Tåla : Trygghetsskapande åtgärder för landsbygden

       

TÅLA

Trygghetsskapande åtgärder för

landsbygden

Tobias Andersson Granberg

Rebecca Stenberg

Lars Johansson

Magnus Bång

Thomas Kaspersson

Sandra Jonsson

Lisa Nilsson

CARER

Kontaktadresser:

Tobias Andersson Granberg

tobias.andersson@liu.se

Rebecca Stenberg

rebecca.stenberg@liu.se

         

Centrum för forskning inom respons‐ och räddningssystem (CARER)

URL:

http://www.liu.se/forskning/carer

E‐Post: carer@liu.se

CARER Rapport Nr. 2

Publicerad av Linköping University Electronic Press

URL:

www.ep.liu.se

E‐post: ep@ep.liu.se

Detta verk skyddas enligt lagen om upphovsrätt (URL 1960:729). Upphovsrätten

ägs av författarna, 2010.

   

ett projekt öka säkerheten på landsbygden genom nya former för räddning och respons. Inom ramen  för ovanstående uppdrag, vilket benämns ”Samhällsviktig samverkan i landsbygd” har CARER –  Centrum för respons‐ och räddningssystem – vid Linköpings universitet fått i uppdrag av MSB att  inventera vilka behov och resurser för säkerhet och trygghet som existerar på lands‐ och glesbygd,  samt undersöka vilka andra projekt och initiativ som föregått detta, nationellt och internationellt.  CARERs projekt, som görs inom ramen för regeringsuppdraget, benämns Trygghetshöjande åtgärder  för landsbygden (TÅLA).   TÅLA har genomförts som fyra sammanhängande delstudier där de två första delstudierna använder  kvalitativ metodik, främst intervjuer, och syftar till att skapa en förståelse för den upplevda  tryggheten på lands‐ och glesbygden, samt utröna vad den består i och hur den kan stärkas.  Delstudie 3 syftar till att kvantitativt uttrycka behov och resurser för säkerhet och trygghet på lands‐  och glesbygd genom ett urval av indikatorer. Delstudie 4 syftar till att ge en överblick över tidigare  forskning och utveckling på området.   Några generella slutsatser som kan dras från TÅLA‐projektets olika delstudier är att det finns en god  medvetenhet hos boende i land‐ och glesbygd för att det kan ta tid innan hjälp kan fås ifrån de  traditionella räddningssystemen (som till exempel polis eller räddningstjänst), ett faktum som också  kan bekräftas numerärt. Vissa indikatorer tyder dessutom på att boende på lands‐ och glesbygden är  mer drabbade av olyckor än boende i tätort, vilket ger ett ökat behov av de aktuella resurserna.  Detta har lett till att nya typer av lösningar har utvecklats, oftast av de boende, för att bistå vid  olyckor, många baserade på självhjälp och frivillighet.   Tydligt är också att trygghet omfattar mer än bara blåljusverksamheter och stöd från det allmänna.  Här inkluderas också behov som el, vatten och möjligheten att handla mat. En stor del av den  upplevda tryggheten hos befolkningen kommer från det sociala nätverk som finns i respektive by.  Möjligheter till kommunikation är centralt och det är när individen är ensam utan möjlighet till  kontakt med omvärlden som den största otryggheten infinner sig.   Det framkom under projektet flera exempel på samverkan och de som medverkar framhåller vikten  av att känna varandra innan insatsen, för att bästa möjliga resultat ska uppnås. Såväl de båda  kvalitativa studierna som kunskapsöversikten pekar på att en trolig väg till framgång för en ökad  säkerhet och trygghet på landsbygden bygger på att de lokala resurserna och strukturerna nyttjas i  samverkan med de traditionella räddningsresurserna. Detta innebär att det bör vara möjligt att  stärka dels de boendes möjligheter att hjälpa sig själva och att hjälpa varandra, men också att nyttja  organisationer som idag inte tillhör blåljusmyndigheterna för att i samverkan med räddningstjänsten,  sjukvården och polisen kunna bistå vid olyckor, akuta sjukdomsförlopp och andra relevanta  händelser. Viktigt att beakta i detta sammanhang är då att använda de befintliga strukturer som  existerar bland såväl boende som olika organisationer, för att på bästa sätt kunna dra nytta av den  lokala kunskap, de resurser och det engagemang som existerar.  

delstudier; två intervjustudier, en kvantitativ analys och en kunskapsöversikt. Varje delstudie  resulterade i en delrapport som återfinns i denna sammanläggning. Hela projektet sammanfattandes  också i en kortare rapport vilken inleder sammanläggningen.     Kortfattade projektresultat   Sammanfattar hela projektet och lyfter fram de viktigaste resultaten.     Delrapport 1: Intervjuer   En intervjustudie där bosatta i Jokkmokk och Kopparberg ger sina perspektiv på trygghet och  säkerhet i glesbygd.     Delrapport 2: Organisationer och Hearings ‐ samtal med organisationsverksamma   En kvalitativ studie som baseras på intervjuer med företrädare för organisationer som är verksamma  i glesbygd, samt på ett antal hearings – diskussionsträffar – med företrädare från de som ska  garantera tryggheten och säkerheten i glesbygden.     Delrapport 3: Kvantitativa indikatorer för säkerhet och trygghet på lands‐ och glesbygd  En sammanställning av ett antal kvantitativa indikatorer för både resurser och behov av resurser för  att upprätthålla tryggheten och säkerheten i glesbygden.     Delrapport 4: Kunskapsöversikt   En översikt över forskning, projekt och annan verksamhet av relevans nationellt och internationellt.     Har läsaren inte tidigare någon insikt i projektet kan Kortfattade projektresultat med fördel läsas  först. Sedan kan fördjupning ske inom delrapporter av intresse.        

       

TÅLA

Kortfattade projektresultat

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tobias Andersson Granberg 

Rebecca Stenberg 

Lars Johansson 

Magnus Bång 

Thomas Kaspersson 

Sandra Jonsson 

Lisa Nilsson 

 

     

Innehåll

 

Förord ... 9

 

1. Inledning ... 9

  1.1 Bakgrund ... 9  1.2. Syfte ... 9  1.3. Metod ... 10  1.4. Rapportens disposition ... 10 

2. Delstudier ... 10

  2.1 Intervjuer med lokalbefolkningen i Jokkmokk och Kopparberg ... 10  2.1.1 Inledning ... 10  2.1.2 Resultat ... 11  2.2. Organisationer och hearings ... 12  2.2.1 Inledning ... 12  2.2.2. Resultat ... 12  2.3 Kvantitativa indikatorer för säkerhet och trygghet på lands‐ och glesbygd ... 14  2.3.1 Inledning ... 14  2.3.2 Resultat ... 14  2.4. Kunskapsöversikt ... 15  2.4.1 Inledning ... 15  2.4.2 Resultat ... 15 

3. Slutsatser ... 16

 

4. Fortsatt verksamhet och forskning ... 17

 

Referenser ... 19

     

Förord

Vi skulle vilja inleda med att tacka alla som medverkat i studien och tillfört sin kunskap och  erfarenhet inom området. Speciellt tack till alla som medverkat vid hearingarna, låtit sig intervjuas  och varit med i samtal om verksamheter inom området.  

