Självständigt arbete (30 hp)
Författare Program/Kurs
Kn Caspar Schlickum HOP 19–21
Handledare Antal ord: 19747
Fil dr Peter A. Mattsson Beteckning Kurskod
Självständigt arbete mastersuppsats, krigsvetenskap
2HO013
SOLIDARITETSFÖRKLARINGEN: TROVÄRDIGHET UR ETT TEORETISKT PERSPEKTIV PÅ AVSKRÄCKNING Sammanfattning:
Uppsatsens utgångspunkt är en tolkning av innebörden i den svenska solidaritetsförklaringen som deklarerades år 2009. Solidaritetsförklaringens presenterade hot om konsekvenser i händelse av att angrepp mot vissa länder sker – att Sverige inte kommer förhålla sig passivt och att Sverige avser att kunna ge militärt stöd – förstås vara en form av utökad avskräckning.
I avskräckningsteori saknas inneboende trovärdighet vid utökad avskräckning. En aktörs presenterade hot om konsekvenser sträcker sig i fall av utökad avskräckning bortom aktörens vitala intressen och egna territorium. Trovärdighet i att presenterade hot om konsekvenser kommer att utföras i händelse av att angrepp mot andra sker behöver skapas av aktören för att kunna avskräcka. Uppsatsens problemformulering utmynnar mot bakgrund av detta i hur en aktör, i frånvaro av att kunna förplikta sig att handla i händelse av ett angrepp, istället skapar trovärdighet.
Uppsatsens syfte är att analysera hur trovärdigheten i solidaritetsförklaringen ur ett teoretiskt perspektiv på avskräckning förändrats genom försvarsbesluten år 2009 och 2020. Avsikten är att empiriskt studera hur en statsaktör i dagens säkerhetskontext, utan möjlighet att förplikta sig, förändrar trovärdigheten efter att ha presenterat ett hot i form av utökad avskräckning. Empiriskt grundad kunskap om detta fenomen ses kunna öka den teoretiska förklaringskraften bakom avskräckning samt kunna utveckla förståelsen för kollektiv avskräckning i dagens säkerhetskontext. Resultatet är att trovärdigheten i solidaritetsförklaringen i formen av utökad avskräckning har förändrats. Trovärdighet har skapats och ses öka ur ett teoretiskt perspektiv på avskräckning. Uppsatsens forskningsbidrag är en hypotes; trovärdighet vid utökad avskräckning utan förpliktelser är avhängt politisk vilja med grad av aktivitet och ingångna försvarssamarbetens omfattning som variabler. Det som påverkar en potentiell angripares kostnadskalkyl är försvarssamarbetenas karaktär. Närvaro av förmåga att kunna agera gemensamt påverkar en potentiell angripares kalkyl mer än frånvaron av förpliktelser.
Nyckelord:
Innehållsförteckning 1 INLEDNING ... 3 1.1 Problemformulering ... 4 1.2 Syfte ... 5 1.3 Forskningsfrågor ... 5 1.4 Avgränsning ... 5 1.5 Begreppsanvändning ... 6 1.6 Tidigare forskning ... 6 1.7 Forskningsbidrag... 13 1.8 Disposition ... 14 2 TEORI ... 15 2.1 Trovärdighet ... 15 2.2 Typer av avskräckning ... 15 2.3 Politisk vilja ... 16 2.4 Förmåga ... 18 2.5 Kommunikation ... 20 2.6 Teorikritik ... 22 3 METOD ... 23 3.1 Forskningsdesign ... 23 3.2 Källkritik ... 24 3.3 Forskningsetik ... 25
3.4 Reliabilitet och validitet ... 25
3.5 Metodkritik ... 26
3.6 Operationalisering ... 26
4 RESULTAT ... 30
4.1 Analys ... 30
4.2 Resultatanalys och svar på forskningsfråga 1 ... 50
5 DISKUSSION ... 53
5.1 Teoridiskussion ... 54
5.2 Metoddiskussion ... 55
5.3 Slutsats och svar på forskningsfråga 2 ... 56
5.4 Uppsatsens forskningsbidrag ... 57
5.5 Reflektion ... 58
5.6 Fortsatt forskning ... 59
1 INLEDNING
Säkerhetsläget runt Östersjön är förändrat med anledning av Georgienkriget 2008 och Rysslands annektering av Krim 2014. Rysslands intressen, samt med vilka metoder och medel som de avser nå sina mål, upplevs ha fått en lägre tröskel sett till nyttjande av militära medel (Prop. 2020/21:30, s. 24). Politiskt har det nya säkerhetsläget inneburit att svensk försvarspolitik påbörjat en operativ förmågehöjning av det militära försvaret och en reform av civilförsvaret – tanken om ett robust totalförsvar har återuppväckts.
Den unilaterala solidaritetsförklaringen som deklarerades 2009 påvisar hur svensk säkerhetspolitik skiftat från att syfta till att kunna vara neutral i händelse av krig, till att uttrycka solidaritet i händelse av angrepp mot ett EU-medlemsland eller nordiskt land. Solidaritetsförklaringen formulerar inga förpliktelser utan vilar på en förväntan om ömsesidig solidaritet. Den militära alliansfriheten uppges ha tjänat landet väl, varför den alltjämt kvarstår som central i svensk säkerhets- och försvarspolitik (Wallström, 2019).
Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd. (Prop. 2008/09:140, s. 9)
Flera samarbeten och allianser knyter samman länderna runt Östersjön i säkerhetsrelaterade frågor. Ländernas ömsesidiga beroenden beskrivs i nutid som en ny miljö att förhålla sig till (Tolgfors, 2010). Säkerhet avses byggas solidariskt tillsammans med andra. Försvarsminister Peter Hultqvist menar att svensk säkerhets- och försvarspolitisk strategi i nutid vilar på två ben, ”att förstärka vår nationella försvarsförmåga är det ena benet [. ...] Det andra benet i regeringens strategi är våra internationella samarbeten” (Hultqvist, 2019).
Sveriges säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra länder med gemensamma demokratiska värderingar. Sveriges säkerhet stärks genom förtroendeskapande åtgärder, genom gemensam krishantering, samt genom aktiva och trovärdiga bidrag till nordisk, europeisk och global säkerhet. (Prop. 2008/09:140, s. 9)
Försvarsmaktens militärstrategiska koncept har påverkats av den svenska säkerhets- och försvarspolitiska strategin med den svenska solidaritetsförklaringen som grund. Intill ett väpnat angrepp sker, ska Försvarsmakten med en trovärdig krigföringsförmåga förebygga konflikt och avskräcka, för att i händelse av ett väpnat angrepp undvika att förlora enskilt och vinna tillsammans med andra (Försvarsmakten, 2016, s. 54-55).
Säkerhetslägets föränderlighet och den kontext i vilken säkerhet avses uppnås ”ställer nya krav på att tänka strategiskt, över längre tidsperioder” (Statsrådsberedningen, 2017, s. 3). Sammantaget, och ur ett avskräckningsteoretiskt perspektiv på solidaritetsförklaringen, har ett strategiskt vägval och ett trendbrott i målformulering för det svenska försvaret inträffat. Målet ”att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet” (Statsrådsberedningen, 2017, s. 17) innebär att ett nytt perspektiv har framträtt ur vilket svensk avskräckningsstrategi bör värderas.
1.1 Problemformulering
Hot som avser att avskräcka angrepp mot eget territorium har i teori om avskräckning en inneboende grad av trovärdighet. Hotet om konsekvenser kan förväntas komma att genomföras eftersom det ligger i den försvarande aktörens vitala intresse. Om hotet avskräcker en potentiell angripare beror i större utsträckning på hur försvararens förmåga att handla uppfattas och om detta kommuniceras övertygande.
När försvararens hot om konsekvenser utsträcks till att även omfatta en aktörs angrepp mot en annans territorium, saknas samma grad av inneboende trovärdighet i att hotet om konsekvenser kommer utföras. Trovärdighet vid utökad avskräckning behöver skapas.
[...] the difference between the national homeland and everything “abroad” is the difference between threats that are inherently credible, even if unspoken, and the threats that have to be made credible. (Schelling, 2008, s. 36)
Försvarande aktörs åtagande och intresse av att genomföra presenterat hot om konsekvenser vid utökad avskräckning behöver i teori om avskräckning kommuniceras utförligare för att kunna avskräcka, än hot syftande till att försvara sig själv.
