• No results found

Kvalitativa metoder

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Kvalitativa metoder"

Copied!
88
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

NUMMER 3 1992

Kvalitativa metoder

Måste en forskare alltid betrakta

verklig-heten utifrån ? Eller uppstår det bästa

resultatet just i spänningen mellan

när-het och distans ? Läs också om aktionsforskning

som griper in och försöker åstadkomma

förändring. Och om minnesarbete som

bygger på forskarens egna erfarenheter.

(2)

Föreningen Kvinnovetenskaplig tid-skrift.

Ansv. utg. Maud Landby Eduards.

Kvinnovetenskaplig tidskrift utkom-mer med fyra n u m m e r om året. Pre-numerera genom att sätta in 190 kr på p g 8 8 41 78-5. Stödprenumerationer ä 250 kr eller mer är mycket välkomna. Författarna ansvarar själva för inne-hållet i sina artiklar. För insända ej be-ställda manuskript ansvaras ej. Redaktörer: Gerd I.indgren, Carin Mannberg-Zackari.

Redaktionskommitté: Brit-Mari Andrén (bild), Eva Aniansson, Sylvia Benckert,

Anneli Brännström, Maud Landby Eduards, Marianne Ekström, Lena Eskilsson, Inger Harnesk (bild), In-grid Holmquist, Maria Lindhgren (bild), Britta Lundgren, Birgitta Lö-wander, Eva Magnusson, Karin Nord-berg, Gudrun Nordborg, Malin Rönn-blom, Marja Taussi-Sjöberg.

Lokal referensgrupp: Gunilla Domellöf, Eva Erson, Christina Florin, Gunnel Gustafsson, Anita Göransson, Katari-na Hamberg, Kerstin Hägg, Eva Jo-hansson, Carina Lundmark, Åsa Löf-ström, Nea Mellberg, Kerstin Norlan-der, Gunilla Risberg, Else-Marie Sta-berg.

Nationell referensgrupp: Johanna

Esse-Anna G Jönasdöttir, Ulla Tebelius, Gertrud Aström.

Förteckning över tidigare utkomna temanummer och samtliga artiklar kan beställas från redaktionen.

Adress .Kvinnovetenskaplig tidskrift Kungsgatan 95

903 31 Umeå Tel 090-13 55 90

Grafisk form: Leif Thollander Vinjetter: Ewy Palm

Teckningar: Marie Falksten

Tryckt på miljövänligt papper hos Larsson & CO:s tryckeri AB, Umeå. ISSN 0348-8365

Utgivningen har möjliggjorts av anslag från Humanistisk samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Kulturrådet, Universi-tets- och högskoleämbetet.

Nr 3 1992 Årg. 13

Från redaktionen 1

EVA LUNDGREN Att uppenbara det dolda 3

HANNE HAAVIND

Vi måste söka efter könets förändrade betydelse. 16 CHRISTINA CARLSSON WETTERBERG

Vad kommer efter genussystemet? 34 LISSIE ÅSTRÖM

Könsblindhet en fara också för kvinnoforskare. 49 KARIN WIDERBERG

Hur mycket kvinna får jag vara som vetenskaps-man? 58 HILDUR VE

Aktionsforskning och jämställdhetsarbete i skolan. 64 Medverkande 75 Förmödrar 76 Recensioner 79 Vad händer 84

(3)

Charlotte Krantz utforskar ramen. Bilden komerfrån hennes debututställning på Galerie Konstruktive, Tendens, Stockholm.

Från redaktionen

Vi har under det gångna året samlat på oss

erfarenheter om de kvalitativa metodernas användbarhet i den feministiska forskningen. Sådana svårfångade fenomen som misshandel, sexuella övergrepp, trakasserier och makt har dessutom oupphörligt tvingat oss att reflektera och utveckla dessa metoder. För det första för att göra det möjligt för oss att synliggöra och få insikter om dessa fenomen överhuvudtaget. För det andra för att ge forskningsresultaten den kraft och trovärdighet som krävs för att åstadkomma en förändring och ett politiskt ge-nomslag. För det tredje för att utbilda och övertyga kolleger och anslagsbeviljande myn-digheter om de kvalitativa metodernas egen-art, vetenskaplighet och nödvändighet. Det här numret hoppas vi ska ge ytterligare ett kun-skapstillskott på samtliga dessa punkter.

Vi börjar med Eva Lundgren som tog ett or-dentligt kliv ut ur den traditionella forskarrol-len när hon gjorde sin studie av misshandlade kvinnor. Istället för att hålla en vetenskaplig distans till kvinnorna gick hon in i en ömsesidig relation och delade med sig av sig själv och sina egna erfarenheter.

Eva Lundgren anser att hennes egen öppen-het var en förutsättning för att intervjuerna överhuvudtaget skulle kunna genomföras. En slagen, deprimerad, rädd eller bitter kvinna lägger inte fram sin historia för vem som helst. Hon ställer krav på den som ställer frågorna. Intervjuaren måste också ha modet att redovisa vem hon är - öppet och ärligt- även när det gäller områden som är ömtåliga för h e n n e själv.

(4)

forskare skulle knappast ha fått dessa miss-handlade kvinnor att berätta om sina svåra stunder av förödmjukelse och smärta - i syn-nerhet som det finns en risk för att intervjun som sådan kan vara nog för att på nytt väcka m a n n e n s aggressivitet. Eva Lundgren anser därför att forskaren bör ta på sig ett uppfölj-ningsansvar för det som h ä n d e r kvinnorna efter intervjuerna.

Och var går förresten gränsen mellan forsk-ningsetiken och vardagslivsetiken? Sviker hon kvinnan om hon inte polisanmäler m a n n e n för de förseelser som även han har medgett i forsk-ningssammanhang?

Eva Lundgren har många gånger reagerat både fysiskt och psykiskt på de insikter som h e n n e s forskning har gett henne. Samtidigt ser hon sina känslomässiga reaktioner som uttryck för den spänning mellan närhet och distans som kanske är nödvändig för all fruktbar forsk-ning.

Hildur Ve har också försökt tänja på ramar-na för forskningen. H o n berättar i sin artikel om aktionsforskning som inte nöjer sig med att beskriva olika sidor av verkligheten utan dess-utom griper in och försöker åstadkomma för-ändring. H o n har själv arbetat med aktions-forskning som metod för ett jämställdhetspro-jekt i en norsk lågstadieskola.

Karin Widerberg tror också att personliga er-farenheter kan k o m m a forskningen tillgodo. U n d e r förarbetet m e d ett projekt om sexuella trakasserier i arbetslivet använde hon sig av minnesarbete kring sina egna erfarenheter. H o n skrev ned alla episoder som hon hade varit med om när det gäller sexuella trakasserier och f u n d e r a d e över hur hon uppfattade dem när det h ä n d e och hur hon ser på dem idag. Då hon senare intervjuade offer för sexuella trakasse-rier hade hon nytta av de insikter hon hade fått av sina egna minnen.

Karin Widerberg har fortsatt med ett min-nesarbete om kunskapsproduktion. Det har fått h e n n e att förstå hur hon i sin socialisation till forskare har brutit kontakten mellan olika sidor hos sig själv. H u r mycket kvinna - och vad för slags kvinna - är det egentligen tillåtet att vara som vetenskaps-man?

H a n n e Haavind beskriver i sin artikel hur de personliga villkoren för kvinnor och män

för-ändras i takt med samhället. Alla deltar vi i löpande förhandlingar om vad det innebär att vara kvinna eller man.

H o n diskuterar hur det är möjligt för en for-skare att förstå hur kvinnor för sig själva och andra förändrar innebörden av att de är kvin-nor och ger samtidigt en analytisk modell som ska göra det lättare för forskare att förstå de ge-m e n s a ge-m ge-m a dragen - och variationen - hos olika kvinnor.

Christina Carlsson Wetterberg identifierar i sin artikel den motsättning som finns mellan sy-nen på generell kvinnlig u n d e r o r d n i n g och de skilda kvinnoverkligheter och ibland motsatta kvinnointressen som forskningen alltmer bör-jat synliggöra. Själv tycker hon att kvinnor (och

män) bör ses som handlande subjekt i kom-plexa, historiska sammanhang. Med det pers-pektivet blir det möjligt att synliggöra såväl va-riationerna inom kvinnokollektivet som kvin-nors u n d e r o r d n i n g i förhållande till andra makthierarkier.

Lissie Aström visar hur manliga forskare har gjort många missar när de bortsett från köns-perspektivet. Samtidigt inser hon också att även kvinnor kan ha blinda fläckar som är könsbe-tingade. O m manliga forskare färgas av deras androcentrism så löper kvinnliga forskare ris-ken att drabbas av gynocentrism!

Med det här n u m r e t har Kvinnovetenskaplig tidskrift tagit ett första steg mot en produktion på desktop. Det har inte varit bekymmerslöst. Vår väg har varit kantad av tekniska problem, vilket är förklaringen till att tryckningen har försenats kraftigt. Vi beklagar att våra prenu-meranter har fått vänta på tidskriften, och hoppas att produktionen av nästa n u m m e r ska löpa smidigare.

Kön och klass är temat för nästa n u m m e r . Christina Florin och Ullajohansson skriver om läroverkens manlighetsfostran och borgerlig-hetens genusformering och Lise Widding-Isak-sen diskuterar omsorgsarbetets anknytning till kropp och klass.

