ARBETE MED FÖRÄLDRASKAP
OCH RELATIONEN
FÖRÄLDRAR-BARN
- INOM ÖPPENVÅRDSBEHANDLING FÖR
MISSBRUK
SARA AXELSSON
ELSA CIMMERBECK
Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet 15hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet 205 06 Malmö
WORKING WITH PARENTHOOD
AND THE PARENT-CHILD
RELATION IN OUTPATIENT
PROGRAMS
SARA AXELSSON
ELSA CIMMERBECK
Axelsson, S & Cimmerbeck, E. Title. Subtitle. Degree project in social work 15
högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of
Social work, 2020.
The aim of this study was to examine how social workers in outpatient programs for drug and alcohol abuse explain the process of working with parenthood and the parental ability amongst clients with children. The study was conducted through qualitative interviews with five different social workers, who worked within an outpatient programs. The analysis was done through two different perspectives; one with focus on the clients engagement in different social systems and one regarding the clients relationships and interaction with others. The main findings of this study are that the outpatient programs work with parenthood is initiated through the client's own wishes to work on certain aspects of the parent-child relationship, and in dialogue with social workers and other members of the outpatient program. It was also discovered that children were involved in the therapeutic work to some extent, but that working with parenthood also revolved around the client being able to express feelings of shame and guilt, and how to overcome these feelings with the help of the social workers and fellow outpatients.
Key words; parenthood, parental ability, outpatient treatment, alcohol- and/or drug abuse, substance abuse
Förord
Författarna vill tacka handledare Mats Högström för det stöd och den vägledning han bidragit med under arbetets gång. Vidare ett stort tack till samtliga respondenter, utan vars medverkan denna uppsats hade varit möjlig att genomföra. Avslutningsvis vill författarna även rikta ett tack till de personer i författarnas familj och övriga nätverk som hjälpt till med tankar, feedback och korrekturläsning.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING 5
1.2 Syfte 6 1.3 Frågeställningar 6 1.4 Begrepp 6 Missbruk 6 Definition av barn 6 Öppenvårdsbehandling 6 2. KUNSKAPSLÄGET 7 2.1 Bakgrund 7
2.1.1 Ett fullgott föräldraskap 7
2.1.2 Socialstyrelsens riktlinjer och metodguide 8 2.1.3 Bristande evidens i arbetet med familjer med missbruk 8
2.2 Tidigare forskning 9
2.2.1 Exempel på insatser som verkar lovande 9
2.2.2 Föräldrafiering 10
2.2.3 Tillit, relationsbygge och gemensam grund 10 2.2.4 Skuld, skam och positionering i föräldraskap. 11
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 13
3.1 Urie Bronfenbrenner humanekologiska teori 13
3.1.1 De olika systemen 13
3.1.2 Roller 14
3.2 Symbolisk interaktionism 15
3.2.1 Symbolisk interaktionism, spegeljaget och skam 15 3.2.2 Erving Goffmans teori om stigma 16
4. METOD 17
4.1 Kvalitativ metod 17
4.2 Tillvägagångssätt och urval 17
4.3 Analysmetod 19
4.4 Arbetsfördelning 20
4.5 Förförståelse och forskningsetiska övervägande 21 4.6 Presentation av respondenterna som deltagit i studien 22
5. RESULTAT OCH ANALYS 22
5.1.1 Utgångspunkter för ett arbete med föräldraskap 23 5.1.2 Familjerelationer, anhörigträffar och föreläsningar 24 5.1.3 När barn besöker verksamheten 26 5.1.4 Betydelsen av förståelse mellan föräldrarna 27 5.1.5 Betydelsen av förståelse för barnens situation 28 5.2 Praktiskt arbete med föräldraskap 29 5.2.1 Struktur och rutiner som tillits- och trygghetsskapande 29 5.2.2 Att testa sina nya kunskaper under pågående behandling 31
5.3 Emotionellt arbete 33
5.3.1 Skuld och skam 33
5.3.2 Skillnader mellan könen kopplade till skuld, skam och stigma 35 5.2.3 Sjukdomsbegreppet som skuld och skam-reducerande 36
5.2.4 Gruppterapi och spegling 37
6. AVSLUTANDE DISKUSSION 39
6.1 Diskussion av resultat och analys 39
6.2 Metodreflektioner 42
7. REFERENSER 43
BILAGA 1 47
1.INLEDNING OCH
PROBLEMFORMULERING
Idag lever flera barn i Sverige med en förälder som missbrukar alkohol eller narkotika. På grund av att förälderns missbruk inte alltid uppmärksammas är det svårt att säga exakt hur många barn, då det finns ett stort mörkertal men enligt statistik från bland annat Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning och Nationellt
kompetenscentrum anhöriga rör det sig om runt cirka 17-20% (Ramstedt (red.) 2019,
Hjern & Manhica 2013, Hjern et al 2014). Barn till missbrukande föräldrar utgör en särskilt utsatt grupp på grund av den påverkan som missbruket kan föra med sig för barnet själv och relationen mellan barnet och föräldern. Att ha en förälder som missbrukar alkohol eller narkotika kan innebära att barnet utsätts för flera allvarliga riskfaktorer. Barnen löper bland annat risk för att utsättas för mycket stora psykiska påfrestningar och anknytningen till föräldern kan ta skada (Killén 2009). Barnet kan vid den typ av psykisk påfrestning som missbruk hos föräldern innebär även riskera att hamna i en långvarig psykiatrisk problematik som kan sträcka sig till vuxen ålder och påverka det egna föräldraskapet (Tedgård et al 2018). Risker för att barnet själv i ett senare skede hamnar i missbruk har även konstaterats (Hjern et al 2014). Kari Killén (2009), socionom, forskare och författare menar i sin bok “ Barndomen varar i generationer” att “det finns säkert ingen riskfaktor som påverkar föräldrafunktioner starkare än just missbruk” (s.105).
Socialstyrelsen (2012) anger i sina riktlinjer att ett familjeperspektiv bör anläggas inom missbruksvården där missbruket inte ska behandlas som ett individuellt problem och där uppmärksamheten måste riktas till anhöriga som finns runt om personen i missbruk och då framförallt mot barn som blir berörda. Folkhälsomyndigheten (2016) beskriver i rapporten “ Barn i familjer med missbruk, psykisk ohälsa eller våld - resultat och erfarenheter från ett utvecklingsarbete” att det är är viktigt att de skydds- och riskfaktorer som finns kring barnet kartläggs, samt att dessa hanteras. Ofta har förälderns missbruk pågått under relativt lång tid då föräldern påbörjar en missbruksbehandling och missbruket kan ha hunnit påverka både relationen mellan föräldern och barnet samt barnets hälsa. Att föräldern bryter missbruket och uppnår och bibehåller nykterhet anses allt som oftast förknippat med att vara det bästa för barnet. Vidare är det viktigt att föräldern får hjälp och stöd med att upphöra med sitt missbruk, för att förbättra barnets situation och mående. I lagstiftningen tydliggörs vilka rättigheter barn har och ett stort ansvar faller på samhället då det kommer till att tillförsäkra barn goda levnadsvillkor. I och med att barnkonventionen blir lag i Sverige år 2020 förväntas barns rättigheter få en ännu starkare ställning i samhället. Med bakgrund av den evidens som påvisats kring hur barn påverkas av sin förälders missbruk samt hur barn av samhället ska tillförsäkras goda levnadsvillkor blir det viktigt att se på hur socialarbetare inom missbruksvården arbetar med relationen
föräldrar-barn. Denna relation behöver uppmärksammas och kunskap behövs om hur socialarbetare arbetar med föräldraskap inom missbruksvården.
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att utifrån ett systemiskt och interaktionistiskt perspektiv undersöka hur socialarbetare arbetar med föräldraskap tillsammans med klienter inom öppenvårdsbehandling för missbruk. Författarna vill undersöka hur socialarbetare arbetar med relationen mellan föräldrar och barn, vilka teman som återkommer i samtal om föräldraskap mellan klient och socialarbetare, samt vilka redskap som föräldrarna får med sig i behandlingen.
1.3 Frågeställningar
1. Hur arbetar socialarbetare inom öppenvårdsbehandling för missbruk med föräldraskap tillsammans med klienten?
2. Vilka ämnen berörs i samtal mellan behandlare och klient om föräldraskap? 3. Vilka verktyg att använda i föräldraskapet erhåller klienterna i behandlingen?
