Person eller situation? Polis och medborgares attribution av individen bakom brottet

Person eller situation?

Polis och medborgares attribution av individen bakom brottet

Jenny Malmén och Anna Sörvåg

C-uppsats i psykologi, VT 2020 Kurskod: PSA122

Program: Beteendevetenskapliga programmet

Handledare: Jakob Håkansson Examinator: Jacek Hochwälder

Akademin för hälsa, vård och välfärd Avdelningen för psykologi

Person eller situation? Polis och medborgares attribution av individen

bakom brottet

Jenny Malmén och Anna Sörvåg

Förtroende för polisväsendet i Sverige har varit en återkommande diskurs. Tidigare forskning visar att det finns en upplevelse hos medborgare att poliser gör ett attributionsfel på så sätt att de dömer individen bakom brottet personligen. Syftet med studien var att undersöka hur poliser och medborgare attribuerar individer som begår trafikbrott. Två identiska vinjetter skapades om en kvinna som stoppas för fortkörning. Rattonykterhet lades till i den ena versionen. 43 poliser och 120 medborgare tog sedan ställning till 12 påståenden vilka mätte inre och yttre attribution. Polisen bedömde att faktorer i situationen påverkade kvinnans agerande i högre utsträckning än medborgare. Medborgarnas sätt att attribuera förändrades inte mellan de olika brotten. Det diskuteras huruvida empati är en förklaring till studiens resultat.

Keywords: police, attribution error, trust, empathy

Inledning

Attribution och fundamentala attributionsfelet

Anta att du möter en bil på fel sida av vägen och gör ett antagande om att personen är oförsiktig, risktagande och/eller hänsynslös. Då har du bedömt hur individen agerar efter personliga egenskaper. Om du istället hade tänkt att personen måste ha agerat på det sättet av en anledning i situationen, till exempel i panik på grund av att det flög omkring en geting i bilen, har du istället förklarat individens handling med yttre orsaksförklaring (Gilbert & Malone, 1995). Det som har skett är en attribution av en annan persons agerande utifrån personliga eller situationella faktorer. Dessa bedömningar av människor sker dagligen och oftast så automatiskt att det sker omedvetet (Kubota et al., 2014). Attribution är ett begrepp inom socialpsykologin som beskriver de tolkningar individer gör när de observerar sig själva eller andra. Attributionsteorin grundades av Heider (1958) men utvecklades sedan och blev mer detaljerad av forskarna Jones och Davis (1965) och Kelley (1967) bland andra. Attributionsteorin beskriver ett vardagligt fenomen som hjälper oss att förstå hur vi dömer oss själva och andra samt hur bedömningen ligger till grund för hur vi ser på människor (Ross, 1977). Kubota et al. (2014) menar att människor inte bryr sig om vad andra gör lika mycket som de bryr sig om varför de gör som de gör. Människan har därför en tendens att dra slutsatser om en persons karaktär och moral efter hur de beter sig. Inre attribution är då en individ tillskrivs personliga egenskaper som förklaring till hens beteende medan yttre attribution innebär att individens beteende förklaras av externa faktorer som ligger utanför individen (Green & McClearn, 2010).

Det fundamentala attributionsfelet är en förlängning av attributionsteorin och beskriver människors benägenhet att attribuera andra människors beteende utifrån personliga egenskaper (inre attribution), snarare än att beteenden skulle bero på yttre faktorer eller omständigheter

(Gilbert & Malone, 1995). Ofta görs även bedömningen att personlighet och beteende måste vara koherent. Ett exempel på detta tas upp av Gilbert och Malone (1995) där studenter som får dåliga provresultat tenderar att bli bedömda som deprimerade medan studenter som lyckas bra på prov bedöms som gladare och lyckligare. Att vi ofta attribuerar en persons attityd baserat på hur de beter sig styrks även av resultatet i en studie av Jones och Harris (1967).

Aktör-observatörsbias är ytterligare ett begrepp inom attributionsteorin som förklarar vår partiskhet i bedömningen av vårt eget beteende i förhållande mot andras. Hansen, Kimble och Biers (2001) menar att individer som begår en aktör-observatörsbias gör en bedömning av andras beteende som är missgynnande mot dem men att förklaringen till det egna beteendet är gynnande. Bedömningen av en individ som begår ett brott skulle alltså vara att denne begår brottet på grund av att hen är en dålig person, medan bedömningen av en själv skulle vara att man begick brottet på grund av yttre faktorer och att handlingen inte säger något om ens personliga karaktär. På samma sätt kan aktör-observatörsbias ske i omvänd situation. Om en annan person lyckas med något bra gör vi bedömningen att den hade tur eller någon annan yttre förklaring medan om vi själva gör något bra så säger det hur vi är som person (Hansen et al., 2001).

Hansen et al. (2001) beskriver i sin studie hur studenter fick göra bedömningar både om sig själva och andra i förhållande hur trevliga eller otrevliga de var. I experimentet fick studenterna slumpvis kasta krona eller klave med ett mynt som avgjorde om de skulle agera trevligt eller otrevligt. Sedan fick de skatta hur stor sannolikhet det var att de skulle umgås med personen som de bedömt. Resultatet visade att de skattade sig själva trevligare än de andra individerna, trots om de själva har agerat vänligt eller ovänligt. Langridge och Butt (2004) menar att i en interaktion med en annan person är det personens personlighet och egenskaper som dominerar vår uppfattning av beteendet. Vidare kan då individen som observerar underskatta effekten av situationella faktorer.

