Samtal

I ett samtal etableras relationer, inte minst

maktrelationer. När en kvinna och en man

samtalar bekräftas, formas och förhandlas

deras inbördes maktrelationer, samtidigt som

samtalet formas efter oskrivna regler om hur

kvinnor och män ska eller bör tala. I det

offentliga samtalet framträder mönster

och strukturer som skapar kön och

hier-arkier i ett större sammanhang.

Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. För insända ej beställda manuskript ansvaras ej.

Ansvarig utgivare: Catherine Dahlström

Redaktionskommitté:

Cecilia Anneli, Git Claesson Pipping, Catherine Dahlström, Eva Erson, Kristina Fjelkestam, Eva Hallin, Pia Höök, Yvonne Johansson, Amanda Lagerkvist, Birgitta

Ney, Maria Wendt Höjer, Lisa Öberg

Tiina Rosenberg och Gertrud Aström.

Kvinnovetenskaplig tidskrift utkommer med lyra nummer om året. Prenumerera genom att sätta in 270 kr på PG 489 78 50 - 6. Stöd-prenumerationer å 400 kr eller mer är mycket välkomna.

Adress: Centrum för kvinnoforskning, Stockholms universitet, 106 91 Stockholm Tel: 08-674 73 08

Fax: 08-674 73 00 E-post: kvt@kvinfo.su.se

Swedish Science Press Box 118, 751 04 Uppsala

Tel: 018-36 55 66, Fax: 018-36 52 77 E-post: info@ssp.nu

Grafisk form: Leif Thollander

Vinjetter: Ebba Hammarskiöld Tryckt på miljövänligt papper hos Eländers Graphic Systems i Angered, 1999, ISSN 0348-8365

© Författarna och Kvinnovetenskaplig

tid-skrift

Kvinnovetenskaplig tidskrift är en mångdisciplinär tidskrift för aktuell forskning som använder kön som analyskategori och införlivar ett maktperspektiv.

Utgivningen har möjliggjorts av anslag från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet och Nationella sekretariatet för genusforskning.

Nr 2 1999 Årg 20

KIRSTEN GOMARD

Kön och hierarki i politiska tv-debatter eller Hur man skapar en outsider 4

ANN ÖHRBERG

"Kommen nu, I Swea Inbyggare!"

Kvinnliga författare och politisk retorik under frihetstiden 17 MARIA OHLSSON

Skämt, makt och myter - humor i genusperspektiv 31 JANN SCHEUER

På catwalken med en matris 3x3.

Kön, språk och symboliskt kapital i anställningsintervjuer 43 KARIN MILLES

Att vara man på mötet - skapandet av den gode medarbetaren 60 Recensioner 68 Medverkande 88

Från redaktionen

löje-väckande som en hund som går på bakbe-nen". Detta är ett uttalande bland otaliga andra förlöjligande och förminskande sådana som genom historien begränsat kvinnors språkliga utrymme och föreskrivit ett tillbör-ligt "kvinntillbör-ligt" uppträdande. Baserade bl.a. på allmänna fördomar, framstående mäns utsa-gor om kvinnor och skönlitterära gestaltning-ar av kvinnors och mäns olika språkliga age-rande har liknande uttalanden ända in i vår tid bidragit till att hålla könen åtskilda, kvin-nan på plats i hemmets sfär och mannen i det offentliga. I detta samtalsnummer av

Kvinno-vetenskaplig tidskrift speglas kvinnors och mäns språkliga möten i - men också i gränslandet till - det offentliga.

Intresset att bedriva en mer systematiserad forskning om språk och kön väcktes i och med språksociologins framväxt på 1970-talet, men intresset har länge stannat vid språkliga skillna-der könen emellan. Kön har då setts som en social variabel bland flera andra och man har korrelerat den variabeln med olika språkliga variabler, som t. ex. ett rikligt bruk av verb- eller substantivkonstruktioner eller bruket av speci-fika dialektala vokalkvaliteter eller substantiv-ändelser. Mätt över stora och små material-mängder, från olika arbetsplatser, offentliga och privata samtalssituationer, har man kunnat konstatera att kvinnor använder många verb i sitt tal medan män oftare brukar många sub-stantiv, att kvinnor presterar vissa vokalljud och ändelser i ord där män företer andra.

Dessa skillnader mellan kvinnors och mäns språkliga agerande har i folkliga föreställning-ar ofta setts som uttryck för grundläggande och naturliga skillnader könen emellan. Allt-för ofta kan vi också konstatera att detta är föreställningar som fortfarande lever. Inte säl-lan har också språkforskningen - både den äldre men emellanåt även en relativt färsk sådan - bidragit till att vidmakthålla och dessut-om, med den status som ges vetenskapen, för-stärka fördomar om språk och kön. I sådana fall kan denna "skillnadsforskning" med andra ord anses ha blivit alltmer självbekräftande och konserverande. Genom betoningen av just skillnader i kvinnors och mäns språk har villiga uttolkare t.o.m. kunnat finna en legitimerande grund för skillnader i kvinnors och mäns olika villkor, politiskt, socialt och ekonomiskt.

En publikation som visar på en del faktiska och av många omvittnat igenkännbara -skillnader i kvinnors och mäns språkliga sam-verkan i olika situationer och som dessutom rönt stora publika framgångar är Deborah Tannens Du begriper ju ingenting. Samtal mellan

män och kvinnor (1990/1992). I likhet med en hel del annan litteratur om könsskillnader utmynnar den i råd om tolerans och förståelse för hur kvinnor och män genom olika fostran kommit att förvalta olika kulturer och olika språk. Som många kritiker påpekat osynlig-görs då maktförhållandet mellan kvinnor och män i olika sammanhang.

En språkforskning med en mer komplex syn på kön har dock tagit flera steg framåt under de senaste åren. Kön ses då i stället som relation och som samvarierande med situa-tion, något som skapas och omskapas beroen-de på vilka människor som samtalar och på för-utsättningarna i mötet dem emellan. Vad har dessa människor med sig i bagaget, av upple-velser av kön, klass, ras, sexuell identitet, ålder, handikapp...? Och hur sätts allt detta i spel i det språkliga mötet? Förstått ur ett sådant per-spektiv blir kön en produkt av sociala hand-lingar; i mötet mellan människor av motsatt eller samma kön förhandlas kön, samtidigt som andra dimensioner - i varierande grad beroende på situation - samspelar med detta och likaså förhandlas.

Kön konstrueras, förhandlas och omför-handlas således ständigt i olika situationer, med många eller få deltagare. I människors möten konstrueras kön och språk samtidigt. Detta sker på mer eller mindre bundna sätt, i olika typer av praktikgemenskaper. På olika arbetsplatser som t.ex. myndigheter, veten-skapliga institutioner, näringslivsorganisation-er, inom olika föreningar och fasta vänkretsar utvecklas praxisbundna former för samver-kan. Dessa former ger ramar men kan ständigt omförhandlas, och hur kraftfullt detta sker beror på de medagerande och maktförhållan-det dem emellan.

I detta nummer av Kvinnovetenskaplig

tid-skrift visar alla bidragsgivare att kön är relation-elit, att kön just är något som framförhandlas. Genom att artikelförfattarna valt detta dyna-miska tolkningsperspektiv betonas språkbru-karnas aktiva val och förhandlande av kön inom de aktuella praktikgemenskapernas eller samtalssituationernas mer eller mindre flex-ibla ramar. I fyra av artiklarna handlar det om att också göra sig gällande i en offentlighet, som yrkesmänniska. Med språkvetaren Kirsten Gomard förs vi således in på en arena som kvinnor mer synligt beträtt först under det senaste århundradet: politiken. I Gomards artikel demonstreras hur kvinnliga politiker i en serie danska tv-debatter förhåller sig till att "göra kön" och samtidigt "göra politik", alltså göra sig synliga som kompetenta politiker med auktoritet, och hur villkoren för denna balansgång ser ut. Artikeln avspeglar svårighe-ter för kvinnor i dagens samhälle att göra sig synliga på etablissemangets villkor.

Med tanke på detta kan man fråga sig hur kvinnor överhuvudtaget kunnat göra sig gäl-lande som politiska aktörer under tidigare århundraden; satta under förmyndare hade de flesta kvinnor inte självklar rätt att tala, var-ken i egen eller andras sak. Först under sena-re delen av 1800-talet öppnades talarstolarna i Norden för kvinnor och den laggivna rätten att tala offentligt vanns först under 1900-talets början, då kvinnor blev myndiga. Det medi-um som således stod öppet dessförinnan var det skrivna ordet. Skrev då kvinnorna på ett speciellt sätt? Fann de en särskild form?

Litteraturvetaren Ann Öhrberg visar två kvin-nors förmåga att som skribenter redan under

1700-talet driva angelägna politiska, inte minst kvinnopolitiska, frågor och att göra det inom den hävdvunna retorikens ramar och i etable-rade genrer.

En annan offentlighet möter i språkvetarna Jann Scheuers och Karin Milles artiklar. Båda uppehåller sig vid arbetssamtal, Scheuer vid anställningsintervjuer och Milles vid ett mer informellt sammanträde på en arbetsplats. I den förra artikeln belyses hur två kvinnor, ställda inför en och samma intervjugrupp och i relation till den, dels förhandlar sig som kvin-nor, dels olika framgångsrikt lyckas göra sig trovärdiga som önskvärd arbetskraft. Milles å sin sida visar hur en man i samspel med sina kvinnliga arbetskamrater bygger och förhand-lar bilden av sig själv som man.

