Kandidatuppsats i Byggd miljö 20 hp VT 2015
Att testa på för att förstå
Gatukonstpraktik och lagliga väggar i det offentliga rummet
Learning by Doing
The practice of street art and legal walls in public spaces
Sammanfattning
Studiens syfte är att skapa en ökad förståelse för gatukonstpraktiken, dess problematik samt eventuella brotts-förebyggande åtgärder. I studien används termen gatukonst som ett samlingsnamn för både graffiti och gatukonst. Praktiken tar idag form under komplexa förhållanden vilka ofta skapar diskussioner kring utövarnas motiv, deras förhållningssätt till det offentliga rummet och deras praktik som en ingång till tyngre kriminalitet. För att kunna diskutera brottsförebyggande åtgärder behöver således praktiken förstås djupare utifrån utövarnas egna be-skrivningar av den. Denna förståelse skapas genom en kvalitativ metod bestående av halvstrukturerade intervjuer med tre personer som har eller har haft kontakt med gatukonstpraktiken. Utöver intervjuer undersöks en omdiskuterad metod med lagliga väggars brottsförebyggande potential genom en temporär laglig gatukonstvägg. Väggens främsta syfte är att testa hur det som privatperson fungerar att söka om tillstånd för en tillställning av detta slag i det offentliga rummet. I samband med undersökningen har två icke-utövare av gatukonst intervjuats och 14 uttalanden från olika individer har kunnat insamlas. Det har varit nödvändigt att intervjua individer som kommer i kontakt med gatukonst och de som på något sätt påverkas av den för att få en förståelse från flera olika perspektiv om praktikens problematik, för att kunna belysa det offentliga rummet och dess möjlighet för inklu-derande.
För att diskutera gatukonstpraktiken kopplas den insamlade empirin med teori. Den teoretiska ramen består av Zygmunt Bauman, Jeremy Till, Tim Cresswell och Peter Bishop och Lesley Willams för att diskutera plats-begreppet och dess ständiga föränderlighet. Därefter följer en beskrivning för att definiera det offentliga rummet, där författaren Sören Olsson används. Vidare följer en diskussion om vad det offentliga rummet är och inte är mer utförligt utifrån Don Mitchell. Social ordning diskuteras utifrån Rolf Lidskogs syn på begreppet. Därefter an-vänds Henri Lefebvres för att diskutera hur ett socialt rum produceras. Vidare beskrivs begreppet appropriation utifrån Lina Olsson som använder både Michael de Certeau och Lefebvre för att beskriva begreppet. Teoridelen avslutas med N. John Habrakens teorier om territorium. Samtliga av dessa teoretiker visar sin relevans i resultatet där teorier, begrepp och insamlad empiri kopplas ihop med undersökningen med den temporära lagliga gatu-konstväggen.
Resultatet visar att fler lagliga väggar är en trolig metod för att successivt förbättra förutsättningarna för praktiken och allmänhetens syn på den. Studiens resultat visar även att gatukonstutövare inte är den homogena grupp som tidigare forskning vill se den som. Dessutom har studien via undersökningar kunnat visa upp flera utövares olika motiv, vilka inte har varit att vandalisera.
Abstract
The purpose of this study is to understand the practice of street art, its problems and possible crime prevention methods. The study uses the term street art as a collective description of both graffiti and street art. Street art practice takes form during complex situations which often are discussed through practitioners motives, their approach to public spaces and the practice as an entrance to heavier crime. To be able to discuss crime prevention methods, the practice of street art needs to be understood on a deeper level through practitioners own description of it. This understanding is generated through qualitative interviews based on semi-structured questions with three interviewees who have or have had contact with the practice of street art. In addition, the discussion about legal walls for street art as a crime prevention method is researched with a temporary wall for street art. The primary purpose of the wall is to examine what it is like as an ordinary citizen to seek permission for this kind of event in the public space. During the research, two non-practitioners of street art are interviewed and 14 partic-ipants opinions are collected. It has been a necessity to interview individuals who come in contact with street art, and those who in any way are affected by the practice of street art to be able to understand several sides of the problems that comes with the practice, in order to highlight the public space and its possibilities for inclusion.
To discuss street art practice, empirical observations are linked with theory. The theoretical framework consists of Zygmunt Bauman, Jeremy Till, Tim Cresswell and Peter Bishop and Lesley Williams who discusses space as a constantly changing phenomena. A discussion then follows in which Sören Olsson defines the public space. In addition, Don Mitchell is used to describe in further detail what the public space is and is not. Social order is discussed through Rolf Lidskogs approach. Henri Lefebvres theory about how social space is produced is then discussed. The term appropration is described through Lina Olssons interpretation of Michael de Certeau and Lefebvres definition of it. The final part of the theory chapter is based on N. John Habrakens theories about territory. All these theorists mentioned above show their relevance in the result chapter where theories, terms and empirical observations are linked to the research with the temporary legal wall for street art.
The result shows that more legal walls is a credible method in gradually improving the conditions of street art as well as improving the public perceptions of it. The result also shows that street art practitioners cannot not be seen as what earlier studies describes as a homogeneous group. Furthermore, the study shows through its re-search, different practitioners motives, in which none have been to vandalize.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Problembakgrund ... 1
1.2 Frågeställning & syfte ... 2
1.3 Avgränsning ... 3
1.4 Historiebeskrivning ... 3
1.5 Begreppsförklaring ... 3
1.6 Disposition ... 5
2 Tidigare forskning ... 6
2.1 Graffiti ur ett kriminologiskt perspektiv ... 6
2.2 Är graffitiutövare kriminella? ... 7
2.3 Praktiken i det offentliga rummet ... 7
2.4 Fungerar lagliga väggar brottsförebyggande? ... 8
3 Metod ... 10
3.1 Urval ... 10
3.2 Intervjupersonerna ... 11
3.2.1 Grundarna av Artscape ... 12
3.2.2 Utövare av gatukonst ... 12
3.2.3 Tidigare utövare av gatukonst ... 12
3.2.4 Icke-utövare 1 ... 12
3.2.5 Icke-utövare 2 ... 13
3.3 Genomförande ... 13
3.3.1 Temporär laglig gatukonstvägg ... 13
3.3.2 Temporär laglig gatukonstvägg – insamlandet av uttalanden ... 15
3.3.3 Intervjuguide ... 15
3.3.4 Intervjuerna ... 16
3.4 Etik ... 17
3.5 Förförståelse ... 18
4 Teori ... 20
4.1 Vad är en plats? ... 20
4.2 Offentlighetens rum - som plats ... 22
4.3 Offentlighetens rum - som demokratisk idé ... 23
4.4 Social ordning ... 24
4.5 Produktion av rum ... 25
4.6 Appropriation ... 26
4.7 Territorium ... 27
5 Resultat och analys ... 30
5.1 Att fylla en plats med mening ... 30
5.2 Att måla ett territorium ... 31
5.3 Motståndet mot ordningen ... 32
5.4 Det offentliga rummets ideal ... 34
5.5 Utvärdering av temporär laglig gatukonstvägg... 35
6 Slutdiskussion ... 39
7 Källförteckning ... 40
7.1 Tryckta källor ... 40
7.2 Otryckta källor ... 41
Bilagor ... 1
Bilaga 1: Ansökan om tillstånd ... 1
Bilaga 2: Tillstånd beviljat ... 2
Bilaga 3: Bilder från undersökningen med den temporära lagliga gatukonstväggen ... 5
1 Inledning
I en stad sker dagligen oräkneliga handlingar, ständigt pågående och i kontinuerlig förändring. Olika platser har olika betydelser och fyller olika funktioner. Mellan dessa platser och rum finns väggar. En vägg brukar oftast associeras som en barriär eller avgränsning. Dock inte för alla. För graffiti- och gatukonstutövaren ses väggarna som en potentiell canvasduk för deras nästa målning. Graffiti och gatukonst har blivit ett vanligt inslag i den moderna stadsmiljön på senare tid. Den tar form på alla möjliga platser, udda och i viss mån dolda platser såväl som synliga. Fasader, tak, tunnlar, under broar, på tåg och andra mellanrum i staden är vanligt förekommande platser där graffiti och gatukonsten breder ut sig. Ibland sker handlingen på de allra märkligaste platser och det kan reflekteras över hur utövarna har klarat av att utföra handlingen på dessa platser. De tre gröna silotornen som finns i Malmö centralstations nordöstliga riktning är ett exempel på en sådan plats. Där har någon eller några spraymålat texten ”WTF” på de höga tornen. Andra platser i Malmö som blivit allt mer populära med åren är P-huset Anna, där det finns ett lagligt engagemang där människor som vill färglägga byggnadens fasader ständigt samlas. Även Folkets Park har med åren förändrats till graffiti- och gatukonstutövarens fördel. Här ges numera en möjlighet för utövare att uttrycka sin kreativitet på parkens staket. Historiskt sett har människan ständigt drivits till att märka platser man besökt. Att måla på byggnader, lagligt eller olagligt, kan således ses som en vilja att märka eller dekorera en besökt plats. Men vilka är dessa mystiska utövare och vad vill de?
