Hälsa och samhälle
Polisens Tystnadskod
ÖVERSIKT KRING YRKESKULTURELLA
NORMER OCH SANKTIONER OCH DESS
FÖLJDER INOM DEN SVENSKA
POLISORGANISATIONEN
Författare:
Carl Gelin
The Police Code of
Silence
OVERVIEW ABOUT THE
PROFESSION-CULTURAL NORMS AND SANCTIONS AND ITS
CONSEQUENCES IN THE SWEDISH POLICE
ORGANIZATION
WRITER:
CARL GELIN
Abstract
Denna uppsats kommer övergripande beskriva fenomenet tystnadskod inom specifikt den svenska polisen. För att kunna göra detta måste bakomliggande faktorer så som det kollegiala kollektivets betydelse inom polisen först beskrivas liksom vissa organisationsinterna motsättningar som gett upphov till
tystnadskoden. Uppsatsen kommer även med hjälp av utkast från bland annat nyhetsmedier belysa hur denna tystnadskod yttrat sig i praktiken och vilka följder detta fått. Tystnadskoden är ett fenomen som har skapats ur det kollegiala
kollektivet och fyller till viss del funktion som social kontroll inom kollektivet. Men också rättsligt. Det är sällsynt att åtal väcks mot poliser liksom lika sällsynt att poliser får några disciplinära påföljder när överträdelser begåtts. Svensk polisforskning är eftersatt internationell motsvarighet varför den svenska litteraturen är relativt knapphändig inom området med ett fåtal undantag. Få forskare som belyst tystnadskoden har belyst vilka indirekta följder den kan få utanför det kollegiala kollektivet liksom utanför polisorganisationen vilket måste tas hänsyn till när man studerar fenomenet tystnadskod.
Nyckelord: code of silence, kollektiv, kollegial, poliskultur, polisvåld, police misconduct, tystnadskod, yrkeskultur
Innehållsförteckning
1. Inledning – s. 3
2. Begreppsdefinitioner – s. 4 3. Syfte – s. 5
4. Problemformulering & frågeställningar – s. 5 5. Avgränsningar – s. 7
6. Disposition – s. 7 7. Metod – s. 8 8. Teori – s. 9
9. Lagstadgan kring polisen arbete – s. 11 9.1 Straff och ansvarsfrihet – s. 11
9.2 Polislagen – s. 13
10. Resultat & Analys – s. 15 10.1 Kollektivets betydelse – s. 15 10.2 Revirtänkande och rivalitet – s. 16 10.2.1 Göteborgskravallerna – s. 17
10.3 Skepsis om ledarskapet – en följd av rivaliteten – s. 18
10.4 Omorganisationer – bidragande faktor till ökat missnöje – s. 19 10.4.1 Ökad arbetsbörda – följd av omorganisationer s. 20
10.5 Tystnadskod – en följd av den kollegiala solidariteten – s.20 10.6 Sanktioner – ett straff vid brott mot tystnadskoden s. 21 10.7 Polisen i medierna – s 22
10.7.1 Underhållningens polis – s. 22 10.7.2 Nyheterna granskar polisen s. 23 10.8 Förtroendet för polisen – s. 25 11. Slutord och diskussion – s. 27 12. Framtida forskning – 29 13. Referenser – s. 30
1. Inledning
Nedan följer några citat som exempel på hur tystnadskoden kan ta sig i form, och vilka följder den kan få;
”(…) Det kan tyckas förvånande att erfarna poliser inte uppmärksammar att det pågår en misshandel i den hiss som de åker i. (…) En facklig företrädare uttryckte att "man blir förvånad av att alla knöt skorna samtidigt (…)”
(Granér 2004, s.190).
”(…) - Vi lärde oss snabbt konsten att skriva oss fria, berättar Michael Lundh. Vi anpassade alltså våra rapporter efter vad lagarna krävde. Sanningen var mindre viktig. Om någon blev anmäld, då snackade vi ihop oss och lade fram en samstämmig men falsk historia. Jag - och många med mig - ljög inför internutredarna och vittnade falskt inför domstolen. Det var rutin. (…)” (DN artikelserie, 2005-02-10).
”Enligt den nya åklagaren i fallet dog Johan Liljeqvist av en kräkning på
sjukhuset – inte av polisens våld. Därför har han lagt ner förundersökningen. Men Ekots granskning visar att åklagaren Björn Ericson inte bara missförstått
rättsläkarens yttrande, han har också hittat på en helt egen dödsorsak som avfärdas av experterna i utredningen.”
(Sveriges Radio Ekot, 27 april 2010).
I denna uppsats gällande yrkeskulturella drag inom svensk polis avser jag inte skapa en representativ definiering gällande hur poliser i allmänhet agerar och resonerar. Denna kvalitativa uppsats som utgår från tidigare, främst kvalitativ, forskning avser inte ge några statistiska mått över polisens yrkeskulturs
omfattning. De mönster som konstaterats inom polisen är tillräckligt utbredda för att tas på allvar utan statistiska data. Vidare fokuserar denna avhandling i första hand på kontroversiella mönster inom polisen. Exempelvis hur den interna yrkeskulturen inte sällan ter sig hamna i konflikt med den offentliga debatten och inte minst den officiella polisorganisationens lagstadgade regelverk.
Nackdelen när man studerar yrkeskulturer är att de i regel definieras av upplevelser och känslor och därmed kan te sig ses som tämligen abstrakta fenomen. Vidare är det ett fenomen som är svårt att konvertera till kvantitativa arbetsmetoder. Eftersom studerandet av yrkeskulturer ofta bygger på individers upplevelser och känslor kan det vara svårt att få en objektiv bild av fenomenet. Ett sådant fenomen som uppkommit ur yrkeskulturen är tystnadskoden.
Tystnadskoden fyller en funktion som en form av social kontroll internt inom polisorganisationen och yttrar sig i flera former. Eftersom polisens yrke innehar en unik karaktär fungerar tystnadskoden även som ett visst skydd då polisarbetets oförutsägbara natur gör det ofta svårt att genomföra detta helt i enlighet med lagstadgan. Men tystnadskoden fungerar även omvänt och kan skapa interna motsättningar och rivaliteter myndigheter emellan liksom mellan polismän och polisledning. En rivalitet som kan få ödesdigra följder.
Följderna för denna tystnadskod uppmärksammas sällan utöver de interna följderna, även det en följd av just tystnadskoden. Således genomsyrar denna tystnadskod huvuddelen av polisorganisationen.
2. BEGREPPSDEFINITIONER
Kulturbegreppet är ett begrepp saknar en konkret definition och har fått olika meningsinnebörder inom olika forskningsområden. Kulturbegreppet i sig kommer huvudsakligen från forskningen kring företagskulturer i framgångsrika företag i framförallt USA och Japan under 80-talet (Alvesson (57-58).
Sedan dess har begreppet fått många olika definitioner.
Högre befattningshavare i organisationer influerar alltid kulturen – de betonar vad som är viktigt och vad som inte är det och påverkar ramarna för hur företagets värld ska förstås. Organisationer som i hög grad styrs med budget och kalkyler kan utveckla och reproducera en kultur som lägger stor vikt vid det mätbara och normer kring dessa.
Mats Alvesson (2009) citerar Frost et al. (1985) när han definierar begreppet enligt följande:
”Att tala om organisationskultur tycks vara detsamma som att tala om hur viktigt det är för människor med symbolik – med ritualer, myter, berättelser och legender – och om hur man skall tolka händelser, idéer och erfarenheter som påverkas och formas av de grupper de ingår i.”
Rolf Granér (2004, s. 24) föredrar att beskriva kulturbegreppet mer i enlighet med Clifford Geertz (1973) där han skapat en metafor över begreppet och översatt det enligt följande;
”… kultur kan bäst ses… som en uppsättning kontrollmekanismer … planer recept, regler, instruktioner (det som datoringenjören kallar ”program”) – som styr beteendet.”
Granér (2004) citerar Van Maanen & Barley (1984) som ger en annan definition över kulturbegreppet;
”En grupp människor som anser sig engagerade i samma slags arbete, vars identitet kommer från arbetet, som delar med varandra en uppsättning värden, normer och perspektiv som överförs på men sträcker sig längre än till
arbetsrelaterade frågor, och vars sociala förhållande smälter samman arbete och fritid.”
Granér bygger vidare på detta och menar att för att identifiera en yrkesgemenskap krävs relativt tydliga gränser gällande tillhörighet och utanförskap och att det är kollektivet som själva definierar sina egna gränser (s. 28).