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Den demografiska bilden på landsbygden förändras och befolkningen flyttar över tid allt närmare  storstäder. Detta ställer andra krav på blåljusverksamheter som verkar i glest befolkade områden,  jämfört med de som har sitt ansvarområde i mer rikt befolkade delar av Sverige.   I april 2010 gav regeringen i uppdrag till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att  utveckla arbetet med skydd mot olyckor, genom en rad olika projekt. Ett av dessa syftar till att öka  säkerheten på landsbygden (regeringen.se):   ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska tillsammans med Rikspolisstyrelsen,  Socialstyrelsen, länsstyrelserna i Västernorrlands län, Norrbottens län och Örebro län lämna  förslag till formerna för och finansiering av ett försök att pröva olika alternativa lösningar för  att i samverkan mellan blåljusmyndigheter utveckla en för medborgarna god tillgänglighet av  hjälp från det allmänna vid nödlägen och en rimlig trygghets‐ och säkerhetsnivå avseende  allmän ordning, säkerhet och hälsa. Kommuner i respektive län ska bjudas in för att delta i  arbetet. Uppdraget ska omfatta en försöksverksamhet på fyra år och ska redovisas den 1 juni  2011.”  Inom ramen för ovanstående uppdrag, vilket benämns ”Samhällsviktig samverkan i landsbygd” har  CARER – Centrum för respons‐ och räddningssystem – vid Linköpings universitet fått i uppdrag av  MSB att inventera vilka behov och resurser för säkerhet och trygghet som existerar på lands‐ och  glesbygd, samt undersöka vilka andra projekt och initiativ som föregått detta, nationellt och  internationellt. CARERs projekt, som görs inom ramen för regeringsuppdraget, benämns  Trygghetshöjande åtgärder för landsbygden (TÅLA).  

1.2. Syfte

Syftet med TÅLA är att skapa underlag till de försöksverksamheter som ska utformas inom ramen för  regeringsuppdraget. Detta ska ske genom en behovs‐ och resursinventering och en litteraturstudie.  Syftet är i enlighet med uppdraget från MSB (MSB 2010):    ”Inventeringen ska ge svar på vilka behov av trygghet och säkerhet som finns i landsbygd  samt vilka aktörer som svarar för att tillgodose dessa behov och vilka arbetsuppgifter dessa  aktörer utför. Även andra aktörer som primärt inte har uppgifter inom trygghet och säkerhet  men som ändå har god geografisk täckning ska ingå i inventeringen av resurser.  Inventeringen ska ta hänsyn till både kvantitativt och kvalitativt identifierade behov, dvs.  både behov som kan redovisas numerärt och de av målgruppen upplevda behoven.”    ”Litteraturstudien ska ge svar på om det på andra håll i världen bedrivs eller finns planer på  att bedriva verksamhet liknande den som skisseras i regeringsuppdraget. Litteraturstudien  ska då översiktligt redovisa motiven för verksamhetens inrättande samt i förekommande fall  erfarenheter av verksamheten.” 

1.3. Metod

TÅLA har genomförts som fyra sammanhängande delstudier, vilka också redovisas i separata  delrapporter:  

 Intervjuer med lokalbefolkningen i Jokkmokk och Kopparberg

 Organisationer och Hearings

 Kvantitativa indikatorer för säkerhet och trygghet på lands- och glesbygd

 Kunskapsöversikt

De två första delstudierna använder kvalitativ metodik, främst intervjuer, och syftar till att skapa en  förståelse för den upplevda tryggheten på lands‐ och glesbygden, samt utröna vad den består i och  hur den kan stärkas. Delstudie 3 syftar till att kvantitativt uttrycka behov och resurser för säkerhet  och trygghet på lands‐ och glesbygd genom ett urval av indikatorer. Delstudie 4 syftar till att ge en  överblick över tidigare forskning och utveckling på området.   Varje delstudie har sin egen specifika metodik och tillvägagångssätt. Dessa presenteras kort nedan  under respektive delstudiesammanfattning samt utförligare i respektive delrapport.  

1.4. Rapportens disposition

Varje delstudie avrapporteras separat, men sammanfattas också i denna rapport, som syftar till att  ge en snabb överblick över de viktigaste resultaten som framkommit i projektet.   Rapporten är disponerad i tre delar där den första delen är denna inledning. Därefter presenteras de  fyra delstudierna och resultaten från dessa. Slutligen presenteras de centrala slutsatserna och  fortsatt verksamhet och forskning.  

2. Delstudier

I studien genomfördes fyra kompletterande delstudier med ett gemensamt syfte; att skapa underlag  till försöksverksamhet inom området för trygghetshöjande åtgrder på landsbygden.  

2.1 Intervjuer med lokalbefolkningen i Jokkmokk och Kopparberg

2.1.1 Inledning

Delstudie 1 är en intervjustudie med fokus på lokalbefolkningens perspektiv på trygghet och hur olika  händelser hanteras av medborgare boende långt från centralorter. 

Delstudiens syfte är att 

 beskriva subjektiva upplevelser av risk och säkerhet, kommunikationsvägar vid

händelser och önskemål om förbättrad service, samt

 dra slutsatser för framtida utvecklingsprojekt inom området baserat på det som

framkommit i studien.

  Studien genomfördes via intervjuer med personer bosatta i Jokkmokks och Kopparbergs kommun.  Totalt genomfördes 24 djupintervjuer med 10 män och 14 kvinnor som tillsammans täckte  åldersspannet 19 – 84 år. Samtliga intervjuade var bosatta på ett avstånd från närmaste stad så att  utryckningstiden för blåljusverksamhet var minst 30 minuter. Materialet analyserades sedan med en  commonsense‐analys (Alvesson, Sköldberg, 1994) samt en djupare reflektion och tolkning av  materialet utifrån Heideggers beskrivning av förståelsen som historiskt, kulturellt och materiellt 

betingad (Heidegger 1996, c.f., Gadamer, 1960). Viss inspiration till den senare analysen kom även  från kontroll‐ och systemteori (Hollnagel, Woods 2005) 

2.1.2 Resultat

Utifrån de direkta subjektiva beskrivningarna från informanterna är upplevda behov i första hand av  medicinsk art (Jokkmokk). Vidare rapporterar de att mobiltelefonnäten inte fungerar tillfredställande  vilket ses som en risk. Utifrån det kollektiva perspektivet – som endast framkommer indirekt i  intervjuerna – finns behov att stödja kritiska funktioner som upprätthålls av eldsjälar och lokala  organisationer. Det är alltså av vikt att stödja dessa informella strukturer så de inte går förlorade.   I första hand är det viktigt att eldsjälarna och organisationerna känner stöd, engagemang och  erkännande från blåsljusmyndigheter och kommuner för det arbete de utför. Det kan vara lämpligt  att olika kommunikationskanaler upprättas för att skapa dialog mellan medborgarna och de formella  blåsljusorganisationerna. En annan åtgärd är utbildning av personer som tar stort ansvar och  upprätthåller kritiska stödfunktioner inte minst om de i förlängningen ska kunna agera som  förstainsatspersoner.  De lokalsamhällen som studerades hanterar resursbrist och utsatthet genom förstärkta sociala band,  speciella kontrollhandlingar och trygghetsnära materiella behov. Den kollektiva strategin gör byarna  starka vad gäller hanteringen av normalhändelser samt relativt förberedda för att hantera  extraordinära händelser. En slutsats är att byarnas redan existerande informella nätverk, med rätt  stöd, kan komma att bli en viktig resurs för blåljusmyndigheter i framtiden.   Eftersom det är informella strukturer som styr mycket av tryggheten i byarna blir formerna för  samarbetet ytterst viktigt. På grund av den informella organisationen är det troligt att ett  ovanifrånperspektiv inte skulle bli accepterat. Det krävs således från myndigheter och  blåljusorganisationers sida förståelse för de lokala problemen och förmåga att finna gemensamma  målbilder och metoder för att stärka lokala initiativ.  Beslutsfattande kring hur utformningen av ett samarbete på lokal nivå bör göras i samråd mellan  medborgare och blåljusmyndigheter. Förslagsvis inleds arbetet med en lokal kommunal  resursinventering (vilken då också inkluderar andra resurser än enbart blåljusresurserna) som följs av  olika sammankomster för att finna fungerande kommunikations‐ och samverkansformer mellan olika  lokala aktörer/organisationer och blåljusmyndigheterna.   Det finns även utrymme för att arbeta med olika tekniska lösningar för att öka tryggheten i  glesbygden. Till exempel är speciella kommunikationslösningar mellan lokala aktörer och  blåljusaktörer tänkbara, med databaser över materiella‐ och personresurser samt enklare system för  kommunikation mellan människor (telefonlistor etc.). Vidare finns utrymme att utveckla och  utvärdera olika e‐hälsolösningar som kan komma att bli bra stöd för befolkningen. Målet med de  föreslagna åtgärderna är att tillföra vissa mindre resurser till byarna men att även ge blåljusaktörerna  tillgång till de informella kontaktnäten och de lokala resurserna.   Utifrån intervjustudien går det inte att dra några långtgående slutsatser vad gäller de materiella  behoven i byarna. Senare studier får utröna vilken utrustning som kan komma att delas ut till olika  individer och lokala organisationer för att klara normalhändelser och händelser av lite större dignitet.  I ett längre perspektiv, som är utanför detta projekts ram, är det önskvärt att se till att de generella  livsbetingelserna i byarna är goda och att på olika sätt stödja inflyttning så att den kritiska massan av  individer som upprätthåller samhällsfunktionerna inte försvagas. 

