Arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta klientcentreratinom slutenvården

Full text

(1)2006:13 HV. EXAMENSARBETE. Arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta klientcentrerat inom slutenvården.. A. Andersson, M. Wallette. Luleå tekniska universitet Hälsovetenskapliga utbildningar Arbetsterapeutprogrammet Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Arbetsterapi 2006:13 HV - ISSN: 1404-5516 - ISRN: LTU-HV-EX--06/13--SE.

(2) Andersson, A., & Wallette, M. Arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta klientcentrerat inom slutenvården. Examensarbete 10 poäng. Luleå tekniska universitet, Institutionen för hälsovetenskap, 2005.. Abstrakt Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta klientcentrerat inom slutenvården. Totalt intervjuades tio arbetsterapeuter verksamma inom slutenvården i Norrbottens och Västernorrlands läns landsting. Datainsamlingen genomfördes utifrån en kvalitativ ansats med ostrukturerade intervjufrågor. Data analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys och resulterade i tre kategorier: ”Vikten av klientens delaktighet i rehabiliteringen, Att bestämma eller att erbjuda interventioner i den inledande rehabiliteringsfasen samt Anhöriga och vårdpersonal både ett hinder och en resurs.” Resultatet visade att det enligt arbetsterapeuternas erfarenheter var en självklarhet att utgå ifrån ett klientcentrerat arbetssätt i det praktiska arbetet. Resultatet uttryckte dock en tvetydighet i hur stor utsträckning arbetsterapeuten hade befogenhet att styra samarbetet med klienten i den inledande rehabiliteringsfasen. Även samarbetet med anhöriga och övrig vårdpersonal påverkade det klientcentrerade arbetet negativt och positivt. Resultatet av denna studie kan öka förståelsen av de svårigheter som finns i utförandet av ett klientcentrerat arbetssätt i praktiken. Nyckelord: Klientcentrerat arbetssätt, klinisk erfarenhet, delaktighet..

(3) Den arbetsterapeutiska litteraturen beskriver att arbetsterapeuten ska utgå ifrån ett klientcentrerat arbetssätt vilket är en grundläggande del inom arbetsterapiprofessionen (Canadian Association of Occupational Therapists [CAOT], 2002). Även om de flesta arbetsterapeuter tillämpar konceptet om ett klientcentrerat arbetssätt har studier visat att många upplever sig ha svårt att praktisera arbetssättet i sitt dagliga arbete (Corring & Cook, 1999; Law, Baptiste & Mills, 1995; Restall, Ripat & Stern, 2003; Sumsion, 2004; Wilkins, Pollock, Rochon & Law, 2001; Wressle & Samuelsson, 2004). Svårigheterna med att praktiskt utföra ett klientcentrerat arbetssätt kan vara relaterade till den enskilde arbetsterapeuten eller den enskilde klienten, svårigheter i relationen mellan arbetsterapeut och klient samt organisatoriska eller miljömässiga svårigheter (Corring & Cook, 1999; Law et al., 1995; Restall et al., 2003; Sumsion, 2004; Wilkins et al., 2001). Då arbetsterapeuten enligt litteraturen ska utgå ifrån ett klientcentrerat arbetssätt samtidigt som studier framhåller svårigheter att genomföra arbetssättet i praktiken vill författarna med denna studie beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta klientcentrerat inom slutenvården. Det klientcentrerade arbetet är en viktig aspekt inom arbetsterapi men har inte alltid haft någon egen specifik term. Redan i slutet av 1930talet myntades termen klientcentrerat arbete inom psykiatri av Carl Rogers och tillämpades med tiden även inom arbetsterapi (CAOT, 2002). Rogers (1939, 1951) betonade vikten av empati och respekt för klienten, samt att det var klienten själv som skulle styra rehabiliteringen och på det sättet också lösa sina egna problem. Ett klientcentrerat arbetssätt innebär ett samarbetande partnerskap mellan klient och arbetsterapeut. Detta karakteriseras av att arbetsterapeuten visar respekt för klienten och involverar denne i utformandet av rehabiliteringen genom att bland annat tillvarata klientens kunskaper och resurser. Arbetsterapeuten ska fastställa klientens önskningar och behov för att sedan inrikta interventionerna utefter detta. Klienten ska även få all nödvändig information för att vara delaktig i de beslut som rör dennes rehabilitering (CAOT, 2002; FSA, 2005). Likväl som att arbetsterapeuten ska utgå från klientens önskemål är det också viktigt att arbetsterapeuten försöker förstå klienten som individ. Varje klient är enligt arbetsterapilitteraturen en unik individ med rätt att välja, tänka, planera och lösa problem samt . 2.