I denna uppsats har jag dock valt att definiera begreppet yrkeskultur enligt Christianson & Granhag (2004) som i sin avhandling Polispsykologi beskriver begreppet, om än snarlikt tidigare nämnda definieringar, mer som vissa mönster av tänkande och arbetssätt. Mönster som ofta inte motsvarar de officiella direktiv
Christianson & Granhag exemplifierar dessa mönster med att poliser självständigt skaffar sig handlingsfriheter utöver den lagstadgade befogenheten, att det finns en starkt präglad syn på vad som är ”riktigt polisarbete” vilket betonas av tjuvjakt och då särskilt under dramatiska former, vidare att det görs en kategorisering gällande samhället i ”respektabla” och ”busar”. Utöver detta ges också exempel som den solidaritet bland kollegor som konstaterats gentemot både omvärlden och chefer (alltså – det inom polisen präglade tänket ”vi” och ”dom”) (ibid, s.37). I uppsatsen kommer ordet ”polis” nämnas upprepade gånger i olika tempusformer och då huvudsakligen syfta på de patrullerande närpoliserna/ordningspoliserna som erhållit polisutbildning på polishögskola men som inte innehar chefsposition. Med ordet ”ledningen” avses chefskedjan från turlagschef upp till
rikspolisstyrelsen. I vissa fall även den politiska ledningen i form av
justitiedepartementet, riksdag och regering, dock kommer dessa att nämnas specifikt vid sådant fall.
Med ordet ”myndigheter” avses i första hand de polismyndigheter som finns runt om i landet. I vissa fall inkluderas även Säpo, detta nämns i sådant fall.
3. SYFTE
Syftet med uppsatsen är att ge läsaren en övergriplig men kritisk insikt kring yrkeskulturen inom polisen liksom vilka likheter den kan ha med yrkeskulturen inom exempelvis kommersiella företag men också varför yrkeskulturen inom polisen är unik på många avseenden. Särskilt unikt för polisen är den starkt etablerade tystnadskoden som ter sig ha en stark prägel på det kollegiala kollektivet inom polisorganisationen. Uppsatsens syfte är således att förklara tystnadskoden som ett fenomen som skapats av polisens yrkeskultur varför yrkeskulturen måste beskrivas innan tystnadskoden kan belysas. Men också ge läsaren en övergripande uppfattning om tystnadskodens omfattning och slutligen ge läsaren en övergripande uppfattning gällande vilka praktiska följder
tystnadskoden får.
4. PROBLEMFORMULERING &
FRÅGESTÄLLNINGAR
Inom polisen har det iakttagits en så kallad yrkeskultur. Forskare har konstaterat hur denna yrkeskultur genomsyrar och präglar polismännens arbetsvardag likväl som den tycks prägla polisledningens beslutstagande i lika stor grad. En
nyckelfunktion för yrkeskulturen är den så kallade tystnadskoden som konstaterats bland polisorganisationer världen över, inte minst Sverige. Tystnadskoden har fått en stark prägel på hur polisarbetet genomförs och hur regler och lagar efterlevs, för att inte nämna vilka följder som utdelas när en individ bryter tystnadskoden.
Det kollegiala kollektivet inom polisen spelar således en stor roll för
medborgare, ibland felaktigt drabbade sådana, får ingen chans till upprättelse när de blivit utsatta för polisers överträdelser. Men även de poliser som har
civilkurage nog att ändå genomföra en anmälan mot en kollega som begått någon form av överträdelse riskerar en mängd olika, främst kollektiv-relaterade och subjektiva, bestraffningar.
Huvudfrågan för uppsatsen är;
Hur påverkar den organisationsinterna tystnadskoden polisens arbetssätt?
Tystnadskoden inom polisen är starkt etablerad inom organisationen och präglar starkt det kollegiala kollektivet. Frågan avser ge läsaren en övergriplig
uppfattning på vilket sätt denna tystnadskod påverkar den dagliga verksamheten inom polisen.
För att kunna besvara denna fråga måste jag först besvara ett antal bakomliggande frågor och begrepp. Frågor som kan hjälpa mig besvara uppsatsens huvudfråga är således;
Vad innebär en tystnadskod inom polisen?
Frågan avser förklara begreppet och vilka former denna tar inom polisyrket.
Varför en tystnadskod?
Frågan avser ge läsaren en övergriplig uppfattning om hur tystnadskoden kan motiveras och vilken funktion den fyller samt vilka bakomliggande faktorer som gett upphov till tystnadskoden.
5. AVGRÄNSNINGAR
Uppsatsen kommer inte att uteslutande fokusera på poliser som begår tjänstefel och heller inte uteslutande polisvåld. Bägge delarna kommer dock belysas och beskrivas i samband med yrkeskulturen men det kommer alltså inte vara uppsatsens fokus då en yrkeskultur varierar utöver detta.
Jag kommer heller inte belysa ämnet ur ett genusperspektiv. Det hade kunnat vara av intresse att belysa exempelvis kvinnosynen och synen på exempelvis homo-/bi-/trans sexuella personer då detta är en högst aktuell politisk debatt kring samtliga myndighetsyrken liksom i Försvarsmakten. Men då yrkeskulturen generellt tycks prägla även dessa individer anser jag inte kön eller sexuell läggning skilja sig nämnvärt när det gäller vilken form yrkeskulturen tar sig i uttryck.
6. DISPOSITION
Efter den metodologiska och teoretiska redogörelsen inleds uppsatsen med ett avsnitt där jag redogör för, de för uppsatsen relevanta, lagarna som ska styra polisarbetet. Sedan går jag vidare till analysen där jag inleder med kollektivets betydelse inom polisyrket och de vanligaste normerna som styr kollektivet. Detta kapitel är grundläggande för efterkommande kapitel.
Följer gör ett kapitel om polisledningens revirtänkande samt rivaliteten
myndigheterna emellan och hur detta resulterar i ett bristfälligt ledarskap. Sedan går jag över till att beskriva hur detta bristfälliga ledarskap i sin tur skapar misstro och skepsis mot ledningen från polismans nivå. Då har jag visat på ett tydligt missnöje och en tydlig solidaritet inom polisen generellt.
Sedan går jag vidare och beskriver hur omorganisationer, som i sin tur leder till ökade arbetsbördor inom polisen, bidrar till att i vissa fall skapa mer missnöje. Vidare har jag beskrivit den tystnadskod som finns inom polisen, som en följd av den tidigare nämnda kollegiala solidariteten som i sin tur är till viss del en följd av ett ökat missnöje. Det jag vill peka på är att solidariteten sträcker sig även utöver den gentemot ledning.
Därefter har jag beskrivit de sanktioner som följer om en individ bryter tystnadskoden, dvs. en form av normstyrt ”straffsystem”. Efter detta följer ett kapitel om hur polisen återspeglas i underhållnings- och nyhetsmedierna. I kapitlet gällande underhållningsmedierna har jag beskrivit hur poliser anammat bilden av poliser som återfinns filmer och tv-serier och hur dessa fått definiera polisernas bild av vad som är ”riktigt polisarbete” – dvs. vilka larm som prioriteras respektive ignoreras.
I efterkommande kapitel beskrevs främst hur tystnadskoden liksom vissa normer som rör det kollegiala kollektivet har tett sig i praktiken ute i samhället
Avslutningsvis beskrivs sammanfattningsvis hur förtroendet för polisen påverkats av dessa händelser. Uppsatsen avslutas med en slutdiskussion där jag redogör för om frågeställningarna besvarats samt förslag till fortsatt forskning.
7. METOD
LIITERATURSTUDIE
Litteraturen i denna uppsats består av vetenskapliga artiklar, utkast från nyhets artiklar när detta varit lämpligt, avhandlingar, forskningsböcker och statliga offentliga utredningar. Insamling av litteraturen har gjorts genom sökningar i databasen google scholar – en databas för vetenskapliga artiklar och tidsskrifter – med åtkomst från Malmö högskolas bibliotek. Internationella vetenskapliga artiklar har hittats genom sökord som police culture, rotten apples, bad barrel, rotten orchards, rotten orchards police, police apples, police barrel och police corruption, kultur polis, polis tystnadskod. Ett tusental träffar hittades vid så gott som samtliga sökningar med undantag från sökningar gjorda på svenska där sökresultaten gav betydligt färre träffar – som högst ett hundratal. Därefter valde jag att ytligt läsa igenom inledningen och/eller abstracten på de första 15-25 förslagen varpå jag slutligen valde ut 5-10 artiklar som jag läste igenom noggrannare varvid jag använde mig av det innehåll jag fann relevant för
uppsatsens ämne ur de artiklar jag fann tillräckligt relevanta. Huvuddelen av den svenska litteraturen har hittats genom Libirs – den nationella bibliotekskatalogen. Utöver detta har jag även haft kontakt med Kina Pohjanen – grävande journalist vid Upplandsnytt som med kollegan Alexander Gagliano gjorde ett större reportage om polisvåld och hur det hanteras internt inom organisationen. Kina Pohjanen har i sin tur gett mig tips på litteratur. Genom henne fick jag även kontakt med Rolf Granér – psykolog och polisforskare som undervisat bland annat vid polishögskolan i Växjö. Granér bistod mig med visst material, bland annat sin egen avhandling ”Patrullerande polisers yrkeskultur” och en bibliografi över svensk polisforskning från 2009. Utöver detta har jag även fått hjälp av min handledare Marie Torstensson-Levander som pekat mig i rätt riktning.