Bland den forskning som gjorts om det fundamentala attributionsfelet finns kritik som riktat sig mot att experiment i laboratoriemiljöer inte ger ett tillförlitligt resultat (Lewis, 1995). Vidare menar Lewis (1995) att resultaten påverkats av att individerna i experimenten endast kunnat välja mellan situation eller personlighet som förklaringsmodell. Lewis (1995) utförde då tre experiment som utfördes i naturliga miljöer såsom skolor, arbetsplatser eller hushåll. Han utförde dessa experiment på dessa platser för att testa sin hypotes om att geografiska platsen för experimentet kunde påverka dess resultat. Hans hypotes fick inte stöd och det fanns därför inte anledning att misstro teorin om det fundamentala attributionsfelet. Lewis hänvisade sitt resultat till att det som en nackdel kunnat påverkats av att det var en liten studie med endast 41 deltagare i stickprovet. Enligt Gilbert och Malone (1995) finns det fyra grundläggande förklaringar till varför attributioner sker: (a) brist på medvetenhet, (b) orealistiska förväntningar, (c) förstorade kategoriseringar, och (d) ofullständiga korrektioner. Förstorade kategoriseringar hjälper oss att förstå hur det är möjligt att göra felbedömningar även då vi är medvetna om situationella förklaringar till beteende. När vi vet om en persons situation utgår vi från normer och egna föreställningar av vad som verkar realistiskt och skapar förväntningar på ett visst beteende (Gilbert & Malone, 1995). Låt säga att en kvinna precis förlorat en nära anhörig och har stämt träff med en vän för att umgås. Att förlora någon förknippas generellt med sorg. Det gör att vännen förväntar sig ett beteende som överensstämmer med den bilden av sorg som vännen har, nämligen att kvinnan kommer vara nedstämd och gråta när de ses till exempel. Istället verkar kvinnan gladare än någonsin och skrattar när de båda möts. Den förstoring av kategorin som vännen gjorde innan de möttes skulle kunna leda till att kvinnans glädje då ifrågasätts och inte blir accepterat för vad det är. Om vännen är medveten om att hon/han ifrågasätter kvinnans beteende på grund av att det inte överensstämmer med hans/hennes förväntningar så skulle en korrigering av bedömningen kunna göras. Vännen skulle då till exempel acceptera att kvinnan skrattar just nu men att det fortfarande kan vara så att hon är ledsen och sörjer. I annat fall sker

en ofullständig korrigering (Gilbert & Malone, 1995). För att undvika att felattributioner sker måste människor reflektera mer över hur personliga egenskaper och situationsfaktorer samverkar eller påverkar varandra och ta båda dessa dimensioner i beaktande innan de dömer andras beteende. Det måste också finnas en strävan att förhålla sig öppen till att andras agerande och undvika att falla tillbaka i automatiska bedömningar av andra utifrån normer och kategoriseringar i vårt samhälle.

Polisens arbete

I en studie av Sunshine och Tyler (2003) undersökte man medborgarnas stöd till Polisens arbete samt vad som utgjorde polisens legitimitet. De menar vidare att polisens legitimitet är sammankopplat med medborgarnas bedömning av hur rättvist poliser arbetar, hur de bemöter och utövar sin auktoritet samt hur de fattar beslut. Detta perspektiv kallas för den ”procedurala bedömningen av rättvisa” till skillnad från den instrumentala som menar att poliser utvecklar och behåller sin legitimitet utifrån hur effektivt de arbetar. Hypotesen i studien (Sunshine & Tyler, 2003) var att om medborgarna anser att poliserna är legitima så ökar chanserna för att de följer lagen.

Det finns olika strategier som polisväsenden runt om i världen arbetar efter med syftet att minska brottslighet. En sådan strategi är via skrämsel eller social kontroll (Tyler, Jackson & Bradford, 2013). Skrämseltaktiken innebär att ju högre risk för att bli ertappad en individ upplever, desto mindre är sannolikheten för denne att begå brott. För att uppnå detta kan man till exempel öka antalet synliga poliser ute i samhället, statistiskt öka antalet gripna, eller ta till hårdare metoder eller straff. Det går dock inte att ta en samhällelig lagföljsamhet för givet menar Tyler et al. (2013). De beskriver problemet med att använda sig av ”skrämseltaktiken” och menar att när det gäller till exempel brott i trafik som begås dagligen och i stora skalor är det omöjligt att gripa alla eller tillräckligt många för att det ska ge en avskräckande effekt. Det finns också en utmaning i polisarbetet att bekämpa brott men samtidigt undvika att väcka anstöt och skapa en klyfta mellan poliser och medborgarna (Tyler et al., 2013). I en studie av Sunshine och Tyler (2003) gav resultatet stöd för antagandet om att medborgarnas syn på polisens legitimitet i samhället påverkar deras följsamhet till lagen och deras vilja att samarbeta med polisen. Resultatet belyser även risken med att enbart sträva efter effektivitet inom Polisen då det kan bli till bekostnad av medborgarnas tillit. Genom att istället fokusera på den psykologi som ligger till grund för deras legitimitet kan de förbättra sin image och därmed tillåtas att arbeta mer effektivt för att upprätthålla lagen. De skulle ges större utrymme av medborgarna för att göra det utan att behöva lika mycket resurser. Medborgarnas tolkning av hur poliser arbetar och gör bedömningar i samband med brott är alltså enligt denna teori om procedural rättvisa viktigare än den instrumentella. Det vill säga om straff utdelas eller inte. Det är därför viktigt att försöka studera och undersöka hur poliser dömer individer som begått brott (Sunshine & Tyler, 2003).

Det fundamentala attributionsfelet uppstår på grund av en instinktiv förklaring av ett beteende utifrån personliga egenskaper medan hänsyn till yttre faktorer kräver mer av den kognitiva förmågan (Kubota et al., 2014). Eftersom stress påverkar den kognitiva förmågan har studier visat att ökad stress även påverkar bedömningarna av andra och att dessa i högre grad är kopplade till personlighet än till situationsfaktorer (Kubota et al., 2014). Samma studie visar också att stress leder till högre grad av negativa bedömningar av den andra som person. Polisyrket kräver en flexibilitet och förmåga att kunna anpassa sig efter olika situationer och i högt tempo vilket naturligt sett kan leda till en mer stressad arbetssituation än i jämförelse med andra yrken. Det är därför viktigt att undersöka hur Polismyndighetens arbetssituation påverkar sina medarbetare och hur det får konsekvenser i bemötandet till medborgarna. Detta då det är

medborgarna som sedan, beroende av sitt förtroende för polisväsendet, hjälper till att stärka eller försvaga myndighetens legitimitet.