Nato-medlemmarnas ratificering av försvarsalliansens fördrag är ett framträdande exempel på hur detta kan tillses. Försvarsalliansens gemensamma försvarsplanering samt förmåga att handla gemensamt är andra exempel. Genom att medlemsländerna förpliktar sig att agera i händelse av att ett medlemsland angrips, och genom att förbereda denna handling tillsammans, kommuniceras tydligt ett politiskt åtagande och intresse. Försvarande aktörers åtagande och intresse av att genomföra presenterat hot om konsekvenser har därmed teoretiskt skapats. Den inneboende graden av trovärdigheten i den utökade avskräckningen har ökat.
När den svenska solidaritetsförklaringen relateras till avskräckningsteori som en form av utökad avskräckning uppstår en paradox som varken teori eller tidigare forskning om avskräckning explicit berör. Svensk militär alliansfrihet omöjliggör att motsvarande
förpliktelser kan kommuniceras till de länder som omfattas av solidaritetsförklaringen. Trovärdighet kan därför inte skapas på samma vis.
Hur skapas då trovärdighet i utökad avskräckning i frånvaro av förpliktelser? Hur har solidaritetsförklaringens inneboende grad av trovärdighet förändrats av Sverige?
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att analysera hur trovärdigheten i solidaritetsförklaringen förändrats med avskräckning som teoretiskt perspektiv. Avsikten är att empiriskt studera hur en statsaktör i dagens säkerhetskontext skapar trovärdighet, efter att ha presenterat ett hot i form av utökad avskräckning utan möjlighet att förplikta sig.
1.3 Forskningsfrågor
Forskningsfråga 1: Hur har trovärdigheten i Sveriges solidaritetsförklaring förändrats i och med försvarsbesluten 2009 och 2020?
Forskningsfråga 2: Hur har trovärdighet i utökad avskräckning skapats i frånvaro av möjlighet till förpliktelser i och med försvarsbesluten 2009 och 2020?
1.4 Avgränsning
Uppsatsen avgränsas till Sverige som statsaktör och till vad försvarsbesluten 2009 och 2020 kommunicerar. Försvarsbeslutens inriktningsperioder som tar vid efter dessa beslut, omfattas inte i syfte att göra uppsatsens omfattning hanterbar.
Andra aktörer, samarbetspartners eller en potentiell angripares uppfattning om trovärdigheten i solidaritetsförklaringen avgränsas med samma motiv. Det är trovärdighet ur ett avskräckningsteoretiskt perspektiv som är i fokus.
Säkerhets- och försvarspolitik omfattar flera maktmedel för att tillgodose att statens säkerhet upprätthålls; politiska, diplomatiska, militära och ekonomiska maktmedel. Uppsatsen avgränsas till försvarspolitik och det militära maktmedlet i den utsträckning som regeringens proposition till försvarsbeslut medger.
Avskräckning som fenomen avgränsas till en föreställning över hot om våldsåtgärder, vilket i uppsatsen avser skapandet och användandet av konventionella militära medel syftande till att avskräcka angrepp. Utökad avskräckning avgränsas till förmågan att ge stöd i händelse av angrepp.
1.5 Begreppsanvändning
Avskräckning definieras i denna uppsats som ”discouraging the enemy from taking military action by posing for him a prospect of cost and risk outweighing his prospective gain” (Snyder, 1961, s. 2).
Utökad avskräckning definieras i denna uppsats som ”discouraging attacks on third parties, such as allies or partners” (Mazarr, 2018, s. 3).
Trovärdighet i avskräckning definieras i denna uppsats som en produkt av tre underliggande faktorer; politisk vilja, förmåga att skapa och använda militära medel samt av kommunikation om detta (Stone, 2012, s. 109-110).
1.6 Tidigare forskning
Det urval av forskning som uppsatsen utgår från, innebär att omfattande mängd forskning om avskräckning bara tas upp i begränsad utsträckning. Forskning relaterad till utökad avskräckning uppfattas – efter en bred och djup litteraturöversikt – vara påtagligt präglad av trovärdighetsproblematik hos formella försvarsallianser med förpliktelser samt av globala stormakters säkerhetsintressen och utökade avskräckning. Trovärdighet i hot om användandet av kärnvapen och de dilemman dessa medel medför är även framträdande.
I samtliga fall av trovärdighetsproblematik berörs andra aspekter än den aspekt denna uppsats avser. Trovärdighetsproblematik i relation till solidaritetsförklaringen grundar sig inte på de faktorer som vare sig försvarsallianser eller globala stormakters trovärdighetsproblematik grundas på, utan på frånvaron av möjlighet till att förplikta sig givet den militära alliansfriheten. Utgående från problemformuleringen och uppsatsens avgränsningar presenteras därför inledningsvis sentida perspektiv på avskräckningsteori. Avsikten är att beskriva dess utveckling efter Kalla kriget, tillsammans med forskning om trovärdighet i avskräckning och om alliansförpliktelsers olika karaktär. Därefter presenteras forskning och relevanta examensuppsatser på avancerad nivå, som båda har analyserat svensk säkerhetspolitik och avskräckning ur olika perspektiv och med olika teoretiska utgångspunkter. Avslutningsvis avhandlas forskning om solidaritetsförklaringen. Sammantaget utgör urvalet det kunskapsläge ur vilket en forskningslucka och uppsatsens avsedda forskningsbidrag formuleras.
1.6.1 Avskräckningsteori efter Kalla kriget
Avskräckning som fenomen har genererat en stor mängd forskning. I en sammanställning av vad avskräckningsteorin utvecklats till i modern tid – flera teoretiska utgångspunkter och perspektiv har efterhand vuxit fram – konstaterar Patrick M. Morgan att föreställningen om rationella aktörer blivit det mest utvecklade teoretiska bidraget (2003, s. 42-44, 167).
Trots bitvis motsägelsefull logik och dess svårigheter att omhänderta irrationellt beteende, har teorin med sina antaganden om rationalitet blivit den mest heltäckande över avskräckning som fenomen. Beroende på om teorin används för att förklara avskräckning, beskriva avskräckning eller för att utforma avskräckningsstrategier, argumenterar han att den lämpar sig olika väl. Morgan lyfter fram hur bland annat den rådande säkerhetskontexten med aktörer och kollektiva säkerhetsarrangemang på internationell systemnivå påvisar att teorin behöver fortsätta utvecklas (Morgan, 2012, s. 85, 92-96). Om avskräckningsteori kunde utvidgas att i större utsträckning omfatta dagens säkerhetskontext, skulle den kvarstående frågan om hur avskräckning fungerar kunna besvaras av teorin i högre grad (Morgan, 2003, s. 43-47, 86). Med motsvarande ambition som Morgan – att med ett helhetsgrepp över avskräckningsteori sammanfatta forskningsläget – menar Lawrence Freedman att avskräckning efter andra världskriget fungerat bättre i praktiken än vad teorin kan förklara (2004, s. 13). I relation till uppsatsens fokus, har han citerats att likna trovärdighet vid ”den magiska ingrediensen” bakom avskräckning (Kilgour & Zagare, 1991, s. 305).
Freedman resonerar att avskräckning i realiteten kan ses vara en teknik, en doktrin och ett tankesätt. Avskräckning bör enligt honom ses som något som ”fungerar ibland”, vilket förklarar varför aktörer inte alltid använder sig av uttalade avskräckningsstrategier (Freedman, 2004, s. 116-117).
Avskräckning förstås av Freedman bland annat genom begreppet strategisk avskräckning, innefattandes villkorade hot om konsekvenser, vars utformning varierar beroende på vad som skall avskräckas och hur detta lämpligast kan uppnås (Freedman, 2004, s. 6, 27-29, 32). Avskräckning kan därmed ses vara del av en stats breda säkerhetsstrategi, med alla dess tillgängliga medel, vålds- och tvångsåtgärder, för att påverka handlande hos andra.
Kort efter Kalla krigets slut studerar John Harvey, åsyftandes Kalla krigets fokus på bipolär kärnvapenavskräckning, vilken roll konventionell avskräckning kan ha för Australiens nationella säkerhetsstrategi (1997, s. 1-2). Förutom att definiera de avskräckningsteoretiska begreppen trovärdighet, förmåga och kommunikation i relation till sentida säkerhetskontext
och olika former av avskräckning, menar han också att alla stater som kommunicerar att de avser försvara sig mot angrepp nyttjar avskräckning som metod. Han argumenterar för att ”den rena försvarsstrategin” hos en aktör egentligen motsvarar avskräckning genom att angrepp skall avvärjas, oavsett om detta uttalas som avskräckningsstrategi eller inte (Harvey, 1997, s. 54, 62).