Första n u m r e t 1993 k o m m e r att handla om manlighetsforskning medan forskning om barn blir temat för n u m m e r 2. För hösten 1993 planeras ett d u b b e l n u m m e r om den kvinnliga blickens betydelse för fotografiet.

(5)

E V A L U N D G R E N

Att uppenbara det dolda

Får sammanhanget mellan metod och etik

konsekvenser för vilken sorts kunskapsutveckling

vi bedriver eller vill bedriva ? Ja, svarar Eva Lundgren i denna

metodteoretiska artikel. Allra tydligast avtecknar sig sammanhanget

när det dolda könet uppenbaras både i "<objektet"

(materialet) och på "subjekts "-planet (forskaren).

Från början av 1980-talet och fram till idag har jag gått in i omfattande intervjuprocesser med fyra grupper av misshandlade kvinnor - och efterhand också med deras makar och exmakar, männen som misshandlat dem. Att arbeta mitt i våldets verklighet ger ingen vila på Akademias lagrar, om nu någon trodde det. Att välja bort att bli en riktig "kvinna i karriären" är ett relativt bagatellartat problem jämfört med den person-liga och ämnesmässiga påfrestning det är att inlärda sanningar om könens liv och om veten-skapen visar sig vara fallfärdiga.

Den norske sociologen Sigurd Skirbekk for-mulerade 1986 en skarp kritik av min misshandelsforskning. Den publicerades i tid-skriften Kirkeog kultur under titeln Voldsforskning

ogvitenskapelighet och var först och främst riktad

m o t m i n p i l o t s t u d i e Intill döden skilter. 22

inter-vjuer om vold mot kvinner i kristelige miljöer. Jag

ombads att bemöta kritiken, antog utmaningen o c h skrev artikeln Privntvold - forskning og etikk. För många tedde sigoenigheten mellan Skirbekk och mig som en polemik mellan två forskare på total kollisionskurs. På några års avstånd vill jag använda debatten mellan Skirbekk och mig som en röd tråd, när jag dryftar temat: relatio-nen mellan metod, etik och vilken sorts kun-skap vi forskare är intresserade av att utveckla. Oundvikligen tematisera då också forsknings-processens samman tvinnande av ämnesmässiga och personliga band, som går tvärs igenom forskaren själv. 2 För att strukturera det hela

ställer jag tre frågor som jag tror är relevanta även utanför den här konkreta debatten: I. Rör det sig om en ämnesmässig diskussion mellan representanter för två olika ämnestra-ditioner, en samhällsvetenskaplig och en hu-manistisk, i en "goddag-yxskaft"-dialog? II. Kan man se debatten som ett uttryck för kampen om vetenskapligheten mellan main-stream/malestream-forskningoch en ännu inte etablerad feministisk forskning?

III. Kan vetenskaplig verksamhet, inklusive vår debatt, ses som en integrerad del av det sociala livets (bekönade) kontexter?

Vägval för forskningen

Bland annat för att Skirbckks kritik tydliggör avgörande vägval för forskningen på ett känsligt område, ett område som dessutom är förknip-pat med starka politiska intressen, är hans kritik principiellt viktig. Redan i den kritiserade studiens titel är det helt klart formulerat (jfr ovan) att det rör sig om en intervjuundersökning av kristet legitimerad misshandel baserad på intervjuer med 22 kvinnor. Andå förutsätter Skirbekk att h^n skall ta ställning till en under-sökning om våldets utbredning i kristna miljöer. Utifrån den förutsättningen ställer han repre-sentativitetskrav på materialet och då står jag mig naturligtvis slätt med mitt strategiska informanturval. Underförstått är Skirbekk in-tresserad av förklaringar till varför våld i parförhållanden bryter ut, och han vill explicit diskutera kausalförklaringar på strukturnivå. Han skiljer här mellan rimliga och orimliga förklaringar till våldet. För Skirbekk är en förklaringstyp som "sexisrn" orimlig. Det är han själv som för fram den, men han tycks läsa in den i min undersökning. En förklaring som "social strukturell stress" kan däremot räknas som en rimlig förklaring till våld i parför-hållanden. Skribekk motiverar detta med att åberopa två studier av manliga forskare från en litteraturlista på två-tre tusen referenser i Sociologica Acta, dit han för övrigt också gene-rellt hänvisar. I sin koncentration på rimliga strukturella förklaringar inser inte Skirbekk po-ängen i att studera våld som en process, med den - skrämmande - förskjutning av verklighets-uppfattning och anpassning till våldsverk-ligheten som- äger rum över tid, genom våldets

(6)

normaliserings - och internaliseringsprocess. En målsättning med min studie är just att an-lägga ett förståelseperspektiv på misshandel som en process.

Eftersom det handlar om en individorien-terad pilotundersökning med 22 kvinnor har jag överhuvudtaget inte berört möjliga

orsaksförklaringar på strukturnivå, och självfal-let har min undersökning inte heller att göra med statistiskt signifikanta resultat i stora be-folkningsgrupper på basis av representativa urval. De "förklaringar" jag beskriver är de orsaksförklaringar och förklaringar på vidmakthållande av våldet som ligger i själva materialet, dvs. i de förklaringar som de kvinn-liga informanterna och därigenom indirekt deras partner ger. Jag gör alltså i den här under-sökningen de våldsförklaringar explicita, som faktiskt använts som del av våldsprocessen. Ef-tersom detta är en pilotstudie, gäller det att förstå och beskriva informanternas eget per-spektiv och egen logik. Med andra ord försöker jag göra beskrivningar som tillvaratar informantens syn, och bland annat av det skälet använder jag inte något utvecklat analysspråk i den tematiska analys jag gör då. Skirbekk tycks blanda samman min analys eller mitt forskarperspektiv med informantens perspek-tiv, ett perspektiv som han själv - från sitt (fågel) perspektiv- karaktärriserarsom en orim-lig "sexism"- förklaring.

Under arbetet med sexualiserat våld har jag varit tvungen att göra mig kvitt alla föreställ-ningar om vad som är "rimligt" och "orim-ligt". Om jag skulle bölja en undersökning med att spekulera i orsaker till att våld utbryter, vore det synnerligen olyckligt att genast inskränka synfältet genom att dra en tämligen godtycklig gräns mellan rimliga och orimliga förklaringar. Eller är den här skiljelinjen mellan giltiga och ogiltiga, relevanta och irrelevanta förklaringar kanske inte alls godtycklig? Om man redan från böljan utesluter vissa förklaringar, löper man inte då risken att lägga sina egna ideolo-giska villkor eller t.o.m. fördomar på materia-let? Kan det finnas ideologiska grunder till att "sexism" från böljan stämplas som orimlig för-klaring till våld? En av Skirbekks slutsatser är för övrigt att min undersökning är ett exempel på ideologiskt snedvriden forskning.

Skirbekk har inte bara invändningar mot valet av material och analysgrepp; han kritise-rar mig också metodiskt för bristande kontrollerbarhet. Det är en brist hos min un-dersökning att jag inte har använt det Skirbekk

kallar strängt verifierbara metoder. Det borde ha varit fler än jag som intervjuade kvinnorna, och jag borde ha kontrollerat deras trovärdig-het genom att göra en ytterligare intervju med dem och intervjua maken och andra personer i kvinnans närmiljö.

Med den metod jag har tillämpat är Skirbekk och andra i hög grad hänvisade till att lita på mitt omdöme och på att ärlighet är en viktig forsk-ningsetisk norm för mig. Som bekant är vi sär-skilt inom humanvetenskaplig forskning bero-ende av vad forskaren själv uppger om sin metod och vilka överväganden han gjort under resans gång. Skirbekk saknar förtroende både för mig som forskarsubjekt och för under-sökningsobjektet, de misshandlade kvinnorna. Den metod han utgår från skall söija för verifier-barhet och intersubjektivitet genom att lägga vikt vid en rad yttre, tekniska förhållanden, är hämtad från andra forskningsfält och - menar jag - olämplig för att vinna baskunskap om ett så känsligt och sårbart område som misshandel i en intim privatlivsrelation.

Forskningsidealet föreskriver en norm om intersubjektiv verifierbarhet och kontroller-barhet både inom samhällsvetenskap och hu-maniora. Låt oss förutsätta att detta är ett riktigt ideal. Inom humanvetenskaperna (som i hu-vudsak använder sig av skriftliga källor som primärmaterial) är det emellertid problema-tiskt att ha intersubjektivitet som operationellt kriterium. Vanligtvis uttrycker en humanistisk forskare villkoren för den i sin beskrivning av den metodiska väg hon har tillryggalagt och de överväganden hon gjort för att nå det vetenskap-liga resultatet. Forskaren skall så ärligt och öppet som möjligt redogöra för de förhållanden hon tagit hänsyn till och de argument hon har. Inom humaniora blir därför ärlighet en avgö-rande forskningsetisk norm. Läsaren är här speciellt beroende av forskarens uppriktiga re-dogörelse för metodisk väg och värderingar un-der arbetets gång. Det be tyun-der att utgångspunk-ten för den intersubjektiva prövningen är forska-rens intentionali te t; vi är tvungna att grunda vår värdering på det forskaren själv säger om forskningsprocessen, vi får tro henne på hen-nes ord.

