Examensarbete i Socionomprogrammet Malmö universitet
15 hp Hälsa och samhälle
ETT GENUSPERSPEKTIV PÅ
VÅLD I NÄRA RELATIONER
EN KVALITATIV INNEHÅLLSANALYS OM HUR
SVENSKA TIDNINGAR FRAMSTÄLLER
VÅLDSUTSATTA MÄN OCH VÅLDSUTÖVANDE
KVINNOR
MIKAEL ARCABIC
NILUFAR AZIZI
A GENDER PERSPECTIVE ON
DOMESTIC VIOLENCE
A QUALITATIVE CONTENT ANALYSIS ABOUT
HOW SWEDISH NEWSPAPERS PORTRAY
ABUSED MEN AND ABUSING WOMEN
MIKAEL ARCABIC
NILUFAR AZIZI
Arcabic, M & Azizi, N. A gender perspective on domestic violence. A qualitative content analysis about how Swedish newspapers portray abused men and abusing women. Degree project in social
work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social
Work, 2020.
The aim of the study is to examine how Swedish newspapers portray abused men and abusing women in domestic violence. The main method used is qualitative content analysis to answer the research questions. The secondary method used is quantitative content analysis to be able to quantify categories and themes that appeared in the empirical material. The result of the study is that Swedish newspapers portray abused men and abusing women differently based on gender characteristics and power structures.
Innehållsförteckning
1 Inledning och problemformulering 1
1.1 Inledning 1
1.2 Problemformulering 2
1.3 Syfte och frågeställning 3 1.4 Studiens avgränsning 4
1.5 Centrala begrepp 4
2 Tidigare forskning 5
2.1 Både män och kvinnor kan begå och utsättas för våld i nära relationer 6 2.2 Våldets karaktär och omfattning beroende på om utövaren är en man eller kvinna7 2.3 Män som blir utsatta för våld i nära relationer 8 2.4 Kvinnor som utövar våld i nära relationer 9 2.5 Hbtq-personer och våld i nära relationer 11 2.6 Tidigare forskning om framställning av våld i nära relationer i media 12 2.7 Sammanfattning av tidigare forskning 14
3 Teori 14
3.1 Socialkonstruktivism 15
3.2 Maktstrukturer 16
3.3 Genussystem, genuskontrakt och genusdualism 17 3.4 Teoriernas relevans för studien 18
4 Metod och metodologiska överväganden 19
4.1 Val av metod 19 4.2 Kvalitativ innehållsanalys 19 4.3 Urval 21 4.4 Metodologiska överväganden 22 4.5 Etiska överväganden 23 4.6 Studiens arbetsfördelning 23
5 Resultat och analys 24
5.1 Perspektiv på våldets natur 24
5.1.1 Latent våld 24
5.1.2 Passivitet, kontroll och isolering 25
5.1.3 Analys av temat perspektiv på våldets natur 26
5.2 Jämställdhet mellan könen 27 5.2.1 Våldsutsatta kvinnan som norm 27
5.2.2 Lag och statsbidrag 28
5.2.3 Behov av stöd och hjälp 28
5.2.4 Analys av temat jämställdhet mellan könen 29
5.3 Den osynliga massan 30 5.3.1 Mannen som våldsutsatt under konstruktion 30
5.3.2 Mörkertal 31
5.3.3 Kunskap och tillgänglighet 31
5.3.4 Myndighetskontakten 32
5.3.5 Analys av den osynliga massan 33
5.4 Föreställningar om våldsutsatta män 34
5.4.1 Trovärdighet 34
5.4.2 Dubbel-normbrytning 36
5.5 Föreställningar om våldsutövande kvinnor 37 5.6 Föreställningar om våldet i homosexuella parrelationer 39
6 Avslutande diskussion 40
7 Källförteckning 43
1 Inledning och problemformulering
1.1 Inledning
Våld i nära relationer är ett samhällsproblem som leder till hälsoproblem med psykiska samt fysiska konsekvenser och svåra sociala problem för den som utsätts för våld (Socialstyrelsen 2019). Definitionen av våld i nära relationer är att den utsatta har en nära relation till och ofta starka känslomässiga band till
våldsutövaren. Under 2017 anmäldes det över 12 000 misshandelsbrott med våld i nära relationer (Sydsvenskan 2019). Begreppet våld i nära relationer ingriper alla typer av våld mellan närstående. Våld i nära relationer kan även ske av kvinnan i en heterosexuell relation eller inom samkönade relationer, mellan syskon och inom andra familje- och släktrelationer (BRÅ 2014).
Under 2012 var andelen kvinnor och män utsatta för brott i en nära relation jämnstora, där procentantalet var 6,7 procent för män och 7,0 procent för kvinnor. Det visade sig även vara jämnt fördelat mellan könen om att ha varit utsatt för fysiskt och psykiskt våld. Under 2012 var det 6,2 procent män och 6,8 procent kvinnor som hade blivit utsatta för psykiskt våld. Samtidigt var det 2,0 procent män och 2,2 procent kvinnor utsatta för fysiskt våld. Trots att utsattheten mellan könen verkar vara jämnt fördelat så är det vanligare att kvinnor utsätts för grövre våld och har ett större behov av hjälp och stödinsatser än män. Av de som blev utsatta för grov misshandel var det 2,4 procent av männen och 29,1 procent av kvinnorna som uppsökte eller hade behövt uppsöka en tandläkare, sjuksköterska eller läkare (BRÅ 2014).
Det har även skett en markant ökning av kvinnliga våldsutövare. Mellan åren 2003–2012 hade antalet kvinnor misstänkta för hot- eller våldsbrott ökat med 76 % i Sverige. Fast jämfört med dessa siffror är andelen kvinnor som avtjänar straff i anstalt eller i frivård för våld i nära relationer liten. Relationsvåldsprogrammet som används inom kriminalvården med kvinnor och män som är dömda för våld i nära relationer visar att kvinnor har liknande behov av och lika stor mottaglighet för behandling som män (SOU 2018:37).Därför kan det vara problematiskt om våld i nära relationer endast förknippas med män som utövar våld mot sin
kvinnliga partner i massmedia då både män och kvinnor kan begå och drabbas av våld i nära relationer (Krant och Lövestad 2012).
Under de senaste åren har fokus riktats mot förändringsarbetet med våldsutövare eller som det också kallas ett fokus på ”grundorsaken” till våld i nära relationer. Förändringsarbetet med våldsutövare i nära relationer leder till att motverka våld och är av stor vinst för samhället då specifikt endast mäns/pojkars våld kostar samhället mycket i både lidande och pengar. Mäns våld mot kvinnor beräknas kosta mellan 10–40 miljarder för offentliga organisationer om året beroende på vilka aspekter som tas med i beräkningarna (SKL 2017).
Enligt Socialtjänstlagen (2001:453) är det ingen skyldighet för socialtjänsten att arbeta med att ge stöd eller insatser till personer som utövar våld i nära relationer. Dock framgår det i Socialstyrelsens allmänna råd och handbok våld att
socialtjänsten bör erbjuda insatser även till våldsutövaren i en nära relation (Socialstyrelsen 2016). Enligt Socialstyrelsens allmänna råd har insatser riktade till våldsutövaren en avgörande betydelse för att förebygga och bekämpa att
våldet upprepas. Dessutom nämns det hur socialtjänsten har ett ansvar för att ha en helhetsbild om frågan och tillgodose att hela familjen får det stöd/hjälp som respektive person behöver (Allmänna råd i 7 kap. SOSFS 2014:4). Samtidigt har det visat sig att ett förändringsarbete med våldsutövare har bidragit till att våld i nära relationer har minskat. Under 2010 publicerade Socialstyrelsen en
utvärdering av socialtjänstanknuten behandling av män som utövar våld i nära relationer. Resultatet visade att männens våld minskade på kort sikt och att även den psykiska hälsan förbättrades hos männen. Dessutom ökade känslan av sammanhang hos de som hade deltagit i behandling och deras alkohol- och narkotikabruk minskar (SOU 2018:37).
Socialtjänsten har däremot en skyldighet enligt 5 kap. 11§ SoL att hjälpa brottsoffer vilket inkluderar våldsutsatta kvinnor, män, barn och hbtq-personer. Kommunen ska särskilt beakta att våldsutsatta kvinnor samt barn som bevittnat våld kan vara i behov och ska därför få det stöd och hjälp som de behöver. Våldsutsatta personer kan därför söka sig till socialtjänsten för att få stöd och hjälp med att ansöka om försörjningsstöd, för att få hjälp med att ordna
stadigvarande boende eller andra stödinsatser. Dessutom ska socialtjänsten även erbjuda tillfälligt boende till den våldsutsatta personen som behöver (SOSFS 2014:4).