(4) innehar en förmåga att kreativt delta i aktiviteter (CAOT, 2002; FSA, 2005; Hagedorn, 2001; Kielhofner, 1997, 2002). Betoningen ligger på att förstå klienten utifrån klientens egna värderingar, intressen, förmågor, roller och vanor. Arbetsterapeuten kartlägger även klientens fysiska och sociala miljö och hur dessa faktorer kan påverka klientens aktivitetsutförande (Mattingly & Flemming, 1994; Kielhofner, 1997, 2002). Utifrån arbetsterapeutens förståelse för klienten som individ ska arbetsterapeuten arbeta med de aktiviteter och mål som klienten tycker är meningsfulla. Tyngdpunkten i rehabiliteringen ligger på att möjliggöra de aktiviteter som klienten anser meningsfulla och som klienten kan utföra så självständigt som möjligt. Arbetsterapeuten kan möjliggöra och underlätta utförandet av aktiviteter genom olika tekniker eller hjälpmedel. Arbetsterapeuten kan även försöka möjliggöra aktiviteten genom att guida, lyssna, uppmuntra, reflektera eller på annat sätt samarbeta för att klienten ska kunna delta i de aktiviteter denne tycker är meningsfulla. Om aktiviteten inte är meningsfull för klienten förlorar den sitt terapeutiska syfte (CAOT, 2002; Hagedorn, 2001; Kielhofner, 1997, 2002). För att förstå vad klienten upplever som meningsfullt måste arbetsterapeuten ha goda kunskaper i interaktion och goda kommunikativa egenskaper (Mattingly & Flemming, 1994; Wressle & Samuelsson, 2004). Samtidigt som rehabiliteringen kräver en aktivt deltagande klient och en för klienten meningsfull aktivitet måste arbetsterapeuten även använda sig av sin professionella kunskap inom rehabiliteringen (Law et al., 1995; Mattingly & Flemming, 1994). Mew och Fossey (1996) fann i sin studie att arbetsterapeuten kan känna en inre konflikt att dels tillmötesgå klientens önskningar och dels försöka etablera realistiska aktivitetsmål utifrån ett arbetsterapeutiskt perspektiv. Trots att flertalet arbetsterapeuter medger att de bör tillämpa ett klientcentrerat arbetssätt upplever de svårigheter med att praktisera detta i sitt dagliga arbete (Law et al., 1995; Restall et al., 2003; Sumsion, 2004; Wilkins et al., 2001). Främst gäller det svårigheter relaterade till klienten eller arbetsterapeuten eller i själva relationen mellan arbetsterapeut och klient. Exempelvis kan klient och arbetsterapeut ha olika mål med rehabiliteringen. Arbetsterapeutens uppfattningar, livs och yrkeserfarenhet samt värderingar kan hindra denne från att acceptera klientens uppsatta mål (BoytSchell, 1998; Mattingly & Flemming, 1994; . 3.

(5) Restall et al., 2003; Sumsion, 2004; Wilkins et al., 2001; Wressle & Samuelsson, 2004). Arbetsterapeuten kan också ha svårt att släppa på sin makt och låta klienten vara så delaktig i rehabiliteringen som möjligt (Corring & Cook, 1999; Sumsion, 2004). Även svårigheter relaterade till klienten kan försvåra det klientcentrerade arbetet i form av klientens sociala miljö, roller, utbildning, kulturella svårigheter eller att klienten har nedsatt problemlösningsförmåga. Organisatoriska svårigheter eller svårigheter relaterade till själva vårdsystemet kan också hindra arbetsterapeuten att arbeta klientcentrerat, exempelvis genom vilken position eller inflytande som arbetsterapeuten har på sin arbetsplats (Restall et al., 2003; Wilkins et al., 2001). Det kan även gälla brist på resurser såsom tid eftersom det är tidskrävande att arbeta klientcentrerat. Det krävs också att andra yrkesgrupper som är involverade i klientens rehabilitering förstår och arbetar klientcentrerat, så att klienten involveras i hela rehabiliteringsprocessen (BoytSchell, 1998; Mattingly & Flemming, 1994; Restall et al., 2003; Wilkins et al., 2001; Wressle & Samuelsson, 2004). Enligt Wressle, EegOlofsson, Marcusson och Henriksson (2002) förefaller det finnas ett behov av en modell eller någon sorts struktur som kan underlätta samarbetet mellan klient och arbetsterapeut samt som kan involvera klienten i rehabiliteringsprocessen. Flertalet instrument har utvecklats för att underlätta det klientcentrerade arbetet. Ett bra och utvärderat instrument är det kanadensiska instrumentet The Canadian Occupational Performance Measure (COPM) som grundar sig på den klientcentrerade modellen The Canadian Model of Occupational Performance (CMOP), (CAOT, 2002). Betoningen i instrumentet ligger på hur viktig aktiviteten skattas av klienten och dennes tillfredsställelse med aktivitetsutförandet, samt vilka aktivitetsmål som klienten prioriterar. COPM kan med fördel mäta förändringar i aktivitetsutförandet under rehabiliteringens gång. Nyttan med detta individuella instrument är att klienten är i centrum samt att den är gällande för alla klienter oavsett problemområde. Om klienten själv bestämmer aktivitetsmålen med hjälp av ett klientcentrerat instrument ökar möjligheten för aktivt deltagande (Pollock, 1993). Ännu ett försök att underlätta det klientcentrerade arbetet och således öka klientens delaktighet i rehabiliteringen återges i det ramverk av strategier som skapats av författarna Restall, Ripat och Stern (2003). Ramverket kan användas som en praktisk guide och består av strategier som kan vägleda arbetsterapeuten i sitt arbete. De föreslagna strategierna grundas . 4.