Det gör inte Skirbekk. Eller också låter han fel person bära hundhuvudet och använder mig som måltavla för att angripa humanioras pro-blem med verifierbarhet och intersubjektivitet? Jag håller med Skirbekk om att den beskrivna

humanvetenskapliga positionen är långtifrån oproblematisk, vilket inte minst nyare kritisk

(7)

hermeneutik har visat. Men de problem den ställer drabbar knappast humaniora mer än samhällsvetenskaperna. Det tidiga hermene-utiska traditionen till och med Gadamer förut-satte att både avsändare och mottagare hade en uppriktig och ärlig inställning som grund för sin tolkningskonst (och därmed för den intersub-jektiva prövningen). Och det gör väl de flesta

samhällsvetenskaper fortfarande? Hur skall vi annars förstå odlandet av den naiva text-tolkningstradition? Men den nyare, kritiska hermeneutiken har en helt annan blick för andra, även omedvetna dimensioner. Förträng-ning, illusion, dold sanFörträng-ning, falskt medvetande och kontext är nyckelorden här. Det innebär att läsaren eller den som vill upprepa studien inte utan vidare kan bygga på vad forskaren själv uppger om metoden, om vilka förhållan-den som påverkat och vad som principiellt inte skall ha påverkat forskningsresultatet. Även där forskaren försöker att ge en så fyllig beskrivning som möjligt avprocessen, måste en kritisk gransk-ning ta hänsyn till att självdeklarationen kan vara missvisande, till exempel att könsdimen-sionen inverkat på ett sätt som man inte varit medveten om. Detta har få forskare tagit konse-kvenserna av. Förordet till en vetenskaplig pu-blikation innehåller exempelvis sällan formu-leringarsom "Mittforskarkön har påverkat mina metodiska prioriteringar, mina kategorier och begrepp på ett genomgripande sätt utan att jag i detalj är i stånd att redogöra för denna könsskevhet. I övrigt vill jag tackamin fadersfigur, professor NN, för...." osv..

Förvisso har nyare hermeneutik problemati-serat intersubjektivitetens villkor, men det har gjorts på ett helt könsblint sätt. Bristen på könsmedveten självdeklaration, som illustrera-des i förordet ovan, är emellertid knappast be-gränsad till hermeneutiken. Hur är det med samhällsvetenskapernas insatser här? Och i öv-rigt i fråga om att problematisera förutsättning-arna för intersubjektiviteten? Till exempel samhällsvetenskapens generella tendens att begränsa den intersubjektiva prövningen till ytliga och tekniska sidor i det vetenskapliga arbetet.

Kan man tolka den skisserade diskussionen mellan Skirbekk och mig som uttryck för att representanter för två olika ämnestraditioner lätt ryker ihop och har svårigheter att kommu-nicera? Här handlar det om forskare från en samhällsvetenskaplig - i detta fall en kvantita-tiv-sociologisk tradition - och en humanveten-skaplig- i detta fall en hermeneutiskt

oriente-rad religionsvetenskaplig toriente-radition. Och då tror jag att svaret är ja. I alla fall delvis ja. Frågan är emellertid om polemiken också - eventuellt mer fruktbart - kan tolkas som exempel på feministisk forskning på kollisionskurs med mainstream/malestream-forskning?

Nära samband mellan metod och etik

Med utgångspunkt i den metodiska ansats jag har utvecklat i mina misshandelsunderökningar redogör jag först för arbetet med kvinnorna där-efter för arbetet med männen. På basis av detta diskuterarjag mer direkt tematiskt förhållandet mellan metod, etik och kunskapsutveckling.

Varje enskild informantgenomgår en relativt lång kontaktfas, där personligt stöd och person-lig uppföljning från min sida är helt avgörande. Det ligger här en viktig poäng i ömsesidigheten. En slagen, deprimerad, rädd eller bitter kvinna lägger inte fram sin historia för vem SQYUI helst.

Hon har krav på att känna den som ställer frågan. Även intervjuaren måste redovisa vem hon är, våga vara öppen och ärlig - också på områden som är svåra och ömtåliga för henne själv. Redan i kontaktfasen i den första undersök-ningen skaffade jag mig en grundinställning till misshandel, som kom att få stor betydelse både för det sätt jag sedan gjorde intervjuerna på och för själva resultaten. Från forskarens sida innebär kontaktfasen en stor insats i form av tid och tålamod - utan någon garanti för resultatet. Långt fram i den tidskrävande processen kan informanten vägra att ställa upp för en intervju, eller också kan jag efterhand som jag bättre lär känna den enskilda kvinnan, finna det riktigt att föreslå att hon inte skall vara med i undersök-ningen. Det slutliga informanturvalet är därför resultatet av en lång och komplicerad process.

Att låta sig intervjuas om hur det är att bli misshandlad av den som säger att han älskar en innebär att utlämna sig inpå bara skinnet - en gång, många gånger. Informanten ger en an-nan människa insyn i sin största förödmjukelse och smärta; något mer sårbart och intimt kan svårligen tänkas - fjärran från exempelvis intervjusituationen vid en väljarundersökning. Detta har gjort mig allt mer medveten om vilket stort förtroende kvinnorna visar mig och vilket ansvar jag får mig pålagt under samtalen. Bara det att hon blir intervjuad brukar vanligtvis ha betydelse även på våldsprocessen. Därför blir det viktigt att räkna med det som händer efter intervjuerna, i tankar, känslor och handlingar och i relation till mannen. Jag har tagit på mig

(8)

ett stort uppföljningsansvar med sikte på föränd-ring av situationen för kvinnorna.

Det finns alltså klara etiska sidor i

forsk-ningen om sexualiserat våld. Men även de me-todiska sidorna är viktiga. I kontakten och

in-tervjuerna ligger en upplevelse av respekt, när-het och sympati mellan intervjuare och intervjuad. Detta river eventuella informationsbarriärer och ger båda parter styrka i den vidare bearbetningen av ett tungt och plågsamt material. De metodiska riktlinjer Skirbekk antyder - en opersonlig, dubbel-checkande intervjuteknik baserad på en expe-rimentell, kontrollerande och systematiskt mis-stänksam hållning, är knappast de mest lämp-liga att ge kunskap om sexualiserat våld. Vem vill eller kan i en sådan situation utlämna sig så totalt? I det perspektivet är det lättare att förstå att mainstreamsamhällsforsk-ningen så länge undgick att stöta på fenomenet. Metoderna har rimligen varit mindre lämpade att fånga denna verklighet.

Dialogorientering blir en följd av undersök-ningens förhistoria och syfte. Temana utvecklar sig gradvis som led i en "hermeneutisk cirkel", där helhetsförståelse och i detta fall -individförståelse hänger ihop. Syftet är att få fram en kunskap som informanterna i en me-ning besitter, men som ändå är delvis dold både för mig och för dem själva. Dialogen är nödvän-dig för den språkliga och sakliga läroprocessen som båda parter är involverade i, och är nödvän-dig för att synliggöra dolda sammanhang för såväl forskaren som informanten. Naturligtvis är även icke-verbala uttryck bärare av viktig kunskap. Jag är uppmärksam på kroppsspråk och andra omedvetna och eventuellt ofrivilliga signaler för att få informanterna att uttrycka sig i medve-ten och explicit - alltså verbal och senare skrift-lig form. I den vidare analysen tolkarjag således aldrig kroppsspråk som inte är verbalt förmed-lat, utan använder alltså "bara" den text vi utvecklat genom verbal kommunikation. En sådan linje är en följd av respekten för informantens integritet; hon är inte " b a r a " en text utan en levande kvinna jag har lärt känna ansikte mot ansikte, konkret och fysiskt. Men den är också en följd av erfarenheten att dold kunskap måste utvecklas genom en ömsesidig läroprocess baserad på en så explicit språklig kommunikation som möjligt.

Detta kan vi jämföra med större fråge-formulärsundersökningar, där svaren ingår i tolkningssammanhang som de intervjuade inte har någon överblick över. Genom en

kombina-tion av frågor skall forskaren kunna gillra "fällor" och locka ur den intervjuade möjliga inkonsekvenser och därmed "avslöja" hennes självmotsägelser. Utifrån detta kan forskaren sedan dra slutsatser som kanske skulle överraska eller kränka den intervjuade om hon fick veta hur det gått till. Denna typ av metodisk "mani-pulering", som präglar många mainstream-samhällsvetenskapliga undersökningar, försöker jag undvika genom attjust framhäva det

kvalita-tiva och interakkvalita-tiva dialogperspektivet. Med en sådan metodisk ansats blir det lättare för informanter att acceptera att mitt analytiska perspektiv i den vidare bearbetningen av mate-rialet inte nödvändigtvis sammanfaller med hen-nes egen syn. A andra sidan brukar den fort-satta analysen i praktiken ligga i förlängningen av och ofta mycket nära informantens "självde-klaration" eller egna tolkning av texten. Just för att båda parter genom det dialogiska samtalet förmår gräva så djupt i smärtsamma och kompli-cerade erfarenheter, och för att texten är resul-tatet av en lång, närgången och krävande dialogisk process med en väl förberedd och grundlig intervjufas, får jag för det mesta naket ärliga och djuplodande svar. Likaså kan vi i förlängningen finna goda analysredskap för att få materialet att tala, ge det spänst och lyft. Såtillvida smälter forskar- och informantper-spektiv gärna samman. 4

Den metodiska ansats jag har försökt att ut-veckla liknar det vetenskapsfilosofen Gunnar Skirbekk (sociologen Sigurds bror) kallar "horisontsammansmältning": "Den sorts brist på "fantasi" som innebär att man liksom är fastlåst i sitt eget snäva perspektiv utan att förstå särskilt mycket av hur de har det som man på olika sätt har med att göra, och denna lade förståelse av andra innebär också en förenk-lad självförståelse. (...) Att förstå sig själv är att förstå sig själv och de andra i en gemensam värld", t u n n a r Skirbekk argumenterar i linje med Apel och Habermas för ömsesidighet och dialogisk härskarfrihet som villkor för allt me-ningsfullt språkbruk. I det perspektivet måste bristande symmetri i insikt, utsikt och översikt ha ödesdigra verkningar för alla former av förstå-else - alltså perspektiv. Vi kommer senare att se att poängen med horisontsammansmältning i princip också gäller analysen av mansmaterialet, men det får i praktiken olika konsekvenser. Bland annat beror detta på de olika erfarenhe-ter jag fått i den enkönade och den tvåkönade intervjukon texten.