1.4 Begrepp
Missbruk
Missbruk avses i denna studie ett beroende av alkohol och/eller narkotika och/eller andra beroendeframkallande medel såsom läkemedel eller dopningspreparat. Franck & Nylander (2015) förklarar beroende som en sjukdom som karaktäriseras av hur ett kontrollerat användande av alkohol/narkotika övergår i ett okontrollerat bruk. Utifrån detta resonemang kan missbruk även beskrivas som “beroendeproblematik”. Författarna har valt att ändå använda begreppet missbruk då detta är det begrepp som studiens respondenter använder, samt det begrepp som i vanligt tal refererar till ett okontrollerat bruk av alkohol och/eller narkotika.
Definition av barn
I denna studie används Barnkonventionens (2016) definition av barn, det vill säga varje person upp till 18 års ålder.
Öppenvårdsbehandling
Med öppenvårdsbehandling avses i denna studie missbruksbehandling som sker i nära anslutning till klientens hemmiljö i jämförelse med behandling som sker på institution. Klienten bor alltså under tiden för behandling i sin ordinarie hemmiljö och ingår i behandling under dagtid, antingen i “strukturerad” form, det vill säga att klienten under behandlingsperioden går i behandlingen måndag till fredag ungefär sex timmar om dagen, eller genom sådan öppenvårdsbehandling där personliga möten och stöd förläggs mindre strukturerat, antingen vid behov eller vid något tillfälle i veckan.
2. KUNSKAPSLÄGET
Den information som presenteras i detta avsnitt har inhämtats via de databaser som tillhandahålls studenter från Malmö Universitet, och då främst genom Sociological abstracts, Psycinfo och Swepub. Sökord som använts har varitföräldraskap och/eller
föräldrar, missbruk och/eller beroende, behandling och/eller familjebehandling, familj och/eller familjer, anknytning och/eller anknytningsteori. På engelska har
sökorden parenthood and/or parents, addiction and/or substance abuse and/or
alcoholism and/or drugs, treatment and/or therapy samt families and/or family
använts. I vissa fall har sökmotorerna Libris och Google scholar använts. Dessa har använts när en artikel av intresse inte gått att få fri åtkomst till online genom någon av universitetets databaser. Samtliga av artiklarna är peer-reviewed. Litteraturkällor har inhämtats genom granskning av tidigare kurslitteratur för socionomprogrammet samt genom sökningar i Swepub, Libris samt i bibliotekskatalogen MALIN. De rapporter som figurerar i avsnittet har antingen sökts fram genom Swepub eller genom sökningar via Socialstyrelsens- samt Folkhälsomyndighetens respektive hemsida. I följande redovisning av kunskapsläget inleds avsnitt 2.1.1 med en genomgång av kurslitteratur, följt av en redovisning av rapporter i avsnitt 2.1.2 och därefter relevanta forskningsartiklar i avsnitt 2.2 och framåt.
2.1 Bakgrund
2.1.1 Ett fullgott föräldraskap
Enligt Kari Killén, socionom, forskare och författare till boken “Barndomen varar i generationer” beskrivs ett tillräckligt gott föräldraskap som “en process där föräldern
engagerar sig i barnet, ger det fysisk och känslomässig omsorg, näring och skydd ”
(Killén 2009 s.33). Ett tillräckligt gott föräldraskap innebär att föräldrarna har förmåga att hjälpa barnet att reglera sina emotioner, verbalisera tankar och känslor samt att föräldrarna kan sätta gränser i förhållande till barnets ålder och mognad (ibid). Killén menar att de föräldrar som själva har fått tillräckligt bra omsorg som barn, i högre utsträckning kommer att ge sina barn detta än föräldrar som inte upplevt tillräckligt god omsorg själva (därav att barndomen “varar i generationer”). Detta betyder inte att föräldrar som själva inte fått tillräckligt bra omsorg, aldrig kommer kunna ge detta till sina barn, däremot behöver dessa föräldrar hjälp att bearbeta sina egna upplevelser av omsorgssvikt. Andra grundläggande faktorer som möjliggör ett tillräckligt gott föräldraskaps anges vara ordnad ekonomi, boendeförhållanden och fungerande relationer, samt att föräldern har en relativt god självkänsla (ibid). Ett missbruk utgör många gånger en allvarlig risk för att barnets behov underprioriteras i förhållande till den vuxnes. Vidare får barnet ofta ta ett stort ansvar för både den missbrukande föräldern och eventuella syskon (ibid). Hur mycket barnet påverkas av sin förälder/föräldrars missbruk beror även på hur livssituationen ser ut i övrigt, i likhet med hur Killén (2009) beskriver att tillräckligt gott föräldraskap möjliggörs av
goda omständigheter. Missbruket är därför sällan ensam påverkande faktor utan samverkar tillsammans med andra faktorer såsom familjens sociala nätverk, deras ekonomi och huruvida det finns en psykiatrisk samsjuklighet hos föräldern/föräldrarna som missbrukar (ibid).
2.1.2 Socialstyrelsens riktlinjer och metodguide
I Socialstyrelsens “Vägledning för socialtjänsten och andra aktörer” (2009) förordnas, som nämnts i inledningen, ett helhetsperspektiv i arbetet med missbruk. För föräldrar som missbrukar bör insatser sättas in både för att främja nykterhet men även insatser som syftar till att stärka föräldraförmågan/påverka relationen mellan barn och förälder positivt. Det förordas samverkan mellan de myndigheter som arbetar med insatser riktade mot barn till missbrukare och de myndigheter som arbetar med insatser riktat mot de missbrukande föräldrarna (Socialstyrelsen 2009). I Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende (2019) är MET (motivational enhancement therapy), KBT (kognitiv beteendeterapi), Återfallsprevention, CRA (community reinforcement approach) och Tolvstegsbehandling de metoder som oftast rekommenderas som behandlingsmetoder för personer med missbruk. De respektive metoderna har en prioritet mellan 1-4 gällande missbruk av alkohol och narkotika, och bör eller kan därför användas vid behandling av missbruk. Även parterapi i kombination med annan missbruksbehandling rekommenderas för personer med missbruk av alkohol eller narkotika (prioritet 3) (Socialstyrelsens 2019). Med två undantag (parterapi och tolvstegsbehandling) bygger samtliga metoder på beteendeterapuetiska grunder och riktar sig främst till den enskilde klienten. Socialstyrelsen rekommenderar även att anhöriga bör få eget stöd, samt att anhörig ska kunna delta i verksamhet som hjälper dem att kunna motivera den närstående att upphöra med sitt missbruk (Socialstyrelsen 2019). För barn till föräldrar som missbrukar finns insatser inom Socialtjänsten som t.ex stödgrupper och inom barnpsykiatrin som t.ex samtalsstöd, stödgrupper (Socialstyrelsen 2019).
2.1.3 Bristande evidens i arbetet med familjer med missbruk
Enligt Socialstyrelsen (2009) är de insatser som ges till såväl barn som vuxna i familjer där det förekommer missbruk inte evidensbaserade. Detta betyder inte att insatserna är verkningslösa, utan att det finns för få utvärderingar av de olika metoderna som används i arbetet med familjer med missbruksproblematik. De få utvärderingar som finns av metoderna är heller inte utförda i en svensk eller nordisk kontext (ibid). Även Folkhälsomyndigheten (2016) har i en systematisk översikt av studier som utvärderar effekten av förebyggande arbete riktat mot (bland annat) familjer där det förekommer missbruk, kommit fram till att evidensen i arbetet med dessa familjer är bristande (Folkhälsomyndigheten 2016).
