• No results found

Praktik och teori : Framtiden

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Praktik och teori : Framtiden"

Copied!
113
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

PRAKTIK

OCH

TEORI

NR

2/2003

MALMÖ HÖGSKOLA

FRAMTIDEN

(2)

Praktik och teori 2/2003

Framtiden

(3)

www.mah.se

Våra hemsidor på nätet och den tryckta skriften kompletterar varandra. På nätet hittar du nyheter, konferenser, seminarier och liknande dagsaktuella saker. Kalendariet uppdateras ständigt. Praktik och teori och olika skrifter finns också på nätet i pdf-format. Dessa kan läsas med Acrobat Reader som kan hämtas hem gratis på nätet.

Prenumerera på pappersutgåva

För prenumeration kontakta Dolores Höeg-Hassing, Gemensam administration och service (GAS), tel 040-665 82 31, fax 040-665 82 25 bestallning@lut.mah.se

(4)

Innehåll

Redaktionen

Förord 5

Christian Swalander

Framtid i samtidens backspegel 8

Karin Christensen

Högskolan 2013 – dynamik, tillväxt, inspirationscentrum 19 Bosse Müller

IKT – Information Kontra Tankar 24

Tomas Christiansson

Biblioteket – en del av utbildningen och oändliga möjligheter 32 Charlotte Orban

Om tio år jobbbar jag fortfarande med datorer på ett eller annat sätt 39 Ulla Lundgren

Framtidens engelskämne som personlighetsutvecklande

medborgarutbildning 43

Helena Smitt

Fler ska se det komplexa i den vanliga vardagen 60 Johan Elmfeldt

Normerande normbrott – språket som plats för oavbrutna experiment 63 Maja Lundahl

Invandrarstudenter på lärarutbildningen

– en självklarhet och en utmaning 74

Annika Karlsson

Framtidsplanerna präglas av nuet 81

Linda Pärlemo

Fortsatt stor brist på vårdpersonal spår SCB 85 Mikael Matteson

Vill följa Honom – inte världen 94

Helena Smitt

Kontakterna med högskolorna kommer

att öka – så ser Perstorp AB på utbildning 95

Mikael Kipowsky

Visionen om Drivhuset tio år framåt 102

Debatt:Mikael Stigendal

(5)
(6)

Förord

F

ramtiden – ingen vet vad den kommer att innehålla. Detta nummer skapades därför att en av våra gäst-tyckare ansåg att Praktik och teori speglade för lite av högskolans framtid. Han menade att det redaktionella materialet innehöll för lite av högskolans visioner, dröm-mar och bilder låt oss säga tio år framåt. Men

ack, detta var svårt. Hur många chefer har inte tackat nej till att medverka i detta framtids-nummer med risk för att spekulera fel? Att visionerna inte skulle slå in – eller, oh hemska tanke, att man saknar tillräckligt tydliga visioner? Eller tar det dagliga arbetet och ”nugörat” så totalt över att det inte finns tid till nödvändigt idéarbete framåt? I alla fall inte att skriva om det.

Gör den akademiska kulturen att universitets-anställda lägger band på sig och har svårt att sia framåt? Hellre konstaterar man i efter-hand. De artiklar som kommit till Praktik och teoris redaktion börjar nämligen nästan alla med hur det ser ut idag.

Det finns ändå de som vågar. Du ska få möta en skribent som för sjutton år sedan siade om universitetens framtid. Hur ser han idag på det han skrev då? Du ska också få möta en nyligen disputerad som spekulerar kring det framtida engelskämnet på universiteten som personlighetsutvecklande medborgarutbild-ning. Du får möta en IKT-kunnig som knap-past är imponerad över hur IKT hittills an-vänts i undervisning. Han vill se mer av informationsbehandling framöver.

De riktigt stora förändringarna handlar om

Redaktion

Stefan Bresche, fotograf

Helena Smitt, redaktör

Vill du bidra med ett eget inlägg?

Skicka artiklar till Helena Smitt

helena.smitt@lut.mah.se Malmö högskola

Lärarutbildningen Praktik och teori 205 06 Malmö Ansvarig utgivare: Olle Holmberg

(7)

hur IKT skapar nya kommunikationsmönster och därmed nya sätt att förstå världen. Ja, detta är flera skribenter inne på fast utifrån olika utsiktspunkter. Du får möta en student, en forskare, en bibliotekschef och en IKTmedarbetare.

Vi har även klivit utanför högskolan och frågat en processindustri hur de ser på högre utbildning och sina kontakter med högskolor och universitet framöver. En projektledeare på entreprenörskapsstiftelsen Drivhuset har också visioner om framtiden. Du får också möta fyra olika personligheter som vi frågat vad de gör om tio år. I detta nummer fortsätter också debatten mellan Patrik Hall och Mikael Stigendal, som enligt Stigendal handlar om vetenskapens förhållningsätt till samhället. Har du som läsare synpunkter och vill ge dig in denna diskus-sion – så gör det! Eller vill du starta en helt egen debatt så är du välkommen.

Som vanligt är variationerna mellan artiklarna stora vad gäller stilar och angreppssätt, vilket bottnar i skriben-ternas skiftande utgångspunkter, värderingar och förhåll-ningssätt.

Nästa nummer av Praktik och teori har som rubrik ”Bilden och bildens betydelse på en högskola”. Vill du bidra med artiklar vill vi se dem senast 20 juni 2003. Det kan också vara reaktioner på tidigare publicerade artiklar i Praktik och teori.

I redaktionsrådet ingick: Elisabeth Aquilonius, K3 Jette Guldborg, BIT Annika Karlsson, LUT Mikael Matteson, HS Charlotte Orban, LUT Jonas Otterbeck, IMER Helena Smitt, LUT

Besök gärna vår hemsida: www.mah.se

(8)
(9)

Å

ret är 1955. En ung tjänsteman i Arbetsmark-nadsstyrelsen har genom förmedling av stats-sekreteraren Olof Palme bjudits in till Harpsund för att säga några ord vid en författarkonferens om diktens uppgift i folkhemmet. Statsministern är förstås med, lik-som en rad uppburna författare lik-som Harry Martinson, Sivar Arnér och Birger Norman. I sitt anförande säger den unge tjänstemannen bl a:

Vi lever i en tid som alltmer amerikaniserats, en tid då framgång och streberanda hotar att ta över i vår demokrati. Dikten kan vara satir och kritik. Med bitande hån vända sig mot maktfullkomlighet. Nagelfara människors rädsla för dem som har makt – och människors rädsla att förlo-ra den makt de själva har. Allt detta kan dikten ge. Baförlo-ra den inte anser sig vara till för att ge politikerna ett hand-tag. Den måste stå fri – fastän den är bunden. Den måste stå oberoende – fastän den är beroende. Den skall inte vara understödjande på kort sikt. Men både för politikern och poeten handlar det om hur det omöjliga skall kunna förverkligas i det möjligas värld.

Lyriker blev statstjänsteman

Den unge tjänstemannen heter Ragnar Thoursie. Några år tidigare har han debuterat som lyriker och mottagits med entusiasm av kritiken. Han ställdes i jämbredd med Lindegren och Vennberg och den mäktige Artur Lund-qvist blev hans introduktör i kulturlivet. Men Thoursie avbröt den litterära karriären och blev i stället tjänste-man och gjorde en lång, hedervärd och obemärkt kar-riär i Arbetsmarknadsstyrelsen. Åttioårig återvände han

Christian Swalander

Framtid i samtidens backspegel

Christian Swalander fick det hedervärda men svåra uppdraget att utifrån en artikel han skrev för 17 år sedan se vad som blev sant av det han då skrev om högre utbildning. Läs hans tolkning när han ser bakåt, står i nuet och ser framåt. Är det möjligt att sia om framtiden?

(10)

till dikten, och händelsen som relaterats ovan finns skil-drad i hans i år utkomna Elefantsjukan, en biografisk berättelse om åren i AMS, de år som sammanfaller med det starka svenska välfärdssamhällets framstöt och reträtt.

Man kan väl förmoda att Thoursies reflektion om amerikaniseringen kändes rimlig för de närvarande. Och skulle någon säga precis detsamma i dag, så skulle det väl också kännas som en korrekt beskrivning av hur det förhåller sig. Ändå har så oerhört mycket hänt under de nästan femtio år som gått. Det som kanske vid den tiden kändes som en varning skulle kunna upplevas exakt likadant i dag. Men skillnaden mellan ett akut hot och ett bestående, och möjligen inte önskvärt, tillstånd är svår att göra. Framför allt är det svårt att säga vid vilken tidpunkt det upplevda har den ena eller den andra egen-skapen, eller när någon av dem överväger.