Mellan dessa fyra artiklar om samtal i olika offentligheter - att driva politik i tv-debatt eller i skrift respektive göra sig synlig som god arbetskraft inom ett företag - presenteras ett gränsland mellan det offentliga och privata: humorn. Vad som lockar till skratt tycks för det första vara relativt olika för kvinnor och män, säger språkvetaren Maria Ohlsson i sin artikel. Och hur och var kvinnor och män ska-par humor är också rätt olika - här är det tyd-ligt att humorn som offentlig arena fortfaran-de i hög grad är mannens. Ohlsson visar att kvinnors humor blommar mest och bäst i de informella sammanhangen, i det situationella och vardagsnära. Den humorn har betydligt mindre att göra med "rollen som berättare" -vilken ju kan dokumenteras och förevigas - än med kreativt skapande i det flyende ögon-blicket.

Kommande nummer av

Kvinnovetenskaplig tidskrift:

nr 3/99 Internationell komparation

nr 4/99 Historicitet

nr 1/00 Minne

Prenumerera nu!

prenumerera, 270 kr för helår (4 nummer)

bli stödprenumerant, 300 kr för helår

beställa forskningspaketet, med alla nummer som finns kvar t.o.m. 3-4 1993 (totalt 27 num-mer) för 500 kr plus porto (98 kr)

beställa följande nummer av

Kvinnovetenskaplig tidskrift

Skicka kupongen till: Swedish Science Press, Box 118, 751 04 Uppsala. Det går också bra att ringa in beställ-ningen till 018-36 55 66, eller faxa till 018-36 52 77.

Ja, jag vill

NAMN

ADRESS

I en politisk kampanj är politikernas mål att överbevisa eller övertala väljarna. Detta är också syftet med de tv-debatter som undersöks i det följande. Mitt särskilda intresse gäller dock inte politikernas argument i debatten, utan den implicita förhandling om kompe-tens och kön som pågår mellan politikerna och ordföranden, politikerna och tittarna samt mellan politikerna inbördes under och bakom den politiska debatten. Termerna "att göra politik" och "att göra kön" sätter denna förhandling i fokus.

En tv-debatt är en starkt formaliserad och mycket pressad offentlig situation. Att "göra politik" så att man framstår som en kompetent politiker kräver att man synliggör sig i debat-ten, visar auktoritet och kontroll. I en tv-debatt, där tiden är begränsad, uppnås synlig-het, auktoritet och kontroll delvis på bekost-nad av medpolitikernas synlighet, auktoritet och kontroll. Detta kan naturligtvis vara en strategisk fördel om medpolitikerna är mot-ståndare. Om medpolitikerna däremot är par-tikamrater får partiet ett trovärdighetspro-blem ifall några av de närvarande politikerna kommer att framstå som inkompetenta i debatten och därmed görs till outsiders.

Att "göra politik" kan inte skiljas från att "göra kön", doing gender (West & Zimmer-mann 1987), varken i enkönade eller blanda-de grupper. Termen att "göra kön" betonar att kön ska förstås som en kulturellt medierande

och socialt ordningsskapande konstruktion, vil-ken förhandlas i individers interaktion med varandra i en bestämd kultur - inte som en per-sonlig essens (S0ndergaard 1996). I varje kul-tur finns en serie könskoder, d.v.s. föreställ-ningar om vilka egenskaper kvinnor och män bör ha och vad de ska göra för att tolkas som kvinnor och män. Föreställningarna är mest rigida i traditionella kulturer, men kan också kännas igen som en serie könsstereotypier i posttraditionella kulturer. Varje individ är i sin egen förhandling av kön hänvisad till att göra en rad val i överensstämmelse med eller i strid mot kulturens regelverk.

Giinthner (1997) pekar på en viktig åtskill-nad mellan parametrar som är närvarande i särskilda institutionella kontexter, t.ex. de soci-ala rollerna 'läkare' och 'patient' - och jag vill här tillfoga 'politiker' - och parametrar som är närvarande i alla kontexter på grund av sin syn-lighet, t.ex. 'kön' och 'ålder'. Hon ser para-metrarna som potentialer, vilka aktörerna kan välja att aktualisera genom att uppträda i över-ensstämmelse med konventionerna. Följer man Giinthners åtskillnad görs parametern 'politiker' relevant i tv-debatten genom att aktörerna uppför sig i överensstämmelse med konventioner för politikeruppförande, "gör politik". Kön förblir irrelevant så länge para-metern inte aktualiseras genom könsstereo-typt uppförande. Giinthner verkar således anta att en aktör kan undvika att aktualisera

KIRSTEN G O M A R D

Kön och hierarki i politiska tv-debatter

eller

Hur man skapar en outsider

Med metoder inspirerade av sociolingvistik, samtalsanalys och

kritisk diskursanalys visar Kirsten Gomard hur kvinnliga och manliga deltagare

i fyra danska tv-debatter "gör politik" och "gör kön". De kvinnliga politikerna

marginal-iseras iförhållande till sina manliga kolleger eller måste kämpa mycket

hårt för att inte bli det.

kön om vederbörande underlåter att uppträ-da i överensstämmelse med sin kulturs könss-tereotypier. Detta håller jag inte med om. Oavsett vad som är på den medvetna dagord-ningen, undgår ingen att tolkas av omgivning-en som förhandlare av kön. Det gäller oberoomgivning-en- oberoen-de av om veoberoen-derböranoberoen-de agerar i överensstäm-melse med kulturens könskoder eller avviker från dem på olika punkter. I den politiska kon-text som diskuteras här hänger tittarnas värde-ring av en bestämd politikers uppträdande såle-des också samman med kulturens koder för kvinnlighet eller manlighet.

Begreppen synlighet, auktoritet och kon-troll — och det kommunikativa beteende som krävs för att uppnå synlighet, auktoritet och kontroll i en formell offentlig situation - för-binds i vår kultur med manlighetskoder. För manliga politiker finns ingen inbyggd motsätt-ning mellan att "göra politik" och att "göra maskulinitet". Samma begrepp är mindre för-enliga med kvinnlighetskoder. Kvinnliga politi-ker balanserar därför på en knivsegg när de på en och samma gång ska förhandla sin förståel-se som kompetenta politiker och som kvinnor. Jag har tidigare visat hur kvinnliga politiker

hanterar detta dilemma (Gomard 1997 och Gomard 1999, under utgivning). Här vill jag särskilt fokusera på tillfällen då förhandlingen misslyckas - då kvinnliga politiker i samspelet med ordföranden och manliga politikerkolle-ger blir till outsiders utan synlighet, auktoritet och kontroll i tv-debatten. Eller i alla fall måste kämpa mycket hårt för att inte bli det.

Bakgrund

Efter att danskarna den 2 juni 1992 med en knapp majoritet hade röstat NEJ till EU-Maastrichtfördraget, förhandlade den danska regeringen ännu en gång om Maastrichtfördra-get med de övriga EU-länderna. Det ledde till Edinburgh-avtalets fyra undantag: Danmark står utanför den ekonomiska och monetära unionen, det rättsliga samarbetet, försvarssam-arbetet och det europeiska medborgarskapet. Majoriteten i det danska Folketinget acceptera-de Maastrichtfördraget i acceptera-den inskränkta versio-nen, och danskarna blev på nytt kallade till

folk-omröstning den 18 maj 1993. Denna folkom-röstning slutade med en knapp JA-majoritet.

Liksom vid folketings- och EU-val samt tidi-gare folkomröstningar genomförde Danmarks Radios TV och TV 2 även vid denna omröst-ning en rad upptaktsprogram

I den här undersökningen har jag valt att koncentrera mig på de partiutfrågningar från Danmarks Radios TV som sändes under titeln "Danskernes Valg". Sådana program har sedan 1970-talet konstruerats enligt ungefär samma modell, där varje parti - och vid detta tillfälle även gräsrotsrörelserna - får ett eget program. Programmen med de enskilda partierna eller rörelserna börjar med en tio minuters presen-tationsvideo, ofta professionellt producerad, där partiet eller rörelsen presenterar sina syn-punkter. Därefter följer en längre debatt med en panel av partipolitiker eller gräsrotspoliti-ker, och slutligen har partiet eller gräsrotsrö-relsen ett par minuter till att upprepa varför medborgarna ska följa deras rekommendatio-ner/ rösta på dem.

Debatten har genom åren haft lite olika form. I många år bestod panelen av tre politi-ker - varav efterhand normalt en kvinna, gan-ska sällan två - som utfrågades av två journalis-ter, ofta en kvinna och en man. Det hela led-des av en manlig ordförande (jfr Gomard 1990). Under de senaste åren har Danmarks Radio experimenterat med formen, exempel-vis genom att bjuda in publik till studion och låta både den och journalisterna ställa frågor.

Debatterna 1993

1993 består panelerna enligt seden av tre - vid enstaka tillfällen två - politiker, men i den här omgången ska de svara på frågor som rings in av tittarna. Det ger frågorna en annan karak-tär än när journalisterna styr debatten. Fråg-orna är mindre spetsfundiga; det verkar inte som om avsikten är att sätta dit politikerna. Mogens Rubinstein, en av de garvade politiska tv-journalisterna, är ordförande och ställer också själv frågor, både uppföljande i förhål-lande till tittarfrågorna och egna. Tanken ver-kar vara att ordföranden formulerar de frågor han tror att tittarna gärna vill ha svar på. Han

är språkrör för alla oss som sitter framför tv:n och inte själva ringer in. I regel utvecklar sig en kortare eller längre sekvens av frågor och svar, där antingen frågeställaren eller ordföran-den ställer uppföljande frågor.