Polisens syn på människan

I Polisförordning 2014:1104 10 § framgår att “anställda vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska i kontakter med allmänheten med beaktande av omständigheterna och situationen agera så hänsynsfullt som möjligt, visa behärskning och uppträda på ett sätt som inger förtroende”. I en studie om patrullerande polisers yrkeskultur av Granér (2004) har kvalitativa intervjuer och fältstudier visat att poliser använder sig av kategorisering i sitt yrkesutövande.

Kategoriseringen. Polisen använder stereotyper för att kategorisera människor som ett verktyg för att kunna göra rimliga bedömningar om vilka som begår brott för att på så vis bedöma var insatserna behövs (Granér, 2004). Problemet uppstår dock när kategoriseringarna blir för stora och tenderar att äventyra bilden av att alla behandlas lika inför lagen och allas lika värde. Granér (2004) redovisar i sin bok om hur kategoriseringar görs inom polisväsenden runt om i världen. Hans egna fältstudier, som även lyfts i samma bok, visar att likt den amerikanska polisens kategori ”idioter” finns här i Sverige ”beställaren”. Denna kategori beskriver medborgaren som ser sig själv som polisens arbetsgivare i och med att hen betalar skatt. Kategorin ”lilla bocken bruse” innefattar dem som anser att polisen borde göra något viktigare än störa individer som begår “små ordningsbrott”. Sen finns även kategorin ”blomkvistaren” som stör polisarbetet genom att själv försöka utreda och lösa brott. I stora drag visar det sig i Granérs (2004) studier att ovan nämnda kategorier kan underordna sig i huvudkategorierna ”allmänhet” ”svenssons” eller ”buset”. I kategorin buset inordnas de återkommande kriminella. Grundattityden hos poliser i Granérs studie var ”en gång buse, alltid buse” och när polisen i intervjuerna talade om “buset” använde de kraftigt nedvärderande uttryck och åsikter. Var det en buse som för polisen blivit känd gick denna från att bedömas av det yttre karaktäristiska till att bli en individ och dömd som person. Kan denna typ av kategorisering även bidra till att ändra polisers syn på omvärlden? Även om kategoriseringarna stämmer till stor del finns det enligt Granér (2004) en risk för att medborgarna som omfattas av dessa kategorier känner sig fördomsfullt behandlade. Detta skulle kunna vara en anledning till bristande förtroende för polisväsendet, vilket ligger till grund för denna studies frågeställningar.

Empatin. Granér (2004) ställde frågan om i vilken utsträckning poliserna skaffar sig en bild

av hur gärningsmän har det. Där framkom att poliserna tenderade att distansera sig från att försöka sätta sig in i gärningsmannens situation som ett sätt att skydda sig och klara av arbetet på lång sikt. För poliser kan empati vara en form av kommunikativ kompetens vilket främjar samarbetet. Granérs (2004) lyfter dock fram att empati likaväl kan verka försvårande och särskilt i situationer där polisen kan identifiera sig med den drabbade. Om poliserna såg brottet som något framkallat av en personlig kris och tänkte att ett straff skulle förstärka krisen blev det svårare att gripa individen. Kunde de istället se handlingen som omoralisk och att gärningspersonen riskerat andras liv blev det lättare att utföra sitt arbete och därmed känna att man gjort en god samhällsinsats (Granér, 2004). En teori utifrån dessa resultat skulle därför kunna vara att distans till gärningsmannen är gynnsamt för polisen. Det kan förklara varför polisen attribuerar personen som omoralisk och håller individen personligt ansvarig för brottet, istället för att se att det finns situationsbundna faktorer som påverkat handlingen. En av poliserna i Granérs (2004) studie uttryckte att man kan tänka på de bakomliggande orsakerna

(yttre attribution) men för att klara av sitt yrke på lång sikt viftade bort det. Han menade att man inte ville bära med sig för mycket känslomässigt då det skulle försvåra arbetet.

Förtroendet för polisen. När Polismyndigheten började att arbeta fram så kallade

medborgarlöften så var det i samband med ombildningen av Polisen till en enda enhet (Bäcklin, Horgby, Lundgren & Patel, 2018). Ett av löftena var att höja medborgarnas förtroende för poliser. För att utvärdera arbetet med löftena gjorde BRÅ (Bäcklin et al., 2018) en uppföljning med hjälp av enkäter, observationer och intervjuer. Dessa resulterade i en för och eftermätning mellan hösten 2016 och hösten 2017. Under detta år ökade förtroendet för polisen bland kvinnor. Det var också kvinnor som utgjorde den andel där man såg en ökning av upplevelsen att poliser hanterar olika problem på ett bra sätt, samt att polisens värderingar motsvarar deras egna. Förtroendet för polisen sågs också öka något då medborgare blev bemötta respektfullt och att de får vara delaktiga i polisens arbete (Bäcklin et al., 2018). Senaste undersökningen av BRÅ (2019) visade att 52 procent hade stort förtroendet för Polisen och deras sätt att bedriva sitt arbete. 49 procent av befolkningen uppgav ett stort förtroende när det kommer till hur rättvist polisen hanterar brottsmisstänkta.

Pilotstudie

Författarna inledde denna studie med åtta kvalitativa intervjuer i syfte att undersöka medborgares upplevelser av mötet med polis i samband med att de begått ett trafikbrott (Malmén & Sörvåg, 2020). Den tematiska analysen av intervjuerna resulterade i fyra gemensamma teman. (1) professionellt bemötande, (2) ett upplevt behov av att slippa undan (3) empati för poliser och (4) negativa känslor. Som mest delade sju av de åtta deltagarna samma tema. Dessa teman väckte intresse för eventuella utvecklingsområden i polisens arbete att stärka medborgarnas upplevelse av ett rättvist bemötande. Temat negativa känslor sammanfattade uttryck som oro, rädsla, stress, skam eller frustration. Frustration nämndes i samband med åsikter om att poliser slösade med resurser när de bötfällde trafikbrott då värre brott pågår i samhället. I några av intervjuerna framkom att individerna kände sig dömda personligen av polisen. “...det kändes som att de i början dömde mig som white trash som skulle till sitt lågutbildade jobb…”. Är det så att medborgare generellt har en tro om att poliser dömer personen efter brottet hen begått? Är det så att poliser gör en felattribution och att ger upphov till ett sämre möte och förtroende för att polisen gör korrekta bedömningar? Hur påverkar den här uppfattningen medborgarnas förtroende för polisväsendet i allmänhet? Varför är det viktigt för en person som begått ett brott att ändå känna ett förtroende för polisen och ha en positiv upplevelse av bemötandet?