(6) på de svårigheter som kan hindra det klientcentrerade arbetet och består av de fem kategorierna: personlig reflektion, den klientcentrerade processen, arbetsplatsen, samhället samt politiska och juridiska aspekter (Restall et al., 2003).. Sammanfattningsvis visar litteraturgenomgången att trots de teoretiskt uppsatta riktlinjerna för hur den verksamma arbetsterapeuten kan arbeta klientcentrerat så visar studier på svårigheter att omvandla dessa teoretiska riktlinjer till praktik. De flesta arbetsterapeuter vill arbeta klientcentrerat men det råder fortfarande svårigheter både i arbetsterapeuternas sätt att arbeta samt organisatoriska och miljömässiga svårigheter för att kunna utföra detta i praktiken. Enligt flertalet studier bör arbetsterapiprofessionen upprätta tydligare direktiv för hur ett klientcentrerat arbetssätt kan förverkligas i praktiken (Falardeau & Durand, 2002; Law et al., 1995; Mew & Fossey, 1996; Restall et al., 2003). Trots att arbetsterapeuten enligt litteraturen ska utgå ifrån ett klientcentrerat arbetssätt samtidigt som studier visar på svårigheter att genomföra arbetssättet i praktiken är syftet med denna studie att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta klientcentrerat inom slutenvården.. METOD Design En kvalitativ studie med ostrukturerade frågeställningar genomfördes utifrån syftet att beskriva arbetsterapeuternas erfarenheter av att arbeta klientcentrerat inom slutenvården. Kvalitativa intervjuer valdes för att fånga arbetsterapeuternas erfarenheter ur ett inifrånperspektiv. Den kvalitativa forskningsintervjuns syfte är enligt Kvale (1997) att erhålla beskrivningar av den intervjuades livsvärld för att sedan tolka de beskrivna fenomenen.. Informanter Urvalet av informanter bestod av ett ändamålsenligt urval, vilket innebär att informanterna valdes utifrån studiens syfte samt att de ansågs ha möjlighet att delge den information som . 5.

(7) författarna var intresserade av (Kvale, 1997). Kriterierna för informanterna var yrkesverksamma arbetsterapeuter inom slutenvården med minst ett års arbetslivserfarenhet som arbetsterapeut. Kriteriet för minst ett års arbetslivserfarenhet som arbetsterapeut valdes för att informanterna skulle ha tillräckligt god erfarenhet av att arbeta utifrån ett klientcentrerat arbetssätt. Totalt nitton förfrågningar skickades ut till Norrbottens och Västernorrlands läns landsting fördelat på två tillfällen. Tio arbetsterapeuter tackade ja att delta i studien. Sammanlagt intervjuades nio kvinnliga och en manlig arbetsterapeut från tre sjukhus i Norrbottens läns landsting och två sjukhus i Västernorrlands läns landsting. Deras arbetslivserfarenhet varierande mellan cirka 2 40 år. Datainsamling Datainsamlingen genomfördes utifrån en kvalitativ ansats med öppna ostrukturerade intervjufrågor. Intervjun utgick från fyra övergripande frågeställningar samt att det under intervjuns gång även ställdes följdfrågor för att försöka täcka alla delområden av intervjun (Kvale, 1997). Enligt Patel och Davidsson (1994) tillämpades så kallad trattteknik vilket innebär att de övergripande frågeställningar ställs först samt en del följdfrågor till dessa för att sedan övergå till mer specifika frågor.. De fyra övergripande frågeställningarna för intervjun var:. . Vad innebär ett klientcentrerat arbetssätt för dig?. . Vilka erfarenheter har du som arbetsterapeut inom slutenvården att kunna tillämpa detta arbetssätt i ditt dagliga arbete?. . Vad tycker du kan hindra dig från att kunna arbeta klientcentrerat? I vilka situationer kan det vara svårt att arbeta klientcentrerat?. . Vad tycker du kan underlätta ditt klientcentrerade arbete?. Procedur För att komma i kontakt med informanterna använde sig författarna vid första tillfället av en telefonkatalog på Internet över Norrbottens läns landsting. Första kontakten bestod av ett missivbrev (Bilaga 1) som skickades ut till arbetsterapiavdelningen på samtliga sjukhus i Norrbotten. Missivbrevet beskrev vad studien hade för syfte, vilka kriterier för deltagande i 6.