Ordförandens frågor präglas av den kon-frontationsjournalistik som till mitten av 1990-talet har varit ett genomgående drag i politis-ka tv-debatter i Danmark (Adamsen 1996, Gomard 1990). Han är också starkt styrande i debatten och avbryter både intressanta och ointressanta frågesekvenser med hänvisning till att fler frågor ska in. I takt med att serien av program framskrider ökar ordföranden

styr-ningen, med upprepade förtydliganden om att det krävs både korta frågor och korta svar.

Programtypen - eller ämnet - ser ut att appellera starkast till manliga tittare. Totalt 133 frågesekvenser i de elva programmen inleds med frågor från manliga tittare, mot 37 frågesekvenser inledda av kvinnor. Mogens Rubinstein står själv för 26 frågesekvenser och övertar de flesta uppföljande frågor i sekven-serna då en tittare ringt in.

Mogens Rubinstein och politikerna står runt ett tärningsformat grönt bord som upp-repar en del av programseriens logo. Den är en serie tärningsfigurer, hopsatta av blå eller

Tabell 1. Översikt över de deltagande partierna /gräsrotsrörelserna i den ordning de uppträder:

3 / 5 1993: Det Radikale Venstre (JA). Panel: 1. Niels Helveg Petersen, 2. Elisabeth Arnold.

4 / 5 1993: En hedslisten (NEJ). Panel: 1. Ole Krarup, 2. Keld Albrechtsen, 3. Jette Gottlieb. 5 / 5 1993: Kristeligt Folkeparti (JA). Panel: 1. Jan Sjursen, 2. Flemming Kofod Svendsen. 6 / 5 1993: Folkebevaegelsen mod EU (NEJ). Panel: 1. Ib Christensen, 2. Christen Bjerre, 3.

Karen Sunds.

7 / 5 1993: Junibevaegelsen (NEJ). Panel: 1. Drude Dahlerup, 2. S0ren Kjeldsen Kragh, 3. Lars Bredo Rahbaek.

9 / 5 1993: Venstre (JA). Panel: 1. Uffe Elleman-Jensen, 2. Ivar Hansen (3. Eva Kjcer Hansen). 10/5 1993: Centrumdemokraterne (JA). Panel: 1. Mimi Jacobsen, 2. Erhard Jacobsen, 3. Peter

Duetoft.

11/21993 Socialistisk Folkeparti (JA). Panel: 1. Holger K. Nielsen, 2. Steen Gade, 3. Christine

Antorini.

12/5 1993: Fremskridtspartiet (NEJ). Panel: 1. Pia Kj(grsgaard, 2. Kim Behnke, 3. Anette Just. 13/5 1993: Socialdemokratiet (JA). Panel: 1. Poul Nyrup Rasmussen, 2. Ivar N0rgaard, 3. Lillian

Knudsen.

14/5 1993: Det Konservative Folkeparti (JA). Panel: 1. Henning Dyremose, 2. Kent Kirk, 3.

Anne Birgitte Lundholt.

Kvinnliga politiker kursiverade. Siffrorna 1, 2 och 3 syftar på placeringen i panelens hierarki. Venstres Eva Kjar Hansen svimmade i början av programmet, och Venstres panel kom därmed i prak-tiken att bestå av två manliga politiker.

gröna bjälkar som bildar tärningens kontur. Bordet är så pass högt att man måste vara gan-ska lång för att kunna ha det i armbågshöjd och därmed kunna gestikulera med händerna. Uppställningen visar sig särskilt olycklig för några av de kvinnliga deltagarna. Elisabeth Arnold från Det Radikale Venstre är t.ex. inte tillräckligt lång för att kunna använda ett fritt kroppsspråk. Hon står istället med händerna knäppta mot bordskanten, vilket får henne att. likna en artig skolflicka.

Det finns två kameror, en placerad bakom Mogens Rubinstein och en placerad framför uppställningen. Uppställningen är olycklig -politikerna skymmer delvis varandra på bild-skärmen. De är fastlåsta av det höga bordet, och telefonfrågorna avslöjar svårigheten med att inte ha en frågeställare att se i ögonen, såväl vid frågor som vid svar. I första avsnittet av serien med Det Radikale Venstre tittar utrikesminister Niels Helveg Petersen under sina inlägg omväx-lande på sin kollega Elisabeth Arnold och på ordföranden, så som man skulle göra i ett nor-malt samtal. I förhållande till tv-kameran ger det honom en olyckligt flackande blick. Politikerna i de senare avsnitten har i större utsträckning räknat ut vart de ska rikta blicken.

Deltagarna i debatten

1 den programserie jag behandlar här lanseras frågan om JA eller NEJ till Maastricht-fördra-get med Edinburgh-förbehållen framför allt som en partipolitisk fråga. Nio partier och två gräsrotsrörelser kommer med sina rekom-mendationer.

Inför folkomröstningen har de enskilda parti-erna varit tvungna att finna sin egen hållning till beslutet, och det har i en del partier varit en gan-ska slitsam process. Socialdemokratiet, som är ett JA-parti och även var det 1992, rymmer t.ex. en mycket stor andel NEJ-sägare. Socialistisk Folkeparti, som vid omröstningen 1992 förorda-de ett NEJ, har bytt hållning och förordar nu ett JA, men har också fortfarande många NEJ-säga-re. Även i de partier där det finns en djup inre splittring talar politikerna i panelen dock med gemensam stämma. Det är endast partiets offici-ella hållning som kommer till tals. Med denna

mediepolitik får JA-sidan nästan dubbelt så mycket utrymme som NEJ-sidan i presentations-programmen: sju politiska partier använder sitt program till att förorda ett JA, medan två partier och två gräsrotsrörelser förordar ett NEJ.

Som traditionen bjuder består de flesta poli-tikerpanelerna av tre personer. Partiet väljer själva vilka de vill ha med. Partiets ledare är självskriven som panelledare och han eller hon bistås av två andra politiker. Gräsrotsrörelserna, som har en mindre formaliserad struktur, har båda valt att låta en mediekänd person vara panelledare. I de flesta paneler deltar en kvin-na. Fremskridtspartiet ställer som enda parti upp med två kvinnor i en trepersonerspanel. Kristeligt Folkeparti har valt att placera uteslu-tande män i sin tvåpersonerspanel. Urvalet av framträdande personer kan ses som en ren återspegling av verkligheten, men analyserad som en förhandling av kön kan det också ses som en reproduktion av rådande förhållanden: kvinnorna är i absolut minoritet både som panelledare och som underordnade panel-medlemmar. Det finns paneler utan en kvinna, men inga paneler utan män och bara i en enda panel är kvinnorna i majoritet. Ordföranden är en man och majoriteten av de tittare som ring-er in är också män. Innan någon övring-erhuvudta- överhuvudta-get har öppnat munnen är politik i huvudsak gjord till männens angelägenhet.

Synliga politiker och outsiders

Ett av resultaten från mina analyser av samtliga elva tv-debatter är att de flesta (fyra av sex) kvinnliga politiker som deltar i trepersonerspa-neler utan att vara panelledare antingen blir outsiders när det gäller synlighet, auktoritet och kontroll, eller måste kämpa mycket hårt för att ta sig fram under extremt svåra kommu-nikationsförhållanden. Ingen av de manliga paneldeltagarna möter samma öde i tv-debat-terna. Det avser jag demonstrera i det följande genom att titta närmare på Enhedslisten, Socialdemokratiet, Folkebevaegelsen mod EU och Det Konservative Folkeparti.

I min analys har jag särskilt undersökt dyna-miken i den verbala kommunikationen. Mina metoder är inspirerade av sociolingvistik,

sam-talsanalys och kritisk diskursanalys, som anpas-sats till mitt särskilda syfte och den genre jag undersöker (se t.ex. Fairclough 1995/97). Dessutom har jag undersökt inslag i politiker-nas kroppsspråk.

TalticL

Lång taltid i en debatt där tiden är begränsad medför en hög grad av synlighet, auktoritet och kontroll över händelseförloppet. I varje panel skapas/återskapas under programmets förlopp en hierarki mellan de politiker som deltar. Hierarkin kan klart avläsas i fördel-ningen av taltid. Hierarkin i varje panel har sin förhistoria. Ytterst har den delvis etablerats i förväg genom panelens sammansättning. Den mest prominenta deltagaren i varje panel är partiets eller rörelsens politiska ledare, som bistås av en eller två mer underordnade delta-gare. Men oavsett status och politisk förhisto-ria sker det en (om)förhandling av hierarkin under loppet av debatten.

Stora skillnader i taltid skapar en stark hier-arki inom en panel, medan mindre skillnader i taltid ger alla panelmedlemmar bättre möj-ligheter att göra sig gällande. Det är i samman-hanget värt att notera att i alla trepersonerspa-neler, där en kvinna och en man konkurrerar om andra- och tredjeplatsen, erhåller kvinnan kortast taltid!

