Historiska institutionen
Examensarbete i historiska studier 15 högskolepoäng, avancerad nivå
I början och slutet av livets skörhet
En empirisk historiestudie om barnmorskors erfarenheter i tiden
från illegal fosterfördrivning till laglig abort
At the beginning and end of the fragility of life
Kristoffer Zetterström
Masterprogrammet i historiska studier, 46-60 poäng Handledare: Jonas Sjölander Slutseminarium 1 juni 2015 Examinator: Mats Greiff
Abstract
Det här är en historievetenskaplig studie vars primära syfte är att med utgångspunkt i
muntliga berättelser från barnmorskor som inledde sin yrkesverksamma tid under 1970- och 1990-talet undersöka implementeringen av 1974 års abortlag i vårdrelaterad verksamhet, samt dess inverkan över tid. I ett vidare perspektiv har den även som syfte att undersöka individen i relation till staten och de konflikter som uppstår när beslut och lagstiftning gör anspråk på den enskildes etiska förhållningssätt och värden.
Fostrets verkliga själ är att födas, utvecklas och växa i en annan människas önskan, i moderns kärlek. Att vara människa är att vara omhändertagen, välkommen.
Det gäller vuxna människor.
Det gäller i ännu högre grad det nyfödda barnet. Att ha sin plats redan före födelsen är en nödvändig dimension för människan
och det är till denna mänskliga aspekt
jag vill knyta den "respekt" som det talas så mycket om. Att ge liv utan kärlekens glädje, utan att modern
medvetet eller ej svarat på livets vädjan är inte längre att ge liv,
det är att sätta ut barnet man bär på i en känslomässig öken.
Gisèle Halimi
Innehåll
1 Introduktion
4
1.2 Syfte och frågeställningar 6
2 Kvinnan och fertiliteten i samhället
6
2.1 Lagstadgad kontroll över kvinnokroppen 6
2.2 Lag och ordning i realiteten och vägen mot förändring 9
3 Barnmorskan då och nu
14
3.1 Från kvinnosak till yrkesarbete – en strid på flera fronter 14 3.2 Födelsekontroll och abort – inte bara förlossningsvård 16 3.3 Barnmorskors upplevelser i tidigare forskning 17 3.4 Socialdepartementets intervjustudie Bilder och röster 18
4 Ett teoretiskt perspektiv
19
4.1 Människobehandlande organisationer 20
4.2 Spänningsfältet mellan staten och individen 21
4.3 En kritisk diskussion 23
5 Metod och material
24
5.1 Tillvägagångssätt 24
5.2 Muntlig historia som mångfacetterat verktyg 25
5.3 Struktur, förberedelser och öppenhet 26
5.4 Muntlig historiemetod, mina snårigheter – en diskussion 27
5.5 Presentation av informanter 30
6 Minnen, erfarenheter och reflektioner
31
6.1 Lagstiftning i praktiken 32
6.2 Erfarenheter av yrkesrollen 34
7 Barnmorskan i gränslandet till livets skörhet
37
7.1 Strukturer 38
7.2 Människovärde 39
7.3 Barnmorskan och framtiden 41
8 Avslutande diskussion
42
9 Avslutande reflektion
44
För vidare läsning
4
Om trehundra år, syster, får vi kanske en ny lag. Då har samhället kanske äntligen nått den utveckling och kultur att det vågar inse att varje kvinna har rätt att bestämma över sig själv. Då kommer det kanske att hjälpa de arma kvinnorna, som
inte tror sig ha krafter och mod att få ett barn.
Men som inte tänkt sig döden – det är jag säker på. Alice Lyttkens, Synkoper, 1932
1 Introduktion
Det fanns en tid då en kvinnas rätt att själv bestämma över sin kropp inte var självklar. Underkastad en lagstiftning som sa att hon bara fick genomgå abortingrepp om det fanns risk för hennes liv och hälsa, kunde hon tvingas föda ett barn hon inte ville eller kunde sörja för grundat enbart på den vedertagna föreställningen att det var en kvinnas mänskliga plikt att hänge sig åt det biologiskt betingade anlag som var hennes. Den som aldrig varit i en sådan situation kan nog inte föreställa sig kvalen; emotionella överväganden och så de praktiska förutsättningarna. Att föreställa sig konsekvenserna och inte ha en aning om vad som verkligen är det rätta – för vad känns rätt och har det ens någon betydelse? Lyckligtvis ser förutsättningarna annorlunda ut idag. Idag är beslutet hennes i arton veckor och i över nittio procent av fallen tas beslutet innan graviditeten nått den tredje månaden.1 I de allra flesta fall vet en kvinna alltså relativt tidigt att ett barn inte är vad hon vill ha och då avbryts
graviditeten, med mer eller mindre omfattande kval som följd. För många är det kanske en lättnad, för andra en känsla av att tiden bara inte är rätt – men någon gång.
Oavsett vad anledningarna må vara har de alla gemensamt att deras beslut inte upplevs som okontroversiellt. Idag, liksom 1938 och 1974, är abort en fråga om liv och död, om etik, människovärde och rättigheter. Det som skiljer åsikter åt är vems människovärde som bör framhållas, vems rättigheter som är centrala. I skrivande stund försöker grupperingar som Ja till livet, i enighet med ledande kristdemokratiska politiker skapa opinion kring att
vårdpersonal ska få ”slippa” medverka vid vårdande insatser om de har etiska förbehåll, och i riksdagen propagerar ett av Sveriges största partier för en inskränkning av aborträtten med hänvisning till att ”allt för många” aborter sker sent i graviditeten. Man kan tycka att mycket av det är enfaldigt och grundat på okunskap, särskilt med tanke på de faktabaserade bristerna i hypoteserna, men det finns där och det väcker känslor. På läkartidningens debattsidor följs formella inlägg om samvetsfrihetens konsekvenser och abortlagstiftningens etiska dilemman, av kommentarsflöden där överläkare munhuggs med medicinstuderande om rätt och fel på
1 Socialstyrelsens rapport Aborter 2012, 2015-05-20. Det finns enligt Socialstyrelsen skäl att anta att den
statistiska representationen håller sig någorlunda likartad över tid.
5
gränsen till överträdelser av den professionalism yrkesrollen gör anspråk på. I frågor kring abort blir man, oavsett yrkesroll, inte mer än människa och man visar att förhållandet mellan etik och profession, ideal och yrkesstolthet, är snävt.
I allt detta, i gränslandet till snårigheterna, finns barnmorskan vars yrkesroll är den havande kvinnans närmaste kontakt, en trygghet i ängsligheten, en omsorgsfull kunskap i allt kliniskt. Det är barnmorskan som hela tiden finns där i början och slutet av livets skörhet. Det är också barnmorskan som i regel åsyftas i debatt kring samvetsfrihet; det är i huvudsak den yrkesrollen som ska urholkas med hänvisning till etik och personliga värderingar. Här menar samvetsfrihetens förespråkare att det i yrket går att företa sig arbetsuppgifter som inte angår sådant som utgör etiska svårigheter för den enskilde, medan bland annat RFSU och
företrädare för barnmorskornas egen organisation menar att det finns andra yrkesinriktningar för någon vars privata värderingar gör det svårt att hitta ett passabelt förhållningssätt till lagstiftningen och dess praktiska konsekvenser. Den debatten är inte unik. Den fördes av såväl politiker som vårdföreträdare även på 1960-talet när diskussionerna om en ny
abortlagstiftning var i sin linda. Etik och profession, ideal och yrkesstolthet. Och precis som nu var man inte ense om huruvida kvinnan skulle ges den obestridliga rätten att själv få ta beslut kring sin kropp. Men hur tänkte hon vars yrkesroll var i centrum för diskussioner och krav på förändring? Även barnmorskan bör ju ibland ha svårt att särskilja de egna
värderingarna från yrkesrollen. I synnerhet i övergången till den lagstiftning som förändrade allt; när ett och samma slags ingrepp gick från att vara olaglig fosterfördrivning till att bli en kvinnas rätt till självbestämmande. Så vad tänkte hon före och efter lagändringen? För det är en hon i det här fallet. Vad var svårt för henne och vad kändes lika självklart? Vad har etsat sig fast i minnet och vad tycker hon om den tid vi lever i nu? Har något förändrats? Hur såg det ut tjugo år senare och hur ser verkligheten ut idag?