Jag har även sett till vad forskare hänvisat till för litteratur och i vissa fall använt mig av deras källor. Vidare har jag fått viss hjälp av polishögskolans bibliotek i Solna i Stockholm med viss litteratur. Slutligen har jag varit på biblioteken Orkanen och Hälsa & samhälle tillhörande Malmö högskola samt
Universitetsbiblioteket i Lund och Social- och beteendevetenskapliga biblioteket i Lund. Där har jag letat igenom hyllor som behandlat ämnen som jag funnit
relevanta. Sådana ämnen har varit; kriminologi, samhällsvetenskap, rättsvetenskap, polisväsen, psykologi, sociologi samt ledarskap.
8. TEORI
När det kommer till yrkeskulturer, även känt som organisationskulturer, är det tre kända teorier som vanligen appliceras. Dessa tre teorier har tett sig passa in tämligen väl på just polisyrkets yrkeskultur. Ingen svensk översättning kommer att göras gällande namnen på teorierna. Teorierna är kända vid namnen: Rotten Apples, Bad Barrel samt Rotten Orchards och de kommer att förklaras sammanfattningsvis i detta kapitel.
ROTTEN APPLES
(Mikro-nivå)
När olika former av fel, tjänsteöverträdelser eller rent av brott har begåtts inom polisen läggs ansvaret vanligen på ett få enskilda ”rötägg”, så att säga ruttna individer eller rotten apples (Newburn 1999). Dessa korrupta poliser anses, enligt teorin, inte vara representativa för övriga organisationens normer. Teorins
utgångspunkt är alltså individen som ensam felande och ensam ansvarig. Teorin menar vidare på att orsaken till individens felande kan bero på otydliga regler kombinerat med ett, i detta fall yrkeskulturellt, belöningssystem som till viss del oavsiktligt uppmuntrar till överträdelser (Jacob & Levitt 2003, s.843).
Newham (2002) pekar på att en vanlig orsak till att dessa ”rotten apples” finns kan vara dels massrekrytering, vanligast förekommande i USA. Med det menar
Newham att vissa individer som söker sig till polisyrket, inte av yrkesmässiga skäl, utan gör det av skäl så som status, tillgång till vapen, makt eller helt enkelt för att de är i behov av ett jobb.
Teorin har dock mött kontinuerlig kritik från forskare som menar på att det vanligen är ett sätt för ledningen att lägga ansvarsbördan på den enskilde polisen och på sådant sätt antingen komma undan allt ansvar själv eller slippa intern problematik så som ökad insyn av interna utredningar men även utomstående organ liksom man vill slippa skuldbeläggning från medialt intresse.
Teorin har dock sina fördelar då den belyser och lyfter fram verkligheten att det faktiskt finns de individer som är mer benägna än andra att te sig korrupta och faktiskt aktivt begår brott av olika psykologiska och personliga anledningar (Newham 2002).
BAD BARREL
(Meso-nivå)
Teorin menar på att det är organisationen i sig (som utgör the barrel – tunnan – som omger the apples) är grunden för korruptionen eller/och de korrupta
individerna. De korrupta individerna skapas och formas väl inne i organisationen. Individerna är alltså, enligt Bad Barrel teorin, inte korrupta från början utan blir det som en följd av en redan innan korrupt organisation (Newburn 1999, s.15). Likväl menar teorin att en korrupt individ sällan agerar på eget bevåg utan hellre i samförstånd med andra korrupta individer – korruptionen är alltså en
ROTTEN OCHARDS
(Makro-nivå)
Denna teori går steget längre än de tidigare två och är en sorts vidareutveckling av de två föregående. Rotten Orchards teorin lyfter fram hela rättssystemet inklusive politiken som till viss del korrupt (Dean Bell & Lauchs 2010, s.207). Punsch (2003) konstaterar detta och menar även han att korruptionen eller det avvikande beteendet, enligt Rotten Orchards teorin, har blivit systematiskt. Alltså att
korruptionen genomsyrar det formella systemet systemet från polisorganisationen, rättssystemet, till den bredare socio-politiska konexten – och till de informella systemen för avtal, uppmuntran och samförstånd mellan korrupta poliser gällande hur man ska organisera, genomföra och dölja eller bortförklara korruptionen (Punsch 2003, 172). Punsch menar vidare på att denna teorin illustrerar vad de två föregående teorierna inte räcker till för – processen som olika institutioner inom systemet påbörjar i ett led att skydda sig självt när allvarlig korruption föregår (ibid).
9. TEXTERNA SOM SKA STYRA PRAKTIKEN
Detta kapitel är nästan uteslutande tillägnat polislagen. Polislagen är den lag som, utöver de sedvanliga lagarna inom exempelvis straffrätt m.m., i särlag ska styra polisens arbete och arbetssätt. Avsikten med detta kapitel är att läsaren ska få en grundlig förförståelse för polisens förhållanderegler samt, i vissa fall, vilka rättsliga följder de bör erhålla vid överträdelser eller dylika handlingar. Vid analysen ska läsaren, vid behov, kunna gå tillbaka till detta kapitel för att kunna reflektera kring huruvida yrkeskulturens sätt att styra polisens arbetssätt skiljer sig från lagstadgan.Men avsikten är också att visa på att lagen ger en hög grad frihet och lämnar mycket upp till polismans personliga tolkning, varför lagen i vissa avseenden kan upplevas till viss del abstrakt och generell.
Vidare kommer jag inte att redogöra för hela polislagen, utan hellre det jag anser mest relevant för uppsatsens ämne, varför det kan upplevas att vissa paragrafer utelämnats. Vissa paragrafer som kunnat vara relevanta till viss del för uppsatsen har utelämnats för att kapitlet inte ska förlora värde genom att fastna i detaljer. Jag har dock valt att inleda kapitlet med att sammanfattningsvis redogöra för polisens straffansvar och tillika ansvarsfrihet.
9.1 STRAFF OCH ANSVARSFRIHET
Annika Norée, Juris Doktor, docent och universitetslektor i straffrätt vid
Stockholms universitet, har i sin avhandling ”Laga befogenhet” (2000) förklarat den svårtolkade gråzonen gällande polisiär våldsanvändning, och vilka problem denna kan skapa. Stor fokus har lagts vid rättspraxis kring den polisiära
våldsanvändningen.
Hon uppmärksammar bland annat tre omständigheter hon anser viktiga att ta i beakt vid bedömningar gällande ansvarsfrågan.
För det första behandlas tjänstemän ur den offentliga sektorn, däribland poliser, av ett särskilt straffansvar (Norée 2000, s.301). Det innebär att ansvar i betydande omfattning kan utkrävas, men också för handlingar som inte faller under allmänt åtal (ibid).
För det andra innehar offentliga tjänstemän ett särskilt disciplinansvar. Vidare kan en fällande dom i domstol utgöra en oberoende grund för uppsägning eller
avskedande. Således kan ett ingripande mot en polisman göras även med arbetsrättsliga medel (ibid).
För det tredje gäller särskilda regler kring skadeståndsansvar för skador som uppkommer som följd av myndighetsutövning. Av dessa särskilda regler framgår att staten har ett relativt vidsträckt ansvar för skador som uppkommer i samband med ett polisingripande, medan utrymmet för att tilldela en polisman
skadeståndsansvar ter sig mer begränsat (ibid).
till ansvar för ett allmänt brott. Utöver de rättsliga följderna riskerar denne även att stå still svars för tjänstefel alternativt grovt tjänstefel genom PAN – Polisens AnsvarsNämnd. Det kan i allvarligare fall leda till uppsägning eller avskedande (ibid, s.320)
Paradoxalt till detta åtnjuter polis en relativt stor grund av ansvarsfrihet. Norée sammanfattar detta något grovt med en objektiv och en subjektiv
ansvarsfrihetsgrund.
Norée (2000) sammanfattar den objektiva sidan med att förklara att om en
objektiv ansvarsfrihetsgrund föreligger, innebär det att gärningen inte är brottslig. Gärningsmannen ska heller inte åtalas, och om åtal ändå väcks ska detta ogillas. Och eftersom gärningen inte utgör något brott är även ansvar för medverkan uteslutet eftersom det inte finns något brott att medverka till (ibid, s.136). Exempel på handlingar som faller in under objektiv ansvarsfrihetsgrund kan vara nödvärn, nöd och laga befogenhet (ibid, s.137).
Enligt den objektiva sidan går gärningsmannen fri från ansvar även om han inte kände till att en ansvarsfrihetsgrund förelåg. En polisman som använt våld som objektivt sett är motiverat ska då alltså gå fri från ansvar oavsett om denne övervägt saken eller inte (ibid s.134).