(8) studien som författarna efterlyste samt att medverkan var frivillig och att alla uppgifter skulle behandlas konfidentiellt. Missivbrevet innehöll även de övergripande frågeställningarna inför intervjun. En vecka, ibland längre, efter att missivbrevet skickats ut ringde författarna arbetsterapiavdelningen för att få besked om någon av arbetsterapeuterna motsvarade kriterierna samt om de var intresserade av att medverka i studien. Totalt sex arbetsterapeuter på tre av länets sjukhus var intresserad av att delta i studien. Intervjuerna genomfördes gemensamt av författarna. Fem intervjuer via telefon och en intervju via ett personligt besök. Intervjuerna spelades in på ljudbandspelare, transkriberades ordagrant och analyseras sedan med inspiration av Burnards (1991) innehållsanalys. Patel och Davidsson (1994) framhåller att bandinspelade intervjuer är en fördel då intervjuaren kan skriva ned och sedan upprepade gånger läsa det som har sagts. I enlighet med Kvale (1997) behandlades de insamlade svaren konfidentiellt. Det var bara författarna och handledaren som hade tillgång till bandinspelningarna och dess utskrifter samt att informanternas identitet gjordes oidentifierbara i resultatet. Transkription och bandinspelning kommer efter den färdigställda studien att förstöras, även detta för att skydda informanternas identitet. Efter att de sex intervjuerna analyserats framkom att ytterligare intervjuer krävdes för att uppnå mättnad. Enligt Burnard (1991) uppnås mättnad när ett tillräckligt tydligt mönster av informanternas svar kan skönjas, som gör att ytterligare intervjuer blir överflödiga. Ytterligare åtta missivbrev skickades ut till sjukhus i Västerbottens, Jämlands och Västernorrlands län. Adresser och telefonnummer hittades via landstingens hemsidor. Totalt intervjuades ytterligare fyra arbetsterapeuter på två sjukhus i Västernorrlands län. Alla fyra intervjuades via telefon och med samma procedur som övriga sex. De tidigare sex intervjuerna analyserades sedan ännu en gång tillsammans med de fyra tillkomna.. Analys av data Författarna analyserade materialet utifrån studiens syfte med inspiration utifrån Burnards (1991) innehållsanalys som består av 14 steg. Författarna använde sig av 13 av dessa steg med undantag för steg 11 då övriga steg bedömdes som tillräckliga för att komma fram till adekvata kategorier som besvarade studiens syfte. Tillvägagångssättet kommer härmed att beskrivas. Efter varje intervju diskuterade och antecknade författarna de första intryck de erhållit utifrån informantens svar. Författarna läste de ordagrant utskrivna intervjuerna upprepade gånger enskilt för att fördjupa sig i materialet och finna enhetliga mönster. 7.

(9) Meningsbärande textenheter utifrån studiens syfte ströks under och kodades i marginalen av alla intervjuerna. Exempel på dessa koder är Svårt att sätta upp egna mål i den akuta fasen och Motivera klienten till att delta. För att enligt Kvale (1997) erhålla ett mer tillförlitligt resultat utfördes kodningen enskilt. Vid jämförelse av det individuellt kodade materialet framkom stora likheter mellan författarnas kodningar. Författarna diskuterade därefter gemensamt de framkomna koderna och sammanförde dem i större preliminära kategorier. Även handledaren läste igenom några av de sex första intervjuerna och de framkomna preliminära kategorierna. Efter analysen av de första sex intervjuerna framkom det dock att det behövdes ytterligare intervjuer för att uppnå mättnad. Ytterligare intervjuer utfördes med fyra nya informanter. De fyra tillkomna intervjuerna kodades tillsammans med de tidigare sex intervjuerna. Utifrån studiens syfte kodade författarna intervjuerna enskilt för att sedan gemensamt diskutera och jämföra koderna. Därefter sammanförde författarna gemensamt koderna till kategorier. Exempel på några av de gemensamma preliminära kategorierna som framkom vid kodningen var Tillsammans kartlägga klientens situation, Motsättningar av åsikter och synsätt. Samtliga intervjuer lästes ännu en gång enskilt av författarna för att kontrollera att författarna täckt alla aspekter från intervjuerna i de skapade kategorierna. Kategorierna reducerades sedan ytterligare till större kategorier tills totalt tre kategorier återstod. Detta genomfördes gemensamt av författarna. Exempel på sammanförning var att kategorierna Tillsammans kartlägga klientens situation och Viktigt att klienten är huvudpersonen sammanfördes till kategorin Vikten av klientens delaktighet i rehabiliteringen. Citat som speglade kategorierna identifierades i intervjumaterialet med hjälp av koderna. Efter detta lästes intervjuerna enskilt av författarna ytterligare en gång för att säkerställa att de tre genererade kategorierna stämde överens med det nedskrivna materialet. De tre kategorierna presenteras vidare i studiens resultat samt diskuteras i studiens diskussion. För att på ett tydligare sätt underlätta förståelsen av citatens innebörd har författarna enligt Kvale (1997) återgett citaten i studiens resultat så nära skriftspråklig form som möjligt. De ändringar som författarna genomfört i citaten består till största delen av insättandet av grammatiska tecken såsom punkt, komma och stor bokstav.. Etiska aspekter Informanterna informerades skriftligt om syftet med studien och att deltagandet i studien var frivilligt samt att de när som helst kunde avbryta deltagandet. De informerades även om att 8.