I relation till denna uppsats avhandlar Harvey Australien som en medelstor stat med territorium och regionala säkerhetsintressen som sträcker sig bortom sitt fastland. I denna kontext innebär det flera försvårande omständigheter i termer av avskräckning (Harvey, 1997, s. 89-90). Australien som ett örike behöver med trovärdighet, för att effektivt avskräcka hot mot sitt territorium och sina intressen, kunna kommunicera för en potentiell angripare att landets vitala intressen sträcker sig längre än dess fastland och förmedla sitt åtagande att slåss för dem. Harvey konstaterar hur främst utökade säkerhetsintressen likt Australiens, kompliceras av svårigheter för både Australien och en potentiell angripare att på förhand förutse vilken situation som föranleder att intressen upplevs vara vitala intressen (1997, s. 89-90). Harvey bidrar därmed till forskningen genom att sätta konventionell avskräckning i relation till en bred samling faktorer som inverkar på en stats säkerhets- och avskräckningsstrategi, däribland det bredare säkerhetsbegreppet och staters framväxande ömsesidiga beroenden.
Med den nya säkerhetskontext som formats i tiden efter Kalla krigets slut, utforskar John Stone (2012) hur trovärdighetsproblematik i avskräckning med konventionella medel förändrats, samt argumenterar för hur applicerbar avskräckning med konventionella medel är i dagens säkerhetskontext.
I analys av trovärdighetsproblematik vid avskräckning med konventionella militära medel för att möta dagens säkerhetshot, innefattandes även ”skurk-stater” och icke-statliga aktörer likt Talibanrörelsen och Al-Qaida, sätter Stone Kalla krigets trovärdighetsproblematik med dess framträdande kärnvapenavskräckning i relation till nutida förutsättningar att avskräcka. I analysen utgår han från tidigare avskräckningsteori och definierar trovärdighet i avskräckningen som en produkt av tre underliggande faktorer; politisk vilja, förmåga att skapa och använda militära medel, samt av kommunikation om detta (Stone, 2012, s. 109-110). Stones analys om konventionell avskräcknings effektivitet i dagens säkerhetskontext ger slutsatser med ett blandat resultat. Hot om konsekvenser med konventionella militära medel är förvisso det enda politiskt gångbara för att hävda andra intressen än de vitala, men huruvida dessa hot om konsekvenser i slutändan är effektiva för att avskräcka ses av Stone som osäkert.
Användande av konventionella militära medel blir inte entydigt effektivt i avskräckning. Möjligheter att tolka konventionella militära medels potentiella konsekvenser, tillsammans med förutsättningar för att utarbeta motåtgärder för att möta dessa konsekvenser, ses påverka dess effektivitet negativt. Avskräckning med konventionella militära medel menar han har flera inneboende problem som kräver beaktande, exempelvis genom att presenterade hot i större utsträckning bör skräddarsys till de olika aktörer som ingår i den kontext där avskräckning avses uppnås. (Stone, 2012, s. 119-120)
Utökad avskräckning och alliansförpliktelsers avskräckande påverkan har rönt sentida forskningsintresse. Vesna Danilovic (2001) menar att vad som bör ses ge upphov till trovärdighet i utökad avskräckning är en aktörs intressen i regionen, snarare än aktörens grad av åtaganden och dennes historik av att stå fast vid sina hot om konsekvenser. Daehee Bak (2018) påvisar i en studie som relaterar till detta hur geografisk närhet mellan aktörer påverkar – att defensiva allianser med geografisk närhet mellan aktörer ökar dess trovärdighet och avskräckande effekt sett till utökad generell avskräckning.
Danilovic varnar för att fokusera på en aktörs rykte och signalering av kostsamma åtaganden, och menar att rykte och signalering bör beaktas mot bakgrund av vad Kalla krigets säkerhetskontext innebar. Skulle en aktör applicera dessa antaganden på avskräckningsstrategier i dagens kontext, riskerar denne att skapa en situation där dessa faktorer blir ett intresse i sig, vilket riskerar leda till att avskräckning paradoxalt misslyckas. I en studie av formella alliansers karaktär (förpliktelser om defensivt samarbete, offensivt samarbete, neutralitet, icke-aggression eller konsultation) undersöker Brett Ashley Leeds (2003) hur dessa påverkar krigsutbrott. Hon argumenterar för att alliansers karaktär påverkar vilken typ av information dessa kommunicerar, genom att de i utformning påvisar sannolikhet för andra aktörers agerande. Varför statsaktörer väljer att ingå formella allianser – samarbete kan ske utan detta – kan enligt henne förklaras som statsaktörers vilja att kommunicera framtida incitament för handling. Förpliktelser innebär både kostsamma åtaganden och kostsamma konsekvenser i händelse av att de bryts. Resultatet påvisar ett samband mellan att defensiva pakter kan avskräcka aggression, medan offensiva eller neutralitetspakter kan motivera aggression. Jesse C. Johnson (2016), i en efterföljande studie, påvisar i sin tur hur karaktären hos allianser även påverkar aktörers intervention i krig. Defensiva allianser ökar staters benägenhet att intervenera på en angripen stats sida, medan offensiva allianser ökar staters benägenhet att intervenera på en angripande stats sida.
1.6.2 Svensk avskräckningsstrategi och säkerhetspolitik
Svensk avskräckningsstrategi och säkerhetspolitik har i flera olika avseenden studerats efter att solidaritetsförklaringen beslutades. Jörgen Axelsson m.fl. (2016) har med utgångspunkt i rationell avskräckningsteori sammanställt en modell över hur avskräckningsstrategier kan kategoriseras för att åskådliggöra hur svensk avskräckningsstrategi ändrats sedan Kalla kriget. Avskräckningsstrategier kan med dessa kategorier delas in i kombinationer av rörliga eller stationära, samt vedergällande eller avvärjande strategier. Uttryckt i modellens kategorisering ses svenskt avskräckningstänkande under Kalla kriget till huvuddel varit en stationär avvärjande ”mur”, medan 2010-talets avskräckningstanke har skiftat till att motsvara en rörlig avvärjande ”sköld” med tendens till att inkludera en vedergällande ”snubbeltråd”.
Denna förändring i avskräckningsstrategi noterar även Krister Andrén (2014) i en forskningsrapport om krigsavhållande tröskelförmåga. Ur sitt perspektiv menar han att försvarets tidigare huvuduppgift – att avskräckande verka med en nationell krigsavhållande tröskelförmåga – under 2000-talet försvann då Försvarsmakten dimensionerades mot att stödja svensk säkerhetspolitik i fred. Mot bakgrund av solidaritetsförklaringen argumenterar han för att en återgång till Kalla krigets avskräckningsstrategi, i en tid då hotbilden försämras, inte längre är möjligt (Andrén, 2014, s. 53-54).
I relation till avskräckningsteori lyfter Andrén fram trovärdighetsproblematiken genom flera komplexa dilemman som uppstår. En potentiell angripare behöver exempelvis övertygas om att angrepp medför kostnader som överstiger nyttan med angrepp (Andrén, 2014, s. 50). Slutsatser som Andrén föreslår i sin forskningsrapport avser bland annat att svensk tröskelförmåga i dagens säkerhetskontext bör utvecklas. Tröskelförmågan bör fås att samspela med andra länders och organisationers tröskelförmågor i regionen, och svensk långräckviddig bekämpningsförmåga bör anskaffas för att sammantaget påverka en potentiell angripares kostnadskalkyl (Andrén, 2014, s. 13-14).
I en efterföljande forskningsrapport av Madelene Lindström och Fredrik Lindvall (2015, s. 4) studeras med olika perspektiv på begreppet ”tröskel” hur en svensk tröskel för att avskräcka angrepp och påtryckningar kan förstås. Genom perspektiven som lyfts fram kan begreppet förstås avse en begränsad form av avskräckning. Avskräckning i detta fall beskrivs bestå av tre samverkande delar; vilja att möta ett angrepp, förmåga att möta ett angrepp, samt trovärdig kommunikation av vilja och förmåga att möta ett angrepp. Denna tidiga fas av avskräckning syftar till att påverka en potentiell angripare innan den bestämmer sig för ett eventuellt angrepp.
Ur svenskt perspektiv föreslås att andra aktörers tröskeleffekt kan gynna den svenska tröskeln, genom att mekanismer som hakar samman svensk säkerhet med andras säkerhet utvecklas. I en rapportsammanfattning av föregående två forskningsrapporter, argumenterar Robert Dalsjö (2017) för att svensk användning av begreppet tröskel inte tvunget behöver ses likalydande med avskräckning, trots att detta frekvent förekommer. Begreppets mångtydighet framhålls av Dalsjö och han föreslår som slutsats av begreppsanalysen att det bör ses i fem överlappande dimensioner; som avskräckning, försvar/hinder, markör, larmklocka och snubbeltråd, beroende på var begreppet förekommer och hur det formuleras (Dalsjö, 2017, s. 3, 15, 24).