2.2. Organisationer och hearings

2.2.1 Inledning

Delstudie 2, Organisationer och hearings, syftar till att redogöra för hur landsbygdsbefolkningens  behov av trygghet beskrivs av verksamma både i olika föreningar och inom blåljusorganisationerna.   Delstudiens syfte är att utifrån landsbygdsbefolkningens perspektiv identifiera: 

 hur behoven av trygghet uppfattas

 hur behoven av trygghet tillgodoses idag

 hur behoven av trygghet kan tillgodoses i framtiden

Studien genomfördes som en kvalitativ studie (Alvesson & Sköldberg, 1994) via samtal med  nyckelpersoner med bra överblick inom 6 relevanta organisationer verksamma på landsbygden och  genom medverkande representanter för blåljusmyndigheter, länsstyrelse och kommuner vid  hearingar. Samtalen och hearingarna analyserades utifrån de övergripande forskningsfrågorna så att  viktiga teman och centrala aspekter lyftes fram. De resultat som framkom i studien kunde delas in i  olika teman och presenteras därefter. 

2.2.2. Resultat

Trygghet är betydligt mer än blåljusassistans 

På landsbygden innefattar trygghet mer än bara blåljusverksamheter. Här inkluderas också behov  som i staden kan uppfattas som självklara; el, vatten, mänsklig kontakt och möjlighet att kontakta  hjälp om det skulle behövas, liksom möjlighet att skaffa mat och bensin. I många byar på  landsbygden uppnår inte invånarna den kritiska massa i antal personer, som krävs för att  välfärdssystem ska fungera eller för att det ska vara marknadsekonomiskt lönsamt för ett företag att  investera i att tillgodose dessa behov. Beroende på avfolkningen består många byar av främst äldre  personer. I dessa fall uppstår, enligt Guy Lööv på PRO, ett nätverk där man tar hand om varandra och  den som är vid bäst hälsa har störst ansvar. 

Landsbygden har samma behov av trygghet som alla andra men andra 

lösningar 

Behoven av att känna sig trygg och av att kunna få hjälp är mänskliga behov och skiljer sig inte mellan  tätort och landsbygd. Däremot skiljer sig förutsättningarna för hur behoven kan tillfredsställas  beroende på geografiska och demografiska förhållanden. Många nuvarande lösningar baseras på  starka sociala nätverk, relationer, föreningsverksamhet och frivilliga. För upplevelsen av trygghet kan  dessa i viss mån uppväga frånvaron av lättillgängliga resurser och funktioner från blåljusmyndigheter.  Behoven som löses lokalt kan vara allt mellan el‐ och vattenförsörjning till brandberedskap och första  hjälpen. Emellertid finns det flera behovsområden som inte går att lösa lokalt utan där det är  nödvändigt att myndigheter och offentliga organisationer tillhandahåller en god funktion även för  boende på landsbygden. 

Olika grupper har olika förväntningar  

Under samtal och hearings framkom det att landsbygdsbefolkningen ofta anser att de kan klara  många situationer själva och att de gärna hjälper till vid räddning, som till exempel att möta  ambulansen halvvägs. Från räddningstjänsten ansågs att tröskeln för att larma var högre för boende  på landsbygden än exempelvis för boende i städer.   ”När larmet kommer från Porjus, och inte Luleå. Då vet man att det är viktigt”  

Räddningsledare i Norrbotten  Förväntningarna på blåljusmyndigheter varierade också mellan bofasta och turister och från vissa  myndigheter uppges också att de kan bli bättre på att kommunicera till olika grupper vad som är  rimligt att förvänta sig i fråga om tillgång till assistans.  

Aktörer som skapar tryggheten 

Tryggheten på landsbygden skapas av både blåljusmyndigheter och andra aktörer, men det finns  skillnader i hur olika blåljusmyndigheter uppfattas och vad de antas bidra med. Ambulansen  uppfattas vara den viktigaste hjälpen och den som är svårast att ersätta. Polisen ses ofta som alltför  avlägsen både geografiskt men också organisatoriskt från vardagsrelationerna på landsbygden.  Samtidigt finns ett stort förtroende för att det alltid är möjligt att komma i kontakt med polisen vid  behov, och det finns en hög tillit till polisens funktion. Det finns också en medvetenhet om att det  kan vara mycket långa utryckningstider. Räddningstjänsten ses överlag som den myndighet som  erbjuder störst möjligheter till samverkan genom att det är den blåljusverksamheten som är mest  integrerad i vardagslivet och i förebyggande arbete. Landsbygdsbefolkningen anses dock inte  uppskatta när myndigheterna, så att säga, kommer och lägger sig i för mycket.  Utanför blåljusmyndigheter finns fler aktörer som tillgodoser behov av hjälp och assistans vid olyckor  på landsbygden. Aktörerna kan både vara organiserade och oorganiserade och vara strukturerade i  formella eller i informella nätverk. Bland de organiserade finns till exempel pistörer i skidområden  som ger första hjälpen och jägares eftersök av skadat vilt i trafikolyckor. Första hjälpen‐insatser ingår  i pistörers yrkesuppgifter medan eftersök är ett uppdrag som genomförs enligt överenskommelse  mellan jägare och myndighet. Båda löser sina uppgifter självständigt och avrapporterar när de utfört  ett uppdrag. En mer informell lösning är grannsamverkan/social kontroll där boende hjälps åt med  att upprätthålla tryggheten och reagera på avvikelser som om någon inte hämtar posten på utsatt tid  eller frånvaro av rök i skorstenen.  

Möjlighet till kontakt och kommunikation är centralt 

Den största osäkerheten uppstår när det inte finns möjlighet att kontakta hjälp vid behov, exempelvis  när det saknas mobiltäckning. Möjligheten kunde vara begränsad på olika sätt men återkommande  var problemet med den bristfälliga mobiltäckningen. Renskötare, skogsarbetare, och fjällräddare är  exempel på de många som arbetar med farliga yrken utan möjlighet till kontakt. I många fall används  alternativa lösningar, exempelvis kommunicerar renskötare ofta med varandra via kortvågsradio.  Med den kan de hålla viss koll på varandra och starta eftersök om någon inte svarar eller inte kommit  fram på utsatt tid. På Svenska Samers Riksorganisation betonades vikten av att tillgodose täckning  över hela landet. Under hearingarna framhölls också kommunikationsmöjligheter som centrala för  tryggheten och säkerheten, också för blåljusorganisationernas egna insatser. 