(10) intervjumaterialet skulle behandlas konfidentiellt, det vill säga bara läsas av författarna och handledaren samt att informanterna inte skulle kunna identifieras i resultatet. Det kunde finnas en risk att informanterna missförstod syftet med studien och därmed kände sig otillräckliga i sitt arbete om de inte arbetade klientcentrerat. Därför var det viktigt att noga klargöra studiens syfte så att inga missförstånd orsakades och att informanterna inte kände sig kritiserade under intervjun. Om informanterna kände att de ville tillägga eller ta bort något i intervjun var de välkomna att kontakta författarna efter det att intervjun var gjord. Förhoppningen är att studien kommer att leda till en ökad förståelse för arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta klientcentrerat inom slutenvården.. RESULTAT Analysen av materialet genererade i tre kategorier: Vikten av klientens delaktighet i rehabiliteringen, Att bestämma eller att erbjuda interventioner i den inledande rehabiliteringsfasen samt Anhöriga och vårdpersonal både ett hinder och en resurs. Arbetsterapeuterna beskrev utifrån sina erfarenheter att det var viktigt att skapa en god relation och vara lyhörd inför klientens önskningar och behov. Det framkom även en skillnad mellan arbetsterapeuternas erfarenheter i hur stor utsträckning arbetsterapeuten fick bestämma interventioner och målformulering i den inledande rehabiliteringsfasen. Arbetsterapeuterna beskrev dessutom utifrån sina erfarenheter hur samarbetet med anhöriga och övrig vårdpersonal påverkade det klientcentrerade arbetet både negativt och positivt.. Vikten av klientens delaktighet i rehabiliteringen I denna kategori beskrev många arbetsterapeuter utifrån sina erfarenheter att det är viktigt att förstå vem klienten är som person. För att få denna förståelse behöver arbetsterapeuten skapa en god kontakt med klienten och genom ett gott samarbete kartlägga klientens situation. Det var enligt arbetsterapeuternas erfarenheter lättare att diskutera klientens problem efter att de hade skapat en relation till varandra. Arbetsterapeuterna var även noga med att poängtera att det var klientens intressen som skulle ligga i fokus. Det var viktigt att det var klienten som var . 9.

(11) huvudpersonen och att det var klientens önskemål som skulle ligga till grund för rehabiliteringen och inte arbetsterapeutens. Arbetsterapeuterna beskrev att det var angeläget att få en förståelse för var i rehabiliteringsprocessen klienten befann sig och börja samarbetet därifrån. Arbetsterapeuternas erfarenheter var att klientens egen insats i rehabiliteringen var viktig. Klienten måste själv vara motiverad till att aktivt delta i planering och genomförande av rehabiliteringen. Enligt en av arbetsterapeuternas erfarenhet fanns det ibland klienter som saknade erfarenhet av arbetsterapi och inte förstod att de själva skulle vara med och utforma rehabiliteringen. Klienterna var vana vid att sjukvården skulle ställa diagnos och sedan behandla dem utifrån detta. Det som också kunde försvåra klientens motivation till deltagande var om klienten egentligen inte ville vara på sjukhuset utan ville åka hem. Det som vanligtvis underlättade det klientcentrerade arbetet var om klienten var väl medveten om sina problem och på ett adekvat och tydligt sätt kunde redogöra för sin målformulering. Följande citat speglar arbetsterapeuternas erfarenheter om hur viktigt det är att klienten aktivt deltar i sin rehabilitering; ”Om man ska känna att man kommer någon vart så måste man ju ha patienten med sig i det man gör… det är som en förutsättning att man utgår ifrån dem och börjar på den nivå där de befinner sig.” Sammanfattningsvis kan framhållas att det enligt arbetsterapeuternas erfarenheter var en självklarhet att utgå ifrån ett klientcentrerat arbetssätt i sitt praktiska arbete. De beskrev att det klientcentrerade arbetet oftast fungerade bra. Det mest centrala i kategorin var att genom samarbete kartlägga klientens situation och problem och utifrån detta tillsammans med klienten bestämma vilka mål och interventioner som skulle genomföras i rehabiliteringen. Att bestämma eller att erbjuda interventioner i den inledande rehabiliteringsfasen I denna kategori skilde sig erfarenheterna mellan arbetsterapeuterna. Några arbetsterapeuter beskrev utifrån sina erfarenheter att de ibland fick styra och vid vissa tillfällen ta beslut i den inledande rehabiliteringsfasen. Övriga arbetsterapeuters erfarenhet var att de endast kunde . 10.

(12) erbjuda interventioner snarare än att bestämma åt klienten. Dessa två skilda erfarenheter kommer att beskrivas nedan.. En del av arbetsterapeuternas erfarenhet var att de vid vissa tillfällen fick bestämma åt klienten men att de ändå ansåg sig utföra ett klientcentrerat arbetssätt. Dessa tillfällen var oftast i fall där det förekom kognitiva problem där klienten saknade insikt eller vid problem som påverkade utvecklingen av klientens fortsatta rehabilitering. Klientens målformulering och beslutsfattande påverkades så mycket av den bristande insikten att det enligt arbetsterapeuternas erfarenheter var omöjligt att utgå ifrån klientens beslut. I största möjliga mån samarbetade arbetsterapeuten tillsammans med klientens anhöriga i sådana situationer. I den akuta fasen av rehabiliteringen fanns även erfarenheter hos dessa arbetsterapeuter att de ofta fick styra klienten i sin målformulering och sitt beslutsfattande. Detta gällde inte enbart klienter som hade kognitiva nedsättningar. Arbetsterapeuternas erfarenhet var att klienten i den akuta fasen av sitt insjuknande saknade insikt om vilka problem de hade eller vilka mål de ville arbeta mot. Enligt arbetsterapeuternas erfarenheter var det därför befogat att i den inledande fasen styra klienten i sina första målformuleringar och val av interventioner. Ytterligare en situation där det enligt arbetsterapeuternas erfarenheter var nödvändigt att styra rehabiliteringen i den inledande fasen var i situationer där klienten var omotiverad. Arbetsterapeuterna fick vid dessa tillfällen försöka övertala, förklara och uppmuntra klienten. Detta skedde oftast genom att arbetsterapeuten erbjöd olika aktiviteter som klienten kunde delta i. Arbetsterapeuternas erfarenhet var att de bara i viss mån kunde försöka styra rehabiliteringen i syfte att klienten skulle bli mer delaktig. En sådan situation kan beskrivas med följande citat: ”… han måste ju medverka själv i det här. Till att börja med kan det vara så att man får gå in och bestämma och sen så ser de att det går ju, det går ju ganska bra det här.” Övriga arbetsterapeuters erfarenhet var att de inte alls hade befogenhet att styra över klientens val av interventioner. Om de som arbetsterapeut ansåg sig ha bättre kunskap gällande interventioner brukade de rekommendera eller erbjuda dessa till klienten. Arbetsterapeuten . 11.