1.2 Problemformulering
Hur media framställer våld i nära relationer kan vara problematiskt för det sociala arbetet, specifikt när media endast framställer mannen som våldsutövaren och kvinnan som den våldsutsatta av våld i nära relationer. Massmedia har en stor makt på oss individer. Beroende på det vi ser, läser eller hör så påverkar det vår bild av världen och i sin tur påverkar det även de beslut som vi fattar i vardagen. Tidningar, radio och tv är exempel på massmedier. Individers uppfattning samt syn på en händelse beror huvudsakligen på hur media rapporterar kring händelsen (Säkerhetspolitik 2010). Ifall våldsutövande kvinnor och våldsutsatta män inte talas om lika mycket i media leder det även till att våldsutövande kvinnors våld och män som utsätts för våld i nära relationer inte tas på lika allvar. Vilket även påverkar det sociala arbetet med våldsutövare i nära relationer genom att arbetet är mer riktat åt våldsutövande män än våldsutövande kvinnor. Samtidigt som det sociala arbetet med våldsutsatta i nära relationer är mer riktade åt våldsutsatta kvinnor än våldsutsatta män. Detta kan även resultera i att våldsutsatta män och våldsutövande kvinnor väljer att inte söka sig till socialtjänsten för hjälp och stöd p.g.a. skam. Då deras problematik inte erkänns av samhället, media och det sociala arbetet för att de är normbrytande men också för att det sociala arbetet inte är anpassat för våldsutövande kvinnor eller våldsutsatta män. Detta sker därför att socialtjänsten också är beroende av samhällets normer och värderingar. På så sätt blir det viktigt att massmedia presenterar och talar om dessa normbrytande grupper.
Eftersom vi får mycket information av massmedier så har nyhetsmedier ett ansvar att granska och presentera en så sann och objektiv uppfattning om omvärlden som möjligt. Texter som t.ex. tidningsartiklar är centrala och viktiga i samhället därför är de även viktiga studieobjekt. Texter påverkar inte endast
samhällsmedlemmarnas föreställningar om och värderingar av sitt och andras samhällen utan även relationen mellan människor. Att analysera texter innebär på
så sätt även att studera det som bygger upp människors föreställningar om samhället, som i sin tur påverkar relationen mellan grupper och som slutligen bidrar till att upprätthålla vissa identiteter. Texter kan även beskrivas vara uttryck för vissa rådande relationer samt föreställningar i samhället (Ahrne och Svensson 2015).
Media påverkar som sagt alla samhällsmedlemmarnas föreställningar och har inte minst även betydelse för professionella i det sociala arbetet. Hur media framställer den våldsutsatta och våldsutövaren leder även till att forma socialarbetarnas föreställningar om dessa individer. Idag talas det i media om att erbjuda insatser till våldsutövaren i nära relationer vilket inte var aktuellt för ett antal år sedan och som inte är ”än” en skyldighet enligt Socialtjänstlagen (2001:453). Fast det har skett en förändring och fokus har riktats mot att även hjälpa våldsutövaren utanför kriminalvården. Våra föreställningar och åsikter påverkas av media vilket även leder till att påverka vad som kan anses vara ett socialt problem som i sin tur bör få hjälp genom det sociala arbetet t.ex. arbetet med våldsutövare. Genom en innehållsanalys av tidningsartiklar kan denna studie komma fram till vilka föreställningar som förmedlas om våldsutövaren och den våldsutsatta.
Våldsutsatta män samt våldsutövande kvinnor i nära relationer är två helt olika grupper som delvis inte har varit lika uppmärksammade och omtalade i varken samhället och media. Vilket är en av orsakerna till varför denna studie väljer att undersöka hur just dessa två grupper har framställts i tidningar under de senaste fem åren. En annan fördel med innehållsanalys av tidningsartiklarna är att denna metod kan ge information om sociala grupper som är svåra att nå eller få kontakt med (Bryman 2018). Denna metod leder på så sätt till att belysa gruppen
våldsutövande kvinnor och våldsutsatta män i nära relationer som inte har förknippats eller uppmärksammats lika mycket när det gäller våld i nära relationer.
1.3 Syfte och frågeställning
Syftet med studien är att genom en kvalitativ innehållsanalys undersöka hur våld i nära relationer framställs i svenska tidningar utifrån ett genusperspektiv mellan år 2015–2019. Vårt huvudsakliga fokus kommer att vara på kvinnor som
våldsutövare och män som våldsutsatta i den nära relationen. Genom att
undersöka hur våldsutövare samt våldsutsatta i nära relationer framställs i svenska tidningar kan denna studie belysa vilken föreställning som kan ha betydelse för det sociala arbetet med våldsutsatta och våldsutövare i nära relationer.
• Hur framställs den våldsutövande kvinnan med avseende på våld i nära relationer i tidningar?
• Hur framställs den våldsutsatta mannen med avseende på våld i nära relationer i tidningar?
1.4 Studiens avgränsning
I denna studie har vi valt att avgränsa oss till att endast undersöka kvinnor som utövar våld i nära relationer samt män som utsätts för våld i nära relationer. Orsaken till att vi valde att fokusera på just dessa två olika grupper är för de inte är lika uppmärksammade och omtalade både i media och samhället. Våld i nära relationer förknippas i allmänheten med en kvinna som utsätts för våld av en man som hon har en nära relation till. Därför valde vi att belysa dessa två grupper, våldsutsatta män och våldsutövande kvinnor i nära relationer, som inte följer normen. I denna studie kommer vi inte att göra någon distinktion mellan
våldsutövares och den våldsutsattas sexuella läggning därav om det är applicerbart kommer ett genusperspektiv att användas. På så sätt innebär det att i denna studie kan den kvinnliga våldsutövaren både vara homo- eller heterosexuell. Vilket även gäller för de våldsutsatta männen i denna studie, att de våldsutsatta männen kan både vara homo- eller heterosexuella.
1.5 Centrala begrepp
För att förenkla läsningen av denna studie kommer nedan presenteras ett antal begrepp som är centrala för denna studie.
Våld - Denna studie använder Per Isdals definition om våld: “Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill” (Isdal 2001:34). Dessutom skriver Isdal
(2001) hur våld kan delas in i fem olika former som fysiskt våld, latent våld, psykiskt våld, sexuellt våld och materiellt våld.
Våld i nära relation - Begreppet i denna studie handlar endast om våld som sker
mellan två personer som befinner sig i en relation med varandra.
Våldsutövare - I föreliggande studie kommer begreppet våldsutövare endast
handla om de kvinnor som utövar våld i sin nära relation. På så sätt talar vi inte om vilka ”våldsutövare” som helst utan endast om de som utövar våld i nära relationer. Huvudfokuset i denna studie är på den kvinnliga våldsutövaren om det inte nämns “manliga våldsutövare” eller variationer av detta specifikt.
Våldsutövaren i denna studie kan både vara en kvinna som befinner sig i en homo- eller heterosexuell förhållande.
Våldsutsatta - I denna studie syftar begreppet våldsutsatta endast på de personer
som har blivit utsatta för våld i sin nära relation. Huvudfokuset i denna studie är på män som blir våldsutsatta i sin nära relation, så länge det inte nämns specifikt “våldsutsatta kvinnor” eller variationer av detta specifikt. Våldsutsatta män i denna studie kan både vara homosexuella eller heterosexuella.
Latent innehåll - Vid analys av text beskrivs latent innehåll som det underliggande
budskapet i en text och kräver någon form av tolkning av läsaren för att förstå.
Manifest innehåll - Detta är den typ av text som inte kräver tolkning av läsaren för
2 Tidigare forskning
Under denna rubrik presenteras den tidigare forskning som har en anknytning till denna studies syfte samt frågeställningar. Dessa vetenskapliga artiklar som har valts lyfter fram den kunskap om ämnet som är nödvändigt och relevant för denna studies frågeställningar.
De vetenskapliga artiklar och studier som används i detta kapitel har hittats genom sökningar i tre olika databaser. Följande studier, av Carrie Brown (2008) samt av Leslie M. Tutty, Robbie Babins-Wagner och Michael A. Rothery (2017) hittades via databasen Sociological Abstracts. Sökorden som användes var "intimate
partner abuse" AND gender AND sex, vilket gav 274 träffar men utifrån relevans
för denna studies frågeställning valdes endast dessa två artiklar. Sökningen begränsades endast till vetenskapliga artiklar (peer review) som hade publicerats mellan år 2000-2019. Datumet för sökningen var den elfte november 2019. Ur samma databas upptäcktes artiklarna av Kellie E. Carlyle, Jennifer A. Scarduzio och Michael D. Slater (2014) samt av Sarah L. Desmarais, Brian G. Sellers och Melissa Tirotti (2014). Med hjälp av sökorden (Intimate Partner violences) AND
newspaper AND media som gav 845 träffar (endast refereegranskade) den nionde
december 2019.
