Nationalismen, Europa och idrotten
J.A. ManganI september 1990 höll Intemational Sodety for the Study of European
Ideas sin andra internationella konferens vid Katolska Universitetet i
Leuven i Belgien. Temat Towards the Europé of 1992: A Comparative
History of European Nationalism hyllade det pågående medvetna ska
pandet av en ny (väst)europeisk politisk, kulturell och social identitet.
Den underliggande premissen för konferensbidragen var att det för
flutna långsamt och beslutsamt ger upphov till framtiden. Historiska
identiteter som skapats av nationella krav hade nu konstaterats vara otillräckliga och höll på att ersättas av större och idag lika tvingande geopolitiska behov. En supranationell socialdrawinism håller på att göra
slut på europeisk nationalism i den form vi har lärt känna den. Det var därför dags att söka sig tillbaka till det förflutna — för att exakt lokalise
ra framtidens drivkrafter.
Konferensen bestod av fyra "workshops": Politik, Ekonomi, Kultur, Filosofi. Varje "workshop" innefattade ett betvdande antal temata.
"Kulturen" var t.ex. sammansatt av bidrag rörande "Language and Na tional Identity", "Patriotism and Populär Culture", "Nationalism and the Novel", "The University and Nationalism" och "Sport and Natio
nalism".
Jag hade privilegiet att fungera som ordförande för det sistnämnda,
innovativa temat som behandlades av nio inbjudna föredragshållare från Europa, Förenta Staterna och Australien.* De ombads begrunda ett eller flera av följande undertemata:
1. Idrotten som en mekanism för nationell solidaritet som framhäver en
känsla av identitet, sammanhållning, status och uppskattning.
2. Idrotten som ett redskap för konfrontation mellan nationer och för
stimulering av aggression, stereotypisering samt intryck av underlägsen het resp. överlägsenhet.
3. Idrotten som en kulturell länk som binder samman nationer över statsgränser och erbjuder en gemensam entusiasm, delade empatiska
upplevelser som överskrider nationella lojaliteter samt tillfällen att upp
nå kamratskap, förståelse och välvilja.
Organisatörerna föreslog att medarbetarna skulle dryfta dessa tre te-matas relevans och betydelse i ett historiskt sammanhang med tanke på
' Författaren önskar tacka de medverkande för de delar av deras sammanfattningar som inarbetats i denna översikt.
översikter och meddelanden 99
att sessionen skulle få ett klart fokus och en gemensam målsättning. De inbjudna forskarna framlade följande bidrag:
J.A. Mangan: A SuPerior Ideology and a Superior Nation: "Anglo-Saxon" Education ana European Envy in the Age of the New Imperia
lism
John D. Windhausen: National Identity and the Emergence of the
Sports Movement in Late Imperial Russia
Richard Holt: Contrasting Nationalism: ''Centralism" and "Federa
tion" and British and French Sporting Traditions
Gareth Williams: "Recreating" Wales: Sport, National Consciousness and Cultural Identity
Henning Eichberg: Body Culture and National Identification: Popu lär Gymnastics in Denmark — Symbols of Assertion and Independence
Jan Tollender: Nationalism and the Belgian Catholic Gymnasts (1892—1914): Patriotism, Politics and Physical Education
Arnd Kriiger: On the Origin of the Notion that Sport serves as a Ve-hicle for National Representation
Matti Goksoyr: Intemational Sport in the Twentieth Century: A Norwegian Area for National Assertion
Joseph L. Arbena: Sport and Nationalism in Latin America, 1880-1970: the Paradox of Promoting and Performing "European"
Sports.
I samband med föredragen förekom en rikhaltig och mångsidig gransk ning av idrottens roll inom den nationella kulturen och dess betydelse när det gäller att betona, förneka, skapa och förstärka ett nationellt
medvetande.
J.A. Mangan diskuterade de strängt funktionella utgångspunkter na för det förment ridderliga begreppet "fair play". Enligt honom be undrades de senviktorianska och edwardianska internatskolornas lag-spelsetik (the Games Ethic) i hög grad av vissa inflytelserika europeer på kontinenten. Utlänningarnas beundran bidrog till att den uppnådde en ledande ställning och medverkade till att inom internatSKoloma frambringa en arrogant, självbelåten och självsäker etnocentricitet. En sällan uppfattad konsekvens var att det berömda "fair play "-begreppet
förändrades från ett utilitaristiskt kontrollinstrument till en moralistisk
instinkt, "karakteristisk" för en engelsk skolpojke ur över- och medel
klassen. För en del kontinentaleuropeer och många britter blev begrep pet åter en symbol för den engelska gentlemannens överlägsenhet. "Fair play" betraktades både som en i hög grad exklusiv egenskap hos honom och i en viss utsträckning som en av källorna till hans framgång som
imperiebyggare.
om-huldades i internatskolorna i större utsträckning ifrågasattes av brittiska
och andra kritiker. Games Ethic utsattes i ökande grad för hån och dog
småningom bort. "Fair play^-idealet stod emellertid ovan misstro och kritik. Det förblev ett föremål för beundran och avund på kontinenten och på andra håll. Ett uttryck för dess långlivade dragningskraft är att det antogs som motto för Europacupen 1990! Ingen brydde sig emeller tid någonsin om att granska dess ursprung eller gräva i dess ursprungli ga målsättning och man uppfattade inte dess förvandling som en bipro
dukt av en expansiv chauvinism.
John D. Windhausen spårade det intima sambandet mellan na tionell identitet, framtoning på den internationella arenan och den mo derna idrotten i Ryssland under kejsartidens sista decennier. Liksom i
Västeuropa under slutet av 1800-talet vann idrott, organiserad för
icke-nyttoinriktad tävling, en allt större popularitet. Aristokrater i S:t Peters burg och Moskva organiserade de första sammanslutningarna för idrottsliga aktiviteter. I början av detta århundrade kännetecknades den ryska idrotten av nationella organisationer och internationella tävlingar, vilket framgick i samband med det ryska deltagandet i de femte olym piska spelen i Stockholm 1912. Ryssarna upplevde en kulturell eftersläp ning på idrottens område och gjorde medvetna försök att hämta in and ra länders försprång. Stockholm var uppenbart avsett att bli ett av dessa
petrinska språng in i framtiden som karakteriserade den ryska
national-Karaktären. För dessa behov skapades en byråkratisk struktur på idrot tens område och omkr. 1912 ansåg ryssarna själva att de var medlemmar
av världens idrottsgemenskap.
Windhausen påpekade att moderna sovjetiska historiker fäster upp märksamhet vicl hur få medaljer de ryska idrottsmännen erövrade vid de olympiska spelen före 1914 och betecknar spelen i Stockholm som ett slags "idrottens Tsushima". Som kontrast framhäver de att den kom munistiska regimen gjorde idrotten tillgänglig för massorna med resulta tet att Sovjetunionen börjat dominera världens idrott. Enligt Wind hausen var de ryska insatserna i Stockholm inte någon sportslig kata strof och nationen hck sina idrottshjältar. Ifall deltagandet i den europe
iska idrottsrörelsen skall betraktas som en källa till nationell stolthet,
kan den ryska idrottens nivå i början av 1900-talet ses som ett tecken på en inte obetydlig social utveckling.
Richard Holt fäste uppmärksamhet vid att det sena 1800-talets
folkliga nationalism tog sig diametralt olika uttryck i Storbritannien och Frankrike. Fransmännen såg idrotten, i synnerhet gymnastikrörelsen, som en källa till nationell förnyelse och som en angelägenhet för den centraliserade staten. Klyftorna inom den franska idrotten var i stor ut sträckning politiska och religiösa; kyrkan och staten antingen grundade eller understödde rivaliserande organisationer. Man hade ringa förståel se för separatistiska rörelser som byggde på landets starka tradition av
översikter och meddelanden 101
regional identitet och autonomi; det viktigaste idrottsevenemanget, Tour de France, var uttryckligen en källa till nationell integration.
Kontrasten jämfört med Storbritannien var påfallande. Här samverka de den federala konstitutionen, den återuppväckta historiska nationalis
men i Irland, "Wales och Skottland, liksom även viktorianernas förkärlek
för att begränsa statens inblandning till att skapa ett slående alternativ till Tredje Republiken. Demokratin i Frankrike formades, trots dess till det yttre mysiga provinsialism, av äldre centralistiska traditioner, liksom även av nyare former av nationalism och militarism. Den engelska
idrottsnationalismen var, i motsats till de mera lätt identifierbara keltis
ka varianterna, mångtydig och föreföll att förneka grov chauvinism samtidigt som den förblev djupt imperialistisk. Detta gällde i synnerhet cricket med dess utpräglade koloniala bindningar och moraliska voka
bulär som kunde förse engelsmän med en nationell identitet som till
synes inte byggde på rått nationellt självintresse, utan på en moralisk princip - härav "det perfida Albion" och britternas rykte för hyckleri,
speciellt bland fransmännen.
Gareth Willi ams diskuterade rugbyns roll för uppbyggnaden av "en uppsättning av 'föreställda' nationalegenskaper" i Wales. Han häv dade att man kan förutse att en liten nation under tryck från en ekono miskt, politiskt och kulturellt dominerande granne, kommer att kon struera en uppsättning nationalegenskaper som ett medel att trygga sin överlevnad eller åtminstone sin identitet. Ett av de utmärkande dragen för Wales som utgör en liten del av Förenade Kungariket och en ännu mindre del av den Europeiska Gemenskapen, är dess språk; en annan passionen för rugby. Wales, liksom de flesta europeiska nationer, är en typisk produkt av 1800-talet. Den walesiska nationen återskapade sig själv genom att införa nya identitetselement såsom rugbyn. Rugbyn kunde på ett nästan unikt sätt stå till tjänst med dessa möjligheter i Wales vid denna tid. Det fanns starka motiv för att finna nationella drag
i det rnoderna Wales utveckling, som gav medelklassens sociala existens en nationell framtoning.
Åstundan efter socialt umgänge bland akademiskt utbildade unga
män som uppskattade de sociala band som idrottsutövningen kunde er
bjuda, förekom vid samma tid i samhällen som geografiskt befann sig
så långt från varandra som Irland och Förenta Staterna och som påmin
de om varandra i sitt avvikande från ett traditionellt förflutet som södra Wales och de sydvästra delarna av Frankrike. Williams hävdade att en öppet professionell idrott inte kunde tjäna som ett socialt sammanhål
lande band i ett samhälle som södra Wales där politikernas och affärs männens, kyrkans mäns och patrioternas engagemang gällde idén om en
intressegemenskap. Rugbyn måste vara och förbli en amatöridrott ifall dess funktion som idrott både för närsamhället och för nationen skulle
idrottsframgångar i så hög grad har sammansmält med en social funk
tion och därigenom utgjort en källa för nationalism.
Han framkastade också att man kan diskutera huruvida behovet av nationell identifikation och självkänsla nödvändigtvis måste tillfreds
ställas genom att skapa och upprätthålla en kulturell stil i idrottslig me ning. Här kan man, påstod han, notera en ironi som verkligen är värd att uppmärksamma: i akt och mening att bevara en känsla av distinkt identitet kan man konstruera en uppsättning av (föreställda) national-egenskaper som i själva verket karikerar just de underliggande egenska per man önskar trygga. Ty ifall skapandet av nationer inbegriper en pro
cess att förverkliga idéer, som Peter Conrad har sagt om Amerika, har idrotten en speciell och formande roll att spela i denna historiska
process.
Henning Eichberg fastslog åter att den svenska linggvmnastiken
spelade en unik roll i Danmark i slutet av 1800-talet. Han hävdade att
Danmark var det enda land i Europa där det svenska gymnastiksystemet
har blivit populärt och lett till en bred folkrörelse oyggd på frivilliga
organisationer på gräsrotsnivå. Det går inte att finna en förklaring i gymnastikens egna mönster. Framgången måste ses mot bakgrunden av
en kulturevolution, klasskonflikt och framväxten av en nationell identi
tet mellan 1848 och 1902. Förklaringen aktualiserar emellertid inte bara frågor angående den socio-politiska bakgrunden, utan också relationer na mellan nationalism och kroppskultur. Vilket var kroppsrörelsernas "språk" under den process som ledde till en "folkelig" nationalisering? De övriga nordiska länderna har valt andra kroppskulturella sätt att visa
upp nationell identitet, t.ex. idrotten som uttryck för nationella fram
steg (Sverige, Finland).
Eichberg menade, att om man granskar frågan i detta ljus kan kropps
kulturella studier inte enbart bidra till analysen av samhällets ideologis
ka överbyggnader, utan också till en analys av moderniseringens och nationaliseringens underliggande kroppsliga processer.
Jan Tolleneer granskade det nära sambandet mellan gymnastik,
militarism och nationalism i Belgien under 1800-talet. Sedan 1830 har
Belgien varit ett självständigt kungarike med en flamländsk (holländsk
talande) och vallonsk (fransktalande) befolkning. Nationens idrottshis
toria präglas av olika gymnastikförbund som följt det tyska
turnsyste-met. Genom grundandet 1892 av Nationella Federationen av Katolska
Cirklar för Gymnastik och Militära Övningar reagerade katolikerna mot de liberala attityderna inom Belgiska Gymnastikfederationen (gr.
1865). Liksom den sistnämnda hade den oberoende katolska federatio
nen en uppenbar belgiskt-nationalistisk karaktär.
Denna nationalism avspeglades i inställningen inom den katolska fe derationens styrelse och i flera officiella initiativ. Den präglade också tonen och innehållet i federationens tidskrift Belgica. Gymnastsånger,
översikter och meddelanden 103
flaggor och andra symboler figurerade synligt vid festivaler och proces sioner. Hängivenheten för nationen blev ännu mer påfallande genom motiveringarna för och genomförandet av det gymnastiska programmet.
Genom gymnastik och militära övningar förbereddes ungdomen för landets försvar. Motiven framträdde klart då den katolska federationen
1910 anslöt sig till "Förbundet av belgiska föreningar för fysisk fostran
för förberedandet av militärtjänstgöring".
En del av gymnasterna engagerade sig också i den flamländska natio
nella rörelsen, vilket kom klarare till synes inom Belgiska Federationen än inom Katolska Federationen. Denna etniskt-nationella reaktion
minskade emellertid inte någondera federationens unitaristiska "belgis ka" prägel. I synnerhet den katolska federationen var starkt integrerad i den sociopolitiska rörelsen. Det katolska partiet, var vid makten från 1884 till 1914 och stod för ett enat Belgien (alldeles på samma sätt som
det liberala och socialistiska partiet). Därmed kommer det kanske inte
som någon överraskning att de katolska gymnasterna alltid nämnde
"Gud" och "fosterlandet" i samma andetag.
Arnd Kriiger analyserade de nationahstiska strävanden som omgav de olympiska spelen 1908, 1912 och 1916. Med hjälp av arkivmaterial, parlamentsdebatter och tidningspress visade han att sammanstötningar na mellan Förenta Staterna och Storbritannien, men särskilt mellan Tyskland och Frankrike i hög grad bidrog till att man började uppfatta idrottstävlingar som medel för nationell självhävdelse. Kriiger diskutera
de i vilken utsträckning regeringarna engagerade sig och finansierade
idrottstruppernas förberedelser med den explicita målsättningen att be segra andra nationers lag. De argument som framfördes i den tyska riks dagen 1913 i fråga om värdet av slagkraftiga nationella lag för den natio nella prestigen rar enligt Kriiger idag starkt stöd runt om i Europa och för den delen i hela världen.
Matti Goksoyr diskuterade det framväxandet nationellt-politiska medvetande som påverkade idrotten, likaväl som andra kulturyttringar i Norge från mitten av 1800-talet. Nationalismen erbjöd en ny legitime ring av vissa idrottsgrenar, medan andra fick en ny roll i det nya politis ka läget. Unionsupplösnin^en mellan Norge och Sverige 1905 innebar att fiendskapen spred sig till idrotten och ledde till den första norska politiska bojkotten av en internationell idrottstävling samma år då de norska skidlöparna uteblev från Nordiska Vinterspelen i Stockholm - en symbolisk gest av nationell autonomi!
Joseph L. Arbena behandlade, med exempel från flera olika gre
nar och länder, idrottens roll för att främja nationell identitet och natio
nell integration i Latinamerika efter självständigheten, ofta i reaktion mot arvet från kolonialperioden och/eller senare europeisk och nord
amerikansk neokolonialistisk dominans och motsvarande latinameri kanskt beroende. I vissa fall fångade idrottstävlingar nästan av en
tillfäl-lighet allmänhetens uppmärksamhet och stimulerade nationell stolthet och identitet. Betydligt oftare gynnade lärare i fysisk fostran, idrottsad
ministratörer och statstjänstemän medvetet en mängd idrottsaktiviteter
som medel att skapa en friskare och disciplinerad befolkning, för att
skapa en nationell identitet, för att nå internationellt erkännande och/ eller för att konsolidera stödet för regimen. I vissa fall gav idrotten ock så upphov till yttre konfrontationer, genom att man delvis byggde upp nationens egen identitet med hjälp av en negativ inställning och avvisan de av folk som man stod i ett motsatsförhållande till. I några få situatio
ner, såsom i fråga om värdskap för internationella idrottsevenemang har
idrotten samtidigt bidragit till stegrad nationalism och till att stärka po
sitiva övernationella band till andra länder. Men framgång i idrott nar alltid och ironiskt nog inneburit framgång i att främja och utöva ^'europeiska" idrottsgrenar - i att besegra mästarna på deras eget område —
för att uppnå nationella mål som på samma sätt definierats först och främst i europeiska termer.
Den "workshop" där dessa bidrag framlades och diskuterades hade
tilldelats endast fyra timmar; de medverkande var tvungna att fatta sig kort och tyvärr måste bidragen begränsas till enbart nio. Icke desto mindre var det en allmän uppfattning, att sessionen var stimulerande. Otvivelaktigt utgjorde den ett ovärderligt bidrag till den pågående all
mäneuropeiska process som håller på att föra akademiska miljöer och
individer i närmare kontakt med varandra. Därmed kan idéer spridas —
och nya övernationella forskaridentiteter växa fram.
Alla deltagare var — för att använda en utsliten fras — medvetna om
att man inte bara diskuterade historia, utan gjorde historia! Idrottens
närvaro i en diskussion om nationella kulturer och inom en bred akade misk diskussion om de europeiska idéernas historia var viktig och till fredsställande. Dess plats på ett viktigt akademiskt forum var sym bolisk, den demonstrerade att anhopningen av imponerande forsknings