Anledningen till att jag sitter här en solig påskdag år 2003 och funderar på vad Ragnar Thoursie yttrade 1955 är att jag blivit ombedd av redaktionen för Praktik och

teori att skriva något om universitetens och

högskolor-nas utveckling mot bakgrund av en artikel jag skrev i detta ämne i Göteborgs-Tidningen 1986. Jag ombads också säga något om möjligheten av att alls ha något som kan likna kunskap om framtiden och då kunna göra någorlunda hållbara utsagor om den. Tänk det. Någon har hittat något du skrev för sjutton år sedan och nu skall du ställa dig själv mot väggen och svara för vad du trodde då. Man ryser till, det gör man. Och börjar febrilt rota efter annat man tänkte och skrev vid den tiden. Rätt som det är har man dragit ihop material till ett kapitel i sin självbiografi – men också sådant som speglar en tid som för oss vid universitet och högskolor hade stor bety-delse. Det var då förberedelserna, man skulle nästan kunna säga uppmarschen, ägde rum för de grundläg-gande förändringar av den högre utbildningen som de unckelska reformerna i början på nittiotalet skulle innebära.

Fri men samtidigt bunden

(11)

dik-ten: ”Den måste stå fri – fastän den är bunden. Den måste stå oberoende – fastän den är beroende” skulle jag gärna vilja överföra till att gälla också som ideal för hur man inom den högre utbildningen bör se på sin roll. Och som alla vet är det lite si och så med oberoendet, särskilt i det gränsområde som kallas tredje uppdraget, och som för några år sedan i relativ tysthet omformulerades från att gälla forskningsinformation till att handla om samverkan med det omgivande samhället, och där det nu ofta handlar om hur man skall klämma pengar ur detta omgivande samhälle. Förlåt att jag säger det, men så är det, och ingen vet just riktigt var skamgränserna går ännu.

Den artikel jag skrev den gången handlade om ett sym-posium på Wenner-Gren Center i Stockholm om skolans och den högre utbildningens problem. Sådana symposier anordnades årligen under några år på åttiotalet, och de blev heta kontaktytor mellan representanter för den högre utbildningen och politiker med intresse och ansvar för utbildningsfrågor. Handelshögskolans professorskår var alltid talrikt företrädd, och om någon någonsin inbil-lat sig att forskare är återhållsamma med att använda sin prestige för att utöva politisk påverkan så vore dessa symposier intressanta studieobjekt. En tongivande gestalt var nationalekonomen Assar Lindbeck, som emfatiskt pläderade för omfattande omstruktureringar av den högre utbildningen, framför allt hyllade han tanken på forskningsinstitut där ”kritiska massor” av högt kvalificerade forskare skulle ägna sig åt ”spets-forskning” med ”internationell lyskraft”. Jag återger några inslag i retoriken, för att ge en känsla av både den tidens anda och tidens ohjälpliga förstörelse och förlöjligande av det en gång så högstämt klingande. ”Kritisk massa” är ju en liknelse, hämtad från fysiken, där den betecknar en slocknande sol, som kan implodera eller explodera, men själva ordens kraft och förmodligen också en bort-tappad association till kosmisk storhet och kraft gjorde sammanställningen populär och flitigt använd. Lindbeck skilde sig i övrigt från mängden genom sin personliga apparition med skrynklade kostymer och spretande hår. Är det onödigt att påpeka sådant? Man skall inte bortse

(12)

från symboliska identiteter. Den församling som möttes i Wenner-Gren Centers vackra konferenslokal kunde att döma av klädsel och doft lika gärna ha mötts i en bankstyrelse eller på direktionsvåningen i något multi-nationellt företags huvudkontor. Ibland inbjöds någon marxistiskt orienterad historiker som i manchester-kostym och mjuka skor talade om ”folket” och ”sociala perspektiv” medan männen – männen! – i de blanka börsmäklarkostymerna log med skeptisk ironi.

Spädas ut

Redan då oroade sig många företrädare för de stora uni-versiteten för hur det skulle gå om forskningsresurser började ”spädas ut” genom att fördelas också till de lokala högskolor som etablerades runt om i landet. Bara att Umeå fått ett universitet kunde av vissa ses som alarmerande, och tanken, som ibland framfördes, att fler universitet skulle kunna tillkomma betraktades som ett direkt hot mot den högre utbildningens och forsknin-gens kvalitet. Nu har fler universitet tillkommit, och det borde alltså gå att få fram något slags facit. Det är inte så enkelt. Systemet för forskningsfinansiering har också förändrats. Minns någon löntagarfonderna? De som plötsligt blev forskningsfonder i vad som måste betrak-tas som en alldeles särskild form av stöld. Fack och arbetsgivare må tvista om vem som egentligen blev bestulen – men någon var det, även om det höga ända-målet – att främja forskningen och därmed landets inter-nationella konkurrenskraft – fick helga medlen. Den stora mängden forskning i landet bedrivs av doktoran-der. De relativt nya finansieringskraven för antagning till forskarutbildning har också förändrat situationen när det gäller den totala kostnadsbilden för forskning. Sist men inte minst har kraven på varje forskare att upp-driva medel till sin forskning skärpts oerhört – och det är ju ett problem som också hänger samman med forskningens obundenhet och oberoende.

Rubriken på min artikel detta längstförflutna år 1986 var ”Ökad elitism, social snedrekrytering”. Jag hade inte satt den själv, men den speglar väl innehåll och ande-mening i artikeln. Och om jag märker ut Assar Lindbecks

(13)

ideologiska retorik ovan så får jag väl här tillstå att mitt eget ordval inte alls är neutralt. Man skulle kunna hårdra och säga att bara användandet av ordet elitism utpekar användaren som anhängare av jämlikhetsideal och före-språkare för en ekonomiskt – om än på hög nivå – nivell-erande politik. Upplyst och demokratisk vänster – så trist och förbrukat det låter. Men hade jag rätt? Var elit-ism en följd av de nittiotalsreformer som ideologiskt for-merades bl a vid Wenner-Gren Centersymposierna? Ett inslag i den förmenta elitismen gällde forskningen som sådan, den skulle vara ”världsledande”, ha ”lyskraft” och utgöra en motor i ekonomin. Kanske inte så fel som ambition. Elitismen gällde också forskarnas status och personliga ekonomiska villkor. Vid något tillfälle uttryckte Assar Lindbeck den rådande uppfattningen bland dessa akademiska höjdare: professorslönerna borde omedel-bart fördubblas. Därmed skulle också statusen höjas och en elit bland ungdomen satsa på forskning i stället för att bli direktörer i näringslivet eller skaffa sig andra lukrativa yrken som läkare och jurister, områden inom vilka dessutom forskning nästan alltid innebar ett ekonomiskt nedköp. Man kan väl knappast säga att det blev en ökad elitism i dessa bemärkelser, jag tror t ex inte att forskare i dag anser att de fått löner som gör att de statusmässigt och ekonomiskt kan jämställas med de högst avlönade i samhället, och inte heller med forskare i en del andra länder. Och just det senare var en stark farhåga i mitten av åttiotalet, Sverige skulle inte kunna behålla ”de mest begåvade”. Kanske kan man nu ändå konstatera att en och annan begåvning dröjt sig kvar i landet och vid universiteten. Även en och annan som skulle kunna tjäna mer utomlands. Pengar är inte allt. Visade det sig.

Sociala snedrekryteringen ökat?

När det gäller den sociala snedrekryteringen måste man först tänka på att antalet studerande vid universitet och högskolor ökat rejält sedan åttiotalet, rekryteringsbred-den är större, fler i varje årskull går till högre studier. Samtidigt visar den senaste statistiken från SOM-insti-tutet vid Göteborgs universitet att den sociala

(14)

sned-rekryteringen fortfarande föreligger, andelen ungdomar från välbeställda hem och särskilt akademikerhem är större än andelen från mindre bemedlade sociala skikt. Då måste man också betänka att sociala strukturer påverkats av t ex ett stort inflöde av människor från andra länder, vilka också är underrepresenterade i den högre utbildningen. Man kan uppfatta att detta förhål-lande väckt aktivititer framför allt vid flera mindre högskolor, där man inser nödvändigheten att på olika sätt dra till sig studenter helt enkelt av ekonomiska skäl. Man skall väl inte bortse från att det också kan finnas sociala dimensioner och ambitioner med i spelet, men med det system för finansiering av universitetens och högskolors verksamhet som kom med nittiotalets reformer är studentrekryteringen ett centralt problem i verksamheten. En sökning på Internet, framför allt bland högskolorna, ger också vid handen att det blivit viktigt att ha en säljande och lockande framtoning. Blanka broschyrer strömmar ner i artonåringarnas brevlådor

(15)

med locktoner om stimulerande studier i fräscha lokaler på spännande orter och med framstående och oändligt engagerade och intresserade lärare. Man börjar enligt min mening driva farligt nära en intill självidiotisering gränsande beskäftighet, och kanske bör man här och där arkivera årets säljmaterial för ett närmare studium om tio-femton år. Det är klart, det kan ju tänkas att man då kommer att anse att man var oerhört defensiv och rädd-hågset saklig i dag. Hur som helst, det har satts ett pris per huvud på studenterna, och visst är det en form av kommersialisering, som också uttrycker en för tillfället dominerande uppfattning om hur effektivitet bäst upp-nås i olika verksamheter. Allt skall som bekant ha ett pris. Systemet är ju dock inte – ännu? – så renodlat att universitet och högskolor kan sätta ett pris per utbild-ningsplats som om det vore fråga om varor. En ganska ofta uttryckt förhoppning bland nyliberalt (detta var i Reagans och Thatchers tid) influerade forskare år 1986 var att universitet borde privatiseras (eller att privata universitet och högskolor skulle tillåtas).