Ur databasen BMC Public Health hittades studien av Charles Taft m.fl. (2013) såväl som studien av Gunilla Krant och Solveig Lövestad (2012). Sökorden som användes var ”partner violence in Sweden” vilket gav 79 träffar (endast peer-review). Genom databasen SwePub hittades även en akademisk avhandling av Susanne Boethius (2015) via sökorden våld i nära relationer där sökningen begränsades till endast doktorsavhandlingar, vilket gav 15 träffar. Datumet för sökningen var den 26 november 2019. Genom samma databas och sökord upptäcktes även artikeln av Louise Hellgren, Hanna Andersson och Veronika Burcar (2015). Avgränsningen för denna sökningen var däremot endast peer-review granskade artiklar vilket gav 14 träffar.
Ansträngningarna från kvinnors rättighetsrörelser över hela världen har bidragit till att våld mot kvinnor har erkänts som en kränkning av de mänskliga
rättigheterna och anses även vara ett folkhälsoproblem. På så sätt finns det också omfattande forskning om mäns våld mot kvinnor, om dess hälsokonsekvenser och tillhörande faktorer världen över (Taft m.fl. 2013). Detta var också något som upptäcktes under denna studies sökande efter tidigare forskning om våld i nära relationer. Det finns ett väldigt stort forskningsområde som handlar om våld i nära relationer. På så sätt valde vi att avgränsa oss och endast söka efter den forskning som hade publicerat senast år 2000 fram till idag. För att begränsa oss ytterligare valde vi att endast söka efter tidigare forskning om våld i nära relationer som fokuserar på kön och genus men också på studier om hur våld i nära relationer har framställts i media. Sökorden begränsades utifrån relevans för denna studies frågeställning. Under sökandets gång upptäcktes det också att det finns väldigt begränsad forskning (speciellt i Sverige) som handlar om och uppmärksammar män som våldsutsatta och kvinnor som utövar våld i nära relationer. I första hand söktes det tidigare forskning som hade producerats i Sverige med tanke på att denna studies fokus är på hur svenska tidningar framställer våldsutsatta män och våldsutövande kvinnor i nära relationer. Fast med tanke på hur begränsad
forskning om just våldsutsatta män, våldsutövande kvinnor och våld i samkönade relationer är, var internationella studier till stor hjälp för att finna tidigare
forskning som är relevant för denna studie. Internationell forskning kan även tillföra en mer nyanserad bild om våld i nära relationer.
Den tidigare forskning som har valts och som kan knytas samman med denna studiens syfte och frågeställningar har indelats i sex mindre avsnitt för att förenkla läsningen. Det första avsnittet är Både män och kvinnor kan begå och utsättas för
våld i nära relationer. Därefter kommer avsnittet Våldets karaktär och omfattning beroende på om utövaren är en man eller kvinna, Män som blir utsatta för våld i nära relationer, Kvinnor som utövar våld i nära relationer, Hbtq-personer och våld i nära relationer och Tidigare forskning om framställning av våld i nära relationer i media. Slutligen kommer ett avslutande avsnitt, Sammanfattning av tidigare forskning, som sammanfattar det väsentliga ur de sex tidigare forsknings
avsnitten som har presenterats i detta kapitel.
2.1 Både män och kvinnor kan begå och utsättas för våld i nära
relationer
I Krant och Lövestads (2012) artikel visar resultaten att fler män (11%) än kvinnor (8%) hade blivit utsatta för fysiskt våld i nära relationer under 2011. Medan fler kvinnor hade blivit utsatta för sexuellt tvång. I denna studie skickades det enkäter till 173 män och 251 kvinnor i åldern 18–65 år i Sverige. Resultaten visar att både män och kvinnor kan begå och utsättas för fysiskt våld. Även Taft m.fl. (2013) skriver i sin artikel hur ett antal studier har kommit fram till att både män och kvinnor kan utsättas och utöva våld i nära relationer i lika stor grad. Detta har bidragit till ifrågasättandet av könets relevans för analys av våld i nära relationer. Forskning pekar mot att trots att våldsnivån kan vara likadan för både män och kvinnor, förekommer det fortfarande skillnader i konsekvenser,
påverkan, mening, sammanhang och sättet kön utspelar sig i ett våldsamt
heterosexuellt förhållande. Därför framhåller Taft m.fl. (2013) hur begreppet kön kan och bör utvidgas utöver könsskillnader i en viss våldsam handling. Till något som aktivt ”görs” i vardagen som formar, utmanar eller/och bekräftar
samhälleliga normer för femininitet och maskulinitet. Detta nämns även i Krant och Lövestads (2012) artikel, att sådana studier kan utmana de befintliga
könsteorier som syftar till att förklara varför sådant beteende förekommer. Krant och Lövestad (2012) uppmanar sådana fördjupade undersökningar då de kan leda till nya teorier eller teorier som kan behöva omformuleras och inte förrän då kan förebyggande åtgärder och interventioner utvecklas. I sin artikel diskuterar Taft m.fl. (2013) hur Sverige ofta associeras med att vara ett av de länder i världen med störst jämställdhet mellan män och kvinnor. Även i allmänheten finns det en väldigt låg tolerans för våld, vilket även är straffbart enligt lag. Fast samtidigt finns det endast ett fåtal studier som undersöker våld i nära relationer i Sverige bland både män och kvinnor. På så sätt framhåller Taft m.fl. (2013) hur artikelns resultat, som visar att både män och kvinnor hade blivit utsatta för fysiskt våld av sin partner i lika stor utsträckning (7,6% respektive 8,1 %), bekräftar att våld i nära relationer är vanligare än man tror i Sverige. Därför bör det förebyggande arbetet mot våld i nära relationer fortgå.
2.2 Våldets karaktär och omfattning beroende på om utövaren är en
man eller kvinna
Taft m.fl. (2013) skriver hur forskning om våld i nära relationer har ändrat fokus från att förklara förekomsten av våldet i nära relationer till andra aspekter. Idag fokuserar forskningen mer på våldets mönster, konsekvenser, motivationer och svårighetsgrad. Dessa studier visar hur män förlöjligar kvinnors användning av fysiskt våld mot dem och reagerar på att de har utsatts för våld i nära relationer med skratt. Medan kvinnor som har utsatts för våld av sin partner uppvisar i dessa studier större rädsla för sin partner och mer maktlösa över att kunna stoppa de fysiskt våldsamma händelserna än män. Vidare menar Taft m.fl. (2013) att de senaste forskningsresultaten visar att kvinnor som har utsatts för våld i nära relationer generellt upplever mer negativa, mentala och fysiska konsekvenser än våldsutsatta män. Taft m.fl. (2013) nämner dessutom att kvinnor utsätts för mer långvarig, allvarlig och överlappande former av våld. Dessa kvinnor har även större sannolikhet för att bli utsatta för sexuellt våld än män som utsätts för våld i nära relationer. Fast de män som har blivit utsatta för våld i nära relationer har betydligt sämre hälsa och upplever mer negativa psykosociala konsekvenser än män som inte har blivit utsatta för våld i nära relationer.