(9)

sammanhang mellan metodiska och etiska si-dor i misshandelsforskningen - liksom det na-turligtvis gör i all forskning, även om de etiska sidorna sällan blir tematiserade, och när de blir det behandlas isolerat som "forskningsetik". För den som forskar om sexualiserat våld får det allvarliga konsekvenser om de etiska sidorna och sammanhanget mellan dem och meto-derna blir negligerade. Den tradition Sigurd Skirbekk kritiserar mig utifrån fokuserar enligt min mening alltför snävt på det tekniska och formella i forskarens arbete. Självfallet slipper man många problem genom att operera med enkla kriterier förverifiering och kontroll. Forsk-ning blir mer arbetskrävande och en metodisk och etisk utmaning, om man skall ta allvarligt på det mesta som händer före, under, efter och omkringforskningsprocessen i vid mening. Men det blir också - lyckligtvis - svårt att blunda för forskningsprocessens många komplicerade psy-kologiska och sociala kontexter. Jag menar att det speciellt är feministisk forskning som bidra-git till att vidga perspektivet på vetenskaplig verksamhet genom att lägga vikt också vid de personliga och informella sidorna av forskar-socialiseringen och forskningsprocessen! Själv försöker jag, utif rån denna utvidgade förståelse av forskning, att lägga allt större vikt vid att redogöra så konkret som möjligt för en rad förhål-landen omkring undersökningen samt presen-tera stora delar av materialet. På det sättet blir det möjligt för läsaren att värdera hållbarheten i vad jag lägger fram och eventuellt göra andra tolkningar. I det här fallet ligger alltså möjlighe-ten till "verifiering" och "kontroll" i att gå in i helheten - inklusive "omkringliggande" förhål-landen - i redogörelsen för material och metod. Den ligger inte i den misstänksamhetens logik som Sigurd Skirbekk tycks föredra - med experi-mentell kontroll och efterprövning av både fors-kare och informant. Och det bör den enligt min mening inte heller göra.

Vilken sorts kunskapsutveckling?

Vi finner ett nära samband mellan de metodiska och etiska sidorna och vilken sorts kunskap som skapas, något som i särskilt hög grad den feministiska forskningen bidragit till att synlig-göra, inte minst genom sin blick för forsk-ningsprocessens många sociala och psykologiska kontexter. För att fördjupa detta resonemang vill jag presentera mitt arbete med de misshandlande männen. I det sammanhanget

lägger jag större vikt vid det som skiljer sig från intervjuprocessen med kvinnorna än det som liknar den.

Hos de flesta av de misshandlade kvinnorna fanns det föga intresse för att jag skulle utvidga kontakten till att också gälla den man de levde eller hade levt samman med. Rädslan för repres-salier var stor och utan tvivel välgrundad. Efter-hand kom emellertid var och en av dem till ett stadium där de inte hade något emot att jag tog kontakt med mannen, eller ännu starkare att de gärna såg att jag gjorde det. Men min prin-cipiella öppenhet för denna möjlighet dolde en skepsis i praktiken. Som forskare var även jag socialiserad till att se på kön som ett hinder i det här sammanhanget; det finns en tung forsk-ningstradition som framhäver det problema-tiska i att intervjua personer av annat kön än forskaren själv. På områden som är känsliga och som förutsätts vara belastande för informanten antas problemet inte bli mindre. För egen del räknade jag dessutom med att männen skulle säga nej, eftersomjag så många gånger hade markerat mig offentligt som miss-handlade kvinnors språkrör. Och hur skulle jag för det tredje orka möta den misshandlande mannen? I det fallet stack kontakten med män-nen raskt hål på mina egna fördomar. Mänmän-nen ställde upp allesammans och ingen drog sig ur under kon-taktfasen eller senare. I jämförelse med kvinnorna gav männen genomgående uttryck för att de inte hade behov av så lång kontaktfas, i regel kortare än jag själv hade velat.

Den första provintervjun blev, trots grundligt förarbete, en stark upplevelse och fick direkta konsekvenser för den vidare kunskapsutveck-lingen. Själva misshandeln höll vi i stort sett utanför samtalen i kontaktfasen, och som fors-kare varjag nervös för h u r j a g skulle reagera när den dramatiska verkligheten skulle lyftas fram på allvar. Och så reagerade jag tvärt emot alla förväntningar-situationen kändes overklig trots all kunskap från de misshandlade kvinnorna om vad misshandel var för något. Jag kände mig paralyserad - så förlamad och "overklig" att jag var nära att brista i skratt! Väl hemma lyssnade jag till bandinspelningen och kunde

konsta-tera att situationen var absurd; jag förstod överhuvudtaget ingenting - hade uppenbarli-gen varken kunskap eller euppenbarli-gen erfarenhet till att fatta, hålla kvar och följa upp vad den misshandlande mannen försökte förmedla. Efter ytterligare ett par provintervjuer kom läropro-cessen att i fortsättningen koncentreras på att

(10)

läsa klassisk pornografisk litteratur och se fil-mer som en inkörsport till förståelsen av sam-manhanget mellan våld och sexualitet, erotiska upplevelser av våld, eventuella religiösa dimen-sioner och tolkningar av sådana komplexa as-pekter. För det var denna nya, okända värld jag kom i kontakt med vid de första provintervjuerna. Dåjag senare återupptog intervjuarbetet visade sig den här läroprocessen bli särskilt betydelse-full; det blev möjligt att kommunicera och de intervjuade männen hade förmedlat viktiga upplevelser och tolkningar som uppenbarli-gen gällde fler än bara dem.

Männen uttryckte en önskan om att delta i projektet, men de motiverade den inte - som kvinnorna - med att de själva behövde hjälp. Nej, männen ville förmedla sin egen version och korrigera sin frus eller min tolkning. Min utta-lade och klart negativa inställning till misshan-del verkade paradoxalt nog inte som hinder, tvärtom. Männen visste varde hade mig, och de hade placerat mig som "feminist". Det sista blev särskilt viktigt efterhand som intervjupro-cessen framskred. Intervjufasen består i grova drag av att informanten först talar spontant utifrån sina egna förutsättningar för att därefter styras genom bestämda teman och slutligen komma till en mer konfrontationspräglad fas, där vederbörande bland annat ställs inför det som verkar vara självmotsägelser. För vaije fas blev det allt viktigare för de manliga informan-terna att kontrollera situationen och forskaren. Misshandelsprocessen och intervjuprocessen möts i så måtto att kommunikationen med mig blev ett "projekt" där vissa drag var gemen-samma med det som misshandelsprocessen ef-terhand kommer att gälla, nämligen att konsti-tuera maskulinitet genom gradvis ökande kon-troll av partnern. Jag gjorde efterhand den erfarenheten att situationen kunde bli farlig -våld och -våldtäkt låg ibland ohyggligt nära- och jag lärde mig att form alisera intervjusituationen

på ett för mig helt nytt sätt.

En bit in i intervjuprocessen blev jag med andra ord inte längre uppfattad som forskare som tillsammans med mannen skulle driva kunskapsprocessen framåt i en - i utgångsläget -så jämbördig relation som möjligt, där"'positionsmakt" (forskarens) och "köns-makt" (informantens- som man) antogs balan-sera varandra. Från att inledningsvis uppfattas som forskare blevjag gradvis mer sedd som och primärt definierad som (underordnad) kvinna (utan att nödvändigtvis hela tiden acceptera detta) med de konsekvenser det fick för

kunskapsutvecklingen. Även om det kändes obehagligt och stundom nästan livshotande, innebar denna vändning - till en traditionell över- och underordningsrelation i könsdimen-sionen - enligt min mening en storvinst för den kunskap som blev skapad. Och idealen om horisontsammansmältning och härskarbefriad kommunikation kom onekligen i ett nytt ljus när de konkret kolliderade med en så bastant könsdimension i den här heterosociala kontexten. Samtidigt blev sammanhangen mellan metod, etik och kunskapsutveckling konkretiserade ur en annan synvinkel. "Om-skolningen" av mig själv som forskare tog en ny och viktig vändning, och ytterligare kunskap om forskningsprocessens komplicerade väv kunde vinnas.