Flera sentida examensuppsatser på avancerad nivå har avhandlat försvarssamarbete och avskräckning ur olika perspektiv. Svensk syn på avskräckning har undersökts i jämförande fallstudier med teoretiska utgångspunkter i rationell teoribildning bakom avskräckning, där begreppen trovärdighet, förmåga och kommunikation utgjort analysdimensioner.
Jörgen Axelsson (2014) finner att en viss diskursiv förskjutning kan påvisas i försvarsbeslut under 1950-tal och 2000-tal och i dess beslutsgrundande dokument. Detta sett till vilka militära förmågor som eftersträvas och hur avskräckning ses uppnås, med internationellt engagemang och samarbete som ett framväxande synsätt under 2000-talet. Carl-Johan Holm (2016) finner motsvarande förskjutning, dock med följden att militär förmåga i nutid inte ses motsvara vad som krävs, och att svensk avskräckning således blir ”ofullständig”.
I en jämförande fallstudie mellan Ukrainas ”tröskel” 2014 och Sveriges kontext 2018, har Johan Boyle (2018) undersökt svensk förmåga att avskräcka med konventionella militära medel mot en angripares medel och metoder i ”gråzonen” av ett konfliktspektrum. Slutsatser ur undersökningen är att en ”tröskel” som är anpassad för ett konventionellt militärt väpnat angrepp inte avskräcker en angripare som använder okonventionella medel och metoder i andra domäner.
Drivkrafter bakom det svensk-finska försvarssamarbetets utveckling har undersökts av Anna Dellham (2016) med teoretiska utgångspunkter i realism och liberalism. Samarbetet förstås ha utvecklats att bli mer hotdrivet under början av 2010-talet genom att nationellt försvar fått fokus, även om ekonomiska drivkrafter hos Försvarsmakten identifieras kunna ge viss förklaring till utvecklingen.
Relaterat till hotdriven påverkan på svensk avskräckningsstrategi i samma tidsperiod som Dellham studerar, undersöker Fredrik Månsson (2020) även hur nordiska småstater anpassat
sin avskräckningsstrategi mot bakgrund av Rysslands agerande i Georgien 2008 och annektering av Krim 2014. I en jämförande fallstudie av Nato-medlemslandet Norge och militärt alliansfria Sverige indikerar undersökningens resultat att båda länder anpassade sin avskräckningsstrategi. Norge var mer stabil i sin anpassning till skillnad mot Sverige som uppvisade flexibilitet.
1.6.3 Solidaritetsförklaringen
Svensk militär alliansfrihet och solidaritetsförklaring har i relation till dagens strategiska kontext gett upphov till studier om dess förutsättningar. Vad ett svenskt framtida försvar, med referens till solidaritetsförklaringen, kan ses användas till i Baltikum i olika scenarier har exempelvis studerats av Bo Hugemark (2011).
Tre aspekter i solidaritetsförklaringens ordalydelse lyfts fram som hans studies utgångspunkt. För första gången i modern tid uttalas genom solidaritetsförklaringen hur Sverige är beroende av stöd i händelse av angrepp, hur möjlighet att kunna stå utanför ett angrepp i närområdet avvisas och hur möjligheten att ge militärt stöd i händelse av detta därför är ett behov. Med solidaritetsförklaringens nära koppling till ratificeringen av Lissabonfördraget, framställs i studien hur detta sammantaget ger Sverige en ny strategisk doktrin. (Hugemark, 2011, s. 19-20) Slutsatser i studien framhåller hur solidaritetsförklaringen saknar ömsesidiga säkerhetsgarantier, varför politik som underbygger dess trovärdighet får extra stora krav på sig. Tre nödvändiga aspekter ses vara grundläggande för att öka trovärdigheten i solidaritetsförklaringen (Hugemark, 2011, s. 289-295). För det första att förband att använda med kort förvarning behöver finnas. För det andra att förberedelser med operativ och taktisk samverkan samt övning med de länder som avses ge och få stöd behövs, och för det tredje att förankring behöver tillses. Förankring, dels genom att befolkningen får insikt om solidaritetsförklaringens innebörd, dels genom att nödvändig politisk beslutsprocess förkortas så stöd med kort förvarning möjliggörs.
Även Jacob Westberg (2015) har i en historisk analys av svenska säkerhetsstrategier mellan 1810–2014 analyserat solidaritetsförklaringens innebörd. Ur teori med utgångspunkt i forskningsfältet internationella relationer, utarbetar han bland annat ett analysramverk som gör åtskillnad på samarbets- och oberoendestrategier, samt huruvida dessa är aktiva eller passiva strategier (Westberg, 2015, s. 13). Ur den typindelning av historiska säkerhetsstrategier som analysresultatet ger, ses sedan 1990 hur huvuddragen i säkerhetsstrategin förändras från neutralitetspolitik mot en framväxande solidaritetspolitik.
Utvecklingen ses av Westberg resultera i en aktiv strategi inriktad på samarbete (2015, s. 196-207). Strategin i perioden 2010–2014 beskrivs innebära två mål; att värna svensk suveränitet, rättigheter, intressen och grundläggande värderingar, samt att skydda svensk handlingsfrihet från påtryckningar (Westberg, 2015, s. 208-209). De medel och metoder som möjliggör detta är ”omedelbart gripbara förband med hög tillgänglighet, flexibilitet och professionalism [... och] insatser i och utanför Sveriges närområde för att stärka försvarsförmåga samt nordiskt försvarssamarbete” (Westberg, 2015, s. 201).
1.7 Forskningsbidrag
Sammantaget ger forskningsöversikten en bred syn på kunskap om svensk säkerhetspolitik, svenska avskräckningsstrategier och avskräckningsteorins utfallsrum inför presentation av denna uppsats forskningsbidrag. Trovärdighet i avskräckning kan beaktas ur olika perspektiv på begreppet, och med olika slutsatser om vad som påverkar trovärdigheten.
Forskning om svensk säkerhetspolitik och avskräckningsstrategier innebär i regel jämförelser mellan Kalla krigets kontext och nutida kontext med olika teoretiska utgångspunkter och perspektiv. Hur nutida strategisk kontext har inneburit att avskräckningsstrategier har förändrats kan påvisas. Vad som kvarstår att forska om är hur denna förändring har genomförts och genomförs.
Uppsatsen bidrar inomvetenskapligt med empiriskt grundad kunskap om hur en statsaktör som saknar möjlighet till förpliktelser, förändrar trovärdigheten i sin utökade avskräckning. Krigsvetenskapligt saknas empiriska studier av detta fenomen. Efter en bred och djup litteraturgenomgång är den teoretiska utgångspunkten i regel att förpliktelser ses nödvändigt för effektiv utökad avskräckning. Empiriskt grundad kunskap om detta fenomen kan öka den teoretiska förklaringskraften och utvecklar förståelsen för kollektiv avskräckning i dagens säkerhetskontext.
Utomvetenskapligt är uppsatsens bidrag att resultatet kan utgöra en referensram (Soeters m.fl., 2014, s. 24-25) för hur svensk försvarspolitik och militärstrategi kan förstås avseende trovärdighet, förmåga och kommunikation i svensk säkerhets- och försvarspolitik i relation till avskräckning.
1.8 Disposition
Uppsatsens fortsatta disposition utgörs av det andra kapitlet som är dess teoridel, där uppsatsens teoretiska ramverk utarbetas till en teoretisk modell. Tredje kapitlet av uppsatsen utgör dess metoddel, där uppsatsens metodval, forskningsdesign och operationalisering av den teoretiska modellen presenteras. Det fjärde kapitlet utgör uppsatsens resultatdel. I denna del analyseras försvarsbesluten utifrån de delfrågor som operationaliserats ur den teoretiska modellen. Resultatet av analysen sammanställs och utgör grund för uppsatsens resultatanalys och besvarande av första forskningsfrågan. I det femte kapitlet diskuteras uppsatsens resultat i relation till tidigare forskning och det teoretiska ramverket. Diskussionen leder fram till uppsatsens slutsats och svar på andra forskningsfrågan. Förslag till fortsatt forskning avslutar uppsatsen.
2 TEORI
I det inledande avsnittet utvecklas vad trovärdighet i uppsatsen består av genom att Stones teoretiska definition av trovärdighet i avskräckning presenteras. Därefter presenteras teori från Morgan i det andra avsnittet om typer av avskräckning. Morgans beskrivning av avskräckning i dagens kontext nyanserar fenomenet avskräckning i nutid, genom att han både beskriver avskräckning i olika faser och avskräckning med effekt på olika nivåer av det internationella systemet.