(13) förklarade nyttan och syftet med de föreslagna interventionerna men om klienten inte var motiverad gick arbetsterapeuten inte vidare. Dessa arbetsterapeuters erfarenhet var att de inte på något sätt kunde styra över klientens val av interventioner om inte klienten själv godkänt dem. Detta kan tydligt ses i följande citat; ”… det är ju ändå deras kropp och liv det handlar om på något sätt. Jag kan ju inte tvinga på dem någonting bara för att jag tycker att någonting är bra.” Sammanfattningsvis framkom i denna kategori två skilda erfarenheter bland arbetsterapeuterna. Några av arbetsterapeuternas erfarenhet var att det vid vissa tillfällen var nödvändigt att bestämma och styra både målformulering och interventioner i den inledande rehabiliteringsfasen. Detta gällde oftast i situationer där klienten hade kognitiva nedsättningar eller om klienten var omotiverad. Övriga arbetsterapeuters erfarenhet var att de endast kunde erbjuda interventioner snarare än att bestämma åt klienten. Anhöriga och vårdpersonal både ett hinder och en resurs En erfarenhet som arbetsterapeuterna beskrev var motsättningar av åsikter mellan olika professionella. Oftast gällde motsättningarna att rehabiliteringspersonalen och vårdpersonalen inte hade samma åsikt om klientens rehabilitering. Som en arbetsterapeut uttryckte det så ”verkade det ibland som om vårdpersonalen och arbetsterapeuterna hade gått helt olika skolor” vilket medförde att det ofta blev diskussioner. Arbetsterapeuterna menade att vårdpersonalen hade perspektivet omvårdnad och hjälpte klienterna mer än vad som var nödvändigt utifrån de moment klienten hade som målsättning att klara självständigt. Enligt arbetsterapeuternas erfarenheter så upplevde också vårdpersonalen att arbetsbördan blev för tung samt att det inte fanns tillräckligt med tid att träna med varje klient. Detta beskrivs tydligt i följande citat; ”Patienten vill ju oftast bli självständig i förflyttning och kunna förflytta sig själv. Och så tittar man kanske på en förflyttning och säger: Jo men det här funkar, med en person så klarar man det. Men personalen hävdar att det blir för jobbigt eftersom patienten ska förflyttas inte bara en gång utan det är många gånger under dagen.”. 12.

(14) Arbetsterapeuternas erfarenheter var också att de anhöriga ibland bromsade rehabiliteringsprocessen om de inte var överens med klient och arbetsterapeut om vilka mål som skulle prioriteras eller vilka interventioner klienten skulle välja. Ett vanligt fall var att de anhöriga var överbeskyddande på grund av rädsla att klienten exempelvis skulle skada sig och därför inte ville att klienten skulle utföra valda interventioner. Klienten och arbetsterapeutens uppsatta mål kunde inte fullföljas i de fall där de anhöriga var alltför överbeskyddande och hjälpte klienten alltför mycket. De anhöriga var emellertid också en stor resurs när det gällde det klientcentrerade arbetet. Enligt arbetsterapeuternas erfarenheter var de anhöriga en ovärderlig resurs vid mötet av exempelvis klienter med kognitiva nedsättningar där klienten hade svårighet att föra sin egen talan. Anhöriga var även en stor resurs för initiativlösa personer eller personer som inte kunde minnas instruktioner. Genom de anhöriga fick arbetsterapeuterna en uppfattning om vem klienten var som person och vilken målsättning klienten möjligtvis kunde avse med sin rehabilitering. Denna erfarenhet skildras i citatet nedan; ”Då måste man ta anamnes om hur det har varit tidigare och då måste man ju ibland även involvera anhöriga såklart, närstående, för att få en klarare bild över saker och ting.” Enligt arbetsterapeuternas erfarenheter främjade även teamarbete det klientcentrerade arbetet eftersom teamet utgörs av en mångfald specialister som fungerar som en resurs för diskussion, informationsutbyte och problemlösning. Arbetsterapeuterna betonade att de olika yrkesgrupperna arbetar utifrån olika uppgifter men med utgångspunkt från klientens målsättning. Även vårdpersonalen var en resurs om arbetsterapeuten förklarade varför de inte skulle hjälpa klienten i vissa moment som klienten ville klara självständigt. Sammanfattningsvis kan framhållas att arbetsterapeuternas erfarenheter av anhöriga och vårdpersonal var att de både kunde utgöra ett hinder samtidigt som de vid vissa tillfällen kunde vara en ovärderlig resurs i det klientcentrerade arbetet. I de situationer där anhöriga och vårdpersonal utgjorde ett hinder i det klientcentrerade arbetet gällde främst i situationer där . 13.