Tidenjust efter en intervju med en misshand-lande man är tyngst för mig. Jag känner så till den milda grad att också en forskare har en kropp som kan bli sjuk och ett huvud som känns som det skulle gå i bitar. Ansvaret för att mannen lägger sitt liv på mina axlar blir tungt att bära. Jag känner att hans förtroende bakbinder mig, att jag som annars på många sätt har sprängt den traditionella forskarrollen sitter i klistret. Det känns omoraliskt att göra en anmälan av en förbrytelse som jag i en förtroendesituation har lyckats dra fram i ljuset. Men kanjagförsvaraattjagvet -utan att anmäla?

Svikerjag kvinnan om jag inte anmäler? Sviker jag kvinnan när jag pratar artigt och belevat med den man som har drivit henne till gränsen mellan liv och död? Här kan man inte skilja forskningsetik från vardagslivsetik. Att gå in i den fortsatta analysprocessen - efter att ha upplevt hur mannen har mitt liv i både bokstav-lig och bildbokstav-lig bemärkelse i sina händer, på samma sätt som han har den misshandlade kvinnans liv och öde i gott förvar - blir som att gå tillbaka in i en mörk tunnel. Männen sitter i nackmusklerna på mig och längre kan jag inte låta dem komma. Om det forskningsmässigt har varit ett hinder eller en fördel eller på vilket sätt det har påverkat den vidare analysen är svårt att säga. Mina känslomässiga reaktioner uttrycker den spänning mellan närhet och dis-tans som kanske är en nödvändig del av fruktbar forskning. 1 vaije fall är det klart att forskaren -även med kroppen, huvudet, händerna och hjärtat- blir den punkt därforskningsprocessens många sociala och psykologiska processer löper samman. Något som feministisk forskning har stor insikt om, i alla fall principiellt, men som vi kanske behöver utveckla en empirisk och

(11)

kon-kret och därmed mer nyanserad förståelse av. Låt mig gå in på en konsekvens för analys-arbetet av mina metodiska erfarenheter med de misshandlande männen. Det blev viktigt att ta fram en huvudmålsättning från den hermeneutiska forskningstraditionen, nämli-gen den att forskaren i en betydelse skall lyckas förstå materialet/texten/informanten "bättre" än vederbörande förstår sig själv. Här fanns det en klar skillnad mellan kvinnorna och männen jag intervjuade. Tillsammans med kvinnorna

handlar det om att göra en delvis dold kunskap synlig. Men med männen blev det redan tidigt i intervjuprocessen klart att de inte var intresse-rade av någon gemensam kunskapsutveckling, utan de skulle upplysa mig om hur det var. Därmed blev det i den vidare analysen klart att jag fick lov att skilja mellan informantperspektiv och forskarperspektiv på ett för mig nytt sätt. Efterhand upptäckte jag att denna skillnad mellan källnivåoch analysnivå både kunde vara synnerligen fruktbar och visa sig dölja mer än den klargjorde.

För att visa på vinsten med att tillämpa den elementära vetenskapsteoretiska skillnaden tar jag följande exempel.8 Bo Bergman, som bär

ansvaret för Skandinaviens första avhandling om kvinnomisshandel, gör de misshandlade kvin-nornas spontana svar på varför de blir misshand-lade till sitt eget analytiska svar: Komplett odug-lig, provokativ, gnatig etc. som hon är, gör hon partnerns våld närmast oundvikligt. Om Berg-man hade haft någon elementär kunskap om misshandel, skulle han ha vetat att sådana informantsvar inte går att använda till att förstå våldets orsaker utan snarare dess konsekven-ser. Han skulle med andra ord ha insett att kvinnornas svar på en sådan fråga måste relate-ras till vilken fas av våldets normaliseringsprocess de lever i. Och vilken "fas" befinner sig forska-ren själv i? Exemplet tydliggör att Bergman uppenbarligen skulle ha haft stor nytta av att skilja mellan införmanternas röster och forska-rens. Jämför detta med h u r j a g tidigare nämnde att Skirbekk tycks blanda ihop mitt forskarpers-pektiv med informanternas persforskarpers-pektiv.

Dialektisk relation

Vad kan då skillnaden dölja? Att få fram svar som kan bidra till förståelsen av våldets dynamik förutsätter en lång kunskapsprocess knuten till intervjuerna, och den vidare analysen av svaren kan bara ske på ett fruktbart sätt utifrån en ständigt levande kunskapsutveckling. Denna kunskapsprocess måste äga rum i en dialektisk

relation - här mellan forskaren och kvinnliga resp. manliga informanter liksom mellan fors-karen och "texterna" - förutom en mängd an-dra sociala och litterära kontexter. Ett svars-material kan vara fruktbart och intressant att analysera vidare, men det kan också vara helt ointressant. Det avgörande är h u r j a g som fors-kare har gått tillväga för att skapa ett intressant material. I mitt fall skedde det i nära kommuni-kation med huvudinformanterna av bägge kö-nen, med informanter i andra sociala relatio-ner och genom grundligt förberedelsearbete i form av bl.a. litterturstudier. Det sätt forskaren skaffar fram - j a , skapar - sina texter eller källor, är med andra ord en viktig del av forsknings-metoden och i sig själv ett viktigt led, som en första fas, i analysarbetet. I det perspek-tivet, med tyngdpunkt på det dialektiska - den metodiska interaktionen - både i utvecklingen av materialet och det följande arbetet, blir det mindre relevant att operera med en skarp gräns mellan källmaterial och analys. Som bekant talar inte texten av sig själv, den måste alltid fås att tala, alltså tolkas. Detta gäller, ser jag allt tydligare, både i den del av analysprocessen där forskaren skapar materialet tillsammans med informan-terna, och i den efterföljande analy-sen där forskaren tolkar, bearbetar och kommunicerar med den skapade texten.

Framstår den ämnesmässiga oenigheten mel-lan Skirbekk och mig efter denna metodiska genomgång i ett nytt ljus? Kan den betraktas som ett av många uttryck för kampen mellan feministisk forskning och mainstreamforsk-ning? Om jag lägger tyngdpunkten på h u r j a g har försökt utveckla en dialogisk -interaktiv me-todisk ansats, utvidga perspektivet på veten-skaplig verksamhet och utöka forskningspro-cessen till att också omfatta vardagens etik, könskontexter osv, tror jag att svaret är ja'. Här betraktar jag mig som en av flera feministiska forskare ute i samma ärende. Genomgången har särskilt synliggjort de många olika sociala kontexter som hela tiden spelar med i och bakas in i forskningsprocessen. Inte minst drog arbetet med m ä n n e n fram forskningspro-cessens intrikata könskontext. För min del blev jag mer eller mindre tvungen att ta vissa heterosociala könskontexter på blodigt allvar.

Med andra ord har jag redan länge varit inne på att förstå Skirbekk-debatten också i ett tredje perspektiv. Om vi inte kan undvika att varda-gens sociala och däribland psykologiska och könsbetingade konflikter flätas in i all veten-skaplig verksamhet, bör också den

(12)

vetenskap-liga oenigheten mellan Skirbekk och mig kunna förstås i det ljuset.

Forskaren inte någon objektiv observatör

En forskare måste alltid belysa vissa sidor av ett fenomen på bekostnad av andra sidor. Det finns klara, men ofta outtalade, normer för vad man skall fästa vikt vid och vad man skall bortse från när man håller på med forskning. Man refere-rar till detta som skillnaden mellan relevant och irrelevant, giltig och ogiltig (jfr rimlig och orim-lig) osv. Detta är i sig själv en viktig markör av kompetens och inkompetens inom veten-skapssamhället och i socialiseringen av blivande forskare. För att inte bli utanför i forskarsamhället är det viktigt att man effektivt och självklart inser skillnaderna och inter-naliserar dem. I forskarsocialiseringen inom de flesta discipliner, och kanske mer utpräglat inom humaniora, brukar man sällan se det vetenskapliga samtalsfältet som ett komplext socialt interak-tionsfält av stor betydelse i forsk-ningsprocessen. Följaktligen blir det irrelevant att reflektera metodiskt över denna interaktion, än mindre att argumentera för den metodiska vinsten i att utnyttja och utveckla den. Däremot anses det vara vetenskapligt relevant att göra metodiska och analytiska poänger av ytliga faktorer som antalet intervjuer, tidslängd per intervju, huru-vida frågorna följer i bestämd ordning, hur in-formationen fästs på papper] osv.

Om man bortser från att förhållandet mellan subjekt och objekt är som en sorts osmos, går man enligt min mening miste om den kun-skapsutveckling som finns i interaktionen mel-lan forskare och utforskad, och som ger båda parter insikt. När man isolerar frågor och svar från de(n) sociala kontext(er) där de ingår,

glappar också kontakten med en viktig meto-disk och teoretisk medvetenhet om respektive kontexts avgörande betydelse för tolkningen av svars-"data". Ide kon texter vi oreflekterat bort-ser ifrån, kan det ligga avgörande nycklar till både metodisk och innehållsmässig förståelse. För att inse poängen med detta räcker det inte att - som man t.ex. gjort med min misshan-delsforskning -framhäva det kvalitativa framför det kvantitativa. Inriktade mot kvalitativa resp. kvantitativa förållanden kan lika gärna vanliga sociologiska intervjuscheman vara. En mer av-görande poäng är begrepps-sammanhanget mellan etiska och metodiska sidor i forskningen, och därmed intervjukontexten som socialt interaktionsfält. Därför är det fel att hålla isär

metodik och etik. Forskaren kan inte ställa sig utanför en bestämd verklighet och definiera sig som observatör. Forskaren är automatiskt

delta-9 gare i den verklighet som skall utforskas. Och väl att märka är detta förhållande inte först och främst att betrakta som felkälla utan tvärtemot som en källa till insikt som inte går att få fram på annat sätt. Att acceptera det här samman-hanget mellan etiska och metodiska sidor får på så sätt konsekvenser för vilken typ av kunskap som utvecklas.

