttade till Malmö högskola för att bli professor i tillämpad ma-tematik med bildanalys och datorseende som expertområde. När han utlyste en doktorandtjänst i ett EU-projekt sökte Jan Erik Solem.
– Fast egentligen hade jag tänkt bli cykelbud. Det var precis när det
”– Jag insåg att det är matte och fysik
som är mina stora intressen.”
PORTRÄTTET
slog igenom med cykelbud i Köpenhamn och Stockholm, för att de tog sig fram mycket bättre än bilbud. Jag väntade ivrigt på att trenden skulle komma till Lund. Fast det gjorde den inte. För i Lund cyklar alla, så det fi nns ingen marknad.
Han fi ck doktorandtjänsten och sedan följde han med Anders Heyden till Malmö högskola. Han valde då också att fl ytta till Malmö.
– Malmö är mysigt, här fi nns mycket att göra. Nu jobbar jag mest förstås, men när jag inte gör det åker jag mountainbike i skogarna runt omkring. På somrarna surfar jag och på vintrarna åker jag iväg och åker snowboard.
Jan Erik Solems forskningsområde handlar om att genom datorteknik konstruera tredimensio-nella modeller utifrån digitala bilder. I sitt företag har han renodlat en del av sitt forskningsområde, nämligen biometri. Det är tekniken för datoriserad igenkänning av människor, till exempel genom fi ngeravtryck, iris, ansikten eller annan biologisk karakteristika. Biometri har diskuterats mycket de senaste åren. Redan före den 11 september 2001 fanns diskussionen att ha biometrisk information
i pass, men processen snabbades på efter terrordå-den. Inom hela EU pågår nu införandet av säkrare pass. I Sverige ska alla nya pass från och med den första oktober innehålla biometrisk information.
Det är utveckling av tekniken kring ansiktsigen-känning som Jan Erik Solems företag sysslar med. Man tar en digital bild av personen och bilden lagras sedan i passet och i databaser. När perso-nen kommer till passkontrollen tas en ny bild och informationen från den jämförs med den i passet eller i databasen.
– Det blir billigare och säkrare. Analysen görs bättre i dator eftersom den inte påverkas av den mänskliga faktorn. Det ökar också genomström-ningen i passkontrollerna, idag är köerna ett stort problem.
Tekniken gäller inte bara pass, utan också till exempel kort till passersystem. Fördelarna med biometri är många.
– Kortet kan inte stjälas eller lånas ut, som da-gens kort, nycklar och inloggningsuppgifter till datorer kan, säger Jan Erik Solem.
Han säger att det så klart fi nns problem också,
När personen kommer till passkontrollen
tas en ny bild och informationen jämförs
med den i passet eller i databasen.
26
PORTRÄTTET
framför allt kring de etiska frågorna. Människor kan uppleva det inte-gritetskränkande att informationen lagras, det fi nns rädsla att det miss-brukas.
– De frågorna gäller hanteringen av tekniken, inte tekniken i sig. All teknik kan egentligen missbrukas, det gäller i högsta grad också den vi har idag, säger Jan Erik Solem.
Det låter som en strålande affärsidé, att driva ett företag som utveck-lar teknik som så många länder ligger i startgroparna att börja använda? Fast Jan Erik Solem skrattar lite åt frågan.
– Jag börjar bli luttrad. Det har sagts så länge att den här tekniken är kommande och snart, snart slår igenom på bred front. År 2000 sa alla att genombrottet skulle komma, efter den 11 september sa alla NU, NU...men teknik tar tid att utveckla och människor måste få tid att vänja sig vid den. Stora system ska anpassas och man ska hitta en internationell standard som alla länder kan acceptera. Fast jag är optimistisk, förstås.
Att kommersialisera sin forskning är inte helt okontroversiellt i den akademiska världen. Högskolor och universitet uppmuntrar alltmer sina forskare att ta steget, samtidigt hörs bland forskare en rädsla att deras integritet och den fria, oberoende forskningen är hotad, att ekonomiska intressen kommer styra för mycket.
– Men inom den tekniska världen har det länge varit vanligt med ex-ternt fi nansierad forskning. Som ingenjör är jag utbildad att lösa
prak-– Många har inte tid att ta tillvara sina
idéer. Idag hänger mycket på individens
förmåga att bygga upp strukturer och jaga
fi nansiärer. Har man heltidstjänst och
fa-milj är det ofta en omöjlig ekvation.
POTRÄTTET
tiska problem eller göra förbättringar av teknik som används i samhället. För oss är det en självklarhet att det vi gör ska tillämpas praktiskt utan-för den vetenskapliga världen. Jag kan utan-förstå om forskare i teoretiska ämnen är mer tveksamma. Jag tror heller inte att all forskning går att kommersialisera.
Han kommer in på lärarundantaget, som fi nns i Sverige, men är ovan-ligt utomlands. Det innebär att det är forskaren som äger rätten till sina forskningsresultat.