Världen bipolär

År 1986 var jag verksam vid en arbetsenhet vid Göte-borgs universitet som hette Centrum för tvärveten-skapliga studier av människans villkor. Det var en före-ningsliknande sammanslutning av forskare och lärare vid Chalmers tekniska högskola och universitetet, och syftet var att försöka ge uttryck åt en känsla av forsknin-gens och forskarnas ansvar för att sprida kunskap om och om möjligt och i någon mån bidra till att avhjälpa problem som slöseri med naturens resurser, miljöför-störing, svält och krigshot. Detta var före Berlinmurens fall, världen var tydligt bipolär med uppdelning i intresseområden. Sverige var inte med i den europeiska gemenskapen och erfarenheterna från de stora krigen i Asien på sjuttiotalet fanns i aktuellt minne. En återkom-mande aktivitet vid Centrum för tvärvetenskap var att ge forskarutbildningskurser, där kunskap från skilda ämnesområden samlades kring problem som inte själv-klart ingick i ordinarie forskarutbildningar vid

(16)

univer-sitetets institutioner. Man arrangerade också konferenser och föreläsningsserier. Just 1986 anordnades en konferens och en serie föreläsningar på temat ”Vad gör vi med uni-versitetet?” Bland föreläsarna fanns juridikprofessorn Anna Christensen, som talade om ”Forskningens nya organisationsform och föreställningsvärld”. Hon tog bl a upp ett begrepp som alla som i dag är verksamma vid universitet och högskolor känner synnerligen väl till och som just vid denna tid var på väg att etableras som cen-tralt i den akademiska retoriken: kvalitet. Hon påpekade begreppets knutenhet till varuproduktionens värld. Hon argumenterade för att användningen av begreppet i sig innebar ett förytligande och ett förtingligande av sådant som egentligen inte alls borde beskrivas i varutermer eller behandlas i varuanalogier, sådant som utbildning och forskning:

Det är lätt att se att den nya begreppsvärlden kommer från varuproduktionen. Men hur har den på så kort tid lyckats erövra hela universitetet och radera ut den gamla begrepps-världen? För det första är det fråga om en begreppsvärld som haft en oerhört stark kulturell genomslagskraft i hela samhället. Den har erövrat inte bara universitetet utan också t ex sjukvården, utbildningen, t o m det vardagliga tänkandet. Det är inte bara forskningen som skall hålla en viss kvalitet. Själva livet skall planeras och hålla en viss kvalitet, ”livskvalitet”.

Frågan är hur mycket vårt språkbruk och de begrepp vi använder bidrar till att vara medskapande i vår förståelse av verkligheten. Jag vill inte här halka in på något snubb-ligt wittgensteinianskt parafraserande, men ändå så här mot slutet av dessa funderingar kring vad som varit och vad som blivit plädera för en skärpt uppmärksamhet kring orden. Jag menar att det är centralt i den aka-demiska verksamheten att hålla en sådan uppmärk-samhet vid liv och låta den åtföljas av vakuppmärk-samhet inför vad som är intressestyrt och trendigt – även om det låter slagkraftigt och häftigt. Hur många minns förresten när det var trend att i alla tänkbara sammanhang referera till Wittgenstein, helst ”den sene Wittgenstein”. Anled-ningen var blott alltför ofta att hävda en djup filosofisk

(17)

legitimitet för en lika djup och självrättfärdigande rela-tivism, som brukade gå ut på att eftersom ingen verk-lighet fanns utanför språket så kunde man göra vad fan som helst, några objektiva moraliska grunder fanns inte. En inställning som passade bra under fastighetsbubblans dagar i åttiotalets slut.

Näringslivet normerande

Det är sedan bara att konstatera att universiteten och högskolorna i de flesta avseenden följt med, ibland under motstånd, ibland med entusiasm, i den tendens, som fört bort från det starka samhället, där den högre utbildnin-gen, så som den utformades i de reformer som växte fram under sextio- och sjuttiotalen och som knyts till Olof Palmes tid som utbildningsminister, förändrats i takt med att näringslivets organisations- och styrelse-former blivit normerande. Mycket kan sägas om detta. Lärosätenas autonomi har ökat, det finns större valfri-het vad gäller utbildningsgång osv. Enligt min mening goda sidor i förändringen. Men det finns andra. Framför allt tycker jag att risken för godtycklig och rättsvidrig maktutövning ökat när den demokratiska kontrollen minskat. Starka rektorer kan etablera patriarkala led-ningsmönster, och t ex använda sin rätt att tillsätta prefekter så att de kommer att omges av ja-sägare. I Göteborg har vid universitetet ett rektorsval just av-slutats, som väckt stark kritik, därför att man frångått traditionen och rekryterat en rektor utifrån. Kritiken går ut på att styrelsen skaffat sig en verkställare, en som är mer lyhörd för styrelsens intentioner än för organisatio-nens egna önskemål och behov. Vid universiteten kan dekaner, särskilt vid ekonomiskt potenta fakulteter, etablera pseudoautonoma maktcentra, som kan utmana rektorsämbete och styrelse i den kamp om makt som jag menar kan komma att bli ett allvarligt problem inom universitets- och högskolevärlden. Vid en regional högskola finns nu en anställd med titeln ”rektors råd-givare”. I detta fall, menar jag, har rättsstatens principer kränkts. En statlig tjänst skall inte kunna baseras på per-sonliga relationer. Det är lika olämpligt och stötande med en sådan anställd ”rådgivare” som det skulle vara

(18)

med en tjänst som ”statsministerns älskarinna”, avlönad med skattemedel. Det osar medeltid, machiavellism och maffia, för att lägga ut några m på en tidsaxel, och jag tycker att det bör ses som en maning till besinning hos dem som får möjlighet att styra ett universitet eller en högskola.

Utmanar våra föreställningar

Kriget i Irak är nyligen avslutat. USA dikterar villkor för världen på ett sätt som för många känns oroande och skrämmande. För andra kanske det känns tryggt och önskvärt att en tydlig världsordning växer fram i form av en pax americana. Låt oss än en gång återvän-da till Ragnar Thoursie. Han talade den där återvän-dagen 1955 om ”en tid som alltmer amerikaniserats”. Hur skall vi förhålla denna hans upplevelse till vår samtidsupp-levelse? Är det fråga om ett hot eller ett – kanske önskvärt – tillstånd? Då och nu? Då eller nu? Så vitt jag kan se har vi lika svårt att bedöma detta som Thoursie, Erlander, Palme, Martinson och de andra hade den gången. Thoursies eget levnadsöde har ett intresse av helt annat slag. Genom att avbryta diktarbanan för att i stället bli statstjänsteman gör han något som utmanar våra för-domar och invanda föreställningar. Vi vill väl gärna förknippa diktarlivet med frihet och utlopp för en per-sonlig kreativitet och som en väg till ett högt anseende, ett stort eftermäle. Men Thoursie ställer oss inför det alldeles oväntade. Förmågan att göra just det är en mänsklig egenskap av omätlig betydelse. Har man daglig kontakt med studenter upphör man aldrig att förvånas över och glädjas åt vilken enorm kreativitet och förmåga att finna nya intressanta infallsvinklar som vår undran inför världen väcker. Att vistas i en miljö där sådant ständigt äger rum är en lycka. Det är en livsvärld som jag hoppas kan förbli oinvaderad av den ekonomistyrda systemvärld som omger den – för att sno en bild från Habermas, en teoretiker som stått sig hyfsat, trots att den fria marknaden ersatt det gemenskapande samhället som förhärskande utopi.

Den föreläsningsserie jag refererat till ovan hade ett motto, hämtat från en av sjuttiotalets kultböcker, R M

(19)

Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel. I något förkortad form lyder det:

Det sanna universitetet har ingen bestämd adress. Det äger ingen fast egendom, betalar inte ut några löner och tar inte upp några terminsavgifter. Det sanna universitetet är ett sinnestillstånd. Det är en idé, som förs vidare genom sek-lerna av en grupp människor som av hävd burit titlar som professor och docent, men inte heller dessa titlar ingår direkt i det sanna universitetet. Kopplad till detta sinnestill-stånd finns också en juridisk person, som tyvärr går under samma namn. Denna juridiska person är ett icke vinst-givande företag, en utlöpare av staten med en bestämd adress i sinnevärlden. Den äger och förvaltar egendom, kan betala ut löner och ta emot pengar och reagerar också på de lagar och förordningar som genomdrivs. Men detta andra universitet kan inte undervisa, skapar ingen ny kun-skap, överväger inga idéer. Det är på inte sätt det sanna universitetet.

