Rening av avloppsvatten
i Sverige – 2006
Innehållsförteckning
Förord... 1
Innehållsförteckning ... 1
English summary... 3
Implementation of the Directive ... 3
Eutrophication of marine waters ... 3
Current status of sewage treatment in Sweden ... 3
Kort avloppshistoria... 3
Regelverk inom Sverige och EU ... 5
De sexton svenska miljökvalitetsmålen ... 7
Övergödningen - en nyckelfråga... 9
Utsläpp från reningsverk och andra källor... 11
Uppföljning av miljötillståndet ... 12
Recipientkontroll ...12
Miljöövervakning ...12
Naturvårdsverkets screeningprogram...12
Utsläpp från kommunala avloppsreningsverk... 14
Utsläpp från kommunala avloppsreningsverk med en belastning överstigande 10 000 personekvivalenter (pe) år 2006 ...15
Näringen i avlopp behöver återföras till marken ... 16
Reningsmetoder... 17
Förord
Naturvårdsverket gav år 2006 ut publikationen, Avloppsrening i Sverige, som beskriver hur reningen av avloppsvatten från tätorter utvecklats i Sverige. Avlopps-frågan har förändrats från att vara lösningen på ett lokalt sanitärt problem till att bli en internationell miljöfråga. Syftet med den här rapporten är att uppdatera den tidigare informationen med ytterligare statistik och andra förändringar som skett sedan år 2004.
Denna rapport är en redovisning enligt artikel 16 i Direktivet (91/271/EEG) om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, ofta kallat avloppsdirektivet. Av-loppsdirektivet omfattar allt avloppsvatten som samlas upp i ledningsnät, men kvantitativa krav ställs bara för de reningsverk som betjänar mer är 2000 personer. I Sverige motsvarar det ca. 450 anläggningar. De gamla medlemsländerna i EU (EU-15) skulle ha uppfyllt alla åtgärder inom ramen för direktivet vid utgången av 2005. De 10 nya länderna har olika övergångsregler.
Rapporten har tagits fram som ett projekt i samverkan mellan Naturvårdsverket och SMED och utformats av Gunnar Brånvall, Linda Gårdstam, Arne Orrgård, Håkan Staaf och Johan Stålnacke.
Naturvårdsverket i december 2008 Anders Johnson
Vikarierande avdelningschef
Omslagsbild: Ulf Nylén, BLR-fotograferna. Bilden är från Ryaverket i Göteborg. Övriga foton: Hakim Al-Hambali och Arne Orrgård.
Bilderna publicerade med fotografernas tillstånd.
English summary
This report has been issued in accordance with the Eu-ropean Union’s Urban Waste Water Treatment Direc-tive (91/271/EEG). The purpose of the DirecDirec-tive is to protect the environment from adverse effects of waste water discharges from urban areas and certain indu-strial sectors. The Directive concerns all waste water that is collected by a system of conduits, but quantita-tive demands are placed only on treatment plants that serve more than 2000 population equivalents. In Swe-den, some 450 facilities fall into that category. Implementation of the Directive
Sweden has incorporated the Directive into its own regulatory system, partly in the Environmental Code (an overarching legal framework adopted in 1999) and partly in rules issued by public authori-ties.
In Sweden, very strict requirements are imposed on all urban waste water treatment plants for the re-moval of phosphorus, while the requirements for ni-trogen removal apply only to plants that serve more than 10.000 population equivalents and are situated within catchment areas that drain into nitrogen sensitive marine waters. The latter applies to coastal waters of southern Sweden, specifically those located between the Norwegian border in the west and the municipality of Norrtälje in the east.
Eutrophication of marine waters
In recent years, much attention has been focused on eutrophication of marine waters surrounding Swe-den, especially in connection with blooms of cyano-bacteria in the Baltic Proper. In a recently published status report on Sweden’s marine environment, eu-trophication is identified as the most serious threat (Monitor 19, Swedish Environmental Protection Agency, 2005).
In 2005, the Swedish EPA recently commissioned a panel of foreign researchers to conduct an evalua-tion of the current status of the marine waters sur-rounding Sweden. Their report, Eutrophication of Swedish Seas, was recently published by the Agency (see www.naturvardsverket.se).
The expert panel concluded that it is urgent to in-crease efforts to reduce inputs of phosphorus to both the coastal and open waters of the Baltic Proper. Its members were not in agreement about the value of removing nitrogen from those waters. But for the straits of Skagerrak and Kattegat, they recommen-ded lowering nitrogen inputs, since cyanobacteria blooms are not as common there. The panel noted that Sweden has already made great efforts to reduce releases of phosphorus from point sources and that, in the long run, the inputs that are most in need of reduction are those originating from agriculture.
Current status of sewage treatment in Sweden
The diagrams on page 10 show the trends for re-leases of organic matter, phosphorus and nitrogen from Swedish sewage treatment plants serving urban agglomerations larger than 2000 population equiva-lents. Releases of nutrients increased drastically up until the 1960s, due to the construction of sewage networks. To deal with that problem, modern faci-lities for the treatment of phosphorus and organic matter were constructed within the space of a few years.
Today, virtually all households in urban areas are connected to municipal sewage treatment systems and around 95 per cent of all urban waste water un-dergoes both chemical and biological treatment (see graph on page 4). Since the mid-1980s, many treat-ment plants have added new methods which include nitrogen removal.
The maps on page 10 show total releases for the year 2006 of the indicated substances within the designated catchment areas. The tables on page 11 list the total amounts and average levels of phospho-rus, nitrogen and organic matter in the effluents of treatment plants during 2006, compared with the corresponding figures for 2000, 2002 and 2004. The results are distributed by treatment method, plant size and location.
During the past ten years, the treatment rate for phosphorus and BOD has averaged around 95 per cent. The rate has been lower for nitrogen during that period – an average of just under 60 per cent for the entire country – but has improved in the larger treatment plants that release effluent into nitrogen-sensitive waters.
The current situation for treatment plants serving more than 10,000 population equivalents is indica-ted by the maps on pages 12–13. The dot size indi-cates the total amount of each substance released, and the colour code indicates whether the treatment plant is in compliance with the EU Directive regar-ding the corresponregar-ding substance.
The conclusion drawn from these data is that, in 2006, all of the larger treatment plants (>10.000 pe) in Sweden met the Directive’s requirements for both phosphorus and organic matter. For nitrogen, some treatment plants still fall short of the Directive’s requirements. But nitrogen levels in the effluent of these plants are near the specified limit and practi-cally all of them have either installed nitrogen remo-val methods or is in the process to do so. Effluents from treatment plants in northern Sweden enter waters that are not classed as sensitive to nitrogen pollution, and are therefore not subject to the same stringent requirements that apply in southern Swe-den (yellow dots).
