A
v
H
A
N
D
L
I
N
G
A
R
SVENSK1' GULD.l Fyndhistoriska anteckningar
AV CARL SAHLIN.
Den gamle läraren i Falu bergsskola, bergmästaren Ludvig Wetterdal, plägade säga sina elever att fynd a v guld i Sve-rige närmast vore att betrakta som en stor olycka. Han menade att sådana upptäck-ter 'häl' som annorstädes i världen komima människorna att förlora all ekonomisk besinning, så att de lägga ned penningar på gruvförsök rent huvudlöst under sitt sökande efter den åtr'ådda metallen. Då erfareniJleten dittills givit vid handen att endast på ett enda ställe, nämligen vid Faln gruva, guldmalIllisbrytnirrg och guld-utvinning lönat sig, ansåg sig bergll11äs-tare ,Vetterdal hava goda skäl att be Gud bevara Sveriges bergsmän från att hitta guld.. Hade 'han levat nu, ,skulle han emellertid haft viss anledning att ändra åsikt. De storartade malmfynden i Väs-terbotten, vilka delvis äro guldförande i mycket avsevärd grad, >haTa nubbat de gamla cir.fklarna. Dock är det försik-tigt att ej ropa 'hej, förrän man är ö,-er ,bäcken. lVJ!öjligen kommer den senast utbrutna guldfebern att orsaka
penning-1 Föredrag i S :te örj ans gille elen 19 j an. HJ2B.
7
ars nedläggande på rfruktlösa gruvförsök i den omfattning, att den stora, vinst, som uppfordras med bergtunnorna fur ett el-ler annat schakt, kommer att spelas ner i underjorden på andra ställen och där vinna så säker placering, a,tt den aldrig mer kan återtagas. Berggrundens skat-ter äro icke blott i goda tomtars Tård. De bevakas även ay hiskliga drakar, som tycka mn att bringa bergsmännen ofärd. Guld har en mycket spridd utbredning på jordytan, fastän detsamma endast på få ställen förekommer så samlat, att ett hergsmannaarbete för dess tillgodogöran-de lönar sig. Man kan säga att för>hållan-dena i Swrige 'härmed överensstämma och det i håda de angh-na avseendena. Häl' har guld påträffats på ett mångtal stäl-len, i de allra flesta fall som beståndsdel i koppar- och blymalmer, men även på annat sätt samt några gånger gediget och i synlig mängd, både i fast klyft och i lösa, jordlager. 801m redan antytt äro emellertid de fyndställen lätt räknfl>de, där guldutdnning hittills gidt ,-jnst. Och det eihuru någon hög halt av guldinnehåll i det fyndiga ,berget eller sanden som
be-98
kant ingalunrla erfordras, för att bry t-värdhet skall anses föreligga. Guldet hal: högt värde - cil'ka 2 500 kr. per kg. - och kostnaden för dess metallurgiska utvinning är i de flesta: fall ringa. Här-av kommer sig 'att man med f'ördel 'kan bryta och ibearbeta t. ex. kvarts, som hål-ler blott 6-8 gr. guld per ton, ja, i Falun har man i många är nr kopparmalmen uttagit en så ringa :halt som 3 gram per ton, dä dock kopparinnehållet burit stör-sta delen av kostnaden föl' de metallur-giska processerna.2
Uppställer man frågan vid yilken tid guld började att ur svenska gruvor ut-vinnas, måste :man gå tillbaka till vårt allra äldsta bergsbruk för att finna sva-l·et. Vår första dokumenterade gruvbryt-ning och därpå grundade metallsmältgruvbryt-ning förlägg'es av Tunberg till slutet av
1100-2 Dä jag ävcnhar icke-bergsmän bland mina åihörare, bör jag kanske med Hägra siffror för-tytlliga huru utomordentligt liten en kvantitet guld av 3-6 gram per ton i själva verket är, detta i synnerhet om man tänker pä denna halt
i synlig måtto och sålunda räknar volym mot yolym. En vagnslast eller 10 ton guldhaltig kvarts upptager ett utrymme i fast berg av omkr, 3,7 kub. m. odh i lösbrutet skick av cirka 6.7 kub. m. I denna bergmassa utgör g'uldet -vid en halt av 6 gram per ton - cirka 3,1 kubik-centimeter, alltså bildande en liten guldtärning metl 1,", centimeters kant. Merl andra ord sagt måstc man krcssa och metallurgiskt behandla 2,HJl,300 yolymenheter (lösbruten rymd) kvarts för att bckomma en enda volymervhet guld. Än större var elcn mängd vanlig hårdmalm ur Faln gruva, som måste genomgå kopparverket per varje erhållcn volymenhet guld. Med veder-börlig hänsyn tagen till den högre spec. vikten hos hårdmalmen (omkr. 2,8) finner man genom cn enkel futrälming att per varje volymenhet guld, som ur nämnda malm el'lhölls, måste 4,1' miljoncr volymen:hetcr malm (löshruten rymd) krossas, rostas och underkastas extrahering l,å våta vägen. Som man finner har metallurgen stundom att räkna med riktiga smäsmulor oeh måste kunna konsten att även därav fram-ställa värden.
CARL SAHLIN talet.3 Det silver, som då utvanns, lik-som elen koppar, vilken under det påföl-jande seklet började sändas i handeln från Stora Kopparberget, 1'01'0 gyldiska, vilket man med visghet kan sluta till av mal-mernas senare rbefunna beskaffenhet. Hu-ruvida våra medeltida bergsmän voro un-derkunnigaom detta förhållande är icke lätt att säga. Först senare, under för-sta hälften av 1500-talet, möta oss bestäm-da uppgifter om att en såbestäm-dan kunskap icke var dem frä!mmande.4 Med den
skick-lighet både i probel'konst och i skedning, som redan mycket tidigt stod till buds vid bergverken i Tyskland m. fl. länder kan man dock taga för givet att det från Sverige kommande medeltidai silvret blev underkastat undersökning och hearbet-ning på guld. Biskop Peder ,Månsson, som vistades 'j Rom åren 1508-24 och där skrev sin Bergsbok, 5 visar sig hava väl reda på att silver kunde innehålla guld och att de båda metallerna på kemisk väg kunde skiljas. »I ungere land hafva de berg», säger han, »af 'hvilkom de taga både sölf och gull, och först uttaga de sölfvet såsom de göra sölf i Syerigeoch sedan had'va de wattn som kallas på latino agna fortis, på Swensko skede vatn, och i det vatnit låta de sölfvet filac1t eller tönnt utslaget och sölfvet väncles i vatn och gullit liggerp[t botnenol1l. I allo de sMf», säger han vidare, »som tages ur ber-gen, ,finns ju gull, stundom lIDer och stund-om minde r, stundstund-om tionde delen är gull,
3 Tunberg, S. Stora Kopparbergets historia. I, Uppsala 1922.
4 Olans Magnus. Historia de gel1tibus
septel1-triollalibus. RO'l11ae 1555. Svensk översättning, Uppsala 1912: del 2, bok 6, kap. 17, sid. 22.
5 Peder J\Iånssons skriftet· på svenska, ut-giyna av R. Geete. Sv. fornskriftssällsk. sam-lingar. Stocklh. 1913--15, sicl.599.
SVE:\fSKT GULD 99
FIa. l-BO. GULDMY:'ifT, PRÄGLADE UNDER 1700-TALET AV SVENSKT ELLER OSTINDISKT (MED STRÄLAXDE SOL) GULD. IL MYNTKABINETTET.
100
stundom nionde delen, stumlomsjunde delen» o. s. v. Vid läsningen av denna Pe-der Månssons redogörelse har man anled-ning erinra sig silvret från Öster-Silfberg, vilket höll omkring 12
%
guld,6 en halt, som nog var tillräcklig att göra skedning-en till skedning-en god affär ävskedning-en vid dskedning-en rela-tion mellan guld- ooh silverpriset som då var rådancle.7 Den frågan ger sig själv i detta sammanhang, om man genom jäm-förelse mellan rent, olegerat silver och ett silver h'ållande 10 il 15%
guld kunde på färgen se att <det ena var g3-ldiskt i så ,aJvsevärcl grad. Myntdirektören Alf Grabe har haft vänlig'hetenutföra två provsmältningar [ör att få saken utreili1. och har lämnat det besked, att ej ens yid 15%
guldhalt n'ågon färgföränc1ring är för ögat märkbar vare sig vid direkt jäm-förelse eller vid den skarpare kompara-tion, som probersten och probernålar medgiva_ Man Ihar sålunda anledning ur-säkta våra medeltida berg'smän, om de nnder vårt silverhruks första århundra-den i ovetskap om guldhalten sålc1e sitt silver för hilligt.Det tidigaste meddelande som, såvitt hittills är känt, står till buds beträffande svenskt guld, ihärrör från 'år 1512,S och gäller guldhalt i silver från BeLla gnvv(/. Prosten .J ol1annes i Linköping skrev den 9 januari nämnda år till
riksfiöreståncla-6 \Vitt, Th. Sveriges ädlare malmer. Falun 190G.Sid. :r6.