– För ett par år sedan tyckte jag det var bra att jag som forskare arbe-tar för mig själv. Men nu svänger jag. Jag tror att samhället skulle tjäna på att vi tog bort det, under förutsättning att forskaren får en skälig er-sättning och att det fi nns infrastrukturer att ta tillvara forskningen.
Om universiteten ska äga forskningen måste de engagera sig mer i kommersialiseringen av den, menar han. Som i USA, där universiteten har hela avdelningar som ägnar sig åt att söka patent och jaga samarbets-partners. Forskningsresultaten skulle snabbare komma ut i samhället då, menar Jan Erik Solem, vilket vore bra för samhället, universiteten - och forskaren själv.
– Många har inte tid att ta tillvara sina idéer. Idag hänger mycket på individens förmåga att bygga upp strukturer och jaga fi nansiärer. Har man heltidstjänst och familj är det ofta en omöjlig ekvation.
Minc har varit en tillgång, säger han. Där har han fått kontor, rådgiv-ning och nyttiga kontakter med fi nansiärer och nätverk. Och det går bra. Jan Erik Solem har fått Teknikbrostiftelsens Idéstipendium på 100.000 kronor och Vinnovas stipendium på 300.000 kronor.
– Idag har vi två anställda, jag vill gärna att företaget utvecklas till 10-15, inte fl er. Vi ska vara ett litet teknikbolag som är specialiserade på det vi är bra på, säger han.
28
KRÖNIKA
Helena Smitt, journalist och informationsansvarig vid Lärarutbildningen
vid Malmö högskola
Nytt hus – nytt innehåll?
Så har sista
fl yttkartongen packats upp och studenter och per-sonal har hittat sin plats i Malmö högskolas nya hus Orkanen. Den glän-sande veckade turkosgröna lådan är lärarutbildningens och bibliotekets nya hus som knappast någon malmöbo kunnat undvika. Imposant, ja-visst och ett av Malmös främsta landmärken där den speglar sig i vattnet i en glittrande hamnbassäng. Löftesrik, javisst med Hjalmar Gullberg och Timbuktus citat som klättrar uppför väggarna. Förpliktande än mer, det är nu Malmö högskola på allvar syns i stan, med 7000 fl er studenter vid Hjälmarekajen. Och husets innehåll borde färga av sig på omgiv-ningen.Men ett lärosäte har även med identitet att göra d.v.s. hur ser man på sig själv i förhållande till andra? Vad vill Malmös lärarutbildning göra för avtryck eller intryck både inåt högskolans andra områden och utåt samhället? Vad är - eller hoppas lärarutbildningen vara när man lämnat den undanskymda och ingrodda tillvaron på Heleneholm och nu på ett annat sätt är till allmänt skärskådande. Vilka löften och nya krav fi nns förborgade i det nya bygget?
Förpackningen är en sak som i bästa fall borde spegla innehållet. På sikt räcker det dock inte med ögats fascination kring en spännande arki-tektur – där formen självfallet spelar roll för innehållet.
Men ett lärosäte, liksom en individ, har inte en identitet utan många och samtidiga. Den ska förhålla sig till riksdag och regering, till andra lärar-utbildningar, till skolorna i närheten, till företagen i den nya stadsdelen, till kommunen, till studenterna, till andra områden på den egna högsko-lan och inte minst till malmöborna.
Vet malmöborna vad lärarutbildningen i Malmö är och att den gått igenom en stor förändring under de senaste fyra åren? Hur utbildningen moderniserats för att bli mer ändamålsenlig för den skola och det sam-hälle vi lever i? Det rör sig bl.a. om skapandet av nya yrkesämnen eller
30
huvudämnen där ämneskunskaper integrerats med läreri, om studenternas möjligheter att fritt få välja sidoämnen som exempelvis etnologi, datakunskap, teknik m.m. Detta är förändringar som även vill bryta gamla strukturer i skolan. Skolan behöver lärarlag som arbetar mer ämnesövergripande, lä-rarlag som kompletterar varandra för att kommu-nicera en mer mångfacetterad bild av verkligheten till eleverna. Studenterna i Malmö arbetar även re-dan från första termin på en partnerskola för att knyta samman teoretiska resonemang med skolans verklighet. Men även
för att tidigt och på allvar handskas med och få insikt i de so-ciala och kulturella miljöer olika elever lever i. Något som kräver ständiga dis-kussioner hur man ska handskas med undervisningen i det
samhälle som skolan är en del av.
Allt detta har skolorna runtomkring, övriga lä-rarutbildningar och delar av högskoleverk och de-partement en hyfsad uppfattning om. Men malmö-borna och övriga utbildningssverige? Idag omsätter privata företag mer än 90 procent av all utbildning i Sverige och därför undrar man varför lärarutbild-ningarna fortfarande är så oerhört skolinriktade? Här kommer sannolikt att etableras nya samarbets-partners och hända något nytt när man fl yttat mitt i stan!