Den subjektiva sidan ansvarsfrihetsgrunden innebär således att gärningen inte ska medföra ansvar för gärningsmannen, men att gärningen fortfarande utgör ett brott. Alltså kan medverkandeansvar drabba någon annan utöver gärningsmannen. Detta motiveras av att varje medverkande är en självständig gärningsman och således ansvarig för dennes egna handlingar, oberoende av vad övriga inblandade gjort. Kan gärningsmannen dock åberopa en objektiv ansvarsfrihetsgrund ska denne inte åtalas och åtalet således ogillas (ibid, s.136).
Enligt den subjektiva sidan hör att gärningsmannen går fri från ansvar för uppsåtligt våld om denne felaktigt trodde att förhållandena var av sådant slag att en ansvarsfrihetsgrund förelåg (ibid, s.134).
Exempel på handlingar som faller in under subjektiv ansvarsfrihetsgrund kan vara Straffrättsvillfarelse (Egen tolkning: En olaglig handling som någon gör sig
skyldig till i tron att handlingen är laglig, ska inte medföra straffansvar för denne om missförståndet berodde på att fel förekommit vid kungörandet av den
straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig), förmans befallning och excess (kan i denna kontext tolkas som överdrivet våld) (ibid, s.137).
När en polis ställs inför polisens ansvarsnämnd (PAN) riskerar denne som regel ett antal olika följder enligt följande;
* Avsked eller uppsägning (skiljande från anställning) * Avstängning
I regel frias en polisman helt från påföljder om förseelsen anses ringa (PAN2009). 9.2 POLISLAGEN (SFS 1984:387)
1 § POLISVERKSAMHETENS ÄNDAMÅL
Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning, och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänhetens skydd och annan hjälp.
2 § POLISEN UPPGIFTER
Till polisens uppgifter hör att
1. Förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten,
2. Övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat,
3. Bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, 4. Lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,
5. Fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.
7 a § FÖRFLYTTNING
En arbetstagare som är anställd vid Rikspolisstyrelsen för arbete i polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet får förflyttas till en annan statlig anställning enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. En arbetstagare som är polisman får därvid endast förflyttas till en annan anställning som polisman.
Förflyttning enligt första stycket till en anställning hos en myndighet inom något annat verksamhetsområde får ske endast om arbetsuppgifterna är likartade eller arbetstagaren med hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställningen.
8 § ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR POLISINGRIPANDEN
En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.
Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket.
10 § ANVÄNDNING AV VÅLD
En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om
2. Någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,
3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,
4. Polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning, eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,
5. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel eller skall kontrollera ett fordon eller ett fordons last,
6. Polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i
myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid en exklusiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller
7. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld.
I fall som avses i första stycket 4 och 6 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.
3 § SAMVERKAN MED ANDRA MYNDIGHETER OCH ORGANISATIONER
Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna. Samarbete skall också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör
polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om
förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem.
10. RESULTAT & ANALYS
10.1 KOLLEKTIVETS BETYDELSE
Polisen är givetvis inte unik som organisation där kollektivet spelar viktig roll. Men unikt för polisen är, vilket kommer belysas vidare i detta kapitel, karaktären yrket har. Poliser kan mötas av en mängd olika situationer inom arbetet och de innehar relativt oförutsägbara uppgifter att lösa vid varje situation. Detta medför nästan ett krav på absolut tillit till kollegan eller kollegorna i alla situationer. Med detta beroende i åtanke kommer jag i detta kapitel beskriva varför kollektivet spelar sådan stor roll i polisarbetet. Detta kapitel har även syfte att ge läsaren en grundläggande förståelse för vad som beskrivs i kommande kapitel.
Kulturen inom polisen präglas av ett normsystem som syftar till att undvika konflikter kollektivets medlemmar emellan och på samma gång drar tydliga gränser i förhållandet till omvärlden. Detta visar tydligt på arbetslagets betydelse för arbetets utförande likväl som för det personliga välmåendet för den enskilde polisen (Granér 2004).
Granér beskriver hur ett kollektiv inom polisen får makt över sina medlemmar när medlemmarna upplever det som angeläget att tillhöra kollektivet. Men likväl är det kollektivet som avgör vilka som får tillhöra det. Gruppsammanhållningen kräver en viss typ av likasinnade individer därmed. Priset den enskilde polisen får betala för att tillhöra gruppen är ofta att göra avkall på sin egen frihet (Granér, s.62).
Det har berättats av poliser vikten att bli accepterad av andra poliser. Det
Samtidigt som det är ett uttryck för gemenskapen är det en form av social kontroll – det finns ofta en omfattande ömsesidig personkännedom men framförallt finns en åsikt om hur vederbörande är som polis. En uppfattning som i regel anses uppfattas av de flesta kollegor (ibid, s.63).
Granér refererar till egna informanter när han beskriver att det oftast inte behövs några påtagliga maktmedel för att yngre poliser ska socialiseras in i kollektivet – det räcker oftast med att kollektivet framstår som en tillräckligt attraktiv grupp att tillhöra för att nybörjaren ska vara angelägen om att bli accepterad (ibid, s.67). Knutsson (2001) är av liknande uppfattning Granér (2004) och skriver att i ett turlag eller arbetslag, när dessa inte löser uppgifter i ”fältet”, går emellertid stora mängder energi och uppmärksamhet åt till att få egna sociala behov tillfredställda inom gruppen. Det mest grundläggande behovet är som nämnt att bli accepterad av kollektivet – ”en i gänget”. För att bli detta måste individen ställa upp på de villkor som den aktuella gruppen kräver av sina medlemmar. Men att bli accepterad av gruppen ger inte automatiskt ”evigt medlemskap” i gruppen. Tillhörigheten kan hela tiden ifrågasättas (Knutsson 2001, s.114).
Ser man det ur en social psykologisk aspekt får man en mer grundläggande bild av kollektivets betydelse. Christiansson & Granhag (2004) drar paralleller till sekter när de förklarar hur sekter ofta gör mjuka närmanden till potentiella medlemmar och man erbjuder värme och inte minst social identitet – får individer att känna sig betydelsefulla och speciella (ibid, s.90).
Allteftersom tiden går höjs också kraven för att medlemskapet och den sociala statusen ska tillåtas bibehållas. Kollektivet ställer högre krav på engagemanget från individen. Eftersom kollektivet då utgör en avgörande roll för medlemmens liv gör denne allt för att uppfylla dessa krav. Den höjda kravnivån för att bli förbli accepterad spelar i sin tur en viktig socialpsykologisk roll – tillhörigheten ter sig mer exklusiv och lockande. Men när så mycket av en individs liv, känslor och tid har investerats i gruppen blir det också psykologiskt besvärligt, ibland närmast omöjligt att dra sig ur kollektivet. Mycket ofta vill eller vågar en individ heller inte bryta med kollektivet (Chrisitansson & Granhag 2004, s.90).
Inte helt olikt men aningen mildare gruppberoende kan utvecklas i ett
poliskollektiv. Historier påminnande den om den socialpsykologiska aspekten av sekten har uttryckts framförallt inom piketstyrkor inom polisen;
”(…) - Jag såg samma mekanismer i de där (kriminella ungdoms)gängen som i polispiketen. Killarna såg upp till den tuffa ledaren, ingen vågade sticka ut och gruppens regler var viktigare än landets lagar” (citat, Michael Lundh, före detta piketpolis ur Stockholmspiketen, se Världen idag 2010-04-19 eller DN 2005-02-10).
Christiansson & Granhag (2004) menar dock inte att detta är en given utveckling enbart för kollektivets skull. Dessa kollektiva identiteter kan samspela på ett värdefullt sätt med den egna personliga identiteten. Människor upplever både en tillhörighet till en grupp, en förankring i samhället och samtidigt en känsla av att vara unik som person. Men ibland går individer totalt upp i gruppen och anpassar sig helt efter denna och det personliga norm- och värderingssystemet försvinner. Detta kallas avindividualisering och kan uppstå i alla gruppbildningar, även de av mer bristfällig karaktär. Detta innebär sammanfattat att det egna normsystemet begränsas och kollektivet får styra beteendet istället (ibid, s.91).
10.2 REVIRTÄNKANDE & RIVALITET
Detta kapitel kommer nästan uteslutande bestå av utkast från Eric Rönnegårds avhandling ”Kris i ledningen för svensk polis” (2008). Jag motiverar detta med att avhandlingen är fördelaktig för ändamålet då den uteslutande belyser problem på ledningsnivå inom svensk polis på ett sätt som till min vetskap inte berörts lika genomgående av andra forskare. Jag finner det fördelaktigt för att framhäva de kritiska aspekter som Rönnegård belyst i sin avhandling, sådant som ofta präglar polisverksamhetens vardag, men också i kritiska situationer som ”särskild händelse”.
Liknande mönster som de Rönnegård beskriver har konstaterats av andra polisforskare så som Holgersson (2007) och Granér (2004).