T Hildebrand, H. Sveriges medeltid. Del l,
sid. 774. Stockh. 1894. Enligt där anförd ut-räkning efter två uppgifter i Västgötalagen val' förhållandet 1: 8, en prisproportion. som angh-es gällande äv,en i det övriga Europa.
8 Källan för mig påpekad av disponenten G. A. Granström. Även i önigt hal' jag beträf-fandeSalag'uldet att tacka ;honom för värde-fulla upplysningar. Se även Sjögren, Hj. The Sala mine, Sthlm 1910.
CARL SAHLI~ ren Sten Sture d.
.r.
ett långt brev om önskad likvid i lödigt sib-erför en dom-kYI1ko'fastighet, därvid begagnande till-fället att påpeka 'lI'Hrusom det svenska Imyntväsendet vore så illa ordnat, att tys-kar 'och danstys-kar droge nytta därav »met rigesens c1rallelige scada i lengc1en», hälst son/, den lödige ma1'l,;en fn!n Balbe1'ghål-ler något g~llcl) tillägger han. Brevet
{der-gives av Langebek,D som även fäster upp-märksamheten på den däri omnämnda guldhalten såsom en märklig upplysning (besönderlig Efterretning). Av 'breyets sammarrhang synes framgå att prosten ej avsett att meddela en nyhet, utan snarare blott velat erinra om ett känt förhållan-de. Det är ock utan Yidare klart att han yelat påpeka Salasilvretshögre värde pll grund av guldhalten. Härav följer att man Yid ifrågavarande tidpunkt här i landet kände till att guld i silver kunde frållsikiljas och nyttiggöras ·för sig. J\oIöj-ligt är ju ock att skedningskonsten letat sig upp till vårt land och redan utöva-des av våra metallurger och guldsmeder. Framtida forskningar torde möjligen komma att bringa ljus i denna sak. Här må blott ytterligare några ord ägnas åt guldhaltens storlek i Salasilnet. Yad som i detta avseende kan utläsas ur bre-vets ordalag >>noget til gull» är vanskligt att giva sig inpå. Skall det emellertid rara någon mening med guldetsomnäm-nancle såsom värc1eföl'uöjande bestånds-del i Salasilvret, måste halten varit så av-sevärd, att skedningskostnaden täcktes och dnst därutöver uppstoel. Den bör
9 Langebek, J. De norske Bergyerkers
Oprin-clelse og Fremvext. I Det Kongel. Danske Vi-clenskabers Selskabs skrifter. Köpenh. 1758. Sid. 381.
SVENSKT GULD
FIG. 31. »GRIPENH.JELMS DUKAT.» PR.~GLAD AR
l{i95.
med andra ord 'hava yarit Yida större än yad erfarenheten under senast gångna seklen lärt oss beträHande Salamalimens guldhalt. Denna er,farenhet säger oss att silyret från denna fyndighet varit oyan-ligt gulMattigt, ja 'halten av flen värde-fullare metallen har yarit så ringa, där över lnwud guld kunnat påvisas, att all tanke på dess tillgodogörande yarit ute-sluten. Trots detta 'har man emellertid en Yiss anledning misstänika att förhål-landet varit annorlunda inom grm-ans äldre delar. Disponenten G. A. Gran-ström har ägnat mycket intresse åt detta spörsnull och åren 1901-1903 lmderkas-ta des en mHngd utlmderkas-tagna prov analyse-ring på guld, varvid iå tskilliga fall oför-klarligt llöga utslag erhöllos. Det kan 1e1;:e komma ifråga att här närmare ingå pä denna sak. Blott det må sägas att all anledning föreligger att vid framtida brytning iigna sorgfälliguppmärksall1'het M saken. Ett särskilt skäl att se upp ligger iiven däri, att uröderna A .. och ,V.
Heberle Yid den av dem företagna. extra-heringen av gamla afterhögar, enligt vad de själva luec1delat, utnmno utom myeket stora kvan ti teter siher ä yen yiss, ej o be-tydlig mängd guld, speeielIt ur de äldsta s. k. afterskansarne. Huru mycket guld, som av dem uttogs, är icke känt, då de höllo denna sak ltemlig. De utvunna ädla metallerna exporterades i form, av
101
~-lG. 3:2. DUKAT, PRÄGLAD
uno
AV GL:LD FRAN DALARNE.fällprodukter och endast den som hade tillgång till analysböckerna kunde skaHa sig kunskap om produkternas verkliga sammansättning. Helt nyligen verkställd efterforskning ,har givit sOlln resultat att sagda anteekningsiböcker tyvärr icke äro bevarade. Man får nöja sig med att till-råda den malrnibrytande bergsman, som i framtiden ~får uppgiften att angripa -diggar och uottnar i gamla Salberget, att icke försumma Sill giv-aJkt-skyldighet, ;J.peciellt i ,fråga om guld. Till sist bör hill' meddelas att de 60,3 kg. guld, som enligt den officiella statistiken tillverka-des vid Sala silvervel'k åren 1898-192,0, härrörde ur inköpta malmer från Saxber-get, Sil.fhyttan, RyllshyUan, Grufg'ården och Kafveltorp. Den tillverkningen vitt-mu- sålunda endast om guldhalt av ut-vinnbar storlek i ]lYss upprälmade fyndig-heter och bör icke få vilseleda vid Sala-malmens bedömande.
Betrii ffande häroval1 omnämnda
Östel"-siljbcrgct i Dalarna, vilket redan under
1500-talet plägade kallas gamla Söl:f1ber-get och som bearbetats åtminstone sedan 1300-talet, hal' man från år 1546 en di-rekt 11ppgift om sökande efter guld i där-nr utn1l1nen metall. Gusta;f Vasa dit-sände det året en tysk smältare Hans Bartelz10 för att anställa smältförsök med 10 Benämnes ::\Iickel Barthelsson iSve-riges ädlare malmer och bergverk al' F. R. Tegen-gren 1l1. fl., .Stockh. 1924, sid. 177.
102
Ladugårdsgruyans malm, som ansågs hål-la 'både silver, koppar och guld. Mannen hade uppgivit sig kunna uren 'blanclgods-malm, innnehållande silver och koppar, smälta ut båda metallerna och skilja dem
å t. Det innebar tydligen något nytt och märkvärdigt för den bergskunnige kung Gustaf. I sitt brev om saken till fogden lVIiohel Hising' av5 maj 1'546" anmodar han denne att lämna främlingen så myc-ket malm från IJadugårdsgl'lwan jämte andra nödtorfter, SOll1 'behö\-des. [ör ett smältförsök under tre veckor, högst en månacl. Därtill skulle han erhålla mat och öl från konungens gård.12 Rädd att bli kuggad genom svek, befande kungen sin fogde att inlägga de vid ,försöket er-hållna metallerna i en liten 'påse, SOIlll skulle förseglas av båda och sändas till honom själv. Han ville sedan yttermera låta försöka och probera om samma sölv eller koppar innehölZe något gull, sant en
lJClrt mente. Intet är bevarat om detta metaUurgiskt intressanta försök och dess resultat. Då emellertid gruvan på 1550-talet ännu gav mycket malm, kan man för-moda att silvret underkastades nya skeo-ningsförsökooh att dess stora guldhalt blev tillgodogjord. Snart började dock malmtillgången avtaga och gnlvfältets glansperiod gick tidigt till ända. Det dröjer också mycket länge, innan
Öster-11 Gustaf I:s registratur samt Diplomatarium
dalekarlicum, ~ågon tvekan synes råda om La-dugårdsgruvan legat i östersilfberg ,eller vill St. Kopparbe-rget. Se t. ex. de olika register-uppgifterna i det tryckta riksregistraturet och diplomatariet. Mig synes otvivelaktigt att det är fråga om östersilfberget. Jämför Gustaf Vasas brev av 25 f'ebr. 1:5415.
12 Härmed torde avses Grängeshyttan, nu-varande Grängshammar, Se Grängshamluar,; och Ulfshyttans bruksegendom av O. S. Sthlm 1904. Sid 15.
OAHL SAHLIN siLfbergsgulc1et åter låter höra ay sig. Mig veterligt sker det först år 169'5. Visser-ligen meddelas på åtskilliga ställen i lit-teraturen13 att riksmarsken Jakob De la Gan lie 'år 1636 i rådet ingav en berät-telse om guldet i Östersilfberg, men detta meddelande har befunnits avse Väster-silfberget och skall htlr nedan på sin plats behandlas. Ovan nämnda år 169:5 lät lands'höYClingen, fri'llerre Sils Gripen-hielm14 företaga skedning av silver, ut-vunnct nr ett gammalt grå,stensyarp, yar-vid han fick fram 9,7-12,5 procent guld.15 Till hngfästande av :denna metallurgiska tilldragelse lät hall av guldet prägla 100 ex, avet slags minnespenningar av duka-tens form, skrot och korn,försec1c1a med Karl XI:s bild och denna inskrift: »Ex auro svec. reperto in Dalia et Öst: Sil" Bergh A:o 1695. N. Gripenhielm.» Des-sa nu/mera mycket sällsynta dukater äro av stort bergshistoriskt jntllesse såsom va-rancle de äldsta bevarade proclukter av i Syerige ,framställt guld ay svensk malm. - j\yen under 1700-talet gjordes uppre· pade gånger försak att blåsa nytt li \- i gruvdriften vid det gamla grnvfältet. Allt-jämt var det den :höga guldhalten som lockade. Det silyer, som uh-anns, "isade sig också giva 7-16
%
gnId. Man lät äycn nu prägla dukater. De ,bära Adolf Fredriks bild och årtalen 1751, 175J,13 Senast i Tegengren m. fl. Syeriges ädlare malmer. Stockh. 1924, sid. 17!l,
14 'Varmholtz omnämner IBibliotllwca histo-l'ica sueo gothica, II. Stock. 1783. Sid. 70.) ett manuskript av Gripenhielm m,ed titeln »Hela-tio de aura ISölfbergensi» såsom befintligt i biblioteket på Högsjö. Jag har förglh-es efter-s(jkt berättelsen i Rålambska samlingen i K.