Hälsa och samhälle, HS, ett annat av Malmö högskolas områden, fl yttade för ett par år sedan in ett nytt vackert hus i sjukhusområdet. Det blev bör-jan till en integration och ett samarbete som tidi-gare inte existerat mellan de olika utbildningarna, varav en var inhyst i baracker på sjukhusområdet och de andra bodde tillsammans med bl.a. särvux-elever i en skola.
- Hälsa och samhälle blev något på allvar när vi fl yttade till ett nytt hus, berättar Fred Kahn,
studie-rektor och t.f. kanslichef vid HS. Det nya huset har starkt bidragit till en gemensamhetstanke. Det blev ett möte mellan olika kulturer där vi började be-gripa varandras språk och kunskapsområden, allti-från biomedicin och bioteknik till socionom, sjuk-sköterska och folkhälsopedagog. Vi började kommunicera och lära av varandra. Kurser som exempelvis Hälsa och samhälle, som ger perspektiv på hälsa och etik, ges nu i alla programutbildning-ar. Olika tematiska forskningsprojekt har etable-rats och man har inrättat ett
forskarutbildnings-ämne kallat Hälsa och samhälle.
– Det märkliga är att huset även gav en ringarpåvattnet ef-fekt utåt. Vi knöt kontakter med övriga högskolan på ett an-nat sätt än tidigare. Exempelvis har vi den biomedicinska analytikerutbildningen tillsammans med Teknik och samhälle, TS, och socionomerna läser en 20p kurs vid Internationell migration och etniska rela-tioner, Imer; vi arbetar med idrottsvetarna vid lä-rarutbildningen m.m. Vi har även etablerat forsk-ningssamarbete med Odontologiska fakulteten, med universitetssjukhuset MAS i Malmö och med Wallenberglaboratoriet, fortsätter han entusias-tiskt.
HS identitet och status har alltså förändrats i och med det nya huset. Självkänslan höjdes och HS eta-blerade sig även på Malmö högskola på ett djupare och mer integrerat sätt. Den förhoppningen hyser säkert högskoleledningen centralt även vad gäller lärarutbildningen, som är högskolans största om-råde.
Lärarutbildningen behöver helt enkelt på ett mer påtagligt sätt bli en del av Malmö högskola – inte ett universitet i sig med (för) stark egen identitet där man är sig själv nog, har det länge hörts grymtas i korridorer. Den behöver än mer gå in och ut i olika
KRÖNIKA
Idag omsätter privata företag
mer än 90 procent av all
ut-bildning i Sverige och därför
undrar man varför
lärarut-bildningarna fortfarande är
så oerhört skolinriktade?
samarbeten med andra områden i och utanför högskolan. Där nya tankar, och nya idéer, föds. Även studenterna behöver skapa andra kontakter med teknikstudenter, imerstudenter, hälsaochsamhäl-lesstudenter, konstochkulturstu-denter m.m. för att smaka på an-dra kunskapstraditioner och förstå andra studenters värde-ringar och syn på livet. Inte bara för att berika sig själva utan yt-terst för att bli bättre framtida lärare.
Lärarutbildningen har dock en tydlig black om foten. Flytten är dåligt synkroniserad med den förändrade lärarutbildning som startade redan 2001 och risken fi nns att det uppstår en slags trötthet bland de anställda inför förändringar överhuvudtaget. El-ler en slags liknöjdhet, oh hem-ska tanke.
Ändå fi nns det självfallet alltid
stora förhoppningar kring ett nytt hus.
- Fysiska förändringar brukar medföra mentala förändringar som även får praktiska konse-kvenser, säger Ingrid Gustavsson, avdelningschef vid Malmö hög-skolas plan- och lokalavdelning.
För nu om någonsin är det vik-tigt att det nya huset blir en tum-melplats för dynamik och diskus-sion. Nu när vi på allvar går in i Bolognaprocessen och all högre utbildning ska göras jämförbar i Europa.
Det är dags för de anställda att göra sina röster hörda och att gå i clinch med vad lärarna ska göra i skolan. Och vad ungdomarna ska få ut av att vistas i skolan. Bl.a. pekar en färsk undersökning, pre-senterad på DN-debatt, på att pojkarna halkar efter alltmer i skolan och fl ickorna dominerar bland dem som får höga betyg.
För lärarutbildare och lärare gäller det att inte släppa på insik-ten att kunskap ger makt och att skolan är den plats där unga står på tillväxt. Trots elevernas olika sociala och kulturella bakgrun-der så gäller det att ständigt dis-kutera vad en riktigt bra skola är.
Vilket intryck eller avtryck lä-rarutbildningen kommer att ge, nu när man håller på att bo in sig i den turkosgröna lådan, handlar både om spontana nya möten men också om egna val.
Avtryck är ett stort ord – i alla fall om man menar att lämna nå-got bestående till eftervärlden. Eller om man vill orsaka en storm medan man huserar i Or-kanen.