Syfte och frågeställningar

Det talas mycket om förtroende för Polismyndigheten sedan den stora omorganisationen. I den inledande undersökningen av medborgare som själva begått trafikbrott fanns gemensamma upplevelser hos dem med ett försämrat förtroende. Detta uttrycktes i form av att individen kände sig dömd av polisen, att polisen ansåg att brottet återspeglade individen och att individerna kände ett behov av att förklara situationen. Behovet av att bortförklara sig kan ses som ett försök att flytta fokus från att ens karaktär ska bli ifrågasatt och istället se att handlingen styrts av yttre faktorer som inte beskriver individens moral. Syftet med denna studie var att undersöka om det finns en skillnad i hur poliser bedömer individer beroende på brottets allvarlighetsgrad och om de dömer annorlunda än medborgare i samhället. Poliser befinner sig i en yrkesroll och tränas

för att sätta arbetet först och tänker därför i andra hand i egenskap av privatperson. Innebär det att dem håller individerna som begår brott personligt ansvariga för sina handlingar och därmed gör en inre attribution? Är det så att medborgare skulle ha lättare för att visa medkänsla då dessa står för kategorin som kan relatera och identifiera sig med den som begår trafikbrott? Tidigare nämndes att trafikbrott begås i stora skalor och att andelen som blir ertappade med dessa är liten. Det innebär att många av dem medborgare som deltar i denna studie själva har eller känner någon som begått trafikbrott och därför kan antas ha medkänsla och förståelse för att brottet i sig inte avslöjar något om individens personlighet. Denna studie avses besvara följande frågeställningar: Hur attribuerar poliser och medborgare individer som begått brott? Är det så att poliser dömer individen mer än medborgare? Spelar det någon roll hur allvarligt brottet är? Hur mycket av variationen i attribution kan förklaras av variablerna polis/medborgare, typ av brott och ålder? Kan vi som medborgare känna tillit till att polisen arbetar rättvist, inte utövar mer makt än vad som krävs i situationen och att de bemöter individer med empati och förståelse, skulle detta kunna öka till att de får en mer legitim status i samhället. Tidigare studier av Granér (2004) har visat att poliser försöker att ta avstånd från empati då det skulle försvåra arbetet känslomässigt med att gripa eller döma individen. Mer precist testades följande hypoteser: (1) Poliser gör inre attributioner i högre grad än yttre attributioner, (2) Polisers sätt att attribuera en individ som begått brott skiljer sig från hur medborgare attribuerar, (3) Typen av brott påverkar hur polis/medborgare attribuerar individen som begått brottet.

Metod

Deltagare

Studiens deltagare var dels poliser från en av myndighetens regioner och dels medborgare från olika delar av Sverige. Totalt deltog 43 poliser, varav 19 män och 24 kvinnor. Åldersspannet var 24-56 år (M = 37.88, SD = 9.81). Totalt deltog 120 medborgare varav 27 män och 93 kvinnor. Åldersspannet var 18-85 år (M = 39.97, SD = 14.71). En tvärsnittsstudie gjordes där poliserna valdes ut genom ett ändamålsenligt urval och medborgarna genom ett bekvämlighetsurval. Av 120 poliser svarade 54 varav 43 slutförde den. Det interna bortfallet blev således 11 individer och det externa bortfallet 66. Av 1114 medborgare valde 220 att påbörja enkäten varav 120 slutförde den. Det interna bortfallet för medborgargruppen var 100 individer och det externa bortfallet 894.

Material

I studien valdes en kvantitativ metod i form av webbenkäter. Enkäten utformades med hjälp av webbenkäter.com. Anledningen till att denna metod valdes var för att komma i kontakt med många individer under kort tid. Enkäten innehöll mätinstrumentet Casual Dimension Scale II (CDSII) (McAuley, et al., 1992). Den översattes från engelska till svenska och anpassades till enkätens syfte. Bakgrundsfrågor som skulle besvaras var ålder, kön och om deltagaren arbetade inom polisen vilket besvarades genom att kryssa i ja eller nej. Kön kodades, varav kvinnor med 0 och män med 1. Poliser kodades med 1 och medborgare med 0. Ett inkluderingskrav uppställdes att deltagarna skulle vara minst 18 år. Ingen hänsyn togs till etnisk tillhörighet. Två webbenkäter utformades med en beskrivning av två liknande vinjetter där enbart variabeln graden av brott skiljde dem åt.

Vinjetter. Enkäterna bestod av två korta berättelser/vinjetter med två fiktiva händelser. Båda

händelserna var ord för ord exakt lika för att vara jämförbara och handlade om en kvinna som begått ett trafikbrott, men med skillnaden att i den ena berättelsen var kvinnan rattonykter (Förare av ett fordon med en promillehalt över 0.2). Anledningen till att dessa typer av vinjetter användes var på grund av att det räknas inom kategorin “mängdbrott” eller “vardagliga brott” som begås i Sverige och därmed även kan tolkas som trovärdiga och lättare att relatera till för de flesta människor. Det var alltså viktigt att de två vinjetterna var identiska förutom ett tillägg på rattonykterhet på ena vinjetten för att de skulle kunna jämföras med varandra.

Vinjett A. En 38-årig kvinna kör längs en motorväg. Hon har ett par mil in till stan dit hon är

på väg. Kvinnan kör 30 km /h över hastighetsgränsen och vet inte att hon har en civil polisbil som ligger bakom. Hon kör över hastighetsgränsen nästan hela vägen och gör några riskabla omkörningar. När hon kör av motorvägen blinkas hon in åt sidan av den bakomliggande polisbilen. När Polisen kommer fram till kvinnans bil och hon vevar ner rutan, så ser hon märkbart stressad ut, röd i ansiktet och med svettpärlor i pannan. I baksätet sitter två små barn på 1 respektive 4 år. Bebisen skriker och fyraåringen ser sammanbiten ut. Det framkommer i samtalet mellan kvinnan och Polisen att hon är på väg till vårdcentralen då bebisen har hög feber och har haft det i flera dagar.