Biblioteket. .
l ' Tegengren m. fl. A. a. Detta arbete är
närmaste källa till en mängd uppgifter i det fÖljande.
SVENSKT GULD
1764 samt äro i prägeln märkta med ur-sprungsbeteckningen: Östra Sil:fiberget i Kopparbergs län_ .J ag Ibehöver inte säga att dessa mynt äro stora rariteter - att betala deras vikt i guld skulle inte räc-ka på långa ,håll. Sist en sådan pjäs var att tillgå på en myntauktion var år 192'5. Då jag gärna Slmlle vilja äga en guldslant från ,denna gruva, lät jag bjuda ända upp till 300 kr. för myntet, men buden gingo vida Ihögreoch först vid 405 kr. föll klubbslaget. En annan blev sålunda ägare. Yilket fantasipris en av Gripen-hielms dukater skulle uppnå i våra dagar kan man under sådana förhållanden svår-ligen beräkna eller ens ana. De upprepa-de brytningsförsök - ännu in i våra da-gar - solm senare företagits i Öster-SiU-berg ,hava alla varit förlustbringande. Och så även,. sedan zinkmalmen ökat för-hoppningarna. Senast var arbete i gång därstädes under världskriget åren 1918-1920. Då gruvfältet kan anses näst Sal-herget hava givit det största silverut'bytet bland svenska blygruvor och guldhalten, åtminstone i vissa av gruvorna, varit myc-ket avsevärd, är det fÖl'klarligt att fres-telsen att här pröva lyckan varit stor och lOCkat folk till alltjämt n~-a uppof:fringar av ·pengar.
Samma år 1546, då man företog den första kända undersökningen på guld vid
Östersilfbeq~, utkom i Basel ett arbete
av Georg Agricola »De veteribus ett no-vis metallis», vari författaren bland myc-ket annat om svenskt bergsbruk medde-lar lLtt guld jÖ1'ekmn i Finnmarken, 80m lydde un(IC1' konul1~gen av Sverige. Ehuru kgricola förlägger Finnmarken till Fin-land, anser jag som säkert att han menar nordligaste delen av nuvarande Norge,
103
vilken vid ifrågavarande tid mera eller mindre klart lydde 'under Sverige. Jag har i annat sammaruhang16 närmare ut-vecklat denna sak och nöjer mig här med ett blott 'Omnämnande, särdeles som fynd-orten ligger utanför det nuvarande Sve-rige.
Vid ungefär saml11ia tid - första hälIf-ten av 1500-talet - framträder även i andra källor talet om guld i Sverige, led-sagat av ett intresse för guldletning, som man gärna viU tro motsvarade av nå-gon verksaJmhet i sanuna riktning blan(l de svenska bergsmännen. De vidunder-liga berättelserna ·om de rika guldfynden i Amerika spriddes ju vid denna tid ,över Europa och stimulerade fantasien. Över-allt i bergen såväl som i flodernas sand trodde man guld i stora miängder vara till finnandes. Biskop Peder Månsson visar sig i sin Bergs'bok17 vara intagen av liknande förhoppningar med avseende å Sverige och han 'ldagar Ibittert över sina landsmäns lojhet, speciellt då det gäller letande efter guld i floc1sland. »1 Swerige», säger han, »haf,,~er ingen så letatt eller pröffwett upfinne gull än till thenne dagen.» Och så framdrager han en hel del lysande exempel på rik fångst a,- va.skguld ~ alldeles som det hrukas i nutida amerikanska gulc1gruveproslpek-. ter, med vilka man söker fiska aktieteck-nare.18 I ifråga om gediget guld i fast
"' Det svenska bergsbruket i Georg Agricolas skrifter. »Med halllluare och faekla», I. Stockh. 1928.
17 Peder Månssons skrifter på svenska. Sid. 597.
18 Jag kan inte neka mig att anföra ett prov (i sammandrag) ur Peder MånsS'ons skrift: »Guld tages i älfvarne Rhen och Elbe ityskom landom, teslikes i Slayonie land, i Ungere land och ,i Transsilvanie land. Item på en ö som kallas Cipangl.l är så mycket gull. att all tak
104
klyft säger samlme Peder Månsson att »gull finnes ock i stenomen, slOm ej är med sten om Iblandat eller samman mängdt utan sitter klart genom' stenen», vilket ju är en ganska korrekt beskrivning, men mera frågande måste man kanske ställa sig då han tillägger: »Så hafver jag fnn-nit guld i ISverige i svartom flise sten om, hvilka stena finnes mångestäcles i rij-kena - - och satt det gullet genom de hallarne som andre tråder och fyrakantig var hvar tråd, dock lik'1älej långer, oClh där är graf vandes djnpt nid er och sankis där af gull med eldenom. Tå jag fann gnll i de stellerne», säger han till sist, »var jag unger och ej förstod eller visste hvad det var lltan sImr det gllllet bort med rknifvenom som satt istenomen.» -Man torde ha anledning betrakta herr Pe-(ler som fortfarande något ung och oer-faren i denna sak, även då han som mo-gen man skrev sina förmaningar till de svenska bergsmännen. - Också Olaus illagllus, som lämnade Sverige år 1524 och i Homår 1555 tryckte sitt stora verk Dill de nordiska folken, är i denna hok inne på fri'tgan om guld i Sverige. Han åberopar19 J obs boks 37 :c1e Ikapitel, där det - enligt äldre tiders tolkning, solm icke längre anses riktig - talas om att och döre, som konungen ther hafyer, äro af klart gull, tu finger tjockt. Men i en bok som giord och skrifven är om de seglingar (till Amerika), som konungarne ay Spanien '0011 Por-tugal gjorde, skrifves ,hvar som mästa guldet finnes. Där grofYo de upp gnIdet af jorc1ene, klart och rent och så stort stycke i enom klimp att det yog 17 loel, och år efter Guds börel 1501 gl'ofYO de och samkade i två månader tolf tn-sande bessmanne-marker klart gull af jordene. Item i Dalmatia land har man funnit gull ,i
sandenom, smått som gryn och det tvättades ut och man sanka de 50 bessmanne-marker hvar dag.»
" Olaus Magnus. A. a.o bok 6, kap. 12, sid. 17.
CARL SAHL1N guld kommer från Norden.20 Ocih på ett annat ställe21 säger han i samband med
en erinran om forntidens rikedom på guld, silver och annan dyrbar metall, att guldmalm då fanns i överflöd, men seder-mera blev alltseder-mera sällsynt i följd av den förfärliga dödlighet,som pest, krig, :hung-ersnöd oeh oväder orsakade, samt på grund därav, att man icke längre vinnla-de sig om guldmalms eftersökanvinnla-de. Denna utsago av Olaus Magnus bär spår av att närmast vara en spekulation utan fak-tiskt underlag. Viktigare är ett tillägg, som göres i sammanhang med citatet ur J obs bok 'om guld i N orden och lyder så-lunda: »Också säges konung Gustaf nu-mera där hafya ,upptäckt guldgrnfvor af högt värde». Antagligen har 'han genom resande landsmän fått i Rom höra talas om de med en viss osäkerhet omnämnda fynden, vilkas läge och beskaffenhet det
nu~nera icke torde löna sig att söka ut-finna, dä varje hållpunkt för en identifie-ring saknas. ::.\Iöjligt är det ju att under-rättelsen gäller det av Agricola omnämn-da finmnarksgulc1et. lYIan 'förstår att en llpptäckt av vasikguld, täven ont fyndet varit magert 'och icke lönat sig att till-godogöra, lätt genom ryktet fått för sto-ra dimensioner och att nylJeten förll1,ått bana sig väg ända till Rom. Guld har aUtid ägt en förvånande makt att sätta tungorna i riörelse.
Senare under 1500-talet påträffas en 20 Stället :Hergives i Versio yulgata (upp1. av år 1647) sålunda: »Ab aquilone aurum venit». Ännu 1885 hal' en svensk bibel upplaga över-sättningen: »Från Norden kommer guld», un-der det att Gustaf V:s bibel, tryckt 1917, tol-kar stycket sålunda: »1 guldglans kommer han från Norden». Jfr iUenanc1er-Ahlberg, De auro e Septentrione, disseTtatio philologica. Äbo 1748. 21 Olaus Magnus. A. a., bok 6, kap. 17, sid. 22.