Därefter presenteras teorier från Harvey och Stone avseende avskräckningens bakomliggande faktorer. I var sitt avsnitt får de centrala teoretiska begreppen politisk vilja, förmåga och kommunikation en djupare teoretisk innebörd. Sammantaget utgör delteorierna som presenteras uppsatsens teoretiska ramverk. Detta teoretiska ramverk sammanställs efterhand i en sammanhängande och förklarande teoretisk modell över vad som förändrar trovärdigheten.
2.1 Trovärdighet
Stone ser, genom en nyansering av vad trovärdighetsproblematik med konventionella medel innebär i nutid, på trovärdighet i avskräckning som en produkt av tre ömsesidigt påverkande faktorer. Faktorerna är politisk vilja att utstå de kostnader som utförande av hot om konsekvenser medför, förmåga att förbereda och skapa förutsättningar att skapa och använda konventionella militära medel, för att med oacceptabel kostnad och hög tillförlitlighet kunna utdela konsekvens, samt kommunikation om detta. (Stone, 2012, s. 109-110)
2.2 Typer av avskräckning
Avskräckning kan kategoriseras utifrån två olika situationsbeskrivningar. Dels kan avskräckning beskrivas som omedelbar avskräckning mellan aktörer i en situation där det uppfattas att en aktör överväger att vidta en eskalerande handling, dels kan avskräckning beskrivas som generell avskräckning mellan aktörer i ett mer långdraget tidsförlopp. Generell avskräckning, då inget omedelbart påtagligt hot om eskalerande handling från en aktör uppfattas, syftar till att ingen aktör skall överväga att eskalera.
Eftersom generell avskräckning inte bara avser en specifik aktör eller handling i en situation, blir denna avskräckningstyp med ett långsiktigt fokus på att avskräcka eskalation mer diffus i sin karaktär än omedelbar avskräckning. Försvarande aktörers presenterade hot vid generell avskräckning kan beskrivas vara mer hypotetiska och bara antyda vad som sker i händelse av angrepp, snarare än att de tydligt påvisar vad ett angrepp kommer leda till för efterföljande konsekvenser. Det är i detta sammanhang som förberedande och förmågeskapande åtgärder
likt alliansbildningar och anskaffning av försvarsmateriel, syftande till att kunna vidmakthålla ett önskat status quo, kan ses vidtas av försvarande aktörer. (Morgan, 2003, s. 82-84)
Generell avskräckning är komplicerad och tvetydig då den inte fullt ut kan reduceras till vad situationer av omedelbar avskräckning innebär. Den omfattar aspekter som inte uppenbart kan härledas till att avskräcka, dock är det i många avseenden en vital del i staters säkerhetspolitik och det internationella systemets institutionella säkerhetslösningar. Generell avskräckning innebär snarast handlingsmönster, där aktörer antingen ensamt eller i kollektiv skapar förutsättningar för avskräckning, i vissa fall genom att bilda formella allianser (Morgan, 2003, s. 80, 87).
Generell avskräckning från en aktör eller ett kollektiv av aktörer, likt Nato eller FN, får högre sannolikhet att avskräcka eskalation genom att denna avskräckning utformas att pågå på internationell systemnivå. En grundförutsättning för att kollektiv avskräckning skall öka sannolikheten att avskräcka, är att dess utformning kommuniceras att vara utformad för gemensam säkerhet, framför att syfta till enskilda aktörers intressen och säkerhet. Kollektiv avskräckning leder till att en utmanare av status quo riskerar att få utstå konsekvenser från andra (övriga) aktörer i det internationella systemet. (Morgan, 2003, s. 87-88, 113-114)
Figur 1
Modell över olika typer av avskräckning (författaren)
2.3 Politisk vilja
Ur ett teoretiskt perspektiv på trovärdighet i avskräckning, framhåller Stone (2012, s. 110-112) hur trovärdigheten i en försvarares presenterade hot är avhängt hur den politiska viljan bakom hotet uppfattas. Att tillgripa militära medel som en konsekvens av en annan aktörs handling innebär alltid kostnader, inte bara för angriparen utan även för den som avser avskräcka. Ju högre kostnader som hot om konsekvenser vid eskalation medför desto svårare blir det att få andra att uppfatta hotet som trovärdigt. Stone utgår i termer av trovärdighet från en jämförelse av hur trovärdighet under Kalla kriget sågs. Då relaterades trovärdigheten främst till den politiska viljan att utstå de kostnader som en kärnvapeninsats skulle leda till. Av denna
anledning får hot om konsekvenser med konventionella militära medel i en nutida jämförelse en högre inneboende grad av trovärdighet. (Stone, 2012, s. 109-110)
Trovärdighetsproblematiken och vad politisk vilja innebär har ändrats i dagens säkerhetskontext, menar Stone. Avskräckning kan ses ha vidgats bortom tidigare fokus på användandet av kärnvapen. Trovärdigheten i presenterade hot om konsekvenser beror i nutida säkerhetskontext på förberedelser och förmåga att med konventionella medel förmå sig att skapa oacceptabla kostnader med en hög tillförlitlighet för en angripare i händelse av angrepp. (Stone, 2012, s. 109)
Beroende på hur den politiska viljan att tolerera de kostnader som föranleder och följer av att utföra ett presenterat hot uppfattas, påverkar det trovärdigheten i att det presenterade hotet kan komma att genomföras. Att presentera hot med konventionella medel i dagens säkerhetskontext ger en inneboende grad av trovärdighet, men leder också till att förmåga att kunna nå avsedd verkan med hotet, oacceptabel kostnad med hög tillförlitlighet, blir avgörande. Produkten av dessa två faktorer, tillsammans med kommunikation om detta ger trovärdigheten i det presenterade hotet. (Stone, 2012, s. 109-110)
Trovärdighet relaterar ur Harveys perspektiv även till hur försvararens åtagande att utföra ett presenterat hot om konsekvenser uppfattas av en potentiell angripare. Åtagandet att genomföra handlingen som försvararen hotar med är i grunden en politisk fråga, då politisk vilja att utstå kostnader som föranleder och som följer av att utföra hotet förändrar trovärdigheten. Beroende på hur en avskräckande aktörs intressen uppfattas, finns därför olika grad av inneboende trovärdighet i hotet. Åtagandet bakom försvararens hot om konsekvenser behöver i ett idealfall uppfattas innebära att det bortom allt rimligt tvivel kommer att genomföras, för att trovärdigheten i försvararens hot skall vara tillräckligt. (Harvey, 1997, s. 28)
Om försvararens hot avser avskräcka angrepp mot eget territorium finns det en inneboende trovärdighet i hotet, något som inte blir lika tydligt om det avser en aktörs övriga intressen. Trovärdigheten i utökad avskräckning beror på vilket intresse som den eller de aktörer som söker utökad avskräckning har för sin protegé eller regionen i fråga. Störst effekt för trovärdighet i utökad avskräckning har ömsesidigt bindande förpliktelser att gemensamt försvara sig. Om tvetydighet i åtaganden, oaktat förpliktelser, kan uppfattas minskar effekten i motsvarande utsträckning. (Harvey, 1997, s. 18, 28)
Figur 2
Modell över trovärdighet i relation till politisk vilja (författaren)
Vad som sammantaget teoretiskt påverkar trovärdigheten hittills är politisk vilja; intresset som utmanas, åtagandet och kostnadstoleransen i att förbereda och genomföra ett presenterat hot om konsekvenser. Den politiska viljan och förmågan att skapa oacceptabla kostnader med hög tillförlitlighet, att skapa och använda resurser, samt kommunikation om detta förändrar trovärdighet.