Merparten av de politiker som har kortast taltid i en trepersonerspanel får omkring 20 procent av den sammanlagda taltiden, och uppnår därmed också mer eller mindre frik-tionsfritt en viss grad av synlighet, auktoritet och kontroll.

Arbetsvillkor och kommunikativ stil

En undersökning av dynamiken i samtalen säger både något om de arbetsvillkor politiker-na sakpolitiker-nar inflytande över och om deras kom-munikativa stil i panelerna: hur synlighet, auk-toritet och kontroll förhandlas. Jag fokuserar på

- uppmanade inlägg - spontana inlägg - inläggens längd - konkurrensstrategier

- fördelning av ordet

- kompletterande kommentarer och eröv-rande av ordet

- minimala responser med syftet att under-stryka den egna kompetensen.

Uppmanade inlägg

Den politiker som ofta uppmanas att ta ordet och hålls kvar i ett längre framträdande er-bjuds synlighet, auktoritet och kontroll. Hon eller han befinner sig därmed i en bättre posi-tion än den politiker som sällan erbjuds ordet. Den viktigaste instansen när det gäller uppma-nade inlägg är ordförande Mogens Rubinstein. Det är först och främst han som avgör hur mycket en viss politiker hamnar i fokus. Men tittarna har också möjlighet att ställa sina frå-gor till en bestämd politiker.

Intressanta är också de inlägg som kommer till stånd på initiativ av politikerkolleger. Det är normalt panelledaren som avgör om hon eller han själv vill svara på en fråga som är ställd utan explicit adressat, eller om en kollega ska göra det. Eftersom fokus som regel i den här pro-gramtypen ligger på hela politikerpanelen i halv totalbild under telefonfrågorna, kan man iaktta hur panelledaren förvaltar den funktion-en gfunktion-enom ögonkontakt och gester.

Spontana inlägg

Några av de politiker som ofta uppmanas att tala, ökar sin synlighet ytterligare med många spontana icke uppmanade inlägg. För andra politiker är spontana inlägg ett sätt att tillkäm-pa sig den synlighet de inte erbjuds.

Inläggens längd

Ett sätt att försöka främja sin egen synlighet är att behålla ordet när man har fått sig det tillde-lat eller tagit det spontant. Man uppträder där-med som auktoritet och har situationen under kontroll på egna premisser. En mera kortfattad och dialogorienterad stil överlåter för stor del av styrningen åt andra. Ordförande Mogens Rubinstein påpekar visserligen upprepade gång-er vikten av korta frågor och korta svar, så att

fler frågor kan komma in, men de flesta politi-ker ignorerar detta och tar ofta tillfället i akt att hålla ett mindre föredrag när de har ordet.

Konkurrensstrategier

I debatter av den här typen betraktar jag olika former av samtidigt tal som konkurrensstrate-gier; strategier som är avsedda att placera den talande i fokus. En grupp sådana består av avbrott och överlappningar, definierade i enlig-het med West och Zimmermann (1975). Avbrott fråntar den föregående talaren ordet på ett sätt som inte kan tolkas som en övergång, där det enligt turtagningsreglerna är tillåtet att överta ordet. Överlappning äger däremot rum en bråkdels sekund innan en övergång, som ett föregripande av övergången, och kränker där-för inte den där-förste talarens rättigheter. Men både de som avbryter och överlappar garante-ras ordet framför alla andra.

När flera talare påbörjar ett inlägg samti-digt får den talare ordet som är kapabel att fortsätta tala, och därmed får de övriga att tyst-na. Att behålla ordet under sådana betingelser ser jag också som en konkurrensstrategi.

Sludigen räknar jag också en särskild form av icke-verbala minimala responser som en kon-kurrensstrategi. Under en fråga från en tittare eller från ordföranden kan en viss politiker upprepade gånger nicka eller komma med små ljud som "mm", 'ja" etc. Dessa syftar enligt min tolkning inte till att uppmuntra tittaren eller ordföranden att tala, utan är en diskret signal om att vederbörande politiker är beredd att ta ordet och svara så fort frågan är färdigställd.

Kompletterande kommentarer När en politiker kommer med ett första svar i en sekvens är en huvudregel att hon eller han fortsätter att svara på de kompletterande frå-gor som ställs av tittaren eller ordföranden. Men vid flera tillfällen träder en annan politi-ker plötsligt in och erövrar ordet genom att svara på en fråga som var riktad till en kollega. Vid andra tillfällen träder en kollega in med kompletterande kommentar då en politiker har avslutat sitt svar, eventuellt inledd med:

"Om jag får lov att tillägga...". I båda fallen är det fråga om allvarlig underminering av kolle-ger. Språkhandlingarna antyder inkompetens och demonstrerar att den politiker som träder in vet bättre och nog ska ställa allt tillrätta.

Minimala responser

En politiker som varit inblandad i en samtidig start utan att få ordet, eller som berövats ordet eller blivit utsatt för kompletterande kom-mentar, kommer ibland med mycket massiva verbala och ickeverbala minimala responser i form av "mm", "ja" och liknande. Det antyder att vederbörande är helt enig med talaren och själv skulle ha uttryckt det på samma sätt om hon eller han haft ordet. Samma sak sker vid några tillfällen då en politiker inte har haft ordet så länge. Jag tolkar inte detta som stöd åt en kollega i första hand, utan som ett sätt att dra uppmärksamheten åt sig och understryka sin egen kompetens.

Outsiders

I det följande avser jag presentera dynamiken i kommunikationen i de fyra debatter där de kvinnliga paneldeltagarna blir outsiders eller måste kämpa extra hårt för att inte bli det.

Enhedslisten

Enhedslisten förordar ett NEJ vid folkomröst-ningen. I Enhedslistens panel är ledaren Ole Krarup extremt synlig med 63 procent av politi-kernas sammanlagda taltid (tabell 2). Keld Albrechtsen får 26 procent av taltiden och åt Jette Gottlieb blir det bara 11 procent över,

allt-så omkring hälften av vad de flesta politiker på tredje plats uppnår. Jette Gottlieb hör till dem som definitivt blir en outsider i debatten. Hon har förhållandevis många inlägg: totalt tio, d.v.s. samma antal som kollegan Keld Albrechtsen. Hennes korta taltid beror främst på att hon är dialogorienterad och inte behåller ordet på samma sätt som de båda manliga paneldeltagar-na. Hon avslutar t.ex. ett mycket kort svar på en tittarfråga med kommentaren: 'Jag vet inte om du tycker att det är svar på din fråga?". Det

bety-Tabell 2. Enhedslisten. Deltagare: 1. Ole Krarup, (OK) 2. Keld Albrechtsen (KA), 3. Jette Gottlieb <JG) OK KA JG Taltid och % 684 s (63%) 283 s (26%) 117 s (11%) Antal inlägg 28 10 10 Inläggens genomsnittslängd 24 s 28 s 12 s Längsta inlägg 107 s 58 s 22 s Inlägg på uppmaning - av ordförande 14 4 4 - av tittare 4 0 1

- av (<) kollega 1 (<KA+/G) 0 2 (<OK)

totalt 19 4 7

Spontana inlägg 9 6 3

Inlägg med konkurrensstrategier 14 (50% av egna) 2 (20% av egna) 2 (20% av egna) Kompl. komm./erövring av ordet

(och > mål)

6 (4>JG, 2>KA) 2 (>OK) 0

Avbruten av ordförande (och > mål) 0 1 (>OK) 0 Minimala responser (och > mål) 2 (1>KA, 1 >JG) 3 (>OK) 0

der att hon - till skillnad från sina kolleger - allt-så följer reglerna om korta svar som ordföran-den försöker inskärpa. Men i och med det av-händer hon sig också chansen att profilera sig. Genomsnittslängden på Jette Gottliebs inlägg är bara tolv sekunder, och det längsta inlägget endast 22 sekunder mot Ole Krarups 107 sekunder. Jette Gottlieb får totalt sju uppma-ningar att tala, något flera än Keld Albrechtsen. Panelledaren Ole Krarup överlåter ordet åt henne två gånger. Men det är först och främst Ole Krarup själv som med 19 inlägg på uppma-ning är i fokus hos ordförande och tittare. Och trots all denna uppmärksamhet ser han själv till att placera sig ytterligare i centrum. Hans

upp-trädande som panelledare är starkt egocent-riskt. Han överlåter bara vid två tillfallen ordet åt en annan panelmedlem (Jette Gottlieb) och tar själv ordet spontant nio gånger. I hälften av hans inlägg återfinns konkurrensstrategier. Keld Albrechtsen antar utmaningen med sex spontana inlägg, och kompenserar därmed för de få uppmaningar han får. Jette Gottlieb visar också tre gånger att hon är i stånd att ta ordet själv. Varken Keld Albrechtsen eller Jette Gottlieb använder konkurrensstrategier. Ole Krarup excellerar i kompletterande kommenta-rer och erövrande av ordet: fyra gånger riktade mot Jette Gotdieb och två gånger riktade mot Keld Albrechtsen. Keld Albrechtsen "ger igen"

med tre försök riktade mot Ole Krarup, varav ett dock avbryts av ordföranden. Båda männen använder sig också av minimala responser för att understryka sin egen kompetens. Keld Albrechtsens är riktade mot Ole Krarup, medan Ole Krarups responser riktas mot både Keld Albrechtsen och Jette Gottlieb. Det finns således inslag av konkurrens mellan de två männen, där Keld Albrechtsen själv försöker ta den plats som Ole Krarup inte ger honom fri-villigt. Keld Albrechtsen får kämpa hårt för sin position gentemot panelledaren, men han har åtminstone inte ordföranden emot sig. Mogens Rubinstein ger honom både ordet och tillåter honom att fullfölja två av tre kompletterande kommentarer/erövranden av ordet (se nedan

om Karen Sunds och Anne Birgitte Lundholt). Jette Gottliebs outsiderposition uppstår dels på grund av hennes egna superkorta inlägg, dels därför att Ole Krarup så sällan ger henne ordet och med sina många kompletterande kommentarer och erövranden av ordet, rikta-de mot henne, unrikta-dergräver hennes auktoritet och sätter sig själv i fokus igen.