SVENSKT GULD
ny berättelse om fynd av guld, denna gång i Västergötland. I en av Sven Rinman22 och andra återgiyen berättelse a y bis1kop Johannes Ofeeg1h rörande g1~ll
berget i Hornborga, sooken, skulle
fyndig-heten hava legat »vidh eena älff emillan Skefwij ( SköYCle ) och Sässare ( Säf-ware).23 »Den röda sanden», säJger han yidare, »ähr gronf påseendes, dercföre lee-ta åth den vägen, som löper ifrån Öre-bro, där finnes den. Härom må du», fortsätter biskopen, »låta gullgräfvaren leeta, ty det ähr sant både om gullberget och g'ullsanden. ,J agih ville väl lll1era här-om skriJfva, här-om jagh visste Guds prijs blefve därigenom förökat. Män jagh bi-skop Ofeger täncker på Christi döds och nampns försmädelse vid Sala grufva och Satans dageliga roop och äkallan. Män om GuHberget ähr sannerligen visst och sanden mll du pröva, dock med bägge par-terna hörer k[ll1st -till i Guds fruCihtan.» Berättelsen återgives utan datering. Då man vet att Ofeegh hlev 'hiskop i Västerås omkr. 1563 och avled 1574-/4 hör relatio-nen 'hava nedskrivits någon gång emellan dessa tilldragelser.25 Pr'0f'essor Helge Nelson, som sammanfört vad som genom litteraturen är känt Oill H'ornhorgagnl-det,26 Imedde]ar att fyncUgheten val' på tal
22 lH.anuskript av omkr. år 1768, förarbete till
Sv'en Rinmans Bergverks-Lexicon. Nu i Carl Sahlins bibliotek.
23 Ortnamnen och deras tolkning enl.
Rin-lnan, u. a.
24 l\Iuncktell, J. F. Vesterås stifts
herda-minne L Uppsala 1843. Sid. 20.
" Tegengren m. fl., A. a. Där uppgives att Hornborgaguldet omtalas såsom anträffat på 15'50-talet.
26 Nelson, H. Guldberget och guldsanden i Hornborga. Västergötl. Fornminn.-förenings tid-skrift. l\Iariestad 1915. Det ortnamn, som av Rinman anses syfta på .säfvared, tolkas i Nel-sons uppsats som 'Skara och örebro som öjabro.
105 hos förmyndareregeringen år 1636. J ag har slagit upp detta ställe i riksrådets numera tryckta protokoll, där det den 14 januari heter att det »discurrerades om dedt guldberget vidh Hornhorga i Väs-tergötland», varvid sekreteraren herätta-de vad salig Kungl. Maj:t haver härom ment. Gustaf Il Adolf ,hade således även haft tid att intressera sig för Västgöta-guldet. Påföljande år sändes proberaren Qvensel ut på letning och angav ensamt i Yästergötland ett gurdmalmsstreck, fyra gulc1sandssheok och ett demanteherg. Un-der HmO-talet rådde en verklig guldfeher här i landet, säger Xelson. 1728 gjordes förnyad undersökning vid Hornborga och 1731 igångsattes därstädes försök att ut-yinna guld. 31an fick fram så mycket, berättas det, att det räckte till h-å g-nld-ringar. Sedan dess har, såvitt jag vet, gnIdsanden och gulclherget vid HorlJlhor-ga fått ligHorlJlhor-ga i fred.
Efter Yästergötland kommer Smc'ilctnd me(l anspråk på att vara en guldförande provins. En HellriJk Leijel, som för leve-rerade rustningar och Ihästar år 1581 i
mars erh~lllit förläning på åtskilliga goels och gårdar i Småland, erhöll den 30 juli samma år en ny utfästelse av konung
,J ohan III, omnämnd i riksregistraturet sålunda: öpidt Bref för Hindrich Leijll på the gods, som K. 1\1 :tt honom till un-derpant efterlåtitt ,hafwer, them heholle till E~ärderligjh ägendom, så framptt han skulle lathe komme dett Gullbergh i Bruuk, som han i Småland hafyer opfun-nit. DatJUill Drå ttningsholm 80 J ulij 81. l\Ihän huar det icke kunde skee, då skulle . brewet ware kraftlöst. - Intet nämnes här om att berget skulle ligga i Alsheda socken, säsoll1 i litteraturen plägar
upp-106
givas. n Huru SOIm ~helst, ingenting när-mare är känt om Leijels gu1dberg, ej ens var det låg, fastän mången senare letat därefter.28 Icke 'heller vet man om Leijel besuttit nödig sakkunskap. Att kungen själv hade sina dubier f'örstår man av tillägget efter dateringen, att hela förUt-ningen skulle vara kraftlös, 'om ej ända-målet nåddes.
Vcister-Silfbe1·get, beläget i närheten av
nuvarande S,chisshyttan, hör till de myc-ket gamla gruvfälten i Dalarne. I Riks-rådets protokoll den 19 oktober 1636 med-delas hurusom riksmarsken greve Jakob De la Gardie; en av de dåvarande inne-havarne, förtäljde om vad prov han då nyss funnit av gnId i Väster-Si1l1berget. Sin fÖl'hoppningsfulla tro på fYlldets be-tydelse sticker 'han icke under stlQI med. Han tvivlade intet, heter det, att man skulle finna ännu m:yeket mera. Medde· landet synes hava mottagits med entu· SiaSIll. Gamle rikskansleren Axel Oxen-stierna tog till orda och erinrade om vad Saxo danicns sikriver i sin sjunde bok om den thesauro i N orlanden. Item anför-de han vad Carl Bonanför-de ,haver sagt om Värmeland, att det för sitt 'bergsbruks skull kan jämföras med ett 'lwlllmgarike. Mellan raderna i det kortfattade proto-kollet framlyser riksrådens ,fasta tro på
21 ,Se t. ex. Histor.-geogr. o. statistiskt lexi-kon över Sverige, VII, Stockholm lS66. Art. Ädelfors, samt TegengTen 'm. fl. Sveriges ädlare malmer, Stock,h. 1924, sid. 3'53. Det bör e·rinras att Ädelfors just ligger i Alsheda socken i Små-land.
28 I en artikel »Guldgruvan -som blev träsko-verkstad», publicerad i Vecko-Journalen juli 1926, har en författar,e meddelat att det anses numera troligt .att 1'581 års kungabrev åsyftar en gammal gruva i Säby socken i Norra Vedbo härad.
OARL SAHLIl'I
den ofantliga rjkedom, som Sverige ägde i sina malmberg. Man blev ense Olm att skrin till ,Tohan Baner i Tyskland att han skulle söka anslmga goda bergmIäs-tare och annat bergsfolk från gruvorna på Harz, i l'I1annsfeld, S0hneeberg och v'reiberg. Med gruvdriften och smält-ningen vid Väster-Silfberg hade man ic-ke direkt att taga befattning. Brytning-en gick vid dBrytning-enna tid arrBrytning-enl1evis för De la Garclies och Carl C :son Gyllenhielms räkning, men visade sig snart lämna stl stor förlust, att både silver- och guldtill-verkning måste inställas. Det skedde år 1638. Efter upprepade nya försök av nya män, vilka icke heller hade anledning att rosa marknaden, syntes år 1711 en verklig ljusning randas i Väster-Silfbergs historia. Då upptäcktes nämligen N
OIT-gr'Ltv'an, en ovanligt rik och samlad
bly-glansfyndighet, vilken genast belades med ar'bete. Bilnet, som er'lrölls, befanns vara gylc1iskt. Fyndet väelde stort uppseellde. Riket tarvade silver och guld rför sin krig-föring i främmande land. Nu hade man
må~hända funnit den stora skatt, som så väl behövdes. Norrgruvans driftige bry-tare, brukspatron Jonas FoLkern 'på Lucl-vika,bley adlad med namnet Ceder-creutz. Och i den allmänna glädjen del-tog skaldinnnan Sofia E,usahet Brenner med en särdeles läsvärd »Fägne-skr"ijt
öfver det nya. SilverbeJ'get, beUiget i Kap·
parbergs Höfdingeclöme i Norrberkes
Sochn, lwilket medelst Guds försyn blej 1.tlJptäckt (len 3 Maij som 1:aJ' Christ·i
Him-melsfänls afton Ål' 1711.» Som detta
poem sannolikt är det första, kanske även det enda, som lovsjunger ett svenskt guldfynd, skall jag här lämna ett par korta utdrag därur. Först skildras
nöd-SVENSKT GlTLD
läget och den därigenolm så mycket vär-defullare upptäckten:
Om den jag några ord i korthet ärnar nämna,
På ord, men medelst dem åt eftervärlden lämna
Hur efter Guds hehag igenom lJJarnalek Man nyligt hittat på ett härligt
silfver-strek.
Den tid, då man som mest om silfver var förlägen
Ochhristen clärutaf oss allstäds stod i vägen,
Då landet hlottadt var af hunger, krig och pest
Och det, som Gud väl såg, behöMes all-dra'häst.