Från latrin till vattentoalett
Ett helt nytt avloppssystem började byggas ut i de större svenska städerna under senare delen av 1800-talet. Man lade ner rörledningar i marken som förde avloppet från kök och vattentoaletter till närmaste sjö eller kustvatten. Denna avloppslösning ersatte successivt den tidigare latrinhanteringen där hushållens avfall samlades i gropar och tunnor, och sedan användes den som gödsel av traktens bönder. Där användning som gödsel inte var möjlig grävde man ner latrinen. Motivet för att införa vattenklo-setter var främst att förbättra de sanitära förhållan-dena i bostäderna och inne i städerna. Från och med 1920-talet och framåt dominerar de vattenburna systemen; först i större städer och med tiden även i mindre tätorter.
Föroreningsproblemen växer
Till en början släpptes avloppsvatten från tätorter och industrier ut helt orenat. Med tiden uppstod emellertid allt större problem med förorenade sjöar, vattendrag och kustområden. Utsläpp av närsalter och syreförbrukande ämnen åstadkom syrebrist, fiskdöd och i vissa fall vattenburna epidemier. Fram till 1940-talet sågs vattenföroreningar helt som en kommunal angelägenhet, och åtgärdsmöjligheterna var små. Utbyggnaden av kommunala reningsverk gick långsamt; år 1940 fanns det endast 15 verk i landet och år 1955 hade antalet ökat till det dubbla.
1960-talet - en vändpunkt
Under 1960-talet fick övergödningen av vatten stor uppmärksamhet i Sverige. Många sjöar och vatten-drag kring större tätorter var då sedan decennier på-verkade av utsläpp från avlopp. Sjöar växte igen och alger drev in mot stränder som tidigare hade varit
fina badplatser. Vattnen var övergödda. I vissa sjöar och vattendrag upptäcktes också tungmetaller eller andra kemikalier som upplagrats i sedimenten. Det var ofta gamla synder från tidigare industriverksam-het. Miljölarmen duggade tätt, och dessa ledde snart till ökade statliga insatser mot vattenföroreningarna. Statens Naturvårdsverk bildades 1967, nya bidrag för att sanera de kommunala avloppen infördes 1968 och en helt ny lagstiftning, Miljöskyddslagen, trädde i kraft 1969.
Utbyggnad av reningen under 1960 - 70-tal
Mellan 1971 och 1979 satsade staten omkring 1,5 miljard kronor (motsvarande ca. 11 miljarder i da-gens penningvärde) för utbyggnad av kommunala avloppsreningsverk. I början av 1970-talet fick även vissa industrier statliga bidrag till miljövårdande åtgärder som till stor del användes för att förbättra reningen av avloppsvatten. Industrier med egna av-lopp har därefter gjort stora insatser för att minska sina utsläpp. Utsläpp från fastigheter med enskilda avlopp har däremot inte minskat i motsvarande ut-sträckning. De omfattande insatserna under främst 1970-talet ledde till att sjöarna och vattendragen blev märkbart renare på bara några få år. Badplatser öppnades på nytt och fisken kom tillbaka.
Hur är det idag?
I dag är så gott som alla hushåll i tätorterna anslutna till kommunala avloppsreningsverk och ungefär 95 procent av tätorternas avloppsvatten genomgår både biologisk och kemisk rening. Större industrier, gru-vor, flygplatser etc. har egen avloppsvattenrening. Diagrammet nedan visar utvecklingen av renings-teknik vid de svenska avloppsreningsverken från 1940-talet fram till idag.
Kort avloppshistoria
Tätorternas avloppsrening 1940–2006
Municipal wastewater treatment in Sweden, per cent of the urban population
Källa: Naturvårdverket. 1940 1945 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 1990 1995 2000 2005 Procent Ingen rening No treatment Slam-avskiljning Primary treatment Biologisk-kemisk rening Tertiary treatment Kompletteran rening Tertiary treatmen HUKÄS[LY Särskild kväverening Tertiary treatment with UP[YVNLUYLTV]HS Kemisk rening Secondary che treatment Biologisk rening Secondary IPVSVNPJHS treatment Biologisk rening Secondary IPVSVNPJHS treatment
Regelverk inom Sverige och EU
I Sverige infördes i början av 1940-talet regler i vat-tt tenlagen om utsläpp av avloppsvatten, och om till-ståndsplikt för vissa industrier. År 1956 tillkom en
g pp pp
särskild lag om tillsyn av sjöar och andra vattenom-råden och en ny myndighet, benämnd Statens vat-tt teninspektion, bildades. Ett samlat regelverk för alla former av störningar av den yttre miljön infördes med Miljöskyddslagen 1969 och senare med Miljö-balken 1999.
När Sverige gick med i EU 1995, så införlivades successivt EU:s lagstiftning på vattenområdet i den svenska lagstiftningen. Inom EU fanns då en rad direktiv som täckte olika typer av vatten och var äm-nade för olika användningsområden. År 2000 togs
yp
beslut om Ramdirektiv för vatten som på sikt skall ersätta en rad andra vattenrelaterade direktiv. Under 2008 har ett motsvarande direktiv för den marina miljön antagits.
De viktigaste direktiven som berör vatten är följande:
Q Badvattendirektivet (76/160/EEG).
Q Dricksvattendirektivet (80/778/EEG) med
revidering (98/83/EG).
Q Direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (91/271/EEG).
Q Nitratdirektivet (91/676/EEG).
Q IPPC-direktivet (96/61/EG)
Q Ramdirektivet för vatten (2000/60/EG).
Q Ramdirektivet om en marin strategi (2008/56/EU)
Avloppsdirektivet
EU:s avloppsdirektiv syftar till att motverka skador på miljön, orsakade av utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse och ifrån vissa industriella processer. Det ställer bl.a. följande krav:
Q Alla bebyggda områden (med hänsyn till storlek och lokalisering) skall ha ett uppsamlingssystem för av-vv loppsvatten före utgången av 1998, 2000 eller 2005. Q Det vatten som leds in i uppsamlingssystemet skall
genomgå minst sekundär rening. Denna innebär i all-mänhet biologisk rening eller någon annan process som leder till uppfyllandet av fastställda kvalitetsnormer.
Q Det renade avloppsvattnet måste uppfylla vissa minimikrav med avseende på vattenkvalité.
Q Vid utsläpp av avloppsvatten i s.k. känsliga områden (områden som är känsliga för tillförsel av närings-ämnen), ställs särskilt höga krav på effektiv rening. Sverige har infört avloppsdirektivet i svensk lag-gg stiftning; dels genom Miljöbalken och dels genom Naturvårdsverkets föreskrift om rening av avlopps-vatten från tätbebyggelse; SNFS 1994:7. I föreskrif-ff terna anges bl.a. generella gränsvärden för halter av kväve och syreförbrukande ämnen i utgående vatten samt regler för kontroll och provtagning. Gräns-värden för syreförbrukande ämnen gäller för hela landet, medan kraven för kväve bara gäller utsläpp som når havs- och kustvattenområden mellan nor-rr ska gränsen och Norrtälje. Kompletterande regler om kontroll finns i Naturvårdsverkets föreskrift om kontroll av utsläpp till vatten- och markrecipient från anläggningar för behandling av avloppsvatten från tätbebyggelse; SNFS 1990:14.