32
tungjatjeta
zdravo
hola
hei
merhaba
hello
γeια
hej
bonjour
hallo
salve
estou
davs
terve
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
TEMA
34
TEMA
”Sverige behöver världen
mer än världen behöver
Sverige”
TEMA
Det är alltid intressant
att fun-dera över abstrakta begrepp i ett personligt per-spektiv. Vad har till exempel mitt eget livs interna-tionalisering bestått av?Jag föddes i januari 1942, mitt under det brin-nande krig som rasade runt om i världen. Mina första steg tog jag i en liten församling på den sörm-ländska landsbygden, lång från världens oroscen-tra. Ändå förorsakade den internationella omvärl-den svallvågor också i min närmaste omgivning.
En dryg kilometer från det hus där jag föddes fanns ett interneringsläger för ryska marinsoldater och offi cerare som av olika anledningar hamnat i Sverige. De hade uppenbarligen en viss rätt att röra sig bland ortsbefolkningen och mina föräldrars gästbok vittnar fortfarande om att de hade ryska gäster på besök nyårsaftonen 1943.
Själv minns jag förstås inget av detta men denna ryska närvaro i min hembygd kom indirekt att på-verka mitt liv på ett sätt som det skulle föra för långt att här gå in på. Att det fanns en värld på andra si-dan Östersjön blev hur som helst en realitet och femton år senare började jag läsa ryska per korre-spondens i en önskan att bättre förstå denna värld.
Dessförinnan hade jag också blivit medveten om att det på den andra stranden dessutom fanns ett land som hette Estland. När jag var fyra eller fem år fi ck jag en estnisk lekkamrat, yngsta sonen i en fl yk-tingfamilj som bodde nära vårt hus. Det betydde ett första medvetande om ett land och ett språk bortom min egen verklighet. Om min generation generellt sett kom att betrakta Baltikum som ett terra
incog-Efter en tid av fokusering på Europa är det dags att internationaliseringen
åter blir mer global, menar Torsten Kälvemark, internationell koordinator på
Högskoleverket, och ser sina personliga erfarenheter stärka hans bild av hur
viktig internationaliseringen är.
nita så har det i varje fall aldrig gällt för mig. Att den estniska kulturen skulle komma att spela en viss roll i mitt vuxna liv kunde jag då inte ana.
På andra sidan den lilla insjön kom jag att få tyskfödda lekkamrater. Himmlers massör Felix Kersten hade köpt ett hus där och jag blev skol-kamrat med hans barn. Han hade gjort sig känd som en dörröppnare för Folke Bernadottes aktion när det gällde att rädda skandinaver och judar ur koncentrationslägren och Europas plågsamma his-toria kröp plötsligt närmare min egen verklighet.
Finska krigsbarn fanns i närheten. I grannsock-nen bodde polacker som fl ytt från krigets vansinne. Idyllen var kantad med berättelser om det stora li-dandet.
Några år senare öppnade sig världen på ett annat sätt. Som tonåring i slutet på 50-talet satt jag ofta klistrad vid radioapparaten. Att lyssna på utländ-ska kortvågsstationer var en hobby som var vitt utbredd i min pojkgeneration. Vi skickade lyssnar-rapporter och fi ck färgglada kvitton från utlandet som kallades QSL-kort. Från kommunistländernas radiostationer fi ck man också böcker och tidskrif-ter. Tjeckoslovakiens radio kallade sig själv för ”fredens röst” och dess svenska redaktion skickade en stor bok om tjeckisk folkkonst som jag fortfa-rande har i min ägo. Från Radio Peking fi ck jag boken ”Important documents concerning the ques-tion of Taiwan”. Fast jag var knappast så ambitiös att jag faktiskt läste den.
Ett stipendium i gymnasiet tog mig i två veckor på en resa till Finland. Jag lärde känna ett
grann-36
TEMA
land, fortfarande märkt av krigets sår. Men det land och den kultur jag mötte har jag sedan dess alltid intresserat mig för.
1960 kom jag som ung student till Uppsala. Uni-versitetet var i och för sig en internationaliserad värld med ständiga besök av intressanta gästförelä-sare från andra länder. Men mitt första ämne, stats-kunskap, var ändå något av en besvikelse för den som redan tyckte sig kunna något om världen. Halva kursen ägnades åt det svenska statsskicket och dess historia. Den internationella politiken för-medlades utan entusiasm och egentlig kompetens.
Roligare var det då att läsa teologi. Här stod språkkunskaper och internationell forskning i cen-trum. Min första
pro-fessor, religionshisto-rikern Geo Widengren, skrev ledigt böcker på engelska, tyska eller franska. Man kände sig framfl yttad till en internationell
forsk-ningsfront och förstod att vetenskapen var gränsö-verskridande.
Några internationella utbytesprogram fanns inte på den här tiden men jag hade turen att få ett sti-pendium för fjorton dagars vistelse på en rysk-fransk teologisk fakultet i Paris. Dessa två veckor kom att öppna mina ögon för kulturella samband som jag inte var medveten om. Det blev en påver-kan för min fortsatta utveckling som (i kombina-tion med erfarenheterna av fjorton dagar i Finland) senare övertygat mig om att också ganska korta möten med en ny kultur inte ska underskattas när det gäller påverkan och nya perspektiv.