Då hlef det uppenbart, ej att därefter söktes,
Ell' något hasselspö c1äröfyerhars eH' kröktes,
Förutan att man tid eH' möda hade spillt Så blef det upptäckt af en liten
torpar-pilt
En pilt om fem, sex år, som barnsligt tog sig före
I sällskap med sin bror, som syntes litet större,
Att bygga på det rum 'en hytta opp af sten Rä tt just l)å samma rum, som schaktet
gjordes se'n. De höllo bägge på, tills skymc1t blef, då
den äldre
Se'n sten blef all för dem och mörkret kom, fast häldre Sig hade lagat hem, men se! Den lille var Mer hågfäld, snäll och snabb och Ihölt den
andre 'kTar
Att fyllest hjälpa till, han kunde icke lida
107 Att hyttan halfgjord stoc1,de sökte icke
vida,
Men refvo mossan opp oeh funno genast där
Densamma sten och malm om den jag talat här.
Längre iram i dikten får malmen sin poetiskt-tekniska beskrivning. Det är nog enda gången en kemisk analys blivit satt på vers.
,T ag finner saker nog och ämne öfverflö-digt
För mina rim -- - att visa hVlad för märg Och malmart i sig har det nya si1fverberg, Som ligger västerut uti det
höfdings-dömme,
Som kallas Dalkarlslanc1, ett rätt yälsig-nadt gömme PÖl' bergsluan. Socknen hvar som
Silfver-grufvan finns Blir Norreberke nämnd, så framt jag
namnet niinns. Rvad halten kommer vid, som mest är
angeläget,
Så ger hvar centner malm, när allt blir särskildt Yäget ]lörst 50 skålpund bly, rent silfver 8 lod, P'int gull en half dukat, månn' sådan
malm är god? J a, säkert är han goel. Gud låte den
för-meras
Härefter år från år, till dess han Srl 'fineras
Att man med tiden in i berget finner på Mång silf,-ermassa lik en segan välling
stå,
Tills r.vktet därolm sig kring vida världen sprider
Och dem oss lmna onc1t i magan går och sdder.
108
Sedan hon slutligen meddelat att ,<len nya dagöppningen erhållit namnet »Kong Carl den Tolfftes Schachb>, afslutar hon -- med tanken på kungens vistande i Bendel' - ph följande sått sin dikt: 0, store Zebaoth! Låt denna skatt oss
båda
Att du oss innan kort än högre vill benåda,
Att du Hans Jlajestät förhjälper hem igen,
1'3' ingen jordisk skatt är oss så kär som den.
Till en tid gav :Korrgruvan ymnigt med blyglans. Blott en ringa mängd guld torde <dock hayautvunnits. Uppgif-ten2D att Cedercrentz av detta guld låtit
präg'la en minnesplakett 'har jag icke lyc-kats få bekräftad. Den är troligen orik-tig. - Få svenska gruyfälthava genol11,-gå tt så växlande öden som Väster-'Silf-berg. Tyvärr är ett utforskande av gru-vornas historia i väsentlig m~lll omöjlig-gj'ort genom den avsiktliga förstöring, som på 1890-talet öyergick det ovanligt
r~ka arkivet ptt Schisshyttan. Order gavs att allt, som icke direkt gällde ägan<lerät-ten, skulle brännas och den hemska
01'-29 Teg'engl'en m. fl. A. a. sid. 192. Varken
medaljlitteraturell eller statens myntkabinett känner till en sådan pjäs enligt meddelande av antikvarien frih. O. af Ugglas. Plakett är över huvud ett långt senare begrepp. Däremot [lÖ!' till detta gruvfält en medalj, slagen år 1746 av Daniel Tilas och Adolf Ohristiernin. Till denna minnespenning aIwändes sil ver från första smältningen av malm från den nyupptagna Föreningsgruvan. Frånsidan bär denna in-skrift: » Wästra ,Silfverbergets allt sedan Gusta-Yianska tiden förmörckac1e måne återwental' nu med Printz Gustaf sin fordna glants». Man erinre sig dels att silvrets gamla kemiska tec-ken var cn halvmåne, dels att prins Gustaf, sedermera konung Gustaf III, just föddes år 1746.
OARL SAHLIN dern utfördes både 'Punktligt och grund-ligt. - Under den brytning och anr:i!k-ning, som här i stor skrula drivits sedan omkring år 1900, men s'om dock icke om-fattat N orrgruyan, har den exporterade sligen visat en :rn,YClket låg guldhalt, om-kring 2 gram per ton eller mindre. Man har observerat att gu1cl'halten i gruv,fäl-tet avtager ,från norr mot söder.
'Så'SOm är att vänta f'örutsätter grnv-lagstiftningen redan tidigt mpjlig'heten av guldfynd i Sverige. Vår äldsta egent-liga gruvstadga är genera]bergsprivile-giet ay år 1637, förnyat år 1649. Däri upprälmas blanid inmutningsbara natur-produkter även guld. Efter sex fri'hetsår skulle det åligga bergsmannen att 'hem-bjuda utvunnet guld och silver Kronan till inlösen »en lödig mark gUi1cl efter som hon kan pröfvas värrl vara, men en lödig mark silfver med sju riksdaler att ,be-tala». Kr'onan förbehöll sig 14 dagars frist för att avgöra om inlösen. Hade icke vid fristens utgång inlösen skett, yar varan fri. För ödemarkerna i Fin-land samt NorIänderna och Lappmarken utgavs ett specialprivilegium 1673, vari lindrigare villkor ,medgåvos, dock skulle gnId och silYer alltfort vara underkastade hembud. I 1723 års stadga förbehölls på samma sätt Kronan rätten att över-taga tillverkat guld och silYer dock med den ändring att leveranten ägde hos Myn-tet utbekomma motsvarande belopp i mynt med ay,clrag av myntare}önen. Upp-. täckaren av guldgruvor (ävensom salt-brunnar eller saltberg ) skulle enligt sam-ma sbc1ga äga ,förmånen att få partici-pera till ,hälften i företaget, di't beträ:ffan-de andra grnv'or beträ:ffan-denna rätt var inskränkt till en fjärdedel.
SVE,NSKT GULD
,Som liten gosse ,fick jag lära mig att Sverige hade endast en egentlig guldgru-va, den låg i Småland och hette Ädelfors_
Denna fyndighet är alltj,ämt ensam,ståen-de biland våra gruvor i ensam,ståen-det hänseenensam,ståen-det, att den från början bearbetats på guld och att guldet under hela dess snart 200-åriga tillvar'o -varit den emc1a här efter-sökta och tillvaratagna metallen. Upp-täcktshistorien lyder i korthet sålunda. En stuct'f med synligt guld påträffades i en ga:mmal kopparskärpning i AIsheda socken aven skogvaktare Nils Stenberg år 1738. Stuffen uppsändes till Bergs-kollegium och analyseraJc1es. Man 'häp-nade inlför det lysande resultatet: cirka 50 kilogram 'guld per ton malm. Det blev ibrått att skicka ner bergmästaren Anton Swab, som fann ännu ett guld-streck. Raskt ibiJld.ades bolag, brytning och vaskning igångsattes 'och sm1ältverk byggdes. Men bra gick det int'e, ekono-miskt sett. Malmen visade sig i verklig-heten särdeles fattig, med en guldhalt av allenast 6 il 8 gram per ton. Det ,blev en svår besvikelse, i all synnerhet för dem, SOlm här satt in sina penningar. Ihärdigt och med Kronans hjälp 'höll man dock p{l, gick på djupet, skärpte på olika stäHen, provade nya metaUurgiska meto-der o. s. v. Första driftsperioden olmfat-tade åren 1739-182'2. Då det var s'om häst, bekom man 2 il 3 kg. guld 'per år, men vissa år fick man nöja sig med om-kring en tiondel av detta utbyte. Under hela perioden erhölls tillhopa c:a 86 kg. guld. Den största gruvan nådde ner till ett djup av 238 m. - Efter lång ,"ila igångsat-tes 'f.örsöksdrift ånyo 1870, men arbetet inställ d es snart. Tredj e arbetsperioden började 1890 och pågick till 1898. Det var
10~
den på sin tid betydande ma!lmfirman i Hamburg, F. Bieber & Söhne, som nu an-grep Adelforsproblemet och sökte lösa det enligt då moderna metoder. Men det gick även nu illa 'och den Bieberska för-mögenheten torde till stor del hava gått
å t på företaget. Utbytet blev in summa
55,3 kg. guld. Ett sista försök företogs under v'är1dskriget 191,5-1916, men re-sultatet lockade icke till fortsättning. Nu lär det väl dröja, innan de djupa gruvor-na ånyo länspumpas. - 'Som ett minne av 1700-talets gulc1utvinning i Ac1elfors fin-ner man i myntsamlingar 'dukater av som det 'hetersmåliindskt g'Uld. De bära år-tal från 1741 till 1801 och äro lätta att känna igen på den lilla sköld med Små-lands vapen, som finnes mellan årtals-sif.frorna inpräglad. Dessa vackra små slantar säljas då och då på myntauktio-ner och ,betinga vanligen ett pris av om-kring 150 kr. per heldukat och 100 kr. per halvd'ulkat, d. v. s. cirka 20 gånger dess ursprungliga värcle. Det var ska,da att man inte fick detta pris, då brytningen pä 1700-talet var i gång. Då skulle för-lusterna blivit mindre.