Taft m.fl. (2013) artikel baseras på postenkäter som skickades ut till både män och kvinnor i åldern 18–65 år i Sverige. Artikelns resultat visar att under 2012 var förekomsten av psykologiskt, fysiskt och sexuellt våld i nära relationer liknande för både män och kvinnor. Som exempel hade 7,6 procent av män och 8,1 procent av kvinnor blivit utsatta för fysiskt våld i en nära relation. Fast när det gäller tidigare i livet då förekommer det skillnader mellan könen, då en mycket högre andel av kvinnor än män hade blivit utsatta för alla de tre formerna av våld i en nära relation. Till exempel hade 14,3 procent av kvinnorna upplevt fysiskt våld tidigare i livet medan för män var det 6,8 procent. Resultatet visar att siffrorna är markant högre för kvinnor än män som har blivit utsatta för alla tre former av våld i nära relationer tidigare i livet (Taft m.fl. 2013). Även resultaten i Krant och Lövestads (2012) artikel visar att en större andel av kvinnorna än männen
rapporterade om att de hade blivit utsatta för våld i nära relationer tidigare i livet. Kvinnorna rapporterade även om mycket allvarligare former av våld som att kvävas, smällas mot väggen, brännas eller bli skallade än vad männen gjorde i artikeln. Enligt Krant och Lövestad (2012) indikerar dessa resultat på att män använder allvarligare former av övergrepp och dessutom i större utsträckning än kvinnor. Taft m.fl. (2013) beskriver i sin artikel att män generellt utsätts för mindre hotande och allvarliga former av våld i nära relationer. Vilket är orsaken till varför män inte tar till sig, upplever att de har blivit utsatta för våld i nära relationer och därför inte tror eller kommer ihåg senare i livet att de har blivit utsatta för våld av sin partner. Samtidigt blir kvinnor generellt utsatta för mer allvarliga former av våld i nära relationer, med högre nivåer av rädsla och fysisk skada vilket de heller inte glömmer bort senare i livet. Taft m.fl. (2013) skriver hur konstruktioner av femininitet och maskulinitet kan påverka hur en individ upplever samt förstår våld i nära relationer. Vilket också kan vara fallet här, att män missar när de blir utsatta för våld i sina relationer vilket i sin tur också påverkar och formar studiens resultat. En annan orsak som Krant och Lövestad (2012) också skriver om, varför fler kvinnor än män rapporterar om våld tidigare i livet trots att det inte förekommer stora skillnader från det senaste året, är att kvinnor är fysiskt mindre. Vilket kan vara orsaken till att de känner sig mer hotade av sin partner än vad män gör av sin partner. På så sätt är dessa situationer
mer skrämmande för de våldsutsatta kvinnorna än männen och därför minns kvinnorna händelserna senare i livet medan männen inte gör det eller har glömt bort det (Krant & Lövestad 2012)
2.3 Män som blir utsatta för våld i nära relationer
Artikeln av Hellgren, Andersson och Burcar (2015) handlar om hur heterosexuella män som har utsatts för våld i nära relationer talar om sina upplevelser. De flesta männen i artikeln (som intervjuades) talar om hur män förväntas kunna hantera våld samtidigt som svaghet inte går ihop med att vara man men att det hör
samman med att vara ett offer. Därför väljer de flesta män att inte uppge att de har varit med om att bli slagen av sin partner av rädsla för att uppfattas som svag. Orsaken till att män inte vill tala om att de har blivit slagna av sin partner, enligt Hellgren, Andersson och Burcar (2015), är för att det inte ingår i den allmänna föreställningsvärlden att en man kan bli slagen av en kvinna. Män blir inte misshandlade av kvinnor och ifall det händer då måste den mannen vara svag. På så sätt poängterar Hellgren, Andersson och Burcar (2015) att kvinnors våld mot män är tabubelagt då kvinnors våld mot män inte är framställt som ett uttalat socialt problem. Det handlar inte om handlingen, att utsättas för våld, utan om den som utför våldet då män förväntas behärska vissa saker. I sin avhandling
undersöker Boethius (2015) hur de heterosexuella män som har upplevt våld i sin nära relation rapporterar om våldet. Av de 188 män uppgav 72 % att de hade blivit utsatt för någon form av fysiskt våld av sin partner eller tidigare partner, där 64 % rapporterade att det hade hänt det senaste året. De flesta av männen rapporterade att de hade blivit knuffade av sin partner, följt av att kvinnan hade tagit tag i honom eller slagit till honom. Medan tre av tio män rapporterade att de hade blivit misshandlade och nio procent av männen rapporterade att kvinnan hade använt pistol eller kniv mot honom. Hellgren, Andersson och Burcar (2015) skriver hur männens erfarenheter inte passar in i den allmänna diskursen om våld i nära relationer på så sätt kan männen inte riktigt se sig själva som offer. Författarna menar att män som är offer för våld i nära relationer är inte endast kränkta av sina kvinnor men även av samhället. Eftersom män som utsätts för våld i nära
relationer inte är konstruerat som ett socialt problem, ser dessa män sig själva som normbrytande. Hellgren, Andersson och Burcar (2015) beskriver hur männen som intervjuades talar om problemets förekomst (att även män kan utsättas för våld av kvinnor i nära relationer) med en viss försiktighet. Genom att frekvent lyfta fram att män som utsätter kvinnor för våld i nära relationer är ett större
samhällsproblem. Hellgren, Andersson och Burcar (2015) menar att skälet till denna försiktighet grundar sig i att det finns en allmän misstänksamhet mot män som blir slagna av kvinnor. Då en tanke som förekommer mot dessa män är att de antagligen har varit delaktiga i våldet. På så sätt nämner männen i artikeln hur de har varit rädda för att bli ifrågasatta eller för att få skulden för våldet när de har talat om att de har blivit våldsutsatta av sin partner.
Hellgren, Andersson och Burcar (2015) beskriver att männen som intervjuades har även svårt att se sig själva som ett brottsoffer. Eftersom deras uppfattning om sig själv inte passar med det idealiska offret som är fysiskt underlägset och svagare än våldsutövaren. Hellgren, Andersson och Burcar (2015) förklarar hur männen som intervjuades rättar sig efter de kulturellt dominerande
manlighetsidealen där män förväntas vara orädda, starka, handlingskraftiga och bestämda. Hellgren, Andersson och Burcar (2015) menar att dessa föreställningar
(både männens egna och hos samhället) leder till att män som utsätts för våld inte kan få den hjälp de behöver och har rätt till. De män som intervjuades hade
påverkats av samhällets förväntningar om hur kvinnor och män ska uppföra sig då de inte trodde att kvinnor kunde trakassera eller slåss förrän de själva hade
drabbats av det. Respondenterna i artikeln hade även svårt för att beskriva vad de hade varit med om, t.ex. nämner en av männen hur han inte kunde tro att det han hade varit med om kallas för psykiskt våld då män inte tänker på att de kan utsättas för det (Hellgren, Andersson och Burcar 2015). I Boethius (2015) avhandling hade hela 98 % av de 188 männen förklarat att kvinnan (partnern) hade utsatt honom för någon form av psykiskt våld där den vanligaste formen var att kvinnan hade svurit, förolämpat eller skrikit på honom. Av alla männen rapporterade 19 % att de hade någon gång utsatts för sexuella handlingar av sin partner och främst av det psykiska slaget som att kvinnan hade envisats om olika sorters sex när mannen inte ville. Hellgren, Andersson och Burcar (2015) skriver att männen i deras artikel kunde även förklara kvinnans beteende som känsligt eller desperat, dessa uttryck som användes för att förklara kvinnans våldsutövande får henne att framstå mer som offer än förövare. Att vara desperat eller känslig och på så sätt uppfört sig dåligt (använt sig av våld) kan vara ett sätt att försöka förstå vad mannen har varit med om men också för att göra det mer hanterbart. Ifall kvinnan inte framställs som en tydlig förövare då försvagas eller tonas även mannens offerskap ned vilket leder till att händelsen krockar mindre med
samhällets föreställningar (Hellgren, Andersson & Burcar 2015).
Hellgren, Andersson och Burcar (2015) förklarar hur männen som intervjuades inte ville framställa våldet som något som har haft inverkan på dem i en särskilt stor utsträckning eller att de har kommit över våldet. Männen förmedlar en bild av att de har haft en viss kontroll, att de aldrig varit rädda samt att deras partner (kvinnan) ändå varit mycket svagare än dem själva. Medan framställningen av kvinnorna är att det var de som påbörjade bråken. På så sätt utmålar männen sig själva som oskyldiga men inte hjälplösa då de gör motstånd mot offerskapet eller att vara i underläge och samtidigt fråntar övermakten från kvinnan. Att männen tonar ned våldet kan också betyda att de inte vill ha sympati då sympati leder till att de blir offer vilket i sin tur kan medföra stigmatisering och föreställningar om männen som svaga. Fast i männens utsagor förekommer det även väldigt tydliga beskrivningar av deras utsatthet och våldet som de fick uppleva samtidigt som männen betonar sin egen oskuld (Hellgren, Andersson & Burcar 2015). Detta är även något som Boethius (2015) uppmärksammade under sina samtalsintervjuer. Boethius (2015) förklarar i sin avhandling hur hon inte ställde direkta frågor under intervjun huruvida om kvinnan hade utövat våld eller om mannen hade blivit utsatt av våld av sin partner (kvinnan). Fastän det var männen i intervjuerna väldigt benägna om att tala om kvinnornas våldsutövande samt handlingar. Hellgren, Andersson och Burcar (2015) poängterar att ”dessa tydliga berättelser” är ett sätt att göra motstånd mot allmänhetens misstänksamhet mot män som utsätts för våld av kvinnor för att försöka visa att de har rätt att tas på allvar.