Vinjett B. En 38-årig kvinna kör längs en motorväg. Hon har ett par mil in till stan dit hon är

på väg. Kvinnan kör 30 km /h över hastighetsgränsen och vet inte att hon har en civil polisbil som ligger bakom. Hon kör över hastighetsgränsen nästan hela vägen och gör några riskabla omkörningar. När hon kör av motorvägen blinkas hon in åt sidan av den bakomliggande polisbilen. När Polisen kommer fram till kvinnans bil och hon vevar ner rutan, så ser hon märkbart stressad ut, röd i ansiktet och med svettpärlor i pannan. Polisen känner även doften

av alkohol och vid kontroll med alkomätare visar det sig att kvinnan druckit. I baksätet sitter

två små barn på 1 respektive 4 år. Bebisen skriker och fyraåringen ser sammanbiten ut. Det framkommer i samtalet mellan kvinnan och Polisen att hon är på väg till vårdcentralen då bebisen har hög feber och har haft det i flera dagar.

Mätinstrument. Mätinstrumentet CDSII (McAuley et al., 1992) användes för att mäta hur medborgare och poliser bedömer kvinnan i vinjetten utifrån inre och yttre attribution, alltså personliga eller situationsbundna faktorer. Inre och yttre attribution delades in i fyra dimensioner; stabilitet, personlighet samt inre och yttre kontroll. Enkäten innehöll 12 påståenden (tre för varje dimension) med en nio gradig skala från 9 (inre attribution) till 1 (yttre

attribution). Exempel på påstående i enkäten var ”Brottet återspeglar en egenskap hos kvinnan”

och ”Brottet återspeglar en egenskap i situationen”. Frågorna 5, 8 och 12 var skalvända. Ett exempel på påstående innan skalan vändes var ”Andra människor styr kvinnans agerande” och ”Andra människor styr inte kvinnans agerande”. Medan skalutvecklarna delade in inre och yttre attribution i fyra dimensioner användes endast ett index för hela skalan i denna studie för att tydliggöra eventuella skillnader mellan inre och yttre attribution. Ju högre värde på skalan desto högre grad av inre attribution och ju lägre värde desto högre grad av yttre attribution. Chronbachs alfa = .715.

Procedur

För att säkerställa att enkäten var lätt att förstå och att inga missuppfattningar skulle ske skickades ett par test-enkäter ut först där feedback efterfrågdes på hur de olika påståendena uppfattades och tolkades. Några korrigeringar gjordes och sedan var enkäten klar att användas. Tre regioner inom Polismyndigheten tillfrågades att delta i undersökningen. Efter godkännande från en region, skickades webbenkäterna ut till ansvarig chef som fördelade de två versionerna

av vinjetten till de anställda via e-post. Ingen polis gavs på så vis möjlighet att besvara båda versionerna av vinjetten. Hälften fick besvara vinjett A och den andra hälften vinjett B. För att få medborgare att delta, användes två slutna Facebook-grupper (en köp och sälj-grupp samt ett forum för villaägare). Det fanns en strävan att välja deltagare ur dessa grupper som inte på ett uppenbart sätt kunde kopplas till socialpsykologiska ämnen. Detta på grund av en önskan att respondenterna skulle besvara påståendena så instinktivt som möjligt utan att reflektera för mycket. De som i medborgar-kategorin angav att de arbetade som polis sållades bort. Även medborgarna blev indelade i två grupper och fick vidare fylla i antingen vinjett 1a eller 1b. Alla deltagare informerades om de forskningsetiska principerna, det vill säga att studien var frivillig att delta i, att den skulle hanteras konfidentiellt och endast användas för forskning (Vetenskapsrådet, 2017). Enkäten tog ca 6-10 minuter att svara på. Ingen ersättning utgick till deltagarna. Det genomfördes ett reliabilitetstest av skalan som helhet i form av Chronbachs alfa. MCAuley et al. (1992) rapporterade i deras studie att reliabiliteten låg mellan .60 och .92 för de fyra olika dimensionerna. Det övervägdes därför om en fråga i enkäten skulle tas bort för att få ännu högre Chronbachs alfa i denna studie, men det ansågs viktigt att behålla alla frågor för studiens syfte och frågeställningar och alfa-värdet ansågs tillfredställande.

Databearbetning

En tvåvägs-ANOVA genomfördes för att testa de tre hypoteserna: (1) Poliser gör inre attributioner i högre grad än yttre attributioner, (2) Polisers sätt att attribuera en individ som begått brott skiljer sig från hur medborgare attribuerar, (3) Typen av brott påverkar hur polis/medborgare attribuerar individen som begått brottet. En hierarkisk regressionsanalys genomfördes för att besvara frågeställningen: Hur mycket av variationen i attribution kan förklaras av variablerna polis/medborgare, typ av brott och ålder?

Resultat

I tvåvägs-ANOVAN (med signifikansnivå på 5%) användes attribution som beroende variabel och polis/medborgare samt vinjett (typ av brott) som oberoende variabler. Poliser i samband med vinjett A (utan alkohol) redovisade ett något högre medelvärde för attribution (M = 60.72,

SD = 11.592, n = 25) än medborgare i samband med vinjett A (M = 59.10, SD = 13.184, n =

61). Poliser i samband med vinjett B (med alkohol) redovisade ett lägre medelvärde för attribution (M = 46.61, SD = 10.118, n = 18) än medborgare i samband med vinjett B ( M = 54.59, SD = 14.614, n = 59). För poliser minskade inre attribution mer när alkohol tillades i större utsträckning än för medborgarna (Se figur 1). Detta resultat motsäger vår första hypotes om att poliser gör en inre attribution i större omfattning än en yttre. De tenderar att minska inre attribution ju allvarligare brottet är.

Figur 1. Typen av attribution kopplat till brott hos poliser och medborgare. Ju högre medelvärde desto högre grad

av personlig (inre) attribution.