Litteratur

Ragnar Thoursie, Elefantsjukan, Bonniers 2003.

Jan Bärmark (red), Vad gör vi med universitetet? Skrift från Centrum för tvärvetenskapliga studier av människans villkor 1986.

Christian Swalander är journalist och

informationssekreterare vid Enheten

för biblioteks- och

informationsveten-skap, Göteborgs universitet.

(20)

N

är jag sluter mina ögon och försöker föreställa mig högskolan tio år framåt i tiden, är det första ord som kommer för mig: Ett centrum. Ett nav. En mötes-plats. Utslitna ord – vilken högskola har inte som mål att vara ett slags kunskaps- och inspirationsnav? Kanske helt andra ord kommer att vara inne om tio år.

Men jag tror att Malmö högskola har vuxit. I storlek, i självförtroende, i betydelse. Vuxit som inspirations-källa. Inspirationskälla för lärare, studenter – ja, även för människor utanför organisationen.

Låt mig börja med den nya högskolebyggnaden. Efter-som jag är bibliotekarie är jag naturligtvis inte helt opar-tisk, när jag framför mig ser biblioteket på nedre plan, kanske rakt framför ingången i den nya högskolan. Det första man ser. Där man träffas, oavsett om man har ett specifikt ärende dit eller ej. Ett enormt bibliotek. Hur kunna föreställa sig dessa kvadratmetrar? Beijersbiblio-teket är väl stort som det är? Det är en smått hisnande tanke att tänka sig något som är si och så många gånger större än Beijersbiblioteket. Men det är mycket som denna nya mötesplats ska rymma.

Vågar inte sätta etikett

Det är ett bibliotek som speglar förbättringarna och förändringarna på högskolan. Som säkerligen speglar hela samhällets utveckling, utvecklingen från informa-tionssamhälle – ja, till vad? Är det ett neo-informations-samhälle år 2013? Jag vågar inte sätta någon etikett på

Karin Christensen

Högskolan 2013 – dynamik,

tillväxt, inspirationscentrum

Med spänd förväntan blickar studenten Karin Christensen in i högskolans framtid. Med ett nödvändigt e-prefix. För högskolan kommer att växa och ha många fler e-studenter, e-böcker, e-undervisning m.m. Biblioteket blir högskolans naturliga centrum och mötesplats.

(21)

det nu. Men jag tror att det är just bland annat det fram-tida biblioteket som kan ge en bra fingervisning för hur högskolan profilerar sig 2013.

Jag tänker mig att till exempel e-böckerna har fått den genomslagskraft som de förväntas få. Just nu är det lite trevande. ”Jag har hört att ni har e-böcker här”, den frå-gan har jag fått någon gång under mina kvällsvaktpass. Om tio år är e-boken en lika viktig informationsbärare som boken, cd-rommen, tidskriften. Men jag tror, och hoppas, att böcker kommer att finnas kvar. Sida vid sida om de nerladdningsbara dokumenten. Inte som gamla minnesmärken över hur det var förr. Mer som komple-ment. Och kanske diskussionen om ”bokens död” har lugnat sig. Det kommer att handla om böcker och digi-tala dokument som likvärdiga informationsbärare. Ingen tävlan. Läs det du känner för. På skärm, eller från pärm till pärm.

Deep web upp till ytan

I framtiden kommer säkert inte bara antalet datorer ha ökat (eller, om man vill, antalet studenter per dator ha minskat). Även den marknadsföring som Bibliotek och IT gör vad gäller databaser, e-tidskrifter och e-böcker har fått full effekt om tio år. Den del av nätet som brukar kallas den osynliga, the deep web, och som erbjuder enorma möjligheter till tillägnande av ny kunskap – denna del har så att säga kommit upp till ytan – studenter och lärare använder sig säkerligen i mycket större utsträck-ning av dessa informationskällor om tio år. Jag tror att vi bland studenterna får se betydligt färre I’m feeling lucky-sökningar på Google, och fler kompetenta och fokuserade söksätt. Att söka information på ett smart sätt har integrerats i en del av lärandet på högskolan.

Antalet studenter kommer säkerligen, och förhopp-ningsvis, att öka. Därmed hoppas jag att bostadsfrågan är löst om tio år. Jag vill helst inte se fler tomma, arkitek-toniskt fulländade lyxiga 250-kvadratare i hamnen, utan i stället sjysta, billiga och trivsamma studentrum. Bostads-bristen är ett problem, och i så fall det enda som skulle kunna bidra till att människor tvekar att flytta till Malmö. ”Där finns ju ingenstans att bo.” Jag emotser en

(22)
(23)
(24)

rejäl studentboendesatsning. Det är ju också en del i högskolans tillgänglighet.

Slutligen när det gäller framtidvisioner. Det blir lätt att man målar upp en utopi och det kan nästan bli science fiction av det. Inte bara e-böcker utan e-högskola, e-stu-denter och e-föreläsningar. ”Det magiska prefixet e”…

Men Malmö högskola kommer att växa och inspirera, och det är inte orealistiskt att hysa höga förhoppningar vad gäller denna utveckling. Det är inte science fiction utan spänd förväntan.

Karin Christensen är

blivande bibliotekarie och

BIVIL-studerande i Lund.

(25)

I

KT (Informations- och kommunikationsteknik) används i skola och högskola och stora förväntningar har knutits till de möjligheter som detta kan erbjuda de studerande. Många stora satsningar har genomförts i skolan. KK-stiftelsen, som initierade ett stort antal utvecklingsprojekt under den andra delen av 1990-talet, och det nyss avslutade arbetet med IT i skolan (ITiS) är bara de två senaste. En del av förhoppningarna har kom-mit på skam, t.ex. att skolan skulle kunna bli billigare eftersom det skulle behövas färre lärare när det fanns tillgång till datorer. Andra lever kvar, men vi vet fort-farande ganska lite om vad användandet av IKT betyder för lärandet. Det vi kan konstatera är att livet har blivit mycket annorlunda genom att den nya tekniken har blivit tillgänglig för allt fler, även om de flesta på jorden fort-farande inte har ringt ett enda telefonsamtal.

Det är klart att det kliar i skallen och fingrarna att skriva något riktigt visionärt om hur användandet av IKT kommer att se ut i framtiden, men samtidigt tänker jag på de stora visioner som kraschat när den krassa verkligheten tryckt på. IT-bubblan sprack och den hand-lade, tror jag, om den övertro som fanns på hur snabbt man kan förändra de ekonomiska spelreglerna och när siffrorna i boksluten lyste rött år efter år så höll det inte längre. Det finns en viss inbyggd tröghet i alla system, både ekonomiska och pedagogiska, och det går inte att köra på hur snabbt som helst och det tror jag hänger

Bosse Müller

IKT – Information Kontra Tankar

Det är klart att det kliar i fingrarna att skriva något riktigt visionärt om hur man använder IKT i framtiden. Men det som hittills gjorts i skolan med hjälp av IKT är inte alltid konstruktivt och därmed inte kunskapande, menar Bosse Müller. Han vill se mer av informationsbehandling framöver och ger ett par konkreta exempel. De riktigt stora förändringarna handlar om hur IKT skapar nya kommunikations-mönster. Det talade och skrivna språket förändras med chat, sms, e-post m.m. Nya kommunikationsmönster innebär nya sätt att förstå världen.

(26)
(27)

ihop med att tankar, tar, tid medan däremot informa-tion inte tar tid.

Tankar tar tid

Jag kommer i denna artikel att ta min utgångspunkt i två uttryck som Bodil Jönsson presenterade vid en före-läsning innan hennes nu så populära böcker om tid hade kommit ut. Det ena var TTT, Tankar Tar Tid, och det andra var ITIT, Information Tar Inte Tid. Problemet som jag ser det med att använda IKT i undervisningen är att det kan uppstå en sammanblandning av vad som är infor-mation och vad som är tankar (kunskap) och eftersom det ena går snabbt och det andra tar tid finns det en risk att informationshanteringen blir dominerande. Jag är övertygad om att IKT kan användas för att fördjupa tankar, men det ligger i så fall inte i tekniken i sig utan i hur tekniken används. Det kan tyckas som en själv-klarhet, men mycket av det som görs och har gjorts i skolan med hjälp av IKT är inte konstruktivt och därmed inte kunskapande, alltså skapande av kunskap. Min utgångspunkt är att IKT ska användas för informations-behandling mer än för informationssökning och infor-mationshantering och jag ska ge två exempel på vad jag avser med detta. Det första handlar om att hantera och analysera information (data) med hjälp av IKT och det andra handlar om att skapa/producera/konstruera berät-telser/bilder/scenarier/verkligheter med hjälpa av IKT och att analysera dessa i den pedagogiska diskussionen som blir en väsentlig del av skapandet.