Industrier med egen rening
Utsläppen från industrier med egen avloppsrening regleras genom villkor i tillståndsbeslut enligt Mil-jöbalken. Inom EU ställer IPPC-direktivet krav på en samlad tillståndsprövning av påverkan genom utsläpp till luft och vatten från vissa större verksam-heter inom industri, avfallshantering och jordbruk. De normer som fastställts är mindre krävande än de som tillämpas i Sverige och således inte styrande. När det gäller utsläpp av vissa särskilt farliga ämnen finns särskilda begränsningar i föreskrifter utgivna av Naturvårdsverket (SNFS 1995:7).
Kostnader för kommunernas VA-verksamhet
År 2005 kostade driften av landets VA-verksamhet 15 mil-jarder kronor inklusive moms på 25 procent. En något större andel avser kostnaden för avlopp, med avledning och rening än kostnaden för produktion och distribution av dricksvatten. Åter-anskaffningsvärdet för alla anläggningar kan uppskattas till 500 miljarder kronor av vilka 300 miljarder eller 70 procent avser infrastrukturen, det vill säga ledningarna.
7. Ingen övergödning
Målet innebär att halterna av gödande ämnen i mark och vatten inte ska ha någon negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk mångfald eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten.
Riksdagen har angivit två delmål för utsläpp till vatten:
Q Fram till år 2010 ska de svenska vattenburna utsläppen av fosforföreningar från mänsklig verk-samhet till sjöar, vattendrag och kustvatten ha minskat med minst 20 procent från 1995 års nivå. De största minskningarna skall ske i de känsligaste områdena.
Q Senast år 2010 ska de svenska vattenburna utsläp-pen av kväve från mänsklig verksamhet till haven söder om Ålands hav ha minskat med minst 30 procent från 1995 års nivå.
De nationella miljömålen beskriver vilken miljö-kvalitet som kännetecknar ett hållbart samhälle. Femton miljömål beslutades av Riksdagen 1999, och ytterligare ett mål (om biologisk mångfald) tillkom år 2005.
Varje miljökvalitetsmål konkretiseras av delmål som gör det möjligt att se om Sverige är på rätt väg. Riks-dagen fattade beslut om delmål och åtgärdsstrategier i november 2001 (proposition 2000/01:130).
Flera av miljökvalitetsmålen har anknytning till avloppsreningen. Nedanstående fem mål är särskilt viktiga:
15. God bebyggd miljö
Städer, tätorter och annan bebyggd miljö ska utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en lokalt och globalt god miljö. Natur- och kultur-värden ska tas tillvara och utvecklas. Byggnader och anläggningar ska lokaliseras och utformas på ett mil-jöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushåll-ning med mark, vatten och andra resurser främjas.
Till detta miljökvalitetsmål finns en rad delmål, bl.a. detta om fosfor i avloppen.
Q Senast år 2015 skall minst 60 procent av fosfor-föreningarna i avlopp återföras till produktiv mark, varav minst hälften bör återföras till åkermark.
4. Giftfri miljö
Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfal-den.
Dessa två mål anger att sjöar och vattendrag ska vara ekologiskt hållbara, och deras variationsrika livsmil-jöer ska bevaras. De svenska haven, Västerhavet och Östersjön, ska ha en långsiktigt hållbar produktions-förmåga och den biologiska mångfalden ska bevaras.
De sexton svenska miljökvalitetsmålen
1. Begränsad klimatpåverkan 2. Frisk luft
3. Bara naturlig försurning 4. Giftfri miljö
5. Skyddande ozonskikt 6. Säker strålmiljö 7. Ingen övergödning
8. Levande sjöar och vattendrag
9. Grundvatten av god kvalitet
10. Hav i balans samt levande kust & skärgård 11. Myllrande våtmarker
12. Levande skogar
13. Ett rikt odlingslandskap 14. Storslagen fjällmiljö 15. God bebyggd miljö 16. Ett rikt växt- och djurliv
8. Levande sjöar och vattendrag
10. Hav i balans samt levande kust och skärgård
Bottenviken Skagerrak Kattegatt Egentliga Östersjön Bottenhavet Öresund
Övergödningen – en nyckelfråga
Övergödningen - en nyckelfrågaÖvergödningen beror på en alltför stor tillförsel av kväve och fosfor jämfört med den naturliga situatio-nen. Den främsta orsaken till övergödning av sjöar och vattendrag är utlakning av fosfor från åkermar-ken samt utsläpp från kommunala avloppsrenings-verk och industrier. Även dagvatten och enskilda avlopp på landsbygden står för en betydande del av fosforutsläppen (se figur på sid. 8). Havsmiljön kan påverkas både av fosfor och kväve, beroende på vilket ämne som finns i underskott för algproduktio-nen.
Känsliga områden
Sverige har inom ramen för avloppsdirektivet pekat ut områden som är övergödda, eller som riskerar att bli övergödda om åtgärder inte vidtas. Alla vatten i landet, inklusive samtliga kustområden, har pekats ut som känsliga för fosforutsläpp. Kustområdena från och med Norrtälje kommun till norska gränsen dvs. egentliga Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerrak har bedömts som känsliga för utsläpp av kväve. I hela Sverige ställer vi extra stränga krav på rening av fosfor i reningsverken. Utökad kväverening krävs i södra Sverige för verk som har ett utsläpp till kusten motsvarande fler än 10 000 personekvi-valenter. Krav på kväverening vid mindre verk eller i andra recipienter kan vid tillståndsprövning eller tillsyn av reningsverk ställas med stöd av 2 kap. 3 § miljöbalken.
Havsmiljön
Miljösituationen i de hav som omger Sverige har uppmärksammats mycket under senare år. För Östersjön betraktas övergödningen som det kanske största problemet. Halterna av både kväve och fos-for i havsvattnet är förhöjda jämfört med för 50-60 år sedan och problemet med syrefria bottnar ute i Östersjön har inte minskat, utan snarare ökat, trots betydande åtgärder.