När man en gång har insett att det försiggår ett viktigt samspel mellan subjekt och "objekt" , kan man ta konsekvenserna av det och göra sig medveten om så många sidor och led som möjligt i den här processen. De ideologiska fördomarna mot att göra så visar sig j u för det mesta ligga i just de inlärda sovringsreglerna för vad som inte har med "saken" att göra och kommer fram via illusioner om att forskaren är någon som "inte tar parti", inte engagerar sig i forsknings-"objektet", inte skall påverka det fenomen som studeras osv. Skirbekk är rädd att jag som forskarsubjekt skall kunna påverka den som får f rågorna. Men det är självklart attjag gör det - naturligtvis påverkar jag situationen med hela min subjektiva personlighet! Etiskt sett är det ju just det jag vill. Och metodiskt sett försöker jag vara medveten om så många sidor som

möjligt i det här samspelet. Jag finner det både trångsynt och naivt att se en impuls till föränd-ring uteslutande som "möjligfelkälla" (bara hos feministiska forskare?). Om vi redan i början ger hela det här samspelet negativa förtecken i fråga om metod, avhändervi oss-som Skirbekk möjligheten att utveckla ett nyanserat och detaljerat språk som kan fånga de olika sidorna i denna viktiga del avfolkningsprocessen. Med de forskningsnormer vi därmed samtycker till, reducerar vi också möjligheten att utveckla ade-kvata handlingsstrategier för att motverka och förebygga sexuellt våld.

I Norge har vi idag med NAVs (Norges allmenvitenskapligeforskningsråds) forsknings-program "Kvinnomisshandel" (1986-1991) och "Sexualiserat våld" (1992-) äntligen kunnat etablera en systematisk och organiserad forsk-ningsverksamhet på det här området. Förhopp-ningsvis kommer den kunskap som är under utveckling att kunna utlösa fruktbara hand-lingsstrategier. Det är bl.a. avhängigt av om forskarna själva lägger ett handlingsperspektiv på sin forskning eller om de låter sig styras av idealet om att inte påverka eller förändra, vilket åter förutsätter att forsknings-"objektet" är

(13)

gi-Agneta Gussander: Abstraktion

(14)

vet i ett bestämt tillstånd. Utifrån det perspektiv jag har skisserat är det mer fruktbart att se på förhållandet mellan kunskap och förändring som en dialektisk växelverkan. Kanske är det ett kriterium på "objektiviteten" i misshandels-forskningen att misshandlade kvinnor och de som arbetar vid kvinnojourerna nickar igen-kännande åt våra analyser och därmed stärks i arbetet med att vidareutveckla handlingsstra-tegier utifrån sina erfarenheter.

Ingen klar boskillnad mellan vardagsliv

och vetenskap

När jag forskar om misshandel tar jag också ställning till misshandel. Jag gör inte någon klar boskillnad mellan vetenskaplig verksamhet och annan mänsklig verksamhet. Behöver jag luta mig mot auktoriteter är det lätt att hänvisa till språkfilosofer och pragmatiker, som understry-ker att ett formaliserat vetenskapsspråk alltid hämtar sin mening från vardagens produktion av mening liksom att förvärvet av kommunikativ kompetens alltid förutsätter normer som in-hämtats genom interaktion. För att kunna ut-forska en våldsverklighet måste ut-forskaren gå in i ett förpliktigande samspel. Forskaren deltar i detta utifrån normer som är hämtade även från hennes eller hans eget vardagsliv, inte bara från " r e n a " vetenskapliga regler.

Överfört till de misshandlande männen kom detta till uttryck i att de under samtalen försökte omdefiniera mig från forskare till (underord-nad) kvinna, och det gemensamma, jämbör-diga kunskapssökande vi inledningsvis definie-rade som vår målsättning blev gradvis transfor-merat till ett hierarkiskt förhållande. Det var mannen som satt inne med kunskapen och inte forskaren. Jag blev omdefinierad till underord-nad kvinna som löpte risken att bli "tabuiserad" som kvinna, när mannen ansåg attjag bröt mot reglerna för den kvinnlighet han med sitt tolk-ningsföreträde hade definierat. 10

Det här är en illustration av att forsknings-regler inte kan isoleras från vardagens normer (här könsnormer) och att det absolut inte är forskaren ensam som ställer upp dem. Vare sig man accepterar det eller inte är det alltid starka band mellan forskarsamhället och det övriga samhället, och de banden går också rakt ige-nom forskaren. Men sina krav på upprepade intervjuer och kontroll av forskare och utfors-kad, avslöjar Skirbekk att han knappast själv är medveten om de här banden och att hans vetenskapsideologi är ensidigt präglad av

nor-men om distans. Bristen på närhet är i det sammanhanget inte någon personlig karak-tärssvaghet eller manlig egenskap utan en brist som leder till dålig forskning och samtidigt ett exempel på patriarkaliska värden. Normerna för intersubjektivitet kan inte uppställas "på avstånd" av forskaren ensam vid sitt skrivbord eller i sin forskarmiljö. De måste testas konkret mot normerna hos de kvinnor - och män - som lever i den våldsvärld som skall undersökas. Den vetenskapliga insikten ingår därmed i en dyna-misk process, i ett - enligt min mening- dialogiskt strukturerat samspel, där insikten gradvis växer fram, förvandlas och tydliggörs. Verifikationen och intersubjektiviteten tillgodoses av denna komplicerade växelverkan, där metodiska och etiska n o r m e r är tätt sammanflätade i interaktionsmönster. Så vardaglig och så svår -är våldsforskning. Som all forskning.

Könsattityder även i forskningen

Jag har försökt att argumentera för att forskningsprocessens sociala kontexter skall tas på allvar och utnyttjas kunskapsmässigt, och jag har tolkat Skirbekk som att han inte erkänner att forskningsprocessens komplicerade vävhäm-tar inslag även från det sociala livet. Den ämnesmässiga oeningheten mellan Skirbekk och mig går att förs tå i det perspektivet, 'teru tom i de två andra perspektiven - olika ämnestradi-tioner och etablerad forskning versus icke eta-blerad.

Hittills harjag förutsatt att det gäller en akade-misk träta; frågan är bara hur man skall förstå den. Men gäller det verkligen " b a r a " det? Jag vill avsluta med att anlägga det tredje perspek-tivet och ställa frågan - inte huruvida vi är för eller emot att erkänna, problematisera och utnyttja forskningsprocessens sociala aspekter inom och utom Akademia, utan på vilket sätt sådana aspekter också har präglat vår debatt -hur inbakade sociala och könsmässiga "utanförliggande" kontexterär i våregen pole-mik. Kanske redogörelsen för följande händelse kan bidra till att illustrera att tidskriftsdebatten inte bara skall ses som uttryck för en ämnesmäs-sig oenighet. Kanske antyder den också hur intrikat forskningens könskontext kan vara. Det är således mer än retorik när jag lydigt påpekar att den följande framställningen är speciellt subjektivt färgad.

I fråga om könsnormer bär naturligtvis forska-ren (liksom informanten) med sig en rad upp-fattningar som han eller hon är primär-socialiserad in i sedan bardomen. Därtill

(15)

kom-mer den sekundärsocialisering vi genomgår när vi växer in i forskarsamhällets domine-rande normer. Vid sidan av den direkta veten-skapliga verksamheten är forskaren också del-tagare i en rad språkliga och normativa handlingskontexter i (och utanför) forskarsam-hällets sociala liv. Troligen skapas och vidmakthålles könsattityder väl så effektivt i så-dana informella verksamheter som i den di-rekta, metodiska reflektionen över forskningen i trängre mening. De mest djupgående nor-merna lär man sig gärna indirekt och implicit. I det perspektivet löper den som bortser från den vidare forskningskontexten större risk att ta med sig sin ideologiska förförståelse in i forskningsprocessen (och i diskussioner om dess resultat) än den som explicit försöker att ta medveten ställning till dessa förmodat irrelevanta kontexter.

Jag disputerade hösten 1985 vid Universitetet i Bergen. Aret därpå deltogjag i en rättsprocess i samma stad. Jag hade anmält den inflytelse-rika kristna tidningen "Dagen" för ärekränk-ning. Våren 1984 hade tidningen i fjorton da-gars tid och med rena krigsrubrikerna förklarat att jag var ett hot mot forskningens rykte i Norge. Grunden till tidningens dagliga uppfölj-ningskommentarer var en intervju med Sigurd Skirbekk, där han använde detta uttryck och talade om mig som oseriös forskare, ideologiskt-feministiskt snedvriden som jag var. Skirbekk dementerade senare tidningens återgivning av vad han hade sagt. Icke desto mindre fortsatte tidningens ihärdige redaktör, Arther Berg, sitt korståg.1 t)ch till yttermera visso ställde Skirbekk

upp som vittne på tidningens sida under rätte-gången tillsammans med en professor i missionsvetenskap och en annan tidningsre-daktör, Kjartan Rödland.