Likt men ännu snabbare idag

I mitten på 1980-talet gick jag en utbildning på Lärarhög-skolan i Malmö som hette ”Datorkunskap för högstadie-lärare”. Vi tittade på hur datorn var uppbyggd, använde en del färdiga program som ordbehandling och layout men framför allt kommer jag ihåg programmeringen. Under denna utbildning fick vi också en visning av ett datorprogram som jag tror hette Herakles och som tagits fram vid Lunds universitet. Med hjälp av programmet kunde man leta samband mellan olika variabler som hämtades från den inbyggda databasen (registret).

(28)

Programmet kunde alltså hantera data eller information. Hur dessa data skulle hanteras var upp till användaren, men hanteringen hade automatiserats. I datorns barn-dom fanns också ett ämne som hette ADB, automatisk databehandling. Detta är egentligen grunden för allt som har med datorer att göra nämligen att datorn erbjuder möjligheter att snabbt behandla stora mängder data eller information. För någon vecka sedan fick jag presenterat för mig ett program som är mycket likt det gamla Herakles. Den stora skillnaden är att det nu går ännu snabbare att göra beräkningarna och att programmet finns tillgängligt på Internet. Det som slår mig är att det fortfarande, 20 år efter Herakles, går att presentera ett liknande program som en nyhet. Hur kan det komma sig att datorerna inte i större utsträckning används (i undervisningen) för att behandla data? Så här skulle det kunna se ut om vi använder OmniStat som den moder-na varianten av Herakles heter?

Det talas mycket om att problemen i skolan bottnar i att det finns för få lärare. Är det sant? I databasen finns statistik över elevers medelbetyg och antalet lärare/100 elever och vi kan genom några musklick få fram en över-sikt över medelbetygen i alla svenska kommuner och lärartätheten. Finns det något samband mellan dessa storheter? Programmet svarar direkt med ett diagram enligt Figur 1 som säger att det inte finns något sam-band d.v.s. högre lärartäthet medför inte högre medel-betyg (i och för sig inte heller lägre).

Hur ska vi tolka detta? Det verkar lite konstigt. Vad

(29)

händer om man inte tar med alla Sveriges kommuner i jämförelsen? Vi väljer bara de femton kommuner som har högst lärartäthet. Då visar det sig att det finns ett klart positivt samband (Figur 2).

Vad är egentligen sant? Hur kan man förklara de olika utfallen? Om vi går vidare genom att pröva andra vägar kommer varje nytt diagram att leda till diskussioner om möjliga orsakssammanhang, utan att vi kommer fram till den sanna bilden, därför att den antagligen inte finns. Om programmet används på detta sätt är det möjligt för de studerande att sammanställa information som ingen annan människa någonsin tidigare har sett. Vad händer om elever i skolan tar fram uppgifter om den egna kom-munen och ställer dessa i relation till hur det ser ut i andra kommuner och med de nya insikter de fått går till kommunens tjänstemän eller politiker med frågor om varför det förhåller sig på detta sätt? Detta kan vi väl kalla för ett undersökande arbetssätt i klass med den undersökande journalistik som Janne Josefsson på TV har gjort sig känd för.

Digitalt berättande

Det andra exemplet jag vill använda mig av handlar om det digitala berättandet. IKT har medfört att många fler kan berätta för en allt större publik. Den största anled-ningen till denna förändring är tillgången till Internet och de möjligheter att göra sin röst hörd som Internet erbjuder. Digitalt berättande har vuxit som en lavin. Om man via sökmotorn Evreka söker på ”digital

(30)

telling” får man 118 000 träffar. En bra svensk startsida för digitalt berättande är Digitalbridge (http://www.dig-italbridge.nu). Många människor vill berätta sina histo-rier. Det har vi gjort i alla tider men två viktiga föränd-ringar har inträffat. Idag är vi inte beroende av andra för att bli publicerade och dessutom kan vi använda fler media för berättandet. Detta har möjliggjorts av IKT. Vi kan helt enkelt göra en hemsida och på den publicera text, bild och film.

En form av digitalt berättande baseras på hypertex-ter. I en hypertext är vissa ord klickbara, t.ex. den klick-bara text som finns på alla internetsidor. Ett klick på ordet gör att man hamnar i en annan text på en annan sida. Hypertext erbjuder möjligheter att skapa berät-telser som inte behöver vara linjära. Läsaren kan genom sina val (klickningar) välja flera olika vägar genom tex-ten och därigenom läsa flera olika berättelser. Hypertext kan man skapa med hjälp av en ordbehandlare, t.ex. Word.

I takt med att den digitala tekniken har utvecklats har det blivit betydligt enklare att hantera bilder (både still-bilder och rörliga still-bilder) och ljud med hjälp av datorn. Om man idag köper en ny dator följer det med pro-gramvara med vars hjälp man kan redigera film. Film och video är relativt nya medier, i alla fall jämfört med det skrivna ordet. Det innebär att vi i skolan fortfarande betraktar och använder film på annat sätt än t.ex. littera-tur. Eleverna i skolan ska analysera och kritiskt granska film mer än att titta på och göra film. Det jag vill komma till är att det nu finns en möjlighet att göra film på ett enkelt sätt och då är det rimligt att eleverna också får möjlighet att använda detta uttryckssätt. Stoppa i fil-men, tryck på Rec och filma, tanka över filmen till datorn, klipp och klistra in speakertext och andra ljud. Det är lätt att göra rent tekniskt och det kan bli tekniskt proffsigt men man måste vara klar över vad det är man vill berätta och vem som ska titta. Erfarenheter pekar på att när elever redigerar film tillsammans så sker det just tillsammans på ett sätt som vi ofta försöker åstad-komma i skolan med olika typer av grupparbeten, men sällan lyckas åstadkomma. När eleverna sitter och

(31)

redi-gerar och prövar om ett videoklipp ska ligga här eller där om de ska använda det ena ljudet eller det andra vid-tar ett förhandlande, argumenterande och direkt prö-vande som möjliggörs av att IKT kan hantera informa-tionen (videofilmen, ljudet) snabbt och enkelt. Filmen kan vara utgångspunkt för samma typ av diskussioner som i exemplet ovan med medelbetyg och lärartäthet. Vad säger detta? Vad är sant? Hur tolkar du detta? Hur skulle berättelsen ha sett ut och tolkats om den var skriv-en som skriv-en uppsats eller berättad? Jag ser egskriv-entligskriv-en ingskriv-en skillnad mellan dessa två exempel vad gäller tillväga-gångssättet. Den stora skillnaden är att film (video) är ungdomarnas värld.

… men framtiden då?

Men skulle inte den här artikeln handla om framtiden? Jo, och jag tror att om vi lär oss att utnyttja den teknik som finns tillgänglig idag, så kan det leda till en hel del förändringar av vad vi gör när vi undervisar och hur vi gör det. Det som jag har skrivit ovan är inte något nytt. Att elever och studenter ska lära sig kritiskt tänkande är vi överens om och vi har på många olika sätt arbetat med detta i skola och högskola. Det som är nytt med IKT är att den erbjuder möjligheter att få svar på frågor av typen: Vad händer om …? Tryck på knappen och datorn räknar om, klipper ut, klistrar in, ändrar ordnin-gen eller färordnin-gen, förminskar eller förstorar. Informa-tionen, i mycket vid bemärkelse, kommer att presenteras på olika sätt och detta kan stimulera till olika tolkningar. Nu tror jag att det finns några riktigt stora föränd-ringar som också är på gång och som vi måste bära med oss och fundera över i olika sammanhang. En sådan handlar om det talade och skrivna språket. Vad kom-mer användandet av SMS, e-post och chat att betyda för det skrivna språket? Vad händer när man kan tala in sin text direkt i datorn i stället för att skriva in den? Behöver man kunna skriva? Behöver man kunna läsa när allt som skrivs i framtiden kan läsas upp via textläsare? Vad hän-der när nu mobilen kan hantera både tal, text och bild? Vad är det man ska göra när man kommer till skolan (byggnaden alltså)? Elever och studenter kommer inte

(32)

att acceptera att de ska åka till ett speciellt hus för att göra sådant som går att göra via nätet. Vad menas i så fall med att ”det går att göra via nätet”? Vad går inte att göra via nätet, alltså vad är det vi ska göra när vi är tillsammans i en gemensam lokal? Sådana frågor gör att det inte går att betrakta IKT bara som ett verktyg bland andra verktyg. IKT kommer att/har redan förändrat kommunikationsmönstren på ett radikalt sätt och om vi tror att det är tillsammans med andra som vi lär, så måste nya kommunikationsmönster påverka lärandet alltså erbjuda nya sätt att förstå världen.