2.4 Förmåga
Avskräckning kan bara underbyggas av en tillräcklig förmåga att utföra hot om handlingar som ska avskräcka eskalation. Hotet om konsekvenser skall vara tekniskt möjligt att genomföra och dess kostnad vara ”tillräckligt stor” i omfattning för att avskräcka. Förmågan att använda tillgängliga resurser och att kunna uppnå verkan med resurserna behöver kunna uppfattas. Även om försvararens förmåga att genomföra det presenterade hotet skenbart kan förmedlas är det en risktagning, menar Harvey. Den ”mängd” konsekvenser som eskalation hotas efterföljas av (den grad av militärt våld som krävs för att avskräcka) är beroende av vilken avskräckningsstrategi som används och i vilken kontext det sker. (Harvey, 1997, s. 27-28) I fall där eskalation avskräcks genom att hot om förnekelse av en angripares målsättningar presenteras, är styrkejämförelse relativt en angripare relevant. I situationer där vedergällning hotas får absoluta styrkejämförelser, antal vapensystem till exempel, en större vikt. Förmåga är dock inte bara avhängt militära styrkejämförelser avseende numerär och vapensystem. Förmågan att använda de militära medel som behövs för att utföra hotet måste beaktas. Underliggande faktorer som uthållighet genom logistik och underhållstjänst till militära förband, samt förmåga till ledning av dem påverkar trovärdigheten. (Harvey, 1997, s. 27-28) Sett till avskräckning med konventionella militära medel, menar Stone, avser förmåga i praktiken att genom användandet av militära medel både kunna uppnå avsedd verkan i tid och
att komprimera detta till så kort tidsperiod som möjligt. Ju högre förmåga och beredskap att utlösa hot om konsekvenser, desto mindre sannolikhet för en angripare att nå sina målsättningar eller att undgå vedergällning. Lägre grad av förberedelser eller beredskap för att utlösa konsekvenser ger mer tid till förfogande för en aktör som eskalerar att möta och hantera konsekvenserna av eskalationen, ett förhållande som ger lägre effekt för avskräckning. (Stone, 2012, s. 112-113, 116)
Likt Harvey beskriver även Stone hur en avskräckande aktörs förmåga till uthållighet är av vikt. Ett exempel på hur styrkeasymmetriska aktörer i konflikt kan öka sin uthållighet, är genom att anta strategier som möjliggör en god styrkeekonomi och en längre uthållighet i att utstå de kostnader som krävs över tid. I jämförelse med en starkare angripare, kan en i absoluta tal svagare motståndare på detta sätt nå oproportionerlig framgång. (Stone, 2012, s. 115) Figur 3
Modell över trovärdighet i relation till politisk vilja och förmåga (författaren)
Vad som sammantaget teoretiskt påverkar trovärdigheten hittills är politisk vilja, samt förmåga att skapa oacceptabla kostnader med hög tillförlitlighet, att skapa och använda resurser, syftande till att presenterat hot om konsekvens skall vara tekniskt möjligt att genomföra. Vad som är tillräcklig konsekvens är situations- och aktörsberoende.
Skapandet och användandet av resurser bör eftersträva att minska tiden som behövs för att handla (genom beredskap), att öka tiden man kan handla (genom uthållighet) och att komprimera tiden för att uppnå verkan (genom ledning) i händelse av ett angrepp. Grad av kommunicerad politisk vilja att öka förutsättningarna för detta, och av att kommunicera förmåga genom att demonstrera den, förändrar trovärdigheten.
2.5 Kommunikation
Effektiv avskräckning beror i grunden på förmågan att kommunicera till en potentiell angripare, på ett omisskännligt vis, vad som är en oacceptabel handling. Effektiv avskräckning är avhängd att denna kommunikation även inkluderar vilka konsekvenser som handlingen leder till, med vilket åtagande och förpliktelse konsekvensen kommer genomföras, samt att förmåga att utöva konsekvensen finns. (Harvey, 1997, s. 27)
För att avskräckning ska vara effektiv behöver detta dock inte likställas med att det måste kommuniceras i alla avseenden. Det är först då en oacceptabel handling inte är uppenbar och entydig hos en eller flera aktörer som kommunikation sannolikt behöver bli mer explicit. Denna typ av kommunikation kan enligt Harvey innefatta såväl formella uttalanden, åtgärder involverande militära medel, avtal om defensiva pakter, uttalanden om vad som ses som casus belli, eller framgruppering av militära förband som en ”snubbeltråd” (förband vars närvaro vid utökad avskräckning kommer framtvinga handling från försvararen i händelse av eskalation). Avgörande för att kommunikation skall avskräcka blir att den inte uppfattas som aggressiv, vilket paradoxalt kan leda till att avskräckningsförsök misslyckas. (Harvey, 1997, s. 27) Som tydlig kommunikation av egen förmåga, exemplifierar Harvey hur detta bland annat kan innefatta militära övningar, styrkedemonstrationer och andra fredstida aktiviteter med militära medel, där närvaron och förmågan att använda militära resurser kan låtas observeras. Kommunikation av egen förmåga kan dock vara eftersträvansvärd att inte kommunicera för en potentiell angripare. Det kan finnas en funktion i att kännedom om förmåga att utdela konsekvenser inte finns tillkännagivet i alla avseenden, men detta påverkar sannolikheten för att avskräcka negativt. (Harvey, 1997, s. 27)
Ur Stones perspektiv räcker inte en robust förmåga och en fast beslutsamhet att handla, om dessa inte kommuniceras. Vad som allra minst behöver framgå av kommunikation till en potentiell angripare är signaler som leder till uppfattningen att den, eller de, som avskräcker både kan och kommer agera i händelse av eskalation. En grad av tvetydighet avseende vad konsekvensen exakt kommer innebära och vid vilken tröskel som konsekvenser kommer genomföras kan, i motsats till Harveys syn, vara till gagn enligt Stone. Tvetydighet i detta avseende ger nämligen svårigheter för en potentiell angripare att kalkylera kostnad och förväntad nytta. (Stone, 2012, s. 110)
Hot om konsekvenser med konventionella medel ”talar inte för sig själv” på samma sätt som hot om kärnvapen kan påstås göra. I fråga om eskalation och hot om konsekvenser, är en
potentiell angripares möjligheter att utforma motåtgärder att möta dessa större, när hot om konsekvens avser handlande med konventionella medel – en aspekt som påverkar vilken typ av kommunikation som behövs. (Stone, 2012, s. 117)
Genom att anpassa kommunikationen till att signalera att konsekvensen och kostnader av konventionellt väpnat angrepp kommer vara omedelbar, påtaglig och oproblematiskt, kan uppfattningen hos en potentiell angripare att de kan möta konsekvenserna av eskalation med motåtgärder påverkas. Relevant att kommunicera avseende förmåga är i detta avseende beroende av lokala förväntningar där avskräckning söks. Även om detta kan kommuniceras i ord, bör det även demonstreras i handlingar; med förevisning av militär förmåga att agera samt verkansförevisningar med vapensystem som exempel. Den effekt som eftersöks med denna typ av demonstrationer är att tolkningsrummet för en potentiell angripare minskar i den rådande situationen. (Stone, 2012, s. 117)
Figur 4
Modell över trovärdighet i relation till politisk vilja, förmåga och kommunikation (författaren)
Vad som sammantaget teoretiskt påverkar trovärdigheten är politisk vilja; förmåga att skapa och använda militära medel, samt kommunikation om detta. Vad som allra minst behöver framgå av kommunikation till en potentiell angripare, är signaler som leder till uppfattningen att den, eller de, som avskräcker både kan och kommer att agera. Kommunikation om att presenterade hot kan utföras omedelbart, påtagligt och oproblematiskt förändrar trovärdigheten. Beroende på situation och hur uppenbart vad en oacceptabel handling är, kan detta komma att behöva kommuniceras mer explicit.
2.6 Teorikritik
För att förklara och beskriva vad som förändrar trovärdighet ger teorierna olika utfallsrum. Det som kan kritiseras i att använda Morgans bidrag som delteori, är att teori om kollektiv avskräckning inte är utförligt teoretiserad ännu. En sammanhängande förklaring till orsak och verkan, samt vad trovärdighet vid kollektiv avskräckning innebär, blir vagt uttryckt. Oaktat grad av teoretisk utveckling, medger dock Morgans beskrivning av avskräckning en möjlighet att typindela och klassificera vad som kan uppfattas vara avsikt bakom, och effekt av, en aktörs kommunikation. Avskräckning kan ses ske i olika faser av en konflikt, från att vara generell avskräckning utifrån en hotbild, till att innebära omedelbar avskräckning utifrån ett påtagligt uppfattat hot. En aktör kan försöka avskräcka själv på aktörsnivå, eller försöka göra det tillsammans med andra på systemnivå.
Harveys teoretiska bidrag är relativt daterat, trots att det publicerats efter Kalla krigets slut. Avskräckningsteorierna avser omfatta avskräckning i alla faser av en konflikts utveckling – de teoretiska beskrivningar han framför omfattar både vad som ger trovärdighet vid situationer som kan tolkas vara både omedelbar och generell avskräckning. Denna breda beskrivning av avskräckning ger en teoretisk vidd som i vissa avseenden inte är relevant sett till problemformuleringen. Det minskar i vissa avseenden precisionen i vad som påverkar trovärdighet i den situation av generell avskräckning som problemformuleringen avser. Teorin och hans sammanställning av tidigare teori och forskning innefattar dock flera tidlösa och allmänt accepterade aspekter bakom avskräckning, varför hans teori anses vara väl underbyggd och relevant. Harveys bidrag ger en bred bas genom hans vida perspektiv på avskräckning i sitt försök att ta ett teoretiskt helhetsgrepp.