I serien av svenska guldfYl1'd öyergär jag nu till det ärevördiga Stora
KOP1JCll'-berget i Dalarne, yrlket gruvfält i sinom
tid skmlle bliva en 'gnldgrluva av verklig betydenhet. Tidpunkten, då man först kom nnder fund llled att kopparn häri-från var 'Kyldisk, är höljd i dunkel. Med stor sannolik'het kan man emellert~d an-taga, att Ola'11s Magn'Us, då han i sin Hi-storia om de nordiska fol'ken 30 förklarar s'om obestridligt att en 'stor myckenhet av guld finnes i den svenska kopparn,
när-so 6:te boken, 17:ele kapitlet, sid. 22 i elen
110
mast tänker på Falukopparn, som såsom exportvara var allmänt känd och därtill torde innehållit mera guld än annan svensk koppar under lo00-talet. Olaus JHagnus ger i fortsättningen f'öJjande mlärkliga upplysning: »Det förekommer understundom att den svenska kopparen, sedan den väl blivit försåM och utskep-pad, genom att konstfärdigt renas i eld skänker sina ägare en lysande vinst. Ef-ter vad jag tror mig veta, säger Olaus vi-dare, ägna sig i synnerhet ungerska smi-desmästare med iver åt denna konst. Des-sa gå så till väga att de, efter verkställd provning" uttaga den koppar,! som är starkt röd till färgen och därav smida tunna plåtar samt i denna form' avyttra. den till utländska köpmän. - Det öYI'iga där-emot lämnas, sådant det är, åt de inhem-Rka guldsmederna, föl' att de genom sin hemliga konst tilläventyrs m~ttte ur kop-parn eller ibronsen framlkalla guldet.» Här har man sålunda en antydan om att svensk koppar redan vid mitten av 1500-talet och väl sannolikt än tidigare nn-del'kastades bearbetning på guld i utlan-det. De metallurgiska processer, som av Olans angivas, äl'O därtill av stort in-tresse. Det konstfärdiga renandet i eld hör d'örmoclligen tolkas som något slags koncentrations-slllärrtning, därvid en del av kopparn erhölls i ökad grad gyldisk och resten - av starkt röd färg, säger Glaus Magnus: - 'betraktaides som guld-fri. Den förraunc1erkastades av guld-smeder »med hemlig konst» fortsatt be-handling för gnIdets utdragande och re-nande. Atskilliga metoder 1'01'0 "\'i:d den tiden i bruk för sagda ändamål och äro tlootS allt hemlighållande kända genom samtida proMrböcker. Är min förmodan
CARL SAHLI;\i
riktig, att FahTkoppar i synnerhet av Olans Magnus avses, skulle man i den citerade redogörelsen äga en rnppgift om Faluguld redan under lo00-talet. Ett slags antydan om möjligheten att 'här fin-na guld föreligger även i Falu stads äld-sta privilegier av år 1609.31 Alla de som sig i staden ville nedsätta och hade lust till bergSlbruk, skulle hava makt att bruka
i Kopparbergs-gruvan, 'heter det i func1a-tionSibreyet. De erhöllo därjämite ut-trycklig rätt att ej blott tiUreljka kop-'Par utan äyen allehanda slags metall, det vare sig gull, sölfver, järn, stål, svaf-vel, "icktril €ller hvad namn ·de hälst hafva kunna. Om man 'hade någon direkt anledning att medtaga guldet i uppräk-ningen ellerc1etta blott skett för full-ständigiletens skull måste lämnas osagt. Dock kan man ju tänka sig att förllOP'P-ning förelåg att kunna utdraga guld ur kopparn. Ar 1643 ni1kom den av S. A. Forsius omkr. år 1613 författaide JYIine-rograp'hia,32 varest om kopparn läses den-na 11llderrättelse: Kopparen hafw)er i sig'll gu1c1 förborghat ochhälst then som länge i sldjfw'Or ligger i solskijnet under regn på taaken. Then swenske koppar är kostelighoch hafwer i sigh ,fröö til guld. -::\Iagll'us "on Bromell gör i samma ämne
31 Flintberg, J. A. Bruksidkares, städers och
borgerskaps ömse förmoner ooh skyldigheter. 2:dra delen. Stockh. 1789, sid. 449.
Swederus, :\1. B. Bidrag till kännedomen om Syeriges bergshandtering under Karl IX:s tid. Järnkontorets annaler 1903, sid. 34.
82 l\linerographia, Thet är l\Iineralers,
åthskil-lighe JGrdeslags, Metallers eller Malmars 'Och
Edle Steenars Beskrifwelse. Aff förnemlige
"-\Juth'Oribus sammanhämptat 'Och medh flijt disP'Onerat uthi tree Böker aff :\I.,sigrido ArOllG
l!~GrsiG. StockhGlm 1{i43. Sid. 55. Se Gm bG-kens ålder bGktryckarens förGre!.
SVENSKT GULD
i sin Uineralogi av år 173033 följande ut-talande: »Den mästa syenska kopparmal-men håller något gull och silfver, dock bägge till så ringa och liten quantitet at det ej betalar smältomkostnaden och se-gerlönen. Om nu det gull, som uti den svenska kopparn finnes, därutur med nyt-ta sUr at utsrnälnyt-tas, lär framtiden wisa. Atminstone är den härtills bruklige smelt-metll'Oden ei tienlig.» En specielt Faru-kopparn rörande notis hämtar jag ur K. Yetensk. A'kademiens 'handlingar för år 1745, där Anton Swab i förbigående med-delar, att »Fahlu koppar är näg-ot gyl-disk». )1an får det intrycket att han en-dast relaterade en allbekant sak. Beträf-fande guld-haltens storlek i denna koppar kan jag icke angiva någon äldre uppgift än från år 1863, då B. G. Bredberg i tryek34 lämnar följande meddelande: »ef-ter de undersökningar jag -haft tillfälle anstäUa å Fahlu garkoppar har densam-ma en guldhalt af ungefär en ruukat på hvarje sk ep p'lmd, motsyarande omkring " /'6 lod på centnern». Härav ser det ju ut som om Bredberg vore den, vilken först konstaterat sagda halt. Slå torde dock knappast vara fallet. Det gammal-modiga sättet att uttrycka analysresulta-tet (1 dukat på skeppundet) strider 'här-emot och användes av Bredberg endast för detta fall. För övriga guldhalter i sammanhanget ,beg-agnar han ett moder-nare beteckningssätt. )1an får hoppas att i detta som i andra hifhörande om-ständigheter säkrare upplysningar skola
'" (Bromell, M. von). Inledning til nödig Kunc1skap at ,igenkiänna oah upfinna Allahan-da Berg-Arter, Mineralier, Metaller samt Fos-silier. Stockh. 1730. Sid. 85.
" Bredberg, B. G. Metallurgiska antecknin-gar. 2:a häftet. Stockh. 18ö8.Sid. e5.
111
framkomma, när det rika ,arkivet i Falun en gång hunnit att av forskningen genom-plöjas. För att emellertid rfå utrönt hu-ru" hög guldhalten under 1600- och 1700-talen 11111gefärligen yar i Falukopparen lät jag år 189-1 analysera ett antal av sådan koppar slagna mynt med det resul-tat som ,följer: Kristinas fyrkar av åren 1644--15 30 gram g'uld 'pr ton koppar, Karl XII:s nödmynt av åren 1715-18 20 gram guld pr ton koppar, Fredrik I:s ören av åren 174&-48 '54 gram guM pr ton koppar, motsyarande resp 1.18, 0.8 och 2,.1 dukater 'per skeppund 'Och ett me-deltal av 1.36 dukater.