Mitt mer fasta yrkesliv kom så småningom, i början av 70-talet, att föra mig till det dåvarande universitetskanslersämbetet. Bertil Östergren, en stridbar f. d. kårordförande från Lund och seder-mera lika stridbar chef för SACO, hade fått i upp-drag att leda en utredning om ”motiv och mål för en ökad internationalisering på den högre utbild-ningens område”. Det var en utredning som
arbe-tade under drygt två år i hög fart och med höga ambitioner.
I slutbetänkandet från 1974 med titeln ”Utbild-ningens internationalisering” konstaterades det att utbildningsväsendet måste ha som en uppgift att främja internationell förståelse och samverkan och bidra till strävandena att lösa globala problem. Lite längre fram i texten förklarade man varför det be-hövs en internationaliserad utbildning:
Att världen har krympt betyder inte bara att för-bindelserna mellan länder och folk har ökat. Det betyder också att många av de avgörande livsfrå-gorna blivit av global natur och kan lösas endast genom internationell samverkan. Detta är i hög grad utbildningspro-blem.
Behovet av interna-tionell solidaritet och av världsmedborgar-känsla är det vikti-gaste motivet för en internationaliserad utbildning. Eftersom de globala livsfrågorna är av-görande även för den enskilda individens och na-tionens villkor, är en sådan utbildning också ett nationellt intresse.
Till detta allmänna motiv kommer ett arbets-marknadsmotiv som grundas på att olika yrkes-funktioner i växande grad får ett internationellt inslag, vare sig arbetsuppgifterna fullgörs i eller ut-anför Sverige… Utbildningen måste skapa bered-skap och förmåga att möta förändringar som bl a drivs fram av internationaliseringsprocessen.
Utredningen presenterade bl.a. ett antal generella mål i fråga om attityder, allmänna kunskaper och färdigheter. Attitydmålen formulerades på följande sätt:
• öppenhet, förståelse och respekt för alla folk, deras kulturer, värderingar och levnadsmönster • insikt om relativiteten i egna eller nationella för-hållanden, värderingar och levnadsmönster • positiv inställning till internationellt samarbete
Behovet av internationell
solida-ritet och av
världsmedborgar-känsla är det viktigaste motivet
för en internationaliserad
utbild-ning.
TEMA
och internationell solidaritet samt beredskap och vilja att verka för detta
Till detta fogade utredningen ett allmänt mål om fördjupad kun-skap när det gäller förhållanden i andra länder - främst genom med-vetenhet om olika politiska, socia-la, kulturella och ekonomiska strukturer och deras inbördes samband mellan länder och folk.
Samarbetet med Bertil Öster-gren och hans utredningsgrupp fi ck mig för första gången att mer systematiskt refl ektera över in-ternationaliseringens mål och medel. De motiv för internatio-nalisering som man redovisade och den önskvärda färdriktning som preciserades tycker jag fort-farande gäller.
Så här drygt trettio år senare kan man ändå konstatera att en hel del av det som utredningsrap-porten från 1974 förordade fak-tiskt har genomförts. Det har delvis skett genom samhällets förändringar: en ökad immigra-tion och internaimmigra-tionell rörlighet, mediernas utveckling, den all-männa globaliseringen. Samti-digt kan man ändå konstatera att mycket fortfarande är ogjort el-ler att utvecklingen rent av har gått bakåt.
Om språkkunskaperna ökat eller minskat under de decennier som gått kan man alltid diskute-ra. Kanske har vi aldrig haft så många ungdomar i Sverige som talat främmande språk som just nu. Samtidigt har ändå infl
ytan-det från en enda global kultur blivit allt större. Den anglosaxis-ka dominansen är i det närmaste total, både i media och på våra högskolor. Få institutioner erbju-der alternativ kurslitteratur på tyska, franska eller spanska även om detta vore rimligt ur ett inter-nationaliseringsperspektiv.
I takt med en ensidig kulturdo-minans kan man också undra hur det ser ut med insikten ”om relativiteten i egna eller natio-nella förhållanden, värderingar och levnadsmönster”. Det är självklart att relativismen inte ska innebära ett ifrågasättande av de grundvärderingar som vi tror på: demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter till ex-empel. Samtidigt kan man inte frigöra sig från intrycket av att det här och var fortfarande fi nns en ovilja att sätta sig in i livsvill-koren i andra kulturkretsar och att en nedärvd västerländsk ar-rogans ibland kan motverka den utveckling som vi gärna skulle se på andra kontinenter.
Det fanns en period under 1990-talet då det var det europe-iska som stod i centrum. En ame-rikansk iakttagare (Susan Op-per), som studerade vad som hänt i Sverige under ett decenni-um av medveten internationalise-ring, sammanfattade sina intryck på följande sätt:
Certainly, along the way there have been debates over the su-perordinate aim of internationa-lization as an educational goal. There have been strong
advoca-tes of placing a “global solidari-ty” goal premier, stressing the need to prepare Swedes to work to improve the standard of living and national economic chances of countries who are not as well off as Sweden. Yet, the motiva-tion to internamotiva-tionalize in order to promote Sweden’s own econo-mic interests has, in my estima-tion, weighed more heavily. And in this context, there has been an astounding consistency in con-cern for events and developments in Western Europe; meeting the need for skills required by the complexity of modern labor markets, the need to make suc-cessful planning decisions, the need for culturally tempered ma-nagement practices, fostering in the universities a research base for an advanced technology and maintaining the requisite supply of skill and “culture” of science.