I den här studien vill jag ta reda på hur den abortlagstiftning som trädde i kraft 1975
implementerades i vården och hur den kom att utvecklas över tid. Jag vill se hur debatten såg ut som föregick lagstiftningen och dess praktiska konsekvenser för de som arbetade med att praktisera lagens premisser i sin yrkesvardag. Genom muntlig berättelser tar jag del av minnen och erfarenheter dels från en person som arbetade som barnmorska vid tiden för abortlagens implementering, dels från tre barnmorskor som inledde sitt yrkesverksamma liv i början av 1990-talet för att ta del av deras minnen och erfarenheter. Dessa olika röster hoppas jag kunna ge mig en uppfattning av lagstiftningens och samhällsdebattens inverkan på
6
utgångspunkt i barnmorskors och gynekologers arbete, men det jag hoppas kunna bidra med är att ge exempel på en mindre formell, kanske rentav emotionell ansats av
abortlagstiftningens premisser och de svårigheter barnmorskan stöter på i sin yrkesroll.
1.2 Studiens syfte och frågeställningar
Den här studien har sin utgångspunkt i barnmorskors erfarenheter och upplevelser av sin yrkesroll. Med utgångspunkt i 1974 års abortlagstiftning vill jag undersöka om och i så fall på vilket sätt implementeringen av lagen över tid påverkat yrkesidentitet och utövande.
I ett vidare perspektiv vill jag även undersöka individen i relation till staten och de konflikter som uppstår när beslut och lagstiftning gör anspråk på den enskildes etiska förhållningssätt och värden. Jag utgår i min studie från följande frågeställningar:
Hur upplever informanterna att abortlagstiftningen påverkat vårdverksamheten?
Vilken upplevelse har informanterna av sin yrkesroll i förhållande till lagstiftningen?
Vad anser informanterna vara komplicerat med yrkesrollen?
2 Kvinnan och fertiliteten i samhället
I det följande ämnar jag göra en historisk teckning över abort- och sexuallagstiftning över tid. Det är en fråga om lagstadgad reglering av kvinnokroppen i syfte att från myndigheters håll kontrollera reproduktionen i en strävan att undvika en demoralisering av samhället.
Kapitlet är indelat i teman med litteratur relevant för den här studien. Mina teman hoppas jag bidrar till att avgränsa den historiska kontexten i syfte att leda in på den problematik som kom att utgöra grundsatsen för de diskussioner som sedan formulerade 1974 års abortlagstiftning.
2.1 Lagstadgad kontroll över kvinnokroppen
Fram till 1864 var det dödsstraff på fosterfördrivning i Sverige. Därefter ändrades påföljden till straffarbete i högst sex år, något som ytterligare kom att mildras 1921 då abort medförde fängelse i upp till två år. Statsvetaren Maud Eduards menar att det fanns en oro för att moralen i samhället skulle upplösas, varvid det var av särskild vikt att förebygga sexuell
7
aktivitet mellan människor genom förebyggande restriktioner och förbud. 2 Således
lagstiftades det 1910 om ett förbud mot upplysning av preventivmedel, detta trots att ett antal företrädare för läkarprofessionen menade att information och sexualupplysning var
grundläggande i det förebyggande arbetet mot ofrivilliga graviditeter. Kajsa Sundström, professor i gynekologi, redogör för detta i artikeln Abort och preventivmedel – från lagbrott
till reproduktiv rättighet i Läkartidningen och menar att mödradödsfall till följd av illegala
abortingrepp ökade under 1900-talets första del.3 Men då staten agerade restriktivt i frågan,
utgjorde delar ur läkarkåren tillsammans med en sådan som Elise Ottesen-Jensen viktiga kuggar i att upplysa människor om preventiva åtgärder för att kunna bejaka sin sexualitet. De förstod att lagar och restriktioner inte skulle avhålla människor från att göra just det.
Den första abortlagen
1933 bildades på initiativ av Elise Ottesen-Jensen Riksförbundet för sexuell upplysning som bidrog till att sprida kunskap om preventivmedel bland människor. 1934 tillsattes en
abortutredning som hade till uppgift att formulera ett lagförslag för tillåtelse av abort i vissa fall. När lagen så trädde i kraft 1938 upphävdes även förbudet mot upplysning av
preventivmedel. För medgivande om abortingrepp krävdes utlåtande från läkare och
medicinalstyrelsen utifrån ett antal indikationer. Den medicinska tog hänsyn till huruvida en förlossning skulle innebära fara för kvinnans liv eller hälsa; den eugeniska gav rätt till avbrytande av havandeskap om det fanns skäl att befara att genetiska arv av ogynnsam art kunde överföras till den ofödde; den humanitära indikationen kunde legitimera ett avbrytande av havandeskapet om detta var konsekvensen av ett sedlighetsbrott som våldtäkt eller något av incestuös karaktär. Den socialmedicinska eller sociala indikationen tillkom 1946 när lagen ändrades något och utgick ifrån huruvida den havandes levnadsförhållanden eller ”själsliga krafter” allvarligt skulle nedsättas genom tillkomsten eller vårdnaden av ett barn. Syftet med denna revidering var att till viss del ta hänsyn till kvinnans sociala och ekonomiska
förutsättningar att ta hand om ett barn – med betoning på till viss del. När diskussioner om en social indikation först initierades i samband med den ursprungliga lagstiftningen motsatte sig bland andra befolkningskommissionen detta och menade att abortingrepp enbart på sociala grunder skulle medföra en i lag inskriven ”inkompetensförklaring från samhällets sida att
2 Eduards, Maud, Kroppspolitik: om moder Svea och andra kvinnor, Atlas, Stockholm, 2007, s. 90
3 Sundström, Kajsa, Abort och preventivmedel – från lagbrott till reproduktiv rättighet, Läkartidningen, nr 1-2,
8
komma till rätta med uppenbara och allmänt medgivna, svåra sociala missförhållanden.”4
Även Läkarförbundet motsatte sig en sådan indikation, menar Maud Eduards, då eftergifter grundade enbart på sociala indikationer ”hade varit att tillstå att andra än läkarna kunde fälla utslaget.”5 Således krävdes att en statlig utredning, tillsatt 1941, visade på att
socioekonomiska skäl utgjorde det ledande motivet för abort för att den socialmedicinska indikationen skulle bli en del av lagen. För att abortansökan skulle godkännas krävdes fortfarande antingen beslut från två läkare, eller medgivande från Medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd.
Förändring i tiden? Debatt och skeenden i fredstid
”Det är nog ingen överdrift att säga att vi i Sverige har en ganska förebildligt human abortlagstiftning” stod det att läsa i inledningen av sammanfattningen av 1950 års
abortbetänkande som skulle ge en överblick av hur lagen om avbrytande av havandeskap tillämpades.6 En av de primära anledningarna till denna utredning var som det uppfattades en ”oroväckande” ökning av de aborttal som registrerats under främst andra halvan 1940-talet: 1943 utfördes sjuhundra aborter i Sverige och 1950 nästan sextusen. Man ville undersöka motiven till denna ökning av legala aborter samt om den medfört en minskning av de illegala, men fann det komplicerat att säkerställa resultaten. Ett försök till en statistisk överblick
gjordes genom att under en viss tidsperiod försöka kartlägga de abortsökande kvinnor som fått sin ansökan avslagen hos medicinalstyrelsen för att ta reda på om samma kvinnor sedan vårdats på sjukhus till följd av ett illegalt abortingrepp. På så vis kunde man fastställa att en viss ökning skett. Vissa försök gjordes även att uppskatta antalet illegala aborter genom att samla uppgifter om samtliga förlossningar, missfall och legala aborter under en treårsperiod och sedan sätta dessa i förhållande till den totala ”hospitaliseringsfrekvensen”. Trots att det inte fanns något tillförlitligt sätt att påvisa de illegala aborternas omfattning kunde man
konstatera vissa tendenser; ett ökat antal legala aborter medförde en minskning av de illegala: En ökad restriktivitet på abortrådgivningsbyråerna eller en stegrad avslagsprocent i
medicinalstyrelsen kan alltså inverka så, att många abortönskande kvinnor väljer den säkrare och snabbare vägen att få abort, nämligen att vända sig till kvacksalvaren. 7
4 Swärd, Stefan, Varför Sverige fick fri abort: ett studium av en policyprocess, Diss. Stockholm : Univ., 1984,
Stockholm, 1983, s. 30
5 Eduards, 2007, s. 94
6 Thorsson, Inga, Abort - varför?: sammanfattning av 1950 års abortutrednings betänkande, Stockholm, Tiden,
1953, s. 9-12
Se även Stefan Swärds statsvetenskapliga avhandling Varför Sverige fick fri abort – ett studium av en
policyprocess, Stockholms universitet, 1984, s. 32-33
9
Från 1950 och framåt minskade så antalet legala aborter för att under en tolvårsperiod hålla sig på en relativt jämn nivå, detta delvis till följd av en restriktivare hållning från
beslutsfattande håll. Under slutet av 1950-talet uppstod likväl en diskussion beträffande den socialmedicinska indikationen och förslag om en utredning mot en striktare abortlagstiftning framlades men röstades bort. 1962 inträffade den så kallade neurosedynkatastrofen då blivande mödrar fick missbildade eller dödfödda barn till följd av ett sömnmedel; i Sverige föddes 186 missbildade barn av kvinnor som tagit sömnmedlet. Då inget i lagtexten
berättigade abort till följd av skador förvärvade under graviditeten, infördes följande år en femte abortindikation, fosterskadeindikationen.8
Just denna händelse kom även den samhälleliga debatten att intensifieras och opinionen för en liberalare abortlagstiftning växte. I media togs det öppet ställning för fri abort och ungdomsförbunden för socialdemokraterna respektive folkpartiet uttalade sig gemensamt för en fri abortlagstiftning. Krav på en förutsättningslös abortutredning anfördes från olika håll. 1965 kom en situation till allmän kännedom som skulle komma att omvända tveksamma till förmån för opinionen och sedermera leda till en debatt som låg till grund för den lagstiftning som trädde i kraft 1974.