En särskild händelse innebär att en händelse som har inträffat eller ska inträffa inom en viss framtid är så allvarlig eller omfattande att ordinarie tjänstgörande personalen och organisationen inte anses räcka till för att kunna lösa uppgiften. Rutinen är att en särskild enhet ska organiseras på ett specifikt sätt och i ledas i särskild ordning av en polischef som har en särskild stab under sig (Rönnegård 2008, s.33). Exempel på sådana händelser kan vara polismorden i Malexander 1999, EU-toppmötet i Göteborg 2001, polismordet i Linköping 2007 eller mordet
Revirtänkande har länge förekommit inom svensk polis och oftare än vad som är allmänt känt fungerar inte, alternativt aktivt motarbetas, samverkan mellan olika polismyndigheter (Rönnegård 2008, s.53).
I Sverige finns 21 självständiga polismyndigheter samt Rikspolisstyrelsen. Polismyndigheterna anser sig självständiga, särskilt de största, vilket föder en form av rivalitet myndigheterna emellan (ibid, s.56). De vill inte bli styrda av någon annan än sig själva – i synnerhet inte av Rikspolisstyrelsen – heller vill man inte låta sig representeras av kollegor från andra polismyndigheter än den egna (ibid).
Samverkan mellan de olika polismyndigheterna i landet har länge varit en svårighet och problemet har blivit en del av yrkeskulturen vilket är ett allvarligt hinder för polisverksamheten (ibid, s.57). Rönnegård menar att dessa svårigheter går decennier tillbaka inom polisorganisationen och menar vidare på att problemet har funnits så länge att det har blivit en del av den svenska modellen för hur polisverksamhet bedrivs (ibid). Modellens fortlevnad förutsätter att den accepteras eller åtminstone till stor mån tolereras av ledningen för svensk polis. Det betraktas som något närmast naturligt vilket medför att framförallt högre chefer får svårt att samverka (ibid, s.53).
I syfte att illustrera hur allvarligt problemet är och hur det yttrar sig har jag som exempel valt;
10.2.1 ”GÖTEBORGSKRAVALLERNA”
EU-toppmötet i Göteborg 2001 där dåvarande ordförande i den operativa förberedelsegruppen, Håkan Jaldung, sades vara en närmast oförsonlig motståndare till samordnad planering styrd från Rikspolisstyrelsen. Under
förberedelserna inför EU-toppmötet ska Jaldung ha vägrat samverka och ta till sig av synpunkter/råd från Säpo, Rikskriminalen, Stockholmspolisen, Skånepolisen och andra myndigheter. Bland andra Säpo hade under en längre tid försökt få Jaldung att ta till sig av de skarpa hotbildsbedömningar som gjorts. Ett
”värstascenario” som Säpos bedömningar antydde uteslöts. Istället skulle man sätta Jaldungs egna ”Göteborgsmodellen” i verk. Denna innebar i stora drag att ”det skulle gå i den vänliga, öppna och mjuka Göteborgsandan” (ibid). Det skulle kännetecknas av poliser i lågskor, vita skärmmössor och blåskjortor” (ibid). Jaldung ska även vid ett tillfälle ha sagt ”Nu är det slut på Malmö- och
Stockholmskoncepten. Nu är det Göteborgskonceptet som gäller” (Ibid). Detta ska ha varit vid ett informationsmöte som avslutades ca. två och en halv timme innan de synnerligen våldsamma kravallerna som resulterade i ett EU-toppmöte med diplomater som fick evakueras från sina hotell på ett sätt som kan närmast likna en flykt, ett hundratal utmattade poliser och räddningstjänstpersonal med posttraumatisk stress som följd av rädsla för allvarlig skada alternativt faktisk eller hotande död, poliser som upplevde sig tvingade att avfyra sina tjänstevapen med verkanseld i nödvärn mot demonstranter och slutligen en nota på flertalet miljoner kronor enbart i materiella kostnader (ibid, s 54-58).
För den intresserade kan även nämnas polismorden i Malexander 1999, mordet på utrikesminister Anna Lindh och polismordet i Nyköping 2007 för att nämna några exempel där revirtänkandet och oviljan från chefer att samverka och samarbeta fått ödesdigra konsekvenser, men som inte kommer att belysas vidare i denna uppsats.
Även justitiedepartementet har konstaterat dessa brister när de skriver i statens offentliga utredningar (2000:25, s.235) att de ansåg att det måste ske förändring gällande samverkan. De fastställer att det är av stor betydelse att skilda enheter inom polisen samarbetar, inte minst för att bekämpa den grövre brottsligheten. Vidare fastställer de att det är lika viktigt att polisen villigt samarbetar med andra brottsbekämpande myndigheter för att de redan begränsade resurser som finns till förfogande ska användas på effektivaste sätt. Kommittén ansåg vid denna
utredning att det fanns stora brister i dessa hänseenden (ibid).
10.3 SKEPSIS OM LEDARSKAPET – EN FÖLJD AV RIVALITETEN
Det efterföljande utspelet gällande specifikt fallet med Göteborg 2001 visade på ett ledarskap som tydligt vägrade ta någon form av ansvar och upprepade gånger, till och med offentligt, försökt lägga ansvaret nedåt i chefskedjan. Ett fenomen inte alls ovanligt menar Rönnegård. Vilket bekräftas av andra forskare, vilket kommer belysas vidare i detta kapitel.
En konsekvens av denna ledarskapsstil blir en form av solidaritet bland de patrullerande poliserna gentemot chefer och deras ledarskapsstil.
Holgersson (2007) bekräftar i sina intervjuer med poliser hur missnöjet med ”ledningen” och dennes sätt att styra verksamheten ter sig vara utbrett. Bland annat konstaterar Holgersson att det är ofta de patrullerande poliserna uttrycker sitt missnöje med främst distriktsledning, länsledning och/eller Rikspolisstyrelsen. Framförallt upplever polismännen att kommunikationen mellan dem själva och ”ledningen” är mycket bristfällig (Holgersson 2007, s.159).
Granér (2004) konstaterar även han en etablerad misstro mot ledning. Vid intervjuer har det konstaterats hur poliser kritiserar ledningen för
kommunikationsbrister, bristningar i feedback gällande utfört arbete samt brist på information i allmänhet. Det ansågs vidare att ledningen var otydlig, osynliga och överlag frånvarande. Vidare ansåg man dem revirbevakande och styrda av
personliga intressen, liksom oförmögna att ta till sig av kritik, Underställda har berättat hur de som uttryckt avvikande uppfattning än den från ledningens riskerat att bli ”bestraffade” (Granér 2004, s.54).
Knutsson (2001) ger en viss förklaring när hon skriver att en organisation som befinner sig i konstant stress är mycket intolerant gällande avvikande åsikter eller kritik mot det egna sättet att bedriva verksamheten. Under stress tänker människor defensivt liksom kortsiktigt. Och samma sak gäller på ledningsnivå menar
Knutsson (2001, s.143).
Ekman (1999) gör dock en annan approach där han beskriver polisernas syn på ledningen som ett mer konservativt förhållningssätt när han i sin avhandling beskriver poliser i stor mån anser att dagens polisorganisation präglas av att polischeferna i första hand spelar ett politiskt spel i syfte att framstå som professionella företagsledare (Ekman, 1999, s.16).
Till detta hör också att polisverksamheten i högre grad åtminstone det senaste decenniet gjort stora omorganiseringar och effektiviseringar, ofta till följd av
mätbara att föredra både från polisledningens sida liksom fråga regeringens sida som använder detta som underlag för kommande beslut som berör
polisorganisationens verksamhet. Detta menar Holgersson (2007) kan medföra att många poliser, som upplever sitt arbete som ett kvalitativt sådant, finner det kvantitativa ledningssättet som ett ineffektivt ledarskap – de menar på att
statistiken blir den viktiga, inte situationerna och människorna bakom statistiken (ibid, s.187).
Gemensamt för ledning och de patrullerande poliserna är att de själva anser att deras syn på verksamheten är den rätta. En bristfällig kommunikation sinsemellan gör att förståelsen för den andra parten blir mycket liten (Holgersson, 2007, s.160).
10.4 OMORGANISATIONER – EN BIDRAGANDE FAKTOR TILL INTERNT MISSNÖJE
I mitten av 1990-talet fastlog regering och riksdag att reformera polisorganisationen som den såg ut då. Närpolisreformen togs i verk.
Sammanfattningsvis kan sägas att beslutsfattarna var överens om att polisens verksamhet skulle göras om och fokus skulle läggas mer på brottsförebyggande insatser med en nära förankring och samarbete med de människor och
organisationer som bodde och verkade i lokalsamhällena (BRÅ 2001).
