Förord
Jorge Luis Borges är fyrtiofem år vid andra världskrigets slut och under decenniet som följer är han inte bara mitt i livet, utan också på höjden av sin skaparkraft. Efter genombrottet med Fiktioner (1944) fortsätter han att odla sin egen gränsgenre, mellan essä och novell, i den uppföljande samlingen Alefen (1949). Samtidigt utvecklar han sin lika omisskännligt egensinniga litterära essäistik och ger tre år senare, 1952, ut sin mest omfattande essäsamling, Andra inkvisitioner, som liksom Alefen ingår i sin helhet i den här utgåvan. Två motstridiga och samtidigt samverkande omständigheter tycks särskilt ha sporrat hans produktivitet. Vid krigsslutet var han nyförälskad i den tjugo år yngre författarkollegan Estela Canto; hans Beatrice, som han själv kallade henne. Det var under deras tid tillsammans han skrev berättelsen ”Alefen” som först publicerades i tidskriften Sur, 1945. Liksom hans ungdoms stora kärlek, till norskättade Norah Lange på tjugotalet, skulle denna romans sluta olyckligt. (En betydande komplikation i Borges förhållande till kvinnor var hans mamma, Leonor Acevedo de Borges, som han inte bara levde utan även samarbetade med större delen av sitt liv, fram till hennes död 1975.) Men till skillnad från den första besvikelsen, som innebar en djup existentiell kris, så tycks den uppslagna förlovningen med Estela Canto snarare ha lett till självinsikt och mognad (eller resignation). Hon förblev en Beatrice även efter uppbrottet och följdes, sedan Borges förlikat sig med vetskapen om att han aldrig skulle bilda familj, av en radandra väninnor, som inte sällan blev hans medarbetare.1 Under den period som denna volym omfattar har han inte mindre än sex kvinnliga medförfattare eller medredaktörer till ett tiotal verk utöver de sex böcker han skrev och redigerade tillsammans med vännen och kollegan Adolfo Bioy Casases. (Av utrymmesskäl har vi dock i detta urval begränsat oss till de verk Borges författade på egen hand.) Estela Cantos svek sammanföll med en annan – ur Borges synvinkel än större – katastrof, nämligen Juan Peróns jordskredsseger i de allmänna valen 1946, efter ett år av politisk osäkerhet då förhoppningarna om en utveckling i liberal demokratisk riktning hade både spirat och grusats. Sedan han säkrat makten rensade Perón ut sina motståndare ur den offentliga förvaltningen och den profilerade antifascisten Borges förlorade sin blygsamma tjänst som bibliotekarie vid Miguel Cané-biblioteket. Det vill säga, i stället för avsked på grått papper erbjöds han förflyttning till en annan post, som ”inspektör av fjäderfä och kaniner”.2 Han antog dock aldrig det erbjudandet utan lämnade självmant in sin avskedsansökan. Peronismens första decennium vid makten innebar ett slags inre exil för Borges och motviljan mot den förhatlige ”diktatorn och hans fru” stimulerade uppenbarligen hans litterära skaparkraft. Hans motivkrets under dessa år är de stora filosofiska och 1 María Esther Vázquez, som själv tillhörde de nära väninnornas krets men som lärde känna Borges först 1957, skriver i sin biografi, Borges. Esplendor y derrota [Glans och nederlag] (1996) att ”han förälskade sig i tur och ordning i Wally Zenner, Haydée Lange (Norahs syster), Silvina Bullrich, Emma Risso Platero, Estela Campo, Pipina Diehl de Moreno Hueyo, Susana Bombal …” (de tre punkterna antyder en fortsatt lista, som kanske inkluderade henne själv). 2 Möjligen är denna förödmjukelse, som påstås härstamma från Evita Perón personligen, delvis en myt skapad av Borges själv. Enligt uppgift var det en medkännande medarbetare vid kulturministeriet som räddade honom från avsked genom att i stället föreslå överflyttning till la direccion de apicultura (biodling), vilket ansågs vara en lämplig post för en poet. Borges ska själv ha modifierat detta till den icke existerande avdelningen för avicultura – ”fjärderfäodling” – och lagt till ”kaniner” för att ytterligare understryka förnedringen (Edwin Williamson, Borges. A Life, 2004).