2.2 Lag och ordning i realiteten och vägen mot förändring
Att aborter eller försök till abort genomfördes trots hot om bestraffning, råder det inget tvivel om. Om inte kvinnorna blev lidande av myndigheternas repressalier så var risken stor att de redan på ett eller annat sätt fallit offer för osäkra och direkt livshotande fosterfördrivande operationer; enbart under år 1881 fick över tolvhundra kvinnor ge sina liv till följd av illegala abortingrepp.9 Detta var dessutom bara den officiella siffran. Enligt Maud Eduards utgjorde förbudet mot upplysning av preventivmedel som infördes 1910 och den samtida synen på abort ett motsatsförhållande; den ena hade sin utgångspunkt i uppfattningen om mannen som det sexuellt drivande subjektet och den andra betraktade kvinnan som passiv, ”ett offer för mannens sexualitet.”10 ändå var det kvinnan som straffades. Det var under 1920- och 30-talet enligt Eduards inte ovanligt att kvinnor som gjort abort dömdes till långa fängelsestraff. Det
8 Swärd, 1984, s. 35
9 Höjeberg, Pia, Jordemor, barnmorska och barnaföderska: barnafödandets historia i Sverige, [3.], omarb. uppl.
[sic], Carlsson, Stockholm, 2011, s. 286
10
var alltså kvinnan som straffades för sedes- och ansvarslöshet trots att mannen i lagens mening uppfattades som den drivande kraften i moralupplösningen.11
Bildandet av RFSU 1933 och opinionsbildare och folkupplysare som Elise Ottesen-Jensens korståg genom landet, medförde en fragmentarisk skiftning i vinden mot ett mindre restriktivt håll. Ändå utgjorde inte lagstiftningen 1938 en representation av verkligheten då denna såg annorlunda ut. Det var tydligt att man från myndigheters håll ansåg
intressekonflikten mellan moderns och fostrets liv vara av så komplicerad karaktär att formuleringen ”synnerliga skäl” gjordes med eftertryck. Abort var fortfarande olagligt och hänsyn togs vid fara för kvinnans liv. Ett abortförfarande som inte föregicks av en utredning som tog hänsyn till indikationerna, ledde fortfarande till att kvinnan bestraffades.
I ett betänkande 1944 diskuterade befolkningsutredningen kvinnans emotionella
förhållningssätt till abort där man menade att det var problematiskt att kvinnan i så många fall inte verkade visa någon påtaglig ånger vid abort. Detta skriver bland andra Lena Lennerhed om i sin bok Historier om ett brott. Hon menar att man i sitt betänkande försökte förklara det hysteriska tillstånd många gravida kvinnor kunde hamna i, som en effekt av just graviditeten och att det därför var av betydelse att hon erbjöds kuratorsamtal. En kvinna i ett så känsligt tillstånd som en graviditet var uppenbart inte i balans nog för att på egen hand ta beslut kring densamma. Lennerhed menar att man i sitt betänkande gärna bortsåg från att många av dessa kvinnor kanske bara inte ville ha barn och därför drevs till uttryck av desperation. 1946 tillkom ändå det socialmedicinska tillägget i abortlagstiftningen. Dessutom förmildrades vid samma tid straffpåföljden för den kvinna som gjort illegal abort så att hon kunde bli utan bestraffning – om särskilda skäl motiverade detta. Det beslutades även om ökade anslag för preventivmedelsrådgivning och sexualupplysning samt att apoteken skulle bedriva försäljning av preventivmedel.12 Det fanns dock i opinionen en rädsla för att liberalare abortförfaranden skulle leda till en moralisk förskjutning; att kvinnan inte skulle se det åliggande hon förlänats genom det potentiella moderskapet. Ett av syftena med kuratorsamtalet skulle, enligt
befolkningsutredningen, vara att bringa i balans det emotionella upplösningstillstånd kvinnan befann sig i så att hon inte fick för sig att ta några förhastade beslut. 1947 utkom även en skrift från Medicinalstyrelsen som hade i syfte att upplysa i frågor kring abort och graviditet. Lena Lennerhed menar att avsikten med skriften Havandeskap, samhällets hjälp, abort blir tydlig genom att det framhävs att även det legala abortingreppet utfört av en läkare är förenat
11 För exempelläsning se Eva F Dahlgrens bok Fallna kvinnor: när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut
som berör kvinnor på en tvångsarbetsanstalt i Landskrona under 1920-talet
11
med ett stort risktagande, trots att så inte var fallet, samtidigt som ”moderskapet hyllas med bilder på lyckliga mammor och glada barn.”13 Lena Lennerhed anser också att
myndigheternas förhållningssätt motarbetade abortsökande kvinnor genom de omfattande och utdragna ansökningsprocesserna. Kvinnan skulle prata med en kurator för en
socialpsykologisk utredning, sedan såväl gynekolog som läkare samt möjligen en psykiater. Efter samråd dessa emellan inkom sedan eventuellt en ansökan om abort till
medicinalstyrelsen. I en artikel 1963 erkändes det till och med från företrädare för dessa yrkesgrupper att man utövade ett ”positivt förmyndarskap” på kvinnan i syfte att förekomma hennes abortönskan; de menade att en abort alltid innebar en konflikt för en mogen och emotionellt balanserad kvinna och att hon behövde avhjälpas i denna konflikt till förmån för mödraskapet.