Dessa poliser med lokal förankring skulle bland annat ingripa vid akuta händelser utreda anmälda brott och arbeta brottsförebyggande, exempelvis genom
samverkan med andra lokala aktörer (BRÅ 2001, s.6). Poliser skulle inte längre uteslutande arbeta med brottsförebyggande frågor eller uteslutande vara
ordningspoliser liksom uteslutande kriminalpoliser – nu skulle dessa nya
närpoliser hellre vara en sorts allgörare eller allpoliser (ibid). Det beslutades även att närpolisreformen skulle genomföras utan att extra ekonomiska resurser skulle tillföras för reformens genomförande.
En följd av detta blev att under 1990-talets senare hälft bestod huvuddelen av mediernas debatter av kritiska beskrivningar och reportage om hur misslyckad reformen var som en följd av stora resursbrister (ibid).
Men kritiken var även intern och ett återkommande problem var sjunkande motivation bland personal som en följd av återkommande omorganisationer (Holgersson 2007, s.249).
Många forskare menar dock att delar av orsakerna kring den sjunkande motivationen ligger hos poliserna själva som ofta är mindre benägna till förändring och ofta innehar en konservativ inställning till förändringar som påverkar nuvarande arbetssätt. Holgersson menar på att poliser tenderar att återkommande jämföra tidigare arbetserfarenheter med nuvarande
arbetssituationer och finner att de fått större utbyte och trivdes bättre innan vissa omstruktureringar genomfördes (ibid, s.62).
Detta ter sig påverka personalens motivation och intresse att engagera sig (ibid, s.63).
10.4.1 ÖKAD ARBETSBÖRDA - EN FÖLJD AV REFORMER
En annan faktor till ökat missnöje bland poliser är den upplevda ökade arbetsbördan och de upplevda orealistiska målen som en följd av ökade
kvantitativa krav från ledningen. Granér (2004) beskriver hur polisarbetet är ett oerhört mångsidigt yrke och att en polispatrull kan ställas inför en mängd olika scenarion under ett arbetspass och hur arbetet till hög grad tillämpas av polisernas personliga omdömen (Granér 2004, s.51).
Detta medför att det är oerhört svårt att konvertera stora delar av polisarbetet till vanlig statistik, inte minst då det lämnar ute hela situationen som sådan. Granér menar på att detta medför att en ökad kontroll från ledningens sida i form av ökade och statistiska mål skapar missnöje bland de poliser som ska uppfylla målen (ibid).
10.5 TYSTNADSKOD – EN FÖLJD AV DEN KOLLEGIALA SOLIDARITETEN
Solidariteten som konstaterats inom polisen ter sig på flera sätt än enbart mot ledning. Forskare liksom medier och inte minst allmänheten har kunnat konstatera en etablerad tystnadskod inom polisen. Solidariteten riktar sig även mot hot så som anmälningar mot poliser.
En delvis förklaring sägs vara yrkets karaktär – våld, hot och trakasserier av olika slag är en del av yrket (Christiansson & Granhag 2004, s.47). Denna solidaritet innebär att man inte anmäler eller vittnar mot en kollega – en tystnadskod. En grund för tystnadskoden är dels att det praktiska polisarbetet ingår rutiner som i vissa fall vore straffbara vid en juridisk granskning (ibid). En annan orsak för tystnadskoden är att de gånger en polisman väl gör fel, riskerar detta att klassas som ett brott. Utöver interna följder från polisens ansvarsnämnd, så som att skiljas från sin anställning eller dömd för tjänstefel, riskerar polismannen även att bli dömd i domstol (Norée s.320).
De flesta poliser anser sig någon gång under sin karriär ha gjort något som skulle fått rättsliga följder om detta skulle kommit till dagers. Således får tystnadskoden som funktion att ömsesidigt beskydda kollegor men också att kunna utföra ”effektivt polisarbete” liksom som ett skydd när rena misstag i tjänsten begåtts (Christiansson & Granhag 2004, s.47).
Intervjuer och enkätsvar med poliser har visat på en förändrad trend inom denna tystnadskod. Förr var tystnadskoden mer ”absolut” och gällde oavsett vilka brott som begåtts av en kollega. Likväl skyddade man kollegor man inte kände (Granér 2004, s.172, Petersson 2010, s.31).
Petersson (2010) har konstaterat i likhet med Nagander, Eneslätt & Åslund (2006) att brottets art har betydelse för det kollegiala skyddet. Likväl om brottet haft med arbetet att göra. Exempelvis om en kollega använt våld på sin fru kan denne inte räkna med skydd från andra kollegor (Nagander Eneslätt & Åslund 2006, s.14). Petersson (2010) liksom Granér (2004) konstaterar likartade villkor men att dessa sträcker sig även vidare att skydd inte ges till en kollega om denne begått brott som inte varit yrkesrelaterade så som bedrägeri, häleri och sexualbrott (Granér
2004, s.173, Petersson 2010, s.31).
Granér (2004) beskriver tystnadskodens norm enlig följande;
”(…) Men om en polis slog till en berusad person skulle detta kunna ursäktas. Däremot inte om han tog plånboken från mannen. Stöld kunde aldrig ursäktas. Däremot kunde det vara svårt att bedöma huruvida en våldsanvändning varit befintlig eller ej.” (Granér 2004, s.173).
Ett annat citat jag fann värt att återge; om än humoristiskt, visar det samtidigt en viss grad av obehag:
”(…) Det kan tyckas förvånande att erfarna poliser inte uppmärksammar att det pågår en misshandel i den hiss som de åker i. (…) En facklig företrädare uttryckte att "man blir förvånad av att alla knöt skorna samtidigt (…)” (Granér 2004, s.190). Orsaken till den förändrade attityden till den ”absoluta” tystnadskoden ges olika förklaringar. En av dessa förklaringar ges av Petersson (2010) när han förklarar att teknikutvecklingen varit en betydande delorsak. Polisen utgår idag ofta från att många ingripanden dokumenteras med hjälp av mobiltelefoncameror. Möjligheten att i efterhand ”skriva ihop sig” i den följande rapporteringen för att motivera ens egna eller en kollegas handlingar begränsas således avsevärt (ibid, s.31).
10.6 SANKTIONER – STRAFF FÖR BROTT MOT TYSTNADSKODEN
Vid brott om tystnadskoden ter sig den vanligaste följden vara uteslutning. Personen som anses brutit mot tystnadskoden anses vara en ”tjallare” och utsätts relativt omgående för olika former av sanktioner. Dessa sanktioner ter sig vanligen i form av att individen utesluts ur den sociala gemenskapen.
Granér (2004) har beskrivit en rad olika sanktionsformer. Allt från att individens inlägg i diskussioner nonchaleras, de sociala kontakterna får mer formell karaktär, samtal tystnar när vederbörande kommer i närheten, till att individen konsekvent blir behandlad som luft. Vidare blir en sådan polis i regel utan kollega i det dagliga arbetet (Granér 2004, s.66).
Personen måste eventuellt slutligen söka sig till en ny enhet (Nagander Eneslätt & Åslund 2006, s.14).
Viktigt att nämna i detta kapitel är att sanktioner som nämnts här även sträcker sig till poliser som exempelvis upprepade gånger beter sig oanständigt mot
allmänheten, upprepade tillfällen brukar övervåld – inte minst poliser som brukar grovt övervåld eller poliser som på annat sätt missköter sitt jobb. Sådana poliser anses ge hela kåren dåligt rykte (Petersson 2010, s.32). Således finns en form av intern balans, om än ifrågasättbar ur en rent juridisk aspekt.
10.7 POLISEN I MEDIERNA
Detta kapitel kommer ha en viss särprägel gentemot övriga kapitel i uppsatsen. Eftersom jag med ordet medierna i första hand syftar till nyhetsmedierna hellre än underhållningsmedierna kommer jag i huvudsak att återge utkast från reportage och artiklar från nyhetsmedierna och således inte från vetenskapliga källor. Mycket kortfattat kommer jag även att med hjälp av vetenskapliga källor beröra hur poliser återges i underhållningsmedia. Syftet med detta kapitel är att ge en viss förståelse dels gällande hur poliserna upplever att de själva blir upplevda och dels hur allmänheten upplever poliserna.
Nyhetsmedierna innehar en avgörande roll för vad vi vet något om, men också för hur vi bedömer och värderar detta. Likväl kan de urholka och rasera ett förtroende och tillit (Palm & Skogersson 2008, s.6).
Palm & Skogersson (2008) har granskat cirka 400 nyhetsartiklar och konstaterat att huvuddelen av de nyheter som förmedlas om polisens vardagsarbete görs så utan värderingar. Cirka 7 av 10 analyserade nyhetsartiklar var neutrala
beskrivningar av det polisen gör. 17% av dessa var negativa artiklar medan 14% var direkt positiva artiklar. Man konstaterade även att när det rörde sig som negativa artiklar handlade det främst om enskild polismans agerande samt nyheter så som ”otillräckliga resurser” eller en bristfälligt fungerande organisation. Men Palm & Skogersson lyfter även fram att den kritiska granskningen av polisen närmast lyser med sin frånvaro. Av det analyserade materialet de använde sig av återfanns 1 av 20 som var en kritiskt granskande artikel (ibid).