1.1 Problembakgrund
Debatten om graffitin och gatukonstens närvarande i det offentliga rummet är en ständigt pågående process. Uttrycksformerna tar ofta plats där det inte är tillåtet och väcker därigenom starka åsikter hos oliksinnade och får medial uppmärksamhet. Cecilia Andersson skildrar i sin doktorsavhandling Rådjur och raketer: Gatukonst som
estetisk produktion och kreativ praktik i det offentliga rummet (2006) medias negativa åsikter mot graffiti- och
gatukonstutövares handlingar. Andersson menar att media är med och formar samhällets bild av utövare inom konstformerna som vandaler. Andersson nämner krigstermer som ofta figurerar i artiklar i dagstidningar så som ”vapen”, ”strategi” och ”bekämpning”. Andersson menar att dessa termer signalerar att det utkämpas ett krig - ett krig mot vandalerna. Enligt Andersson är de flesta resonemang i media negativa mot graffitin och det brukar hävdas att graffitiutövare eller den mer negativt laddade benämningen klottrare, ofta är på väg in i tung krimi-nalitet genom sin handling (Andersson 2006:37).
Emellertid har lagliga väggar och platser uppförts där utövare kan utföra sina handlingar utan konsekvenser. Sveriges äldsta lagliga graffitiväggar finns på P-huset Anna i Malmö och invigdes 1979, åren innan graffitin ens hade fått ett genomslag i Sverige. Konstnären Leif Svensson smyckade huset med runor men lät bli att smycka två sidor av huset då han befarade att dessa skulle målas över. Istället kom han med ett kontroversiellt förslag, att göra väggarna till klotterplank som det brukade kallas vid den tiden. Nils Yngvesson (S), kommunalråd under denna period nappade på Svenssons idé (Grahn 2013). Riktlinjer för hur graffitiväggarna får användas gäller fortfarande. Väggarna ska vara föremål för konsten: ”Reklam, politiska budskap, okvädesord och personliga kränkningar tas bort” (www1). Journalisten, författaren och fotografen Kolbjörn Guwallius ställer sig positiv till att fler lagliga väggar börjar dyka upp i städer i Sverige eftersom de gör det möjligt för fler att se högkvalitativ
graffiti. Guwallius menar att den högkvalitativa graffitin normalt sätt hamnar i skymundan då den vanligen tar form på industriområden eller längs med järnvägspår, vilket gör att allmänheten bara ser tags (målare som skriver sitt namn eller pseudonym) i staden och associerar enbart tags som graffiti (Grahn 2013).
I kontrast till Malmö har Stockholm länge haft en nolltolerans mot graffiti och gatukonst. Nolltoleransen eller den klotterpolicy som den borgerliga alliansen (Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna) instiftade 2007 innebar bland annat att kommunen inte skulle medverka till, eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse (Kjellmer 2014). Enligt Hugo Röjgård ordförande för Graffitifrämjandet, har den hårda kamp som Stockholm drivit mot graffiti och gatukonst inte bara kostat pengar utan även stadens medborgares demokratiska rättigheter och yttrandefrihet (Röjgård 2012). I samband med valet 2014 valde den röd-grön-rosa majoriteten (Socialdemokraterna, Vänsterpartier, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ) att avskaffa kommunens nolltolerans. Det finns dock ännu inga klara besked om några lagliga väggar i huvudstaden. Avskaffningen av nolltoleransen innebär inte att det ska vara fritt fram att måla vara som helst utan främst att det ska kunna vara möjligt att prata om graffiti och gatukonst (Kjellmer 2014). Det kan spekuleras i om lagliga väggar fungerar brottförebyggande eller om det är en katalysator för olagligt målande i det offentliga rummet. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har länge försökt få svar på detta. Nyligen har BRÅ beviljat en utvärdering kring en metod som tros kunna fungera brottsförebyggande. Denna ska genomföras av Urban Utveckling & Samhällsplanering AB (UUS). Norrköping, Västerås, Sigtuna och Botkyrka kommun ska under hösten 2016 få genomgå en undersökning där lagliga väggar för graffiti utvärderas i syfte att bättre förstå graffitikulturen och hur den eventuellt ska kunna få en mer accepterad plats i samhället och än mer en ansvarsfull sådan (www2).
Vad som kan konstateras är att det råder en konflikt och oenighet mellan kommuner och graffiti- och ga-tukonstutövare om vad som får synas och inte synas i det offentliga rummet. Oavsett vilken syn människor har på graffiti och gatukonst i det offentliga rummet går det inte att kringgå den juridiska aspekten av praktiken. Men vad innebär det för utövarna av uttrycksformerna att ofta stå på den andra sidan av de lagar och normativa gränsdragningar som bland annat kommuner har upprättat för vad som accepteras i det offentliga rummet? Vad har allmänheten för åsikter om praktiken?
1.2 Frågeställning & syfte
Syftet med den här studien är att undersöka både graffiti och gatukonst som ett samtida fenomen i det offentliga rummet med fokus på utövandet. Genom att studera dessa utövare vars handling ofta inte tillåts kan frågor väckas som rör det offentliga rummet som demokratisk idé och som en plats för yttrandefrihet. Vi kommer använda oss av termen gatukonst som ett samlingsnamn för att beskriva både graffiti och gatukonst som ett gemensamt fe-nomen. En utförligare beskrivning till detta val går att finna under delkapitlet begreppsförklaring. Vi är inte ute efter att ta fram en generaliserbar data. Vi vill istället förstå praktiken utifrån subjektiva inställningar, åsikter och upplevelser. Utöver halvstrukturerade intervjuer har en undersökning med en temporär laglig gatukonstvägg gjorts. Studiens huvudsakliga forskningsfråga är: Hur kan gatukonst få en accepterad plats i det offentliga
1.3 Avgränsning
Vi söker en bredd i forskningen och kommer därför inte enbart att fokusera på graffiti eller gatukonst i det of-fentliga rummet. Uttrycksformerna kan skiljas åt rent estetiskt och hur de tar form. Dock har utövarna troligtvis likartade åsikter om praktiken då de verkar under samma juridiska förutsättningar vid utförandet. Vi behöver därmed även förstå det offentliga rummets uppbyggnad och de lagar och normer som finns kring det idag. Det blir även av betydelse att ta del av allmänhetens upplevelser och inställning till gatukonst i det offentliga rummet. Aspekter som kön, ålder eller etnicitet problematiseras inte i denna studie. Vi har istället lagt vikt på att få en bredd när det kommer till intervjupersoner för att belysa och diskutera den problematik som finns kring gatukonst ur flera olika perspektiv. Den geografiska avgränsning är till Malmö då kommunen har en mer tillåtande syn på uttrycksformerna än många andra kommuner i Sverige.
1.4 Historiebeskrivning
Att sprida budskap på väggar är inget nytt fenomen. Andersson nämner de tidiga grottmålningarna i Lascaux i Frankrike som ett ofta förekommande exempel i graffitins historiebeskrivning, där människor förutom att rista in sina budskap på grottväggarna använde färgat pulver som blåstes igenom ihåliga benpipor för att skapa siluetter. I sin moderna form, det vill säga med sprayfärg, har graffitin funnits sedan 1960-talet då den började dyka upp i den amerikanska staden New York (Andersson 2006:28f).
Kolbjörn Guwallius menar i sin bok Sätta färg på staden: obeställd kreativitet i det offentliga rummet (2010) att Taki 183 var den första som fick medial uppmärksamhet när New York Times skrev en artikel om honom 1971 (Guwallius 2010:65f). Samma artikel anses ha inspirerat andra att börja skriva sina namn på väggar, tun-nelbanevagnar, tåg och på andra platser i staden. Dock menar Guwallius att detta inte är riktigt sant då Taki 183 blev inspirerad av en annan utövare som skrev Julio 204. Under denna tid bredde graffitin inte ut sig under samma hemlighetsmakeri som den gör idag. Gatorna i New York är numrerade och siffrorna i Taki 183 signatur är hans egen adress. Det var ingen ny förtretelse som skedde i New York. Individer skrev sitt namn som ett sätt att göra avtryck och visa att de varit på platsen, så som människor alltid har gjort. Det som var nytt var sättet de gjorde det på, med sprayfärg. Under tiden Taki 183 utbildade sig kom nya generationer av graffitiutövare som utvecklade graffitin till den uttrycksform den är idag (Guwallius 2010:66). Graffitimålarna från New York reste runt och inspirerade andra och så småningom nådde även graffitin Europa och Sverige 1984. Många graffitiutövare valde att måla tunnelbanevagnar och tåg då dessa gjorde det möjligt för utövarna att visa upp sina verk på flera olika platser i takt med tågen och vagnarnas färd genom staden. Omkring 1986 började New Yorks myndigheter uppmärksamma fenomenet och åtgärder började sättas in mot graffitin. Bland annat började myndigheterna att inhägna depåer med staket och sanera tågen regelbundet från målningar (Andersson 2006:29).