Både Eva Palmblad och Maija Runcis skriver om den dolda praktik lagstiftandet av i
synnerhet kvinnokroppen innebar. De menar att det vid den här tiden inte var ovanligt att det till ett medgivande om abort bifogades villkor om sterilisering. För många kvinnor innebar alltså ansökan om att få abort utförd att de även tvingades acceptera ett steriliserande ingrepp. Ett beslut fattat av en läkare utifrån orsaker som kan uppfattas som grundade på dennes uppfattning av indikationer om omoraliskt leverne och ansvarslöshet.14 Återigen skulle kvinnan straffas i de moraliserande strukturer som några årtionden tidigare stämplat henne som sedeslös och isolerat henne på anstalt. I steriliseringsbedömningarna fanns också den eugeniska aspekten som en avgörande faktor i många beslut. Oron för en degenererad folkmassa motiverade intelligenstester i vetenskapens namn, i syfte att förebygga att folkstammen urholkades. I vissa fall, skriver Eva Palmblad, var det till och med så att en utredning inleddes med att beslut om abort och sterilisering fattades löst baserat på indicier, för att man sedan skulle kunna hitta belägg för sitt beslut i utlåtanden och bedömningar. ”Indikationerna fick på så sätt legitimera det beslut om ingrepp man redan på förhand bestämt sig för.”15 Palmblad menar att det är svårt att bedöma frivilligheten i de ansökningar som medförde abort med villkor sterilisering då det inte går att avgöra huruvida kvinnorna var fullt medvetna om konsekvenserna.16
13 Lennerhed, 2008, s. 160
14 Palmblad, Eva, Den disciplinerade reproduktionen – Abort- och steriliseringspolitikens dolda dagordning,
Carolsson, Stockholm, 2000, s. 64-72
15 Palmblad, 2000, s. 71-72
16 Se även Maija Runcis avhandling Steriliseringar i folkhemmet, 1998, s. 289-291, Broberg m fl, Oönskade i
folkhemmet: rashygien och sterilisering i Sverige, 1991, samt Elin Bommenels avhandling Sockerförsöket: kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa, 2006
12
Med blicken mot öster – 1965, resorna till Polen och dess konsekvenser
I Polen var abortlagstiftningen vid den här tiden betydligt mindre restriktiv än i Sverige och 1965 framkom det att över tusen kvinnor fått hjälp av folkpartisten Hans Nestius med kontakt och praktiska förhållanden för att ta sig till Polen för att där få ett aborterande ingrepp
genomfört av en polsk läkare. Riksåklagaren väckte åtal mot flera av de abortsökande
kvinnorna med motiveringen att han betraktade fosterfördrivning av ett svenskt foster som en kränkning av ett svenskt intresse.17 Skeendena fick stor publicitet i förhållande till den
uppmärksamhet som ägnats abortfrågan tidigare. Krav på eftergifter mot kvinnorna framfördes och medgavs från regeringshåll. Det fanns också anledning att med
konsekvenserna i rampljuset rannsaka den snåriga lagstiftning som tvingat unga kvinnor utomlands för att få abort utförd. Den publicitet händelsen gav riktades snart mot regeringen med framställda krav om en abortutredning som skulle se över lagens restriktiva hållning. Det tog 1965 års abortkommitté över sex år att komma med sitt slutgiltiga betänkande och då var man fortfarande inte eniga på alla punkter. Statistiken visar dock tydligt att myndigheternas tidigare så restriktiva förhållningssätt successivt omdanades trots att en lagändring ännu var i sin linda; 1965 utfördes drygt sex tusen legala aborter, 1971 nästan tjugo tusen.18 För första gången i frågan kring abort och kvinnans rätt verkade man på myndighetsnivå vara lyhörda inför medborgarnas vilja. Maud Eduards menar att det var civil olydnad snarare än organiserade krav som till slut gav resultat; de ”olagliga” aktionerna som unga kvinnor företog genom att göra sina aborter i Polen bidrog tillsammans med en växande opinion till att sätta press på makthavarna, tvingade politiker att försöka ”återupprätta statens anseende”.19 Lagstiftningen av idag trädde i kraft den 1 januari 1975 och ger kvinnan den
explicita rätten att fram till den artonde veckan avbryta sin graviditet. Därefter behövs tillstånd från Socialstyrelsen som tar ställning med hänvisning till ”synnerliga skäl”. I regel ges inga tillstånd till abort efter vecka tjugotvå då man anser att fostret vid det laget har möjlighet att överleva utanför kvinnans kropp. Det är alltså då fostret i juridisk mening får sitt människovärde.
Det eviga dilemmat
1989 utkom betänkandet Den gravida kvinnan och fostret – två individer, en statlig utredning som med fokus på sena aborter berörde de etiska aspekterna av abortförfarandet. Här
17 Eduards, 2007, s. 95
18 Swärd, 1984, s. 39-41, Lennerhed, 2008, s. 175-177, 19 Eduards, 2007, s. 101
13
argumenterades det att frågan kring fostrets värde och rätt till liv ägnats alltför lite
uppmärksamhet. Det ifrågasattes att fostret enbart är en del av kvinnans kropp: ”Allt eftersom fosterutvecklingen fortskrider bör fostrets intresse väga allt tyngre.”20 Betänkandet utkom
som en konsekvens av att en förfinad fosterdiagnostik gjort det möjligt att med allt större visshet upptäcka olika missbildningar hos fostret, vilket man menade gjorde frågan om abort än mer etiskt laddad.21 Med fosterdiagnostiska metoder som ultraljud, blodprov och
fostervattensprov kan man upptäcka potentiella anomalier hos fostret, men först när fostrets utvecklats i kroppen, i regel kring den artonde veckan. Således skulle en eventuell
abortoperation bli en fråga för Socialstyrelsen och även fast lagen menar att de synnerliga skälen innefattar fosterskador, ansåg författarna till 1989 års betänkande att avsaknaden av etiska reflektioner i frågan kring fostrets värde, skulle de så kallade selektiva aborterna kunna bli ett samhällsproblem. I betänkandet medges förvisso att den oönskat gravida kvinnan kan uppleva sig vara i en så psykiskt påfrestande situation att hon inte anser det rimligt att föda fram ett barn, varvid de tillstår att ”humanitära skäl talar för att hennes intresse i detta fall av att få abortera fostret skall få väga tyngre än det i och för sig berättigade intresset hos det spirande människolivet av att få fortsätta utvecklas till människa.”22 När frågan berördes i abortutredningens betänkande 1965 menade man att genom att argumentera om fostret som ett liv ”ger man sken av att en gravid kvinna befinner sig i en situation, där hon har faktiska möjligheter att kunna välja mellan två olika alternativ.23 Eva Palmblad är inne på liknande resonemang i sin bok Den disciplinerade reproduktionen där hon menar att en kvinnas rätt att slippa fatta ett beslut bör vara lika självklar som hennes rätt att få göra det.24 Lagstiftningens
formulering kring fostrets rätt till liv i förhållande till kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp har genomgått omfattande förändringar bara under andra halvan av 1900-talet. Från att fostret ansetts ha ett okränkbart värde, till att kvinnan har den okränkbara rätten att fram till den artonde veckan fatta beslut kring sin egen kropp. Men även om lagen är tydlig
avseende denna fråga blir den ändå en etiskt komplex sådan när man talar om olika intressen. Förespråkare för en inskränkt abortlagstiftning eller rentav förbud mot abort, ställer gärna kvinnan och fostret mot varandra, likt två individer vars rättigheter måste vägas mot varandra. De talar gärna om fostret med en retorik som påminner om 1989 års statliga utredning om
20 Utredningen om det ofödda barnet, Den gravida kvinnan och fostret - två individer: om fosterdiagnostik : om
sena aborter : slutbetänkande, Allmänna förl., Stockholm, 1989, s. 78
21 Författaren hänvisar till sitt eget examensarbete Avvikelser som rör just utvecklingen av fosterdiagnostiska
metoder under 1970- och 80-talet samt den etiska debatten bland medicinska företrädare.
22 SOU, 1989:51, s. 79 23 SOU, 1971:58, s. 100 24 Palmblad, 2000, s. 173-174
14
sena aborter och fosterdiagnostik. Fostret är ett barn, ett ”spirande människoliv”. Vad detta etiska dilemma kan innebära i praktiken återkommer jag till senare i texten.
3 Barnmorskan då och nu – kampen för integritet och erkännande
Från den kloka, livserfarna gamlingen i byn till den mångårigt utbildade barnmorskan av idag utgörs steget av en kamp för bekräftelse och status. I det följande ska jag ge en redogörelse av barnmorskeyrkets utveckling genom historien. Det tog, som här kommer framgå, lång tid innan hon fick upprättelse för det arbete hon utförde, innan hennes roll togs på allvar. Kanske skulle man även kunna påstå, innan myndigheterna tog på allvar det riskfyllda ochkomplicerade tillstånd en graviditet innebär.
Kvinnorna har ju i alla tider haft den plikten att i verklig mening kläda blodig skjorta, icke blott för släktets – utan även för samhällets bestånd skulle jag tro. Kom det ock till kritan, så är jag också tämligen viss om, att flerdubbelt fler kvinnor stupat i den striden som vi kallar barnsbörd, än män stupat på de krigiska slagfälten.
Johanna Hedén, Jordemodern 31 december 1909
3.1 Från kvinnosak till yrkesarbete – en strid på flera fronter
Författaren och barnmorskan Pia Höjeberg kallar sin profession världens äldsta kvinnoyrke. Jordemodern, eller jordegumman var en företrädesvis äldre kvinna som med sina
okonventionella medicinska kunskaper kring läkande örter och folkliga ritualer bistod den födande kvinnan i skeendet. Hon skulle vara ett emotionellt stöd för kvinnan, lyssnande och inkännande – men utan att bli accepterad in i den formella medicinska vetenskapen.25 Det
första barnmorskereglementet upprättades 1711 men det var först under 1800-talet som förutsättningarna ändrades något och hon gavs rätten att använda vissa instrument i sitt utövande; innan dess anmodades hon att improvisera vid de födslar då ingen läkare fanns närvarande. De kvinnor som under slutet av 1800-talet utbildade sig till barnmorskor kom ofta från en enkel bakgrund och kunde få sin utbildning sanktionerad med löfte om att återvända till sina hembyar eller distrikt för att där utöva sitt yrke som distriktsbarnmorskor. De fick dock i många av de mindre samhällena försöka hävda sin profession i konkurrensen med de lärda äldre gummorna. I de medicinska facken i stort tvingades de se sin yrkesroll
överskuggad av läkarkåren och sedan även av sjuksköterskeyrket som från 1851 utbildade