Samverkan inom och mellan organisationer och sektorer 

Det finns många upplevda hinder för bra samverkan som arbetsmiljölagar och regler, ansvarsfrågor,  och prestige. Samtidigt uttrycker både föreningsaktiva och blåljusrepresentanter att samverkan är  viktig och behöver utvecklas. Samverkan måste också byggas upp innan tillbudet sker. Ansvarig  insatsledare har ett säkerhetsansvar för utövaren och det finns ett naturligt motstånd mot att  försätta andra i farliga situationer om det inte är möjligt att bedöma kompetensen hos personen. I  den samverkan som finns idag (med exempelvis SLAO) är det förebyggande arbetet att lära känna  varandra av största vikt och framhölls som den absolut viktigaste delen av samarbetet.   

2.3 Kvantitativa indikatorer för säkerhet och trygghet på lands- och

glesbygd

2.3.1 Inledning

Syftet med delstudie 3 är att:  

 Studera kvantitativt mätbara behov och resurser för säkerhet och trygghet på lands-

och glesbygden.

 Jämföra de utvalda indikatorerna med resten av landet och analysera eventuella

skillnader.

Ett antal kvantitativa indikatorer identifieras och presenteras. Dessa kan anses spegla behov och  resurser för säkerhet och trygghet på gles‐ och landsbygden i Sverige, med speciellt fokus på de län  som ingår i regeringsuppdraget; Örebro, Västernorrland och Norrbotten.   Exempel på indikatorer som speglar behoven är ”antal hjärtinfarkter” och ”antal utvecklade  bränder”, medan indikatorer på resurserna är ”antal anställda” inom polis och räddningstjänst, samt  ”förväntade insatstider” för ambulanssjukvård och räddningstjänst. Data för de olika indikatorerna  har extraherats ur tidigare studier, samt ur befintliga statistikdatabaser. Indikatorerna avser områden  som kan antas spegla lands‐ och glesbygd, till exempel glesbygdklassade kommuner, enligt Sveriges  kommuner och landsting, eller de län som ingår i regeringsuppdraget.  

2.3.2 Resultat

Indikatorerna pekar på att behoven, i form av antal olyckor och konsekvenser av olyckor (till exempel  i form av sjukvårdsdygn) är något högre i glesbygden jämfört med resten av Sverige. Till exempel är  medianvärdet för antal sjukhusvårade till följd av oavsiktliga skador per 1000 invånare 17.7 för  glesbygdsklassade kommuner, jämfört med 13.1 för riket; motsvarade siffror för utvecklade bränder  per 1000 invånare är 1.0 respektive 0.66. En möjlig förklaring till detta är att avbefolkningen lett till  att det finns en större andel äldre personer i glesbygden och att antalet byggnader per person är  större. En äldre population kan bidra till ökade sjukvårdsbehov och fler byggnader per person kan ge  fler bränder per person. Vad gäller anmälda våldsbrott, är dessa färre per person i glesbygdsklassade  kommuner jämfört med resten av Sverige.   Antal trafikolyckor och antal hjärtinfarkter är andra indikatorer på behov som studeras för de tre län  som medverkar i regeringsuppdraget. Resultaten visar på att Västernorrland och Norrbotten har  något fler trafikolyckor än resten av Sverige, medan Örebro län ligger något under medel. Dock bör  det noteras att statistik över så stora områden som län inte till fullo kan spegla glesbygdförhållande,  då huvuddelen av befolkningen i de aktuella länen bor i tätort. Antalet hjärtinfarkter per invånare i  Västernorrland och Norrbotten var 2008 markant högre än för resten av landet. Något förvånande är  dock att dessa två län visar på en högre överlevnadsgrad efter hjärtinfarkt, trots att patienterna  sannolikt i snitt har fått vänta längre tid på omhändertagande än i övriga Sverige. Detta signalerar  möjligen att behoven för resurser som kan bistå vid hjärtinfarkt är lägre i de nämnda länen än i övriga  Sverige, men resultatet skulle även kunna bero på att människor i dessa län har andra metoder och  resurser än den prehospitala sjukvården som kan bistå vid akuta sjukdomstillstånd. Till exempel är  det möjligt att populationen i glesbygd är bättre förberedda på att agera tidigt när symptomen  uppstår, och att de tar hjälp av släkt och grannar för att påbörja behandling och transport till  sjukinrättning.  Resurserna är inte nödvändigtvis färre eller mindre; till exempel finns fler deltidsbrandmän per 1000  invånare i glesbygdskommunerna och kostnaden för räddningstjänsten är markant högre per  invånare i glesbygden. Det finns dock färre heltidsbrandmän per invånare i glesbygdskommunerna, 

och befolkningen får räkna med att det tar längre tid att få hjälp av de traditionella räddnings‐ och  responssystemen. Medianresponstiden för räddningstjänst är 17.4 minuter i glesbygdskommunerna  jämfört med 12.2 minuter i riket och för ambulans är den 17.8 minuter jämfört med 13.7 minuter.   Vad gäller anställda poliser i de län som ingår i regeringsuppdraget är antalet per invånare något  lägre i Västernorrland (1.7) och i Norrbotten (1.9), medan Örebro län ligger på riksmedelvärdet (2.0).  Att ta fram närmare uppgifter kring polisens resurser och insatstider i glesbygd är inte möjligt att  göra med automatik i dagsläget, utan detta kan kräva omfattande personella resurser.   Vad gäller kommunikationsmöjligheter, och möjligheten att larma vid en händelse, är det  telefonitjänsten som är dominerande, och mobiltelefonen är det viktigaste redskapet. Det går inte  att dra några långtgående slutsatser kring tillgängligheten och tillförlitligheten hos telefonitjänsten  på lands‐ och glesbygden, bland annat på grund av att det saknas studier som visar på hur ofta de  olika tjänsterna är otillgängliga. Den slutsats som möjligen kan dras är att den fasta telefonin verkar  fungera minst lika bra på lands‐ och glesbygden som i övriga landet, möjligen något bättre. De allra  flesta bostäder i landet ska idag ha möjlighet att ta emot och ringa mobila samtal, men hur tillförlitlig  denna tjänst är, och hur detta skiljer sig mellan lands‐ och glesbygd, och resten av landet är  fortfarande en öppen fråga.   Indikatorer liksom de som presenteras i denna studie ger ingen heltäckande bild av de förhållanden  som råder. Fler relevanta indikatorer, för väl valda områden, kan komplettera bilden och några  indikatorer som skulle kunna vara lämpliga att ta fram är fler indikatorer för behoven av prehospitala  resurser, fler indikatorer för polisens resurser samt indikatorer som kan spegla de resurser som finns  utanför de traditionella räddnings‐ och responssystemen.   Vidare skulle det vara av intresse att närmare studera anledningen till de olika indikatorernas utfall,  till exempel varför antal sjukhusdygn till följd av olyckor, eller antal utvecklade bränder i medel är  högre i glesbygdskommunerna än i andra kommuner. Om det är möjligt att svara på varför behoven  ser ut som de gör, torde det kunna vara ett bra underlag för att utforma resurser som kan tillgodose  dessa behov. 

2.4. Kunskapsöversikt

2.4.1 Inledning

Delstudie 4, kunskapsöversikt, har som mål att ge en översikt över forskning, pågående och avslutade  utvecklingsprojekt samt andra verksamheter av relevans.   Mer konkret är syftet med delstudien:  

 att presentera och diskutera definitioner och centrala begrepp på området,

 att redogöra för forskning och exempel på utvecklingsprojekt av relevans, samt

 att ge en teoretisk grund för kommande försöksverksamheter samt för utvärderingen

av dessa.

  Studien genomfördes via sök i forskningsdatabaser, omfattande vetenskaplig rapportering och  artiklar men också via hemsidor om projektverksamheter.  

2.4.2 Resultat

Av den genomgångna litteraturen framgår att behov av att utifrån ett säkerhetsperspektiv hantera  minskande befolkningsunderlag på landsbygden finns på många platser, men att det finns få studier  av olika försök till lösningar. Alternativt så är det svårt att hitta relevanta studier beroende på att de 

hamnar inom olika kunskapsområden och perspektiv. De som identifierats har till stor del speglat  myndighets‐ och strukturella perspektiv, liksom systemteoretiska sätt att organisera.  