Användning av Stones teoretiska bidrag till vad som förändrar trovärdigheten i utökad avskräckning kan kritiseras, då han i sitt perspektiv på trovärdighet med konventionella militära medel i dagens säkerhetskontext applicerar begreppet i en vid mening. Med ambition att kontrastera trovärdighet i jämförelser mellan konventionell avskräckning och kärnvapenavskräckning, teoretiserar Stone ur de olika medlens motsatsförhållanden. Detta leder till att ett sammanhängande orsakssamband i vissa avseenden blir vagt formulerade. Med detta sagt och i jämförelse med Harvey, inkluderar han dock även icke-statliga aktörer och irreguljära motståndare i sitt teoretiserande av trovärdighet i avskräckning, vilket motsvarar dagens säkerhetskontext väl. Stones teori utgör ett nödvändigt komplement med sitt sentida perspektiv på vad som ger trovärdighet.
3 METOD
3.1 Forskningsdesign
Fenomenet som uppsatsen undersöker är ett fall av inneboende trovärdighetsproblematik hos en statsaktör som presenterar hot som motsvarar utökad avskräckning, men där aktörens militära alliansfrihet omöjliggör att förplikta sig. Fallet anses ur ett teoretiskt perspektiv på avskräckning vara normbrytande – ett extremfall. De empiriska undersökningar av utökad avskräckning som litteraturstudierna omfattat, avhandlar i regel andra fallbeskrivningar och aspekter av trovärdighetsproblematik vid utökad avskräckning än de som föreligger i uppsatsens problemformulering (Denscombe, 2017, s. 60-61).
Utgående från problemformuleringen, syftet och forskningsfrågorna är uppsatsen därför utformad som en mindre fallstudie med två analysenheter, regeringens propositioner till försvarsbeslut (Esaiasson m.fl., 2017, s. 49-51; Yin, 2018, s. 126-130). Detta metodval sker, utöver fallbeskrivningen, även mot bakgrund av den vetenskapsteoretiska utgångspunkt som det avskräckningsteoretiska ramverket har.
Det teoretiska ramverkets ontologiska utgångspunkt återfinns i realism, där statsaktörer ses handla på systemnivå för egen säkerhet och överlevnad, och där antaganden om statsaktörers rationella handlingsval görs. Att med uppsatsens val av empiri i form av försvarsbeslut, genom en fallstudiemetod analysera vad Sverige som statsaktör kommunicerar, är av denna anledning ett lämpligt val. Möjliga alternativ – att utgå från en annan analysenhet än den valda i fallstudien – ger ett annat resultat än det som blir teoretiskt relevant att analysera, vilket anses påverka uppsatsens bidrag negativt.
Teori och operationalisering av trovärdighet som begrepp utgår från det teoretiska ramverkets utformning, vilket innebär att uppsatsen är teorikonsumerande framför teoriprövande – fallet står i centrum (Esaiasson m.fl., 2017, s. 42-43).
För att möjliggöra att fånga avskräckningsteori i vid mening i analys av empirin sammanställs en teoretisk modell som underlag för operationalisering i relevanta analysdimensioner. Den teoretiska modellen används därför deduktivt för att operationalisera och formulera teoretiskt drivna delfrågor som ställs till empirin (Widén, 2019, s. 200-202). Detta möjliggör att sambandet mellan teori och empiri kvarstår vid analys i resultatkapitlet (Rienecker & Jørgensen, 2018, s. 180-181).
För att kunna påvisa förändring i de analysdimensioner som teoretiskt påverkar trovärdighet genomförs en strukturerad jämförande analys av de två försvarsbesluten. Analysen utformas att ske longitudinellt, där två försvarsbeslut med maximal tidsperiod mellan respektive mättillfälle valts ut. Förutsättningar för variation i resultat påräknas på detta vis. Sett till att försvarsbesluten 2009 och 2020 hade ett mellanliggande försvarsbeslut, har inte full empirisk täckning av tidsperioden som studeras uppnåtts. Analysen renodlas dock på detta sätt genom att omfatta försvarsbeslutet 2009 som start- och referenstidpunkt med försvarsbeslutet 2020 som senast möjliga jämförelsetidpunkt.
Sammantaget ger analysens utformning förutsättningar för att flera analysdimensioner och indikatorer kan omhändertas, och att förändring och utveckling över tid i utfall kan fångas i samma kontext i operationaliseringen. Dels avses vilken relativ vikt som läggs vid faktorer som påverkar trovärdighet i teorin kunna bedömas, framför att analysera försvarsbeslutens åtgärder i absoluta värden, dels avses även kontexten fångas. ”Öppnare” frågor med möjlighet till sammanfattande svar som kan skilja sig åt i jämförelse, formuleras i de avseenden som indikatorer möjliggör detta. (della Porta & Keating, 2008, s. 218)
Analysmetoden som används är tematisk textanalys där tolkning av empirins bakomliggande mening och innebörd eftersträvas, syftande till att kunna fånga det som inte alltid uttryckligen framgår i skrift. Denna kvalitativa analysmetod är lämplig då de indikatorer som eftersöks i försvarsbeslutet kan framgå i olika framställningar eller former än de som teoretiskt beskrivs. Genom att ställa teoridrivna frågor till texten, möjliggör tematisk analys att en tolkning av texten – genom mönster, teman och kodning – att bakomliggande mening i texten vid sammanställning kan tolkas. (Fejes & Thornberg, 2019, s. 37; Widén, 2019, s. 196-202)
3.2 Källkritik
Vid källkritisk granskning har källmaterialet värderats utifrån de fyra vedertagna källkritiska reglerna; äkthet, oberoende, samtidighet och tendens (Esaiasson m.fl., 2017, s. 288-296). Äkthets- och samtidighetskriteriet, att källmaterialet inte bär tecken av att vara förfalskat och att det är producerat i den samtid som avses, kan okomplicerat anses vara uppfyllt avseende försvarsbeslut. Det är öppna handlingar som tillgängliggörs allmänheten.
Oberoende- och tendenskriteriet, huruvida källans ursprung med dess upphovsmans ställning och närhet i relation till innehållet har påverkats samt i vilken grad källans innehåll kan bekräftas, är mer komplicerat i fråga om politiska beslutsdokument. Politiska beslutsdokument innehåller kompromisser i flera avseenden som inte alltid framgår i de beslutsgrundande
överväganden som försvarsbeslut presenterar. Spårbarhet i dess beredning och beslutsprocess möjliggörs dock genom att referenser antingen ges eller att förslag från Försvarsberedning eller myndighetsunderlag parafraseras.
Sammantaget utgörs empirin som används uteslutande av primärkällor i form av regeringens proposition till försvarsbeslut som inför var inriktningsperiod utarbetas. Som utfall av den beredning och beslutsprocess som föregår, utgör de regeringens sammantagna förslag för riksdagen att besluta om. Givet bakomliggande beredning anses försvarsbeslut som empiri inneha trovärdighet som källa till svenskt handlande. Det som med trovärdighet framgår ur försvarsbeslut som källa är avsikt och intention på försvarspolitikområde vid beslutstillfället, underbyggt av parlamentariskt tillsatta försvarsberedningars förslag.
3.3 Forskningsetik
Uppsatsen har följt Vetenskapsrådets riktlinjer för god forskning (2017) i dess tillämpbara delar. Stor möda har lagts vid vetenskaplig redlighet då tidigare forskning och teori återges i uppsatsen. I största möjliga utsträckning har överensstämmelse med forskarnas ursprungsverk i uppsatsens återgivning och parafrasering av dem eftersträvats. Brister beror inte på ursprungsverkens utformning utan på tolkningen av dem.
Problemformuleringens centrala påstående – att solidaritetsförklaringen motsvarar utökad avskräckning i teori om avskräckning – har övervägts noga innan fastställande, syftande till att inte bygga uppsatsens problemformulering på en missuppfattning.
3.4 Reliabilitet och validitet
En grundläggande aspekt som beaktas i forskningsdesignen är den subjektiva innebörd som begreppet trovärdighet har. Teorikapitlet påvisar att begreppet inte är entydigt – ens i teoretisk mening. Då analys av empirin sker genom tolkning kan subjektiv påverkan på analysresultatet således förväntas. För att hantera förekomsten av detta och för att möjliggöra reproduktion av uppsatsens resultat eftersträvas därför transparens i två avseenden. Dels i presentationen av hur uppsatsen genomförts, dels genom att med spårbarhet presentera hur empirin tolkas i analysen. Avsikten är att subjektiv påverkan på resultatet skall bli så liten som möjligt, samt att spårbarhet mellan empiri, analys och resultat tydligt skall framgå.