25 Höjeberg, Pia, Jordemor, barnmorska och barnaföderska: barnafödandets historia i Sverige, [3.], omarb.
15
många kvinnor främst från överklassbakgrund som direkt underställda läkarens ordinationer snart ansågs kunna ge vård och expertis likvärdig med den barnmorskorna haft hittills.26 Om
just kampen för professionens anseende skriver även Lisa Öberg i sin avhandling
Barnmorskan och läkaren – kompetens och konflikt i svensk förlossningsvård 1870-1920 och
hon menar att det för intressekampen var avgörande att barnmorskan uppfattade sitt yrke som ett arbete, ett försörjningsmedel: ”Att man hade medkänsla med fattiga och behövande barnaföderskor innebar inte att man tog en dåligt betald plats eller gav upp sin rätt i en arbetstvist.”27 Många var de barnmorskor som skrev in i den egna tidskriften Jordemodern som utkom första gången 1888 och önskade att i status och löneanspråk få bli likställda sjuksköterskan och att få ersätta de lokala ”gummorna” i fråga om att assistera kvinnor vid födslarna. Barnmorskorna organiserade sig fackligt 1886 men det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan en förändring kom till stånd och då med att det nyligen bildade
barnmorskeförbundet med kollektivt eftertryck krävde en skälig lön för sitt arbete men
dessutom att barnmorskeyrket föregicks av en tvåårig utbildning som på så vis skulle bidra till att höja yrkets anseende. Utbildningslängden skulle komma att stadfästas 1921 men kampen för status och respekt blev långdragen.
Under 1900-talets första hälft skedde en omfattande förändring av förlossningsvården i Sverige. Vid 1800-talets slut hade över nittio procent av alla förlossningar företagits i hemmet, femtio år senare hade den siffran sjunkit till fem procent. Enligt Pia Höjeberg var avgörande anledningar dels en medicinskt säkrare mödravård och graviditet28 men främst
genomförandet av ett antal sociala reformer29 som utvecklade anstaltsvården; vid tiden för
andra världskrigets början hade alla förutom tre av landets sjukhus en mödravårdscentral knuten till sig. En konsekvens av detta blev dock att barnmorskan som i regel arbetade i distrikt nu riskerade att bli rotlös när blivande mödrar sökte sig till sjukhusen istället.
Dessutom överlappade många av barnmorskans arbetsuppgifter med den medicinskt utbildade sjuksköterskans, vilket medförde att hon kunde tvingas konkurrera i sitt utövande i fråga om spädbarns- och mödravård. Barnmorskeförbundet lade således fram ett förslag om att även barnmorskan skulle genomgå en sjukvårdsutbildning; 1943, efter att svenska läkaresällskapet
26 Höjeberg, 2011, s. 172
27 Öberg, Lisa, Barnmorskan och läkaren: kompetens och konflikt i svensk förlossningsvård 1870-1920,
Ordfront, Diss. Stockholm : Univ.,Stockholm, 1996
28 Även utvecklad forskning av antibiotika och upptäckten av penicillinet ledde till en säkrare och tryggare vård
då de bidrog till att minska rädslan för sjukdomar relaterade med graviditeten.
29 1936 gavs kvinnan rätt till tjänstledighet vid graviditet, 1937 infördes mödrapenningen och 1939 blev det
16
ställt sig bakom propositionen, beslutades det så att en barnmorska först skulle genomgå en tvåårig sjuksköterskeutbildning och sedan vidareutbildas till barnmorska i ett och ett halvt år. Beslutet innebar att man frångick det historiska mönstret där sjukvård och förlossningsvård skilts åt.30 Följaktligen kunde barnmorskeyrkets företrädare distansera sig från den monotona bilden av dem som kvinnor som förväntades betrakta sitt yrkesval som ett kall, som kvinnor vars biologiska betingelser lockat dem till förlossnings – och spädbarnsvård. De var inga barnlösa mödrar.
3.2 Födelsekontroll och abort – inte bara förlossningsvård
Med en utvecklad och förbättrad mödra- och förlossningsvård sjönk mödradödligheten
avsevärt under 1930- och 40-talet. 1938 upphörde förbudet mot upplysning av preventivmedel men aborten var fortfarande i lag förbjuden, såvida inte kvinnans liv och hälsa stod på spel och de samhälleliga förhållningssätten hade inte odelat bejakat lagändringarna. Upphävningen av förbudet innebar i praktiken en del svårigheter; både läkare och barnmorska var instruerade att upplysa om preventivmedel även för barnlösa kvinnor, men det var bara ett fåtal kliniker som efterlevde detta. 1954 kom Läkarförbundet med ett yttrande i frågan där de ansåg att mot grund av att både vanligt folk och i synnerhet många läkare av olika anledningar hyste
”principiella betänkligheter mot bruket av preventivmedel” inte borde åläggas läkarkåren att upplysa om detsamma.31 Även barnmorskan verkar ha hyst liknande betänkligheter. Enligt
Pia Höjeberg var den allmänna uppfattningen bland barnmorskor vid den här tiden att deras uppgift var att bistå vid graviditet och förlossning, inte arbeta med födelsekontroll. Hon skriver att ”med tanke på den okunskap och det behov av hjälp barnmorskorna måste ha mött hos kvinnorna är det förbryllande att se hur lång tid det tog innan barnmorskorna tog aktiv del i upplysningsarbete och preventivmedelsrådgivning.”32 En milstolpe i det preventiva arbetet var 1964 då p-pillret kom och två år senare introducerades spiralen som blev två effektiva preventivmedel för kvinnor. I 1974 års abortlagstiftning blev preventivmedelsrådgivningen en kostnadsfri rättighet och det ålades barnmorskan att arbeta förebyggande i området sexuell och reproduktiv hälsa. Enligt Svenska barnmorskeförbundet ska barnmorskan anta ett ”etiskt och holistiskt förhållningssätt […] i enlighet med gällande författningar…”, barnmorskan ska särskilt värna om kvinnan och hennes barn kopplat till deras livsvillkor i samhället.33
30 Höjeberg, 2011, s. 272
31 Sundström, Läkartidningen nr 1-2, 2004, s. 91 32 Höjeberg, 2011, s. 285
17
3.3 Barnmorskors upplevelser i tidigare forskning
Mig veterligen har det aldrig gjorts en historievetenskaplig studie med utgångspunkt i barnmorskors muntliga berättelser. Det har dock gjorts en del internationella studier kring vårdpersonals erfarenheter och upplevelser av abortvården såväl som några svenska studier med fokus på profession och förhållningssätt ur ett medicinskt perspektiv.