Socialdemokratiet

Socialdemokratiet förordar JA vid folkomröst-ningen. I panelen återfinns en liknande hierar-ki i taltid som i Enhedslisten. Statsminister Poul Nyrup Rasmussen står själv för 63 procent av tal-tiden (tabell 3). Ivar Norgaard kommer upp i

Tabell 3. Socialdemokratiet. Deltagare: 1

Knudsen (LK)

Poul Nyrup Rasmussen (PNR), 2. Ivar N0rgaard (IN), 3. Lillian

PNR IN LK Taltid och % 826 s (63%) 360 s (28%) 123 s ( 9 % ) Antal inlägg 22 17 10 Inläggens genomsnittslängd 38 s 21 s 12 s Längsta inlägg 105 s 37 s 41 s Inlägg på uppmaning - av ordförande 7 8 6 - av tittare 8 0 2 - av (<) kollega 1 (< IH) 6 (<PNR) 2 (<PNR) totalt 16 14 10 Spontana inlägg 6 3 0

Inlägg med konkurrensstrategier 5 (23% av egna) 4 (23% av egna) 1 (10 % av egna) Kompl. komm./erövring av ordet

(och > mål)

4 (>IN) 1 (>PNR) 0

Avbruten av ordförande (och > mål) 0 0 0 Minimala responser (och > mål) 1 (>LK) 0 0

28 procent och Lillian Knudsen har med 9 pro-cent kortast taltid i samtliga elva avsnitt. Hon har lägst antal inlägg i sin panel: totalt 10, mot Poul Nyrup Rasmussens 22 och Ivar N0rgaards 17. Liksom för Jette Gottlieb förklaras Lillian Knudsens lilla andel av taltiden först och främst av att hon till skillnad från de två manli-ga paneldeltamanli-garna är dialogorien terad med kortfattade inlägg. Samtliga Lillan Knudsens inlägg kommer till stånd på uppmaning, medan hennes manliga kolleger utöver flera uppmaningar att tala också tar ordet spontant. Poul Nyrup Rasmussen ingår en allians med den manliga kollegan Ivar N0rgaard, som han tilldelar ordet sex gånger. I jämförelse med detta försummar Nyrup Lillian Knudsen

full-ständigt. Han låter henne bara få ordet två gånger, och det dröjer länge innan han över-huvudtaget ger henne ordet första gången. Så länge att ordföranden går in med en fråga ställd direkt till henne - antagligen för att få med henne i samtalet, eftersom det redan bli-vit pinsamt att endast de två männen är aktiva. Ordföranden drar in Lillian Knudsen i en dia-log, och Ivar N0rgaard visar solidaritet genom en liten komisk kommentar som backar upp ett av hennes svar gentemot ordföranden (inte visat i tabellen). Tittarnas intresse samlar sig främst kring statsministern.

Konkurrensstrategier spelar ingen större roll i Socialdemokratiets panel. Men statsmi-nistern drar ytterligare en gång

uppmärksam-Tabell 4. FolMebevcegelsen mod EU. Deltagare: 1. Ib Christensen (IC), 2. Carsten Bjerre (CB), 3. Karen Sunds (KS)

IC CB KS Taltid och % 574 s (49%) 374 s (32%) 235 s (20%) Antal inlägg 28 24 7 Inläggens genomsnittslängd 21 s 16 s 34 s Längsta inlägg 58 s 31 s 75 s Inlägg på uppmaning - av ordförande 15 15 0 - av tittare 5 1 1 - av (<) kollega 0 4 « I C ) 2 (1<CB, 1<IC) totalt 20 20 3 Spontana inlägg 8 4 4

Inlägg med konkurrensstrategier 12 (43% av egna) 14 (58% av egna) 2 (29% av egna) Kompl. komm./erövring av ordet

(och > mål)

4 (>CB) 2 (>IC) 1 (>IC)

Avbruten av ordförande (och > mål) 0 0 3 (2>CB, 1>IC) Minimala responser (och > mål) 3 (2>CB, 1>ÄS) 1 (>IC) 0

heten till sig med kommentaren: "Ja, så skulle jag också ha uttryckt det", efter ett av Lillian Knudsens få inlägg. Lillian Knudsen blir en outsider därför att panelledaren lierar sig med den andra manliga panelmedlemmen, och därför att hon varken kan behålla ordet eller själv ta det.

Folkebevcegelsen mod EU

Folkebevaegelsen mod EU förordar ett NEJ vid folkomröstningen. Obalansen i panelen är inte lika dramatisk som hos Enhedslisten och Social-demokratiet. Panelledaren Ib Christensen har 49 procent av taltiden, den andra mannen, Carsten Bjerre, 32 procent och kvinnan, Karen Sunds, kommer upp i 20 procent (tabell 4).

Men tittar man på hur politikernas taltid kommer till stånd, visar det sig snart att Karen Sunds bara får tre uppmaningar att ta ordet jämfört med 20 uppmaningar till var och en av de två männen. Medan ordföranden gav både Jette Gottlieb från Enhedslisten och Lillian Knudsen från Socialdemokratiet en viss hjälp att göra sig gällande, genom att ställa frågor direkt till dem, ignorerar han Karen Sunds totalt. Istället lierar han sig med de två manliga panelmedlemmarna, till vilka han ställer 15 frågor var! Ordföranden avbryter också tre av fyra försök från Karen Sunds att komma med kompletterande kommentarer eller överta ordet. En gång gör han det med kommentaren: "Vi vill gärna ha så många [tit-tarfrågor] som möjligt", varpå Karen Sunds väluppfostrat svarar: 'Jamen det är helt rik-tigt". Både Ib Christensen och Carsten Bjerre tillåts däremot att genomföra de komplette-rande kommentarer eller erövkomplette-randen av ordet de riktar mot varandra. Tillsammans med en hög andel konkurrensstrategier tyder detta på en viss rivalitet mellan de två männen. Rival-iteten bekräftas också av deras användning av minimala responser i syfte att understryka den egna kompetensen. Likväl lierar sig panelleda-ren Ib Christensen också med Carsten Bjerre, genom att överlåta ordet åt honom fyra gånger. Karen Sunds får ordet en gång var av sina kolle-ger, och trots hennes mycket få inlägg ser Ib Christensen till att demonstrera sin egen

kom-petens med en minimal respons under ett av hennes bidrag. Littarintresset kretsar särskilt kring panelledaren.

Att Karen Sunds överhuvudtaget kommer upp i 20 procent av taltiden under dessa om-ständigheter förklaras av att hon utmanar. Hon tar själv ordet fyra gånger, lika ofta som sin kol-lega Carsten Bjerre. Och hade ordföranden undvikit att så systematiskt bromsa hennes kompletterande kommentarer/erövranden av ordet, hade hon uppnått åtskilligt fler sponta-na inlägg. En ansponta-nan strategi Karen Sunds fram-gångsrikt använder sig av för att försäkra sig om sin synlighet är att behålla ordet. Med inlägg på en genomsnittslängd av 34 sekunder ligger hon långt före sina manliga kolleger. Karen Sunds blir därför - trots den katastrofala behandling-en från såväl ordförandbehandling-ens som panelledarbehandling-ens sida - inte en outsider.

Det Konservative Folkeparti

Det Konservative Folkeparti förordar ett JA vid folkomröstningen. Fördelningen av taltid i Det Konservative Folkepartis panel liknar Folke-bevaegelsen mod EU, med 50 procent åt panel-ledaren Henning Dyremose, 32 procent åt den andra manliga medlemmen, Kent Kirk, och 19 procent åt kvinnan Anne Birgitte Lundholt (tabell 5). Situationen är också lik på så sätt att ordföranden totalt ignorerar den kvinnliga panelmedlemmen Anne Birgitte Lundholt. I gengäld intresserar han sig massivt för panel-ledaren Henning Dyremose. Tittarna intresse-rar sig mest för Kent Kirk. I Det Konservative Folkepartis panel fördelas inläggen inte av panelledaren Henning Dyremose, utan av Kent Kirk. Och han lierar sig med Henning Dyre-mose genom att ge honom ordet fem gånger. Vid tre tillfällen ger Kent Kirk ordet till Anne Birgitte Lundholt. Henning Dyremose bidrar till mansalliansen genom att ge Kent Kirk ordet två gånger, medan han ignorerar Anne Birgitte Lundholt. Atmosfären i panelen är dock mindre aggressiv än i Folkebevaegelsen. Det förekom-mer ett visst mått av konkurrensstrategier och kompletterande kommentarer/erövranden av ordet i männens inlägg. Minimala responser i syfte att framhäva den egna kompetensen

före-Tabell 5. Det Konservative Folkeparti. Deltagare: 1. Henning Dyre

Birgitte Lundholt (ABL)

HD

mose (HD), 2. Kent Kirk (KK), 3. Anne

KK ABL Taltid och % 557 s (50%) 358 s (32%) 210 s (19%) Antal inlägg 24 12 6 Inläggens genomsnittslängd 23 s 30 s 35 s Längsta inlägg 51 s 51 s 52 s Inlägg på uppmaning - av ordförande 16 2 0 - av tittare 0 3 1 - av (<) kollega 5 (<KK) 3 (2<HD, 1 <ABL) 3 (<KK) totalt 21 8 4 Spontana inlägg 3 4 ₂

Inlägg med konkurrensstrategier 9 (38% av egna) 4 (33% av egna) 0

Kompl. komm./erövring av ordet (och > mål)

1 (>KK) 1 (>HD) 0

Avbruten av ordförande (och > mål) 0 0 0

Minimala responser (och > mål) 0 0 0

kommer inte. Anne Birgitte Lundholt klarar sig liksom Karen Sunds genom att själv ta ordet och genom att behålla det i långa inlägg.