2.4 Kvinnor som utövar våld i nära relationer
Tutty, Babins-Wagner och Rothery (2017) artikel baseras på en undersökning som gjordes på ett rådgivningscentrum som erbjuder terapi i Calgary, Kanada som vänder sig till både kvinnor som har utövat våld och utsatts för våld i nära
och 157 kvinnor som har utövat våld mot sin partner. Huvudfrågeställningen i denna artikel var att undersöka i vilken utsträckning de våldsutsatta och
våldsutövande kvinnorna skilde sig åt. Både de våldsutsatta och våldsutövande kvinnorna kunde antingen komma från hetero-eller homosexuella förhållanden. Tutty, Babins-Wagner och Rothery (2017) skriver att resultaten visar att, när det gäller demografiska egenskaper fanns inga större skillnader mellan de två
grupperna som tex ålder, missbruk, inkomst osv. Dessutom avslutade majoriteten av kvinnorna i båda grupperna sina terapiprogram. En skillnad mellan grupperna som Tutty, Babins-Wagner och Rothery (2017) nämner var att de våldsutövande kvinnorna hade börjat gå till terapigruppen p.g.a. rättsliga skäl eller i samband med en villkorlig dom (60,4%). Medan gruppen våldsutsatta kvinnor hade fått veta om terapiprogrammet genom rådgivningstjänster (75,5%). Resultaten visar också att de våldsutsatta kvinnorna hade större och grövre erfarenhet av sin partners användning av både fysiskt och psykologiskt våld mot dem än vad de våldsutövande kvinnorna hade. Medan psykologiskt våld från och mot sin partner av de våldsutövande kvinnorna skilde sig åt då de uppgav att de hade blivit utsatta i större utsträckning av sin partner än vad de själva hade utövat. Tutty, Babins-Wagner och Rothery (2017) framhåller hur det borde finnas en åtanke om att våldsutövande kvinnor även kan vara offer för våld av sin partner, speciellt inom behandlingar. Män som har utövat våld mot sin partner brukar alltid nämna hur deras partner också har utövat våld mot dem. Det finns lite forskning som visar att även våldsutövande kvinnor intar offerpositionen som våldsutövande män gör när de talar om sin våldsutövning. Detta kan även bekräftas av Botheius (2015) avhandling där männen som intervjuades ville alltid förklara kvinnas
våldsutövning först för att sedan ge en förklaring till varför de själva har använt våld i relationen. Tutty, Babins-Wagner och Rothery (2017) diskuterar vidare hur detta bör dock göras med en viss försiktighet, då våldet kan börja ses som ett ömsesidigt våld vilket tar bort skulden av de våldshandlingar som kvinnorna har utövat mot sin partner.
Tutty, Babins-Wagner och Rothery (2017) beskriver att resultaten angående hälsokonsekvenser som gjordes både före och efter avslutad terapi visar att under påbörjad terapi hade de våldsutsatta kvinnorna mer problematiska depressioner, allmäna besvär, ångest och traumasymtom än vad de våldsutövande kvinnorna hade. Vilket kan kopplas till det som Krant och Lövestad (2012) poängterar, om att kvinnor är fysiskt mindre vilket gör att våldet som utövas mot dem av en man i en nära relation också är mer skrämmande än vad det är för män som blir utsatta för våld av sin kvinnliga partner. Att våldsutsatta kvinnor mår mycket sämre än de våldsutövande kvinnorna kan också förklaras med det som Taft m.fl. (2013) skriver i sin artikel, att kvinnor som har utsatts för våld av sin partner uppvisar större rädsla för sin partner och känner sig mer maktlösa över att kunna stoppa de fysiskt våldsamma händelserna än vad våldsutsatta män gör. Tutty, Babins-Wagner och Rothery (2017) lyfter fram att undersökningen visar också att det skedde en tydlig förbättring efter avslutad terapi när det gäller dessa fyra hälsokonsekvenser i båda grupperna. Även om de våldsutsatta kvinnorna hade gjort en mycket större förbättring när det gäller stress, depression, ångest och självuppskattning – visar resultaten att våldsutsatta kvinnor mår sämre än
våldsutövande kvinnor när det gäller depression, stress och ångest. Det kan också kopplas till varför våldsutövande kvinnorna inte självmant valde att söka sig till terapin då de flesta våldsutövande kvinnorna gick på behandlingen p.g.a. av rättsliga skäl (Tutty, Babins-Wagner & Rothery 2017).
2.5 Hbtq-personer och våld i nära relationer
Brown (2008) skriver i sin artikel om hur våld i nära relationer är ett stort
samhällsproblem som drabbar många amerikanska familjer. Våld i nära relationer spelar en stor roll i påverkan av könsroller/normer då den är starkt kopplad till könsnormerna, manlighet samt kvinnlighet. Brown (2008) framhåller hur våld i nära relationer avser mer än kvinnor och heterosexuella relationer. Våld i nära relationer förekommer i lika stor utsträckning eller till och med mer bland hbtq-personer eller i samkönade relationer. Brown (2008) vill visa att den
heterosexuella normen har påverkat hur samhället ser på våld i nära relationer. Könsroller har skapat myter om vem som kan vara den våldsutsatta och
våldsutövaren inom våld i nära relationer. Vilket också Hellgren, Andersson och Burcar (2015) talar om i sin artikel, att hur män som talar om sina upplevelser av att ha blivit utsatta av våld i nära relation inte riktigt passar in i den allmänna diskursen om våld i nära relationer. Männens berättelser om våldet präglas under intervjuerna av en föreställning om att män inte tillåts vara offer för våld i nära relationer. Brown (2008) förklarar hur det är enklare för människor i samhället, lagen, och politiker som har internaliserade könsnormerna, ha en bild av offret som är kvinna som blir utsatt av en man som är starkare, större och med mer social makt när det talas om våld i nära relationer. Medan samkönade relationer består av två personer med liknande egenskaper när det gäller socialt makt och fysiska/kroppsliga egenskaper. Vilket leder till att våld i samkönade relationer inte tas på lika stort allvar då våldet förklaras som just våld eller ett gräl/bråk som eskalerade. Det grundläggande skälet för detta argument kommer från biologiska teorier som säger att män är mer aggressiva och kapabla till våld än kvinnor. På så sätt menar Brown (2008) att det inte förväntas att våld i nära relationer
förekommer i samkönade relationer då denna maktojämlikheten som finns i heterosexuella relationer inte finns i homosexuella relationer. Eftersom
socialisationen av könsroller bestämmer vem som kan och inte kan vara offer av våld i nära relation leder det även till begränsat stöd, hjälp och skydd för de hbtq-personer som utsätts för våld i nära relationer. Heterosexualitet har därför både format och påverkat samhällets syn på våld i nära relationer bland samkönade par. Brown (2008) skriver att våld i nära relationer kan innebära antingen fysiskt, psykologiskt och sexuellt våld, vilket kan drabba både hetero- och homosexuella relationer i lika stor grad. Oavsett sexuell läggning yttrar sig de våldsutsatta i nära relationer på liknande sätt. Brown (2008) nämner hur många hbtq-personer som har blivit utsatta för våld i nära relationer uppvisar samma psykologiska effekter av våldet som de heterosexuella våldsutsatta. De psykologiska effekterna är hur de våldsutsatta upplever att våldet blev mer intensivt med tiden, makt och kontroll, social isolering, att de minimerade våldet, att de trodde på att våldets förekomst var deras eget fel och att de trodde att de kunde förändra sin partner
(våldsutövaren). Brown (2008) skriver hur den största skillnaden för våld i samkönade relationer är att vara en förtryckt minoritet i ett heterosexuellt och homofobiskt samhälle. Att leva i ett heterosexuellt samhälle leder till att våldsutsatta hbtq-personer känner sig isolerade i större utsträckning än de
heterosexuella våldsutsatta trots att de genomlider samma typ av våld. Orsaken är att våldsutsatta hbtq-personer kan även hotas av sin våldsutövande partner, med att avslöja dess sexuella läggning för vänner, familjemedlemmar, kollegor och arbetsgivare. Vilket kan leda till större isolering eller till och med till att den våldsutsatta förlorar sin anställning. Liknande kan den våldsutövande partnern hota med att begränsa den våldsutsattas engagemang i det homosexuella
samhället. Den våldsutsatta kan även avskräckas från att anmäla våldet för det leder till skam för det homosexuella samhället. Brown (2008) understryker vikten av att ha kunskap om att dessa skillnader är avgörande för att förstå, behandla och förebygga våld i nära relationer bland samkönade förhållanden.
2.6 Tidigare forskning om framställning av våld i nära relationer i
media
Syftet i Desmarais, Sellers och Tirotti (2014) artikel är att undersöka innehållet samt inramningen av 173 tidningsartiklar som skriver om män och kvinnor som har utövat våld i nära relationer. Fokuset är på hur våldet rapporteras i media. Resultaten visar att manliga våldsutövare hade större sannolikhet att hållas
ansvariga för deras våldsutövande än vad våldsutövande kvinnor hade i artiklarna. Våldets svårighetsgrad ökade sannolikheten till att anses vara den skyldige i händelsen. Fast män som använde våld i medelnivån hade fortfarande större sannolikhet än kvinnor som använde våld i medelnivån till att anses vara den skyldige. Desmarais, Sellers och Tirotti (2014) förklarar hur våld i nära relationer presenteras i artiklarna som ett individuellt och privat problem medan
samhälleliga och kulturella element ignoreras. Endast fem artiklar nämner
kulturella och strukturella ramar och i dessa artiklar var förövaren nästan alltid en kvinna. I Carlyle, Scarduzio och Slaters (2014) artikel, visar resultaten också hur det förekommer skillnader i tidningsartiklar beroende på om våldet utövades av en man eller en kvinna i en nära relation. Resultaten visar att artiklarna som handlade om kvinnliga våldsutövare var mer benägna att även rapportera om
omständigheter som otrohet, känslomässiga problem, självförsvar, ekonomiska problem eller sociala problem. Carlyle, Scarduzio och Slater (2014) diskuterar hur dessa skäl associeras med könsnormerna då kvinnor framställs som ”alltför
känslomässiga” och därför använder våld i ”passionens hetta”. Sådana uttryck leder till att rationalisera och ursäkta kvinnor som utövar våld mot sina partners vilket är precis samma sak som uttrycket ”pojkar kommer alltid att vara pojkar” när våld eller andra situationer rationaliseras för män.