I sin avhandling Gynekologer och barnmorskor inom svensk abortvård från 2007 undersöker Meta Lindström i form av enkätstudier ett antal yrkesverksamma gynekologer och
barnmorskors erfarenheter av abortvård. Denna studie har dock för avsikt att fungera som ett slags representativ kartläggning, och går således inte närmare in på individers etiska
betänkligheter än att redogöra för olika fokusgruppers gemensamma argumentation i vissa frågor. Hon kommer fram till att av hennes informanter var samtliga positivt inställda till svensk abortlagstiftning. Beträffande de riktigt sena aborterna gick åsikterna isär och barnmorskorna var generellt mer restriktiva i sin hållning till abort efter att kvinnan känt fosterrörelser. Hälften av informanterna hade haft samvetsbetänkligheter vid abort efter artonde graviditetsveckan.34
2014 publicerades en magisteruppsats vid Lunds universitets medicinska fakultet där författarna genom intervjuer med femton informanter vill belysa barnmorskors upplevelser och behov av stöd i arbetet med just sena aborter. De kommer fram till att barnmorskan kan uppleva det som mentalt påfrestande att arbeta med just sena aborter, att det var lättare att ha förståelse för de som valde abort på grund av anomalier hos fostret än de som blivit gravida på grund av slarv med preventivmedel eller sociala skäl. Flera av de intervjuade
barnmorskorna uttryckte också kritik mot Socialstyrelsens rättsliga råd som i egenskap av beslutsfattande kring de sena aborterna enligt barnmorskorna ofta saknar insikt i vad de beslutar om. Att acceptera aborten utifrån en etisk aspekt blev svårare ju längre framskriden graviditeten var. Kravet på barnmorskan att ta hand om det aborterade fostret, särskilt om det uppvisade någon form av livstecken, kunde innebära stora psykiska påfrestningar och krävde att man försökte stålsätta sig själv.35
34 Lindström, Meta, Gynekologer och barnmorskor inom svensk abortvård: åsikter, erfarenheter och
upplevelser, Obstetrik och gynekologi, Klinisk vetenskap, Medicinska fakulteten, Umeå universitet, 2007
35 Medin Joelsson, Charlotte och Möller, Annika, Att arbeta med sena inducerade aborter, magisteruppsats,
18
3.4 Socialdepartementets intervjustudie Bilder och röster
1980, fem år efter abortlagen trädde i kraft, tillsattes av 1980 års abortkommitté en utredning för att försöka kartlägga lagstiftningens förfarande och implementering i vården. Kuratorn Margareta Callersten fick i uppdrag att genomföra en enkät- och intervjustudie med femton kvinnor med olika erfarenhet av abort samt ett trettiotal vårdföreträdare som i olika former arbetade med abortverksamhet, för att ta del av deras upplevelser och tankar. Utredningen publicerades året efter och hade som övergripande syfte att ge en ”Beskrivning av
abortverksamheten med särskild inriktning på hur rådgivning och vård vid abort upplevs av kvinnan.36 Hon genomför intervjuer med ett antal läkare, sjuksköterskor och barnmorskor bland annat angående vad de upplever att kvinnor har som skäl till abort. Hon kommer fram till att yrkesarbete och utbildning är en av de primära orsakerna: ”Plikten att föda är borta”, säger en barnmorska. Flera sjuksköterskor menar att en del kvinnor gör abort av
bekvämlighetsskäl, att de inte är intresserade av preventivmedel.37 Ojämlikheten mellan könen nämns också som en orsak: ”kraven mellan att vara mor, maka och yrkeskvinna.” Det menas att delad omsorg om barnen, delat ansvar, inte fungerar i realiteten. Social-ekonomiska skäl ses också som en anledning i flera fall:
Sverige som är ett föregångsland i många avseenden är inte barnvänligt. Vi har höga materiella krav, hög arbetstakt och hård konkurrens. Familjerna är isolerade och människorna har inget gemensamt ansvar för kommande generationer, barnen blir vars och ens ensak. (Barnmorska)
På frågan hur kvinnorna upplever aborten svarar några att det kan upplevas som ett misslyckande, att den föregås av viss nervositet och ofta av sorg. En
sjuksköterska menar dock att ”Tyvärr finns det alltför många som tycker aborten är enkel och okomplicerad.”38
Vidare får personalen svara på två frågor som rör deras personliga syn på abort, samt inställningen till den nuvarande abortlagen i förhållande till den förra. Här svarar en barnmorska att hon känner sig ambivalent: ”Positiv eftersom jag anser att abort är en nödvändighet som alltid kommer finnas i alla samhällen,
36 Bilder och röster: intervjuer bland kvinnor och sjukvårdspersonal kring abort, LiberFörlag/Allmänna förl.,
Stockholm, 1981
37 Bilder och röster, 1981, s. 77-79 38 Bilder och röster, 1981, s. 82
19
samtidigt som jag arbetar aktivt förebyggande.”39 Någon menar att det borde vara
svårare att få abort, på så vis skulle ”människor sköta sina preventivmedel bättre och abort inte användas som preventivmedel.”
Någon föreslår att mödravårdscentralerna skulle ändras till familjevård där en och samma barnmorska skulle kunna ta hand om såväl graviditeter som preventivmedelsrådgivning och familjen som hamnar i en abortsituation. I det stora hela är dock de flesta nöjda med hur abortlagstiftningen tillämpas.
De får också tala kring deras egen uppfattning av sin yrkesroll i förhållande till abortvården; någon menar att arbetssituationen blir svår när man tvingas växla mellan olika patientgrupper och då å ena sidan ta hand om en patient som
genomför ett sent avbrytande av graviditeten, ”i andra rummet ligger kanske en kvinna som mist sitt barn eller aldrig kan bli mor.”40 En sjuksköterska menar att det finns kollegor som vägrar arbeta med sena aborter om de kanske själva har svårt att bli gravida eller inte kan få barn.
Avslutningsvis försöker Margareta Callersten sammanfatta sin studie och utifrån vad personalen gett för svar konstaterar hon att de avseenden då
vårdföreträdare tycker att abort är svårt är vid sena avbrytanden då de tvingas ta hand om fostret, när de upplever att den abortsökande kvinnan tar lättvindigt på ingreppet, samt om de erinras om sina egna personliga erfarenheter av barn, eller kanske snarare avsaknaden av barn, i situationer där de möter kvinnor som inte kan eller vill ta emot det barn de bär på.41
4 Ett teoretiskt perspektiv
I det här kapitlet redogör jag för det teoretiska perspektiv som fungerat som ansats i analysen av mitt resultat. Jag har valt att fokusera på sociologen Yeheskel Hasenfelds teoretisering av
Human Service Organizations (HSO), människobehandlande organisationer, och då i
synnerhet vissa begrepp som jag funnit lämpliga för just den här studien: Moralens praktik samt Det emotionella arbetet.
39 Bilder och röster, 1981, s. 89 40 Bilder och röster, 1981, s. 93 41 Bilder och röster, 1981, s. 126
20
4.1 Människobehandlande organisationer
Hasenfeld menar att hela våra liv präglas av formella organisationsformer vars primära
uppgift är att skydda, bevara och stärka individen, bidra till att forma och definiera identiteter; vi föds och dör på sjukhuset, vår barndom formas i skolan och så vidare. Dessa
organisationsformer kallar han human service organizations, eller HSO som det känns rimligt att förkorta med, och de har enligt honom två karakteristika som särskiljer dem från andra byråkratiska organ: Dels definieras de av att människan, individen utgör det han kallar för ”råmaterial”, dels är dessa organisationsformer bemyndigade att beskydda och främja
välbefinnandet hos människorna, vilket också, enligt honom, legitimerar deras existens.42 Han understryker att han med raw material inte antyder att dessa organisationsformer förhåller sig till människor som vore de döda ting; HSO arbetar för människor i syfte att vara till gagn för dem i samhället, människan som råmaterial är en metafor för människan som subjektet i det arbetet. De utgör subjektet i mötet mellan människan och HSO och detta möte således the
transformation process: till exempel att någon söker sig till ett sjukhus och då övergår från att
vara en individ till att bli en patient i behov av personalens stöd och hjälp.43 Det är denna distinktion, arbetet med människan, som skiljer HSO från andra typer av byråkratiska organisationsformer men de definieras också utifrån sina klienter samt sina transformation
technologies, det vill säga de förhållningssätt och tekniker de använder sig av i sitt arbete med
klienterna. Dessa tekniker kännetecknas genom tre metoder eller angreppssätt:
people-processing, som åsyftar till att arbeta för att identifiera och således kategorisera en individ i
exempelvis ”psykiskt illamående” eller ”elev med svårigheter” för att underlätta för andra instanser som i sitt arbete då kan ge exempelvis terapeutisk hjälp eller studiestöd;
people-sustaining har till uppgift att bidra till att upprätthålla människors välmående, förhindra
försämringar av individers personliga förutsättningar utan att för den delen aktivt förändra dessa, som exempel nämner Hasenfeld äldreboenden vars uppgift ju är just detta;
people-changing har i motsats till nyss nämnda metod, som uppdrag att aktivt arbeta för att förändra
människors välbefinnande på exempelvis sjukhus eller i skolor.44 Att dessa förhållningssätt är tydliga i teorin innebär inte att de inte leder till komplikationer i praktiken. Men om jag förstått det rätt skulle man med utgångspunkt i de samhälleliga strukturerna och de
förutsättningar HSO har att verka i som exempel kunna ta den svenska arbetsförmedlingen
42 Hasenfeld, Yeheskel, Human service organizations, Prentice-Hall, Englewood Cliffs, N.J., 1983, s. 1 43 Hasenfeld, Yeheskel (red.), Human services as complex organizations, Sage, Newbury Park, 2010, s. 11 44 Hasenfeld, 1983, s. 5
21
som en HSO-instans vars primära uppgift enligt min uppfattning är att bidra till att arbeta
people-changing men som på grund av de omständigheter som råder närmast tvingas arbeta
utifrån en people-sustaining karaktär.
Just dessa begrepp upplever jag inte som så väsentliga för just den här studien utan de fungerar mer som en förklaringsmodell för de premisser HSO bygger på. Nedan följer däremot de begrepp som jag funnit som centrala och vars relevans för studien jag hoppas blir tydlig.