Professorn i fråga ansåg att jag nog var en duktig journalist, men någon forskare var jag definitivt inte. Redaktör Rödland hävdade däre-mot att jag var en ytterligt dålig journalist; sådana partiska intervjuer som mina skulle han aldrig i livet ha tryckt. Skirbekk argumenterade å sin sida för att jag var en inhabil och oseriös forskare, bland annat för att jag var så ideolo-giskt-feministiskt snedvriden, alltså det han två år tidigare dementerade att han sagt. Förutom att svara på ett flertal frågor gavs Skirbekk möjligheten att vittna i en form som närmade sig rena föreläsningen. Detta vittnesmål är iden-tiskt med den artikel som något senare trycktes i Kirke og kultur.

Men det hände mer under rättegången. Min

advokat hade varit med på min disputation, där jag försvarade avhandlingen "På tvers. Trekkfra

avvikets historie som infallsvinkel til en metode- og

teoridebatt". Avhandlingen har ingenting med

misshandelsforskning att göra. Vid disputations-festen, frampå småtimmarna, berättade en av de sakkunniga en underlig historia för henne. Mitt underbedömningsprocessen hade han per-sonligen fått mottaga ett manuskript från Skirbekk med ett muntligt råd om att inte godkänna avhandlingen. Aven detta manus-kript är identiskt med artikeln i Kirke og kultur.

Denna otraditionella procedur tog min advo-kat upp med Skirbekk under rättegången. På en generell fråga om vad han tyckte om ett dylikt handlingssätt och om han själv hade deltagit i något liknande, svarade Skirbekk ne-kande; det var en förkastlig metod som han tog skarpt avstånd från och naturligtvis inte själv ägnat sig åt. Efter lite konkret minnesuppfrisk-ning medgav han emellertid att det hade före-kommit. Han kunde också berätta att den arti-kel han lämnat till den sakkunnige 1985, och som han också använde i sitt vittnesmål, egent-ligen var en beställningfrån norska Kyrkorådet, som ville ha en genomgång och utvärdering av min misshandelsforskning. Artikeln trycktes så i Kirke og kultur, insänd för publicering av Skirbekk själv.

Det säger sig själv att denna - för mig synner-ligen obehagliga - sociala kontext spelar med när jag diskuterar med Skribekk. Jag antar att det också finns en ganska komplicerad kontext bakom Skirbekks aktiva agerande. Det enda sätt jag kan tolka hans verksamhet på är att han ser en feministisk symbol när han ser mig. Sådana symboler är för vissa människor rena skräckvisionen. Som den feministiska (post)-feministteologen Mary Daly tidigt förutsåg, skall Antikrist komma i en feminists skepnad. De komplexa kontexterjag antar är sammanvävda i Skribekks syn vet jag på individplanet mycket lite om. I ett könskulturellt perspektiv vet jag desto mer. O m striden mellan Skirbekk och mig inte bara är ett exempel på en debatt i en sakfråga, vad är den då uttryck för? Ett könskrig? Ett uttryck för att (även) vetenskaplig verksam-het är en genomgripande social verksamverksam-het, med kön som "relevant", "rimlig" och "giltig" kontext?

Så undrar kanske läsarna vad vittnena på min sida hävdade vid rättegången, som höll på en vecka och täcktes av medie-Norge med kom-mentarer av typen "i dag bar hon en brud-klänningsliknande dräkt", "hon visade att hon

(16)

var kvinna trots allt" (hon fällde nämligen en tår under förhöret). Även jag hade självklart allierat mig mansstarkt; de verkliga statusbärarna vittnade på min sida. Rektorn vid universitetet i Oslo, min teologiprofessor och betygssättare Inge Lönning, hävdade alt jag var den duktigaste student lian någonsin hade be-dömt (tänk om jag varit en medelmåtta!), och att min forskning var balanserad, opartisk och på alla sätt motsvarade kraven på seriös och objektiv forskning. Direktören vid universitetet i Bergen, Magne Lerheim, försäkrade att min forskningsinformation uppfyllde alla kriterier på god förmedling i folkupplysningens anda, och att jag för övrigt var en anständig människa och en engagerad universitetspolitiker, som han mot alla odds hade kommit att sätta värde på. Och sociologen -för en sociolog behövde j u även jag - försvarade till det yttersta min forsk-ning som etablerad mainstreamsociologi!

Rättegångens resultat?Juridiskt vannjag inte; rätten hävdade att jag varit alltför framgångsrik - en riktig kvinna i karriären - för att kunna åberopa att tidningsskriverierna skadat mitt rykte som forskare. Moraliskt vann jag däre-mot; ingen av mina informanter drog sig ur samarbetet efteråt. Det positiva vitsord som de statustyngda akademiska m ä n n e n gav mig, vägde i det här sammanhanget tungt. Och till sist att rätten valde att uppträda som en sakkun-nig-kommitté. Dessa hedersmän drog nämli-gen slutsatsen att Lundgren var en seriös och habil forskare "trots sin feministiska oriente-ring"!

Översättning: Eva Aniansson Noter

1. Lundgren (red.) 1984.

2. Dessa teman diskuteras betydligt mer ingående i Lundgren 1992, del [V.

3. Se t.ex. Kittang 1979:55.

4. Om forskaren generaliserar eller försöker säga något "allmänt" på basis av kommunikationen mellan forskaren och ett strategiskt urval av informanter, sker det just på grundval av den "djupborrning" vi kan göra inom texthel-heten av varje individuellt liv och enskilda historia, som vi studerat i detalj och där detaljer och helhet minutiöst relaterats till varandra i all sin nyansrikedom. Vi generali-serar alltså utifrån annat än de stora mängderna. Så vitt jag vet har aldrig Freud blivit angripen av mainstream forsk-ningen för det ringa antal patienter som var upphovet till hans "allmänna" köns-och sexualitetsteorier. Men huma-nistiska och kvalitativt orienterade femihuma-nistiska forskare blir det för jämnan.

5. G. Skirbekk 1978:4.

6. Ibid:280:ff. I diskussionen tar jag inte ställning till de transcendentalfilosofiska problemställningar denna dis-kussion bäddar för.

7. För fördjupning, se del IV, kapitel 2 i Lundgren 1992. 8. Avhandlingens titel är "Battered wives. Why are they

beaten and why do they stay?". Stockholm 1987. 9. Även om det efter positivism-debatten är få som på vetenskapsteoretisk grund tar till orda för det utbredda idealet med vattentäta skott mellan forskning och politik, mellan torskar-subjekt och forsknings-"objekt" eller mellan att observera och att förändra, betyder inte det att idealet har slutat fungera som faktisk vetenskapsideologi. "He is dead, but he won't lie down". Det kan vara värt att påminna om att det var den norske filosofen Hans Skjervheim som på allvarsatte igång den här debatten med sin klassiska bok "Deltagare och åskådare" (1957). Nu har debatten efter-hand blivit rätt komplicerad. Men redan den enkla poängen hos Skjervheim och andra positivism-kritiker - att forskaren automatiskt är deltagare - får avgörande konse-kvenser för all misshandelsforskning och forskning där kön ingår som viktig dimension.

10. En analys av den könskonstituering som ägde rum i den tvåkönade intervjuprocessen finns i Lundgren 1992, del IV, kapitel 5.

11. Ett sätt att begreppsfästa denna skillnad ärattsäga att Skirbekk och jag har internalistisk respektive externalistisk vetenskapssyn ellerkognitiv resp. social vetenskapsförståelse. I det perspektivet flyter diskussionerna i avsnitt II och III ihop. Jag fäster uppmärksamheten på det för att peka på hur de tre strukturerande frågeställningarna naturligtvis är retoriska knep, som flyter in i varandra beroende av vilka perspektiv vi analyserar utifrån.

12. Dåjag flyttade till Sverige 1989 sände redaktören offent-ligt med mig en önskan om att jag skulle använda min begåvning på ett mer konstruktivt sätt i Sverige, och upp-muntrade mig att att lära av Solveigs kvinnlighet -hon från "PeerGynt" som "väntade båd' vinter och vår"... på Peer. År 1990, då min bok om misshandlare kom ut i Norge, fällde samme redaktör uttrycket attjag var ett hot mot själva mänskligheten.

S u m m a r y

Do method and ethics have anything to do with each other? Does the relationship between the two have consequences for the kind of development of knowledge we pursue, or want to pursue? Yes, is the answer that Eva Lundgren gives in her method-theoretical article. The relationship becomes mostobvious when the hidden -gender-is revealed in both the " o b j e c t " (the material) and the "subject" (the researcher) levels.

I.undgren's reflexionsstem from many yearsof research on sexualized violence; her work has instigated a scholarly feudwith the norwegiansociologist, Sigurd Skirbekk. Lund-gren uses this debate as the common theme throughout her article and poses the structuring questions: Does the choosing of what direction research vvill take, deal with different subject traditions that collide and are unable to communicate? Or can the choosing of different paths be about the struggle between established mainstream re-search and non-established feminist rere-search, over scholarliness. Orare the different choices results of the fäet that our scholarly endeavours are integrated parts of social life and its gender contexts?

Lundgren answers yes to all of these questions, but chooses the latteras the mostinterestingsubjectforfurther study. She shows, among other things, how social and gender dependent external contexts are woven into the controversy between Skirbekk and herself.

In general, the article is a discussion about the research process' complicated weave, which constantly ties together scholarly and social contexts.