2.2 Tidigare forskning
2.2.1 Exempel på insatser som verkar lovande
Som exempel på en insats som visat lovande evidens gällande behandling av missbrukande föräldrar, lyfter Socialstyrelsen (2019) Lam et al studie från 2009. Studien bestod av samboende/gifta par med barn i åldrarna 8-12, där pappan i familjen hade alkoholproblem och ingick i öppenvårdsbehandling. Deltagarna delades upp i tre grupper. En grupp mottog insats i form av kognitiv beteendeterapi (KBT) riktat mot par kombinerat med föräldraträning, en grupp mottog endast par-KBT och en grupp fick insats i form av individuella terapeutiska samtal. Forskarna mätte hur insatsen påverkade familjerna i termer av föräldraförmåga, föräldrarnas relation till varandra, avhållsamhet från alkohol och andelen familjer som efter insatsen förblev eller återkom som klienter hos den sociala barnavården. Uppföljning av studien gjordes en gång efter 6 månader och ytterligare en gång efter 12 månader. Resultatet visade att de föräldrar som fått insatsen par-KBT kombinerat med föräldraträning i lägre grad återkom som klienter hos den sociala barnavården samt upplevde att familjens samvaro fungerade bättre i relation till minskad alkoholkonsumtion och bättre föräldraförmåga, än de par som endast fått individuell terapi (Lam et al 2009). Det finns även ett antal andra studier som indikerar att involvering från familjemedlemmar skulle kunna spela en viktig roll i behandling av personer med missbruk. Ulas & Eksi (2019) påvisade t.ex. att missbrukande föräldrar vars familj fått behandling i form av lösningsfokuserad terapi kombinerat med föräldraträning i mindre utsträckning riskerade att ta ett återfall. I en ettårs-uppföljning av projektet “Focus on families” påvisar Catalano et al (1999) ett samband mellan familjefokuserad missbruksbehandling och minskat missbruk samt ökad föräldraförmåga. I O’Farrell et al (2007) studie av personer som genomgått behandling för missbruk, var de personer som deltagit i en “korttids-familjebehandling” tillsammans med en nära anhörig (som en partner eller förälder) efter avslutad behandling mer benägna att delta i någon typ av eftervård. Denna grupp hade även fler antal nyktra dagar 3 månader efter avslutad behandling jämfört med studiens kontrollgrupp.
Sammanfattning
All denna forskning bidrar med viktiga perspektiv på möjliga sätt att arbeta med missbruk och föräldraskap/familjer. Dessa studier har dock en begränsad täckning gällande överförbarheten hos resultaten. Dels rör det sig om relativt små urval samt en helt annan kontext än den svenska/skandinaviska. Det är även studier vars främsta fynd är hur familjeorienterad behandling kan vara en viktig del i att uppnå och bibehålla nykterhet snarare än hur man arbetar med relationen föräldrar barn. Slutligen bör det noteras att alla studier utom Catalano et al (1999) har ett empiriskt material som endast bygger på föräldrarnas självrapporterade förändringar. Forskningen om hur ett arbete med föräldraskap och missbruk bör se ut är begränsad.
Familjeorienterad behandling i någon form kan vara en lovande insats, men ännu behövs mer forskning på ämnet. Finns det andra sätt att ta reda på hur ett arbete med föräldraskap och missbruk bör se ut i praktiken? Genom att studera forskning kring relationen mellan barn och deras missbrukande föräldrar, kan vi identifiera återkommanden teman. Dessa teman kan i sin tur ge värdefull information om vilka aspekter i relationen föräldrar-barn som kan ges extra utrymme att bearbeta i en föräldraskaps-orienterad missbruksbehandling.
2.2.2 Föräldrafiering
Föräldrafiering är en benämning för en omvänd rollfördelning mellan föräldrar och barn där barnet tar ansvar för föräldern istället för tvärtom (Haugland 2006). I Tedgård et al (2019) och Näsman & Alexandersson (2017) studier av barn till missbrukare, berättar respondenterna hur de på olika sätt fått ta ansvar för den missbrukande föräldern. Några av respondenterna beskriver hur “föräldrarfieringen” blev så påtaglig att de i stort sett ombesörjde för hela det gemensamma hushållet, t.ex genom att betala räkningarna, laga mat, ta ansvar för yngre syskon m.m. (Näsman & Alexandersson 2017, Tedgård et al 2019). I Burnett et al studie från 2006 lät forskarna 123 klienter från tio olika terapi-mottagningar i USA fylla i självskattningsformulär kring alkoholism-, oförutsägbarhet- och föräldrarfiering i ursprungsfamiljen. Utifrån respondenternas svar drogs slutsatsen att oförutsägbarhet i familjen och alkoholism hos föräldrar/förälder båda utgjorde oberoende indikationer för föräldrarfiering hos barnen. Burnett et al (2006) menar att studiens fynd implicerar att arbete med med familjer där det förekommer alkoholmissbruk bör syfta till att ge familjerna de redskap som behövs för att skapa mer struktur i vardagen.
Sammanfattning
Ett arbete med föräldraskap och missbruk utifrån ett föräldrafierings-perspektiv arbetar med att balansera rollfördelningen mellan föräldrar-barn, så att inte barnen tar allt för stort ansvar. Vidare implicerar en av de nämnda studierna att ett arbete med föräldraskap kan gagnas av att även arbeta med strukturen i familjelivet t.ex genom hjälp att skapa och bibehålla rutiner i vardagen.
2.2.3 Tillit, relationsbygge och gemensam grund
Bengtsson & Gavelin (2004) beskriver i sin bok “ Familjer med missbruk - glömda barn och glömda föräldrar” hur den vuxnes missbruk påverkar barnets livsvärld. I sina intervjuer med barn till missbrukare redogör Bengtsson & Gavelin för flera återkommande teman, som t.ex bråk inom familjen, ansvarskänslor inför förälderns missbruk samt upplevelsen av att bära på en “familjehemlighet”. Även Hindberg (1999) beskriver hur barn kan bära på “familjehemligheter” genom att de kan känna en lojalitet gentemot föräldern och därav inte vill eller vågar tala om situationer som sker i familjen. Hot om konsekvenser för barnet kan utgöra en anledning att barnet inte vågar berätta för någon utanför familjen, men även att den egna familjesituationen kan framstå som normal för barnet i brist på erfarenhet av andra typer av familjekonstellationer och mönster.
I sin studie Barns upplevelser när föräldrars missbruk upphört: "Alltså det är svårt att må bra igen"gjorde Alexandersson & Näsman (2017) intervjuer med barn till före detta missbrukare, och kunde då påvisa att flertalet av de tillfrågade barnen i studien upplevde svårigheter med att återetablera relationen med sin förälder efter att ett missbruk upphört. Barnen uppgav bland annat att det fanns en oro över att föräldrarna skulle återfalla, som gjorde det svårt för barnen att lita på att föräldern verkligen skulle förbli nykter (Alexandersson & Näsman 2017). I en annan intervjustudie,
Föräldrar med missbruksproblem - möten mellan barns och föräldrars perspektiv , av samma författare (Näsman & Alexandersson 2017) jämförde forskarna hur barn respektive föräldrar beskriver den vuxnes missbruk. I denna studie framkom att föräldrarna och deras barn ofta hade olika upplevelser av vad föräldrarnas missbruk fått för konsekvenser för familjen. Genomgående var att barnen i regel beskrev betydligt allvarligare händelser än föräldrarna, samt i mer detalj (ibid). Båda studierna pekar på svårigheter i relationen föräldrar - barn, kopplat till att känna tillit och att inom familjen kunna relatera till varandras upplevelser av en förälders missbruk.
Sammanfattning
Utifrån det som framkommit i dessa studier kan en implikation för behandlingsarbetet vara att det är viktigt att ett arbete med föräldraskap också syftar till att försöka reparera relationen mellan föräldern och barnet genom att öka tilliten hos barnet till föräldern. Vidare kan det finnas en mening med att föräldrar och barn tillsammans kan samtala om förälderns missbruk för att barnens situation och upplevelser ska sättas i fokus.