4.2 Spänningsfältet mellan staten och individen
Hela strukturen kring HSO bygger på att vara till gagn för människan, på ett eller annat sätt; därmed finns också vissa förväntningar på dem och de är ständigt föremål för kritik från samhället. Hasenfeld skriver att ”The service technologies must be morally justified because every activity related to clients has significant moral consequences.”45 Dessa organisationer
har i teorin ett ansvar för människan och de konsekvenser det ger att ”finnas till” för
människan; skolan har ett ansvar för varje elev som misslyckas i sina studier eftersom skolan, utöver att gradera elevens kunskapsnivå, också behöver hantera konsekvenserna av elevens misslyckande. Även sjukhuset, vården, och i ett vidare perspektiv den bakomliggande strukturen, har i teorin ett ansvar gentemot de människor som uppsöker sjukhuset för olika former av hjälp. Det må råda konsensus på ett teoretiskt, abstrakt, plan men spänningar uppstår när dessa abstrakta mål ska omsättas i praktiken. Alla är överens om att det bör finnas en skola med hög utbildningsnivå men alla har sina olika idéer om hur detta ska uppnås. Likaså råder det stor enighet om att det ska finnas en sjukvård som tar hänsyn till
människolivet, men i frågor om exempelvis abort råder det lika stor oenighet om vems liv som bör prioriteras:
… implementation necessitates that human service organisations make normative choices in a society that is characterized by interest groups upholding competing values and norms.46
Moralens praktik
Human service organizations uppfattas generellt (i teorin) som symboler för ett
omhändertagande, omsorgsfullt samhälle. I ett vidare perspektiv har de således som uppgift att bidra till att upprätthålla moral och värderingar i strävan mot ”det goda” samhället; dessa organisationers möjlighet att få tillgång till en människas privatliv legitimeras genom att de
45 Hasenfeld, 1983, s. 9
22
gör just detta, menar Hasenfeld. Det är en i samhället kollektiv överenskommelse. Men eftersom den kontext i vilken de verkar är så nära förbunden med en samhällelig moral och kollektiva värderingar, är de också känsliga för institutionella förändringar. HSO består ju av människor som arbetar med och för människor, vilket gör att institutionella skiftningar kan innebära komplikationer för de aktörer som representerar dem. Hasenfeld anser att det moraliska arbete HSO utför och dess konsekvenser tenderar att inte ägnas så stor uppmärksamhet. Eftersom de moraliska val dess företrädare gör är ”embeded in the organizational routines, they become part of the ’invisible hand’ that controls workers’
behaviors and actions.” Hasenfeld skriver att personalen kan välja att utmana de institutionella premisserna genom att skapa alternativa moraliska förhållningssätt som organisationen i sin tur kan välja att antingen bejaka eller förkasta.47 Relationen mellan organisationen och arbetaren är således en ständigt pågående förändringsprocess.
Det emotionella arbetet
Utifrån HSO diskuteras begreppet Emotional labor som utgörs av interaktionen mellan exempelvis personal och klient. Det emotionella arbetet, som jag så djärvt översätter det till, innebär att arbetaren dels hittar sätt att bemöta de känslor som uppstår i interaktionen med ”klienten”, medborgaren, individen; dels krävs att arbetaren hittar sätt att för egen del hantera sina egna känslor:
It requires emotional engagement and emotional management.
Although emotions and feelings are often dismissed as unprofessional and interfering, they are required, if human services are to be
delivered effectively.48
Författarna menar att det krävs särskilda egenskaper för att kunna applicera emotionella perspektiv i sitt arbete. Dessa kan vara förutsättningar i den egna personligheten, men de kan också tränas upp. Det är genom organisationsformen det beslutas vilken grad av emotionellt arbete som förväntas av den enskilde och hur dennes uttryckssätt formas.
De skriver vidare att en konsekvens med det emotionella arbetet är den närhet med vilken den enskilde tvingas förhålla sig till sin yrkesroll. Det är förmodligen den egna karaktären, personligheten som motiverar en att söka sådana arbeten, men det medför också att man ständigt i sin yrkesroll måste förhålla sig i ett gränsland mellan professionen och personen och att det kan vara både svårt och utmattande. Att känna empati och förståelse för
47 Hasenfeld, 2010, s. 14
23
sina klienter kan vara svårt om det på något vis inkräktar på det professionella förhållningssättet. Det kan dock mycket väl också vara tvärtom.
4.3 En kritisk diskussion
De begrepp jag funnit och format med hjälp av Hasenfeld och Människobehandlande organisationer, tror jag mig kunna ha användning för i operationaliseringen av analysen senare. Moralens praktik känns som ett intressant begrepp då det i teorin bidrar till att synliggöra spänningsfältet som kan uppstå när individen ska praktisera den moral som kontextualiseras genom samhälleliga värderingar och organisationernas förhållningssätt gentemot dessa. Begreppet Emotional labor är konkret i den bemärkelse att det på sätt och vis tar vid i konsekvenserna av det första begreppet; det emotionella arbetet blir en följd av moralens praktik, ansvaret om människan och att upprätthålla ”det goda samhället”.
Men även om Hasenfelds teoretiska perspektiv fungerar väl som underlag för en studie som denna saknar jag vissa centrala begrepp som jag anser ändå har viss relevans när man vill diskutera relationen mellan staten och individen. Jag tar upp dem här för att medvetandegöra och konkretisera mina reflektioner, dock avser jag inte att använda dem i någon större utsträckning i just den här studien då undersökningens relevans inte bygger på den teoretiska ansatsen. I HSO finns relationen mellan staten och individen där men i spänningsfältet upplever jag en avsaknad av själva den spänning som kommer av att anlägga begrepp som maktstrukturer och normativa föreställningar på den relationella kontexten. Här inbillar jag mig att exempelvis Michel Foucault skulle kunna bidra med teoretiska ansatser för att förhållandet staten och individen ska konkretiseras. Han diskuterar begreppet makt som en autonom kraft som kan kontextualiseras i praktiker. Den kan exempelvis konkretiseras i en disciplineringsprocess där olika instanser, må det vara skolor såväl som fängelser eller sjukhus, agerar verktyg i en övergripande strävan att ”forma fogliga kroppar”; en
normaliserande process för att upprätthålla den rådande strukturella hegemonin, som för Foucault då utgörs av det kapitalistiska samhället.49 Foucault använder sig också av begrepp som bio- och mikromakt som hade varit intressanta att utveckla mer om tid funnits. Med biomakt avser han den biologiska och fysiska kroppen; den kropp som ”samhället” tar vara på och som är ett verktyg för upprätthållandet av detsamma. Kropparna behövs för att den
biologiska plikten ska fullföljas. Med mikromakt avses administrativa tekniker som strävar
49 Andersen, Heine & Kaspersen, Lars Bo (red.), Klassisk och modern samhällsteori, 2. uppl., Studentlitteratur,
24
mot att utöva och vidmakthålla social kontroll och normalisering – dock inte nödvändigtvis genom lagstiftning.
5 Metod och material
I det här kapitlet avser jag att redogöra för och kritiskt reflektera kring metoden muntlig historia och dess användningsområde i den här studien. Dessutom ska jag redogöra för hur jag gått tillväga i kontakten med mina informanter samt presentera dem närmare.
5.1 Tillvägagångssätt
När jag först kom att tänka på att jag ville göra en studie med utgångspunkt i
abortlagstiftningen 1974 hade jag för avsikt att intervjua kvinnor som på olika sätt kommit i kontakt med abort- och förlossningsvård vid den här tiden. Det fanns dock skäl att befara att en sådan studie till stor del hade gått ut på att försöka hitta lämpliga informanter, varvid jag fick rådet att fokusera på barnmorskans upplevelser och erfarenheter. Jag formulerade en kort presentation av mig själv och tanken med min studie och kontaktade via mejl såväl
barnmorskeförbundet som näst intill samtliga barnmorskeutbildningar i landet för att få råd om hur jag kunde gå vidare. Jag insåg snart att det skulle bli svårare än jag föreställt mig att få tag i någon som dels var yrkesverksam vid tiden för lagstiftningens implementering, dels hade tid och lust att dela med sig av sina erfarenheter. Det var först genom en av de egna lärarna på historieprogrammet som jag lyckades komma i kontakt med personen som är min
huvudinformant. Då hon fortfarande är yrkesverksam på en barnmorskemottagning samt reser runt i landet och föreläser i sexuell och reproduktiv hälsa, hade vi svårt att få till en tid som passade. När vi väl lyckades koordinera oss möttes vi upp på hennes kontor och vårt samtal varade i sammanlagt cirka en timme och en halv timme, med några små avbrott inräknade. Jag ämnar att längre fram i det här avsnittet redogöra för hur jag strukturerade upp vårt samtal samt de komplikationer som uppstod under tiden.