Det utfall som analysen ger kan ses vara samstämmigt givet det korta tidsförlopp som skiljer de båda mättidpunkterna åt. Försvarsbesluten relaterar till varandra genom att föregående beslut i stor utsträckning ligger till grund för efterkommande beslut. Ur detta konstaterande
analyseras försvarsbesluten fristående från varandra. Först vid analys av det sammanställda resultatet sätts försvarsbesluten i relation till varandra.
Uppsatsens avgränsning minskar det empiriska omfånget vilket kan påverka resultatets reliabilitet och validitet. Empirin som analyseras omfattar inte all kommunikation som sammantaget kan påverka trovärdigheten och utgörs endast av en källa, försvarsbeslut. Fokus på försvarsbeslut som empiri ses dock leda till att reliabiliteten i kommunikationens centrala delar sett till trovärdighet ökar. Vad som mäts och hur det mäts är den med en riksdagsmajoritet beslutade inriktningen av försvarspolitikområdet under efterföljande år.
Det empirin inte medger fullt ut, är möjligheten att fånga andra aktörers handlande och uppfattning av vad som uttrycks i försvarsbeslutet. Att avgränsa analysen att endast avse svenskt beslut och inriktning innebär att trovärdigheten i svenskt agerande, ur andra aktörers perspektiv, inte analyseras. Detta påverkar i viss mån reliabiliteten i en vidare mening, men uppfyller ändå syftet bakom problemställningen och frågeställningen. Det är hur Sverige som aktör agerar för att skapa trovärdighet ur ett teoretiskt perspektiv på trovärdighet som är i fokus, varför analysen enkom utgår från vad Sverige uttrycker i försvarsbeslutet. Sammantaget uppvägs konsekvenser av fallstudiens utformning av att problemformuleringens utgångspunkt tas i den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen. Det är förändring med ett teoretiskt perspektiv på trovärdigheten genom det svenska handlandet i försvarsbeslut som studeras.
3.5 Metodkritik
Vad vald analysenhet inte medger är att fånga den växelverkan som uppstår i försvarsbeslutets inriktning och myndigheters omsättning av beslutet i handling. Utöver försvarsbeslutets omvärldsbeskrivning, bedömning och slutsatser framgår inte den kontext i vilket utfallet av försvarsbeslutet sker. Vidare saknas i försvarsbeslut det utförliga innehåll i de beslutsunderlag som föranleder beslutet.
Detta faktum ses dock inte vara begränsande för uppsatsens resultat, då det i slutändan är försvarsbeslut som är styrande. Innebörden i förslag och beslutsunderlag som försvarsbeslutet relaterar till refereras eller parafraseras i tillämplig utsträckning. Uppsatsens fokus bibehålls med rådande avgränsning av empiri – den politiska viljan återfinns och kommuniceras formellt i och med försvarsbeslut.
3.6 Operationalisering
För att göra förändring av trovärdighet mätbar operationaliseras den teoretiska modellen till indikatorer, med utarbetade frågor som ställs till empirin. Trovärdighet som teoretiskt begrepp
ses vara relativt, varför analysens mätskala i huvudsak utformas som en ordinalskala som avser vilken vikt som läggs vid en faktor. I tillämpbar utsträckning möjliggörs en beskrivande sammanfattning som svar på frågor som ställs.
Figur 5
Modell över vad som förändrar trovärdighet (författaren)
3.6.1 Hotbild
Hotbild och risk för angrepp är en grundläggande utgångspunkt för hur försvarsbeslut inriktar försvarspolitik. Som referenspunkt för vad försvarsbeslutet utgår från för hotbild, ställs frågan: Vilken hotbild uttrycks, hur uppfattas risk för angrepp? Analys och tolkning av empirin resulterar i en ordinalskala mellan låg–hög risk för angrepp.
3.6.2 Politisk vilja
För att göra begreppet politisk vilja mätbar i försvarsbeslutet ställs frågan: Hur uttrycks solidaritetsförklaringen, och förändras åtagande och intresse i samband med det? Analys och tolkning av empirin resulterar i en beskrivning av eventuell förändring, samt en bedömning om åtagande och/eller intresse minskar, är opåverkat eller ökar.
3.6.3 Förmåga
För att göra begreppet förmåga mätbar i försvarsbeslutet ställs två frågor. Förmågan att skapa och använda resurser att med egen förmåga kunna handla med förändrar trovärdigheten. Den politiska viljan kommer till uttryck i vilken vikt som läggs vid att korta tiden till att kunna börja handla och att öka tiden som handling kan ske. Verkan av handlingen ska eftersträvas att komprimeras till en kort tidsperiod. Begrepp så som beredskap att kunna handla, uthållighet i handlingen, och ledning för att uppnå verkan i användandet av förmåga styr i denna operationalisering vad som uppfattas vara relaterade begrepp i försvarsbeslut.
3.6.3.1 Egen förmåga
Första frågan avser om försvarsbeslutet innebär att tidsfaktorerna påverkas i relation till egen förmåga. Trovärdigheten förändras i att ha förmåga att kunna handla med för att kunna utföra presenterat hot i händelse av angrepp. För att göra politisk vilja att inneha egen förmåga mätbar i försvarsbeslutet ställs frågan: Vilken vikt läggs vid tidsfaktorer i beslut om egen förmåga? Analys och tolkning av empirin resulterar i en ordinalskala mellan låg–hög vikt för respektive tidsfaktor. Utöver detta resultat utarbetas även om anslagsförändring i försvarsbeslutet minskar, vidmakthålls eller ökar åsyftandes politisk kostnadstolerans.
3.6.3.2 Gemensam förmåga
Andra frågan avser att ge och ta emot stöd. Försvarssamarbete kan ta sig olika uttryck vilket regeringstryck bekräftar (Skr. 2020/21:56, s. 3). Uttryck för intresse och karaktären i det som eftersträvas i försvarssamarbete påverkar därmed hur det uppfattas. Frågan som ställs åsyftar förberedelser och skapande av förutsättningar för att med gemensam förmåga handla tillsammans med andra ur ett svenskt perspektiv. Att inte kommunicera intresse av att förbereda och skapa förutsättningar för förmåga att gemensamt kunna handla i händelse av angrepp förändrar trovärdigheten.
Sett till vad som indikerar typ av karaktär hos försvarssamarbete kategoriseras detta som vikt vid att skapa gemensam förmåga eller att använda gemensam förmåga. För att denna aspekt av förmåga mätbar i försvarsbeslutet ställs frågan: Vilken vikt vid att skapa respektive använda förmåga gemensamt genom försvarssamarbete uttrycks? Analys och tolkning av empirin resulterar i ett resultat med två alternativ, ej ömsesidigt uteslutande, av om att skapa förmåga eller använda förmåga uttrycks vara av vikt.
3.6.4 Kommunikation
Politisk vilja och förmåga behöver demonstreras för att tolkningsutrymme ska minska. För att göra begreppet kommunikation mätbar i försvarsbeslutet ställs frågan: Vilken vikt vid att demonstrera egen och gemensam förmåga uttrycks? Analys och tolkning av empirin resulterar i en beskrivande sammanfattning av vad som ges vikt.
3.6.5 Typ av avskräckning
Som sammanfattning av delfrågorna kategoriseras vad försvarsbeslutet kan bedömas få för effekt med två möjliga alternativ, ej ömsesidigt uteslutande, egen eller kollektiv avskräckning.
3.6.6 Sammanfattning
Det resultat som respektive delfråga vid analys ger i utfall på de indikatorer som söks, utgör underlag för diskussion och slutsatser som sammantaget möjliggör att besvara uppsatsens forskningsfrågor.
Tabell 1
Operationalisering av teori till indikatorer och mätskalor inför analys av försvarsbeslut
Teoretiskt begrepp Indikator Mätskala
Hotbild Militär hotbild, uppfattad risk för
angrepp
Låg–medel–hög risk
Politisk vilja Förändrat åtagande och intresse Minskar, opåverkat eller ökar
Egen förmåga Minska tid till handling Låg–medel–hög vikt
Öka tid att kunna handla Låg–medel–hög vikt
Komprimera tid till verkan i handling
Låg–medel–hög vikt
Anslagsförändring i försvarsbeslut Minskar, vidmakthålls, ökar
Gemensam förmåga Karaktär hos för försvarssamarbete
(att skapa och/eller använda gemensam förmåga)
Skapa gemensam förmåga, använda gemensam förmåga
Kommunikation Typ av verksamhet som uttrycks
demonstreras
Sammanfattande beskrivning, låg– medel–hög vikt
Effekt, typ av avskräckning Typ av avskräckning som uppfattas
kommuniceras
Egen avskräckning, kollektiv avskräckning