religiösa frågorna: han är lika förtrogen med buddhismen som med den judiska mystiken; han diskuterar Schopenhauer och Berkeley och lustmördar Pascal; han lyfter fram förbisedda och glömda tänkare och författare, eller kastar nytt ljus över välkända verk. När Perón störtas i en militärkupp 1955 träder dock den stridbare polemikern fram i ett temanummer av Sur med anledning av den nya regimens utlovade reconstrucción nacional.3 Maktskiftet var betydelsefullt för Borges. Den nya regimen, ledd av general Pedro Eugenio Aramburu, gottgjorde honom för Perón-administrationens förödmjukelse genom att utse honom till chef för Nationalbiblioteket – en post han skulle behålla ända till pensionen, som händelsevis råkade sammanfalla med peronismens återkomst till makten, 1973. Hans reservationslösa stöd för Aramburus repressiva revolución libertadora, som tvingade peronismen under jorden och brutalt slog ned ett upprorsförsök 19564, skulle samtidigt för evigt kompromettera honom i den militanta vänsterns ögon. (Den senare missbedömningen av sjuttiotalets militärkupp, mot peronismens andra regim, skall också förstås i detta ljus.) Under och efter andra världskriget ligger den spanskspråkiga världens kulturella och intellektuella centrum otvivelaktigt i Latinamerika; i Mexiko och Rio de la Plata (Buenos Aires och Montevideo). En av de i särklass viktigaste noderna i det vitala latinamerikanska kulturlivet är tidskriften Sur, grundad 1931 av den förmögna författarinnan Victoria Ocampo, vars likaså förmögna syster Silvina sedermera gifte sig med Borges nära vän och kollega Adolfo Bioy Casares. Såväl Victorias som makarna Adolfos och Silvinas hem utgör en levande litterär salong under hela fyrtio- och 3 ”L’illusion comique” återfinns bland ”Övriga texter” i denna volym. 4 Ett misslyckat försök till motkupp av en grupp militärer som var lojala med Perón följes av en massaker på peronistiska civila; ett av de första exemplen på ”statsterror”, skildrat i Rodolfo Walshs litterära reportage Operación masacre (1957), en föregångare till vad som ett decennium senare skulle bli känt som ”new journalism”.
femtiotalet och författarkretsen kring Sur blir en förbindelselänk mellan kontinenterna, mellan syskonmetropolerna Paris och Buenos Aires. Tidskriften och förlaget introducerade samtida europeisk litteratur på spanska, men verkade också i den andra riktningen. Det är genom tidskriften Lettres françaises, likaså finansierad av Victoria Ocampo, som Borges verk blir känt utanför den spanskspråkiga världen. När Fictions och Labyrinthes utkommer på franska 1951 och 1953, i Roger Caillois latinamerikanska serie La Croix du Sud, får de ett formidabelt mottagande.5 Det stora internationella genombrottet kommer ganska precis ett decennium senare, då han tilldelas det första Formentor-priset, tillsammans med Samuel Beckett.6 Frånsett Nobelpriset till chilenska Gabriela Mistral, 1945, var detta det första stora internationella erkännandet av en latinamerikansk författare och det innebar inte bara Borges omedelbara världsberömmelse utan också början på den ”boom” för den latinamerikanska litteraturen som skulle vara i ett par decennier. Sextiotalet etablerar den numera gängse bilden av Borges som den blide blinde barden – en myt han gärna odlade men också kommenterade med ironisk distans, till exempel i dikten ”Borges och jag” som ingår i samlingen Ordmakaren från 1960. Vid denna tid återvänder han också till poesin, efter ett mer än trettio år långt uppehåll, och i slutet av decenniet når hans produktivitet en ny kulmen, med poesi- och prosaboken Till 5 Borges har själv kommenterat Caillois betydelse: ”Innan jag framträdde på franska var jag praktiskt taget osynlig, inte bara utomlands utan också i Buenos Aires.” 6 Prix Formentor, uppkallat efter ett hotell på Mallorca, instiftades av den spanske förläggaren Carlos Barral 1960 och delades ut åren 1961–1967. (Efter ett långt uppehåll återupptogs utdelningen 2011.) Bakom priset, som hade ambitionen att nå en prestige i paritet med Nobelpriset, stod ett stort antal ledande europeiska förlag, däribland svenska Bonniers. Vid den första utdelningen var juryn splittrad i en sydeuropeisk falang som stödde Borges och en nordeuropeisk som förordade Beckett. Kompromisslösningen blev att låta dem dela priset.
skuggans lov, 1969, och den länge emotsedda nya novellsamlingen Brodies rapport, 1970. Skuggan anspelar bland annat på blindheten, som succesivt drabbar honom, till följd av en ärftlig ögonsjukdom, under de tjugofem år som denna volym omfattar. Det är kanske inte blindheten han lovsjunger, men väl den avklarnade stillhet mellan ljus och dunkel som även är förknippad med ålderdomen och den annalkande, odramatiska döden. * Alefen kom sent omsider i svensk översättning 2011 (delar av den hade ingått i urvalsvolymen Biblioteket i Babel, 1963; ett par av de utelämnade berättelserna hade därefter publicerats i tidskrifter) och David Brodies rapport utkom i sin helhet 1978. Men av allt det Borges skrev däremellan har tidigare endast fragmentariskt nått en svenskspråkig publik; enstaka essäer samt visserligen många men spridda dikter. Det är anmärkningsvärt. I Tyskland och Italien har hela Obras completas översatts, intill minsta kommatecken, och den textkritiska franska Pléiade-utgåvan är mer komplett än någon spanskspråkig. Men även till exempel danska läsare, som före de svenska fått tillgång till bland annat Nederdrægtighedens verdenshistorie, har senare även kunnat glädja sig åt både Andre inkvisitioner och Borges og jeg (El hacedor). Det är med stor tillfredsställelse vi nu fyller denna lucka, med hela Andra inkvisitioner ograverad och ett fylligt urval av dikt- och prosasamlingarna Ordmakaren och Till skuggans lov samt den mellanliggande diktsamlingen Den andre, den samme (1964). Liksom i den första volymen har vi också inkluderat ett antal ”övriga texter” som inte ingår i Obras completas; i detta fall ett axplock av bidrag till Sur, som under dessa år var Borges främsta publicistiska forum jämte dagstidningen La Nación.7 7 Som framgår av våra noter publicerade Borges ofta sina texter i Sur innan de gavs ut i bokform. Ett fullödigt urval av de essäer, översättningar, recensioner och ”anteckningar”
I sitt samlade verk ruckade Borges ofta på kronologin, genom att foga nya texter till gamla böcker. Några av essäerna i vår första volym var således skrivna under den tidsperiod som omfattas av denna andra del. Vi tillåter oss i borgesk anda att här göra på motsatt vis, genom att bland de övriga texterna inkludera en äldre text om översättning samt två filmrecensioner från början av fyrtiotalet. En rad översättare har genom åren tampats med Borges och nio av dem medverkar med oss i denna volym: Sun Axelsson och Marina Torres, Lars Bjurman, Anders Cullhed och Andreas Gedin, Jöran Mjöberg, Irmgard Pingel, Hans Ruin och Ingegerd Wiking. Vi har i huvudsak använt befintliga översättningar när sådana har funnits. I några fall har vi emellertid nyöversatt eller ersatt med tidigare tolkningar, till exempel Irmgard Pingels version av ”Gudens inskrift” som var den första berättelsen ur Alefen som publicerades på svenska (1956). Brodies rapport har i denna utgåva genomgått en omfattande redigering. Till samtliga texter har vi fogat noter, som komplement till Borges egna fotnoter. Våra är markerade med en asterisk och finns samlade längst bak i boken. Översättningar av latinska citat, spanska boktitlar etc., står däremot inom hakparentes i den löpande texten. Vi har avsiktligt varit återhållsamma med noter och utelämnat sådant som läsaren själv enkelt kan finna på nätet. Förutom våra översättarkolleger vill vi varmt tacka vår förläggare Tranan (Styrbjörn Gustafsson och Johannes Holmqvist) som haft envisheten att göra detta projekt möjligt. Tack också till Bonniers och Brombergs förlag som ställt ”sina” texter till förfogande. Till sist en randanmärkning i följetongen om det uteblivna Nobelpriset. Vi kan härmed bekräfta vår förmodan i den förra volymens förord, att Borges var en av huvudkandidaterna 1967. Av den dåvarande Nobelkommitténs i år offentliggjorda som inte ingår i Obras completas samlades i volymen Borges en Sur (Emecé, 1999), från vilken vi valt dessa texter som representativa exempel.
rapport framgår att valet till slut stod mellan honom, Graham Greene och den slutlige vinnaren, Miguel Angel Asturias från Guatemala. Huruvida man fortfarande övervägde den befängda idén att låta Asturias och Borges dela priset, eller vad som till slut fällde avgörandet till Asturias fördel, står dock inte i protokollet. Oscar Hemer och Lasse Söderberg, Malmö, augusti 2018