Genom henne kom jag sedan i kontakt med två andra barnmorskor som hon menade hade lång erfarenhet av sin yrkesroll; det visade sig att de båda inledde sin yrkesverksamma tid som barnmorskor i början av 1990-talet och således föll utanför de ursprungliga
premisserna för den här studien. Jag beslutade mig dock ändå för att träffa dem, vilket jag gjorde så sent som några dagar innan den här studiens inlämningsdatum. Efter
25
deras berättelser relevans för studien, ergo anlade jag ett perspektiv för att kunna göra en komparation av en förändring över tid. Jag kommer längre fram i det här kapitlet diskutera olika aspekter av dels att göra gruppintervju och dels att göra en spontan sådan. Jag inleder dock med att redogöra för muntlig historia som metod och de tankar som föregick
användandet av den i studien.
5.2 Muntlig historia som mångfacetterat verktyg
Jag har alltid fascinerats av muntlig historia som kvalitativt verktyg i strävan att ge identitet åt skriftliga material eller som resonans åt ett skeende som för mig är en del av historien om än en tidsmässigt eller ideologiskt närliggande sådan. Muntlig historia är annars en
historievetenskaplig genre som verkar ha haft svårt att hävda sig som just en sådan, och som kvalitativ forskningsmetod. Ofta har det, som jag förstår det, ifrågasatts om det går att hävda någon tillförlitlighet i det som studeras med den muntliga historien som tillvägagångssätt. ”Many sociologists and other social scientists today still hold the view that quantitative research in the only way to be certain about evidence.” skriver Valerie Raleigh Yow.50 Muntlig historia intar ju en kvalitativ ståndpunkt där en eller ett fåtal röster utgör dess
material, ett subjektivt perspektiv, och dess kritiker vill gärna kategorisera subjektiviteten som synonymt med ett otillförlitligt material att grunda en studie på. Men vad är egentligen
”tillförlitligt” material i historieforskning och vilken betydelse har det? Valerie Raleigh Yow menar att en studie alltid, vare sig den är kvalitativ eller kvantitativ, genomsyras av
subjektivitet då den inleds, genomarbetas och avslutas med forskaren i fråga som oavsett hur denne går tillväga ”will nonetheless be creating a document reflecting her own
assumptions.”51
Från att ursprungligen enbart vara ett tillvägagångssätt för att fånga röster från det förgångna, en envägskommunikation med en berättare och en frågeställare, genomgick muntlig historieforskning som jag förstår det ett slags paradigmskifte och i synnerhet under 1980- och 90-talet började allt större vikt läggas på interaktionen mellan den intervjuade och den intervjuande. Lynn Abrams skriver att det innebar att man snart började uppfatta
subjektiviteten som ett konstruktivt verktyg i arbetet med de muntliga berättelsen. Enligt honom utgörs en intervju av åtminstone två individer, därmed är det två världar som möts, två
50 Yow, Valerie Raleigh, Recording oral history: a guide for the humanities and social sciences, 2nd [updated
and expanded] ed., AltaMira Press, [Walnut Creek, CA], 2005, s. 4
26
subjektiva uppfattningar.52 Därmed ställer det krav på mig som intervjuare, eller hellre
forskare, att vara medveten om min egen roll i studien. Jag föreställer mig att det således blir än viktigare att från forskarens sida ställa frågan vad just jag vill få ut av min studie samt visa på medvetenhet kring den problematik som kan uppstå. För att skapa medvetenhet kring den subjektivitet den muntliga berättelsen ger krävs, enligt Abrams, att jag som forskare
identifierar min egen roll i processen vilken jag tänker att jag finner genom att reflektera över mina motiv. Eller som Alessandro Portelli uttrycker det i The battle of Valle Giulia: ”before we ask ourselves what to do with it, I think we should ask, What do we do it for?”53 Och jag
frågar mig själv vad just jag tänker att jag vill ge resonans till genom den berättelse jag förmedlar.
5.3 Struktur, förberedelser och öppenhet
Inför det första samtalet med en av informanterna reflekterade jag kring just den frågan: vad vill jag med den här studien? Jag försökte med utgångspunkt i litteraturen och mitt syfte, formulera ett tankemönster, ett förhållningssätt som skulle kunna fungera för att få ut så mycket som möjligt av mötet. Utifrån syftet skrev jag ner olika nyckelbegrepp, teman, som jag sedan hade som utgångspunkt under intervjutillfället. Hélene Thomsson skriver att ett sådant tillvägagångssätt är särskilt användbart som visualiserad guide för både intervjuare och informant så att man ska kunna hålla sig till ämnet. 54 Jag har dock svårt att se meningen med
att även informanten ska ta del av de teman jag som forskare önskar beröra. Jag bestämde mig för att utgå ifrån begreppen lagstiftningen, yrkesrollen samt komplikationer, på så vis ansåg jag mig väl införstådd i vilka ämnen jag önskade ta upp och vilka frågor jag ville ställa. Dessa höll jag dock för mig själv under samtalen. Jag tänker att det också utifrån den muntliga historiemetodens premisser finns en poäng i att lägga band på förberedelserna då jag vill vara öppen för den värld Abrams talar om där jag i interaktion och samspel med respondenten skapar studien. Även om det innebär en viss osäkerhet, något jag återkommer till.
Emma Strollo intervjuar i avhandlingen Det städade folkhemmet tyska kvinnor som kom till Sverige efter andra världskriget för att arbeta som hushållerskor. Hon anlägger ett intersektionellt perspektiv utifrån vissa centrala begrepp och identifierar på så vis olika teman i sina informanters berättelser som hon sedan analyserar utifrån dessa begrepp. Hon vill
52 Abrams, Lynn., Oral history theory, Routledge, London, 2010, s. 10
53 Portelli, Alessandro, The Battle Valle Giulia: oral history and the art of dialogue, University of Wisconsin
Press, Madison, Wis., 1997, s. 67
27
genom sitt arbetssätt synliggöra inte bara vad som sägs utan hur det förmedlas och i
förlängningen även vad som inte sägs. Hon menar att de muntliga berättelserna är diskursiva i bemärkelsen att de ”erbjuder goda förutsättningar för att studera aspekter som historisk och social kontext.”55 Således blir den muntliga berättelsen något mer än de faktiska orden och formuleringarna den mynnar ut i; kontexten blir något mer komplex. Med referens till historikern Ronald Grele skriver hon att den muntliga berättelsen förändrats till en källa som inte bara säger något om det förflutna utan även hur det förflutna lever vidare och inverkar på samtiden.56
5.4 Muntlig historiemetod, mina snårigheter – en diskussion
Jag stötte på en del komplikationer i arbetet med den här studien och jag är inte helt övertygad om att jag lyckades att på bästa sätt lösa problemen när de uppstod. Jag resonerar dock som så att en diskussion kring allt det jag upplevde som svårt kanske kan få mig att dra lärdom av vad jag hade kunnat göra bättre för att jag i ett framtida projekt ska kunna göra just det. En av de frågor jag upplevde var av avgörande betydelse inför första mötet med min
huvudinformant, var hur mycket information jag skulle ge henne på förhand om min studie och vad jag ville undersöka. Jag hade i förväg i ett mejl informerat om vad för typ av studie jag ville göra och vad jag utgick ifrån för tidsperiod och min informant hade svarat i ett meddelande på min telefonsvarare att hon ”var perfekt” för min studie. Det grodde en liten oro i mig att det skulle leda till ett samtal där min informant medvetet fokuserade på att dela med sig av det hon trodde att jag kanske ville ha. Jag tycker det är en svår balansgång då ju metoden inte gör anspråk på att någon ska ge en objektiv redogörelse av något, men samtidigt vill jag som forskare inte omedvetet leda min informant mot en viss riktning då ju syftet är att ta del av hennes tankar, reflektioner, minnen och erfarenheter. I den meningen förstår jag nu i än högre grad vad Lynn Abrams menar när han skriver om subjektivitet och intersubjektivitet; om trevägsdialogen med respondentens egen bearbetning, dialogen mellan henne och mig, samt relationen mellan henne och den kulturella kontexten i vilken vi befinner eller hon befunnit sig i en gång.57 Jag upplevde en viss ängslighet i att vara öppen för den dialogen, för den världen, och samtidigt inte förlora mig själv eller min informant utanför kontexten.
55 Strollo, 2013, s. 54
56 Strollo, Emma, Det städade folkhemmet: tyskfödda hembiträden i efterkrigstidens Sverige, Makadam, Diss.
Linköping : Linköpings universitet, 2013,Göteborg, 2013, s. 54, s. 67