What we have seen in Sweden is internationalization as a step-ping stone to Europeanization, with a strong side interest in lin-kage to the US. Moreover, I have witnessed not so much a pan-Eu-ropeanism in Sweden’s interest in internationalization as a concen-tration of effort on Germany and the United Kingdom.
Att Europa stod i centrum un-der några år var kanske inte så konstigt med tanke på det aktu-ella politiska läget. Sverige sökte sin plats på vår egen kontinent och ett svenskt medlemskap i EU var en prioritet för det politiska etablissemanget. När vi 1992 (tre
38
år före EU-medlemskapet) köpte oss in i europeiska utbytesprogram som Erasmus och Comett så var syftet att öka medvetenheten inom en yngre genera-tion om vår europeiska samhörighet.
För den allmänna internationaliseringen fi ck detta också viktiga konsekvenser. Även små hög-skolor byggde upp sina internationella organisatio-ner och på längre sikt kan man nog säga att 90-ta-lets europeiska slagsida bidrog till att generellt sett öka det internationella medvetandet.
Ändå kändes det i slutet av 90-talet som om det fanns ett behov av att återknyta till några av de tankar som hade framförts i den östergrenska ut-redningen. Jag deltog själv i arbetet inom den grupp som på regeringens uppdrag 1997-98 arbe-tade med att formulera en policy för högskolans internationalisering. Några av de utgångspunkter vi angav i vår slutrapport var följande:
• Det behövs en perspektivförskjutning i sättet att se på Sverige i förhållande till omvärlden. Sverige behöver världen mer än världen behöver Sverige. • Den generation som skall ansvara för Sveriges relationer med omvärlden på 2000-talet måste känna sig hemma i den stora världen och inte bara bland dem som lever under liknande förhål-landen som vi själva gör.
• Ett ökat internationellt samarbete är nödvän-digt för lösningen av de stora globala problemen. Universitet och högskolor har en absolut central roll att spela i detta sammanhang, både som ägare och förmedlare av kunskap och kompetens och som centra för värderingsdiskussioner.
• Ett verkligt utbyte av kunskaper måste ske mel-lan länder, oavsett s.k. utvecklingsnivå. I det utby-tet är Sverige lika mycket mottagare som givare. Det behövs en mental omställning som gör oss öppna för de lärdomar som andra kulturer och traditioner kan ge oss.
Den mentala omställning som rapporten talade om handlade bland annat om behovet av nya kun-skaper. Mot bakgrund av den mer generella
diskus-sionen om omvärldsförändringar och kompetens-krav försökte vi i utredningsgruppen analysera detta behov i några kategorier:
Den första kategorin kan man kalla för ”tillträ-deskunskaper”. Om man inledningsvis begränsar sig till vad som förmedlas vid högskolan kan man först särskilja en kategori kunskaper som behövs för ”tillträde” till olika länder/regioner. Det givna exemplet är språkkunskaper. Sådan kunskap ger i sin tur möjlighet att utveckla annan kunskap och att upprätta kontakter.
Dock räcker det inte längre att vi i Sverige kan hitta bra kompetens när det gäller att tala god engelska, tyska eller franska. Språk som idag endast i liten utsträckning talas av svenskar kommer att bli allt viktigare. Exempel på sådana språk skulle kunna vara kinesiska, spanska och ryska. Vi behöver för-modligen specialister såväl som arbetsledare som har tillräckliga språkkunskaper för att direkt kun-na arbeta med och leda människor med ingen eller ringa kunskap i engelska.
En andra typ av kunskap är ”regionkunskap”. Den handlar om förmågan att känna till och förstå viktigare drag i politisk, ekonomisk och social ut-veckling i en region och i de länder som ingår i den. Detta förutsätter i sin tur insikter i regionens histo-ria och kulturella traditioner. Som ämne för under-visning och kurser rör man sig därmed på ett tvär-vetenskapligt fält.
Samtidigt bör man komma ihåg att den svenska regionkunskapen förvisso inte återfi nns enbart hos universitet och högskolor. En omfattande och vär-defull kunskapsbas fi nns hos personer som varit verksamma utomlands i svenska företag eller inom myndigheter och organisationer. I jämförelse med en del andra länder med en bredare och längre in-ternationell tradition förefaller det som om Sverige ofta dåligt tar tillvara denna kunskap.
Ett tredje, delvis överlappande, område är ”kun-skaper om de globala sammanhangen”, d.v.s. om frågor som rör vårt nuvarande eller kommande öm-sesidiga beroende - de s.k globala
TEMA
*
-Det jag skrivit ovan blev kanske en något rapsodisk genomgång av syn-punkter och erfarenheter på internationalisering, baserade på diskussio-ner som jag själv deltagit i under rätt många år.