En majoritet av de artiklar som faktiskt var kritiskt granskande hade inte sitt ursprung på redaktionen eller hos journalisterna själva, utan har visat sig vara ett resultat av exempelvis en utredning, anmälan eller en JK-granskning (ibid, s.161). Poliser som gör sig ansvariga till klander av olika grad blir givetvis nyheter på samma sätt som exempelvis rånarjakt, liksom bristfällig fördelning av polisens resurser och bristfällig organisering inom polisen. Men detta ter sig inte förändra den övergripande positiva uppfattningen av polisen. Palm & Skogersson menar att en anledning till detta kan vara att polisen i regel är med och styr konstruktionen av bilden som återges av den egna organisationen – eftersom journalistiken i regel använder polisen själva som en nyhetskälla (ibid).
10.7.1 UNDERHÅLLNINGEN – DEFINITIONEN AV ”RIKTIGT POLISARBETE” OCH ”SKITJOBB”
I underhållningsmedierna har vi sett figurer som Wallander, Martin Beck, Gunvald Larsson och inte minst Hollywoods John McClane (Die Hard 1-4), ty listan kan göras lång. Gemensamt för dessa är att de är svårkontrollerade
individualister som vägrar anpassa sig efter den polisiära byråkratins regler liksom till den moderna teknologin som innebär det ”äkta polisarbetets” undergång (Agewall och Jenner 2006, s130).
Denna bild av ”riktigt polisarbete” bekräftas till viss del även av Granér (2004) när han genom deltagande observationer och intervjuer med poliser konstaterats att ”riktigt polisarbete” ska innehålla dramatik. Paralleller dras gärna till jakt – det
Av samma skäl som ”riktigt polisarbete” eftersträvas kan det likväl innebära att poliser hellre håller sig passiva vid larm de anser vara ”skitjobb”, detta för att inte binda upp sig om det kommer ett mer intressant larm.
Granér ger exempel på detta när han citerar ett enkätsvar;
”Ett jobb gick ut på radion att det var bråk på en tunnelbanestation cirka 100 meter från den plats där vår patrull befann sig. När jag var beredd att svara på radion sa kollegan att turlaget skall till station och fika och att vi därför skulle låta bli att ta jobbet. När jag ifrågasatte prioriteringen fick jag svaret att ”vi tar de seriösa jobben istället.” (Granér 2004, s.117).
Som ”skitjobb” anses ärenden som fylleslagsmål – eftersom det anses ofta vara något som hänt i ”fyllan och villan” och en tydlig gärningsman brukar i regel vara svårt att peka ut, brottsförebyggande ärenden liksom kvinnomisshandel – enligt erfarenhet anser man att offret sällan vågar göra en anmälan mot gärningsmannen och än mindre fullfölja när en sådan väl görs (Knutsson 2001, a.83).
En bra arbetsdag kan beskrivas enligt ”en blåljuskörning, en biljakt och ett gripande” (Christiansson & Granhag 2004, s.39).
10.7.2 KRITISKA GRANSKNINGAR GENOM NYHETSMEDIERNA
Emellertid har ett fåtal kritiska granskningar gjorts av nyhetsmedierna.
Några av de mer framstående sådana var en artikelserie genomförd av DN under 2005, Ekots granskning (publicerad 2010) av Johan Liljeqvists död i Göteborg 2008 som följd av polisvåld samt det något nyare reportaget om polisvåld inom Uppsalapolisen gjort av de två grävande journalisterna Kina Pohjanen och Alexander Gagliano vid Upplandsnytt.
Bland annat har man intervjuat före detta poliser, personer som på ett eller annat sätt utsatts för felhandlingar från polis, åklagare m.fl.
Tydliga motsägelser och missförhållanden har konstaterats inom både polis och åklagarmyndigheten.
DN ARTIKELSERIE 2005
2005 genomförde DN en artikelserie som en följd av allt fler berättelser från personer som utsatts för polisvåld. Artikelserien uppmärksammade fenomenet som kommit att kallas ”poliskultur” – yrkeskulturen inom polisen.
Artikelserien bestod av åtta olika artiklar som sträckte sig över hela året 2005 med sista artikel i serien publicerad 2006-03-07.
Synnerligen kontroversiella och mindre smickrande berättelser om polisens normer och agerande uppmärksammades. Bland annat en före detta piket polis talade ut om väl etablerade fördomar mot invandrare och de människor som haft det svårt ställt socialt och ekonomiskt, hur man oprovocerat misshandlat
”En av kollegerna erbjöd sig att demonstrera hur ett ”trumsolo” gick till.
- Han hämtade en narkoman som stod och hängde i biljetthallen och tog in honom för kroppsvisitation. Mannen fick klä av sig och sära på sina skinkor för att visa att han inte hade ”stoppat upp något där”. Sedan började kollegan slå honom på hans mjukdelar med batongen, och han slog hårt. ”Det här är ett trumsolo” sade han” (DN 2005-02-10).
Andra poliser berättar om grupptryck och den väl präglade ”tystnadskoden”. En kvinnlig polis som berättar om hur hon uteslöts helt från hela kollektivet på stationen när hon valde att anmäla en kollega som brukat tydligt obefogat våld mot en gripen som redan varit iförd handfängsel. Samma kvinnliga polis uppmanades upprepade gånger att inte gå vidare med sin anmälan och slutligen tvingades hon byta polisdistrikt helt som ett resultat av den utfrysning som följde (det uppmärksammade så kallade ”hissfallet”).
Carin Götbladh, dåvarande länspolismästare i Stockholm, erkände att det
existerade en ifrågasättbar kultur inom polisen som behövde förändring. Hennes egna ord vid en intervju med DN var; ”- Att förändra poliskulturen är som att vända en atlantångare” (DN 2005-03-02). Ett citat som säger en hel del.
FALLET JOHAN LILJEQVIST, GÖTEBORG 2008
Sveriges Radio Ekots granskning av fallet Johan Liljeqvists död kunde bland annat konstatera hur åklagare Björn Eriksson som öppet förvrängde den av rättsläkarens konstaterade dödsorsak (som konstaterats sannolikt bero på polisens våld) och öppet skyddade polisens i särfall brutala hantering med piketen som avslutning vid gripandet av Johan (Ekots granskning 27 april 2010).
När Ekots intervjuare ifrågasätter åklagare Björn Erikssons medicinska
läkarkunskaper avfärdar denne rättsläkarens förklaring till dödsorsak och hävdar att rättsläkaren har fel. Rättsläkarens slutsatser kring dödsorsak och skador visade sig, vid Ekots granskning, stämma väl överens med de vittnen Ekot intervjuat (ibid).
Trots flertalet av varandra oberoende vittnesmål som kunde återge liknande berättelser om från polisens sida ren misshandel och övergrepp mot Johan blev ingen polis delgiven misstanke för Johans död (ibid).
Exempelvis kan sägas att när det var fyra poliser (samt en polishund) som alla var uppe i att gripa Johan – en ensam person – kallades det ändå på förstärkning med anropet ”kollegor behöver hjälp”. Ett anrop som i regel går ut över hela
polisdistriktet och vanligen medför att alla patruller som hör det släpper den uppgift de sysslar med och åker till platsen för anropet. Vittnen har något värdeladdat jämfört polisinsatsen närmast ”en derbymatch” – för att gripa en person som redan låg på mage på marken vid anropet. ”Det var en stor klump med poliser på Johan” har andra vittnen berättat. (ibid).
UPPLANDSNYTT GRANSKAR UPPSALAPOLISEN
Upplandsnytts grävande journalister Kina Pohjanen och Alexander Gagliano uppmärksammade stora brister i utredningar gällande anmälningar mot poliser inom Uppsalapolisen. De två journalisterna granskade de allra flesta avslutade fall gällande anmälningar mot anställda inom Uppsalapolisen gällande brott i tjänsten. Huvuddelen av de granskade fallen gällde övervåld. Inget fall ledde till åtal. Inte heller när flera vittnesuppgifter fanns väcktes något åtal (Sveriges Radio P4 Upplandsnytt 26 april 2010).
Vid ett tillfälle stormade civilpoliser fel lägenhet helt och hållet. Innan poliserna själva förstod att de stormat fel lägenhet var personen som bodde i lägenheten ifråga i chock. Personen ifråga förstod inte att de var civilklädda poliser och trodde att de var någon form av kriminellt gäng, senare har han berättat för Sveriges radio att han var övertygad om att han skulle dö. Ingripandet var så livligt att en granne ringde störningsjouren. När polisen senare var klara med sitt ingripande i den rätta lägenheten hittade man personen i den första lägenheten så uppriven att denne akut fick föras till psykiatrisk mottagning. Ingen utredning inleddes om polisernas förfarande. Den drabbade har psykiska men från händelsen än idag enligt den intervju som gjordes av Sveriges Radio P4 Upplandsnytt (ibid).