 

Flertalet studier behandlar sjukvård och fysisk hälsa. Med några få undantag faller rapporteringen  inom två kategorier: 

 Utveckling av funktioner mot förändrat innehåll; ökad samverkan eller integration

med andra funktioner inom myndigheter och offentliga organisationer.

 Hantering av speciella förhållanden i glesbygd; företrädesvis distans och tid men också väder  och terräng. Lösningar ses i stor omfattning som i punkt 1, exempelvis inriktat mot  multifunktionella centrum som kommun/hälsovård/skola samt i form av ökat ansvar och  kunskap hos glesbygdsboende medborgare.  En rapport som är extra värd att nämna är Finska inrikesministeriet (2006), som redovisar ett projekt  i Finland som syftade till att stärka säkerhetstjänster (i första hand polis, räddning och  gränsbevakning) på glesbygden, med fokus på en åldrande befolkning och intern migration. I denna  framhålls också i hög grad utbildning, självhjälp och insatser från frivilliga.   Det centrala begreppet trygghet är omdiskuterat och kan ses på många olika sätt. Därmed är det  viktigt med en gemensam definition för fortsatt verksamhet. Ett förslag är att betrakta trygghet som  upplevelsen som styr handling och beslut medan åtgärder som påverkar tryggheten är just åtgärder  som påverkar tryggheten.   Glesbygd kan ses som en fråga om relationell täthet, funktionell gleshet och kritisk massa där  ständiga skalproblem uppstår på grund av antalet invånare i glesbygd är för få i förhållande till hur  olika samhällssystem är uppbyggda. Frånvaron av funktioner kan ses som en frånvaro av strukturellt  kapital. Å andra sidan är glesbygden rik på relationer, nätverk, tillit och frivilligverksamhet, det vill  säga socialt kapital. Det sociala kapitalet är av central betydelse för upplevelsen av trygghet. En viktig  fråga för framtida försöksverksamheter är hur det sociala kapitalet kan användas som en resurs, och  stöttas.   I regeringsuppdraget anges att projektet ska utveckla ”hjälp från det allmänna”. En omvärdering av  vad som utgör ”det allmänna” betonar faktorer som hållbarhet samt demokratiska möjligheter och  rättigheter till delaktighet i samhällslivet. Detta medför att fortsatt verksamhet bör involvera ideell  sektor och föreningsliv. 

3. Slutsatser

Några generella slutsatser som kan dras från TÅLA‐projektets olika delstudier är att det finns en god  medvetenhet hos boende i land‐ och glesbygd för att det kan ta tid innan hjälp kan fås ifrån de  traditionella räddningssystemen (som till exempel polis eller räddningstjänst), ett faktum som också  kan bekräftas numerärt. Vissa indikatorer tyder dessutom på att boende på lands‐ och glesbygden är  mer drabbade av olyckor än boende i tätort, vilket ger ett ökat behov av de aktuella resurserna.  Detta har lett till att nya typer av lösningar har utvecklats, oftast av de boende, för att bistå vid  olyckor, många baserade på självhjälp och frivillighet.   Tydligt är också att trygghet omfattar mer än bara blåljusverksamheter och stöd från det allmänna.  Här inkluderas också behov som el, vatten och möjligheten att handla mat. En stor del av den  upplevda tryggheten hos befolkningen kommer från det sociala nätverk som finns i respektive by. För  att höja tryggheten i glest befolkade områden är en möjlighet att stötta det redan existerande sociala 

kapitalet. En stor del av människors behov av trygghet tillgodoses således av grannar, föreningsliv  och andra mänskliga möten och dessa sociala interaktioner är speciellt viktiga i glesbygdsmiljöer.  Möjligheter till kommunikation är centralt och det är när individen är ensam utan möjlighet till  kontakt med omvärlden som den största otryggheten infinner sig. Den kvantitativa studien visar på  att telefontäckningen ur ett myndighetsperspektiv anses vara god, men att tillgängliga indikatorer  gäller bostäder. Det kan alltså saknas tillräckligt god täckning i stora områden där många har sina  arbetsplatser. I skogen, på fjällen och i kustbandet finns flera arbetsgrupper som till viss del kan vara  utan möjlighet att kalla på hjälp vid behov. Att tillfredsställa detta behov skulle öka tryggheten hos  dessa personer.   Det finns även ett behov att kommunicera mellan blåljusmyndigheter och RAKEL finns här som ett  alternativ. Enligt uppgifter är täckningen god och systemet säkert men eftersom RAKEL är tänkt att  nyttjas inom blåljusverksamheter är den ökade tryggheten hos befolkningen svår att identifiera.  Däremot känns sambandet mellan en effektivare hjälpverksamhet och ökad säkerhet och bättre hjälp  från det allmänna klar.  Bra samverkan sker genom gemensamma mål och att samarbetet är grundat innan olyckan är  framme. Det framkom under projektet flera exempel på samverkan och de som medverkar  framhåller vikten av att känna varandra innan insatsen, för att bästa möjliga resultat ska uppnås.  Samverkan kan ske mellan myndigheter, med andra allmänna aktörer, privata aktörer eller frivilliga  organisationer. En bra samverkan bör ta tillvara på respektive organisations expertkunskap och  kompetens.  Såväl de båda kvalitativa studierna som kunskapsöversikten pekar på att en trolig väg till framgång  för en ökad säkerhet och trygghet på landsbygden bygger på att de lokala resurserna och  strukturerna nyttjas i samverkan med de traditionella räddningsresurserna. Detta innebär att det bör  vara möjligt att stärka dels de boendes möjligheter att hjälpa sig själva och att hjälpa varandra, men  också att nyttja organisationer som idag inte tillhör blåljusmyndigheterna för att i samverkan med  räddningstjänsten, sjukvården och polisen kunna bistå vid olyckor, akuta sjukdomsförlopp och andra  relevanta händelser. Viktigt att beakta i detta sammanhang är då att använda de befintliga strukturer  som existerar bland såväl boende som olika organisationer, för att på bästa sätt kunna dra nytta av  den lokala kunskap, de resurser och det engagemang som existerar.  

4. Fortsatt verksamhet och forskning

Det framkom under flera av studierna att det saknas forskning och kunskap inom flera bitar inom  området. För att säkerställa en god tillgång till hjälp och assistans vid olyckor bör ytterligare  kunskapsproduktion på området ske. Mycket av det som existerar idag har ett fokus på optimering av  redan existerande verksamheter istället för att leta nya lösningar.  Viktiga frågor att utforska från ett myndighetsperspektiv gäller effektiv resursanvändning inom och  utom den egna sektorn, funktionen samt gällande samverkan. Från ett brukarperspektiv är frågor om  olika brukares behov och resurser viktiga. Exempel på dylika är vilka förväntningar som finns hos  bofasta respektive turister, eller vilka behov det är möjligt att själv tillgodose och vilka som kräver  samhällsassistans. Dessa frågor är viktiga att finna svar på för att det ska vara möjligt att skapa  realistiska förväntningar hos såväl boende som myndigheter. Från ett aktörsperspektiv blir frågan om  olika aktörers roller, resurser samt förmåga att integrera dessa i samverkan centrala. Utifrån ett  demokratiperspektiv blir frågor om vilken resurs för trygghet det sociala kapitalet utgör samt hur  detta kan förvaltas. Det är nödvändigt att studera vad som krävs för ett hållbart socialt kapital och  vilka samhällsstrukturer (till exempel mötesplatser) som är viktiga och bör stödjas för att bibehålla  det sociala kapitalet.   