(15) det rådde motsättning av åsikter om hur rehabiliteringen skulle genomföras. De anhöriga var även enligt arbetsterapeuternas erfarenheter en stor resurs vid möten med klienter som inte kunde föra sin egen talan. Vårdpersonalen kunde också vara en stor resurs om de enligt arbetsterapeuterna tillät klienten att utföra fler moment självständigt.. DISKUSSION Syftet med denna studie var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta klientcentrerat inom slutenvården. Resultatet framhåller bland annat det flertalet tidigare studier redan påtalat gällande svårigheten att omvandla teoretiskt uppsatta riktlinjerna till praktiskt arbete. Arbetsterapeuternas erfarenheter speglar en tvetydighet i hur stor utsträckning arbetsterapeuten hade befogenhet att styra samarbetet i den inledande rehabiliteringsfasen. Även samarbetet med anhöriga och övrig vårdpersonal påverkade det klientcentrerade arbetet både negativt och positivt. Resultatet i studiens första kategori Vikten av klientens delaktighet i rehabiliteringen visar att arbetsterapeuterna försöker skapa en god relation till klienten och genom samarbete låta klienten vara delaktig i kartläggandet av sin situation, och utifrån detta gemensamt formulera mål och interventioner. Ett sådant förhållningssätt stämmer väl överens med de riktlinjer som enligt litteraturen karaktäriserar ett klientcentrerat arbetssätt (CAOT, 2002; FSA, 2005; Kielhofner, 1997). I likhet med aktuell studie poängterade arbetsterapeuterna i Lindberg och Wiklunds (2004) studie vikten av att skapa en god relation till klienten, att klienten är delaktig samt att arbetsterapeuten utgår från klientens önskningar och behov. Mattingly och Flemming (1994) menar att ett samarbetande partnerskap är nödvändigt för att få klienten motiverad till att delta aktivt i sin rehabilitering. Enligt Hälso och sjukvårdslagen ska vårdsystemet grundas på respekt för klientens självbestämmande och integritet. Vårdsystemet ska också främja en god kontakt mellan klient och hälso och sjukvårdspersonalen samt att vården och rehabiliteringen så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med klienten (Svensk författningssamling [SFS], 1982:763).. 14.

(16) Vidare speglar resultatet i kategorin Att bestämma eller att erbjuda interventioner i den inledande rehabiliteringsfasen att det finns en ambivalent uppfattning om hur mycket arbetsterapeuten kan styra bland annat valet av interventioner i den inledande rehabiliteringsfasen. I likhet med dessa fynd fann Mew och Fossey (1996) i sin studie att arbetsterapeuten kan känna en inre konflikt att dels tillmötesgå klientens önskningar och samtidigt försöka etablera realistiska aktivitetsmål utifrån ett arbetsterapeutiskt perspektiv. Enligt Wressle och Samuelsson (2004) är det oetiskt av arbetsterapeuten att acceptera från klientens sida orealistiska mål. I början av rehabiliteringen kan klientens möjlighet att styra över sin rehabilitering vara svag för att sedan tillta ju mer klienten börjar hantera sin situation. Klientens möjlighet att påverka sin situation ökar också parallellt med att klientens självsäkerhet och förtroende för rehabiliteringspersonalen ökar (Wressle & Samuelsson, 2004). Om klientens uppsatta mål är för omfattande måste arbetsterapeuten bistå klienten att skapa delmål eller att omformulera målet till ett mindre och mer närliggande mål (CAOT, 2002; Wilkins et al., 2001; Wressle & Samuelsson, 2004). Falardeau och Durand (2002) vill istället för ett klientcentrerat arbetssätt benämna det för ett förhandlingscentrerat arbetssätt där arbetsterapeuten i ett sådant förhandlingscentrerat arbetssätt har förmågan att hjälpa och guida klienten snarare än att kontrollera klienten. Klienten har fortfarande sin självbestämmande rätt men arbetsterapeuten har också sin rätt att föreslå lösningar på problem som kan diskuteras med klienten även om klienten inte har omtalat dem som ett problem. Genom ett förhandlingscentrerat arbetssättet finns en god möjlighet att arbetsterapeut och klient kommer fram till gemensamma lösningar (Falardeau & Durand, 2002).. Resultatet i den sistnämnda kategorin reflekterar vidare denna ambivalens då några arbetsterapeuters erfarenheter speglade att de inte hade befogenheten att styra rehabiliteringen i den inledande fasen, utan att de endast kunde erbjuda olika interventioner snarare än att bestämma åt klienten. Både CAOT (2002) och FSA (2005) uttrycker att yrkets mål bland annat grundas på att arbetsterapeuten ser klienten som autonom och att denne kan ta egna beslut. Klienten skall få all nödvändig information som rör dennes rehabilitering samt erbjudas olika alternativ som han/hon kan ta ställning till. Arbetsterapeuten påbörjar sedan interventionerna först när klienten uttryckligen godkänt detta (CAOT, 2002; FSA, 2005). CAOT (2002) framhåller att arbetsterapeuten också skall acceptera de beslut som klienten . 15.