Desmarais, Sellers och Tirotti (2014) nämner att i artiklarna var ömsesidigt våld och våldsamt motstånd kännetecknande för kvinnliga våldsutövare mer än manliga våldsutövare. Medan våld i nära relationer förknippas oftare i artiklarna med manliga våldsutövare (92,4%) även om våld i nära relationer p.g.a.
våldsutövande kvinnor fortfarande var rätt så hög (34,8%). Desmarais, Sellers och Tirotti (2014) poängterar hur artiklarna var tre gånger mer benägna att rapportera om fall där män begick våld i medelhöga nivåer än fall där kvinnor begick våld i medelnivån. Fast fall där kvinnor hade utövat våld i en hög svårighetsgrad var rapporterade i mycket högre utsträckning än när män hade utövat våld i hög svårighetsgrad (87,0% respektive 53,0%). Endast 4,7% skrev om fall som handlade om män som hade utövat våld i låg svårighetsgrad. Att händelser där våldet har varit allvarligt och som orsakades av kvinnliga våldsutövare var mer rapporterade än händelser där män var våldsutövaren kan vara i konflikt med att män begår grövre våld än kvinnor. Enligt Desmarais, Sellers och Tirotti (2014) kan det vara så att endast de våldsammaste fallen av våld i nära relationer med kvinnliga förövare ansågs vara värda att rapportera. Att endast rapportera de mest extrema fall av våld i nära relationer kan bidra till snedvridningar av
föreställningar hos allmänheten om våld i nära relationer. Även Carlyle, Scarduzio och Slater (2014) talar om hur endast extrema fall av fysiskt våld rapporterades i
artiklarna vilket även var liknande oavsett om artiklarna handlade om våldsutövande kvinnors eller om våldsutövande mäns rapportering om våld. Ungefär 96% av alla artiklar talade om fysiskt våld trots att våld i nära relationer även innefattar emotionellt, psykologiskt, sexuellt och ekonomiskt våld vilket var likadant för båda könen. Carlyle, Scarduzio och Slater (2014) menar att endast publicera om de fysiskt våldsamma formerna av våld i nära relationer
upprätthåller missuppfattningen att endast fysiskt våld innebär att individen har utsatts för våld i en nära relation. Desmarais, Sellers och Tirotti (2014) påpekar också att media vill som sagt endast rapportera sådant som fångar så mycket uppmärksamhet som möjligt för att öka den ekonomiska vinsten. Därför kan det vara så att endast de värsta fallen av våld i nära relationer publiceras, speciellt när det handlar om kvinnliga förövare i nära relationer. Även Carlyle, Scarduzio och Slater (2014) upptäckte att artiklarna som handlade om kvinnliga våldsutövare också handlade om de svåraste formerna av våld, en av artiklarna handlade t.ex. om att kvinnan hade använt en kniv för att hugga sin partner. Att använda en kniv för att skada någon är väldigt personligt och våldsamt val av vapen då förövaren måste vara väldigt nära sitt offer. Enligt Carlyle, Scarduzio och Slater (2014) påvisar resultaten att kvinnor kan vara precis lika våldsamma om inte ännu mer än manliga våldsutövare. Vilket går emot tanken om att kvinnor och män använder och begår våld i olika former och nivåer.
Desmarais, Sellers och Tirotti (2014) diskuterar hur nyhetstäckning av våldsutövande kvinnor i nära relationer är begränsad. När det skrivs om
våldsutövande kvinnor i artiklarna då beskrivs händelsen som att dessa kvinnor var mer benägna att agera under ett våldsamt motstånd. Medan männen i artiklarna beskrivs vara mer benägna att fungera som våldsutövaren i nära relationer. Desmarais, Sellers och Tirotti (2014) framhåller hur detta
överensstämmer med att våld i nära relationer betraktas som orsak av patriarkatet vilket är orsaken till att kvinnor sällan ses som att de kan begå de allvarligaste formerna av våld i nära relationer. På så sätt förekommer det att artiklarna rapporterar om händelsen olika beroende på könsskillnader hos våldsutövaren. Carlyle, Scarduzio och Slater (2014) diskuterar också om att kvinnor anses utöva våld som svar på manligt våld eller att paret använder ömsesidigt våld. Detta
argument leder till att förklaringar om hur kvinnor endast använder våld när de själva har upplevt våld men också att män utövar våld eftersom det är i deras natur. Resultatet visar att i fall våldsutövaren var en kvinna då rapporterades hennes kriminella historia oftare än om artikeln handlade om en manlig
våldsutövare. Carlyle, Scarduzio och Slater (2014) förklarar att det kan vara för att peka på att hennes aggressiva beteende inte är normalt för en ”typisk” kvinna utan närmare en med en kriminell tendens. En kvinna som utövar våld i sin nära
relation går emot könsnormerna om hur män och kvinnor ska uppföra sig. För att motverka alla identifikationer som folk förknippar med kvinnan blir det viktigt att framställa den våldsutövande kvinnan som onormal för att det inte ska krocka med våra föreställningar om kvinnor. Desmarais, Sellers och Tirotti (2014) skriver hur media avspeglar det västerländska samhällets individualistiska kultur. Vilket innebär att våld i nära relationer anses vara ett privat problem och individens eget ansvar. Detta synsättet om våld i nära relationer leder till att media försummar en möjlighet till att avslöja den bredare institutionella bristen som finns bland brottsbekämpande domstolar, myndigheter, utbildning, hälso- och sjukvård om våld i nära relationer. Vilket i sin tur bidrar till att våld i nära relationer fortgår och fortsätter att anses vara ett privat problem hos individen på mikronivå. Samtidigt leder det till att kulturella attityder relaterade till patriarkatet, sexism
och socialisering av könsroller ignoreras. Även andra faktorer som arbetslöshet, fattigdom, strukturell ojämlikhet försummas när fokus endast är på individen (Desmarais, Sellers & Tirotti 2014).
2.7 Sammanfattning av tidigare forskning
Eftersom denna studies huvudfrågeställning är hur våldsutsatta män respektive våldsutövande kvinnor framställs i svensk media har ovanstående avsnitt varit relevanta att presentera. Då den tidigare forskning som har använts i de olika avsnitten fokuserat på kön kontra våld i nära relationer. De olika avsnitten ger en överblick om att både män och kvinnor kan både utsättas samt utöva våld i sina nära relationer men också hur våldsutsatta män, våldsutövande kvinnor och våld i samkönade relationer utspelar sig, vilka faktorer som försvårar deras situation och hur de framställs i media. Forskning om våld i samkönade relationer, våldsutsatta män och våldsutövande kvinnor i nära relationer är redan begränsad men
forskning om kvinnor som utövar våld i nära relationer är nästan obefintlig. Vilket försvårade sökningen efter forskning som var relevant för våldsutövande kvinnor och våldsutsatta män i nära relationer.
Det gemensamma temat för de forskningsartiklar och studier presenterade i tidigare forskning är hur vår föreställningsvärld om vilka som utsätts för våld i nära relationer, vad som är maskulinitet eller femininitet har påverkat synen på våld i nära relationer. Våld i nära relationer är därför starkt kopplat till köns- och genusnormer/roller. Brown (2008) skriver t.ex. hur könsnormer har skapat myter om vem som kan utsättas för våld i nära relationer och därför förväntas det inte att våld förekommer i samkönade relationer då dessa relationer består av två
individer av samma kön. Eller när Hellgren, Andersson och Burcar (2015) beskriver att männen talar med en viss försiktighet om att män kan utsättas för våld av kvinnor i nära relationer p.g.a. rädsla för misstänksamhet då de kan få skulden för våldet eftersom ”män inte kan bli slagna av kvinnor”. Samtidigt som Carlyle, Scarduzio och Slater (2014) förklarar att de våldsutövande kvinnornas kriminella historia brukar alltid nämnas i tidningsartiklar för att visa att kvinnan inte är den ”typiska” kvinnan då kvinnor som utövar våld mot sin partner går emot hur en kvinna ska bete sig. Ur dessa sex avsnitt kan det därför sammanfattas att samhällets rådande föreställningar om våld i nära relationer (att endast män utövar våld mot kvinnor i nära relationer) och könsnormer osynliggör våldet i samkönade relationer, män som utsätts för våld samt kvinnor som utövar våld i nära
relationer. Vilket i sin tur leder till att denna problematik inte anses vara ett socialt problem och därför får inte heller dessa grupper den hjälp, stöd och insatser som de behöver. Dessutom kommer även den hjälp och behandling som finns att tillgå avseende våldsproblematik inte heller vara anpassat eller riktat åt dessa tre
grupper. För denna studie innebär det att det kommer vara ett fokus på bl.a. teorier om genusperspektivet, maktperspektiv och socialkonstruktivism för att kunna besvara studiens forskningsfrågor.