Detta är exempel på framtidsfrågor som vi bara kan spekulera kring, men jag tror inte att de är särskilt avlägsna. Utvecklingen är dock inte på förhand given. Vi som arbetar i skola och högskola kan/måste påverka hur IKT används i undervisningen och då vore det väl lämpligt att vi använder IKT i undervisningen och pro-blematiserar vad användandet leder till och inte leder till. Varför inte pröva genom att låta elever och studen-ter producera olika artefakstuden-ter med hjälp av IKT, där en viktig del av produktionen blir att vrida och vända på materialet och kritiskt granska de olika bilder som då framträder?

Bosse Müller jobbar med frågor

kring IKT och lärande vid

lärarut-bildningen på Malmö högskola.

(33)

B

iblioteken på våra högskolor och universitet har över åren fått nya funktioner och integreras alltmer i studieprocessen. Ökad studenttillströmning, där fler läser på fördjupningsnivå med krav på självständiga arbeten, och den nya informationstekniken ställer nya och mer omfattande krav på studenternas kompetens. Kvalificerad handledning i informations-försörjning har utvecklats till viktiga arbetsuppgifter för bibliotekarier och andra informationsspecialister. Infor-mations- och kommunikationstekniken ger mindre bero-ende av tid och plats för undervisning och annat stöd för lärande. Biblioteks- och ITstöd blir därmed allt vik-tigare som förutsättningar för en god flexibel utbildning.

Idag talas allt oftare om biblioteken på högskolor och universitet som ”Learning resource centers” (LRC). På svenska brukar termen ”resurscentrum för lärande” an-vändas. Med detta menar vi då en studiemiljö där stu-denterna kan göra det mesta från informationssökning och tyst inläsning till att med hjälp av olika IT-verktyg dokumentera sitt arbete. Kopplat till ett LRC brukar även någon form av pedagogisk utvecklingsenhet för nätbaserat lärande finnas. På KTH, till exempel, har man en sådan enhet, kallad ”Learning lab”. Genom att sam-ordna vissa delar av högskolans resurser för datorer, pro-gramvara, multimedia, webbkonferenser med mera och

Tomas Christiansson

Biblioteket – en del av utbildningen

och oändliga möjligheter

Datorerna har på allvar och med rätta gjort sitt intåg i universitetsbibliotekens värld - samtidigt som informationsmängden hela tiden ökar. Och studenterna har upptäckt fördelarna med djupa lagringsmöjligheter, snabb informationssökning och mångsidig användning. Biblioteken håller redan på att införlivas och bli en del i studieprocessen. Men det ställer krav på användarnas informationskompe-tens. Samtidigt pockar allmänheten på att universitetsbiblioteken öppnas för allt fler och samarbetet mellan folkbiblioteken och universitetsbiblioteken ökar.

(34)

olika tekniska och pedagogiska kompetenser får man ett effektivare resursutnyttjande och tillgången till dessa resurser blir mer jämnt fördelade på högskolans samt-liga aktörer. Med dessa resurser samlade i attraktiva, ändamålsenliga lokaler blir förutsättningarna goda för att skapa en kreativ studiemiljö som fungerar som ett ämnesöverskridande socialt sammanhållande centrum. Utvecklingen visar att behovet av kollektiva stödåtgärder för studenternas lärande sannolikt kommer att öka framöver och att högskolorna därför behöver avsätta mer resurser för detta.

Bibliotek – mer än 2000 år på nacken

Under årens lopp har olika propåer lagts fram för att kalla bibliotek för något annat än just bibliotek. På åttio-och en bit in på nittiotalet förekom bland annat benämningar som ”bibliotek och utredningsbank” och ”bibliotek och informationscentral”. Avsikten med dessa namntillägg var förstås att visa på att biblioteken även gav tillgång till information lagrad i databaser. Idag kan man uppleva dessa namnformer som lätt antikverade och framför allt som tidstypiska uttryck för den tid då de användes. Karolinska institutets bibliotek hette tidi-gare ”Karolinska institutets bibliotek och medicinska informationscentral”. Idag är namnet återigen ”bib-liotek”, rätt och slätt. Man kan fråga sig om även LRC är ett epitet som kommer att blekna bort om ett antal år och att ”biblioteket” naturligen kommer att rymma de företeelser som idag associeras med ”LRC”? Begreppet ”bibliotek” representerar på ett fascinerande vis en mer än 2000 år gammal beskrivning av veten-skaplig informationsförsörjning, samtidigt som man kan notera att det är ett av de vanligaste förekommande orden i den informationsteknologiska vokabulären. Den idémässiga grunden för ett biblioteks existens, fysiskt eller virtuellt, eller oavsett om det är byggnaden eller samlingarna som avses, kan välpassande åskådliggöras med hjälp av begreppet ”resurscentrum för lärande”. Den ursprungliga betydelsen av ordet bibliotek är ju ”boksamling”. Om den betydelsen av ordet vore den enda innebörden av begreppet vore det i princip ingen

(35)

skillnad mellan ett vetenskapligt bibliotek och en lager-lokal för böcker, vilket det ju faktiskt är. Skillnaden mel-lan dagens och framtidens bibliotek jämfört med går-dagens (ända tillbaka till det första biblioteket i Alexandria), ligger kanske främst i att vi nu har tillgång till så många fler och allt kraftfullare resurser för lärande. Dessa blir i ökande grad tillgängliga oberoende av tid och rum, i kombination med en ständigt ökande informa-tionsmängd. Den idémässiga grunden för verksamheten, däremot, är i sina huvuddrag densamma.

Undervisar om hur biblioteket ska användas

Inom Malmö högskola är bibliotek, högskolegemensam IT-service och telefoni samlade i en och samma

(36)

organi-sation (BIT). På biblioteken, för närvarande fem styck-en, finns en väl utbyggd helpdeskverksamhet som för-modligen saknar sitt motstycke i resten av landet. Teknikstöd för funktionshindrade är ett annat område inom vilket högskolan ligger långt fram. Möjlighet att arbeta med hjälp av videokonferens erbjuds också. Utbudet av undervisning är omfattande och uppvisar en stor bredd. Från grundläggande kurser i datoranvänd-ning till poänggivande kurser i informationssökdatoranvänd-ning för doktorander. Brist på tillräckligt rymliga och ändamåls-enliga lokaler är emellertid ett problem. Två nya bib-liotek är därför under byggnation, det ena på campus-området Mas, det andra på Universitetsholmen. Biblio-teket på Mas står klart redan om ett par månader, bib-lioteket på Universitetsholmen om cirka två år. En fysisk koncentration och gestaltning av BIT:s verksamhet till högskolans två campusområden kommer att ge de yttre förutsättningar som vi nu behöver för vidareutveckling av vitala delar av den innehållsliga verksamheten; kreati-va studiemiljöer med stor tillgänglighet, för studenter-nas lärande.

Högskolan fortsätter att växa fram i centrala Malmö. Nya byggnader tillkommer successivt. I jämförelse med landets övriga storstäder blir högskolan mer integrerad i staden, ett riktigt ”cityuniversitet”. Dess betydelse som drivkraft för en positiv samhällsutveckling är betydande. Biblioteket som är offentligt och kanske högskolans mest publika del kommer med sitt centrala läge på Universi-tetsholmen och sin verksamhet att bidra till att synlig-göra högskolan som en institution för vetenskap och kultur i Malmö och Öresundsregionen. I det livslånga flexibla (nätbaserade) lärandet kommer alltfler att efter-fråga Bibliotek och IT: s tjänster, inte enbart som uni-versitetsstudenter eller högskoleanställda utan även i egenskap av fritidsforskare och i samband med andra former av utbildningssituationer. I en högskola öppen för alla blir högskolebiblioteket mer av ett ”folkets bib-liotek”. Forsknings- och folkbiblioteken närmar sig, bland annat av denna anledning, varandras verksamhets-områden i accelererande takt. I höst, 6–7 november, kom-mer stadsbiblioteket och Malmö högskola att

(37)

gemen-samt stå som värdar för en nationell konferens på temat ”Landskap för lärande”. Samarbetsformer mellan bib-liotek, lärcentra och utbildningssamordnare kommer att diskuteras och goda exempel ska lyftas fram. Arrangörer för konferensen är Statens kulturråd och Kungliga bib-lioteket. Det är första gången ett sådant samarrange-mang mellan dessa företrädande institutioner för folk-och forskningsbibliotek äger rum, vilket kan ses som ett tecken i tiden. (I det stora landet i väster, kan nämnas som exempel, invigdes härförleden ett nytt stort univer-sitetsbibliotek med barnavdelning, tillhörande pro-gramverksamhet och allt.) Samarbetet med stadsbib-lioteket i Malmö och andra bibliotek behöver således fortsätta utvecklas och fördjupas. I ett tidigare nummer av Praktik och teori i år kunde vi läsa om Malmö stads-bibliotek och det pågående samarbetet med högskolans bibliotek. Vi har kommit en bit på vägen men kan förstås göra mycket mer. Malmö högskola är ung, öppen för alla och samverkar med det omgivande samhället. Förutsättningarna är således goda.