Synen på vilka effekter man får av att minska ut-släppen av kväve och fosfor har också ändrats. Vissa forskare har ifrågasatt nyttan med kväverening i avloppsreningsverken runt Östersjöns kuster, efter-som den naturliga tillförseln av kväve genom kväve-fixering från luften är mycket stor. Kvävekväve-fixeringen utförs av cyanobakterier (blågröna alger), som gyn-nas av god tillgång på fosfor i vattnet, hög tempe-ratur och låg vattenomsättning. Om kvävehalten är låg får de även en konkurrensfördel jämfört med icke kvävefixerande alger. Att minska utsläppen av kväve i förhållande till fosfor skulle därmed ytterli-gare kunna gynna cyanobakterierna som genom sin kvävefixering i värsta fall kan undanröja nyttan med att minska utsläppen av kväve. Sambandet mellan
blomningen och utsläpp av övergödande ämnen är komplicerad och analyseras bl.a. i Naturvårdsverkets Monitor 19 samt i skriften Miljötillståndet i Egent-liga Östersjön 2005 från Stockholms Marina Forsk-ningscentrum (www.smf.su.se).
Naturvårdsverket lät under 2005 ett antal utländ-ska forutländ-skare utvärdera övergödningssituationen i våra omgivande hav. Expertgruppen konstaterade i sin rapport att sambanden mellan de åtgärder som görs och hur tillståndet i havet utvecklas är kompli-cerade. En ökad satsning på att minska utsläppen av fosfor till Östersjön, både med tanke på utsjön och kusterna var expertgruppens huvudbudskap, medan man var oeniga vad gäller nyttan av kvävereningen. För Västerhavet var rekommendationen att fokusera på minskad tillförsel av kväve eftersom problemen med cyanobakterier inte är lika utbredda där. När det gäller fosforutsläppen så noterade man att Sve-rige redan har gjort stora insatser avseende punkt-källor, och att det på sikt är tillförseln från markan-vändningen som måste minska. Naturvårdsverket har analyserat expertpanelens slutsatser i en egen rapport (Naturvårdsverket Rapport 5587). Tillrinningsområden till
Kommunala reningsverk 24 % Jordbruk 44 % Kommunala reningsverk 24 % Nedfall från luften 19 % Skogsbruk 4 % Enskilda avlopp 2 % Industri 6 % Dagvatten från tätorter 1 %
Utsläpp från reningsverk och andra källor
Övergödande ämnen
Reningsgraden i dagens svenska reningsverk är god, och blir successivt allt bättre, men utsläpp från avloppssystemen är ändå en betydande källa för övergödande ämnen (fosfor, kväve och organisk substans) i våra vatten. Utsläppen av övergödande ämnen har minskat avsevärt under de senaste decen-nierna. I diagrammet nedan visas en sammanställ-ning av utsläpp av kväve och fosfor från mänsklig verksamhet år 2006. Diagrammet visar att jord-bruket är den största källan, medan reningsverkens andel av utsläppen är knappt 20 procent både för kväve och fosfor.
De kommunala avloppsreningsverken tar hu-vudsakligen hand om avloppsvatten från tätorter,
medan permanent- eller fritidsboende människor i glesbygd ofta har egna anläggningar, s.k. enskilda avlopp. I Sverige finns ca 750 000 hushåll som inte är anslutna till kommunal avloppsvattenrening. Avloppsstandarden i glesbygd är mycket varierande, och man räknar med att endast ca. 60 procent har en standard som når upp till Miljöbalkens krav. Idag är fosforutsläppen från enskilda avlopp drygt hälf-ten så stort som från kommunala avloppsrenings-verk. Naturvårdsverket har, för att komma tillrätta med utsläppen, tagit fram allmänna råd om små avloppsanordningar. Många kommuner arbetar idag systematiskt med förbättringar och med att ta fram åtgärdsstrategier.
Utsläpp av kväve år 2006 Discharges of nitrogen (tonnes year 2006)
Utsläpp av fosfor år 2006 Discharges of phosphorus (tonnes year 2006)
Totalt 85 800 ton/år Totalt 2 080 ton/år
Källa: Naturvårdsverket Rapport 5815.
Att tänka på
Läkemedel och andra kemikalierester bör inte hällas i avloppet eller spolas ned i toaletterna utan skall lämnas till insamling.
Metaller och andra föroreningar
Många kemikalier som finns i samhället hamnar också i avloppen och återfinns i slam (se sid 14) och spillvatten. Huvuddelen av metallerna hamnar i slammet så metallhalterna i det utgående vattnet är relativt låga. Totalt kadmiumutsläpp till vatten från reningsverken är ca. 100 kg kadmium och 60 kg kvicksilver per år. De största utsläppen kommer från det kvicksilver som tidigare har släpps ut till luft och ansamlats i skogsmark samt kadmium från luftned-fall och gödselmedel i jordbruksmark.
Till reningsverken kommer även smärre mängder lösningsmedel samt små mängder av mer eller min-dre långlivade organiska ämnen som nonylfenol, bromerade flamskyddsmedel, polyaromatiska för-eningar (PAH), PCB, hexaklorbensen och dioxiner. Flera av dessa ämnen används inom industri eller
förekommer i hushållsprodukter. För exempelvis nonylfenol är användning förbjuden inom EU men når oss genom importerade textilier.
Läkemedel som spolas ned i avloppen orsakar flera typer av problem. Många läkemedel är svårnedbryt-bara och trots låga halter ger de effekter på vatten-levande organismer. Bland annat detta diskuteras i Naturvårdsverkets rapport 5794, Avloppsreningsver-kens förmåga att ta hand om läkemedelsrester och andra farliga ämnen. På läkemedelsportalen Fass;
www.fass.se, finns ett försök till miljöklassificering av läkemedel, som är tillgänglig för patienter, läkare och miljöintresserad allmänhet.
Jordbruk 45 % Kommunala renings-verk 20 % Skogsbruk 4 % Enskilda avlopp 2 % Industri 17 % Dagvatten från tätorter 5 %
Utsläppen från kommunala reningsverk och indu-strier påverkar miljön i olika skalor, från det lokala vattendraget till hela Östersjön eller Nordsjön. För att avgöra varifrån en påverkan härstammar krävs att alla utsläpp som påverkar ett visst vatten – den s.k. recipienten – kan kvantifieras. I små sjöar eller havs-vikar kan vanligen en förorening knytas till en viss källa, men ju större recipienten är desto svårare är givetvis detta. I havet får vindar och strömmar samt nedfall från atmosfären stor betydelse för var olika substanser kan återfinnas.
Recipientkontroll
Alla verksamheter med tillstånd enligt Miljöbalken, inklusive reningsverken, utför egenkontroll. Denna omfattar vanligen kontroll av själva anläggningen, hantering av kemikalier och avfall, utsläpp till vat-ten och luft samt i vissa fall även mätningar i reci-pienten. Allt detta redovisas i årliga miljörapporter. Ett exempel kan ses på www.stockholmvatten.se. Stockholm Vatten AB är huvudman för flera renings-verk i Stockholmsområdet och driver sedan början av 1980-talet ett recipientkontrollprogram gemensamt med andra kommuner med utsläpp i Saltsjön och skärgården.