3 Teori
Nedan kommer de teoretiska utgångspunkterna att redovisas som har använts för analys av den insamlade empirin. Varje teori som använts kommer att beskrivas utförligt och dess relevans för studien kommer att nämnas kortfattat i löpande text för att sedan göra en djupare beskrivning av detta i ett eget avslutande avsnitt.
Nedan följer avsnitten “Socialkonstruktivism”, “Maktstrukturer”, “Genussystem,
genuskontrakt och genusdualism” och sist “Teoriernas relevans för studien”.
3.1 Socialkonstruktivism
Det konstruktivistiska perspektivet härrör från Peter Berger och Thomas
Luckmans arbeten inom kunskapssociologin. Socialkonstruktivism förklarar och begreppsliggör hur människor som är sociala varelser upplever världen. Dessa erfarenheter och upplevelser tolkas därefter och görs gemensamma för grupper av varierande storlek och tillhörighet. Sist genom olika sociala processer, särskilt genom tal, agerande, kunskapsproduktion, nyhetsproduktion och politik skapas och återskapas fördomar, antaganden och sanningar om verkligheten samt beskriver ”hur den ter sig” (Mattsson 2015). Genom social interaktion i olika sammanhang delar människor sina uppfattningar, detta påverkar båda parter som delar och konsumerar. I dessa interaktioner skapas tankar hos individen om verkligheten som uppfattas som objektiva och naturliga om omvärlden och andra människor som med tiden blir en del av individens världsbild. Detta kan utvecklas vidare genom att sociala interaktioner utvecklas till mallar och mönster var
individens upplevelser filtreras, tolkas och kategoriseras. Ett konkret exempel som är aktuellt för denna studie är hur kvinnliga och manliga avvikare från
traditionella köns- och genusroller bör beskrivas eller uppfattas. Däremot är inte dessa konstruktioner huggna i sten och kan förändras över tid vilket beror på den historiska, sociala och kulturella kontexten (Mattsson 2015). Ett aktuellt exempel på föreställningar avseende könsroller som är under pågående förändring är i vilken utsträckning kvinnor och män är föräldralediga samt hur föräldraledigheten fördelas mellan vårdnadshavarna.
Mattsson (2015) skriver om Michel Foucaults diskursbegrepp och dess betydelse för hur människan uppfattar sin värld. Språket är av avgörande betydelse hur människan uppfattar och skapar världen – utan språk har och är människan ingenting eftersom upplevelser går om intet. Förlängningen av denna filosofi är dess begränsande faktor och existensiella fråga om vår omgivning. Avseende den begränsande faktorn kan det beskrivas som att det människan har ord för att uttrycka, beskriva och uppleva är det som också kan uppfattas av vårt sinne. Upplevelser, erfarenheter, händelser o.s.v. som saknar ord eller mening för att beskrivas kommer att sakna existens. Detta medför att en objektiv uppfattning inte heller existerar då allt som kan beskrivas är en subjektiv upplevelse (Mattsson 2015). Relevansen av detta för studien är ytterst påtaglig eftersom konstruktioner av kön och genus är resultat av gruppers och individers föreställningar som uttrycks i språk och skrift.
Enligt Mattsson (2015) och Meeuwisse & Swärd (2015) finns det grader av konstruktivism. Detta kan för lätthetens skull delas upp i två läger bestående av strikta- och kontextuella konstruktivister. Strikta konstruktivister undersöker hur problemdefinitioner konstrueras och uttrycks men bortser från om det finns en verklighetsförankring. Denna typ av konstruktivism är vanlig i deskriptiva analyser av konstruktionen av individuella problem (Meeuwisse & Swärd 2015). Kontextuella konstruktivister tar tillvara på sammanhanget och tillskriver det en objektiv existens varpå ett konstruerat socialt problem kan undersökas
(Meeuwisse & Swärd 2015). Här är frågan vad är det sociala problemet och hur det konstrueras – hur vissa fenomen klassificeras som problematiska och andra
inte beror på hur samhället uppfattar det och erlägger det som ett socialt problem var det är någons ansvar att åta sig ansvaret att bemöta det (Mattson 2015). Utifrån ovanstående stycke går det att beskriva socialkonstruktivism som en skala mellan strikt konstruktivism, kontextuell konstruktivism och objektivism varifrån forskare kan ta avstamp för att beskriva fenomen (Meuwisse & Swärd 2015)
3.2 Maktstrukturer
Något som är intimt kopplat till socialkonstruktivism är maktstrukturer och hur de påverkar sociala konstruktioner. Maktstrukturer är inte ett fysiskt objekt utan återfinns på strukturell nivå i samhället och definierar hierarkiskt konstruktioner av kategorier och grupper samt vem/vad som har tolkningsföreträde. Dessa maktstrukturer även om de är övergripande och strukturella återproduceras av individer i vardagen (Mattson 2015). De maktstrukturer som är synliggjorda på strukturell nivå är relativt lätta att acceptera – att sedan återfinna dessa samma strukturer på individnivå är däremot ytterst svårt då individen är komplex och återfinns med alla sina likheter och olikheter (Mattsson 2015).
Som tidigare nämnt återfinns maktstrukturer i vardagen som Mattson (2015) beskriver påträffas könsordningen mellan kvinnor och män vilket innefattar en självklarhet att män och kvinnor utför handlingar som är ”förväntade” av dem. Denna självklarhet ifrågasätts inte till skillnad från de som avviker från normen t.ex. kvinnor som inte rakar benen eller män som uppträder feminint. De rådande maktstrukturerna är oftast invanda men också bekanta för individen och därför uppmärksammas de inte. Däremot om de förs fram till den medvetna sfären kan maktstrukturer ofta beskrivas som trygga, naturliga och självklara som inte bör förändras – detta resonemang råder både för kvinnor och män, de som besitter makt och de som är underordnade (Mattson 2015). Därför är det viktigt att sätta det aktiva valet en individ gör i en samhällelig kontext för att kunna utröna vilka maktstrukturer som påverkar förväntningarna på agerande. För att belysa vikten av den samhälleliga kontexten förklaras det att ”(…) det är svårt att bryta mot invanda och självklara mönster, ofta anpassar vi hellre till dem än utmanar dem, vi förklarar bort dem och osynliggör dem” (Mattsson 2015:38). Detta kan beskrivas som en kamp mot en själv eftersom oftare än inte så identifierar individen starkt med rådande maktstrukturer vilket medför att de upprätthålls (Mattsson 2015).
Som människor tenderas det att bortse från det som är motsägelsefullt och hålla med det som styrker de rådande uppfattningarna. Individen har sina personliga upplevelser och erfarenheter men genom det sociala utbytet återfinns ett
gemensamt konsensus avseende hur något är eller bör vara. Detta är förenligt med de hierarkiska maktstrukturer och det medföljande tolkningsföreträdet var
överordnade och underordnade grupper återfinns högre och lägre på skalan (Mattsson 2015). Denna ordning är normaliserad och inverkar på individers förståelse och tolkning av världen samt att det replikerar orättvisor. Genom att besitta tolkningsföreträde besitter överordnade grupper rätten att avgöra vad som är normalt och avvikande. Detta avgör vad som är möjligt att tänka, tolka och förstå om det även sätts i relation till kunskapsproduktion vilket kan innefatta tidningsproduktion (Mattsson 2015).
Om en koppling därför genomförs mellan konstruktioner, maktstrukturer och kunskapsproduktion kan det framföras att normaliserade åsikter, uttryck, tal, kön
o.s.v. endast är uttryck för överordnade gruppers samlade åsikter vilket medför att en ”allmän” subjektivitet råder (Mattson 2015). Slutligen för detta kapitlet ska det nämnas att enligt ovanstående postulering kan inte underordnade grupper tolka sig själva utifrån ett eget språk utan behöver använda överordnade gruppers
tolkningsram vilket ytterligare förstärker respektive försvagar/bibehåller rådande maktstrukturer (Mattsson 2015).
3.3 Genussystem, genuskontrakt och genusdualism
Genussystem och genuskontrakt är beskrivningar av osynliga regler, normer och förväntningar på både kvinnor och män. Genuskontrakt har sitt ursprung i motsättningen mellan begreppen ”struktur” och ”aktör” – genuskontraktet som teori smälter samman dessa två begrepp istället. Båda könen har ett strukturellt tvång de tyngs under samtidigt som det ges möjlighet till förhandling. Teorin kan ses som en idealtyp jämförbart med ”Marknaden” (Hirdman 2001).
Genuskontraktet beskriver dikotomier mellan kvinnligt och manligt, var de är skilda saker och varandras motsatser. Hirdman (2001) beskriver ur ett historiskt perspektiv hur dikotomin mellan man och kvinna grundar sig i barnafödandet vilket leder till föreställningar om ansvar, rättigheter och skyldigheter mellan könen – den klassiska föreställning om kvinnan som barnaföderska och
uppföderska och mannens ansvar, beskyddet och försörjningen har sitt ursprung här.
Utöver detta läggs det tyngd på att mannen är central och det manliga värderas högre än det kvinnliga. Hirdman (2001) beskriver detta som att mannen ”[…] både förkroppsligar och förmedlar den stora världen.” (Hirdman 2001:89). Kvinnans utrymme att vara och existera är styrt och kontrollerat genom
”kontraktet” och därmed mannen. Detta formar kvinnans agerande som måste gå genom mannen (Hirdman 2001). Den sista poängen teorin förmedlar är att alla involverade är med och skapar denna ordning d.v.s. både män och kvinnor – ” Det är Hon som med sina försök att göra livet drägligt, att få ut så mycket som möjligt av de möjligheter som läget bjuder, är den som mest intrikat, mest energiskt arbetar för att återforma kontraktets gränser” (Hirdman 2001:91). Utöver detta återfinns strukturer och normer på gruppnivå som speglar de rådande
föreställningarna om ”normalitet” (Hirdman 2001).
Genussystem som begrepp har sin grund i och ersätter begreppet patriarkat. Begreppet beskriver hur män är den rådande normen och kvinnan är avvikande – utöver detta besitter männen högre maktpositioner och har mer inflytande
(Gemzöe 2014). Detta grundas i föreställningar om manligt och kvinnligt och att de har olika karaktärer och egenskaper. Genussystemet formar individens inre värld, drömmar och begär – det gör också att denne är redo och anpassad till sociala sammanhang (Gemzöe 2014). Gemzöe (2014) beskriver och specificerar det Hirdman (2001) beskrev som kvinnliga och manliga dikotomier till
genusdualism vilket bygger på manligt och kvinnligt som motsatser samt att det kvinnliga inte kan förstås utan relationen till det manliga. Det vill säga att kvinnan konstrueras inte utifrån hur hon är utan i förhållande till mannen men inte tvärtom. Slutligen kan dessa dualistiska genuskonstruktioner uttryckas som motsatspar enligt figur 1 (Gemzöe 2014).
Man Kvinna Förnuft Känsla Logik Intuition Subjekt Objekt Oberoende Beroende Aktiv Passiv Ordning Kaos Kultur Natur Figur 1. (Gemzöe 2014:86)
Listan enligt figur 1. är inte uttömmande enligt Gemzöe (2014) som skriver att motsatspar kan upptäckas överallt i vardagen. Slutligen ska det förtydligas att enheterna i motsatsparet inte är likvärdiga utan det manliga värderas högre (Gemzöe 2014).
3.4 Teoriernas relevans för studien
Socialkonstruktivism beskriver hur sociala aspekter av människors vardag konstrueras i mellanmänsklig interaktion som texter, massmedia o.s.v. Dessa konstruktioner kan därefter bli gemensamma för grupper av varierande storlek. Språket är av avgörande betydelse för hur en konstruktion beskrivs genom tal, text, bilder o.s.v. Socialkonstruktivism blir relevant för studien då konstruktioner inte blir “färdiga” utan är något som utvecklas, återskapas och förstärks/försvagas kontinuerligt (Mattsson 2015). De framställningar som görs i tidningar om
våldsutsatta män och våldsutövande kvinnor i nära relationer är en del av respektive konstruktion. Detta betyder att hur människor uppfattar, talar och tänker om problematiken är bl.a. hur de har blivit påverkade av det som publiceras i artiklarna om just det ämnet. Därför är det av hög relevans för denna studie att undersöka hur våldsutsatta män samt våldsutövande kvinnor i nära relationer framställs i artiklarna.
Maktstrukturer är ett relevant analysverktyg med hänvisning till dess koppling till socialkonstruktivism. Med detta perspektiv kan analysen av empirin fördjupas för att återge vilka maktstrukturer återges i framställningen av våldsutövande kvinnor och våldsutsatta män i nära relationer. Den mest tydliga relevansen för studien avseende maktstrukturer är könsmaktsordningen mellan män och kvinnor samt vilket språk som används för att framställa problematiken i empirin. Detta har en direkt koppling till hur det skrivs om våldsutsatta män och våldsutövande kvinnor i nära relationer. Av mindre relevans till studien är hur tolkningsföreträde kan beskrivas utifrån maktstrukturer då vilka grupper som har företräde att avgöra vad som anses vara en social problematik.
Genuskontraktet, genussystem och genusdualism är teorier som är mindre abstrakta än ovan beskrivna teorier och beskriver tydligt en relation mellan män/maskulinitet och kvinnor/femininitet. Utöver detta tillför de en tydlig begreppsapparat till studien, som är relevant för analysen av empirin.
Begreppsapparaten är väldigt textnära och utgår ifrån rådande föreställningar om vad som kan anses vara maskulint och feminint och hur de bör agera i olika
situationer. Detta ger en tydlig utgångspunkt, riktning och ram för analysen av empirin.
4 Metod och metodologiska överväganden
I detta kapitel kommer metodvalet att diskuteras grundligt vilket också framgår av de kommande rubrikerna. Först kommer det att förklaras hur författarna kommit fram till det slutgiltiga valet av metod för att i nästa avsnitt koppla ihop metoden med studiens forskningsfrågor. Därefter kommer metodens styrkor och svagheter att gås igenom. Avsnitten urval och metodologiska överväganden kommer avhandla hur urvalet har skett för att sedan bearbeta hur författarna till studien resonerat kring empirin. Sist kommer författarnas etiska överväganden att ges utrymme.
4.1 Val av metod
Valet av metod inför studien som skulle bli författarnas examensuppsats har varit utdragen och kan beskrivas som snårig. Författarna har under processen haft som avsikt att göra någon form av textanalys. Det har diskuterats kring diskursanalys och tematisk analys – det har också funnits inslag av semistrukturerade intervjuer. Dessa diskussioner har kontinuerligt följt utvecklingen och avgränsningen av forskningsfrågorna som varit inom våld i nära relationer. Den initiala idén var att göra en textanalys av metodlitteratur för alternativ till våld (ATV). Men efter korta samtal med verksamma socionomer inom fältet uppdagades stora svårigheter med att införskaffa sådan metodlitteratur – det slutgiltiga valet av forskningsfrågor innefattade artiklar från massmedia och mer specifikt tidningar. Att göra en renodlad kvantitativ studie har i princip varit utesluten från början därför blev valet en kvalitativ metod. Detta är dessutom mer passande för forskningsfrågorna. För att nå en djupare förståelse av det som framställs i artiklarna är en kvalitativ ansats att föredra då den är tolkningsinriktad samt fokuserar på det talade eller skrivna ordet – ordet har inte en mening om det inte tolkas (Bryman 2008).
Förtjänsten med den kvalitativa ansatsen är att en ämnesbeskrivning kan utföras på det insamlade materialet. Detta innebär, för författarna av studien, att mycket information i form av tolkningar, koder, teman och abstraktioner kan samlas ur ett relativ litet material. Vidare är metoden ytterst flexibel var författandet av studier flyter relativt obehindrat och är överlappande mellan problemformulering, teori, datainsamling samt analys. Utöver detta fångar den kvalitativa ansatsen en dimension av insamlad data där kvantitativa metoder har svårigheter som också följer dess begränsningar vilket är helhet och förståelse (Larsen 2009).
4.2 Kvalitativ innehållsanalys
Författarna till studien har valt att använda kvalitativ innehållsanalys som metod för att kunna uppnå det djup och förståelse som eftersträvas. Formuleringen av studiens forskningsfrågor förutsätter att en kvalitativ textanalys genomförs – valet blev kvalitativ innehållsanalys för att analysen av hur den våldsutövande kvinnan och våldsutsatta mannen i nära relationer i tidningar ska vara ändamålsenlig. Bryman (2008) skriver att det inte råder några tvivel om att innehållsanalysens