Tomas Christiansson är biblioteks

och IT-chef vid Malmö högskola.

(38)
(39)
(40)

Vad gör du om tio år?

– Jag vet faktiskt inte, det är väldigt svårt att veta. Men jag kommer nog att jobba med datorer på ett eller annat sätt. Jag jobbar kanske med Internet, bygger program och lär ut eller jobbar med support över nätet. Jag tror att man i framtiden kommer att jobba mer på distans över nätet och framför allt på ett bättre sätt. I dag utnytt-jar man ofta enbart fördelen med det geografiska avstån-det när avstån-det gäller distansutbildningar. Utbildningarna läggs upp på liknande sett oavsett om de går på distans över nätet eller inte. Men man skulle kunna utnyttja interaktiviteten mer och använda datorerna till det som de kan.

– Jag trivs bra här på Lärarutbildningen. Men det är svårt att säga om jag är kvar här om tio år. Det beror på om det dyker upp nya utmaningar och arbetsuppgifter, så att det går att utvecklas. Det finns ju andra områden och branscher där man kan arbeta med datorer. Eftersom jag är intresserad av bilar kanske jag kommer att arbeta inom bilbranschen i framtiden. På Lärarutbildningen arbetar jag mycket med support och har mycket

kon-Charlotte Orban

Om tio år jobbbar jag fortfarande

med datorer på ett eller annat sätt

Namn: Nils Johnn

Ålder: 24 år

Gör: IT-tekniker på IKT och lärande, enheten Skolutveckling och ledarskap, Lärarutbildningen

Bor:I hus i Flyinge

Intressen: Teknik i alla dess former, till exempel bilar, motorcyklar och datorer

Äter helst: Souvlaki eller pizza

Dricker helst: Mörk öl

Senast lästa bok: Kodboken av Simon Singh

(41)

takt med olika människor. Ibland är det svårt att hålla sig uppdaterad inom tekniken där utvecklingen går så fort. Jag vill arbeta mer med teknik men det beror på. Att bara jobba med teknik, sitta isolerad och inte alls ha kontakt med några människor skulle nog vara tråkigt. – Jag bor nog kvar i Skåne, i ett hus på landet. Jag trivs väldigt bra här. Det finns både storstäder och lands-byggd. Dessutom är det nära till Danmark och Köpen-hamn om man vill till en riktigt stor stad.

– Jag är kanske gift, har ett eller två barn. Jag hoppas att jag i alla fall har träffat rätt person som jag vill leva med. Jag vill ha barn men det är inte det viktigaste i livet. Jag hoppas att jag har ett bra liv, både ekonomiskt och att jag gör det jag vill. Att jag bor på rätt ställe, trivs på jobbet och den jag är tillsammans med.

– En dröm är att köra motorcykel tvärs igenom USA. Uppstår möjligheten kommer jag att göra det. USA lockar med sin stora öppna öken. Jag gillar landskapet, den riktiga södern med alla rancher, 1950- och 60-tals stilen med musiken och de amerikanska bilarna. Det tycker jag är fräckt.

(42)
(43)
(44)

Y

tterst kan all språkundervisning betraktas som en demokratisk angelägenhet och därmed blir den en politisk fråga. Gränserna för engelskämnet i Sverige är på väg att ritas om från ett färdighetsämne till en per-sonlighetsutvecklande medborgarutbildning. Många språklärare har som jag gått ifrån en implicit syn på språkfärdighet som ett mål i sig. Förändringen har gått i riktning mot en medveten inställning till språkun-dervisning som ett medel för inlärarens personliga utveckling för att förstå andra och sig själv. Skolans språkundervisning får legitimitet idag för mig som en integrerad del av utbildning och undervisning i ett hel-hetsperspektiv.

Genom ett framtida engelskämne där kunskapens pro-cessinriktade och frigörande karaktär betonas, får språk-läraren en vidgad uppgift. Kunskapen kallar jag process-inriktad därför att vikten läggs vid elevens personliga utveckling och inte vid faktainlärning med produkter som resultat. Den frigörande aspekten anser jag ligger i målet att eleven ska bli medveten om sina egna värderingar, lära sig respektera andras och känna sitt ansvar för och delaktighet i världen utanför den egna kretsen. Med demokratisk angelägenhet avser jag att varje elev har rätt att erbjudas en språkundervisning som svarar mot ett förändrat samhälle, dvs det handlar om möjligheter att få utveckla självkännedom, en ökad

för-Ulla Lundgren

Framtidens engelskämne som

personlig-hetsutvecklande medborgarutbildning

Språkundervisningen som en demokratisk angelägenhet. Ett sätt att ”bli med-veten om sina egna värderingar, lära sig respektera andras och känna sitt ansvar för och delaktighet i världen utanför den egna kretsen”. Så ser Ulla Lundgren framtidens engelskämne där språkkunskaperna blir medlet för att nå interkulturell förståelse. En ny väg för språkundervisningen som trots samhällets ökade internationalisering slåss mot ett falnande intresse och taktiska val.

(45)

ståelse för andra och en identitet på väg mot en global medborgare. Men vad blir det då av språkfärdigheten, frågar kanske någon. Synsättet behöver inte på något sätt kollidera med kravet på goda språkkunskaper. Interkulturell förståelse blir innehållet i språkundervis-ningen. Språket blir ett medel för att nå detta mål. Det är således inte frågan om att välja bort en del av språk-undervisningen utan att integrera två centrala delar, kommunikation och interkulturell förståelse, så eleverna får möjlighet att utveckla en interkulturell kommunikativ kompetens.

Kontakt och kultur

Alla dagens svenska elever får i och utanför skolan en ständig kontakt med åtminstone ett främmande språk, engelska. Eftersom engelska används som förstaspråk, andraspråk och kontaktspråk över hela världen erbjuds de ett kalejdoskop av världens kulturer. Det finns av tra-dition ett kulturmoment i skolans språkkursplaner som t.ex. har benämnts realia (Lgr 62), kulturkunskap (Lgr 82) och interkulturell förståelse (Lpo 94). I kursplan 2000 infördes begreppet interkulturell kompetens. I dess kommentar finns ytterligare ett nytt begrepp:

Begreppet kultur har i språkkursplanerna en mycket vid betydelse … I kultur innefattas också kulturtraditioner, värderingar och centrala begrepp i de delar av världen där språket talas samt informella regler för kommunikation och språkanvändning. För att eleven ska kunna utveckla interkulturell kommunikativ kompetens behöver samtidigt medvetenheten om den egna kulturella bakgrunden utveck-las (Skolverket 2000, s. 45).

Interkulturell kommunikativ kompetens, är således på väg in i svenska kursplaner. Samtidigt har under de senaste decennierna en internationell forskning om interkulturell kommunikativ kompetens vuxit fram. Alla med intresse för engelska i skolan bör rimligen fråga sig vad som avses med de nya begreppen. Min forskning har analyserat den interkulturella dimensionen av engelskämnet från tre perspektiv, forskning, styrdokument och språklärare. Jag har funnit att grundskolans språkkursplaner inte är

(46)

förankrade i nyare språk- och kulturdidaktiska teorier, att nya begrepp lämnas öppna för lärares tolkning och att faktabaserade kulturkunskaper knutna till nation fort-farande dominerar kunskapssynen.

Den här artikeln om engelskämnets framtida utveck-ling kommer att fokusera den interkulturella dimensio-nen av skolans språkundervisning. Den bygger på min avhandling (Lundgren, 2002) som visar hur nyare språk-och kulturdidaktisk forskning pekar mot ett förnyat engelskämne i överensstämmelse med övergripande mål för skolans utbildning. Här finns endast utrymme för en kort analys av framtiden, vilken måste börja med en his-torisk utblick.

Engelskämnets ställning i går och idag

Den svenska skolan har en lång historia av engelskunder-visning. Till en början förbehölls engelskstudier en social elit (Bratt, 1977). Före 1800-talets mitt studerades ”realkunskaper och litteratur på språket snarare än språket i sig” (Lindblad, 1982, s. 10). Under seklets senare hälft var det endast realgymnasister (naturvetare) som obligatoriskt läste engelska. ”Kunskaper i engelska kom att uppfattas som oumbärliga i många borgerliga yrken och ansågs ’böra ingå i en allmän medborgerlig bildning’”(ibid. citerar Bratt, 1977). Engelskämnets posi-tion har ändrats väsentligt under 1900-talet och speciellt under den senare hälften. Då engelska infördes som ett obligatoriskt ämne 1950 ansågs åtgärden även interna-tionell vara socialt och kulturellt revolutionerande (Lind-blad, 1982).

I praktiken börjar idag många svenska barn lära sig engelska redan i skolans första klass eller rent av i för-skolan. Nästan alla elever går idag också i gymnasie-skolan där ämnet är ett kärnämne. Dessutom spelar engelska språket en dominerande roll för svenska barn och ungdomar genom engelskspråkig ungdomskultur, IT, film, TV, populärkultur, sport, importerade varor, reklam etc. Engelska intar eller är på väg att inta en ställ-ning näst intill ett andra språk (Hyltenstam, 2002) för ett avsevärt antal svenskar, framförallt gäller detta den yngre befolkningen.