2.2.4 Skuld, skam och positionering i föräldraskap.
Ett sätt att närma sig föräldraskap och missbruk är att titta på hur föräldrar som missbrukar själva positionerar sig i relation till den normerande bilden av föräldraskap. I Pirskanen et al (2017) studie intervjuades 32 föräldrar med f.d missbruk om hur de såg på sitt föräldraskap i relation till att missbruket upphört. Utifrån deras utsagor konstruerade forskarna olika “positioner” som föräldrarna rörde sig mellan när de beskrev föräldraskapet. De föräldrar som haft ett omfattande missbruk länge, och där barnen blivit placerade utanför hemmet intog oftare en position av forskarna kallad “lärlingen”. För dessa föräldrar handlade det om att försöka lära sig på nytt hur de skulle göra föräldraskap. Några av föräldrarna, vars missbruk sällan varit lika omfattande och vars barn ofta bott hemma, positionerade sig som “erfarna”. De beskrev det som att föräldraskapet snarare hade satts på paus under missbruket men att de nu var “tillbaka i gängorna”. Vidare uppgav vissa av föräldrarna att det var viktigt att möta barnens emotionella behov, den “emotionella” föräldra-positionen, medans andra betonade vikten av fylla barnens praktiska behov av mat, kläder och rutiner, den “funktionella” föräldra-positionen. Ingen av föräldrarna hade en renodlad position utan skiftade mellan dessa, om än mer övervägande den ena positionen än den andra (ibid). Ytterligare en uppdelning som gjordes var den mellan de föräldrar som beskrevs som optimister och de som beskrevs som “strugglers”. De föräldrarna som tillhörde kategorin “optimisterna” fördömde sitt
missbruk men dömde inte i lika hög utsträckning sig själva och sitt föräldraskap under missbruket. Istället fokuserade dessa föräldrar på de positiva konsekvenser som missbruket lett till, såsom avhållsamhet hos barnen och en bättre relation mellan föräldrar och barn efter att missbruket upphört (ibid). “Strugglers” beskrevs som att de i högre utsträckning fick kämpa, även efter att missbruket upphört, med sig själva och sitt föräldraskap. För några av föräldrarna berodde detta på att de fick kämpa för att få tillbaka vårdnaden om sina barn, och att de upplevde en kamp med myndigheter. En annan typ av “strugglers” var de föräldrar där barnen, av olika anledningar utvecklat egna problem, över vilka föräldrarna kände en stor oro och skuld. “Strugglers” hade alla svårt att leva i nuet och frikoppla sig från det tidigare missbruket, vilket forskarna kopplade till en icke-tillfredsställande tillvaro i nuet (ibid).
I Baker & Carson (1999) intervjustudie av 17 mammor som genomgick behandling på ett behandlingshem, framgick det hur dessa mammor positionerar sig i förhållande till vad de beskrev som “dåligt” respektive “gott” moderskap. Mödrarna i studien vände sig mot bilden av den missbrukande kvinnan som en dålig mor och uttryckte omtanke och kärlek för sina barn, samt att de visst kunnat ta hand om dessa på ett adekvat sätt - trots missbruket. Mödrarna förnekade inte att barnen råkat illa ut på grund av deras missbruk men lyfte även fram exempel på när de ansåg att de hade varit goda mödrar (ibid). Virokannas (2011) intervjuade 19 mammor med missbruk om deras erfarenheter av kontakt med finska Barnavårdsmyndigheten. Fyra positioner framkom i hur mödrarna definierade sig själv i relation till den sociala barnavården. Den vanligaste positionen var en blandning mellan att försvara det egna moderskapet samt att misstro socialarbetare/se insatser från Barnavårdsmyndigheten som en överträdelse (ibid). Virokannas tolkade detta resultat utifrån hur fördomar hos socialarbetare om missbrukande kvinnor ledde till att kvinnorna kände misstro mot socialarbetare anställda vid den finska Barnavårdsmyndigheten, samt ifrågasatta i sitt eget föräldraskap (ibid).
Sammanfattning
Utifrån den forskning som framlagts i avsnittet impliceras att behandlare som arbetar med föräldraskap och missbruk bör ha förståelse för stigmat som det innebär att vara missbrukare och förälder. Vidare implicerar dessa studier att behandlaren med fördel kan uppmärksamma hur stigmat påverkar föräldrarnas positionering i relation till sina barn och hur dessa positioner kan påverkas av hur barnet mår. Dessa studier implicerar även att behandlare bör lyssna till hur föräldrarna själva beskriver sitt föräldraskap, snarare än agera utifrån en schablonbild av missbrukande föräldrar. Genom att identifiera möjliga föräldra-positioner, kan behandlare både uppmärksamma salutogena faktorer som kan stärkas, samt se vilka delar som kanske behöver mer stöttning. Slutligen är det viktigt att möta föräldrarna med respekt och finkänslighet för att inte öka stigmat, samt med en öppenhet för att även föräldrar med missbruk älskar sina barn och gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar.
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur socialarbetare arbetar med relationen föräldrar-barn inom öppenvårdsbehandling för missbruk. Missbruksbehandling, oavsett behandlingsmodell, är ett arbete som syftar till en förändring. För missbrukande föräldrar innebär det dessutom ett arbete som berör flera parter än föräldern själv såsom barnet, en eventuell partner/ex partner, det övriga nätverket med flera. För att förstå komplexiteten i ett socialt arbete med missbrukande föräldrar används Bronfenbrenners humanekologiska teori då den beskriver hur den personliga utvecklingen sker i relation till en persons omgivning. Trots att det är en teori vars främsta syfte när den uppkom var att beskriva och studera barns utveckling, menar Bronfenbrenner (1979) att teorin har överförbarhet även på hur vuxna personer utvecklas genom att genomgå olika förändringar i livet. Den humanekologiska teorin kan även användas för att förstå de olika system i vilka en människa lever och verkar, samt hur dessa system samverkar eller motverkar förändring i relationen föräldrar-barn. Bronfenbrenners roll-begreppet används för att analysera hur socialarbetare beskriver föräldrarna samt hur dessa, enligt socialarbetare, ser på föräldraskapet och dess innebörd i relation till missbruket. Symbolisk interaktionism används som en övergripande teori för att analysera hur social interaktion och spegling i andra människor formar klientens självbild och vilken betydelse sådana sociala interaktioner i sin tur har i förändringsarbetet. Teorin om stigma och skam vars koppling till den symboliska interaktionismen är tydlig, används för att analysera känslor som präglat de föräldrar som deltar i behandling och hur dessa bearbetas. Sammantaget används dessa interaktionistiska teorier för att analysera den roll som andra människor spelar i uppkomsten av den självbild och känsla om sig själv som klienterna bär på samt den roll som andra människor spelar i det förändringsarbete som sker då en människa genomgår exempelvis missbruksbehandling.
3.1 Urie Bronfenbrenner humanekologiska teori
3.1.1 De olika systemen
Utvecklingspsykologen Urie Bronfenbrenner presenterar i “ The ecology of human development experiments by nature and design” (1979) grunderna för sin
humanekologiska teori om hur barn (och vuxna) utvecklas i samspel med de system som finns runt omkring dem. Bronfenbrenner skiljer mellan fyra olika system;
Mikrosystemet består av de aktiviteter och interpersonella relationer som en person är direkt delaktig i, t.ex som make till en fru eller pappa till ett barn. En viktig del i mikrosystemet är även de olika roller personen innehar och hur dessa kan kopplas till en position i samhället, t.ex att en person arbetar som kassör i ett snabbköp och hur denna position relaterar till någon som arbetar som t.ex läkare (ibid).
Mesosystemet kan beskrivas som ett “system av mikrosystem” och består av två eller flera miljöer som personen deltar i aktivt, t.ex en förskoleklass, arbetsplats eller fritidsförening, och som påverkar personens utveckling (ibid).
Exosystemet utgörs av sfärer där personen ifråga inte deltar själv, men som indirekt kan eller kan komma att påverka personens livsvärld, som t.ex en förälder eller partners arbetsplats (ibid).
Makrosystemet beskrivs slutligen som det mest omfattande systemet, där större
institutioner och omgivande miljöer såsom skolan, allmänna platser där människor umgås, statliga institutioner m.fl. ingår (ibid).
För att förstå en människas livsvärld, samt hur ett förändringsarbete kan påbörjas är det enligt den humanekologiska teorin viktigt att se henne som en del av flera system, snarare än som en ensam individ (ibid). Bronfenbrenner (1979) formulerade själv sin huvudtes som att “ mänskliga förmågor och deras förverkligande är i signifikant grad beroende av de större sociala och institutionella kontexten som omger individuell aktivitet” (Bronfenbrenner s.xv 1979, författarnas egen översättning). Det som sker
inom de olika system i vilken en människa är verksam, påverkar hennes utveckling. Bronfenbrenners fenomenologi är inspirerad av psykologen Kurt Lewins teoretiska ramverk. Lewin (1935) beskriver hur verkligheten inte bör tolkas som något konstant och reellt. Istället kan verklighetens fenomenologi förstås genom att studera hur en person uppfattar sin verklighet (Lewin i Bronfenbrenner 1979). En viktig implikation som gavs av denna fenomenologi är att Bronfenbrenner uppfattade utveckling som när en person utvecklar sin förmåga att förstå sin omgivning för att på så sätt antingen kunna bibehålla det som är eller förändra situationen och de förutsättningar som föreligger (ibid).