Det skulle också vara intressant att ur såväl ett kvantitativt som kvalitativt perspektiv närmare  undersöka hur olika typhändelser hanteras på landsbygden jämfört med i en tätort. Brand i bostad  kan vara ett exempel, där det är troligt att det finns skillnader i vem som påbörjar en insats, när detta  görs, hur branden utvecklas och vilket utfallet blir. Det är till exempel inte självklart att en första  insats påbörjas senare på landsbygden, då det är troligare att de boende är bättre utrustade för att  själva påbörja en insats än i en tätort. Dock bör deras förmåga vara mindre än vid en insats från  räddningstjänsten. Genom att studera utfallet bör slutsatser kunna dras för hur mycket som kan  göras i form av självhjälp, eller enklare IVPR verksamhet. Ytterligare exempel för andra typer av  händelser kan enkelt konstrueras.   Under förutsättning att regeringsuppdraget får klartecken att påbörja en försöksverksamhet, och att  lämpliga och representativa provorter för försöket har valts, utförs förslagsvis inventeringar för att  undersöka vilka personella, materiella och organisationsmässiga resurser som finns på de valda  platserna. Det är även möjligt att inventeringarna ingår som en del i val av försöksområden. Detta  arbete kan följas av olika sammankomster för att finna fungerande kommunikations‐ och  samverkansformer mellan lokala aktörer (medborgare) och blåljusmyndigheter. På grund av de  boendes informella strukturer och sociala känslighet är det av yttersta vikt att detta arbete initieras  och verkställs på ett adekvat sätt. Det är troligt att auktoritativa deklarationer om nya  samarbetsformer utifrån ett ovanifrånperspektiv kan omöjliggöra ett fruktsamt samarbete. Det gäller  att söka samarbete på medborgarnas villkor utifrån ett demokratiskt perspektiv för att skapa  gemensamma målbilder och metoder för att stärka de lokala initiativen.  Utifrån ett forskningsperspektiv är det högintressant att följa försöksverksamheten. Detta kan göras  utifrån flera olika perspektiv, av vilka några har diskuterats ovan. Utvärdering och uppföljning av  försöksverksamheterna blir naturliga komponenter i forskningen. Denna bör göras såväl kvalitativt  som kvantitativt. Kvalitativa frågeställningar skulle då till exempel kunna vara hur de boende  upplever att tryggheten har förändrats sedan införandet av försöksverksamheten, eller hur  samverkan mellan de boende, frivilligorganisationer och räddningstjänsten fungerar. Ur ett  kvantitativt perspektiv är det intressant att studera främst utfallen av den nya organisationen, till  exempel i form av minskad dödlighet och skador, eller kortare insatstider.   Vidare skulle det vara av intresse att studera de valda lokalsamhällena utifrån kognitiv etnografi  (Hutchins, 1995). Målet skulle vara att få en mer heltäckande bild av de studerade lokalsamhällenas  robusthet och organisation. I en sådan studie skulle forskarna studera föreningsliv och informell  interpersonell kommunikation genom att vara på plats vid olika möten och sammankomster samt  följa medborgare i vardagen.   Fler förslag till fortsatt arbete kan återfinnas i de olika delrapporterna.        

Referenser

Alvesson, M. & Sköldberg, K. (1994). Tolkning och Reflektion: Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod.  Lund: Studentlitteratur.   Finska inrikesministeriet, (2006), Säkerhetstjänsterna inom glesbygden, Inrikesministeriets  publikationsserie, 39/2006,  http://www.intermin.fi/intermin/biblio.nsf/B03F928DBBB0E7CFC2257203001FB0E7/$file/392006.pdf    Gadamer H‐G. Truth and Method (1960), 2nd rev. edn. (1st English edn, 1975), trans. by J.  Weinsheimer and D.G.Marshall, New York: Crossroad.  Heidegger M., (1996), Being and Time, Albany: State University of New York Press.  Hollnagel, E. & Woods, D. D. (2005). Joint cognitive systems: Foundations of cognitive systems  engineering. Boca Raton, FL: CRC Press / Taylor & Francis.  Hutchins, Edwin (1995). Cognition in the Wild. Cambridge, MA: MIT Press.  MSB (2010), Överenskommelse gällande: Behovs‐ och resursanalys samt litteratur‐studie inom  ramen för regeringsuppdraget Samhällsviktig samverkan i landsbygd, Diarienr 2010‐4632,  Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.   Regeringen.se, http://www.regeringen.se/sb/d/12760/a/143846, 2011‐01‐04     

       

TÅLA

Delrapport 1: Intervjuer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Magnus Bång 

Thomas Kaspersson 

Sandra Jonsson 

Lisa Nilsson 

 

     

Sammanfattning

Under november 2011 intervjuades 24 personer, boende i glesbygd kring den upplevda tryggheten  och deras relation till samhällets organisationer för räddningsinsatser. Speciellt undersöktes  lokalsamhällets informella strukturer för stöd och hjälp (tillgängliga organisationer samt  familjemedlemmars och grannars roll vid olika händelser). Huvuddelen av intervjuerna, 21 stycken  utfördes i Jokkmokk (Jokkmokks kommun, Norrbotten). Studien kompletterades med tre intervjuer i  Kopparberg (Ljusnarbergs kommun, Örebro Län). Representativa målgrupper hade identifierats före  projektstart.   De studerade lokalsamhällena belägna långt från centralorten (Jokkmokk) hanterar resursbrist och  utsatthet genom förstärkta sociala band, speciella kontrollhandlingar och förändrade materiella  behov. De kollektiva säkerhetsstrategierna gör byborna trygga och byarna robusta vad gäller  hanteringen av normalhändelser samt relativt förberedda för att hantera händelser av lite större  dignitet. I Kopparberg ser bilden annorlunda ut eftersom samhällets organisationer för  räddningsinsatser finns relativt nära.   En slutsats är att byarna runt Jokkmokk – med rätt stöd – kan bistå viktiga personella,  kunskapsmässiga och materiella resurser till blåljusmyndigheter vid olika händelser i byarnas närhet.  Rätt stöd till byarna ökar även deras generella robusthet och autonomitet samt deras möjligheter att  minska allvarlighetsgraden vid både normala och kritiska händelser då de kan agera first responder.  Utformningen av försöksverksamheter blir dock kritisk på grund av byarnas informella organisation  och sociala känslighet. Det är troligt att ett ovanifrånperspektiv kan omöjliggöra fruktsamma  samarbeten. Från myndigheters och blåsljusorganisationers sida krävs förståelse för de lokala  förutsättningarna och förmågan att finna gemensamma målbilder och metoder för att stärka lokala  initiativ tillsammans med befolkningen i byarna. Målet med de föreslagna åtgärderna är att tillföra  vissa resurser till byarna men även ge blåsljusaktörerna tillgång till informella kontaktnät och lokala  resurser, dvs. personer och kompetens som förlorats från organisationerna i samband med  centralisering. 

Innehållsförteckning

 

1. Inledning ... 24

1.1. Syfte ... 24

1.2. Rapportens disposition ... 24

2. Metod och perspektiv ... 24

2.1 Urval ... 24

2.2 Tillvägagångssätt ... 25

3. Resultat ... 25

3.1 Upplevd trygghet och upplevda stöd ... 25

3.2 Informella stödstrukturer i närmiljön ... 26

3.3 Kunskap om aktörerna och informationsvägar ... 27

3.4 Önskade förbättringar av trygghet och stöd ... 27

4. Sammanställning och analys ... 28

4.1 Trygg i grupp ... 28

4.2 Kontroll‐ och symbolhandlingar ... 28

4.3 Lokal sårbarhet ‐ lokal resurs ... 28

5. Slutsatser och förslag ... 29

Referenser ... 30

1. Inledning

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska tillsammans med Rikspolisstyrelsen,  Socialstyrelsen, länsstyrelserna i Västernorrlands län, Norrbottens län och Örebro län lämna förslag  till formerna för och finansiering av ett försök att pröva olika alternativa organisationslösningar för  samverkan mellan blåljusmyndigheter.   Som ett underlag för detta har CARER – Centrum för forskning inom respons och räddningssystem –  vid Linköpings universitet haft i uppdrag att inventera behov och resurser för trygghet och säkerhet i  glesbygd samt ge en översikt över forskning, pågående och avslutade utvecklingsprojekt samt andra  verksamheter av relevans för regeringsuppdraget ”Samhällsviktig samverkan i landsbygd”. Detta  projekt som görs inom ramen för regeringsuppdraget går under benämningen ”Trygghetsskapande  åtgärder för landsbygden” (TÅLA) och är finansierat av Myndigheten för samhällsskydd och  beredskap (MSB).   TÅLA har utförts som fyra sammanhängande delstudier; denna delstudie rapporterar resultat från en  intervjustudie med totalt 24 personer bosatta i Jokkmokks kommun och Ljusnarsbergs kommun. 

1.1. Syfte

Syftet med delrapporten är att:    beskriva subjektiva upplevelser av risk och säkerhet, kommunikationsvägar vid händelser,  och önskemål om förbättrad service bland lokalbefolkningen, samt   dra slutsatser för framtida utvecklingsprojekt inom rubricerat område baserat på resultat  från utförd delstudie.  

1.2. Rapportens disposition

Delrapporten är disponerad i fyra delar i enlighet med syftet. Metodavsnittet beskriver perspektiv  och tolkningsramar för studien samt hur vi har gått tillväga för att samla in intervjumaterialet.  Resultatdelen är uppdelad i två avsnitt; den första delen beskriver de intervjuades egna utsagor och  direkta redogörelser samt gemensamma drag i intervjumaterialet. Den andra delen utgörs av en  djupare analys och tolkning av materialet. Rapporten avslutas med förslag för framtida  utvecklingsprojekt inom området. 

2. Metod och perspektiv

Studien baserades på teoriblankning i den tidiga empiriska datainsamlingsfasen dvs. forskarnas  förhållningssätt var relativt a‐teorietisk för att undvika biasing under intervjuer och observationer  (Alvesson, Sköldberg, 1994). Utifrån de direkta samtalen gjordes tematisering där gemensamma drag  i intervjumaterialet beskrevs. Utöver denna commonsense‐analys gjordes en djupare reflektion och  tolkning av materialet utifrån Heideggers beskrivning av varaförståelsen som historiskt, kulturellt och  materiellt betingad (Heidegger 1996, c.f., Gadamer, 1960). Viss inspiration till den senare analysen  kommer även från kontroll‐ och systemteori (Hollnagel, Woods 2005).  

2.1 Urval

De intervjuade personerna var alla bosatta i Jokkmokks kommun och Ljusnarsbergs kommun. De  hade alla Jokkmokk respektive Kopparberg som närmaste tätort där även närmaste räddningsaktör  var belägen. Intervjupersonerna var utspridda över kommunerna. Det tog alltifrån 30 minuter och  upp till 1,5 timmar för räddningsaktörer att nå fram med bil till de olika småbyarna vid goda  väderförhållanden men tiden kan variera stort vid sämre väderförhållanden.  

Totalt intervjuades 24 personer, 10 män och 14 kvinnor. Deltagarnas ålder varierade mellan 19 och  84. De hade bott olika länge i kommunerna, någon var där för säsongen medan andra hade bott där  hela sina liv. De som hade bott i kommunen en kortare tid hade tidigare bott i mindre samhällen och  hade därmed liknande erfarenheter av långa avstånd till räddningsaktörer. 

2.2 Tillvägagångssätt

Intervjupersonerna uppsöktes på allmänna platser och utfrågades i den miljö de befann sig i och  kände sig bekväma i. Endast ett fåtal intervjuades i sina hem men då efter att en kontakt  rekommenderat att de kunde uppsökas. Intervjuerna var öppna med fyra olika grundteman som  behandlande den upplevda tryggheten och upplevt stöd från lokala skattefinansierade aktörer, en  kartläggning av den informella stödstrukturen i närmiljön, information och kunskap kring aktörer vid  olika händelser samt informationsvägar och slutligen hur önskemål om förbättringar ser ut. Frågorna  var öppna och inbjöd till vidare diskussion om ämnet säkerhet, trygghet och räddning. Intervjuerna  tog mellan 20 minuter upp till 2 timmar beroende på hur mycket personerna berättade.   Merparten av intervjuerna spelades in (audio). De som inte spelades in berodde på  omständigheterna runt om, att situationen inte tillät inspelning eller att personerna inte ville bli  inspelade. Under alla intervjuer fördes anteckningar som sammanställdes senare samma dag för att  minska bortfall av detaljer. Alla personer som intervjuades fick veta att de skulle vara anonyma och  att inspelningarna endast skulle användas inom projektet.   Det är önskvärt att komplettera studien med en kognitiv etnografi (Hutchins 1995) för att erhålla en  mer heltäckande bild av de studerade samhällenas organisation för att inte hamna i  övergeneraliseringar och övertolkningar som kan vara en risk i denna typ av mindre studier (som i  princip endast är baserade på informanternas subjektiva rapporter). Exempelvis är det lämpligt att  studera föreningsliv och informell interpersonell kommunikation genom att följa bybor och vara på  plats vid möten och olika sammankomster. I övrigt skulle det vara önskvärt att komplettera studien  med resursinventeringar både vad gäller materiella såväl som personella resurser i lokalsamhällena. 

3. Resultat

Nedan följer en sammanställning av vad de intervjuade personerna svarade om fyra olika  grundteman. 

3.1 Upplevd trygghet och upplevda stöd

I Jokkmokks kommun uttrycker informanterna en stor subjektiv trygghet, speciellt när de beskriver  den allmänna tryggheten i byn där de lever. Byarna är små och där finns en alla‐känner‐alla  mentalitet med stark sammanhållning; man hjälper varandra och håller koll på varandra. I  intervjuerna ger man dock visst utryck för osäkerheter angående blåljusaktörer som polis och  ambulans. Avstånden är stora och man känner sig inte helt trygg på grund av avståndet och tiden det  tar för ovan nämnda aktörer att ta sig ut till byn. Detta är dock inget man tänker på dagligen utan  man har accepterat och lärt sig att leva med detta faktum.   Relationen med ambulanssjukvården och åsikterna kring sjukhusvårdens kvalité var varierande; flera  uttryckte att de hellre skulle vända sig direkt till sjukhuset än till vårdcentraler då dessa inte fungerar  tillräckligt bra och erbjuder tillräcklig vård (man tar sig hellre med ambulans till Gällivare Sjukhus än  till Jokkmokks vårdcentral). Andra intervjupersoner sade sig vara nöjda med Jokkmokks vårdcentral  och hade bra saker att säga.   Personerna i byarna utanför Jokkmokk uttryckte en oro för sin bys överlevnad. De menade att många  jobb försvinner vilket gör att ungdomarna flyttar till större samhällen; bara de äldre blir kvar.  Skolorna har även lagts ner i de mindre byarna så det blir inte attraktivt för barnfamiljer att flytta in. 

Det fanns en önskan om investeringar och pengar till byarna så man kunde försörja sig själva. Flera  individer rapporterade om sitt ideella engagemang i byn – som sågs som ett sätt att umgås – men  även om vikten av att hjälpa byn.  I Ljusnarsbergs kommun förklarade intervjupersonerna att de kände sig allmänt säkra och trygga.  Den personliga hälsan och vården på orten var inte någonting som de funderade på eller oroade sig  för i någon större utsträckning. Kopparberg har en ambulans på orten. Om denna ambulans är på  uppdrag så stöttar Lindesberg med en ambulans som antingen möter upp eller åker och hämtar  personen i fråga. Räddningstjänsten stöttar vid vissa medicinska händelser när ambulansen inte finns  tillgänglig och brandmännen har utbildning i hjärt‐lung‐räddning. Sammanfattat så kände sig  informanterna trygga och förlitade sig på att ambulansräddningen fungerade som den skulle, och  tyckte hellre inte att de blivit motbevisade.   En individ uttryckte dock att det inte finns trygghet på glesbygden (Kopparberg). Denna person  menade att människor som bor där är utlämnande till sig själva men sade samtidigt sig vara trygg och  säker i sin by. Denne person hade erfarenhet av både polis och sjukvård; polisen hade skött sig bra  men sjukvården uppfattades vara bristfällig då personen inte hade fått den hjälp som hade behövts. 