Men låt mig till slut återvända från det professionella till det personli-ga. Jag nämnde inledningsvis hur jag som ung gymnasist fi ck ett stipen-dium som under två veckor tog mig till Finland och hur jag under denna korta tid kom att få ett livslångt intresse för vårt grannland på andra si-dan Östersjön.
Nu känns det på något sätt som om cirkeln har slutit sig i internatio-naliseringens tecken. Jag råkar sedan några år vara farfar till två små barn som håller på att utveckla en tvåspråkighet i fi nska och svenska. De är båda det direkta resultatet av ett möte mellan två Erasmus-studenter i Amsterdam: den ena min son och den andra en ung fi nska med journa-liststudier på programmet. De är också en glädjande konsekvens av inter-nationell studentmobilitet.
De två barnbarnen är för mig ett verkligt levande tecken på internatio-naliseringens nödvändighet och på dess allt övervägande fördelar.
Torsten Kälvemark
gorna (energiförsörjning, livsmedelsförsörjning, befolkning, klimatföränd-ring, hälsa, mm). Även ett ämne som freds- och konfl iktforskning kan räknas hit.
Ett mer specifi kt område - med koppling till det sist nämnda - är nya kunskaper som krävs som resultat av internationella konventioner, t ex kring mänskliga rättigheter eller som bl.a. påverkar ”property rights”, t ex tillgång till genetiska resurser (biodiversitetskonventionen)
40
TEMA
”En global utblick måste
prägla all utbildning –
på alla nivåer”
Global kompatibilitet borde vara om inte det övergripande
målet så i varje fall ett viktigt incitament för
internationa-liseringen. Men lärarmobiliteten har Erasmus-systemet
hit-tills misslyckats med, skriver Oscar Hemer, författare, lektor
i journalistisk och litterär gestaltning samt internationell
ko-ordinator vid Konst, kultur och kommunikation, K3, Malmö
högskola.
Internationalisering är ett till synes värdeneutralt, politiskt okontroversi-ellt begrepp som varken väcker starka känslor eller nämnvärt engage-mang. Vem kan vara emot internationella kontakter och utbyte? Men säg globalisering, eller transnationalisering, och reaktionen blir genast mindre ljum.
Internationalisering är egentligen ett föråldrat ord. Det beskriver ut-byte mellan nationer, det vill säga nationalstater, ungefär som de olym-piska spelen och andra idrottsevenemang. Globalisering betecknar däre-mot en process som överskrider och underminerar nationellt defi nierade gränser, strukturer och hierarkier. Internationalisering förefaller oförarg-lig och till intet förpliktande; globaliseringen ställer oss inför krävande utmaningar. Medan internationalisering associerar till frivillighet och idealitet så är nödvändighet och anpassning de centrala ledorden när det gäller globaliseringen och den nya informationsteknologin.
Det fi nns ett inte obetydligt inslag av (teknologisk) determinism i före-ställningen att vi måste anpassa oss för att kunna hävda oss i den globala konkurrensen. Kapitalets logik är obeveklig. Att logga ut från de världs-omspännande nätverken är att döma sig själv till politisk och kulturell isolering – och ekonomisk undergång. Knappast någon, inte ens de mest
42
TEMA
extrema anti-globaliseringsaktivisterna, lär heller förespråka en nationell isolationism. (Vad är för övrigt mera globaliserat än motståndet mot globa-liseringen?)
Men internationalisering ses inte som en tvingande nödvändighet. Även om den står inskriven i samt-liga högskolors måldokument så har den sällan hög prioritet. Och den möter ofta påtagligt motstånd, kanske snarare mentalt än strukturellt, när de om-huldade idéerna ska omsättas i praktiken.
För de fl esta i universitetsvärlden är internatio-nalisering liktydigt med internationellt student- och lärarutbyte – så kallad mobilitet. Malmö högskolas relativt korta erfarenhet på området är visserligen ett magert empiriskt underlag, men jag vågar mig på några generella iakttagelser: Svenska studenter reser gärna ut i världen men tycks vara mindre in-tresserade av utbyte med andra europeiska univer-sitet än studenter från övriga EU-länder. Undanta-get är Storbritannien. Det torde dock knappast bero på någon gemensam EU-skepsis utan på det engelska språket. Engelskan är också en av huvud-orsakerna till den stora efterfrågan på utbytesplat-ser i Australien och Nordamerika.
Student- och lärarutbyte har ett värde i sig. Oav-sett vart man åker eller vad man läser så innebär själva miljöombytet en berikande erfarenhet för individen och i förlängningen också för institutio-nen. Dock är det oerhört viktigt att utbytet ut-sträcks till att inte bara omfatta Europa och den engelskspråkiga västvärlden. För högskolorna gäl-ler det att inte följa minsta motståndets lag utan aktivt eftersträva en större global spridning, till ex-empel genom formaliserat utbyte med utvecklings-länder. Att döma av Linnaeus-Palme-programmets snabba expansion och det likaså växande antalet sökande till Sidas MFS-stipendier, fi nns det ett stort intresse bland studenterna för den sortens nord-syd-samarbete.