(47)

Det är emellertid värt att notera att engelskans påverkan skiljer sig mellan samhällets olika etniska och sociala grupper. Det finns flerkulturella barn vars språk-liga påverkan är massiv, men den kommer från famil-jens hemland. Med den nya tekniken kan ibland både svensk- och engelsktalande medier helt överskuggas av vad som förmedlas på invandrares och flyktingars första-språk. De flesta barn i Sverige har emellertid tillägnat sig lite engelska innan skolans undervisning startar och detta informella språkliga inflöde fortsätter sedan livet ut i för individerna varierande utsträckning. Det finns idag ett antal svenska gymnasieskolor som ger hela eller delar av studieprogrammen på engelska. Att läsa och skriva på engelska blir också allt vanligare inom högre utbildning. Kunskaper i engelska som ett internationellt kontaktspråk betraktas i Sverige som nödvändiga för bl.a. transnationell mobilitet, arbetsmarknad, studier och turism.

Stödet för engelska som ett obligatoriskt skolspråk är i stort sett totalt (SOU 2002:27). I vårt land finns inte den starka språkpolitiska opinion emot engelska (Phillip-son, 1992) som i postkoloniala stater. Engelska ses i allmänhet inte som ett allvarligt hot mot den nationella identiteten. Det hindrar dock inte att det på senare år höjts kritiska röster även i Sverige mot dess dominans. Engelska språkets ökade användning på bekostnad av svenskan ses som ”fördumning, sociala klyftor och avskiljande från nationen”, hävdar ordföranden i Sven-ska språknämnden (Josephson, 2001, s. 34). Kritiken gäller språkbruket inom centrala samhällsområden som naturvetenskaplig forskning, stora koncerner och före-tag samt i den s.k. språk- och innehållsintegrerade inlärningen och undervisningen (sprint) i ungdoms-skolan. Det är framför allt sprints roll som skapar oro (Hyltenstam, 2002).

En förändrad yrkesroll

Skolan är en del av samhällelig och pedagogisk utveck-ling: Flera processer har medverkat till radikala föränd-ringar av yrkesrollen för språklärare under det senaste decenniet. Några av dessa är Sveriges ökade

(48)

interna-tionella beroende, en förändrad inställning till kunskap och lärande samt arbetslagets ansvar för elevens fostran i ett helhetsperspektiv. Om interkulturell förståelse i språkundervisning tolkas som en del av ett övergripande läroplansperspektiv, kan språkläraren medverka till att fostra framtidens ”världsmedborgare”. Benämningen används av Karen Risager (2000) som är Nordens främ-sta forskare inom området språk och kultur.

Till detta kommer didaktikens framväxt med dess be-tonande av lärares medvetna ställningstagande till under-visningens ”varför, vad och hur”. Den enskilde lärarens åskådningar eller uppfattningar som grund för ställ-ningstaganden och de pedagogiska konsekvenserna av dessa betonas av didaktiken. För att kunna ta ett med-borgaransvar ska läraren ha en handlingsteori utifrån en egen utbildningsfilosofisk ståndpunkt (Ahlström &

(49)

Wallin, 2000, s. 42). Varje lärare gör ständiga val i sin undervisning, medvetna eller omedvetna, grundade på kunskapssyn, människosyn och samhällssyn (Andersson, Persson & Thavenius, 1999, s. 15). Hur lärare uppfattar sitt ämne och konstruerar mening av dess relevanta be-grepp får avgörande konsekvenser för elevens utbildning.

Minskat språkintresse och behov av förnyelse

Europarådet har som mål att alla ska kunna tre språk. Trots den ökade internationaliseringen minskar para-doxalt nog intresset i Sverige för att lära sig främmande språk både inom skola, folkbildning och högre utbild-ning (Kåll, 2001). Engelska behåller visserligen sin posi-tion tack vare obligatoriet, men för övriga språk är det markant dalande siffror. I skolan beror trenden delvis på elevens ”taktiska val”, d.v.s. att det är svårare att samla poäng för högre studier genom att läsa språk än alternativa skolämnen. Kan det också bero på att den traditionella språkundervisningen inte längre förmår fånga intresset hos elever, kursdeltagare och studenter och således behöver förnyas? Stockholms skolinspektörer granskade förra året 44 grundskolor och har kritiserat engelskundervisningen för att vara traditionell och starkt läromedelsstyrd. Många elever tycker ämnet är tråkigt och enahanda (Asker, 2002). Resultatet av gransknin-gen ger argument för att mer betona det interkulturella perspektivet, vilket erbjuder en annan ämnessyn än att betrakta språk i skolan som lingvistiska färdighets-ämnen.

Denna utveckling av engelskämnet är också tillämp-bar på andra främmande språk. De används också, om än i mindre grad, runt om i världen som internationella kontaktspråk. Även om skolornas undervisning förmod-ligen i större utsträckning inriktar sig mot kulturyttringar i målspråksländerna finns i språk- och kulturmötet en potential för en generell interkulturell förståelse.

Analys av framtidens engelskämne

Ett framtida engelskämne måste således svara mot bl.a. följande nya behov; Samhällsförändringar, pedagogiska/ didaktiska ställningstaganden och dalande elevintresse

(50)

för språkfärdighetsträning. Dessa behov kan enligt min mening tillfredsställas av ett språkämne med tydliga kopplingar till skolans fostrande uppgift. Fostran kan idag upplevas som en belastad term inom undervisning. Vad jag avser är det som britterna kallar citizenship

edu-cation och tyskarna politische Bildung. Europarådet talar

i sina rekommendationer till medlemsstaterna om

Langu-age learning for a European citizenship och Education for democratic citizenship. I Sverige har man under

senare år använt benämningen värdegrundsarbete. För att kunna utveckla mina tankegångar måste jag dels införa begreppet intercultural speaker, dels våga mig på kulturbegreppet, vilket närmast är att beträda minerad mark för en språkpedagog. Artikeln ställer i det följande tre frågor, vilka nedan utvecklas: Till vad ska engelskundervisning utbilda? Hur betraktas ”kultur” i språkundervisning? Vilken roll har språkstudier i elevens fostran?

Till vad ska engelskundervisning utbilda?

I början av 1990-talet kom debatten igång om vilket ideal språkundervisning syftar till. Ett centralt begrepp inom den nyare språk- och kulturdidaktiska forsknin-gen är den interkulturella språkbrukaren (the

intercul-tural speaker) i motsats till den infödda språkbrukaren (the native speaker). Den senare som norm har ifrågasatts

av ledande språkforskare (Phillipson, 1992; Widdowson, 1994; Byram & Zarate, 1994; Kramsch, 1993, 1998a; Risager, 1998; Byram & Risager, 1999; m.fl.). I jäm-förelse med en infödd kommer den lärande alltid att framstå som en defekt språkbrukare. Kriteriet ”infödd” säger dessutom ingenting om interkulturell kompetens. Den infödda språkbrukaren blir den som alltid har rätt och därmed får makten över kommunikationen. God språklig färdighet, tillräckligt standardiserad för att begripas av andra, är ett måste, men inte med the native

speaker som ideal. För vem är den infödde språkbrukaren

idag i den engelskspråkiga världen? Det är en konstruerad abstraktion som inte längre håller. Ur pedagogisk syn-vinkel är det inte försvarbart att sätta upp ett ideal som inte kan uppnås (Byram, 1997). Kramsch (1998a/b) sätter

References

Related documents

Samsynen i utsagorna kring specialpedagogens roll i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet, som har kunnat utläsas både inom och mellan de olika

Lista och fundera tillsammans över vilka värderingar, vad som är viktigt och värdefullt, ni vill ska ligga till grund för verksamheten för att ni ska få höra detta sägas om

Här kan du se vilka användare ni har i er förening samt skapa och bjuda in flera användare... Klicka på pilen och välj bidraget ni vill söka, klicka sedan

Hammes talar om att övertyga istället för att bryta ner, han menar att fjärde generationens krigare skall sända olika budskap och nämner inte manipulation.. Hammes har ett

7 § första stycket punkt 2 kan kommunen be- stämma den yttre ram (byggrätten) som byggherren har att hålla sig inom, vilket indirekt avgör om det ska byggas en- eller

intresserade av konsumtion av bostadstjänster, utan av behovet av antal nya bostäder. Ett efterfrågebegrepp som ligger närmare behovet av bostäder är efterfrågan på antal

De här satsningarna ingår även i 2012 års överenskommelse men inom ramen för en ”betydligt större satsning med syftet att ge stöd till ett långsiktigt förbättringsarbete

Detta är något som kallas ”hitting the green wall” och innebär att företagen kommer till den punkt där ledningen inte längre ger sitt fulla stöd och tar avstånd från