I många fall drivs övervakningen av större vat-tendrag, sjöar och kustområden gemensamt genom olika vattenvårdsförbunds försorg. Medlemmar i förbunden är vanligen kommuner, industrier och branschorganisationer. Vänerns vattenvårdsförbund är ett exempel på ett förbund med en samlad reci-pientkontroll (SRK); se www.vanern.se.
Miljöövervakning
Sverige har en statligt finansierad miljöövervakning som syftar till att dokumentera det mer storskaliga tillståndet i miljön och dess förändringar. Resultaten visar om genomförda miljöskyddsåtgärder leder till önskade förbättringar och om vi når uppsatta miljö-kvalitetsmål eller inte. Naturvårdsverket har ansvaret för den nationella miljöövervakningen som är inde-lad i olika programområden såsom sötvatten, kust och hav etc.; se http://www.naturvardsverket.se/ sv/Tillstandet-i-miljon/Miljoovervakning/. Na-turvårdsverket har också ett samordningsansvar för den regionala miljöövervakningen som i övrigt drivs av länsstyrelserna. Den regionala övervakningen av ytvatten har delvis omarbetats för att från och med 2007 följa upp vattnets tillstånd på vattendistriktsni-vå i enlighet med Ramdirektivet för vatten och den svenska vattenförvaltningsförordningen.
Naturvårdsverkets screeningprogram
Många av de kemiska substanser som finns i sam-hället hamnar till slut i avloppen och reningsverken.
Av dessa övervakas utsläppen av tungmetaller regel-bundet inom de obligatoriska kontrollprogrammen. Det stora antalet organiska föroreningar analyseras däremot inte regelbundet, eftersom det både är svårt och kostsamt. Dessutom tillkommer hela tiden nya kemiska substanser. Naturvårdsverket har därför ett särskilt program med kampanjvisa provtagningar och analyser av främst nya miljögifter och läkeme-delsrester, det s.k screeningprogrammet. Detta gör det möjligt att vid några tillfällen se i vilken mån så-dana ämnen förekommer i miljön, vilka källorna är samt om människan riskerar att exponeras för dem. Slam, sediment och spillvatten från industri och kommunala reningsverk provtas vanligen, eftersom de samlar upp föroreningar från många källor.
Badvatten
Utsläpp kan påverka badvattnets kvalitet. För re-ningsverkens del kan det röra sig om bräddningar, då orenat vatten släpps ut i samband med stora vattenflöden. Genom EU:s badvattendirektiv har Sverige skyldighet att övervaka alla större badplat-ser i landet. Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för denna övervakning och sedan 2001 ar-betar Smittskyddsinstitutet på verkets uppdrag med rådgivning och information till provtagare, kommu-ner, allmänhet och media samt övervakar resultat-rapporteringen. Mer information om vattenkvali-teten vid våra badplatser finns på portalen http:// badplatsen.smittskyddsinstitutet.se.
De uppmätta utsläppen av näringsämnen ökade drastiskt fram till 1960-talet p.g.a. utbyggnad av de kommunala avloppsledningsnäten. Under slutet av 1960-talet och 1970-talet byggde man därför ut ett system med moderna verk för rening av fosfor och organiska substanser. Utsläppen av dessa ämnen minskade då kraftigt. Från mitten av 1980-talet har man kompletterat med nya reningsmetoder som även innebär kvävereduktion. Kartorna visar utsläp-pen från avloppsreningsverk år 2006 av respektive ämne per avrinningsområde. Utsläppen av kväve och organisk substans är störst i Egentliga Östersjöns
avrinningsområde, medan utsläppen av fosfor är ungefär lika stora i Kattegatts och Egentliga Öster-sjöns avrinningsområde. Tillförseln från Skagerraks avrinningsområde är litet. Mängderna syns knappast i diagrammet.
Reningsgraden för fosfor och BOD har under det senaste decenniet legat kring 95 procent För kväve är reningsgraden avsevärt lägre men har under denna tid förbättrats för de större reningsverken med kvä-vekänsliga recipienter. Genomsnittligt i hela landet låg den år 2006 på knappt 60 procent
Utsläpp från kommunala avloppsreningsverk
0 5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000 ton 1940 50 60 70 80 90 9500 05 10 Utsläpp från tätorternas avloppssystem, ton
0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 ton 1940 50 60 70 80 90 9500 05 10 0 20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 ton 1940 50 60 70 80 90 9500 05 10 Kväve (Tot-N) Fosfor (Tot-P)
Organiska ämnen (BOD7)
Fosfor år 2006, ton
BOD7 år 2006, ton
Bottenviken
Discharges from urban waste water systems, tonnes
Bottenviken Bottenhavet Egentliga Östersjön Skagerrak Öresund Kattegatt 9 113 125 53 16 38 Kväve år 2006, ton Bottenviken Bottenhavet Egentliga Östersjön Skagerrak Öresund Kattegatt 1 166 3 544 4 673 7 684 992 338 Egentliga Östersjön Bottenviken Bottenhavet Skagerrak Öresund Kattegatt 651 661 158 2 719 2 533 1 577
Fosfor (P-tot) Kväve (N-tot)
2 000–10 000 10 001–100 000 100 001– 2 000–10 000 10 001–100 000 100 001–
Mängd Halt Mängd Halt Mängd Halt Mängd Halt Mängd Halt Mängd Halt
(ton) (mg/l) (ton) (mg/l) (ton) (mg/l) (ton) (mg/l) (ton) (mg/l) (ton) (mg/l)
Reningsmetod Biologisk 0,3 0,2 2,4 0,5 - - 26 20 63 12,8 - -Kemisk 5,2 0,3 7,2 0,2 - - 395 23,3 732 23,1 - -Biologisk-kem. 35,3 0,3 85,4 0,3 23,6 0,3 2 178 17,9 5 511 20,2 1 930 22 Kompletterande 2,5 0,4 3,2 0,2 17 0,7 155 24,8 343 20,7 201 8,2 Kväve 2,6 0,3 45,1 0,2 132,1 0,3 102 12,8 2 295 12,4 4 466 9,7 Inland (totalt) 34,5 0,3 75,5 0,2 21,6 0,2 2 189 18,8 5 684 18,1 1 847 17 Bottenviken 2 0,4 4,1 0,4 - - 123 22 236 21,5 , , Bottenhavet 9,9 0,3 10,3 0,3 2,4 0,3 604 21 928 27 199 26 Östersjön 11,9 0,3 26,2 0,2 15,1 0,2 736 18,8 2 340 16,8 1 355 17 Öresund 0,4 0,1 3 0,2 0,4 0,1 49 19,3 181 10,3 59 11,9 Kattegatt 10,1 0,3 32 0,3 3,8 0,2 660 16,8 1 999 17,9 233 14,2 Skagerrak 0,3 0,2 - - - - 17 13,5 - - - -Kust (totalt) 11,4 0,3 67,8 0,3 151,1 0,3 667 17,8 3 260 16,5 4 751 10,2 Bottenviken 0,6 0,3 9,1 0,4 - - 62 29,6 747 34,2 - -Bottenhavet 2,6 0,2 21,5 0,4 6,4 0,5 165 15,2 1 097 21,8 551 41,9 Östersjön 2,7 0,2 19,9 0,3 49,2 0,2 232 18,6 909 12,9 2 110 8,9 Öresund 0,2 0,3 4,7 0,3 29,2 0,5 6 7,8 118 7,5 579 9,1 Kattegatt 1,3 0,4 7,8 0,3 66,3 0,4 60 20,1 211 9,2 1 511 9,9 Skagerrak 4 0,5 4,8 0,3 - - 142 17 178 10,9 - -Totalt 2006 46 0,3 143,3 0,3 172,7 0,3 2 855 18,5 8 944 17,5 6 598 11,5 Totalt 2004 45 0,3 126 0,3 147 0,3 2 794 18,9 8 521 18,1 6 464 11,4 Totalt 2002 47 0,3 141 0,3 163 0,3 2 711 17,1 8 595 17,5 6 730 11,6 Totalt 2000 57 0,3 178 0,3 188 0,3 2 796 15,9 9 283 16,6 6 898 11,0
Antal reningsverk samt utgående mängder /ton) och halter (mg/l) av BOD7, fosfor och kväve och vid kommu-nala reningsverk dimensionerade för över 2 000 per-soner år 2006 efter reningsmetod, mottagande havs-bassäng och storlek
Number of plants, amounts (tonnes) and concentrations (mg/l) of BOD7 , phosphorus and nitrogen and in outflow from municipal waste ater treatment plants designed for more than 2 000 persons. Data from 2006, distributed by plant size, treatment method, position and catchment area.