1.5 Begreppsförklaring
Efter övervägande har vi valt att använda de engelskspråkiga uttryck som finns inom denna kultur. Skälet till detta är flera, dels har den moderna formen av graffitin utvecklats i New York vilket har lett till att flertalet av termerna som används av utövare är från engelskan. Ett annat skäl är att vissa ord får fel betydelse vid
översätt-ning från engelska till svenska och vissa ord går inte att översätta med en korrekt betydelse. Överlag kommer vi använda de engelskspråkiga termerna om inget annat anges eller om det för läsbarhet eller begriplighet passar bättre med en försvenskning eller översättning. Nedan följer en beskrivning av de viktigaste termerna som denna avhandling kommer att beröra.
Graffiti. Enligt nationalencyklopedin kommer ordet graffiti från italienskans graffito som betyder ristning, där graffiti blir pluralformen (www3). Traditionellt har ordet använts i arkeologiska sammanhang. När den spraymålade graffitin började ta form i New York under 1960-talet blev graffiti det ord som framförallt media började använda för att beskriva fenomenet. Den första graffitin från New York brukar definieras genom att den är baserad på namn och kan antingen ta form som bokstäver, siffror eller i en kombination av de båda som re-ferens till en person eller grupp (Guwallius 2010:45). Graffiti är uppdelad i undergrupperna tag, throw-up och
piece. Vissa författare brukar använda TTP-graffiti som samlingsnamn för dessa, för att förtydliga vilken typ av
graffiti det talas om (Jacobson 1996, Shannon 2003).
Tag. En tag betecknar en writer eller som det på svenska brukar kallas målare, graffare eller graffitimålares signatur, som till en början var målarens egna riktiga namn. När fenomenet blev uppmärksammat och mindre accepterat började pseudonymer användas. En tag görs utan konturer eller fyllning och den ska upprepas så många gånger som möjligt, helst på de mest besvärliga och svåråtkomliga platserna som möjligt (Andersson 2006:30). En tag är antingen individens egna signatur eller en signatur för ett crew om individen tillhör ett sådant. Ett crew är en grupp målare vars signatur ofta brukar bestå av initialerna av den sammansättning av ord som bildar en crewtag (ibid). Crewtags är ofta engelska förkortningar och inte sällan har bara bokstäverna betydelse för dess medlemmar. Crew är en graffititerm som används utan att översättas (Guwallius 2010:47). Exempelvis är förkortningen ”TRC” en signatur för ett crew och betyder The Restless Crew. Signaturen syns på flera platser i Malmö och tar oftast form som en tag eller throw-up. Ibland går det även att finna signaturen i en piece. Throw-up. En throw-up har mycket gemensamt med en tag. Skillnaden är att den är mer avancerad och oftast större till sin storlek. En throw-up har konturer som kan vara ifyllda med en eller flera färger. Eftersom den är större än en tag brukar den även ta längre tid att göra. Throw-ups syns därför oftare på platser där utövaren har haft längre tid på sig att göra den. Platsen där en throw-up tar form är ofta utvald i förväg genom att utövaren har befunnit sig på platsen och funderat ut när risken för att bli ertappad under handlingen är som minst. Dock för-hindrar detta inte att utövaren ständigt måste hålla koll på omgivningen och handlingen måste ske snabbt vilket även termen betecknar. På svenska blir översättningen av termen uppkastning som aldrig används av utövare för att beskriva uttrycket (Guwallius 2010:48).
Piece. Ordet piece är en förkortning av det engelska ordet masterpiece som på svenska betyder mästerverk. En piece är som termen betecknar en mycket avancerad målning som ofta behöver mer förberedning än en tag eller throw-up. När förberedningen är klar kan det ta en hel dag att färdigställa en piece på en vägg. En piece kan både bestå av texter och bilder med flertalet färger, mönster, figurer och avancerade skuggningar. En piece tar ofta plats där utövaren vet att han eller hon kan uppehålla sig en längre tid utan att bli upptäckt. En piece kan även som de två andra formerna tag och throw-up ta plats på väggar som tillåter graffiti (Guwallius 2010:48).
Gatukonst. Gatukonst är en översättning av engelskans street art. Ordet har kommit till i takt med graffitins utveckling för att beskriva saker som målas eller sätts upp i det offentliga rummet men som inte är graffiti. På svenska används ofta gatukonst som ett samlingsnamn för konst som bryter mot samma förbud. Det är dock viktigt att poängtera att detta endast är en förenkling. Gatukonsten är fri från de interna regler som finns inom graffitikulturen och kan se ut lite hursomhelst (Guwallius 2010:50). Gatukonsten innefattar bilder som klistras eller målas upp. Gatukonst kan även uttryckas på många andra sätt som pärlplattor, stickningar eller handvirk-ningar runt exempelvis en lyktstolpe i staden (Andersson 2006:35). Vad som kännetecknar gatukonsten är att den på olika sätt konkurrerar eller samarbetar (beroende på hur man ser på saken) med stadens redan befintliga vi-suella sceneri (Andersson 2006:27). Få svenska graffitiutövare skulle kalla sig för gatukonstnärer men använder gärna ordet street art. Graffiti och gatukonst kan aldrig helt och hållet jämföras eftersom drivkrafterna ofta är olika (Guwallius 2010:50).
Klotter. Enligt Guwallius beskriver ordet klotter färg på fel plats. Vad som betecknar en fel plats skiljer beroende på vem det är som talar (Guwallius 2010:44). Nationalencyklopedin beskriver klotter som slarvigt gjord skrift eller teckning med eller utan innehåll (www4). Andersson menar att klotter med massmedias hjälp har blivit ett värdeladdat begrepp. Vidare menar Andersson att massmedia och myndigheter beskriver klotter som den graffiti som sker olagligt, alltså på platser där utövaren inte har bett om lov om att få måla. Graffiti blir enligt myndigheter graffiti bara om den tar form på lagliga väggar (Andersson 2006:26). Utövare kallar aldrig sina egna verk för klotter. Om de gör det brukar det enbart vara en skämtsam beskrivning om den egna aktiviteten (Gu-wallius 2010:44). Gu(Gu-wallius menar att ordet klotter är unikt för Sverige och att det på engelska inte finns något separat nedsättande ord som är generellt accepterat, utan samma ord används som de flesta utövare använder (Guwallius 2010:92).
I denna avhandling kommer termen gatukonst användas som en paraplybenämning för de ovanstående beskrivna uttrycken då det faktum att utövarna (oavsett uttrycksform) utför en kriminell handling beroende på var uttrycken tar plats. Vi är medvetna om att vi på sätt och vis positionerar oss när ordet konst vävs in och att be-nämningen inte är helt korrekt. Anledning till varför vi väljer att använda ordet gatukonst är för vi söker ett samlingsnamn för att kunna beskriva den handling som utövarna utför och för att vi inte fokuserar på de enskilda estetiska uttrycken i sig. Ordet gatukonst i denna avhandling beskriver alltså graffiti, street art och vad som allmänt kallas klotter.
1.6 Disposition
Studien är uppdelad i sex kapitel. I den första delen beskrivs problembakgrund, frågeställning och syfte, av-gränsningar, historiebeskrivning samt begreppsförklaring. De förstnämnda är krav för en vetenskaplig forskning och de två sista anser vi ger betydelsefull information om gatukonstpraktikens ursprung och i vilka former praktiken tar sitt uttryck. Den andra delen behandlar tidigare forskning inom ämnet, där två kvalitativa och två kvantitativa studier tas upp. Kapitel tre innehåller vår metod, där vi beskriver vårt tillvägagångssätt för studien. Del fyra är teorikapitlet, där det offentliga rummet diskuteras utifrån olika teoretiker. Det femte kapitlet är re-sultat- och analyskapitlet, och det sjätte kapitlet innehåller slutdiskussionen.
2 Tidigare forskning
Det finns förhållandevis många studier kring graffiti ur olika perspektiv men mindre forskning kring den gatu-konst som på engelska går under beteckningen street art. En av anledningarna kan vara att street art har vuxit fram ur graffitin och således inte haft lika lång tid att vara föremål för forskning. Eftersom vår studie handlar om att studera gatukonstutövarnas relation till det offentliga rummet där praktiken utförs (och inte de enskilda estetiska uttrycken i sig) har detta således inte varit något problem.