Förhandling av kompetens, hierarki och kön

I den förhandling av kompetens, hierarki och kön som pågår i var och en av panelerna är politikerna avhängiga arbetsvillkor de inte själ-va har inflytande över, d.v.s. möjligheten att tala på uppmaning samt eventuella undergrävan-den i form av kompletterande kommentarer eller erövranden av ordet. Med sin kommuni-kativa stil har de å andra sidan möjlighet att bidra till sin placering i hierarkin genom att demonstrera synlighet, auktoritet och kontroll.

Det var mitt grundantagande att denna för-handling av kompetens som politiker inte kan särskiljas från förhandlingen av kön.

Den politiska kulturen är inte ett könsne-utralt rum som ger kvinnor och män samma möjligheter att göra sig gällande. De fyra analy-ser jag har genomfört visar mycket tydligt att tv-debatterna är en helt konkurrenspräglad och aggressiv genre, och att det här är männen som har hemmaplansspelarnas fördel. Flera under-sökningar visar att särskilt pojkarna redan tidigt under skoltiden tränas i att göra sig gäl-lande i konkurrensen om lärarens och medele-vernas uppmärksamhet i klassrummets offent-lighet. På flickornas bekostnad (Pedersen

Hur man skapar en outsider

Slutsatsen av analyserna ovan kan - något till-spetsat - formuleras som en förteckning över hur man ska bete sig för att göra en kvinnlig politiker till en outsider.

- Om man som programmedarbetare på tv ansvarar för ett debattprograms form, kan man välja att blunda för att vissa debattyper av historisk-kulturella skäl favoriserar män fram-för kvinnor och därmed skapa en design som, allt annat lika, redan från början kan antas placera kvinnliga politiker i en mindre fördel-aktig situation än deras manliga kolleger.

- Ar man den politiker som har ansvar för att sätta samman panelen kan man se till att välja en kvinnlig panelmedlem som, med all respekt för övriga kvalifikationer, har dålig träning i att klara sig i en panel. Detta torde vara nog så enkelt, om ens parti genom åren försummat både att rekrytera kvinnor och att skola dem i att framträda offentligt i pressade situationer.

- Som ordförande ska man tänka på att inte ställa frågor till den kvinnliga panelmed-lemmen och komma ihåg att ta ifrån henne ordet när hon försöker ta det själv.

- Som manlig partikamrat i debattsituatio-nen ska man liera sig med den andra manliga panelmedlemmen, så att man ömsesidigt fram-håller varandra på kvinnans bekostnad. Kvin-nan fråntar man så mycket synlighet, auktoritet och kontroll som möjligt genom att se till att hon aldrig eller sällan får ordet. Samtidigt sör-jer man själv för att som man utmärka sig med

långa inlägg, fler spontana inlägg och genom att använda konkurrensstrategier i stor utsträck-ning. Säger kvinnan ändå något, ser man till att undergräva hennes auktoritet med komplette-rande kommentarer eller genom att själv överta ordet när någon riktar en fråga till henne. Och säger hon något klokt kan man understryka sin egen kompetens med hjälp av minimala responser.

De flesta av de strategier jag har räknat upp för ordföranden och den manliga partikamra-ten kan naturligtvis också användas om man försöker göra en man till outsider. Men poäng-en är att det inte sker massivt i mitt material.

Kvinnorna gör två olika val i denna situation: -Jette Gottlieb och Lillian Knudsen

med-verkar till en viss grad till sin egen brist på syn-lighet, auktoritet och kontroll genom att aldrig eller sällan ta ordet själva och genom att snällt följa de regler ordföranden inskärper, nämligen att komma med korta inlägg. Kon-kurrensstrategier använder de mycket lite. De avhåller sig från kompletterande kommenta-rer/erövranden av ordet, och leder inte heller över uppmärksamheten på sig själva genom minimala responser som syftar till att placera dem själva i fokus. Kort sagt: de "gör kvinnlig-het" framför att "göra politik".

- Karen Sunds och Anne Birgitte Lundholt "gör" däremot "politik": liksom sina manliga kolleger tillkämpar de sig synlighet, auktoritet och kontroll genom att så ofta som möjligt ta ordet själva och komma med långa inlägg. Karen Sunds försöker sig till och med (utan någon större framgång) på kompletterande kommen tärer/erövrande av ordet. Men samti-digt "gör de kvinnlighet" genom att, liksom de övriga två kvinnorna, avstå från att använda alltför många manligt konnoterade konkur-rensstrategier samt minimala responser med syfte att understryka sin egen kompetens. Således "gör de politik" på ett sätt som integre-rar vissa kvinnlighetskoder.

Att en utåtriktad aktiv stil inte måste undvi-kas, utan tvärtom kan ge kvinnliga politiker poäng hos tittarna, visar enligt Krogstad (1997) norska gallupundersökningar i samband med tv-debatter.

Den goda historien

I den här framställningen har jag betonat "den dåliga historien", den historia som visar att kvinnor idag har sämre arbetsvillkor än män i den politiska kulturen, och att det krä-ver stora ansträngningar för att inte bli gjord till outsider. Tidigare (Gomard 1999, under utgivning) har jag också berättat "den goda historien", om de tre mycket synliga kvinnliga panelledare som i samma programserie lyckas (får lov att!?) förhandla sig själva som kvinnli-ga politiker på ett överbevisande sätt. Mimi Jacobsen, Drude Dahlerup och Pia

Kjsers-gaard kombinerar - även under delvis ganska svåra förhållanden - synlighet, auktoritet och

kontroll med ett kvinnligt konnoterat uppträ-dande, som både är mindre präglat av konkur-rens än männens och också lägger uppmärk-samheten vid helheten och balansen i deras panel.

Dessa kvinnor visar att man - även på borta-plan - kan medverka till att förändra spelets regler.

Översättning: Ulrika Björk

LITTERATUR

Adamsen, Billy (1996): Tv-valg og Tv-vcelger - om

seere-vcelgeres umiddelbare förståelse af valgudsendelser,

Frederiksberg: Samfundslitteratur.

Crawford, Mary (1995): TatkingDifferen.ee. On Gender and

Language, London: Thousand Oaks, New Delhi: Sage. Fairclough, Norman (1995/97): Critical Discourse

Analysis, London & New York: Longman.

Goffmann, Ervin (1967): Interaction Ritual, Garden City, N.Y: Anchor Books. Doubleday.

Gomard. Kirsten (1990): "Forbillede eller skraemmebillede? - om kvindelige politikeres vilkår og kommunikations-strategier i fjernsynets valgkampsudsendelser", Lis Andersen, Lis Wedell Pape & Marianne Rostgaard (red.) Livsmagi. Nye perspektivet• på kultur, magt og k0n, Arhus: Aarhus Universitetsförlag.

Gomard, Kirsten (1997): "Doing Gender - Doing Politics: Wie lösen Politikerinnen den Konflikt?", Friederike Braun & Ursula Pasero (red.) Kommunikation von Geschlecht.

Communkation of Gender, Pfaffenweiler: Centaurus. Gomard, Kirsten (1999, in press): "Negotiating Competence

and Gender in Danish Political Television Debates", Anne Krogstad & Kirsten Gomard (red.) Instead of the Ideal

Debate. Doing Politics and Doing Gender in Nordic Political Campaign Discourse, Arhus: Aarhus Universitetsförlag. Giinthner, Susanne (1997): "Zur kommunikativen

Konstruktion von Geschlechterdifferenzen im Gespräch", Friederike Braun & Ursula Pasero (red.)

Kommuni-kation von Geschlecht. Communication of Gender,

Pfaffenweiler: Centaurus.

Krogstad, Anne (1997): Image i topp-politikken. Visuelle

og retoriske virkemidler i kvinners og menns politiske kommu-nikasjon, Oslo: Institutt for samfunnsforskning. Pedersen, Inge Lise (1991): Kvindeligt og/eller offentligt

sprog, Britt-Louise Gunnarsson & Caroline Liberg (red.) Språk, språkbruk och kön, Uppsala: ASLA.

S0ndergaard, Dorte Marie (1996): Tegnet på kroppen, K0benhavn: Museum Tusculanum.

West, Candace & Don H. Zimmermann (1987): "Doing Gender", Gender & Societyivol.l, no.2.

Zimmermann, Don H. & Candace West (1975): "Sex Roles, Interruptions, and Silences in Conversation", Barrie Thorne & Nancy Henley (red.) Language and Sex.