Guldutvinning ur Falum;almen i indu-striell skala kom först till stånd vi.d det år 1788 privilegierade s. 1>:. Gustaf III:s silververk, där den ädla metallen första gfmgen framställdes i frigjort och rent skick år 1790. Utbytet blev dock i långa tider ganska klent. Under perioden 1790-1862 utvanns slålnnda blott 47,8 kg. bergfint guld, imots:varande en obetyd-lighet av cirka 650 gram per år i medeltal under de 73 åren. Ertt ökat intresse för g111dtillverkningen framkom emellertid i början av 1860-talet, sedan fil. dr F. M. Stapff ptt Bergslagets uppdrag studerat kopparns metallurgi i utlandet och hem-fört meddelanden av stort intresse röran-de nya metoröran-der, 80m 10n\;c1e att giva fler-,.1ubbelt guldutbyte. Den s. k. anriknings-smältningen infördes vid Falu kopparverk år 1863. I samband därmed utfördes ett stort antal guldanalyser 'på material ur gruvans olika delar för att utl'Öl1a gnMets förekomstsätt och möjliggöra den guldri-kare malmens avskiljande för den nya smältprocessen_ Den nu 94cårige ingen-jör Axel YVar,holm har för mig livligt
Ibe-112
rättat om den guldfeber, som grep Bergslagets styresmän inför de utsikter, som den \'etenskapligt framstående, men i praktiska värv omtvistade dr Stapffge-nom sina i<cleer och förslag öppnat. l\1i'mga trodde då att gamla mormor, såsom Falu gruva plägade kallas, skulle plå ålderns dagar Ibli mor till en ädel avkomma: guld, guld, i stora mängder. Om än de stora för'hoppnin,garna ej gingo i uppfyllelse, fick man <dock en väsentligen ökad mängd guld i kassavalvet. ,Varholm, som fram-ställde det första guldet efter elen nya metoden, var mycket stolt över den första tunga tackan och det var för resten hela Bergslaget. Densamma Iförevisades som en stor illärlnrärdighet. Bergseleverna avlade ett särskilt ibesök under [edning av bergshögskolans föreståndare <profes-sor V. Eggertz, sjäh fjärc1epartsägare, för att se <och lyfta på en verkligt stor svensk guldtacka. En av ,llem tog till och med fram sin knh', ty 'han ville nödvändigt försöka huru det kändes att »skära guld med täljknivar». Tackan förevisades se-dan vid den märkliga Bergslagsstämman 1862 och bidrog i sin mån till det då fattade ,bes'lutet om sambruks införamle och de enskilda k:opparhyttornas inkö-pande. Beslutet fastklubbades med den nämnda guldtackan, som ordföranden med kraft stötte i bordet till tecken att nu var den gamla bergRmansbrukningen vid Stora Kopparberget slut och en ny tid i antågande. Guldtackan 'fick också äran att presenteras vid hovet. Dire1k-tören A. E. 1\1olin, som å Bergslagets väg-nar uppvaktade konungen och regeringen för att utverka s. k. frihets år för guld-tillverkningen m. m., medhade tackan som synligt bevis på att guld verkligen kunde
CARL SAHLIN framställas. Densamma väckte även här stort uppseende. Kung Karl XV skickade efter drottningen. Hon måste nödvän-digt komma och träffa en man, som kun-de göra guld, sakun-de han. Och snart yar 1\1:01in 'omringad av hela 1rovet. Man slåg och beundrade tackan, 'fann densamma oväntat tung och frågade i oändlighet, främst naturligtvis huru mycket direktö-ren trodde sig knnna tillverka per år. Jag yet inte vad. han ,därpå svarade, men av statistiken framgår att gruyan under de 19 åren 1863-1881 producerade 136,2 kg. hergfint (d. Y. s. 24-karatigt) guld eller i medeltal 7,17 kg. per 'år. Det kan ju visserligen inte kallas mycket, särskilt med den industriella måttstock, S0111 vi numera äro vana att am'ända. 20,000 kr. mera eller mindre i Bergslagets pung per år var väl icke heller den tiden av någon större betydelse.
Nästa gång något märkligt inträffade i Ii'alu gruvas på märkllga ihändelser så rika historia yar år 1881, då guld i synlig mängd påträffades. Det var i augusti det året sOlm upptäckten gj<ordes. Allt gick vid gruvan sin gamla inkörda gång den dagen som alla andra. Man hade nästan glömt den varje dag föreliggande möjligheten att en rik »gu1dåder» kunde påfinnas. ~å stigarekontoret samlades som vanligt över- och understigare för att ,avvakta grlUvingenjör 'Th. ,VittJs hesök och order. Han kom på det klockslag han brukade, men var iförd gruvk1äder, varav stigarna slöto att 'han ärnade sig ner i gr1uvan föl' att ins'pektem något arbete, som intresserade honom. Man tillredde blossen, rå<elgjorde oml västa och genaste vägen till det underjordiska arbetsrrum-met och begav sig ner genom trapporna
S VFJNSKT GULD 113
i Anfarten. Franl emot m1ddagen kom en skräd pojke först observerat den ädla gruvingenjören åter upp genom
Långgn1-veöppningen, åtföljd av förmannen på detta stigeri. Det syntes pä ingenjörens släpande steg' att han var trött. Flera timmars vandring på stegvägar kostar på. Väl:halvvägs till kontoret gensköts han av en yngling - Erik Gustav Eriks-son hette han - som kom från skrädbac-ken och framvisade en handstor malm-stuff. »Jag skulle fråga ingenjören, vad detta kan vara», sporde han i något rädd-hågad ton. Witt ryckte till. Han så'g ju genast vad de i stulffen insprängda små gula kornen och taggarna var och med ett utrop: »Pojke, det år ju guld!» 'ändrade han genast riktning för att skyndsamt följa ynglingen till den mal:r:rihög, där ste-nen upphittats. All tllötthet var med ens bortblåst, berättade ingenjör Witt, av vilken jag hört alla hithörandei detaljer livligt skildras. Med största energi bör-jade han tväHaoch syna varenda 'sten i 'högen. Snart samlades folk kring den ivrige gu1clletaren. Allt sökande var dock förgäves. Någon gu],cUöranc1e stuff kunde inte ytterligare upptäckas.. Det hela komplicerades därav, att uppford-ringen den dagen ur olika arbetsrum in-om östra hårdmalmsin-området stjälpts till-sammans. l\lan saknade sålunda varje ledning vid det blivande uppletanclet av guldets moderklyft. Detta letande orga-niserades redan följande dag. Stuffen var så starkt 'guldförande, att man icke klUnde undgå att vid fyndet knyta de största förhoppningar. Man må icke 'för-tänka gruvingenjören att han icke fick en !blund i ögonen den följande natten. Spänningen var iför stark. Icke litet grämde det honom att icke han själv utan
8
metallen. Han måste ju antaga som klart att stenen ioke yar den första illied syn-ligt guld, som uppfordrats. Fantasien har lätt att multiplicera och han inbilla-de sig att massor av 'guld - kanske i fle-ra år - kO'mmit upp och 'gått förlorat p'å grund av 'hans egen bristande upprlllärk-samhet. Det var ju förskräckligt att tänka sig detta. Äntligen dagades det efter en pinsam natt. ,Vitt kom tidigt i
farten. Den dyrbara stuffen35 förevisa-des för alla arbetare, som på l1l.orgonen gingo ner i gruvan, och för skrädarne. Alla uppmanades hava ö'gonen 'öppna. En trupp av stigare och understigaregingo ner och började under gl'uvingenjörens ledning en system a tiskgel1'omknackning ay gruvans många arbetsrum. En form-lig guldfeber allgrep hela gruvans llerso-nal. I dagen särskildes mycket noga allt lössprängt O'ch uppfordrat berg. Det blev ett långrandigt ar,bete, detta ivriga sö-kallde. Men det kröntes omsider med framgång. l\Ian fann model'kll,Yiften i när-heten av några trapp gångar i den s.k. Menkatrakten på 6'5 meters dj,up. Oc'h ingenjören kunde ,känna sig lugn. D~t
myckna letandet syntes giva vid 'handen att det makroskopiskt uppträJdallde gnI-det var en ganska lokal företeelse - ett rön, Hom dock icke sedermera hållit streck. Snart fann lllan ett ledmineraj, som genom färg och glans var lätt att observera och som i sinom tid erhöllrram-net 'Veibullit. Därmed yar det fortsatta sökandet underlättat och en ledtr'åcd för skrädningen given. Samtidigt med un-dersökningsarbetet i gruvan 'P'ågickett
" Denna stuff är tillvaratagen och förvaras munera i Be-rgslagsmuseet i Falun.
114
ilTigt analyserande på laboratoriet. De guldhalter, som framkommo, 1'01'0 över-raskande höga o d!. »fehern» vann därav ökad näring. lVIan började leta guld i alla gamla varp. Utanpå dem fann man intet, men tagna generalprov gåvo g'uld i analysen oC'h man ansåg nödvändigt att även tränga in i jättekäglornas inre. lVIed stor kostnad »bockade» man sig' in vid varphögarnas bas och samtidigt 'byggde man sig ner ovanrfrån med ett trångt timmerschakt. All utplockad sten under-söktes noga, analyserna visade väl guld, men ej i tillgodogörbar mänge1. Det ver-kade lugnande vid ,elen eljest oroande tan-ken på de enorma massor berg, som stjälpts ner i gruvan som fyllning i tom, ma rum. Emellertid kom f'olk med gulc1-fynd fl'ån diyerse håll, varav ny oro v'ål-lades. En arbetare hade knackat av ett hörn aven stor ärilsten i sin stuga oc'h funnit synligt guld. En annan bar fram till kontoret ett block ur muren i en kall-roste, även med guld uti. Men än flera yoroc1e, som kommo med gula stenar, s'om inte alls höUo guld. Ingenjör ,Vitt hade mTeket besvär med alla dessa okunniga letare, som anlände från när och fjärran. Men man måste ju taga saken tålmodigt. Kanske kunde även genom dylika l1ppslag ett värdefullt fynd göras.