Resultatet visade att det inte fanns någon statistisk signifikant huvudeffekt för polis/medborgare (F 1, 159 = 1.796, p = .182, n2 = .011) vilket motsäger den andra hypotesen att det finns en tydlig

skillnad mellan poliser och medborgare i hur de attribuerar individer som begått ett trafikbrott. Det fanns en signifikant huvudeffekt av vinjett/typ av brott (F 1, 159 = 15.385, p = .001, n2 =

.088). Vidare visades även en signifikant interaktionseffekt av polis/medborgare och vinjett/typ av brott (F 1, 159 = 4.095, p = .045, n2 = .025) vilket gav stöd för den tredje hypotesen om att typ

av brott påverkar hur attribution sker hos poliser och medborgare. Det finns en skillnad mellan poliser och medborgare i hur de attribuerar med avseende brottets allvarlighetsgrad.

En hierarkisk multipel regressionsanalys utfördes för att besvara frågeställningen: Hur mycket av variationen i attribution kan förklaras av variablerna polis/medborgare, typ av brott och ålder? Attribution användes som beroende variabel och kategori (polis eller medborgare) som oberoende variabel i det första steget. I steg två lades vinjetterna till och i steg tre, ålder. Detta kan ses i Tabell 1. Resultatet visade att 0.4% av variationen i steg ett (F 1, 161 = .716, R2 =

.004, p = .399) kunde förklaras av den oberoende variabeln. I steg två (F 2, 160 = 5.929, R2 =

.069, p = .003) ökade variationen till 6.9% av de oberoende variablerna. Efter att ålder lades till i steg tre ökade variationen ytterligare med 1.2 % och den totala variationen blev 8.1% (F 3, 159

= 4.681, R2 _{= .081, p = .004). Testet visade signifikanta resultat på steg två och steg tre med}

avseende på brottets allvarlighetsgrad. Det visar att graden av brott har en betydelse för hur medborgare och poliser attribuerar.

60,72 46,61 59,1 54,59 0 10 20 30 40 50 60 70 V I N J E T T A ( F O R T K Ö R N I N G ) V I N J E T T B ( F O R T K Ö R N I N G + R A T T O N Y K T E R H E T ) G R A DE N A V A TT R IB UT IO N BROTTETS ALLVARLIGHETSGRAD Poliser Medborgare

Tabell 1

Diskussion

Resultatet visade att poliser gör en yttre attribution i större utsträckning, vilket motsäger studiens första hypotes att poliser gör en inre attribution i större omfattning än en yttre. Den andra hypotesen att det finns en skillnad i hur poliser och medborgare attribuerar fick inte stöd. Resultatet indikerar också att Polisen har en större benägenhet att ändra orsaksförklaring med hänsyn till graden av brottet mellan vinjetterna. Ålder påverkade inte typen av attribution. Studiens resultat visade att Polisen var den grupp som tog mer hänsyn till situation och yttre faktorer än medborgare. Det som skiljer grupperna åt i denna studie är erfarenheterna av att möta individer som begått brott i exempelvis trafiken. Poliserna har en större kunskap och erfarenhet som kan ligga till grund för en förförståelse som påverkar hur de ser på individen i enkäterna (Granér, 2004). Polisen möter människan bakom brottet och får mer bakgrundsinformation att göra sin bedömning på, till skillnad från medborgarna. Det finns därför en tanke om att graden av empati för personer som begår brott är högre hos poliser som möter dessa situationer dagligen än medborgare som ser brotten men sällan individen bakom det. Detta skulle i så fall också styrkas av en studie som tidigare gjorts om empati (Håkansson, 2006). I studien visade ett av resultaten att graden av empati kan variera beroende på om man ser personen det gäller som ett subjekt eller objekt samt hur svår/allvarlig man uppfattar att situationen är. Empati visade sig främst när individen sågs som ett subjekt i kombination med

att denne befann sig i en svår situation. Håkansson (2006) belyser detta i tidigare studier och beskriver att empati bland annat handlar om en känsla av igenkänning. Den vars empati väcks kan känna igen sig i såväl individen som i situationen. Igenkänningen kan dock vara på en generell allmänmänsklig nivå och behöver alltså inte vara att man varit med om precis samma sak. Det räcker med att någon del av individen eller situationen påminner om en egen erfarenhet (Håkansson, 2006). Kanske kan detta synsätt vara till hjälp för att förstå varför poliser i större grad visar på en förståelse för situationen. Då fortkörning anses vara ett ”vardagsbrott” går det att anta att de flesta har eller känner någon som har kört fort, vilket ökar igenkänningen. Det skulle vara intressant att undersöka om polisen visar samma förståelse för situationen för grövre brott på skalan och på så vis se om det finns en gräns för när empatin avtar. Situationens svårighetsgrad däremot verkar påverka empatin men inte huruvida man ser individen som ett subjekt eller objekt. Därmed styrks teorin om att empati påverkas av situationen (Håkansson, 2006), vilken poliserna i denna studie tar större hänsyn till än medborgarna.

Resultatet i en studie av Pascal (2019) visade att både personliga likheter och likheter med situationen till en lagöverträdare minskade graden av moraliska bedömningar. Upplevdes likheter men till ett brottsoffer istället fick det därmed motsatt effekt. En mediatorvariabel som framkom i studien var även här empati, men det intressanta var att empatin endast uppstod som en mediatorvariabel i relation till fallet om lagöverträdaren och inte i fallet där man skulle ge sin syn på offret. Resultatet styrker att empati kan vara en förklaring till att attributionen skiljer sig mellan poliser och medborgare. Även Håkanssons (2006) förklaring att en del av grunderna i empati är igenkänning, styrker även att det just är möjligheten att känna igen sig som skiljer grupperna åt då polisen är de som möter individen medan medborgarna kanske endast ser handlingen ur ett mer objektivt perspektiv.