Difference andDominance, Rowley, Mass.: Newbury House.

SUMMARY

This paper presents four out of eleven Danish televi-sion debates leading up to the 1993-referendum about the Edinburgh Amendments to the EU-Maast-richt Treaty. These debates are analyzed in terms of female and male politicians' visibility, authority and control. Key notions are 'doing politics' and 'doing gender'. The methods used are derived from socio-linguistics, conversation analysis and critical discour-se analysis. The working conditions and the commu-nicative strategies of four female politicians are the special focus of this paper. It shows how two of them become outsiders on their panels lacking visibility, authority and control while the other two have to fight extremely hard not to become outsiders.

The conclusion polemically lists the possible stra-tegies for making a woman an outsider in a televi-sion debate: Those responsible for the program for-mat on television must make sure that the forfor-mat is as aggressive and competitive as possible. Those politicians responsible for the composition of a panel of politicians must choose a woman who has not been trained to function on a panel. The chair-man must not ask the wochair-man any questions and must also remember to interrupt her if she takes the floor without being asked. Male politicians on the panel must form alliances with each other ignoring the woman and undermining the woman's authori-ty by making supplementary remarks or taking the floor from her. They should also increase their own visibility, authority and control by using competitive strategies and making long contributions.

Two of the women - the two who actually became outsiders - cooperated in the creation of this posi-tion by very rarely taking the floor unasked and only making short contributions. In contrast the two women who in spite of very stressful working conditions managed to create some degree of visi-bility, authority, and control for themselves, did so by taking the floor unasked and making long con-tributions whenever they had the opportunity.

Kirsten Gomard Center for Gender Studies at the University of Aarhus

Finlandsgade 26 B DK 8200 Aarhus N e-mail: kvinkg@hum.aau.dk

A N N O H R B E R G

"Kommen nu, I Swea Inbyggare!"

Kvinnliga författare och politisk retorik

under frihetstiden

Finns det ett särskilt kvinnligt politiskt språk ? Eller använder kvinnor

andra strategier för att uttrycka politiska åsikter? Ann Ohrberg diskuterar två

kvinnliga författares politiska texter från 1700-talet.

Qwinnan städer jag icke, at hon råder öfwer man-nen; utan ware i stillhet. Ty qwinnan är mansens ära. Icke eller bör hon wilja lära offenteligen, eller blanda sig uti de saker, som mannen allena tilkommer, at sköta.

(ur Elisabeth Gyllenborgs Marie Bästa Del, Eller

ThetEna Nödvändiga..., del 1,1756).

Fruentimbers Skuggan: Ja, ja, det mästa jag wet är at jag intet wet, men derföre har jag warit [...] och är ännu begiärlig at lära. Kan man intet få

komma så när at man åtminstone fick se de lär-das parck?

(ur Margareta Mommas Samtal emellan Argi

Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga, 1738).

Hur framför den sina politiska åsikter som inte betraktas som kapabel att överhuvudtaget yttra sig i offentliga ting? I denna artikel skall frågan om kvinnliga författares politiska språk och retorik under 1700-talet diskuteras, när-mare bestämt under den period som brukar kallas frihetstiden (1720-1772).1 Rent

gene-rellt kan man konstatera att politiken under 1700-talet betraktades som ett i första hand manligt område (se t.ex. Pateman 1989: 4; Sjö-blad 1997: 127-128; Wiesner 1993: 241-252). Kvinnor hade inte heller formell politisk makt, ett förhållande som de hade gemensamt med

en stor del av den dåtida manliga befolkning-en, men likväl fanns det kvinnor som agerade och reflekterade över politiska frågor. Att intresset för politik är stort gäller allmänt under frihetstiden och man kan se att detta också innefattar kvinnor. Tydligast kan vi kan-ske avläsa det i spåren efter kvinnor ur de burgnare sociala skikten. Där finner man kvin-nor som skrev politiskt debatterande texter, ledde eller deltog i politiska salonger, intresse-rade sig för politiska spörsmål i dagböcker och kommenterade och förde vidare politiska nyheter i sina brev (se till exempel Sjöblad 1997: 127ff.; I. Carlsson 1966: 37-58). Sam-tidigt fanns det strukturella hinder för kvinn-lig medverkan i den politiska offentkvinn-ligheten.2

En intressant fråga är då om kvinnliga förfat-tare till politiska texter, som en följd av detta, var tvungna att anpassa sina strategier och tex-ter på grund av sitt kön? Fanns det ett speciellt 'kvinnligt' politiskt språk?

Här kommer två tryckta politiska skrifter att diskuteras, den ena är en tidskrift skriven av Margareta Momma, Samtal emellan Argi Skugga

och en obekant Fruentimbers Skugga (1738-39) och den andra är en bibelkompilatorisk skrift

(en text sammanfogad av bibelcitat) skriven av Elisabeth Gyllenborg, En Swensks Tankar

skrivna av författare från olika sociala skikt och decennier, och deras skrifter skiljer sig åt beträffande uppbyggnad och de frågor som behandlas. Mommas tidskrift exemplifierar inte bara att kvinnor vid denna tid ger sig in i den politiska debatten utan framför allt utgör den ett intressant exempel på vilken strategi kvinnor under denna tid tillämpar för att överhuvudtaget skaffa sig tillträde till offentli-ga samtal. Gyllenborgs skrift visar tydligt hur även kvinnor utan att tveka kunde axla rollen av en rhetor (talare), och i detta fall på ett ytterst anspråksfullt sätt. Det dessa bägge för-fattare har gemensamt är att de med sina skrif-ter vänder sig direkt till en politisk offentlig-het och att de bägge två förstår att använda den klassiska retorikens verkningsmedel. Men man kan också poängtera att Gyllenborg och Momma inte var ensamma om att ta till orda i politiska frågor. Bland de uppåt 150 kvinnliga författare som lät trycka sina verk under peri-oden 1720-1772 återfinns också författare till politiska texter. Det kan vidare framhållas att många kvinnliga författare vid den här tiden var drivna retoriker som uppenbarligen hade tillägnat sig den klassiska retoriken (Ohrberg 1998: 18f.; 155ff.; 141f.).

Under 1700-talet, liksom tidigare, var för-fattarrollen oftast förenad med en ämbets-mannagärning. Författare skrev för att merite-ra sig för ämbete eller inom merite-ramen för ämbetsmannaverksamhet, de var s.k. ämbets-författare (Bennich-Björkman 1970). Den givna frågan blir då förstås: om författarrollen under 1700-talet i väsentlig grad var knuten till ämbetsutövning - och kvinnor inte hade rätt att inneha ämbete - varför skrev de då? Man kan generellt sett säga att en väsentlig förklaring troligtvis är att de kvinnliga författa-re (som gick i tryck) skförfatta-rev utifrån hela hushål-lets intressen - de representerade hushållet utåt med sina texter.3 Endast ett fåtal

undan-tag finns, ett av dessa är Hedvig Charlotta Nordenflycht, en av frihetstidens mer produk-tiva och uppburna författare. Hon kan på goda grunder betraktas som en av våra första yrkesförfattare och hon var en av få dåtida för-fattare som levde helt på sin penna. När det gäller de två författare som skall diskuteras

här kan man - förutom givetvis att de även var djupt intresserade av politiska frågor - se hur deras skrifter skrevs utifrån hela hushållets intressen. Margareta Mommas tidskrift bidrog bland annat till att ge familjen Mommas nystartade tryckeri en 'modern' profil; Elisabeth Gyllenborgs skrift kom lägligt ut i samband med att familjen Gyllenborgs politis-ka ställning ifrågasattes.

Vad är då att räkna som politisk litteratur vid denna tid? I artikeln kommer en operatio-nell definition att användas, vilken hämtats från Ingemar Carlsson (1966), där texternas funk-tionalitet får styra. Politiska texter kan skifta till form och publikationssätt, men har det gemen-samt att de tillkommit "i en aktuell situation och har en politisk uppgift eller i varje fall huvud-tendens eller kom att i samtiden bli politiskt uppmärksammade" (I. Carlsson 1966: 82f.; I. Carlsson 1967: 1).

Ett annat viktigt begrepp att föra in i en dis-kussion av politiska texter är begreppet makt. Här kommer jag att använda mig av den dis-tinktion mellan makt ("power") och auktoritet ("authority") som gjorts av historikern Merry Wiesner, med de nyanseringar som gjorts av dessa bägge begrepp av framför allt Kekke Stadin. "[M]akt för att beteckna förmågan att i en social relation vinna gehör för sina intres-sen, idéer och mål, medan auktoritet står för rätten att agera för dessa" (Stadin 1997: 196). Stadin poängterar dock att man måste göra en distinktion mellan legal auktoritet å ena sidan och socialt accepterad, legitim auktoritet å den andra. "D.v.s. mellan å ena sidan den rätt att agera för sina intressen, som tillerkänns kvin-norna i lagar, förordningar, religiösa regler och liknande och å andra sidan den auktoritet som vid en viss tidpunkt accepterades i samhället eller i en del av samhället, i praxis" (Stadin 1997: 197). De kvinnliga författare som skall granskas här hade inte legal auktoritet men inte desto mindre söker de påverka den poli-tiska debatten. De utformar också sina skrifter så att budskapet skulle mottas väl av läsarna och de visar sin orientering beträffande poli-tiska frågor - de är inte maktlösa.