10.8 FÖRTROENDET FÖR POLISEN
Förtroendet för polisen riskerar att sjunka betydligt om många av de fenomen som förekommer inom den polisiära yrkeskulturen idag får fortgå utan att det blir ifrågasatt.
Thomas Bull, professor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, kommenterar vid en intervju med Sveriges Radio Upplandsnytt att det är ett klart problem när myndigheter väljer att inte inleda utredningar kring likt de händelser som beskrivits i föregående kapitel. Vidare kommenterar han att de som drabbas kan välja att inte göra en anmälan när de väl blivit utsatta eftersom de har tappat förtroendet för utredningar kring poliser (Sveriges Radio Upplandsnytt 28 april 2010).
Chefs-JO Mats Melin som varje år utreder cirka 750 klagomål mot poliser kommenterar i den polisfackliga tidsskriften ”Polisen” att han i cirka 10-15 procent av fallen har anledning att kritisera polisens agerande. I enstaka fall begär han disciplinpåföljder hos polisens ansvarsnämn (PAN). Men han förklarar även att många anmälningar är grundlösa med kommentarer som ”polisen borde ha viktigare saker för sig än att ge mig fortkörningsböter”. Andra menar han har sett för mycket på tv när de anmäler att polisen ”inte uppvisade någon skriftlig order om husrannsakan” (Mats Melin i Polisen nr.3, oktober 2010, s.5).
Däremot finns det mycket att förbättra gällande handläggningstider för
brottsutredningar där Mats Melin är kritisk till att alltför många ärenden får ligga utan åtgärd under alltför lång tid. Ibland så länge att brottet hinner preskriberas (ibid). Detta menar Mats Melin riskerar försämra allmänhetens förtroende för rättssystemet liksom polisen på lång sikt (ibid).
Dock bibehåller svensk polis i regel ett relativt högt förtroende bland allmänheten enligt SOM-rapport nr 2008:25 (s.12, figur 3):
Figuren visar allmänhetens förtroende för polisen, domstolarna och storföretagen. Frågan respondenterna svarat på i detta fall var; ”Hur stort förtroende har Du för det på vilket följande samhällsstrukturer och grupper sköter sitt arbete?”
Svarsalternativen har varit ”mycket stort förtroende”, ”ganska stort förtroende”, ”varken stort eller litet förtroende”, ”ganska litet förtroende” samt ”mycket litet förtroende” (N = 6000).
11. SLUTSATS & DISKUSSION
Syftet med uppsatsen var att ge läsaren en övergripande kunskapsöversikt kring det som inom organisationskultursforskning kallas yrkeskultur och några av de fenomen som skapas i en sådan kultur liksom bakomliggande orsaker.
Några centrala slutsatser som dragits från den svenska litteraturen kring
yrkeskulturen inom polisen och förhållanden kring denna har varit att det finns idag endast ett fåtal vetenskapliga studier om ämnet ifråga vilket gör det svårt att skapa en god uppfattning kring problemens omfattning. Att en unik yrkeskultur förhåller sig inom polisen är förklarligt med avseende till yrkets karaktär. Jag kommer nedan redovisa mina slutsatser kring mina frågeställningar med uppsatsens huvudfråga sist.
Frågor jag sökt svar på i uppsatsen har varit;
VAD INNEBÄR EN TYSTNADSKOD INOM POLISEN?
Tystnadskoden är en form av norm som skapats ur polisens unika yrkeskultur. Yrkeskulturen inom polisen präglas av ett kollegialt kollektiv, en form av
beroende eller tillit till sina kollegor. Tystnadskoden är en form av social kontroll inom kollektivet, men också en form av försvarsmekanism som ger ett visst skydd mot vissa typer av hot så som anmälningar mot poliser eller skuldbeläggande för chefers misstag eller överträdelser. Tystnadskoden yttrar sig främst genom att kollegor inte vittnar mot eller anmäler kollegor om tjänstefel eller andra överträdelser begåtts. Detta medför således ett system för hur man hanterar personer som ändå väljer att bryta tystnadskoden – en form av
bestraffningssystem – sanktioner. Dessa sanktioner har visat sig oerhört mentalt påfrestande för de personer som utsätts för dem. Sanktionerna ter sig vanligast i form av absolut utfrysning, detta har visat sig inte sällan gälla även om anmälaren anmält på goda grunder.
VARFÖR EN TYSTNADSKOD?
Så varför då en tystnadskod? Det kan tyckas paradoxalt men den fyller en viss funktion. Som beskrivits i denna uppsats har poliser unika arbetsuppgifter som sällan går att förutsäga på förhand hur de kommer att utvecklas när polisen väl ställs inför uppgiften. Att bli bemött av våld eller verbala hot eller andra mentala påfrestning är något en polis måste vara beredd att ta i sin arbetsvardag. Men det gör också att polisers agerande ibland inblandar våldsutövningar. Ibland med oavsedda men inte nödvändigtvis allvarliga följder. Utöver detta måste kollegor kunna känna full tillit till varandra med avseende på arbetets karaktär. Eftersom olika grader av våldsanvändning utförs av polis leder det i vissa fall till att polisen ifråga blir polisanmäld för just överdriven våldsanvändning. Men skulle en
utredning påbörjas eller för den delen åtal väckas vid varje sådan anmälan skulle en polis till slut inte kunna utföra sitt arbete på ett sätt som gynnar övriga
samhället för att inte nämna de ekonomiska resurser det skulle påfresta på lång sikt. Därför kan det te sig vara en god lösning i vissa fall att kollegor ger varandra
ett visst skydd genom denna tystnadskod.
HUR PÅVERKAR DEN ORGANISATIONSINTERNA TYSTNADSKODEN POLISENS ARBETSSÄTT?
Ett problem har dock visat sig att tystnadskoden fått väl stor makt då den visat sig prägla, inte bara det kollegiala kollektivet bland poliserna utan även, stora delar av ledningen och rättsväsendet. Som beskrivits i kapitlet om nyhetsmedierna
försvarar inte sällan åklagare och polisledningen polisernas agerande genom att inte väcka åtal ens i de grövre fallen.
Som delvis beskrevs i föregående frågeställning ger tystnadskoden ett visst skydd inom det kollegiala kollektivet inom polisen. Min bedömning är dock att denna tystnadskod tillsammans med de lagar kring ansvarsfrihet som beskrivits av Annike Norée (2000, s.134-137) ger polisen synnerligen stora friheter vid ett ingripande med en minst lika synnerlig men liten chans för medborgare att få rätt mot en polis vid en anmälan.
Jag vill vidare hävda att vetskapen om tystnadskoden närmast uppmuntrar poliser att bruka onödigt våld eller begå andra former av överträdelser för den delen – i regel har ingen kollega sett eller hört något och den som ändå väljer att se kommer i regel bli internt bestraffad för sitt civilkurage.
Men det är inte bara vid våldsanvändning tystnadskoden gör sig synlig. Jag har i uppsatsen även gett exempel på hur det fuskas med dokumentering och
rapportering inom polisen. Inte minst hur brister i ledningen, ibland allvarliga sådana, får fortgå som en följd av att de kollegor närmast den eller de personer som brister i sitt ledarskap väljer att inte se eller höra något om detta. Således är tystnadskoden även intern.
Vidare kan sägas att det finns anledning att kritiskt syna stora delar av
polisorganisationen, men också åklagarmyndigheten. De lagar om ansvarsfrihet ger polisen alltför stora friheter i sin yrkesutövning. Den självkritiska aspekten tycks lysa med sin frånvaro genom huvuddelen av polisorganisationen för att inte nämna åklagarmyndigheten. Likväl är man sällan nyhetsmedierna, som jag menar är en grundpelare i ett demokratiskt samhälle, till hjälps vid frågor om
anmälningar mot poliser och hela den demokratiska värdegrunden om öppenhet och insyn tycks vara något man inte anser gälla dessa myndigheter.
I diagrammet från SOM undersökningen, som återfinns sist i analysen i denna uppsats, kan man se på ett kontinuerligt sjunkande förtroende för polisen även om det fortfarande är relativt högt. Jag menar att allmänhetens förtroende för polisen är viktigt att värna om då det avgör inte bara allmänhetens bemötande men också allmänhetens benägenhet att larma polis vid behov.
Utöver allmänhetens förtroende menar jag att så som huvuddelen av de anmälningarna mot poliser haneras idag – ingen påbörjad utredning och heller inget åtal och sällan påföljder hos PAN – äventyras även rättssäkerheten. Än mer när åklagare inte vill ge allmänhetens språkrör i form av nyhetsmedier
upplysningar eller kommentarer och som beskrivits i fallet med Johan Liljeqvist till och med medvetet förvränger och avfärdar viktig bevisbörda och vittnesmål.