Cecilia Anderssons avhandling hittades via Summon och väckte många tankar kring vårt arbete. De artiklar och studier vi refererar till har bland annat hittats genom sökord som graffiti och gatukonst (street art) i kombi-nation med sökord som kriminologi (criminology) och sociologi (sociology). De flesta tidigare studier om graffiti och gatukonst är kvalitativa undersökningar vilket kan ha att göra med att utövare av praktiken är svåra att få tag i då de främst arbetar under nattetid för att inte bli ertappade för sin kriminella handling. Nedan följer två kvan-titativa och två kvalitativa studier.
2.1 Graffiti ur ett kriminologiskt perspektiv
I Knut Sundell och Stephanie Plentys studie Elever som klottrar och målar olaglig graffiti: en longitudinell studie
av elever i årskurs 7 till 9 (2014) behandlar författarna precis som deras titel lyder elever som klottrar och målar
olaglig graffiti. 1397 högstadieelever från årskurs 7 till 9 på ett flertal olika skolor i landet deltog och resultatet skapades genom frågor som berörde graffiti-, alkohol- och narkotikaproblem. Undersökningen baserades på frågor som behandlade hur ofta eleverna använde tobak, hur ofta de druckit alkohol, om de stulit, om de gjort inbrott eller våldsbrott, hur bra de trivdes i skolan, hur ofta de skolkade och hur ofta de mobbade någon annan. Analyserna som gjordes upplevs som något riktade då ingången, tillvägagångssättet och flertalet formuleringar drar direkta kopplingar mellan graffiti, alkohol och narkotika. En tydlig länk dras även mellan graffiti och anti-sociala beteenden. Det är anmärkningsvärt att det inte finns några frågor i Sundell och Plentys studie som berör exempelvis intresset för kreativitet, konst eller andra faktorer som kan spela in. Sundell och Plenty menar att trots att intervjupersoner från tidigare forskning uttryckt att graffitin gjorts på grund av konstnärligt intresse, spänning och tillhörighet, så ligger där ett djupare motiv än det. Enligt Sundell och Plentys studie handlar graffitin främst om spänning och den adrenalinkick individen får då den begår något olagligt. Sundell och Plenty menar att många gånger ska slagsmål vara ett skäl till den olagliga handlingen (Sundell & Plenty 2014:10). Klotter beskrivs, enligt Sundell och Plenty, som tags och throw-ups, medan graffitin beskrivs som de större målningarna. Det estetiska uttrycket beskrivs, men förklarar inte den allmänna uppfattningen kring klotter och graffiti (ibid). I deras studie jämställs klotter och graffiti trots att klotter är en negativ benämning på utövandet, medan graffiti har blivit en mer accepterad beskrivning. Sundell och Plentys liknelser av klotter och graffiti ger en negativ bild av de båda, trots att den allmänna bilden av de två kan skiljas åt. Det är även märkvärt att de elever som besvarat frågorna kring klotter och graffiti inte ges möjligheten till att besvara på vilket sätt de utövat graffiti. Det är möjligt att Sundell och Plentys respondenter har testat måla på sin egen fastighet eller på egna material, vilket således inte möjliggör den koppling till tyngre kriminalitet som de påstår graffiti leder utövare till.
2.2 Är graffitiutövare kriminella?
David Shannon beskriver i Swedish Graffiti: a criminological perspective (2003) graffitin ur ett kriminologiskt perspektiv. Shannon menar att kommunaltrafik, polis och andra centrala aktörer ofta utsätts för graffitiutövandet då dessa synliggör graffitimålarnas verk mer än någon annan. Dessa aktörer målar tillsammans upp en negativ bild av graffitipraktiken, då de enbart beskriver den som en form av vandalism och brottslig handling. Shannon menar att trots att det finns olika typer av graffiti som såväl har olika syfte, uppvisar många tidigare studier upp graffitin som en ingångsport till tyngre kriminalitet. En tidigare studie från Nordamerika visade till exempel att 40 procent av gripna femtonåringar som utövat graffiti blivit arresterade ytterligare en gång vid ett annat tillfälle. Den senare gången för ett mer allvarligt brott såsom snatteri eller inbrott. Med det drogs slutsatsen att ungefär hälften av de som målar graffiti (oavsett uttrycksform) hamnar i kriminalitet. Shannon menar dock att många tidigare intervjubaserade studier om graffiti fått ett annat resultat än de som uppvisar graffitiutövare som enbart kriminella. Dessa mer djupgående intervjuer ger en helt annan bild av graffitiutövandet i relation till kriminalitet. Med studier som fördjupar sig i varje individs egna upplevelser och erfarenheter har många tidigare studier visat att utöver brott som exempelvis stjäla sprayburkar, ingår graffitiutövare överlag inte i annan tyngre kriminalitet (Shannon 2003:2). Just TTP-graffitin ska enligt Shannon, främst ha startat som en counter-culture, som vi översätter till motkultur, vars främsta syfte var att fungera som en alternativ, mindre kriminell väg för medel-klassmänniskor att göra sig synliga i det offentliga rummet. Ur detta perspektiv har utövare snarare kunnat und-vika tyngre kriminalitet såsom droger och andra brott med hjälp av graffitiutövandet (Shannon 2003:31). Shannon menar att trots att TTP-graffiti främst tar form som en illegal handling så är den centrala faktorn för utövandet inte det illegala i sig. Det centrala menar Shannon, är snarare konkurrensen som finns inom gatu-konstpraktiken, att kulturen belönar innovation och hårt arbete framför mindre slarvigare arbeten och att där finns en respekt för andra graffitimålare om deras verk har uppvisat ett tydligt engagemang. Shannon beskriver en hierarki inom gatukonstkulturen där utövare försöker profilera sig med sina bästa verk (Shannon 2003:31ff). Shannon har arbetat med en kvantitativ metod där enklare frågor i enkätform gjorts och där respondenterna har fått svara för sig själv. Shannon beskriver problemet med detta tillvägagångssätt då det inte ger det djup som annars ges vid en intervju med följdfrågor (Shannon 2003:40ff). Det problematiska med detta är att varje individs erfarenheter simplifieras till alternativfrågor och går inte in på djupet hos varje individs utövande.
2.3 Praktiken i det offentliga rummet
I Cecilia Anderssons doktorsavhandling behandlas graffiti och gatukonst som ett gemensamt fenomen. An-dersson använder till viss del termen gatukonst som ett samlingsnamn. AnAn-dersson har som perspektiv i sin studie att varken fördöma eller acceptera uttrycksformerna. Syftet är istället att studera ett samtida fenomen för att på så sätt väcka frågor om tillståndet i staden och i det urbana samhället (Andersson 2006:27). Anderssons studie är som hennes undertitel antyder gatukonst som estetisk produktion och kreativ praktik i det offentliga rummet, en studie om utövarnas relation till det offentliga rummet men med fokus på de konstnärliga elementen där studien bottnar i estetiska lärprocesser. Andersson menar att gatukonst generellt tar form i stadsrum och att stadsrummet inte bara bakgrunden eller kulissen för gatukonst utan den är förutsättningen för praktiken. En viktig poäng som
Andersson således gör, är att det inte går att förstå sig på praktiken om inte den byggda miljön först förstås (Andersson 2006:81). Andersson kritiserar tidigare forskning som framställer gatukonst och framförallt be-handlar graffiti som en subkultur (Andersson 2006:72). Enligt nationalencyklopedin innebär subkultur: ”idé-, värde- och handlingsmönster som tillhör en viss grupp” (www5). Andersson menar att det inte rör sig om en homogen grupp utan en kultur som är heterogen och att utövarna inte är generellt typiska i förhållande till varandra. Andersson menar att förmedla en grupp som homogen kan bära med sig fördelar som att förstå ett socialt sammanhang, men det ger inte en fördjupad förståelse för varken praktiken eller dess utövare. Enligt Andersson är delkultur en bättre benämning då denna term öppnar upp för att kunna beskriva kulturen som heterogen. Andersson nämner dock att gatukonstutövning till viss del är en subkulturell handling: ”Gatukonst är dels en samtidskultur, dels en delkultur som gör anspråk på att göra motstånd och att vilja vara en under-groundkultur eller subkultur” (Andersson 2006:72). Andersson menar således att gatukonst är en delkultur och dess subkulturella handlingar bildar en motmakt vilket formar ett symboliskt motstånd i det offentliga rummet (ibid). Andersson problematiserar tidigare forsknings relativt enkla inställning till praktiken men bidrar inte med en större sociologisk förståelse för ämnet i sin avhandling då Andersson har ett annat angreppssätt.
2.4 Fungerar lagliga väggar brottsförebyggande?
I observationsstudien Konst på offentlig plats skapad av barn och unga - en brottsförebyggande åtgärd? (2013) publicerad av Urban Utveckling & Samhällsplanering AB (UUS) undersöktes om konst gjord av barn på allmän plats fungerar brottsförebyggande. I denna studie undersöktes 13 olika miljöer i Stockholm som ofta ansetts otrygga. UUS fokuserade särskilt på miljöer som gångtunnlar, då dessa upplevts som mindre säkra och ofta vandaliseras i form av klotter eller annan skadegörelse. Syftet med UUS studie grundar sig i att verifiera eller falsifiera hypotesen om offentlig konst skapad av unga har någon direkt påverkan på benägenheten att vandalisera eller klottra på dessa platser. En viktig aspekt att belysa var om brottsstatistiken som berör klotter och annan skadegörelse minskade när offentliga platser utsmyckades av barn. Utsmyckningen av dessa gångtunnelmiljöer varierade i olika storlekar och tog form i tavelformat, inramade med metallramar och plexiglas. Dessa målningar fick vara uppe olika länge beroende på platsens förutsättningar (UUS 2013:4ff).
Spontana intervjuer med 146 förbipasserande människor i områdena gjordes som fick svara på halvstruk-turerade frågor som ”tror du att konsten bidrar till att minska klotter på platsen?”. Respondenterna varierade ifrån 10-80 år. Resultatet UUS kom fram till var att det var svårt att tyda hur utsmyckningen påverkat de olika platserna som studerats. Överlag ansågs resultatet och metoden ha en viss brottsförebyggande effekt. Dock ifrågasattes resultatet utifrån tunnlarnas olika skick vilket således ska ha kunnat påverka respondenternas svar om trygghet. Vissa tunnlar beskrevs ha otillräcklig belysning för att förbipasserande ska ha kunnat uppmärksamma konsten. Det gjorde även att resultatet från de olika tunnlarna blev svåra att bedöma på ett korrekt sätt. UUS problemati-serar deras resultat ytterligare då många av de intervjuades synpunkter kan ha påverkats just på grund av att konsten är gjord av barn. Hypotesen om offentliga platser som utsmyckats fungerar brottsförebyggande kunde alltså inte verifieras eller falsifieras på grund av många olika anledningar. Dels att tunnlarna var så pass olika och gav således olika förutsättningar för praktiken och dels av att synpunkterna kan ha speglats av att de som
ut-smyckat tunnlarna i projektet varit barn. UUS uttryckte dock att metoden kan ha en viss brottsförebyggande effekt, som således skulle kunna spridas till andra kommuner i Sverige (UUS 2013:5). Förutom de nämnda problemen som UUS själva tar upp i studien, går det även att diskutera huruvida metoden går att föra över till andra kommuner. Synen på graffiti och gatukonst varierar idag från kommun till kommun vilket givetvis kan spela roll i hur varje enskild kommun kan använda sig av metoden som en brottsförebyggande åtgärd.
3 Metod
Den här studien har som syfte att skapa en förståelse för en praktik i förhållande till det offentliga rummet där praktiken utförs. För att skapa en fördjupad förståelse för praktiken använder vi oss av ett kvalitativt förhåll-ningsätt. Att få en inblick i hur individer upplever och förstår sin omvärld och i sin tur motiverar sitt handlade kräver uttömmande svar, vilket är något som vi förväntar oss att få med en mer öppen studie till skillnad från en kvantitativ undersökning. Vi eftersträvar en detaljerad beskrivning av intervjupersonernas livsvärld och arbetar därför med ord snarare än med siffror (Kvale & Brinkmann 2009:45f).
Vi har valt att använda oss av halvstrukturerade intervjuer vilket gav oss möjlighet att få en detaljerad be-skrivning av intervjupersonernas livsvärld, samt för att kunna hålla intervjuerna så pass strukturerade att vi kan hålla oss till studiens fokus (Kvale & Brinkmann 2009:43). Utöver halvstrukturerade intervjuer med utövare av gatukonstpraktiken, tidigare utövare och individer som kommer kontakt med utövare genom sitt arbete, har en undersökning med en temporär laglig gatukonstvägg gjorts. Den 15 april 2015 uppfördes den temporära lagliga gatukonstväggen på en utvald plats i Malmö. Väggens främsta syfte var att testa hur det fungerar att som pri-vatperson söka om tillstånd för en tillställning i det offentliga rummet. I samband med denna undersökning fick vi även att ta del av icke-utövares (allmänheten som inte utövar gatukonst) åsikter om gatukonst i det offentliga rummet. En utförligare beskrivning av den temporära lagliga gatukonstväggen finns under delkapitlet genom-förande.
En kvantitativ metod hade i flera aspekter varit problematiskt att använda i vårt undersökningssyfte. Dels är den tidsmässigt resurskrävande eftersom gatukonstutövare främst arbetar under nattetid för att inte blir ertappade för sin kriminella handling. Att få tag i tillräckligt många utövare av praktiken för att se ett samband mellan en viss klass-, köns- eller ålderstillhörighet och således ta fram en generaliserbar data har heller inte varit vårt syfte. Vår studie handlar istället om att ta del av subjektiva upplevelser, inställningar och erfarenheter kring praktiken (Kvale & Brinkmann 2009:45f).
3.1 Urval
I urvalsprocessen av utövare var det enda egentliga kravet att individen ifråga utövar eller har utövat gatukonst i det offentliga rummet. Inga ytterligare aspekter som hur länge, vilken uttrycksform, vilken klass-, köns- eller ålderstillhörighet lades till då bredden av intervjupersoner var viktigare. Hade vår studie haft som syfte att studera de enskilda uttrycksformerna och kulturen som subkultur hade sådana avgränsningar i urvalsprocessen varit viktiga, då det är skillnad på de sociala strukturerna inom de olika uttrycksformerna.
En gemensam vän som tidigare har utövat gatukonst i det offentliga rummet, hänvisade oss i samband med undersökning med den temporära lagliga gatukonstväggen om var de gick att köpa sprayburkar som gatukonst-utövare använder. Urvalet av gatukonst-utövare kan således ses som en form av ”snöbollsmetod” eftersom vi i samband med då vi köpte sprayburkarna till undersökningen kunde knyta kontakt med en aktiv utövare av gatukonst (Wider-berg 2002:177). Av olika anledningar kunde inte intervjun med den aktiva utövaren hållas förrän den 29 april 2015. Denna intervjun hölls på caféet Lilla Kafferosteriet i Malmö. Intervjun med den gemensamma vännen som idag inte aktivt utövar gatukonst i det offentliga rummet hölls den 7 maj 2015 via telefon.
Innan denna studie tog form har vi introducerats till gatukonstfestivalen Artscape som ägde rum i Malmö våren 2014, då vi har kommit i kontakt med festivalen genom tidigare kurser på programmet Arkitektur, visualisering och kommunikation på Malmö Högskola. Artscape är en ideell organisation vars främsta syfte är att göra konst synlig för allmänheten eller som de beskriver på sin hemsida: ”Great art shouldn't be confined to only galleries and museums!” (www6
). Under gatukonstfestivalen 2014 medverkade gatukonstutövare från olika delar av världen genom att bland annat göra muralmålningar (väggmålning som vanligtvis täcker en hel brandvägg på en byggnad) på flera platser i Malmö. Flera andra gatukonstinstallationer tog under festivalen form. Till exempel fick Carl Fredrik Reuterswärds berömda bronsskulptur Non-Violence en ny skepnad i textil (www7). Gatu-konstfestivalen Artscape har förändrat flera platser i Malmö under en längre tid. Muralmålningarna som skapades under gatukonstfestivalen kan idag fortfarande ses och tillståndet för dessa kommer eventuellt övergå till ett mer permanent sådant (Personlig kommunikation 2015-04-27).
Vi ville veta mer om gatukonstfestivalen och tog således kontakt med grundarna av Artscape, där Tor He-dendahl som är project director för festivalen, var vår första kontakt. Tor HeHe-dendahl kontaktades via e-post och vi kunde därigenom boka en intervju med honom och Artscapes festival director Daniel Wakeham. Intervjun hölls på caféet Lite Off Coffeshop på Davidshallstorg i Malmö den 27 april 2015. Efter intervjun med grundarna av Artscape introducerade de oss för Hugo Röjgård, ordförande för Graffitifrämjandet, via e-post. Av tidsbrist från Hugo Röjgårds sida kunde inte en intervju hållas. Det går bara att spekulera i hur vår studie hade påverkats om en sådan intervju hade hållits, men troligtvis till studiens fördel då Graffitifrämjandet bland annat arbetar med yttrandefrihetsfrågor kring graffiti och gatukonst (www8).
De icke-utövare som medverkat i studien blev intervjuade i samband med undersökningen med den tem-porära lagliga gatukonstväggen. Urvalet av dessa skedde slumpmässigt och bestod av de som hade tid. Vi har lagt vikt på att få ett brett urval av intervjupersoner för att på så sätt kunde belysa och diskutera den problematik som finns kring gatukonst i det offentliga rummet ur flera olika perspektiv.
3.2 Intervjupersonerna
Totalt utförde vi fem halvstrukturerade intervjuer varav en var med en aktiv utövare av gatukonst, en som tidigare har varit utövare av gatukonst och en intervju var med grundarna av Artscape som inte själva är utövare men som har nära kontakt med praktiken. Två intervjuer fördes med två icke-utövare i samband med undersökningen med den temporära lagliga gatukonstväggen.
Utöver intervjupersonerna finns uttalanden från några av de totalt 63 individer som deltog i undersökningen med den temporära lagliga gatukonstväggen med i resultat och analyskapitlet. Av olika anledningar, som att deltagarna inte hade tid för en längre intervju eller ville blir inspelade, kunde dessa individer inte bli inspelade med diktafon utan fick istället skrivas ned för hand och på papper. Vi vill således poängtera att dessa uttalanden inte ska ses som fullständiga intervjuer. Syftet här var istället att genom kortare kommentarer få en insikt i deras upplevelser och inställningar till gatukonst i det offentliga rummet. En utförligare beskrivning om detta finns under delkapitlet genomförande. Nedan följer en introduktion av intervjupersonerna.
3.2.1 Grundarna av Artscape
Tor Hedendahl och Daniel Wakeham, män i 30-årsåldern, aktiva med Artscape i Malmö. Är inte själva utövare av gatukonstpraktiken, utan ser sig som kuratorer över uttrycksformerna. Det är viktigt att nämna att allt som skedde under Artscape 2014 hade grundarna av Artscape tillstånd för från myndigheters håll. På frågan vilka gatu-konstutövare som valdes ut till Artscape 2014:
Vi hade ju några grundregler kan man säg. Eftersom vi är först ut i Sverige med detta ville vi liksom ha en grej som kunde slå igenom, folk skulle bli imponerade och dem skulle inte kunna irritera sig på det. Vi var väl rätt snälla med valet om man säger så. Så det hade ju inget politiskt, som till exempel, inga grova bilder. Alla sånna konstnärer, även om det finns asgrymma konstnärer inom dem här kategorierna, dem fick gå bort liksom. Så vissa grundregler hade vi, sen ville vi ha en variation, vilket vi också lyckades rätt bra med. Det var inte bara muralmålningarna utan vi hade ju allt ifrån graffiti till origami och statyer. (Personlig kommunikation 2015-04-27)
3.2.2 Utövare av gatukonst
Man i 30-årsåldern, aktiv gatukonstutövare i Malmö sedan 13 år tillbaka. Målar idag endast lagligt. På frågan om ingången till gatukonst:
Oj ja, många år. Minns inte riktigt när jag... när jag började. Jag var nog inte mer än 16 år förstagången jag målade, men det dröjde något år innan jag började med mer välarbetade målningar. Så ja vad blir det, en 13 år har jag nog sysslat med graffiti till och från. (Personlig kommunikation 2015-04-29)
3.2.3 Tidigare utövare av gatukonst
Man i 28-årsåldern, inte längre aktiv, utövat gatukonst i fyra år. På frågan om ingången till gatukonst:
Ja det var ju... jag var väl runt 14 år gammal. Innan dess höll jag på ganska mycket med break dance... och det är ju en subkultur som hör ihop med graffiti och Hip Hop, så det blev ju liksom... plus innan hade jag ju liksom alltid tyckt om att rita och sådana saker, så det bara blev att jag fick upp ögonen för det. Och sen var det ju att de jag umgicks med då, särskilt en då... Han var ju så, väldigt inne i graffiti... så det blev ju liksom att... man började med det. Sen började vi köra ihop. Sen blev det en sådan grej av det liksom ”vi sticker ut och kör”. (Personlig kommunikation 2015-05-07)
3.2.4 Icke-utövare 1
Kvinna i 60-årsåldern, pensionär, bosatt i Malmö. På frågan hur gatukonst påverkar staden:
Jo... på många ställen så fyller det ju staden med liv… och det är ju roligt… Jag vet att det är kreativa människor som utövar detta… men samtidigt säger jag bestämt ifrån… att det ska ju inte störa övriga människor… som bor i sta-den… och där är väl den verkligt svåra frågan… var går gränsdragningen och vem är det som bestämmer hur det ska vara. (Personlig kommunikation 2015-04-15)
3.2.5 Icke-utövare 2
Man i 25-årsåldern, personlig assistent, bosatt i Malmö. På frågan hur gatukonst påverkar staden:
(...) det kan ju vara fint om man ser något som någon annan målat som får en att stanna upp, eh... jag vet inte, även om det bara är krumelurer och så, så visar det väl att något har hänt där. Det är väl också ett tecken på att det behövt hända något på den platsen. Men ja, de som verkligen lägger ner tid på sin graffiti, de brukar ju synas väldigt tyd-ligt... och det är ju helt annorlunda än de människor som bara går och skriver saker. (Personlig kommunikation 2015-04-15)
3.3 Genomförande
3.3.1 Temporär laglig gatukonstvägg
UUS och BRÅs undersökning kring lagliga väggar för graffitimålande ska som tidigare nämnt inte äga rum förrän i senare delen av 2016 och platserna som är föremål för undersökningen är Norrköping, Västerås, Sigtuna och Botkyrka. Vi ansåg i ett tidigt skede av vår studie att UUS och BRÅs metod borde utvärderas redan nu, dock fick detta bli i mindre skala och i ett annat sammanhang.
Det första vi behövde göra var att ansöka om tillstånd hos Polisen för sammankomst av offentlig plats för arrangemang (www9). Polisen förde därefter ansökan vidare till Gatukontoret i Malmö. I ansökan beskrev vi vår plan för undersökningen och att en temporär vägg för gatukonstmålning skulle placeras ut. Att överhuvudtaget få ärendet granskat kostade 250 kronor oavsett om ansökan blev godkänd eller inte (se bilaga 1). Vi var beredda på ett avslag då många andra som sökt tillstånd för liknande projekt nekats. Två veckor efter att vi lämnat in ansökan godkändes den dock av Polisen och Gatukontoret i Malmö (se bilaga 2). Komponenterna till väggen kunde därmed införskaffas och väggen kunde börja monteras. Tillståndet anser vi visa upp den mer tillåtande syn som Malmö stad har på gatukonstpraktiken. Vi valde därför att inte söka efter ytterligare uttalande från myndig-hetshåll. Hade däremot tillståndet blivit nekat hade ett sådant uppsökande varit aktuellt. I andra städer såsom Stockholm skulle tillståndet ha blivit betydligt svårare att få. Försök har gjorts tidigare av bland annat Graffiti-främjandet, men nekats med beskrivningen att det var för likt graffitin i utomhusmiljö och således strikt förbjudet enligt Stockholm stads tidigare nolltolerans (www10).
Den temporära lagliga gatukonstväggen bestod av tre träramar som monterats ihop av enkla träreglar. Varje vägg var 1,3 meter bred och 1,8 meter hög och sattes ihop med gångjärn för att underlätta vid transport. Fullt utdragen blev väggen totalt 4 meter lång. Varje träram kläddes in med ljust golvskyddspapper som fungerade som canvasduk. Då vi varken är utövare själva och således aldrig testat på att måla med sprayburkar var det viktigt att få en förståelse för gatukonstutövandets grunder. Vi besökte därför en lokal butik i Malmö som bland annat säljer sprayburkar som gatukonstutövare använder. Här fick vi den information vi behövde för att kunna informera de individer som ville ingå i undersökningen vid frågor gällande val av färg, caps (munstycken som reglerar färg-trycket i sprayburkarna) och tvättråd ifall deltagarna skulle få färg på kläderna.
Den 15 april 2015 hade vi tillstånd för den temporära lagliga gatukonstväggen mellan 09.30 och 17.30 på Kaptensgatan i Malmö. Dock kunde inte väggen ställas upp förrän 12.00 på grund av regn. Valet av plats base-rades på närliggande relevanta aktiviteter för vårt undersökningssyfte. Vi ville befinna oss på en plats där många
passerade och placerade därför väggen bredvid ett gång- och cykelstråk. Vi var medvetna om att uppfattningen om gatukonst kunde skilja från plats till plats. Att ha P-huset Anna ett kvarter ifrån undersökningsplatsen kunde bidra med relevanta åsikter kring gatukonst då många förbipasserande av vår undersökningsplats förmodligen hade passerat P-huset Anna förr, och således sett den lagliga gatukonst som tar plats på dess väggar. Vi ansåg det som betydelsefullt att få ta del av åsikter om gatukonst (både den lagliga och olagliga) från de människor som kommer i kontakt med den. Genom placeringen av väggen kunde vi ta del av relevant information om gatukonst då den synliggjordes på andra intilliggande platser. Detta gjorde det möjligt att diskutera gatukonst djupare med de vi pratade med, eftersom vi bland annat kunde referera till P-huset Anna och dess lagliga väggar i samband med diskussionerna (Creswell 2003:8f).
När den temporära lagliga gatukonstväggen väl var uppe var det viktigt att synliggöra vad undersökningen handlade om. Vi gjorde det därför möjligt att måla på båda sidor av varje vägg. Väggen kunde på så sätt bli iögonfallande och involvera människor oavsett vilken riktning de var på väg. Till väggen tillhandahöll vi med vinylhandskar och 12 sprayburkar i olika färger. Då vi eftersträvade en bredd i undersökning var det av vikt att försöka engagera människor i olika åldrar. För att undvika att tvinga in människor i undersökningen behövde vi något som tydligt indikerade vad vi undersökte i ett tidigt skede. Vi gjorde därför valet att fråga de första förbi-passerande om de ville måla. Detta gick relativt fort och då första målningen tog form backade vi något för att tillåta varje individ att självmant komma fram till väggen för att testa på att måla. Vi ansåg att vi kunde få en undersökning med högre tillförlitlighetom tillvägagångssättet tillåter de förbipasserande att göra ett eget aktivt val att ingå i studien. Vi påminde varje individ om riskerna med att måla och vi rekommenderade vinylhandskar till samtliga för att undvika att de skulle få färgstänk på sig själva och sina kläder. Under dagen valde vi även att enbart guida de som frågade efter hjälp. Dessa fick då mer information om hur sprayburkarna användes och hur olika caps fungerade.
Vi valde att inte annonsera platsen för undersökningen med den temporära lagliga gatukonstväggen i förväg genom olika medier. Genom att inte annonsera om undersökningen i förväg minimerades riskerna att enbart en viss typ av människor skulle delta som således hade kunnat påverka forskningens resultat. Vi ville att under-sökningen skulle utformas som ett stickprov av den allmänna synen på gatukonst och eftersträvade en variation av deltagare. Vi ville även att de deltagare som tog del av undersökningen inte skulle vara förberedda på till-ställningen redan i förväg. Det hade kunnat bära med sig fördelar om vi hade annonserat platsen i förväg, som till exempel att fler individer och kanske till och med fler utövare hade deltagit. Dock hade vi begränsade resurser då vi endast hade 12 sprayburkar och den temporära lagliga gatukonstväggens yta var heller inte tillräckligt stor för hur många deltagare som helst att samsas om samtidigt. Den temporära lagliga gatukonstväggen hade kunnat konstrueras på andra sätt och vi hade även kunnat byta ut sprayburkarna till något annat. Vi hade flera tankar om olika möjliga tillvägagångssätt innan denna undersökning utfördes och valde slutligen att utföra undersökningen på ett sådant sätt att den skulle likna den praktik som gatukonstutövare utövar. Anledningen till detta var för att få ett ytterligare djup i studien och kunna diskutera praktiken med människor som aldrig testat på att måla med sprayburkar förut. Bilder från undersökningen med den temporära lagliga gatukonstväggen går att finna i bilaga 3.
3.3.2 Temporär laglig gatukonstvägg – insamlandet av uttalanden
I samband med undersökningen med den temporära lagliga gatukonstväggen fann vi det ganska snabbt proble-matiskt att utföra flera fullständiga intervjuer på platsen. Vi hade en tanke innan denna undersökning om att göra fler intervjuer på platsen än vad vi har gjort, men på grund av väder och att många människor inte hade tid att delta i en intervju kunde inte detta ske. Vi visste inte innan undersökningen om hur många individer som skulle ta del av den och inte heller om det skulle vara icke-utövare eller utövare av gatukonst som skulle måla på väggen. Vi förberedde oss på detta genom att vi tog med utskrivna papper för att på dessa kunna samla in åsikter från de som ville bidra med synpunkter till studien, men som av olika anledningar inte ville bli inspelade eller vara med i en längre intervju.
Av totalt 63 individer som målade fick vi ihop två ljudinspelade intervjuer och 14 uttalanden från olika individer som inte ville bli inspelade med diktafon. Dessa 14 uttalanden sammanställdes på varsitt papper för att vi skulle kunna skilja på dem och undvika att beblanda utsagor. Fyra av dessa individer sa uttalat att de provat någon form av gatukonst varav tre sa att de var aktiva utövare och tio hade aldrig provat på att måla. Vi ställde två frågor till dessa 14 individer för att få en inblick i deras erfarenheter och upplevelser. Frågorna formulerades på detta sätt: ”hur tycker du att gatukonst påverkar staden?” och ”vad tycker du om praktiken efter att ha provat på att måla?”. En tredje följdfråga ställdes till de tre som sa att de var aktiva utövare och formulerades på detta sätt ”hur tror du fler lagliga väggar påverkar praktiken?”. Vi hade ett bortfall på 47 individer som målade men som vi inte kan citera av olika anledningar. Den främsta anledning är att vi inte fick ett klart godkännande om deras sam-tycke, trots att vi noggrant informerat om syftet med arbetet och deras rättigheter och anonymitet (Kvale & Brinkmann 2009:87ff). En utförligare beskrivning om det etiska förhållningsättet i studien finns under delkapitlet etik.
3.3.3 Intervjuguide
Första steget innan de halvstrukturerade intervjuerna skulle genomföras var att producera och konstruera en intervjuguide som i slutändan blev flera (Kvale & Brinkmann 2009:146). Vi fann det ganska tidigt i processen som problematiskt att endast ha en intervjuguide till både utövare och icke-utövare av gatukonst, då åsikter antagligen varierar beroende på om individen utövar praktiken eller inte. Vi fick således konstruera två stycken intervjuguider, en för utövare och en för icke-utövare (se bilaga 4). I samband med intervjun med grundarna av Artscape fick en tredje intervjuguide konstrueras. Vi gjorde detta för att vi visste att Tor Hedendahl och Daniel Wakeham hade en annan ingång till praktiken genom sitt arbete med Artscape och att deras syn på praktiken kunde skilja (se bilaga 4). Däremot visste vi inte innan intervjun med grundarna av Artscape om de var gatu-konstutövare själva. Vi tog därför även med de andra två intervjuguiderna vid intervjutillfället.
Alla intervjuguider konstruerades på liknande sätt. Det grundläggande var att vi ville söka svar på studiens syfte och huvudfråga och konstruerade således intervjufrågorna så de hade en tydlig koppling med dessa. Vi ville även skapa en tydlig övergång mellan frågorna för att under intervjutillfället skapa ett gott samtalsklimat och behålla samtalet till studiens fokus. Alla intervjuer började med bakgrundsfrågor för att lära känna intervjuper-sonerna, men även för att de skulle känna sig bekväm i situationen och få möjlighet att tala fritt (Kvale &
Brinkmann 2009:144ff). Övriga frågor formulerades som öppna frågor för att skapa en dynamisk intervju och kunna diskutera samt ställa följdfrågor på intervjupersonernas resonemang. På så vis fick vi en fördjupad för-ståelse för praktiken då deltagarna fick förklara mer utförligt (Kvale & Brinkmann 2009:98).
3.3.4 Intervjuerna
Under intervjutillfällena anpassades frågorna i intervjuguiden efter situationen för att möta intervjupersonernas vardagsspråk och på så vis upprätthålla ett bra flyt under hela intervjun. Det hände under intervjuerna att inter-vjupersonerna kom in på andra teman som vi valde att inte avbryta då det gav oss annan information än vi räknat med. Vi valde att låta intervjupersonerna prata till punkt innan vi ledde dem tillbaka till det tema som diskute-rades innan eller in till nästa tema (Kvale & Brinkmann 2009:146f).
Platserna för intervjuerna valdes i samråd med intervjupersonerna med undantag av de intervjuer som var med icke-utövare. Här fann vi det som smidigast att hålla intervjuerna på platsen där vi utförde undersökningen med den temporära lagliga gatukonstväggen, vilket givetvis kan ha spelat roll på intervjupersonernas svar. Trots att platsen var offentlig var den på sätt och vis vår på grund av tillståndet vi hade fått och således inte helt neutral för intervjun. Vi stod även bredvid ett stråk med mycket passage och intervjupersonerna var egentligen på väg någon annanstans i Malmö, vilket kan förklara de korta intervjuer som blev med icke-utövarna. Det var ett övervägande från vår sida att hålla dessa intervjuer på denna plats och vi valde det på grund av det sammanhang som P-huset Anna och vår temporära lagliga gatukonstvägg bidrog med. Det går att spekulera i om intervjuerna med icke-utövarna hade fått ett annat utfall om dessa intervjuer hade hållits vid ett senare tillfälle och på en annan plats. Vi tror dock inte att icke-utövarnas svar hade påverkats så pass mycket av den rådande situationen att det ska ha kunnat förändra studien nämnvärt. Dock är de troligt att de platser som valdes i samråd med intervju-personerna bättre för intervjuerna, då de intervjupersoner som intervjuades på dessa platser kunde vara mer avslappnade i situationen och således bidra med mer information (Kvale & Brinkmann 2009:144f).
Intervjuerna varierade tidsmässigt, där den kortaste varade i 15 minuter och var med icke-utövare 1. Inter-vjun med icke-utövare 2 varade i 20 minuter. Den längsta interInter-vjun var med grundarna av Artscape och varade i 90 minuter. Intervjun med den aktiva utövaren av gatukonst varade i 45 minuter och intervjun med den individ som idag inte längre är aktiv utövare av gatukonst varade i 30 minuter. Samtliga intervjuer blev inspelade med diktafon och transkriberades ordagrant från tal- till skriftspråk dagen efter att de hade ägt rum, för att de skulle kunna återges på ett så korrekt sätt som möjligt (Kvale & Brinkmann 2009:193ff).
Efter samtliga intervjuer hade översatts från tal- till skriftspråk skrevs de ut med kopiator. Detta kan vara en kostsam process men vi valde att göra detta eftersom transkriberingarna inte bestod av så många sidor. Genom att skriva ut transkriberingarna fick vi en tydligare översikt över materialet vi hade samlat ihop (Kvale & Brinkmann 2009:196ff). En halvstrukturerad intervju är i många avseenden användbar då den i sin flexibla karaktär ger möjlighet att ta del av information som vi som intervjuare inte själva har tänkt på (Kvale & Brinkmann 2009:146f). Nackdelen med en halvstrukturerad intervju kan vara att mycket av de material som samlas in inte kan användas till studien, då det finns en risk att intervjupersonerna kommer in på andra teman under intervju-tillfället som inte har en direkt koppling till studiens syfte (ibid). Att skriva ut transkriberingarna med kopiator
hjälpte oss att enklare kategorisera materialet och leta efter teman och kopplingar i intervjupersonernas resone-mang. Här utgick vi från frågorna vi hade konstruerat i intervjuguiderna, som formade en grund för våra teman. Vår ansats har varit hermeneutisk inspirerad och vi döljer inte att vår förförståelse har påverkat forskningens resultat (Kvale & Brinkmann 2009:210ff). En utförligare beskrivning av vår förförståelse finns under delkapitlet förförståelse.
3.4 Etik
Det etiska förhållningssättet är viktigt i alla studier men vi vill dock belysa vikten av det i en studie som vår. Det går inte att kringgå att gatukonstpraktiken är kriminell enligt lagen och räknas som skadegörelse beroende på var uttrycksformerna tar plats. Vi har därför valt att tillämpa oss av vissa försiktighetsåtgärder.
Det var viktigt för oss att ha ett klart godkännande och samtycke från de som på olika sätt deltar i studien att vi får citera dem, oavsett om de var inspelade med diktafon eller insamlade genom den insamlingsmetod vi valde att använda oss av i samband med undersökningen med den temporära lagliga gatukonstväggen. Vi gjorde det därför tydligt att om vi inte hade ett samtycke från individen ifråga kommer vi inte heller citera dem i denna avhandling. Vi informerade noggrant för varje deltagare att materialet endast skulle användas till studien. Vi informerade även om deltagarnas rättigheter, att det var frivilligt att delta, att det gick att välja att avbryta när som helst och att det gick att ändra sig vid ett senare tillfälle. Vi poängterade för varje individ att de skulle ha ano-nymitet och att materialet lagrades på sådant sätt att ingen obehörig skulle ha tillgång till det (Vetenskapsrådet 2002).
Intervjun med grundarna av Artscape fick ett annat upplägg kring deras anonymitet, främst av två skäl. Deras verksamhet är offentlig och de har en egen hemsida med både Tor Hedendahl och Daniel Wakehams kontaktuppgifter (www11). Under intervjutillfället kom vi överens med dem att behålla deras namn i studien och inte figurera dem. Vi kom även överens om att om vi kom in på känsliga ämnen under intervjutillfället skulle diktafonen stängas av och att de som sades när den var avstängd skulle vi utelämna från studien.
Det etiska förhållningssättet har tagit sin konkreta form under hela vår arbetsprocess och således även i intervjuguiderna. Vi har medvetet valt att inte ställa frågor som kan knyta individerna till särskilda platser som således kan röja deras identitet, med undantag av den intervju som var med grundarna av Artscape vars anledning har nämnts.
Efter varje intervju ställdes frågor angående om individens kön eller ålder fick skrivas ut. Vi gjorde detta för att försäkra oss om intervjupersonens samtycke och för att få reda på hur mycket vi skulle utelämna från studien, som på olika sätt hade kunnat röja deltagarnas identitet. Oavsett vilken syn människor har på gatukonst i det offentliga rummet är den juridiska gränsdragningen för vad som får ta plats och på vilka ställen tydlig. Vi tycker därför att alla försiktighetsåtgärder som har tagits upp ovan är nödvändiga oavsett hur mycket mer djup det hade kunnat bidra med i studien. Vi har gjort dessa val för att undvika att de individer som deltar i vår undersökning ska ta någon skada av den (Kvale & Brinkmann 2009:190f).
3.5 Förförståelse
I en studie som vår vars upplägg delvis är hermeneutisk, är det viktigt med vår egen förförståelse för ämnet. Förförståelse kan ses som ett verktyg för studiens utformning och så även för dess resultat, som bygger på våra tolkningar av intervjupersonernas uttalanden (Kvale & Brinkmann 2009:189). Vi vill därför beskriva vår egen förförståelse för att tillföra större tydlighet.
Vi är inte utövare av någon av uttrycksformerna men vi har dock testat på att måla i samband med under-sökningen med den temporära lagliga gatukonstväggen. Vi märkte då hur svårt det är att hantera sprayburken för att överhuvudtaget dra en rak linje. Vi är mer eller mindre överens om att vi inte har någon vidare färdighet för uttrycken men att vi tycker att det var kul att testa på att måla.
Vi har länge varit intresserade av de olika uttrycksformerna och främst de uttryck som är lätta att förstå. Även om vi inte avfärdade tags eller andra uttrycksformer som klotter eller skadegörelse, så hade vi svårare att ta till oss dem. I och med utbildningen på programmet Arkitektur, visualisering och kommunikation på Malmö Högskola har vi fått en förståelse för hur människor påverkar och bidrar med kvalitéer i olika urbana samman-hang. Gatukonstutövning är en praktik som tar plats i flera olika sammansamman-hang. I takt med en förståelse av att det finns andra aspekter än bara det estetiska av gatukonsten har vår syn av den också ändrats. Vi förstår praktiken som ett samtida fenomen i det offentliga rummet och i den byggda miljön. Gatukonst var med andra ord inte helt främmande för oss när vi påbörjade den här studien. Vi visste däremot inte hur utövare av praktiken uppfattade eller såg på sin egen praktik.
Det har burit med sig fördelar att vi har haft kunskap om delar av de termer som gatukonstutövare använder sig av i samband med intervjuerna med dessa. Däremot kan vårt kunnande kring de sociala aspekterna av gatu-konstpraktiken ha inneburit nackdelar. Vissa intervjupersoner refererade till exempel till kända gatukonstutövare som för oss var helt främmande. Hade vi haft mer kunnande om dessa delar hade det underlättat under intervju-tillfället, då vi hade kunnat ställa följdfrågor och således fått med oss mer information från intervjun. Att vi inte har haft full kännedom om alla delar under intervjun har förvisso inte endast inneburit nackdelar. Genom att vi inte har haft full vetskap om alla delar har följdfrågor kunnat ställas vilket har lett till att intervjupersonerna har förklarat mer utförligt. Det går bara att spekulera i vilken roll vårt kunnande och vår förförståelse har påverkat intervjupersonerna inställning till oss som intervjuare. Det är dock inget vi kan få svar på, men troligtvis till fördel av nämnda anledningar.
Det går inte att kringgå att vår studie har påverkats av vår förförståelse. Vi har således haft den i åtanke under hela vår arbetsprocess. Att uppfylla objektivitet har inte varit vårt syfte och vi hoppas inte att vår förförståelse har påverkat vår studie på ett sådant sätt att det har varit en nackdel för dess resultat.
3.6 Validitet och reliabilitet
Validitet och reliabilitet är huvudsakliga kvalitetskrav för en vetenskaplig forskning. För att besluta om vår studie uppfyller validitet och reliabilitet är det av vikt att beskriva vår ansats (Creswell 2003:195f).
Validitet i vår studie skiljer sig markant från den positivistiska synen som har för avsikt att förstå verklig-heten genom objektiv insamlad data. Vi vill istället med vår studie förstå intervjupersonernas livsvärld utifrån