Brigitte Mral framhåller i en artikel om kvinnors retorik att en granskning av denna

kräver att man tar hänsyn till kontexten efter-som "[a]Ila kvinnliga talare har kunnat utgå ifrån ett mer eller mindre starkt motstånd hos publiken som de på ett eller annat sätt varit tvungna att parera, inte bara den eventuella kritiken mot själva budskapet, som alla talare måste räkna med, utan den speciella avoghe-ten mot att en kvinna visar upp sig offentligt" (Mral 1995:107). Kvinnliga strategier i denna situation blir då, menar Mral, att anpassa sin framtoning genom att anlägga en mask, som också kan innebära "en virtuos lek med publi-kens fördomar" (Mral 1995: 110). Den kvinnli-ga talarens persona, d.v.s. denna yttre hållning eller mask, blir en nödvändig del i den kvinnli-ga talarens strategi.

En väsentlig fråga att lyfta fram i detta sam-manhang gäller eventuell anpassning till mot-stånd. Måste alltså kvinnliga talare alltid anläg-ga denna mask - och hur ser den i så fall ut? Och om en kvinnlig författare framför ett kontroversiellt politiskt budskap - är det då budskapet i sig som betingar eventuellt val av

persona eller är det faktumet att hon är en kvinnlig aktör i ett manligt dominerat och definierat fält?

Ett intressant exempel på en kvinnlig för-fattares strategi ges av Jamie Barlowe i en upp-sats om Mary Wollstonecraft. Wollstonecraft antar minst av allt en tillbakadragen eller 'kvinnlig' position när hon debatterar kvin-nans ställning, framför allt i A Vindication of the

Rights of Woman (1792). Tvärtom, menar Barlowe, talar Wollstonecraft som rhetor i för-sta hand för kvinnor till män. Genom detta kan hon dels få ut sitt budskap i forum där makten finns koncentrerad (Vindication är föl-jaktligen också dedicerad till Talleyrand), dels

kan hon visa på hur en saklig och logisk argu-mentation inte bara är förbehållen manliga talare. Hennes skrift får därigenom en dubbel slagkraft när det gäller att plädera för kvin-nans rättigheter (Barlowe 1995).

En större del av de politiska skrifterna skriv-na av kvinnliga författare är, liksom de skrifter som skall diskuteras här, utgivna anonymt. Här skulle alltså en viss försiktighet eller tillba-kadragenhet i talarpositionen kunna spåras. Men samtidigt var det så att politiska skrifter

oftast var anonyma, även om man kan anta att de allra flesta i kretsen runt författaren visste vem som skrivit den. Den politiska litteraturen är under frihetstiden en i stort sett anonym lit-teratur (I. Carlsson 1966: 61). Anonymiteten kan följaktligen inte ses som ett utmärkande kvinnligt drag. Man skulle rentav kunna vända på det och hävda att just den politiska dikt-ningens anonymitet ger kvinnliga författare en möjlighet att gå ut i offentligheten med sina politiska åsikter.

Det som skall belysas i denna artikel är, mot bakgrund av detta, frågan om det går att urskilja ett specifikt 'kvinnligt' politiskt språk eller en 'kvinnlig' retorik i Mommas och Gyllenborgs texter. För att göra detta är det nödvändigt att granska både den historiska kontexten och hur texterna är utformade. Vilka frågor tar dessa kvinnliga författare upp? Vad får dem att ta till orda? Hur strukturerar de sin argumentation? Ytterligare en väsentlig fråga är att granska till vilka de vänder sig: är det till en kvinnlig, manlig, eller blandad läse-krets? Och slutligen, vad väljer de för retoriska strategier för att få gehör för sina politiska åsikter?

Att närma sig de lärdas park

Till att börja med skall Margareta Mommas tid-skrift diskuteras. Margareta Momma (1702-1772) var född von Bragner och kom ursprung-ligen från Holland. Hon var gift med tryckaren Petter Momma, som även han hade sina rötter i Holland. Släkten Momma hade invandrat till Sverige under 1600-talet.5 Strax innan

tidskrif-ten trycktes hade Momma etablerat sig i Stockholm som tryckare och dessutom erhållit den åtråvärda positionen som kunglig tryckare (vilket innebar att tryckeriet fick uppdrag från staten).

Tidskriften Samtal emellan Argi Skugga och en

obekant Fruentimbers Skugga (hädanefter kallad

Samtal) trycktes från oktober 1738 till januari 1739 på Peter Mommas tryckeri (Kungliga boktryckeriet) och kom ut i tio nummer.6

Från början framgår det att fler nummer pla-nerades. Varför utgivningen avbröts är oklart; uppenbart är att den omedelbart drog på sig

dåvarande censorn Gustaf Benzelstjernas miss-nöje. Redan i nummer ett och två företog cen-sor strykningar beträffande några "förkleenli-ge ordesätt emot Academier [förklenande uttryck mot universitet]" samt ett långt avsnitt om Rysslands angrepp på Turkiet.' Dessutom lönade sig kanske helt enkelt inte tidskriften ekonomiskt.

Samtal är en s.k. moralisk tidskrift med ett sedelärande innehåll. Den mest kända mora-liska tidskriften i Sverige vid denna tid var Olof von Dalins Then Swänska Argus, som utgavs 1732/33 och 1734 i två årgångar.8 I

Samtal markeras tillhörigheten till denna tra-dition tydligt inte bara genom den periodiska formen utan också genom att tidskriften Argus skugga dyker upp i handlingen där han får fungera som diskussions- och sparringpartner åt den kvinnliga huvudpersonen.

Man kan för övrigt påpeka att alla dessa tid-skrifter, inte minst Dalins Argus, innehåller mängder av mer eller mindre direkt lånat material, även om det kanske inte alltid över-sattes ordagrant.0 Något som ibland

kommen-teras av författaren men långt ifrån alltid. Detta gäller med största sannolikhet även Margareta Mommas tidskrift. Det intressanta här är emellertid inte att lägga originalitets-aspekter på hennes text.

Tidskriftens huvudtendens är politisk, sitt sedelärande yttre till trots (jfr Sylwan 1892: 186). Vi kan låta tidskriftens huvudperson Fruntimmersskuggan (eller Fruntimret) själv få ordet. Av hennes yttrande framgår att en sedelärande tidskrift vid denna tid även kunde innehålla politik och ekonomi: "Om jag nu då genast nämde mot dig [Argi skugga] om några stora saker som ibland kallas Stats, ibland Riks /ibland Oeconomiska, ibland Sedolärande med mera, [...]" (s. 9-10). Tidskriftens radikali-tet skiljer den en hel del från andra samtida tidskrifter. Alla som beskriver Samtal poängte-rar just detta (Sylwan 1892: 188; Holmberg, Oscarsson & Rydén 1983: 13; Larsson 1993: 432). Samtal skiljer sig också på en annan väsentlig punkt från sina svenska föregångare. Jag menar att tidskriften söker definiera det

kvinnliga på ett helt annat sätt än samtida moraliska tidskrifter, som ofta raljerade över

eller sökte förmana kvinnor på grund av det man såg som typiskt kvinnliga negativa egen-skaper, till exempel fåfänga eller pratsjuka. Detta kommer att diskuteras närmare nedan.

Den kvinnliga positionens betydelse

De moraliska tidskrifterna var till stor del upp-lagda som samtal mellan olika typiserade fikti-va personer, som får möta fikti-varandra och disku-tera diverse ämnen, ofta på ett kaffehus.10

Samtal har samma uppbyggnad, 'handlingen' består av samtal mellan återkommande perso-ner som alla möter varandra inte på ett kaffe-hus, men väl i dödsriket. Denna typ av upp-lägg förekommer också i andra moraliska tid-skrifter från tiden, ett par av de direkta sven-ska förebilderna till Margareta Mommas tid-skrift var med stor sannolikhet både Olof Gyllenborgs Skuggan af den döda ARGUS, från 1735, men framför allt den anonyma tidskrif-ten Samtal I The Dödas Rijke, Emellan Den

Sedolärande MERCURIUS, Och den Swänska ARGUS, som troligtvis kom ut 1735." De vikti-gaste karaktärerna i Samtal är huvudpersonen Fruntimmersskuggan (Fruntimret), Argi skug-ga (skugskug-gan efter den 'avlidna' tidskriften Argus), Philosophen (en lärd och åldrad man) och Museimanen (en kiahaja, d.v.s. tur-kisk minister och diplomatiskt sändebud). I slutet av tidskriften dyker också två präster (en katolsk och en reformert) och deras respekti-ve lärjungar upp.

Margareta Mommas tidskrift kom ut i en politiskt dynamisk tid. 1738-39 års riksdag kom att innebära ett regeringsskifte i Sverige. Flera av de sittande riksråden, med Arvid Horn i spetsen, fick då träda tillbaka och ersat-tes av hattar. Det är också vid denna riksdag som de partibetecknande namnen "hattar" respektive "mössor" började tas i bruk (S. Carlsson 1995 a: 174-180). Denna riksdag gav för övrigt impulser till en mängd skribenter (I. Carlsson 1966: 49). I första numret av Samtal önskas riksdagen lycka till i sitt värv. Samtidigt måste det framhållas att Mommas tidskrift inte i någon högre grad ger sig in i de inrikes-politiska frågorna, men väl i utrikespolitiken, och framför allt diskuteras den mer