Bos Bergslagets styrelse hade man brått att tälllm ut det lbästa sättet att göra penningar av gulc1fyndet. Att her-rar styrelseledamöter inte trodde på nå-gon 'l1thållig'het i g'l1ldförek'Omsten ·fram-går av korrespondensen mellan bolagets kontor i St'ockholm och det i Falun. Man beslöt att begagna sig 'av ryktet om det nya guldet och det nyfikenhetens intres-se,som därav alstrats hos särskilt
stock-CARL SAHLIN holmarna, och ett st'ort antal guldstuffer sändes sålunda till huvudstaden 'f'ör 'att i lämpliga vodar försäljas som sådana. Svårigheten att åsätta dessa stenar pris var icke ringa. 1\fen igr'uvingenjören drog till med ett antal kronor, som syntes böra räcka till. 'Sllart visade sig emellertid guldet i Falu gruva icke vara en blott tillfällig förekomst. Frågan Olll dess ut-"innande blev ett viktigt metallurgiskt
spörsmål, som emellertid lö,stes, av kop-parverkets ingel1'jör Henrik l\1unktell, vars ,här':för uttälrkta nya guldmetod vann användning ej blott i Falun utan seder-mera ptl många andra ställen i världen. Här m'å nu blott tilläggas att den gamla gruvan i Falun blev en vel~klig ~uldgruva,
den enda svenska fyndighet som före upp-täckten av Boliden gjort sig värdig en sädan benämning. U nder åren 1880-1920 utvanns sålunda icke mindre än :.l,049,5 kg. bergfint guld, viliket efter 2,500 kr. per kg. gör över 5 miljonel' kro-nor. Redan till den minnesvärda ,Stock-holmsutställningen 1897 hade gruvans samlade g'u1dproclruktion överstigit den första tonnen. Jag lät då av trä förfär-diga och llled bladguld cfiörgylla en kub av samma volym som 1,000 kg. guld, vil-ken utställdes och samlade många åskå-dare.Till min förV'åning 'hörde jag av vaktarn e att de .flesta besökare ansågo modellen vara av purt guld. och undrade att den fick lig1ga så 'fritt fmmlagd.
Vak-tarne hittade snart på att svara att ku-bens stora tyngd 'hindrade tjuvar att föra den med sig,. då ett par hästar '00'11 en myc-ket stark vagn erfordrades därd'ör. ÅV-sågo vi icke alls att kugga åskådarne med denna trätärning, som både å tydlig eti-kett ooh i katalogen var som modell
be-SVE,N,SKT GULD
tecknad, salmades däremot icke en dylik arg list i fråga om utställda guldtackor. Naturligtvis vågade man icke ens i vårt ärliga land hava rena guldet exponerat. I gipsform götos i zink de mest natur-troget formade guldplantsar, de försågos på ytan med grann förgyllning och inla-des på bottnen aven stor glashurk, vilken för illusionens fÖl~höjan:de omsnördes kors och tvärs med järnkättingar, som fästes vid det fasta lunderlaget med inslagna grova krampor. Det såg synnerligen assu-rerat ut och det visade sig även att arran-geluentet lockade herrar tjuvar med oemotståndlig kraft. Två gånger under utställningens förlopp rapporterades att krall1lporna blivit med kofot uppbrutna och guldplantsarna bortI,övade. Vi skrat-tade gott åt det puts tjuvarna sålunda blivit 'utsatta för och undrade bara om de lyckats sälja den förgyllda zinken till någon tjuvgodsköpare. Förmodligen gick det, ty -betr-äffande guld är mlänniskan glupsk.
Guldfyndet i Falu gruva av år 1881 kunde icke undgå att ,!äcka den största uppmärksamhet även utanför gruvans om-råde. Det visrude sig bland annat däri att en mängd människor sökte tubba gruvarbetarna att sälja guldstuffer. De "ille se huru »guld i berget» såg ut för att pli andra håll kunna eftersöka nya fyndigheter därav. Trots all kontroll un-der skrädningen och trots alla förbud och bestraffningar med avsked, då underslev u pptäcktes ,såldes en stor mängd stuffer till obehöriga. Inmutare började ock . snart upptI'äda med skärpningar dels strax utan:llör Falu gruvas område och dels på andra orter i Dalarne. Ett -bety-dande antal mutsedlar på guld befinnes
115 sålunda enligt bel'gmästareämbetets dia-rium år 1881 utfärdade för Iban]{;direktör Oskar Karlsson i när'heten av gruvan och Yid sjön Tisken. lVIest beryktad bland »guldgrävarne» är dock en svensk-ame-rikan vid nallJiIlj A. R. lVIonten (f. 1849, d. 1900), en högst ävent;yrlig herre, som under första hälften av 1880-talet bodde i Stockholm och där skaffade sig ett knappt levebröd genom att lära folk att tala engelska, men som tidigare varit vida omkring i världen och även prövat lyckan som guldsökare i Amerika odb. Afrika, där han jämväl inhämtat kunskap om all sk'öns bedrä:gliga metoder för att med föregivna guldfynd narra kapitalrster att öppna på börsen. I Dalarne uippträ:dde han på arenan f-örst 1886. Detta och följande år uttogos en mängd mutsedlar på guld i Als socken. Han lät andra stå som sökande, men yarden drivande kraf-ten i den guldsyindel, som med dessa mut-sedlar bedrevs. Klippskt nog uppgjorde han ett slags teori, enHgt vilken guldet i FaIcu gruva måste härstamma från svensk-norska landryggen eller Kölen, därifrån metallen i löst eller gediget tillstånd med is och vatten .förts ned i riktning av flo-dernas lopp samt tillsammans med kisel-syra f~'llt rämnor och Ihåligheter i berg-grunden. Därför, srude han, lJ:tar man stor utsikt att i nordväst 'fl'ån Falun hitta gu1clfyndig kvarts. Denna lä ttvindiga geologico-kemiska konstruktion lät ju bra och det var inte svårt att få en del g-att folk att tro på den. Teorien skaffade 'ho-nom utan svårighet pengar bäde till »prospecting» och till 'hans eget upp e-hiäIle. Gu1c1lIittrude han naturligtvis näs-tan överallt. Atminstone påstod han så själv. Tilloc'h med dåvarande
lanclshöv-116
dingen i Dalarne intresserade sig för Montens så kallade teori och trodde på hans prat samt understödde honom med råd, om än icke med dåd. Med sin lätt antända entusias:m talade landshövdingen om de utsikter för Dalarne att Ibliva ett nytt Kalifornien, som öppnats genom Monten och hans påstådda fynd av guld. Att ingenj'ör vVitt och andra sakkunniga skakade på huvudet 'och yarnade för Mon-ten Ibetydde intet. Vad människorna gärna vilja tro - det tro de Till de många inmutningarnas undersökning och försvarande be'hövde Monten alltmera pengar. Och för att få en tillräcklig sum-ma iusatt i företaget vände han sig till c'hefen för ett av våra större järnverk. Denne var icke bergsman till sin utibild-ning, men var känd som både kritiskt anlagd ooh omdö'mesgill i affärer. Icke desto mindre 1ät han sig ay den slnge Monten fullständigt (lupera. Mannen Iframlade mutsedlar, brytningsrapporter och ,analyser, vilka syntes så lovan,de, att brluksdisponenten beslöt ekonomiskt in-tressera sig i företaget. Dock ville han till en början företaga en kontrollumler-sökning och uppsände till en av de före-givna guldgruvorna - den var belägen vid Insjön i Äls socken - Stockholms handelskemist och en av statens gruYin-genjörer. De företogo sprängning på gruvans botten samt 11ttOgO ett general-prov, därvid noga iakttagande att 'herr Monten ej fick närvara. Provet kro'Ssa-des till pulver oeh vaskakro'Ssa-des. Den sist-nämnda 'proceduren, som ensamt Monten var kunnig uti, fick han under kontrollan-ternas uppsikt utiföra. Det ,blev avseyärd guldhalt och samma resultat vanns vid kemisk analys å annan del ay provet.
In-CARL SAHLIN
tyget av de två undersökarna var särdeles gynnsamt och det planerade gruvbolaget kom till stånd med de kapitalinsats av till en början 2'0,000 kr. - Försöksbryt-ningen J'ortsattes och nya gruvanledning-ar undersöktes. Monten levde glada da-gar med. hjälp av det insatta kapitalet. Talrika generalprov uttogos och analy-serades, alla ntvisande rikligt med guld. Det var nästan för mi}'cket av det goda, tydde nog den störste delägaren, yars misstankar därav väcktes. Han /beslöt att anordna en ny kontroHering av lYIon-tens uppgifter. Det ganska kinkiga -upp-draget lämnades 'åt ingenjören J. O. E. Trotz, vHken på min begäran år 1923 uppsatte en utförlig relation om uppdra-gets fullgörande, en skiMring, som jag i
fÖl'kortad form återger. I Äls gästgiva-regård träjJfacle ihan Monten. Denne upp-trädde skrytsamt och överlägset, men ha-de nu funnit sin överman. Bolagets olika inmutningar besöktes oeh så företogs p~t
den mest bearbetade fyndigheten Yid In-sjön 'bergSlprängning under Trotz' uppsikt i ett par veckors tid. Aldrig fick man syn på en enda flittra guld huru noga alla kvartsstenar synades. Trotz tillsade då lVIonten att under hans ögon vaska ett finkrossat generalprov liksom vid 'förra kontrolleringen. M:onten ruppträdde fräckt, yek upp ärmarna och had Trotz undersöka hans 'händer och ,armar för att övertyga sig att 'han icke gömt gu1c1stoft uågonstädes, yarmed han bedl'ägligt skul-le kunna f'örsätta mulmpulnet under vaskningen. iVlen T. l'åtsa,des icke yara misstänksam och uppsköt -undersökning-en till 'Samma ögonblick som lYIonten skluHe 'hugga tag i yaskpannan. Då grep Trotz med ett fast tag lVLontens vänstra