Vad kan då förklara att medborgare dömer individerna trots att de själva känner igen sig i handlingen? Detta skulle delvis kunna förklaras av Kubota et al. (2014) där de undersökt hur stress påverkar vår bedömning av andra. Enligt Gilbert och Malone (1995) har inte människan förmågan att väga in både person och situation i en parallell process för att förklara någons beteende, utan detta sker stegvis. Som tidigare nämnt görs en automatisk bedömning av någons karaktär när ett beteende observerats och detta är steg ett i processen. Steg två, att kognitivt reflektera och väga in situationen eller bakomliggande faktorer kräver mer och enligt Kubota et al. (2014) kan människan avbrytas i denna process om något orsakar en distraktion eller stress. Detta leder till att processen stannar vid den inre attributionen av personen som förklaring till hens beteende (Baumeister, Bratslavsky, Muraven & Tice, 1998). Studier har även visat att när individer blir distraherade under denna process tenderar att göra ännu mer inre attributioner (Gilbert, Pelham & Krull, 1988; Gilbert & Jones, 1986; Jones, 1979; Quattrone, 1982).

Att personliga egenskaper attribueras som förklaring till någons beteende visar också i vilken grad den personen tillskrivs ansvaret för beteendet (Prytula, Whiteside & Davidson, 1975). Ju högre grad av inre attribution desto mer personligt ansvar tillskrivs individen och lämnar mindre utrymme åt att kunna ursäktas av faktorer i situationen (Kubota et al., 2014). Detta är således en viktig aspekt när beslut ska fattas om en persons ansvarsskyldighet inom områden som rör lagen menar Kubota et al. (2014).

Med vetskapen om hur stress påverkar hur medborgare såväl poliser dömer andra människor kan en förklaring till denna studies resultat delvis bero på ett stressat samhälle. Människan lever idag i en stressad värld vilket kan vara en orsak till att människor så snabbt dömer andra individer utan förmåga att ta hänsyn till bakomliggande faktorer eller situationen. Polisen som möter individerna bakom brotten i sin yrkesroll däremot tränas att arbeta under stress och på ett metodiskt och strategiskt sätt hantera sina ärenden fram till beslut. Detta skulle därför vara en rimlig förklaring till varför poliser trots stress, fullföljer attributionsprocessen och har information om både inre och yttre faktorer att göra sin bedömning på.

Gilbert och Malone´s (1995) fyra faktorer till varför ett attributionsfel sker kan också hjälpa oss att förstå resultatet i denna studie. (1) Brist på medvetenhet, (2) Orealistiska förväntningar, (3) Förstorade kategoriseringar och (4) Ofullständiga korrektioner. Den första faktorn ”Brist på medvetenhet” har beskrivits och kopplats till de förutsättningar som skiljer medborgare och poliser åt i denna studie. Polisen ges en större möjlighet att skapa sig en helhetsbild av person/situation, eftersom de får tillgång till mer information om personen de möter. Den andra faktorn ”orealistiska förväntningar” kan förstås av de normer och regler vi har i samhället som beskriver hur vi bör agera. Kvinnan i vinjetterna vilka enkäten vilar på bryter mot dessa förväntningar. I denna studies inledning beskrevs polisers syn på medborgare vilket till en början verkade ge stöd för den tredje faktorn ”förstorade kategoriseringar”. Granérs (2004) studier visade dock att detta endast var en strategi för att inte bli för personlig i arbetet och för att skydda sig känslomässigt. Också för att strategiskt kunna dra slutsatser om vilka som begår brott och var. Det kan därför inte styrka att poliser i slutändan i egenskap av personer dömer andra de möter i arbetet. Det kan dock diskuteras om det inte är medborgarna som står för de förstorade kategoriseringarna av polisen och hur de generellt dömer och agerar efter enskilda fall. Den fjärde och sista faktorn ”ofullständiga korrektioner” har beskrivits av Kubota et al. (2014) kunna bero på stress vilket är en yttre faktor som kan förklara medborgares benägenhet att göra inre attributioner av både andra medborgare men även Polisen.

Styrkor och svagheter

En styrka med studien var att en relativt stor grupp poliser medverkade då detta är en svår målgrupp att nå. Många poliser tog sig tiden att besvara enkäten trots att deras arbetsuppgifter mestadels utförs ute i fält. Vidare styrkor i studien var att enkätens utformning vilade på en tidigare etablerad och reliabel enkät. En till styrka var att det genomfördes ett pilottest där webbenkäten granskades och oklarheter tydliggjordes innan den publicerades. Det var dessutom viktigt att båda vinjetterna var identiska förutom ett tillägg om rattonykterhet i den ena för att kunna utesluta att det inte fanns andra variabler som påverkade resultatet. För att kunna utesluta det behövde vinjetterna vara jämförbara. Att vinjetterna var korta upplevdes positivt av respondenterna vilket kan ha påverkat det stora antalet som tog sig tid att besvara enkäten.

Flera regioner inom polisen tillfrågades att delta men endast en svarade ja. Det hade varit idealt med poliser inom ytterligare regioner inom Sverige för att få en högre generaliserbarhet. Trots att enkäten gick ut till majoriteten av poliserna inom den regionen som tackade ja, kan det interna bortfallet ses som en svaghet. En annan svaghet med studien är att mätverktyget upplevdes något kort med endast 12 påståenden och att resultatet skulle visa ett större omfång om den bestod av fler påståenden. Även om enkäten testades och var reliabel skulle det ha varit av värde att fånga in ytterligare faktorer som kan inverka på attribution i samband med brott.

Förslag på framtida forskning

Eftersom studien hade ett relativt stort externt bortfall av poliser så kan det vara värdefullt att i framtida forskning se till att fler regioner deltar. Det hade varit intressant att se om det finns skillnader i olika delar av Sverige då endast en region kunde mätas. Denna studies frågeställningar vilar på teorin om att sättet poliser attribuerar människor påverkar hur de bemöter dessa i samband med brott och att detta kan vara en faktor i påverkan på förtroende för att polisen agerar korrekt. Det skulle därför vara av värde att undersöka om det finns en signifikant påverkan mellan polisens attribution och medborgares förtroende för Polisen.

Vidare skulle även ytterligare faktorer som skulle kunna påverka attributionen av Polisen vara intressanta att undersöka. Hög grad av empati kan innebära en mindre risk för att begå ett attributionsfel. Hög stress kan istället ses som en riskfaktor till att begå ett attributionsfel. Det kan därför vara intressant att mäta hur dessa variabler empati/stress faktiskt påverkar inre och yttre attribution. Det finns även intresse av att se hur resultatet eventuellt påverkas av innehållet i vinjetterna. Exempelvis om man byter ut kvinnan till en man och av annan etnicitet.

Slutsats

Sammanfattningsvis har denna studie visat på att det är medborgarna, och inte polisen som begår det fundamentala attributionsfelet. Även om förtroendet för Polisen ökat de senaste åren finns ett värde i att hela tiden analysera vilka faktorer som ligger bakom medborgarnas upplevelse av Polisen för att synliggöra ytterligare områden att fokusera på i utvecklingsarbetet. Då resultatet visade att poliser i större utsträckning attribuerade situationsbundna faktorer snarare än personliga faktorer betyder det att polisen i högre utsträckning än medborgare tar hänsyn till situation. Detta trots att de själva beskrivit empati och förståelse för bakomliggande faktorer som försvårande i de fall de ska bedöma ett brott som begåtts. Fler studier som denna kan stärka argumentet att det bland medborgare behövs en ökad kunskap om och förståelse för attribution. Det kan leda till mindre generaliseringar om hur poliser beter sig i sin yrkesroll som en konsekvens av hur de dömer individerna de möter.

Referenser

Baumeister, R. F., Bratslavsky, E., Muraven, M., & Tice, D. M. (1998). Ego depletion: Is the active self a limited resource?. Journal of Personality and Social Psychology, 74, 1252-1265.

Brottsförebyggande rådet. (2019). Nationella trygghetsundersökningen 2019. Om utsatthet,

otrygghet och förtroende. (2019:11). Hämtad från:

https://bra.se/statistik/statistiska-undersokningar/nationella-trygghetsundersokningen.html

Bäcklin, E., Horgby, A., Lundgren, J., & Patel, E. (2018). Polisens arbete med

medborgarlöften: Fallstudier från fyra områden i Sverige. (2018:14). Stockholm:

Brottsförebyggande rådet.

Gilbert, D. T., & Jones, E. E. (1986). Perciever-induced constraint: Interpretations of self-generated reality. Journal of Personality and Social Psychology, 50, 269-280.

Gilbert, D., & Malone, P. (1995). The correspondence bias. Psychological Bulletin, 117, 21-38. doi:10.1037/0033-2909.117.1.21.

Gilbert, D. T., Pelham, B. W., & Krull, D. S. (1988). On cognitive busyness: When person perceivers meet persons percieved. Journal of Personality and Social Psychology, 55, 685-694.

Granér, R. (2004). Patrullerande polisers yrkeskultur. Lund: Lunds Universitet.

Green, T., & McClearn, D. (2010). The actor-observer effect as a function of performance outcome and nationality of other. Social Behavior and Personality, 1335-1344. doi:10.2224/sbp.2010.38.10.1335.

Hansen, E., Kimble, C., & Biers, D. (2001). Actors and observers: Divergent attributions of constrained unfriendly behavior. Social Behavior and Personality, 29, 87-104. doi:10.2247sbp.2001.29.1.87.

Heider, F. (1958). Psychology of interpersonal relations. New York: Wiley.

Håkansson, E. J. (2006). Empathy and viewing the other as a subject. Scandinavian Journal of

Psychology, 47, 399-409. doi:10.1111/j.1467-9450.2206.00521.x.

Jones, E. E. (1979). The rocky road from acts to dispositions. American Psychologist, 34, 107-117.

Jones, E. E., & Harris, V. A. (1967). The attribution of attitudes. Journal of Experimental Social

Psychology, 3, 1-24.

Jones, E., & Davis, K. E. (1965). From acts to dispositions: the attribution process in person perceptions. Advanced in Experimental Social Psychology, 2, 219-266.

Kelley, H. H. (1967). Attribution theory in social psychology. Nebraska Symposium on

Motivation, 15, 192-238.

Kubota, T. J., Mojdehbaksh, R., Raio, C., Brosch, T., Uleman, S.J., Phelps, A.E. (2014). Stressing the person: Legal and everyday person attributions under stress. Biological

Psychology, 103, 117-124.

Langdridge, D., & Butt, T. (2004). The fundamental attribution error. A phenomenological critique. Brittish Journal of Social Psychology, 43, 357-369.

Lewis, P. T. (1995). A naturalistic test of two fundamental propositions: correspondence bias and the actor-observer hypothesis. Journal of Personality, 63, 87-111.

Malmén, J., & Sörvåg, A. (2020). Medborgares upplevelse av mötet med trafikpolis. Kvalitativ inlämningsuppgift, Opublicerat.

McAuley, E., Duncan, T. E., & Russel, D. W. (1992). Measuring causal attributions. The revised causal dimension scale (CDSII). Personality and Social Psychology Bulletin 18, 566-573. doi:10.117770146167292185006.

Pascal, E. (2019). Being similar while judging right and wrong: the effects of personal and situational similarity on moral judgements. International Journal of Psychology 54, 188-196. doi:10.1002/ijop.12448.

Prytula, R. E., Whiteside, H. D., & Davidson, P. L. (1975). Police experience and attribution of personal responsibility. Psychological Reports, 37, 1346-ff.

Ross, L. D. (1977). The intuitive psychologist and his shortcomings: Distortions in the attribution process. I L. Berkowits (Ed.), Advances in Experimental Social Psychology.

10, 174-221

SFS 2014:1104. Polisförordningen. Stockholm: Justitiedepartementet.

Sunshine, J., & Tyler, R. T. (2003). The role of procedural justice and legitimacy in shaping public support for policing. Journal of the Law and Society Association , 37, 513-548. Tyler, T. R., Jackson, J., & Bradford, B. (2013). Psychology of procedural justice and

cooperation. I G. W. Bruinsma (Red.), Encyclopedia of Criminology and Criminal

Justice (ss. 4011-4034). New York: Springer. doi:10.1007/978-1-4614-5690-2_64.

Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet

Quattrone, G. A. (1982). Overattribution and unit information: When behavior engulfs the person. Journal of Personality and Social Psychology, 42, 593-607.