(17)

Saknar Du något nummer av

Beställ det från oss!

Vi har kvar nästan alla n u m m e r av tidskriften sedan starten 1980. Varje n u m m e r trycks u p p i en överupplaga just för att forskare och andra läsare ska kunna beställa enskilda exemplar ur äldre årgångar. Vi erbjuder också ett paket m e d alla n u m m e r som finns kvar fr o m n r 2 / 1 9 8 0 t o m nr 4/1990 för bara 500 kr plus porto.

1 / 8 0 Kvinnoforskning (slutsålt) 2 / 8 0 Kvinnliga forskares villkor, 15 kr 3 / 8 0 Kvinnors vårdarbete, 15 kr

4 / 8 0 Kvinnor och medicinsk forskning, 15 kr 1-2/81 Kvinnoarbete (slutsålt)

3 / 8 1 Sexualitet, makt o c h orätt, 18 kr 4 / 8 1 Kvinnors konst, 25 kr

1 / 8 2 B o e n d e (slutsålt)

2 / 8 2 Läroprocessen i det f ö r d o l d a (slutsålt) 3 / 8 2 Makten över tekniken, 25 kr

4 / 8 2 Kvinnors levnadsbetingelser, 25 kr 1 / 8 3 Kunskapsproduktion, 25 kr

2 / 8 3 Kvinnoforskning o m Göteborg, 25 kr 3 / 8 3 Kvinnoforskningens läge, 25 kr 4 / 8 3 Kvinnligheten s o m kategori, 25 kr

1 / 8 4 Kvinnors utopier o c h strategier, 25 kl 2 - 3 / 8 4 Kvinnolitteraturforskning, 45 kr 4 / 8 4 Kvinnor o c h naturvetenskap, 25 kr

1 / 8 5 Kvinnopsykologi, 28 kr 2 / 8 5 Kvinnor o c h politik (slutsålt) 3 / 8 5 Mosaik, 28 kr

4 / 8 5 Lesbiskhet (slutsålt) 1 / 8 6 U n g a kvinnor (slutsålt)

2 / 8 6 Medeltida kvinnobilder, 35 kr 3 / 8 6 Jämställdhet (slutsålt)

4 / 8 6 Konsten att göra barn (slutsålt) 1 / 8 7 Kvinnor o c h nationalekonomi, 37 kr 2 - 3 / 8 7 Feministisk kunskapsteori, 50 kr 4 / 8 7 Mosaik II franskt m m, 37 kr

1 / 8 8 Kvinnor s o m företagare (slutsålt) 2 / 8 8 Kvinnor i tredje världen, 40 kr 3 / 8 8 Kvinnor o c h TV, 40 kr 4 / 8 8 Att leva emanciperat, 40 kr

1 / 8 9 Kvinnors liv o c h hälsa, 4 3 kr 2 / 8 9 Feministisk teologi, 43 kr 3 - 4 / 8 9 90-talets kvinnoforskning. 60 kr 1 / 9 0 Kvinnor o c h språk (slutsålt) 2 / 9 0 Välfärd o c h ofärd, 45 kr 3 / 9 0 Feministisk filosofi, 45 kr 4 / 9 0 Sexualitet, 45 kr 1 / 9 1 Kvinnor o c h rätt, 47 kr 2 / 9 1 Vardagsliv o c h livsformer, 47 kr 3 / 9 1 Kvinnor o c h etnicitet, 47 kr 4 / 9 1 Kropp o c h kvinnlighet, 47 kr 1 / 9 2 Feministisk konstforskning, 50 kr 2 / 9 2 Väninnor, 50 kr prenumerera 190 kr för helår. bli stödprenumerant 250 kr för helår.

beställa "paketet" med alla nummer som Finns kvar för 500 kr plus porto 80 kr. beställa följande nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift

j a g vill

beställa index över tidigare årgångar av Kvinnovetenskaplig tidskrift.

Klipp ur kupongen - eller skriv av den - och skicka till Kvinnovetenskaplig tidskrift, Kungsgatan 95, 903 31 Umeå. Eller ring in beställningen på tel. 090-13 55 90. Namn

Adress

(18)

H A N N E H A A V I N D

Vi måste söka efter

könets förändrade betydelse

De personliga villkoren för kvinnor och män

förändras i takt med samhället. Alla deltar vi i löpande

förhandlingar om vad det innebär att vara kvinna eller man.'

Hanne Haavind diskuterar hur det är möjligt för en forskare att förstå

hur kvinnor för sig själva och andra förändrar innebörden av att

de är kvinnor. Hur sker den förändringen för olika kvinnor på

olika sätt under olika villkor och med olika intentioner'?

Hur ska man beskriva och förstå personliga förändringar hos olika kvinnor i ett samhälle där villkoren för att vara kvinna samtidigt håller på att omvandlas? Denna artikel är ett försök att svara på den frågan. Jag kommer att presentera analysramar som jag använder i syfte att fånga upp denna dubbelsidiga förändring i kvinnoli-vet som är karaktäristisk för vår kultur och vår tid. Genom artikeln villjag ge insyn i mitt social-psykologiska arbetssättför att skapa diskussion och försöka klara ut vad ett feministiskt pers-pektiv betyder för förståelsen av könsidentitet.

Analysmaterialet består av kvinnors berättel-ser om sina liv. Varje enskild undersökning är fokuserad på ett urval av kvinnor,1 som har valts

ut för att de representerar vissa livsvillkor och typer av personliga erfarenheter. För att förstå utvecklingen av könsidentitet är det nödvän-digt att sammanställa kunskaper som gäller olika grupper av kvinnor inom samma kultur, och gärna också tvärs över kulturer. Det som är gemensamt är därför inte innehållet i det kvin-norna berättar, utan att de berättar om händel-ser i sitt liv så som de framstår för dem själva och så som de själva tolkar dem. En intervju bidrar till att organisera framställningen, så att den blir kronologisk som en livshistoria eller mer episodisk om speciella typer av erfarenheter.2

Berättelsens innebörd är att mottagaren ska kunna förstå vad berättaren gör och därmed också vem berättaren är.3

Avsikten med analysen är att översätta den personliga innebörden till psykologisk betydel-se. Psykologisk förståelse bygger på, men är inte identisk med, självförståelse. Som psykolo-giskt fenomen är självförståelsen föränderlig och relativ. Föränderlig därför att den som

förstår samtidigt också skapar sig själv genom sitt talande. Relativ därför att den som talar också ingår i och talar utifrån sitt sociala sam-manhang. Den psykologiska förståelsen trans-formerar serier av historier och aggregerar innehållet på ett sätt som balanserar de gemen-samma dragen med variationen. Principerna för sådana transformationer är modeller och begrepp för att förstå utvecklingen av identitet. Det förutsätts att alla har en självuppfattning som är både reflekterad och engagerad, och som innebär att de både är unika och olika alla andra, och samtidigt är igenkännbara som kvin-nor.

Berättelserna är ett nödvändigt hjälpmedel för att utveckla den teoretiska förståelsen. Mina egna föreställningar om andras erfarenheter -t ex hur de-t är a-t-t vara kvinnlig s-tuden-t, funge-ra som kvinnlig ledare, leva med en man som jag är rädd kan misshandla m i g - måste ständigt konfronteras med utsagor från dem som har sådana erfarenheter. När jag söker efter de inre sammanhangen i deras framställningar, så försöker jag inte formulera generella lagar om hur kvinnor är. De begrepp och modeller som jag vill utveckla siktar inte mot att förutse vad kvinnor kommer att göra till skillnad från vad män kunde ha gjort, utan de ska göra det möjligt att förstå variation och förändring i hur kvinnolivet levs. Den psykologiska redogörelsen som bygger på analysen av historierna är en generalisering i så måtto som den klargör de möjligheter till samband mellan samhälleliga villkor och personlig förändring som historier-na dokumenterar. Kriteriet för om en serie genomförda analyser har bidragit till att förbät-tra den psykologiska förståelsen, ska ses i

References

Related documents

Våra informanter beskriver funktionen med handledning utifrån tre sidor. Den ena är att hitta vägar att hjälpa eleven i svårigheter och den andra är att stärka den

Vetenskapens och det svenska rättsväsendets syn på sexuella övergrepp mot kvinnor och barn 1850–2000 (2005). I avhandlingen utgår hon i huvudsak från källmaterial ur

De slutsatser som med hjälp av denna kvalitativa studie kan dras, är att samtliga intervjuade elever beskriver en bild av det särskilda stödet på gymnasiet som varken

Alltså skulle man kunna säga att moderaterna är för flexicurity, alltså flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden, men inte till hundra procent den sortens flexicurity

förklaringsmodeller som implicit och explicit lägger ansvaret för mannens övergrepp mot barnet på mamman”(Våldets offer, 2002). Mellberg förmedlar i studien att

Agneta berättar att en del hemlösa kvinnor har svårt att stå upp för sig själva, vilket kan leda till att de blir sexuellt utnyttjade av män.. Hon beskriver att rädslan för

Vårt syfte är att få förståelse för och undersöka hur enhetschefer inom Migrationsverket upplever och använder sitt handlingsutrymme i arbetet med kvalitet utifrån

Sammantaget innebär detta att den nu föreslagna ersättningen fram- står som i väsentligt mindre grad förbunden med sådana särskilda förhållanden som i sig kan motivera