Treatments:
Biologisk = Secondary biological treatment Kemisk = Secondary chemical treatment
Antal reningsverk 2 000 - 10 001- 100 001– 10 000 100 000 Reningsmetod Biologisk 3 2 0 Kemisk 39 9 0 Biologisk-kem. 215 101 6 Kompletterande 14 11 1 Kväve 13 49 12 Inland 217 113 8 Bottenviken 12 3 0 Bottenhavet 57 16 1 Östersjön 75 49 5 Öresund 5 5 1 Kattegatt 66 40 1 Skagerrak 2 0 0 Kust 67 59 11 Bottenviken 6 5 0 Bottenhavet 20 13 1 Östersjön 21 24 5 Öresund 1 3 2 Kattegatt 4 8 3 Skagerrak 15 6 0 Totalt 2006 284 172 19 Totalt 2004 289 170 20 Totalt 2002 289 170 20 Totalt 2000 289 169 20
Organiska ämnen (BOD7)
2 000–10 000 10 001–100 000 100 001–
Mängd Halt Mängd Halt Mängd Halt
(ton) (mg/l) (ton) (mg/l) (ton) (mg/l)
Reningsmetod Biologisk 24 17,9 38 7,6 - -Kemisk 482 28,4 392 12,4 - -Biologisk-kem. 899 7,4 2 043 7,5 612 7 Kompletterande 51 8,2 72 4,3 60 2,4 Kväve 56 7 710 3,8 2 861 6,2 Inland 1 196 10,3 2 004 6,4 521 4,8 Bottenviken 173 31,1 136 12,4 - -Bottenhavet 482 16,8 410 11,9 36 4,7 Östersjön 285 7,3 687 4,9 391 4,9 Öresund 7 2,9 43 2,5 19 3,8 Kattegatt 243 6,2 728 6,5 76 4,6 Skagerrak 5 4,1 - - - -Kust 316 8,4 1 251 6,3 3 011 6,5 Bottenviken 57 27,6 285 13 - -Bottenhavet 85 7,9 412 8,2 152 11,6 Östersjön 76 6 355 5,1 740 3,1 Öresund 2 3 53 3,4 536 8,4 Kattegatt 27 8,9 62 2,7 1 583 10,4 Skagerrak 69 8,2 84 5,1 - -Totalt 2006 1 512 9,8 3 254 6,4 3 533 6,1 Totalt 2004 1 480 10,0 3 127 7,0 3 081 5,4 Totalt 2002 1 784 11,3 3 128 6,4 3 247 5,6 Totalt 2000 1 674 9,5 4 605 8,3 3 505 5,6
Biologisk-kem. = Tertiary treatment Kompletterande = Tertiary treatment + filter Kväve = Tertiary treatment with nitrogen removal
Organiska ämnen (BOD7) Organic matter Utsläppt mängd BOD i ton år 2006 1 10 100 1,000 7 Fosfor (Tot-P) Phosphorus
Utsläpp från kommunala avloppsreningsverk med en
belast-ning överstigande 10 000 personekvivalenter – år 2006
Discharge from municipal waste water treatment plants having a maximum average weeklyload entering the plant of more than 10 000 population equivalents (p.e.) in the year 2006
Grön markering: Uppfyller fordringarna enligt avloppsdirektivet.
In compliance with 91/271/EEC. Röd markering: Uppfyller inte fordringarna enligt avloppsdirektivet.
Not in compliance with 91/271/EEC.
Utsläppt mängd fosfor i ton år 2006
0.01 1
Utsläppt mängd kväve i ton år 2006
10 100
1,000
Kvävekrav för utsläpp till känsliga havsområden Halten av kväve (N-tot) i utgående vatten får vara högst: s 10 mg/l för avloppsreningsverk med anslutning över
100 000 person-ekvivalenter (pe)
s 15 mg/l för avloppsreningsverk med anslutning mellan 10 000 och 100 000 pe.
Alternativt krävs minst 70 procent reningsgrad för kväve. I något fall bedöms kraven samlat för några närliggande avloppsreningsverk.
Grön markering: Påverkar känsliga havsområden (kväve). Uppfyller fordringarna enligt avloppsdirektivet. In compliance with 91/271/EEC.
Röd markering: Påverkar känsliga havsområden (kväve). Uppfyller inte fordringarna enligt avloppsdirektivet. Not in compliance with 91/271/EEC.
Gul markering: Saknar relevans för känsliga havsområden. Det gäller dels avloppsreningsverk som avvattnas till Bottenviken eller Bottenhavet, dels också andra mindre inlandsverk, där retentionen gör att högst 20 ton kväve når ett känsligt havsområde.
Treatment plant not situated in the relevant catchment of a sensitive area.
Kväve (Tot-N) Nitrogen
Näringen i avlopp behöver återföras till marken
För att slammet ska kunna återföras till marken får det inte innehålla för mycket oönskade ämnen som tungmetaller eller organiska miljögifter.