3.1.2 Roller
En annan, för denna studie intressant aspekt av Bronfenbrenners teori är den vikt som läggs vid roller och dess betydelse för en persons utveckling. Bronfenbrenner menar att den roll som en person innehar i dessa system också har betydelse för personens utveckling. Dessa roller har enligt Bronfenbrenner (1979) makt att avgöra hur en person behandlas i samhället och i förlängningen även hur personen tänker och agerar (ibid). Mänsklig utveckling sker därför ofta när en person genomgår en s.k “rollövergång”, och skiftar från en roll till en annan, som t.ex när ett barn går från förskoleklass till att bli förstaklassare, när en student blir yrkesverksam inom det hon studerat, en kvinna blir en mamma etc. Utveckling bör därför förstås som något organiskt som inte sker i ett vakuum, utan i samspel med omgivningen (Bronfenbrenner 1979). En annan viktig aspekt av rollbegreppet är hur “rollförväntningar” uppstår och påverkar en persons utveckling. Ju tydligare föreställningar och förväntningar som finns kopplade till en roll inom en kultur och dess institutioner, desto troligare är det att en person som innehar denna roll kommer att anpassa sitt beteende för att passa in i “mallen” (ibid). Vidare kommer den vars roll ger henne makt, också i högre grad vara beredd att utöva denna makt medans de
med en underordnad roll i högre grad underordna sig samma makt genom “undergivenhet, beroende och initiativlöshet” (Bronfenbrenner 1979 s.92). Genom att använda oss av rollbegreppet, kan vi se hur föräldrar med missbruk riskerar att hamna i en rollkonflikt där de två olika rollerna med dess respektive kulturella och institutionella förväntningar på många sätt står i kontrast till varandra. Samtidigt innebär rollerna kanske också en möjlighet att kunna förändras, att “byta” från en roll till en annan.
3.2 Symbolisk interaktionism
3.2.1 Symbolisk interaktionism, spegeljaget och skam
Symbolisk interaktionism som teoretiskt begrepp utvecklades av sociologen Herbert Blumer (1937) som en vidareutveckling på bland andra George Herbert Meads sociologiska teorier. Blumer utgick från att det unika med människan är hennes tankeförmåga, något som skiljer henne från andra arter vars beteende formas som en respons på yttre stimuli. Vidare ansåg Blumer att en människas tankeförmåga inte är fixerad och fast i sin form, utan formas och förändras i mötet (interaktionen) med andra människor (Blumer enl. Ritzer och Stepnisky, 2015). Blumer uttryckte det som att det mänskliga samhället består av handling, med vilket han menade att mänskligt beteende kan förstås i kontexten av hur människan interagerar med andra. (ibid). Blumer ansåg alltså att människans självuppfattning skapas och förändras i ett dynamiskt samspel med de sociala relationer hon ingår i.
Sociologen Charles Horton Cooley (1902) introducerade begreppet “spegeljaget” där han beskrev den spegling som människan gör i den sociala interaktionen och hur hon skapar sig en uppfattning om sig själv i mötet med andra (Cooley enl Ritzer & Stepnisky 2015). Ritzer och Stepnisky (2015) sammanfattar tre delar som utmärkande i teorin om spegeljaget: “Först föreställer man sig vad man gör för intryck på andra”, “Därefter föreställer man sig vad andra anser om detta intryck”, “Slutligen utvecklar man en känsla inför sig själv, exempelvis stolthet eller förödmjukelse, som ett resultat av sin föreställning om de andras uppfattning " (s.294). Människans självuppfattning
vilar enligt denna teori alltså inte enbart på hur hon uppfattar sig själv, utan även hur andra uppfattar henne och den spegelbild hon “får tillbaka” när hon ser i deras ögon. Sociologen Thomas Scheff använde sig av spegeljaget, som en teori för att studera sociala band och känslor som är specifikt kopplade till social interaktion, där skam tillhör en utmärkande “social känsla” tillsammans med stolthet. Scheff menar att känslan av skam direkt går att härleda till sociala interaktioner och det omdöme som en människa kan bli föremål för av en annan människa (Scheff enl. Aspelin 1996). Scheff menar att “formande och upprättande av sociala band är ett fundamentalt mänskligt behov och människans främsta drivkraft” (Scheff enl. Aspelin 1996, s.77)
och att skam har funktionen som en reglerande emotion, vars främsta funktion är att bibehålla de sociala band vi har till andra människor. Emotionen skam signalerar att ett beteende eller handling har gått över den osynliga gräns som skiljer socialt acceptabelt och socialt oacceptabelt beteende (ibid).
3.2.2 Erving Goffmans teori om stigma
Goffmans verk är har fått en särskilt viktig roll inom den symboliska interaktionismen utifrån vilken hans sociologiska teorier har utvecklats. Goffman beskriver hur interaktion mellan människor kan förstås som en ” performans” där människor likt ett “uppträdande” skådespelar för varandra (Goffman enl. Helkama et al 2017). Goffman intresserade sig bland annat för den företeelse i människors vardagliga interaktion som han kallar “att tappa ansiktet”, något han beskrev som det som sker då människan inte lyckas hålla bete sig så som hon anser att hon bör göra inför andra människor (ibid.) Goffman beskrev att människan kan uppfatta att hon inte lyckats bete sig eller vara på ett sådant sätt som kan anses vara godtagbart eller acceptabelt enligt andra eller sig själv. Utifrån detta antagande utvecklade Goffman sin teori om
stigma (1963) och beskrev detta som något en människa kan bli föremål för då hon utmärks som avvikande eller annorlunda genom att handla eller bete sig utanför de normer och sociala regler som finns i den omgivning hon befinner sig i. Till följd av dessa reaktioner på det normbrytande beteendet, väcks känslor av skam (Goffman enl. Ritzter och Stepnisky, 2008). Goffman menar att känslan av skam uppstår då människan ”misslyckas med att presentera sig själv på ett adekvat sätt” (Goffman enl.
Johansson 2019 s.61) och han menade att detta kan märkas direkt genom att människorna runt om direkt eller indirekt visar sitt missnöje vilket gör att individen kan förstå att någonting i individens uppförande inte blivit uppskattat. Stigmatisering sker med bakgrund av detta i händelsen av att ett människas beteende på något sätt diskvalificerats av andra människor och skammen är i sin tur ett resultat av hur det påverkar den som blivit föremål för denna diskvalificering (ibid). Som fenomen är missbruk av rusmedel (som alkohol och narkotiska preparat) något som i sociala relationer och i samhällets gemenskap historiskt sett alltid uppfattats som mer eller mindre problematiskt. Detta med anledning av att missbruk kan beskrivas som ett normbrytande beteende där människan riskerar att “tappa kontrollen”, att inte kunna leva upp till exempelvis andras förväntningar, på olika sätt missköta personliga åtaganden såsom arbete, ekonomi, psykiska och fysiska hälsa, familjeliv och andra sociala relationer. I samhället finns lagstiftning och sociala normer kring hur människor ska och bör bete sig för att fungera väl i den samhälleliga gemenskapen. Sociala normer kan bestå av att som vuxen individ ha ett arbete, att ta hand om hus och hem, ekonomi, hälsa, sociala relationer och andra kontakter och en specifikt stark norm är den om att man som förälder kan ombesörja och uppfostra ett barn på ett adekvat sätt. Hos föräldrar med missbruk blir stigmat särskilt starkt i och med svårigheterna att efterfölja flera särskilt starka normer kopplade till föräldraskap.
4. METOD
4.1 Kvalitativ metod
Att författarna valt att använda sig av kvalitativ metod är utifrån en önskan om att förstå hur socialarbetare beskriver sitt arbete med föräldraskap och missbruk. Den kvalitativa metoden kan ses som en motreaktion mot tidigare kvantitativ forskning och dess oförmåga att fånga in mer komplexa samhällsfenomen, uppfattningar och attityder (Ahrne & Svensson 2015). En fördel med kvalitativ metod är att just attityder, tankar och upplevelser hamnar i centrum och att metoden därför är väl lämpad för att undersöka sådant som inte kan mätas i termer av kvantitet (Aspers 2011, Bryman 2011). En nackdel är svårigheten med att dra några generella slutsatser utifrån det material som inhämtas (Bryman 2011). Detta är något som författarna är medvetna om och det finns därför heller inga anspråk på en direkt överförbarhet i resultat. Den kvalitativa metoden möjliggör vidare en mer flexibel forskningsprocess (Ahrne & Svensson 2015) vilket möjliggjort för författarna att på ett dynamiskt sätt arbeta med denna studie och dess delar kontinuerligt istället för att sammanställa en del i taget. På så sätt hoppas författarna att denna studie ska kunna presentera ett resultat som är väl genomarbetat och där dess olika delar hänger väl samman. För att fånga det “svårmätta” består studiens empiriska material av semistrukturerade intervjuer. En begränsning med denna typ av intervju är att den riskerar att låsa samtalet (Aspers 2011). Med hjälp av öppna följdfrågor och en dialog med respondenterna kring deras möjlighet att själva få bidra med teman och egna synpunkter, hoppas författarna att valet av intervjumetod inte påverkat studiens syfte negativt.
4.2 Tillvägagångssätt och urval
För att hitta intressanta respondenter behövde författarna göra en avgränsning av populationen som avsågs undersökas. Inledningsvis gjordes en avgränsning mellan öppenvårdsbehandling och behandling på institution. Författarna tog kontakt med cirka ett femtontal behandlingsinstitutioner för personer med missbruk, belägna i södra- och västra Götaland. Urvalet var målinriktat (Bryman 2011) och de tilltänkta institutionerna kontaktades utifrån att de bedömdes vara organisationer som arbetade med den tilltänkta målgruppen. Det framgick dock ganska snabbt att författarna behövde tänka om gällande urvalspopulationen. Detta då cirka två tredjedelar av de tilltänkta respondenterna bortföll på grund av tidsbrist/förändringar i verksamheten, eller utifrån att representanter för den tilltänkta organisationen uppgav att de inte arbetade med föräldraskap. Cirka en tredjedel av de tilltänkta respondenterna skulle skicka förfrågan vidare till rätt person inom organisationen och återkom sedan ej. Utifrån vad som framkom ovan fattades beslut om att istället kontakta respondenter inom öppenvården för missbruk. Urvalspopulationen begränsades till att omfatta endast en kommun och cirka fem olika öppenvårdsmottagningar kontaktades. I ett av
fallen handlade det om ett s.k bekvämlighetsurval (Bryman 2011), då den tilltänkta respondenten ingick i en av författarnas privata nätverk. Vid denna intervju beslutade författarna om att intervjun i huvudsak skulle göras av den andra författaren för att inte riskera påverkan av eventuell förförståelse.
Resterande fyra öppenvårdsmottagningar kontaktades enligt ett målinriktat urval (ibid) då dessa låg inom den kommun som urvalspopulationen begränsats till. Endast en öppenvårdsmottagning som ingick som del i en stadsdelsförvaltning kontaktades utifrån att bedömning gjordes att dessa mottagningar enligt principen om likabehandling inom en kommun, torde arbeta på liknande sätt. Ytterligare en kommunal, men fristående mottagning kontaktades. Resterande tre mottagningar som kontaktades bedrev sin verksamhet i privat regi. Urvalet av respondenter bedömdes på så sätt representera de olika behandlingsalternativen inom kommunen.
Av de som kontaktades återkom en mottagning med besked att de på grund av tidsbrist inte hade möjlighet att delta. Ytterligare en mottagning uppgav att de skulle återkomma men återkom aldrig trots upprepade försök till kontakt via mail och telefon. Totalt intervjuades fem personer från tre olika öppenvårdsmottagningar för denna uppsats. Det låga antalet respondenter, i förhållande till hur många personer som arbetar med öppenvårdsbehandling runt om i Sveriges kommuner, gör att resultatet i denna studie inte är överförbart på totalpopulationen. Att samtliga respondenter arbetade inom samma kommun innebär ytterligare en begränsning men möjliggör samtidigt att skillnader och likheter inom samma kommun kan studeras. En styrka är att respondenterna har olika bakgrund när det kommer till utbildning, kön samt organisationstillhörighet (Becker 2008). Vidare kan urvalet ses som relativt stort i förhållande till det utbud av öppenvårdsmottagningar som finns i den aktuella kommunen. Författarna tog beslutet att intervjua fyra av respondenterna parvis. Detta då dels funnits ett intresse från flera personer inom samma verksamhet att delta, men även utifrån att kunna få ett större urval inom den givna tidsramen för intervjun. Vidare ansåg författarna att par-intervjuerna skapade en mer samtals-lik dialog där respondenterna tog spjärn mot varandra och utvecklade varandras resonemang med inputs och frågor.
Att genomföra en intervju, oavsett metod, kräver att intervjuaren är väl förberedd (Aspers 2011) För att ringa in ämnet konstruerades en intervjuguide (ibid) med frågor kopplade till de teman som författarna önskade vidröra (se bilaga 1). Till dessa frågor fanns även ett antal möjliga följdfrågor för att kunna öka öppenheten i intervjun samt få mer av en samtalsliknande struktur på intervjun. Bedömning gjordes vidare att genomföra samtliga intervjuer i par, det vill säga att båda författarna deltog. För att minska risken för förvirring hos respondenterna valde författarna på förhand ut en av de två som skulle ställa frågorna medans den andra lyssnade aktivt och hjälpte till med följdfrågor. Vidare antecknade även den aktiva lyssnaren under tiden för att kunna snappa upp viktiga ord och uttryck att fråga mer om.
Frågorna i författarnas intervjuguide var inledningsvis främst fokuserade på ett konkret arbete med föräldraskap i termer av metoder och praxis. Efter att ha genomfört första intervjun var båda författarna av uppfattningen att respondenterna inte talade om föräldraskap i termer av konkreta uttalade metoder. Ett arbete beskrevs, men snarare utifrån teman som uppkom mellan klienterna eller klient och behandlare och som utgjorde grunden för samtal om föräldraskap. Författarna tog då beslutet att fokusera kommande intervjuer på att tala mer kring teman i behandling, snarare än praxis i form av metoder. Författarna behöll frågor om det konkreta arbetet men valde att även plocka upp de trådar som handlade om själva samtalet om föräldraskap samt beskrivningar av själva arbetet, snarare än specifika behandlingsmetoder. På grund av denna ändring av strategi ändrade författarna även fokus för studien och omformulerade syftet till att både handla om hur socialarbetare arbetar med och talar om relationen föräldrar-barn med sina klienter.
För att kunna följa arbetets process skrev båda författarna dagbok under projektet. En projektplan (Aspers 2011) upprättades även inledningsvis med ungefärliga start- och stopp-punkter för när olika delar av forskningsprocessen bör vara sammanställda. Som tidigare redovisat under avsnitt 2, “Kunskapsläge” användes sökmotorer som tillhandahållits genom universitetet för sökning av tidigare forskning. Genom att använda förutbestämda sökord på svenska och engelska gjordes därefter ett urval kring relevant svensk och internationell forskning. En svårighet i urvalet av tidigare forskning var att det finns relativt lite forskning på ämnet. Författarna har därför valt att även använda sig av kvalitativ forskning kring hur barn och föräldrar upplever förälderns missbruk samt vilka konsekvenser missbruket kan få för barnet. Denna forskning användes för att undersöka vilka teman som kan beröras i arbetet med relationen föräldrar-barn samt för att förstå de svårigheter som finns kring att tala med föräldrar om deras missbruk.
Samtliga intervjuer spelades in via en app på en av författarnas mobiltelefon. För att inte riskera att ljudkvaliteten var undermålig genomfördes inför varje tillfällen ett ljudtest. Att spela in intervjuerna möjliggjorde att författarna kunde återvända till materialet för genomlyssning, något som Bryman (2011) menar kan vara en fördel. Samtliga intervjuer har transkriberats genom att de avlyssnats och skrivits ned i sin helhet på en dator. Transkriberingen av intervjuerna påbörjades direkt efter respektive intervjutillfälle och färdigställdes cirka två dagar efter respektive intervjutillfälle, detta för att författarna ville ha intervjuerna så färska som möjligt i minnet.
4.3 Analysmetod
Rennstam och Wästerfors (2015) beskriver hur ett kvalitativt material analyseras enligt modellen “att sortera”, “att reducera” och “att argumentera” (Rennstam & Wästerfors 2015). Enligt principen om att “sortera” sitt material började författarna med att läsa igenom intervjumaterialet ett flertal gånger, för att på så sätt “lära känna” materialet (ibid). Detta gjorde författarna åtskilda och utan att samtala med varandra. Efter att ha gjort detta började författarna, fortsatt på egen hand, att plocka ut citat och
meningar som återkom i intervjuerna och märka dessa med olika färgkoder. Utsagor som berörde samtal mellan socialarbetare och klient om barn fick färgen blå, meningar som gick att koppla till arbetsmetoder fick färgen röd, beskrivningar som gick att koppla till klientens övriga nätverk fick färgen grå osv. Dessa koder analyserades därefter i relation till varandra. De koder som alla hade samma färg, och därmed samma övergripande tema granskades och utifrån dessa konstruerades en rad underteman. Citat som t.ex berörde hur arbetet med föräldraskap och missbruk såg ut kunde då delas in i olika typer av underkategorier såsom “känslomässigt arbete”, “praktiskt arbete”, “arbete med struktur och tillit” osv. Rennstam och Wästerfors (2015) beskriver hur en sådan uppdelning kan hjälpa författarna att analysera olika delar av samma fenomen för att påvisa likheter och skillnader (Rennstam & Wästerfors 2015), vilket även författarna upptäckte var fallet. Genom att konstruera underteman kunde författarna därefter jämföra respektive analysmaterial med varandra och därigenom se om det fanns skillnader i hur de båda författarna uppfattade ett visst citat kopplat till ett tema, vilket möjliggjorde en dynamisk analys med rum för argumentation och tolkning genom diskussion.
Efter att ha kodat materialet och kategoriserat in det i teman och underteman analyserades materialet i relation till den tilltänkta teorin. Teorierna i denna del av analysen användes som ett ramverk för vilka författarna sökte att förklara de respektive temana utifrån. Enligt Rennstam och Wästerfors behöver en “teoretiskt informerad” blick inte betyda ett hinder, förutsatt att författarna använder teorin på ett adekvat sätt som gör att den analys som presenteras uppfattas som rimlig av läsaren (Rennstam & Wästerfors 2015). Författarna hade vid påbörjad analys ett flertal tänkbara teorier som de studerat, men utifrån det empiriska material som framkom under forskningens gång gjordes beslutet att stryka vissa av dessa, såsom Freuds psykodynamiska teori, då denna inte bedömdes vara användbar för analys av arbetet. För att inte få en oöverskådlig mängd material gjordes även en “reducering” (ibid) där vissa teman bedömdes mer relevanta för studiens huvudsyfte än andra. Sådant material som inte ansågs vara direkt kopplat till hur socialarbetare inom öppenvårdsbehandling beskriver arbetet med missbrukande föräldrar, t.ex utsagor som snarare handlade om arbetet med missbruk i allmänhet, valdes bort för att få ett tydligare fokus på det som författarna önskade undersöka (ibid). Slutligen “argumenterade” författarna (ibid) genom att i analysen ställa de teman som framkommit i relation till tidigare forskning och teori, för att på så sätt påvisa sammanhang och samband mellan tidigare empiri, teori och det material som författarna producerat.
4.4 Arbetsfördelning
Författarna har övervägande arbetat gemensamt med projektet. Allt källmaterial har lästs av båda författarna och därefter diskuterats i förhållande till studiens frågeställningar och syfte. Vid intervjusituationen har som tidigare nämnts en av författarna intagit en ledande roll, och turats om att göra på detta sätt vid varje intervjutillfälle. Även transkriberingen har delats upp på liknande sätt. När det
kommer till nedteckning av tidigare forskning och teori har uppdelning gjorts mellan de båda författarna när det kommer till att framställa ett “råmaterial” av den information som de båda tagit del av. När detta utkast färdigställts har författarna gemensamt gått igenom vad som skrivits och diskuterat, redigerat och sammanställt en färdig text. Analysen har uppdelats på följande sätt som beskrivs i avsnittet “Analysmetod”. Därefter har författarna gemensamt skrivit avsnitten “Resultat och
analys” samt “Avslutande diskussion”.
4.5 Förförståelse och forskningsetiska övervägande
En forskningsprocess kan enligt Aspers (2011) försvåras om forskaren är alltför integrerad i fältet som ska undersökas. Risken finns då att forskarens egen förförståelse leder till antaganden som kan påverka resultatet genom att forskaren antar eller tror sig veta ett visst faktum utifrån sin erfarenhet av fältet (ibid). Båda författarna har erfarenhet av att arbeta med missbruk, dock inte inom öppenvårdsbehandling. Ingen av författarna har heller arbetat med föräldraskap och missbruk specifikt.
Sara Axelsson har tidigare vikarierat en period som handläggare för ansökan om behandling för missbruk via Socialtjänsten. I sitt arbete har hon varit i kontakt med öppenvårdsmottagningar och har därigenom en viss koppling till fältet i form av beställare av “tjänsten” missbruksbehandling. Saras arbete har innefattat upprättande av så kallade “vårdplaner” inför beviljade behandlingar. Vårdplaner skapas tillsammans med de enskilda klienterna och behandlar de individuella mål som klienterna tillsammans med handläggaren anser att behandlingen bör vidröra. Detta arbete har dock inte inneburit att Sara varit involverad i det praktiska utförandet av behandlingen och bedömningen gjordes av båda författare att denna koppling inte utgjorde ett sådant hinder som beskrivs av Aspers (2011). Elsa Cimmerbeck har tidigare vikarierat som boendestödjare vid ett lågtröskelboende för aktiva missbrukare. Bedömning gjordes dock av båda författarna att inte heller denna koppling till fältet utgjorde ett sådant hinder (Aspers 2011), då Elsa inte haft någon kontakt med andra stödverksamheter såsom öppenvårdsmottagningar i sitt arbete. Den sammantagna erfarenhet som författarna har av arbete med missbruk innebär att författarna har en grundläggande kunskap om fältet, dock är erfarenheten förhållandevis kort och inte av den grad att författarna kan anses vara fullt integrerade i fältet. Erfarenheterna har inneburit att författarna har ett stort intresse för fältet och därmed också ett intresse av att studera delar av fältet som författarna ansett vara särskilt intressanta, samt att författarna har haft vetskap om vilka behandlingar som finns att tillgå i närområdet och därigenom också funnit de respondenter som deltagit i denna studie. Författarna har kontinuerligt diskuterat risken för att förförståelsen ska påverka arbetets riktning. Frågeställningar, syfte och analys har genomgående diskuterats, ifrågasätts och förändras allt efter arbetets gång i en organisk process. Då författarna har velat värna om respondenternas anonymitet är respondenternas namn fiktiva. Vidare har författarna valt att inte uppge namnet på någon av de
öppenvårdsmottagningar som respondenterna arbetar vid. Vid inledande kontakt med respondenterna skickades ett informationsbrev ut till respondenternas respektive verksamhetschefer där studiens syfte, upplägg och villkor för deltagande klargjordes. Respondenterna har samtliga skrivit under papper som ger författarna tillåtelse att använda deras utsagor i denna studie. Varje respondent har samtidigt blivit informerad om att det trots denna överenskommelse när som helst går att avbryta sitt deltagande. Vidare har verksamhetschefer för samtliga mottagningar fått skriva under papper för att visa att de godkänner att intervjun sker på arbetsplatsen, under arbetstid. Det har varit viktigt för författarna att respondenterna är medvetna om hur deras uppgifter behandlas under forskningsprocessen. Författarna har därför innan varje intervju haft en kort presentation om projektet, frågor kopplade till anonymitet, samt klargjort att författarna inte kommer sprida t.ex ljudfiler från intervjuer vidare.
4.6 Presentation av respondenterna som deltagit i studien
Samtliga respondenter som deltagit i denna studie arbetar som behandlings-terapeuter inom öppenvårdsbehandling för missbruk (för vidare förklaring av begreppet öppenvårdsbehandling, se 1.4 “Begrepp”). Fyra av de fem respondenterna arbetar med strukturerad öppenvårdsbehandling och en av de fem respondenterna arbetar med öppenvårdsbehandling inom kommunen där klienten har möjlighet till personligt möte med terapeuten ungefär en gång i veckan och / eller vid behov samt genom telefonkontakt. Därav är de två typerna av öppenvårdsbehandlingar som behandlas i studien av olika karaktär där den strukturerade öppenvårdsbehandlingen har likheter med behandling på behandlingshem både tidsmässigt och i behandlingsinnehåll. Den andra fungerarar som en behandling för klienter som har behov av stöd och hjälp i förhållande till sitt missbruk, men inte har eller bedöms ha ett sådant omfattande behov att institutionsbehandling eller strukturerad öppenvårdsbehandling är aktuellt. Inom den strukturerade öppenvårdsbehandlingen som representeras i denna studie sker behandling i grupp medans den andra behandlingen sker genom enskilda möten med terapeuten. Respondenterna har olika bakgrunder vad gäller utbildning och arbetslivserfarenheter. Två av respondenterna är utbildade socionomer och de tre andra har annan relevant utbildning för arbetet såsom utbildningar till behandlingsassistent och/eller andra utbildningar inom området socialt arbete. Flera respondenter har långvarig arbetslivserfarenhet med missbruksbehandling och har arbetat inom flera olika typer av missbruksbehandling. Författarna har valt att använda fiktiva namn för samtliga respondenter för att försäkra anonymitet för respondenterna och för att göra det enklare att följa med i texten i resultatet. Följande smeknamn kommer att användas: Maja och Christian, Petra, David och Annika.
5. RESULTAT OCH ANALYS
I de kvalitativa intervjuerna som har genomförts i denna studie har intervjuade socialarbetare beskrivit hur de arbetar med föräldraskap. Respondenterna har på olika sätt beskrivit hur behandlingsarbetet ser ut samt vilka ämnen som i samtal bearbetas tillsammans med klienten i förhållande till föräldraskap. Resultatet av det insamlade
materialet kommer att redovisas med hjälp av utvalda rubriker. Rubrikerna är utformade utifrån den information som genererats av analysen av materialet och används som övergripande teman för att läsaren lättare ska kunna få en förståelse vilka olika delar i arbetet med föräldraskap som de tillfrågade respondenterna arbetar med. Följande rubriker utgör fyra huvudteman, under vilka det finns underrubriker; “Arbete med barn och den övriga familjen”, “Praktiskt arbete med föräldraskap”, “Emotionellt arbete” och avslutningsvis “Utmaningar i arbete med föräldraskap”.
Ordningen i vilka de respektive tema är satta i följer inte en kronologisk sådan i relation till hur behandlingsarbetet är upplagt. Att avsnittet om anhörigträffar kommer före avsnittet om skuld och skam betyder alltså inte att klienten alltid deltar med barnen i en anhörigträff innan hen samtalar i behandlingen om skuld och skam. Att kategorierna är strukturerade som de är handlar snarare om att författarna anser att denna struktur är mest läsarvänlig då läsaren lättare ska kunna förstå vilken typ av behandling som erbjuds och hur detta hänger samman med föräldraskap. Med dessa teman avser författarna kunna sortera in det arbete som socialarbetare beskriver in i konkreta kategorier för att underlätta förståelsen för hur arbetet ser ut.
5.1 Arbete med barn och den övriga familjen
5.1.1 Utgångspunkter för ett arbete med föräldraskap
Utifrån vad som framkommit i intervjuerna finns en dubbelhet i hur arbetet med föräldraskap beskrivs. Ingen av respondenterna beskriver att de arbetar enbart med föräldraskap, utifrån en metod specifikt inriktad på just detta. Kanske kan detta förklaras av att ingen av verksamheterna bedriver ett riktat arbete mot endast föräldrar med missbruk utan även arbetar med barnlösa klienter samt klienter med vuxna barn. Ingen av de respondenter som intervjuats arbetar heller i lika stor utsträckning integrerat och fortlöpande tillsammans med barn eller andra anhöriga på det sätt som beskrivs i t.ex Catalano et al (1999), Lam et al (2009) eller Ulas & Eksi (2019). Detta betyder dock inte att ett arbete med föräldraskap inte görs, endast att det ingår som en del i övergripande behandlingsmetoden. David berättar att de uppgifter som klienterna gör tillsammans i gruppterapin kan initiera samtal om föräldraskap. Inför dessa uppgifter ombeds klienten att granska sina relationer och hur dessa påverkas av missbruket;
Den första uppgiften som man absolut gör här det är ju om familjesituationen, hur det har sett ut bakåt och hur relationerna har sett ut, och definitivt hur de ser ut i dagsläget.
Vidare berättar David om hur samtal om föräldraskap kan uppstå under gruppterapi, även om planen från början varit att tala om något annat;
Alltså när vi har mans- och kvinnogrupp så halkar vi ofta in på manlighet och papparoll, även om vi har ett annat tema så hamnar vi där ändå många gånger för att det är så pass central och viktig fråga för många av klienterna.
Davids utsaga tolkas som att samtal om föräldraskap ingår som en viktig del i behandlingen, även när arbete med föräldraskap inte står på dagsagendan. Vidare tolkas Davids utsago som att innehållet i behandlingen utformas i samspel med klienten genom att klienten själv får beskriva hur hens relationer ser ut. Här finns likheter med Bronfenbrenners (1979) (av Kurt Lewin inspirerade) fenomenologiska utgångspunkt, att verkligheten bör betraktas som reell utifrån hur den uppfattas. Genom att låta klienten själv få beskriva sin verklighet kan terapeuterna få insikt om hur klienten uppfattar relationen till barnen, och huruvida den för klienten utgör en viktig del av behandlingsarbetet. Att barnen utgör en viktig del av motivationen till att söka behandling är också något som framkommer i respondenternas utsagor. Enligt samtliga respondenter uppger klienterna ofta att det finns en relationsproblematik som de vill arbeta med. David beskriver hur många föräldrar som kommer till deras verksamhet har barnen som en drivkraft till att bli nyktra och att det i vissa fall kan handla om ultimatum från en nuvarande eller före detta partner att “ om du inte söker hjälp nu så vill jag skiljas ” eller “då får du inte träffa dina barn”. Även Petra, som
uppger att hon inte arbetar specifikt med relationsproblematik beskriver hur en förbättrad relation till barnen ändå kan utgöra en drivkraft samt bli en del av behandlingen för att förbli drogfri;
Jag jobbar med det (relationsproblematik) som ett sätt att få dom drogfria, för det är ju ofta en stor motivation att hålla sig drogfri om man har en fungerande relation.
Av de respondenter som arbetar enligt 12-stegsprogrammet beskriver samtliga hur ett arbete med föräldraskap ingår som en naturlig del av arbetsmodellen just på grund av den vikt som modellen lägger vid klientens nätverk. Maja kallar detta för “ett
holistiskt behandlingsarbete” där det “inte går att lämna någonting utanför” om
klienten ska uppnå en hållbar och långsiktig nykterhet.
5.1.2 Familjerelationer, anhörigträffar och föreläsningar
Utöver enskild terapi och terapi i grupp tillsammans med andra klienter, beskriver fyra av respondenterna att deras arbete även involverar barn och andra anhöriga. På Maja och Christians arbetsplats finns utöver grupp- och enskild terapi även möjlighet för äldre barn i tonåren att besöka mottagningen för samtalsträffar tillsammans med sin förälder. Christian säger att han upplever att det finns en skillnad i att arbeta på detta sätt, i jämförelse med att samla anhöriga tillsammans under speciella anhörigträffar och att det på hans arbetsplats handlar om att arbeta med “one on one” med klienten och den anhöriga. Dessa gemensamma samtal syftar enligt honom att öka förståelsen mellan klienten och den anhörige:
(..) vi har ju anhörigträffarna och det är ju bra för där talar vi ju om förändringsprocessen egentligen för dom anhöriga så att dom förstår att det händer jättemycket med patienterna här, men att dom står ju kvar exakt på samma ställe, och så kommer det en person som är helt uppvaknad, dom