3.2 Informella stödstrukturer i närmiljön

Majoriteten av de intervjuade kände sig trygga eller mycket trygga (Jokkmokk). Grundtryggheten  ligger i att man bor i en liten by som ligger avlägset från större orter; man är säkrare i en liten by  eftersom man har uppsikt på nästan allt som händer (djungeltelegrafen). Vidare uppger man att det  inte händer lika mycket i en mindre by som det gör i exempelvis en storstad. Det är snarare  medvetenheten och närvaron av okända personer i omgivningen som skapar vissa otryggheter (t.ex.  att gå ut när det är mörkt när man vet att det finns besökare i byn). Detta upplevs dock inte som ett  större problem eftersom alla känner alla och håller uppsikt på varandra. Det fanns istället en  osäkerhet kopplat till naturen och omgivningarna där man bor – att man exempelvis kan stöta på  björn eller gå vilse.  Intervjupersonerna uppger att de inte vidtar några speciella åtgärder för att öka sin säkerhet och  trygghet men svarade att de hade extra kläder och en yxa i bilen ifall någonting skulle hända när de  var ute och körde om natten på vägar som inte är trafikerade. En informant nämnde att de alltid  talade om för grannen var man åkte och att man alltid har med sig en kompass. Många rapporterade  att man förlitade sig på att grannen uppmärksammar om någonting hänt genom ett avbrott i de  dagliga rutinerna (snöskottning, lampan tänd i fönstret etc.). Få låser dörren till hemmet och bilen då  detta inte ses som en nödvändig åtgärd när alla känner alla och litar på varandra. Någon sa att de  kanske var lite för godtrogna men menar att om någonting skulle hända så får man hantera det då.   Forskarnas frågor kring räddningsaktörer tolkades i många fall som frågor kring enkom  ambulanssjukvården, då det är denna räddningsaktör man upplever att man har störst behov av och  tillgång till. Polisens tjänster är någonting de flesta småbyar aldrig behöver ta hjälp av. Vad gäller  brandförsvar har byarna ofta egna brandvärn som stöds av Räddningstjänsten i Jokkmokk  (Kopparberg har egen brandstation). De flesta har aldrig behövt ta hjälp av någon räddningsaktör  eftersom det, i de flesta fall, är lättare att vända sig till någon i sin närhet som, exempelvis, kan  skjutsa till sjukhuset eller hjälpa på annat sätt. Många hade i första hand vänt sig till en närstående så  som familj, granne eller vän om någonting hade hänt, och enbart om det är (vad de anser vara) en  allvarlig olycka hade de vänt sig till ambulansen på en gång. När allvarliga olyckor inträffar uppgav  flera av de intervjuade att de – för att snabba på sjuktransporten – körde och mötte upp ambulansen  på vägen. De som hade en erfarenhet av räddningsaktörerna var i regel positiva till dem och ansåg  inte att avstånden var någonting speciellt att ha i åtanke. Har man valt att bo så långt från en större  stad så är man medveten om och accepterar tiden det tar för räddningsaktörerna att vara på plats. I  akuta situationer förlitar sig många på ambulanshelikoptern då den kan vara på plats snabbt. Man 

utrycker dock en viss oro för att resurserna här inte räcker till, till exempel om ambulansen och  helikoptern är på uppdrag på andra ställen samtidigt kan det ta lång tid innan de kommer.  De tre personer av samiskt påbrå som intervjuades nämnde att andra aktörer ibland används som  ambulansflyg. Samerna som jobbar med renbetet på fjället på sommaren tar hjälp av Fiskflyg om  något händer då ambulanshelikoptern är upptagen. Fiskflyg AB är ett kommersiellt helikopterföretag  med bas i Porjus som flyger privatpersoner och varor i Lappland och Norrbotten. Samerna tar även  hjälp av dem för att frakta material till fjället. Då samerna befinner sig uppe på fjället är helikoptern  det enda sättet att få hjälp och eftersom antalet helikoptrar inom sjukvården var begränsad så  uppfattades Fiskflyg som en betydelsefull aktör. 

3.3 Kunskap om aktörerna och informationsvägar

Det finns en händer‐det‐så‐händer‐det‐mentalitet och uppfattningar om att det inte går att skydda  sig eller undvika händelser på förhand. När någonting händer i en liten by så sprids informationen  från mun till mun snabbt, och de flesta personer vet vad som hänt och vem som drabbats inom några  timmar. Medvetenheten om var räddningsaktörerna finns stationerade och vem man ringer i olika  situationer är stor. Många säger att de förstår att det kan ta lång tid för räddningsaktörer att nå fram  på grund av avstånden. Man upplevde att andra skulle agera på samma sätt som en själv, oavsett om  det handlade om att ringa ambulansen eller ta kontakt med grannen i första hand. Räddningstjänsten  fungerade utmärkt ansåg samtliga intervjupersoner i Jokkmokk. Brandförsvaret gick alltid att lita på  och de uppfattade att tillgängligheten var stor. 

3.4 Önskade förbättringar av trygghet och stöd

När personerna i Jokkmokks kommun fick frågan om de önskar förbättringar vad gäller servicenivån  där de bor så svarade de allra flesta nej. De utrycker en acceptans kring hur det ser ut i dagsläget och  säger sig ha lärt sig leva med det. Några uttryckte att det såklart hade varit bra att ha fler ambulanser  inom kommunen eller att ha ett sjukhus i varje by, men förstod att detta var orealistiskt. Någonting  som flertalet personer nämnde var den dåliga täckningen i det mobila telefoninätet. Den generella  uppfattningen är att det tidigare hade varit bättre täckning och tillgänglighet, men på grund av  diverse anledningar så hade täckningen försämrats. Detta var en faktor som bidrog till en känsla av  osäkerhet och otrygghet i vissa situationer, då många resonerade att det inte spelar någon roll hur  nära eller långt bort räddningstjänsten är om det ändå inte går att få tag på dem.   I Ljusnarsbergs kommun var de intervjuade kritiska till polisens arbete, speciellt vad gäller  synligheten på gator och torg (denna kritik gäller även till viss del Jokkmokk). Polisen i Kopparberg  uppfattades som att de inte var närvarande på gator och torg utan körde förbi i sina bilar och kom  aldrig ut och pratade med medborgarna. Någon nämnde att detta kanske skulle lugna ner stökiga  ungdomar som annars kunde härja fritt. På grund av nedskärningar så finns inte längre en  polisstation i Kopparberg. Man uppfattade att man inte längre hade en personlig relation till  poliserna vilket var någonting som de saknade. De nämnde även att polisen borde ta del av skvallret  som går omkring i byn snarare än att bara åka igenom samhället – de kan omöjligt se allt från insidan  av sin bil. Det uppfattades som att det skett många brott i och omkring byn och skapade ett behov av  större polisiära insatser än vad som fanns tillgängligt. Flertalet nämnde att det är en ökad säkerhet  att köpa tjänster av vaktbolag som innebar ett de dagligen fick besök av en väktare som kollade läget  och såg till att allting stod rätt till.  Något som kom upp i intervjuerna i båda kommunerna var en önskan att få en defibrillator till byn.  Man tycker att man ska satsa på detta, speciellt där det finns riskgrupper och där det är kallt. Att  utbilda invånare i första hjälpen var också förslag som kom upp under intervjuerna; då kan personer i  byn klara det första i väntan på ambulansen. Något som kom upp som en idé under intervjuerna var