Våra avloppsreningsverk är byggda för att ta bort växtnäringsämnen från vattenfasen och bland an-nat binda dem i slammet, men reningsmetoderna är inte avsedda att ta hand om miljögifter. De senare går igenom systemet och når sjöar och hav, där de kan påverka t.ex. bottenfauna och fisk. Ibland hän-der det också att giftiga ämnen dödar de organismer som finns i avloppsreningsverkens bassänger och ställer till problem med reningen. Vissa ämnen kan även finnas kvar i slammet och på så sätt spridas till mark.
Oönskade ämnen kan även nå avloppsreningsver-ken via dagvattnet. En stor del av de tungmetaller som kommer till avloppsreningsverken kommer från biltrafiken, t.ex. från däck och bromsar och från biltvättar. Arbete pågår därför för att separera dag-vatten från övrigt avloppsdag-vatten eller rena det före anslutning.
I ett långsiktigt hållbart samhälle ska den näring som finns i avloppsvattnet återanvändas. Dagens jordbruk är inte självförsörjande på växtnäringsäm-nen, vilket leder till ett stort årligt behov av bl.a. råfosfat i handelsgödsel. Om den växtnäring som finns i avloppsvattnet kan återföras till jordbruket,
kan den ingå i ett kretslopp och både pengar och miljö kan sparas. Hamnar näringen på fel plats finns risk att detta bl.a. medför betydande övergödning. I avloppsreningsverken samlas främst fosforn i slam-met som kan användas som gödselmedel på åkrar eller annan mark som behöver gödslas.
Forskare bedömer att riskerna med oönskade ämnen i slam är små för människor, djur och växter. Trots det finns det en oro för vilka konsekvenser mer eller mindre okända ämnen kan få. Ett exempel på natur-främmande ämnen som relativt nyligen upptäckts i miljön är PFOS. Dessa tillhör den grupp av ämnen som är biologiskt svårnedbrytbara.
Diagrammen ovan visar att kvaliteten på avlopps-slammet förbättrats de senaste årtiondena. Trots detta återstår en del arbete innan slammet är fritt från oönskade ämnen. Silver och triclosan är ämnen som alltmer används i antibakteriellt syfte, vilket gör att vi riskerar att åter få höga halter i slammet.
Vid sidan av att fortsätta förbättra kvaliteten på slammet finns möjligheter att återföra näring genom att källsortera urin och klosettvatten, utvinning av näringsämnen i slam samt avskiljning av förore-ningar i slam. Eftersom även smittämnen kan före-komma i olika avloppsfraktioner finns behov av att hygienisering sker före användning på mark. J J J J J J J J J J J J J J J J 0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 mg/kg torrsubstans 1987 90 92 95 98 00 02 06 J J J J J J J J J J J J J J J J 0 100 200 300 400 500 600 700 800 1987 -90 -92 -95 -98 -00 -02 -06 mg/kg torrsubstans J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J 0 20 40 60 80 100 mg/kg torrsubstans 1987 -90 -92 -95 -98 -00 -02 -06 Kvicksilver Kadmium Bly Nickel Krom Zink Koppar Gränsvärde 1998 Gränsvärde 1998 Gränsvärde 1998
Tungmetaller (Kvicksilver, Kadmium, Bly, Krom, Nickel, Zink och Koppar) i slam från kommunala reningsverk 1987–2006. Medianvärden för reningsverk dimensio-nerade för 20 001–100 000 personekvivalenter
Heavy metal concentrations (mercury, lead, chromium, nick-el, zinc and copper) in sludge from municipal waste water treatment plants. Medians for plants designed for 20 001 to 100 000 person equivalents
Konventionellt tre-stegsreningsverk
Reningsmetoder
Avloppsreningsverken i Sverige kombinerar vanligt-vis mekanisk, biologisk och kemisk rening på olika sätt. Avloppsvattenrening inleds alltid med någon form av mekanisk rening. De vanligaste kombinatio-nerna i avloppsreningsverken är:
Q Biologisk rening Q Kemisk rening
Q Biologisk-kemisk rening (konventionell tre-stegsrening) Q Biologisk-kemisk rening med särskilt
kvävereningssteg
Q Biologisk-kemisk rening med
kompletterande rening (exempelvis filter)
Mekanisk rening
I detta reningssteg avskiljs större fasta partiklar som småsten, sand, grus, träbitar, papper, hår, textilier och plast. Detta sker i galler, sandfång och genom försedimentering.
Q I gallren avskiljs trasor och andra större förore-ningar som annars skulle sätta igen pumpar eller ställa till bekymmer i den övriga reningen. Q Sandfånget består av en bassängliknande del med
en ficka för uppsamling av sand, grus och andra partiklar som genom sin tyngd lätt sjunker till botten. Sanden som avsätts på botten tas upp med pumpar. De fasta föroreningarna från sandfången körs till tipp.
Q I försedimenteringen avskiljs de partiklar som inte fångats i galler eller sandfång och som inte hör hemma i den efterföljande biologisk-kemiska reningen. De tyngre partiklarna sjunker till botten och förs med skrapor till en s.k. slamficka. Däri-från pumpas slammet till slambehandlingen.
Kemisk rening
I det kemiska steget avskiljs främst fosfor från av-loppsvattnet. Detta görs genom tillsats av fällnings-kemikalier baserade på aluminium eller järn som fäller ut den lösta fosforn. Efter flockbildning avskiljs slammet, t.ex. genom sedimentering. Cirka 90 pro-cent av fosforn avlägsnas.
Biologisk rening
Vid biologisk rening utnyttjas mikroorganismer, främst bakterier, som livnär sig på det organiska
materialet som finns kvar i avloppsvattnet efter den mekaniska reningen. Det organiska materialet är till största delen löst i avloppsvattnet. Ca. 90 procent av de organiska ämnena avlägsnas från vattnet och ca. 20 procent av kvävet förbrukas av mikroorganismer. Mikroorganismerna klumpar ihop sig till flockar, som avskiljs i sedimenteringsbassänger (aktivslam-metoden).
Kväverening
I vissa avloppsreningsverk kan även kvävet renas bort i det biologiska steget. Kväverening är en rela-tivt komplicerad process och är därför vanligare i större avloppsreningsverk eller där det finns käns-liga recipienter. Genom att vattnet förs mellan olika bassänger, vissa med syre och andra bassänger utan syre, skapas gynnsamma miljöer för olika sorters mikroorganismer. Nitrifikationsbakterier överför ammonium till nitrat i närvaro av syre. Därefter kan denitrifikationsbakterier under syrefria förhållanden överföra nitrat till kvävgas. Kvävereningen förväntas medföra att ca. 50–75 procent av kvävet avlägsnas, i normalfallet.