(17) upplever som meningsfulla, även om arbetsterapeuten inte instämmer. Arbetsterapeuten ska ha förmågan att identifiera sina egna värderingar utan att överföra dem på klienten.. Resultatet framhåller även att motsättningar av åsikter kan utgöra ett hinder för det klientcentrerade arbetssättet. I kategorin Anhöriga och vårdpersonal både ett hinder och en resurs speglar resultatet hur olika åsikter om rehabiliteringens genomförande kan försvåra det klientcentrerade arbetssättet. Wilkins et al. (2001) menar att det måste finnas en öppen kommunikation och ett gemensamt engagemang, i hela vårdsystemet, att arbeta utifrån ett klientcentrerat arbetssätt för att det ska fungera. Wressle och Samuelsson (2004) framhåller också att motivation och acceptans från teammedlemmarna är viktiga aspekter i genomförandet av ett klientcentrerat arbetssätt. Motsättningar av åsikter påträffades i aktuell studie även mellan anhöriga, klient och arbetsterapeut. De anhörigas motsatta åsikter baserades ofta på att de var överbeskyddande på grund av rädsla medan vårdpersonalens åsikter grundades på ett mer omvårdande synsätt. Enligt Hagedorn (2001) och Wilkins et al. (2001) är det viktigt att klargöra vem som egentligen är klient. Är det den remitterande personalen, familjen, skolan eller någon annan? Det är inte alltid som klientens mål delas av vårdpersonalen eller av de anhöriga då målen exempelvis kan anses som orealistiska eller riskfyllda (Hagedorn, 2001; Wilkins et al., 2001). Resultatet visar vidare att anhöriga och vårdpersonal trots motsättningar av åsikter kan vara en stor resurs i det klientcentrerade arbetet. Genom de anhöriga kan arbetsterapeuten få en bättre uppfattning om klienten, speciellt i situationer då klienten har svårt att föra sin egen talan. Ett sådant förhållningssätt stöds även av litteraturen som framhåller att det klientcentrerade arbetet även ska omfatta klienter som inte kan uttrycka sig i ord eller på annat sätt samarbeta. Om så är fallet skall arbetsterapeuten vända sig till klientens anhöriga eller andra förmyndare närmast klienten (CAOT, 2002; FSA, 2005; Kielhofner, 2002). Som Wilkins et al. (2001) framhåller är det viktigt att inte bara ha ett klientcentrerat arbetssätt som fungerar för vissa klienter utan att arbetsterapeuten måste finna strategier att arbeta klientcentrerat som gäller för alla klienter.. Avslutningsvis kan framhållas att resultatet av denna studie betonar det som många andra studier redan framhåller, det vill säga svårigheten att omvandla teoretiskt uppsatta riktlinjerna 16.

(18) till praktiskt arbete (Corring & Cook, 1999; Law et al., 1995; Restall et al., 2003; Sumsion, 2004; Wilkins, et al., 2001; Wressle & Samuelsson, 2004). Arbetsterapeuternas erfarenheter i aktuell studie uttryckte att de relativt väl utförde ett klientcentrerat arbetssätt, likväl uttrycker resultatet en ambivalens i svaren om vem som huvudsakligen styrde det samarbetande partnerskapet, klienten eller arbetsterapeuten? Enligt CAOT (2002) ska arbetsterapeuten i största möjliga mån, genom samarbete med klienten, utgå från klientens önskemål och behov även om arbetsterapeuten inte delar klientens mål eller om arbetsterapeuten upplever målen som oviktiga. Arbetsterapeuten måste lyssna på klienten och i första hand försöka utgå ifrån klientens åsikter och värderingar. Samtidigt måste arbetsterapeuten hjälpa klienten att formulera realistiska mål, stötta klienten i att våga ta risker utan att deras mål blir alltför riskfyllda samt att arbetsterapeuten måste hjälpa klienten att visualisera vilka olika möjligheter som finns för klientens framtida rehabilitering (CAOT, 2002). Alla dessa aspekter ska sedan omvandlas till praktik vilket både för arbetsterapeut och klient innebär en stor utmaning. Hagedorn (2001) framhåller att det från klientens sida innebär att ha förståelse och kapacitet att kunna medverka i denna process. Det innebär också att arbetsterapeuten har förmågan att vara lyhörd inför klientens önskningar och behov samt att arbetsterapeuten kan skilja på sina egen värderingar från klientens i den målformulerande samarbetsprocessen (BoytSchell, 1998; CAOT, 2002; Lindberg & Wiklund, 2004; Mattingly & Flemming, 1994; Wilkins et al., 2001).. Författarnas förhoppning är att denna begränsade studie möjligen kan bidra till att öka förståelsen av de svårigheter som finns i utförandet av ett klientcentrerat arbetssätt i praktiken. Författarna anser att det behövs mer forskning, diskussion samt reflektion av arbetsterapeuterna själva om hur de kan utveckla sitt klientcentrerade arbete. Författarna anser också att det är viktigt att i vidare forskning även studera det klientcentrerade arbetssättet utifrån klientens perspektiv, där författarna i sina litteratursökningar upplever sig ha funnit få studier.. 17.

No results found