Betydligt större vikt borde dock läggas vid lä-rarutbytet, som ett första steg i etablerandet av sam-arbete på institutionsnivå. På den punkten har
Eras-mus-systemet hittills misslyckats kapitalt, inte bara i Sverige. Det beror förmodligen mindre på lärarnas ovilja än på bristande institutionell fl exibilitet och framförhållning. Om inte två lärare i samma ämne helt enkelt byter plats med varandra och utför var-andras jobb – vilket torde vara ett sällsynt alternativ – så blir utbytet för den utresande läraren i regel ett extra åtagande i ett redan pressat arbetsschema. Han kan inte räkna med någon kompensation i form av nedsatt undervisningsplikt på hemmaplan. Eftersom internationellt arbete inte heller är akade-miskt meriterande saknas därför oftast ett avgö-rande incitament för att söka sig utomlands. (Åt-skilliga exempel visar att långvariga eller upprepade utlandsvistelser i själva verket inneburit försämrade karriärmöjligheter på hemmainstitutionen.)
Ofta fi nns också en rigiditet, både från lärarnas och ledningens sida, i synen på den egna utbild-ningen. Den inkommande utbytesläraren anses be-höva ha exakt samma kompetens som den utre-sande för att kunna ersätta denne. Konsekvensen blir att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att sysselsätta en gästlärare vars erfarenheter och kom-petens inte omedelbart passar in i befi ntliga kurser och program.
Rigiditeten gäller även studentutbytet. Vissa in-stitutioner är ovilliga att över huvud taget låta de egna studenterna läsa någon annanstans, helt en-kelt därför att man misstror det främmande univer-sitetets förmåga att förmedla samma kunskaper. Villkoret för ett utbyte är att det råder fullständig överensstämmelse mellan kurserna. En så extrem hållning är kanske ovanlig, de fl esta tycks acceptera komplementaritet som grundprincip och se denna som en värdefull tillgång, men obenägenheten att anpassa det egna kursutbudet efter de utländska studenterna är genomgående. Motståndet bottnar nog framför allt i ovana att undervisa på engelska.
Engelskans ställning som internationell lingua franca framställs ibland som ett problem och rent-av som ett argument mot en internationalisering som i realiteten skulle innebära ”anglifi ering”. Det
44
TEMA
är en besynnerlig och bakvänd argumentation. Om svenska språket över huvud taget behöver värnas så ska det i varje fall inte ske genom protek-tionistiska försök att begränsa spridningen av engelska eller andra språk. Tvärtom borde vi i Sverige ta fasta på den komparativa fördel som vår relativa språkkunnighet innebär och eftersträva verklig två- eller fl ersprå-kighet, genom att till exempel införa obligatoriska engelska kurser eller kursmoment inom alla utbildningar. Ett bestickande men likafullt bak-vänt motargument, som ofta hörs just på Malmö högskola, är att studen-ter med invandrarbakgrund skulle ha särskilt svårt för engelskan och att de därför skulle bli dubbelt diskriminerade. Om så är fallet så borde väl den självklara ambitionen vara att med olika stödåtgärder stärka eng-elskkunskaperna hos de svagare studenterna, inte att sänka nivån för de mera språkkunniga. Dessutom – och det är för mig betydligt tyngre vä-gande – kan engelskan, genom att inte vara någons förstaspråk, fungera som ”neutral plan” för studenter med olika bakgrund och förkunska-per.
Det är viktigt att understryka att internationalisering har ett värde i sig, men om det inte räcker som argument så går det också utmärkt att anföra krassa egennyttiga – om man så vill nationella – motiv. En global orientering är en livsnödvändighet för att förbereda dagens svenska stu-denter för en framtida, alltmer globalt integrerad arbetsmarknad. Den amerikanske journalisten Thomas L Friedman delger oss i sin senaste bok The World is Flat sitt enkla råd till sina döttrar:
När jag växte upp sade mina föräldrar till mig att jag skulle äta upp min mat och tänka på de hungrande barnen i Indien och Kina. Mitt råd till er är: Gör era läxor ordentligt – tänk på barnen i Indien och Kina som hungrar efter era jobb!
Att den ekonomiska och politiska världskartan som bäst håller på att ritas om, med Kina och Indien som uppseglande nya kraftcentra och all-varliga konkurrenter till de hittillsvarande dominanterna, USA, Västeu-ropa och Japan, innebär naturligtvis en formidabel utmaning, inte minst för universitetsvärlden. Därför är också internationalisering så mycket mer än det trots allt begränsade student- och lärarutbytet. En global ut-blick måste prägla all utbildning, på alla nivåer. På en högskola borde det vara självklart att förhålla sig till och kritiskt refl ektera över samtidens transnationella och transkulturella processer, både i den egna regionen och i världen som helhet.