Filtrering
Filtrering är ett sista reningssteg som är till för att öka reningsgraden i avloppsreningsverk med särskilt höga krav på rening. Där tas slam och partiklar bort som inte hinner sjunka ner till botten i sedimente-ringsbassängerna.
Ordlista
Begränsande faktor – Miljöfaktor som begränsar aktivitet eller överlevnadsmöjlighet för en organism.
BOD7 – Biokemisk syreförbrukning (under en mätperiod som van-ligtvis omfattar sju dygn) – biochemical oxygen demand. Organisk substans mätt som den mängd i vatten löst syre som åtgår för biologisk nedbrytning av materialet.
Bromerade flamskyddsmedel – en grupp ämnen som används för att försvåra antändningen av material. Flera av dem är bioackumu-lerbara och giftiga för vattenlevande organismer
Dagvatten – Regnvatten eller dräneringsvatten från t.ex. hus och vägar; går ofta orenat ut i sjö eller vattendrag.
Denitrifikation – Nitratkväve (NO3-) omvandlas av bakterier till fri
kvävgas (N2) eller lustgas (N2O).
Deposition – Nedfall på mark, vatten och vegetation av luftburna ämnen, direkt ur luften eller via nederbörd.
Dioxiner – en grupp långlivade, giftiga organiska föreningar som främst bildas vid förbränning av organiskt material med inbland-ning av klorhaltiga ämnen, t.ex. PVC-plast.
Emission – Utsläpp av ämne eller energi till omgivningen. Eutrofiering – Övergödning. Ökning av halten -näringsämnen i t.ex. vatten, vilket medför påskyndad produktion av biomassa som kan resultera i vattenblomning och igenväxning.
Fosfor – Totalfosfor (tot-P). Omfattar både den oorganiska och organiska delen.
Hexaklorbensen – HCB, en långlivad, giftig organisk förening som, liksom dioxiner, bildas oavsiktligt vid förbränning och industriella processer.
Kemisk rening – avlägsnar främst fosfor från avloppsvattnet, men ger också en förbättrad avskiljning av suspenderade ämnen. Cirka 90 procent av fosforn avlägsnas.
Kompletterande rening (filter) – är en ytterligare rening vid utsläpp i särskilt känsliga recipienter. Den sker ofta genom filtrering av av-loppsvattnet i sandfilter. Reningsstegen kan förekomma var för sig eller i olika kombinationer, föregångna av någon typ av förbehand-ling, till exempel gallerrensning.
Kväve – Totalkväve (tot-N). Omfattar både den oorganiska och organiska delen.
Kävefixering – Process som omvandlar kvävgas (N2) i luft till orga-nisk bundet kväve.
Mikroorganism – Organism som är för liten att ses med blotta ögat, t.ex. bakterie.
Nitrat – Salpetersyrans salter; innehåller jonen NO3-.
Nitrifikation – Ammoniumjoner (NH4+) överförs med hjälp av bak-terier till nitratjoner (NO3-).
Nonylfenol – en nebrytningsprodukt av ämnen som används som tensider i rengöringsmedel. Nonylfenol är klassificerat som mycket giftigt för vattenlevande organismer.
Närsalt – Salt som är nödvändigt för organismens ämnesomsätt-ning, t.ex. fosfor-, kväve- och kaliumföreningar. Mängden närsalter i mark och vatten bestämmer bl.a. den biologiska produktionen. Organiska ämnen – Ämnen som innehåller kol. (Levande organis-mer och deras nedbrytningsprodukter innehåller alltid kolfören-ingar.) En del kolföreningar, t.ex. kolets oxider räknas dock som oorganiska.
PAH – polyaromatiska föreningar, en grupp cancerogena ämnen som bildas vid ofullständig förbränning.
PCB – polyklorerade bifenyler som används som isolering i fogmas-sor och elektrisk utrustning. PCB är mycket giftigt för vattenlevande organismer. All nyanvändning är förbjuden i Sverige sedan 1978. PFOS – Perfluorooctansulfonat. En industrikemikalie som inte bryts ner i miljön. Tidigare även använd i impregnerings- och rengörings-medel.
Personekvivalent, pe – definieras i Sverige som en BOD7 belast-ning om 70 gram per dygn. I internationell rapportering används den ungefärligen ekvivalenta definitionen 60 g BOD5 per dygn. Recipient – Mottagare av substanser som avsiktligt eller oavsiktligt släpps ut från en verksamhet, t.ex. hav, vattendrag eller luft. Retention – Avskiljning av närsalter från vattensystem genom sedi-mentation, upptag med växter eller denitrifikation.
Rötning – är den vanligaste metoden att stabilisera slam. I denna process sker nedbrytning under anaeroba förhållanden varvid även biogas produceras och (ofta) tillvaratas.
Rötslam – Restprodukt som återstår efter avloppsvattnets rening i avloppsreningsverk.
Sediment – Material som avsatts genom mekanisk eller kemisk fällning ur t.ex. vatten.
Suspenderat material – Partiklar, organiska och oorganiska, som befinner sig svävande i vatten.
Referenslitteratur:
Naturvårdsverket 2002. Aktionsplan för återföring av fosfor ur avlopp. Rapport 5214. Naturvårdsverket 2005. Höga halter av miljöfarliga halter i Miljön? Rapport 5449. Naturvårdsverket 2005. Monitor 19. Förändringar under ytan.
Naturvårdsverket 2006. Vilka halter av miljöfarliga ämnen hittar vi i miljön? Rapport 5524. Naturvårdsverket 2006. Eutrophication of Swedish Seas. Rapport 5509.
Naturvårdsverket 2006. Övergödningen av Sveriges kuster och hav. Rapport 5587.
Naturvårdsverket 2007. Näringsbelastningen på Östersjön och Västerhavet 2006. Rapport 5815. SCB 2008. Utsläpp till vatten och slamproduktion 2006. MI 22 SM 0801.
Svenskt vatten 2005. Fakta om vatten och avlopp. (www.svensktvatten.se) Naturvårdsverket och Sveriges tre marina forskningscentrum 2007. Havet 2007. Naturvårdsverket 2008. Ingen övergödning. Rapport 5840.
Naturvårdsverket 2008. Avloppsreningsverkens förmåga att ta hand om läkemedelsrester och andra farliga ämnen. Rapport 5794
Miljömålsrådet 2008. Miljömålen – nu är det bråttom.
Naturvårdsverket SE-106 48 Stockholm. Besöksadress: Stockholm - Valhallavägen 195, Östersund - Forskarens väg 5 hus Ub, Kiruna - Kaserngatan 14. Tel: +468-698 10 00, fax: +46 8-20 29 25, e-post: registrator@naturvardsverket.se Internet: www.naturvardsverket.se Beställningar Ordertel: +468-505 933 40, orderfax: +46 8-505 933 99, e-post: natur@cm.se Postadress: CM-Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma. Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln
